Hej, ska jag kanske börja med^^
Så... Det här ska bli väldigt intressant! Linda heter jag, kommer ursprungligen från Umeå men bor numera i England med min pojkvän och min ettåring Liam där jag studerar till Sveriges motsvarighet till undersköterska/sjuksköterska ^^

Men i alla fall, som några som känner till mig sedan innan vet, så skriver jag oerhört mycket, så när TokioHotelFans la ner så visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen, så då skaffade jag mig en blogg, här kommer ni att kunna läsa allt som jag har skrivit, från början till slut... Pinsamt nog.... (min första historia är...inte... bra....)

Jag har aldrig haft/velat ha en blogg eftersom jag har väldigt svårt för internet XD så om det händer konstiga saker på bloggen så är det med all säkerthet mitt fel -.-' Försök ha tålamod med mina bloggkunskaper och hjälp mig gärna! Jag kommer att försöka göra det här så enkelt som möjligt i alla fall^^

KOMMENTERA, det hjälper mig väldigt mycket när det gäller att skriva och sånt! Kommentera gärna min gamla berättelser och flina gärna åt mig då jag gör fel :P Det kommer garanterat att hända XD
Men i alla fall, är det något, och då menar jag vad som helst, så finns jag på:
[email protected]
Ni kan prata med mig om vad som helst: problem, fanfics, Tokio Hotel, flumm eller filosofera om varför det är skickligt att kunna peta sig i öronen med stortån ^^

KRAM på er!

*Flashback*
-" NEEJJ!!! MAMMA SNÄLLA!!! TA HONOM INTE IFRÅN MIG!!! Grät Tom Kaulitz. Både han och hans bror hölls skilda av deras föräldrar. Tvillingbrodern skrek:
-" ERIK NEJ!! SLÄPP MIG! DU TAR IFRÅN MIG MITT LIV!!! Bill Kaulitz skrek och sparkade på sin nya pappa. På något sätt lyckades båda tvillingarna ta sig lös nästan samtidigt från de vuxnas grepp. De sprang emot varandra och höll om varandra hårt. De grät och skakade. Denna gång mer våldsamt så separerades de av dom vuxna.
Det här var den dag som tvillingarna Kaulitz mamma skiljde sig från den man som hon varit gift med i tre år. Han hade krävt vårdnaden om barnen men bara fått Bill. Bill och Tom skulle skiljas på för första gången. Dom skulle inte bo i samma hus, samma kvarter eller ens i samma område.
Tom var bara åtta år gamal men svor ändå högt åt sin mamma och Erik.
-" TOM! Lugna dig! Ni kommer att kunna ses när ni börjar skolan igen! Ni går ju på samma skola!" Men Tom skakade bara på huvudet och fortsatte skrika. För innom sig kände han att någontig skulle gå hemskt hemskt fel
-" ERIK!Släpp mig! DU är inte min pappa! Jag hatar dig!" Bill hade vänt sig om och spottat i ansiktet på Erik. Återigen tog sig tvillingarna lös. Dom tog varandra i hand och sprang iväg. När dom kom till en parkering så tog dom varandra i famn.
-" Tom! Lova att du tänker på mig varje kväll innan du somnar!"
-" Jag lovar Bill, om du lovar att göra det och tänka på mig varje morgon när du vaknar!Jag gör det med"
Bill nickade och slängde sig sen i Toms famn igen. Sen viskade han:
-" Jag älskar dig Tomi."
-" Jag älskar dig med Billa... Ich Bin Da, Ich Bin An Deiner Seite.."
Folk började samlas runt om dom, men dom brydde sig inte. Deras mamma och Erik kom och började dela på dom. Simone kände hur det stack till i hjärtat när hon såg dom. Hon ville inte skilja på dom men det var ett beslut som domstolen tagit. Erik hade dessutom krävt besöksförbud. Tanken på att hon faktiskt inte skulle få träffa sin son var hemsk. Men inget hon kunde påverka.
Bill slogs och rev Erik på kinden men han stoppade lugnt in Bill i sin bil och låste.
Folkskaran som samlats runt dom var störögda.

-" Inget att se! Min fru och jag har skillt oss och delat på barnen för deras eget bästa" Sa Erik lugnt.
Tom tvivlade starkt på att det här var för deras bästa. Milt blev han instoppad i sin mors bil. Hon grät också.

Hemma hos Erik
Bill hade aldrig trott att hemma skulle känns så långt borta. Hans mamma och Tom hade flyttat, det var ett tag sen. Han hade först bott med sin mamma och Tom. Men nu var han tillbaka i deras gamla hem. Men det vara inte deras gamla hem, det var välstädat som vanligt men det luktade sprit. Han vände sig om mot Erik och tog emot den hårdaste smäll han någonsin fått.
-" Jävla unge! Gör aldrig om den scenen igen! Och säger du det här till någon så lovar jag att jag kommer vrida nacken av din älskade Tooomi!" Bill kände hur tårarna spred sig, och sen fick han en sån spark i magen att han föll till marken. Något rött drog fram på golvet... Det var blod.

*Flashback ends*

-"BILL!" Bill vände sig om med ett leendé på läpparna. Hans bror kom emot honom. Tom kramade honom hårt. Det gjorde så ont att det nästan tårades i ögonen på Bill. Men han visade inte för sin bror hur ont det gjorde, det var inte kramen som gjorde ont, för den var rätt lös.
-" Grattis på 17 årsdagen Tom!" sa han glatt när Tom hade släppt honom. Tom flinade tillbaka:
-" OJ! Undra vem fler som fyller år idag? Grattis brorsan!" Bill log, imorgon kväll skulle han och Tom äta middag hos deras mamma. Och om ett år, då skulle han och Tom vara fria! Dom skulle flytta in i en lägenhet och bo där tillsammans! Inget skulle kunna skilja dom åt! Han visste att Tom också tänkte så . Men Tom hade inte lika mycket anledning att komma hemifrån. Nej, Tom visste inget. Men han tänkte låta det vara så också.
Bill och Tom hade träffats varenda dag på skolan och följt varandra hem och  varit med tillsammans så mycket dom kunnat nu i 9 år. Men Tom fick inte följa med Bill in i hans hus. Erik hade i samband med skiljsmässan begärt besöksförbud för både Simone och Tom. Lite löjligt tyckte Tom, men Bill visste nu mycket väl varför Erik inte ville ha dom där. Alltför väl.
-" Bill? Mamma undrade vilken smak du ville ha på tårtan imorn?" Tom flinade mot Bill och han kunde inte göra annat än le tillbaka.
-" Jordgubb, att du ens frågar!
Då kom Tom med en av de komentarer som bara kom. Sådär spontant.
-" Men Bill! Om vi äter choklad så kan vi ju bjuda en massa tjejer på tårtan!"
-" Tom? What?"
Tom hade den där firnurliga minen som talade om att han skulle säga något som fick Bill att skratta så han ramlade omkull.
-" För att choklad höjer sexlusten såklart!"
Och som redan förutspått så skrattade Bill, han ramlade inte men fick väldans ont i magen. Det gjorde ont  för Bill att skratta, men att skratta med Tom var enligt honom, värd all smärta i världen. Och Tom som skrattade åt Bill fick krampaktigt sätta sig på en bänk, medans Bill stapplade skrattande efter vägen, bara en liten bit bort från Tom.
-" Å vad skrattar du åt, emojävel?" Bill tittade sakta upp.
Där stod Jonthe och hans gäng. Dom brukade ge sig på Bill och slå honom när han var ensam. Inte för att Bill brydde sig, han var van vid våld.
Helt plötsligt kände han hur det brände till i kinden. Jonthe hade slagit till honom.
-" Å va tror du att du håller på med?" Jonthe blev en aning chockad när han fick en hård näve i ansiktet. Bakom Bill stod nu Tom.
-" Va fan gör du? Gillar du bögen här eller?" Spottade Jonthe fram.
-" Ett: Jag skyddar min bror, två han är mindre bög än vad du är och tre jag tycker du ska sticka!" pressade Tom fram, han såg sammanbiten men lugn ut. Jonhte och gänget ryckte på axlarna och gick.
-" Herregud Bill är du okey?"
Tom vände sig mot Bill. Bill såg in i sin tvillings choklad bruna ögon. Sen brast han ut i skratt. Choklad!
-" Bill vad?"
Tom såg en smula förvirrad ut när hans bror låg på backen och vred sig i skratt när han just fått en rejäl smäll i ansiktet.
-" Tom! Har du aldrig tänkt på att folk beskriver våra ögon som choklad-färgade!! CHOKLAD!" skrek Bill fram mellan skrattvågorna. Tom som lika fort som Bill börjat skratta när han förstod kastade sig på marken och vred sig i skratt. Men han lugnade sig snart och tittade på Bill som fortfarande skrattade utan uppehåll. Det var skönt att se Bill skratta, han hade en känsla av att Bill döljde något. Han hade haft den sen dom fick olika hem. Bill verkade så "öm" ibland och han verkade aldrig vilja prata om Erik. Men han sa ibland " Han är på gott humör iaf."
Ofta pratade de bara om Simones killes jobb. Han var skivproducent. Tom hade börjat spela gitarr när han var rätt ung, så han var väldigt intresserad av Simones killes jobb. Men man ska kanske inte säga "kille" längre, Simone och han har ju varit ihop i fem år, han heter ju faktiskt Jim. Bill spelar ju tyvärr inget instrument, men han älskar att höra Tom spela.
Efter skratt attacken så satte dom sig på en bänk och Bill fick ett sms. Tom kunde se hur Bills ansikte blev vitare och vitare när han läste det.
-" Bill? Vad har hänt?!" Tom tittade förfärat på sin bror.
-" Nej ingenting! Jag glömde att stänga av platt-tången imorse, och Erik har klivit på den! Han kan inte gå någonstans. Jag måste hem! Hej då Tom! Vi hörs imorn! Bill gav Tom en snabb kram, sen sprang han hem.

Tom
Det där var en aning underligt! Bill har ju aldrig haft lockigt hår! Bill hade spikrakt, långt, svart hår. Varför skulle han ha en platt-tång? Jaja.. För att få det där spretet att stå kan nog värre metoder behövas. "Jag har då aldrig sånna problem" flinade jag för mig själv och drog en hand genom dreadsen. Sen började jag sakta gå mot busstationen.
Medans jag gick suckade jag "Jag och Bill kunde nog inte ha bott längre ifrån varandra utan att gå på olika skolor."

Bill
"Bögjävel! Du är sen! KOM HEM NU!"
Orden jag läste av Eriks sms gav mig rysningar. Jag sa något påhittat till Tom och sprang sedan hem. Väl hemma så väntade han mig med att ta tag i håret och slänga mig in i väggen. En glaskopp föll ner och gick sönder. Han blev bara ännu argare. Han styrde mig mot källaren. Jag försökte streta emot, men det gick inte. Erik hade en gång tävlat i boxning, men han skadade ryggen och fick inte fortsätta. Även om han inte fick tävla så tränade han varje dag. Så han var flera gånger starkare än vad jag är.
Jag är en ganska mager person, och har nästan inga muskler.
I normala fall så skulle jag väl vara lika stark som Tom, ha lika fin solbrun hy och ett härligt liv. Men jag är svag, både fysiskt och psykiskt. Jag är blek som ett lakan och mitt liv är ett helvete!  
Jag trycktes mot källardörren och tvingades öppna den. Där inne fanns bara två saker. Eller tre, men den tredje vet han inte om. De två saker han vet om är den stora blodiga sängen och nattdrycks bord bredvid. Sängen var så täckt av blod att om man bara kom in i rummet utan att veta dess historia kunde man bara tro att det var ett rött lakan ovan på. Men det var det tyvärr inte. Erik och hans kompisar brukade slå mig, våldta mig, gå och låsa dörren. Jag blev alltid lämnad kvar, svag och tillintetgjord.
För det var så jag kände mig. Tillintetgjord. När jag var med Tom så levde jag, hemma var jag mer än död.
Erik slängde ner mig på sängen, jag gjorde inget motstånd.
Erik drog av mig min tröja, jag gjorde inget motstånd.
Erik slog mig hårt i magen, jag gjorde inget motstånd.
Erik hällde i mig sprit, jag gjorde inget motstånd.
Erik la mig på mage i sängen, jag gjorde inget motstånd.
Erik band fast mina händer, jag började göra motstånd.
Det här hade han aldrig gjort förr. När han märkte att jag börjat göra motstånd så krossade han det direkt med att slå med en liten vajer efter min rygg. Det sved och gjorde så ont att jag började gråta, men tyst för jag ville inte att han skulle se mina tårar. Han band fast mina känder i sängkanten utan problem. Sen mina fötter. Som straff för att jag rört mig lite då han band fast ena foten hällde han sprit över min rygg, över mina sår. Jag skrek.
-" Det är bra Bill! Skrik du ingen hör! Men grabbarna kommer älska det här!"
Han gick ut ur rummet, men kom snart tillbaka med sina "bästa vänner". Två var dom. Jag kände igen deras röster. Det var Johnse och Jimmy. Dom skrattade åt mig och skrek saker som " emo" och " bög".
Bög är egentligen inget fult ord tycker jag, det är bara ett bevis på att vissa människor vågar älska någon även om inte andra gillar det. Jag själv är nog inte det, eftersom jag alltid har gillat en tjej som heter Roe. Emo.. Jag gillar stilen väldigt mycket, men det är inte min stil. Den är mer " rockig".
Johnse satte sig brevid mig. Han tog tag om mina byxor och drar ner dom. Snabbt började han smeka min kropp. Det gjorde snart Erik och Jimmy också. Sen drog dom ner sina egna byxor. När dom började känner jag den välbekanta smärtan i ryggen och kring svanskotan komma. Jag fick behärska mig för att inte gråta högt. Dom stötte allt håradre och jag ville skrika.
Om någon någonsin skulle köpa denna säng och undersöka vad den egentligen var gjord av så skulle den finna att den var gjord av allt som en säng är gjord av, sprit, sperma, blod och tårar. Mitt blod och mina tårar. Nu var det tydligen över. Dom hade varit tre! Det hade dom aldrig varit förut, och jag hade aldrig varit bunden. Erik började slå  och sparka på mig inför hans vänner. Men när dom gick så tog han fram vajjern och piskade mig några gånger efter ryggen. Ryggen blev alldeles varm. Sen så kastade han sprit flaskan över mig och nu kunde jag inte heller kontrollera mig utan skrek.
Han skrattade, jag skrek. Hans nöje, min smärta.
-" Grattis på fördelsedagen Bill!" Skrattade han. Han gick.
-" ÅHH GUD LÅT MIG DÖÖÖ!!!.. Låt mig dö och hamna hos Tom..."
Jag blundade och all smärta kom i en våg. Det här var min vardag, inte lika brutalt som idag, men ändå såhär. Jag kom hem blev slagen och utnyttjad och sen lämnad i källaren. Hade jag tur blev jag bara misshandlad så jag fick sova i mitt eget rum.

I nio år hade det hållit på så här. Tom visste inget om det, och jag har inga planer på att berätta det heller. Han skulle aldrig få se alla ärr som täckte min rygg, mage och KROPP.
Erik slog mig aldrig i ansiktet så ingen kunde se hur blåslagen jag var. Men nu på senare tid hade det bara blivit värre och värre. Han använde mer och mer redskap när han slog.
Jag började försiktigt lossa på det som band mina händer. Det skar till i min högra handled. Erik hade gömt en liten bit ståltråd i banden. Jag såg att det rann lite blod men inget allvarligt. Jag lyckades utan att skära upp handen mer, ta mig lös från banden.
När min högra hand var fri så var det lätt att få loss den vänstra. Snabbt friade jag mina fötter och drog på mig byxorna. Jag kunde inte hitta min tröja. Jag märkte att det fanns en ny möbel i rummet. En spegel.
" Vad nu då? Ska jag kolla mig i spegeln och känna hur misslyckad jag är. Är det det han vill? Det behöver jag ingen spegel för..."
Nu fanns det alltså tre möbler i rummer som Erik känner till. Men den fjärde kommer han aldrig att få se. För den har jag gömt.
Det är kallt i rummet. Riktigt kallt. I källaren fanns ingen filt, inget täcke eller ens någonting. Jag lade mig brevid sängen och huttrade. Jag kved till lite när jag vände mig på rygg och satte mig genast upp. Jag ville skrika men gjorde det inte ifall att Erik skulle höra. Försiktigt så började jag borsta bort lite av gruset från såren i min rygg.
Ögonen blundade av sig själv och jag la mig på mage mot det kalla stengolvet.

-"God morgon Bill!" Erik låste upp dörren och slängde lite kläder på mig.
-" Dags att göra sig fin! Inte varje dag man ska på födelsedagsmiddag."
Om jag inte visste hur Erik var så skulle jag ha kunnat tro att han hade fått en fet smäll och blivit snäll. Men det hade han inte. Han var alltid såhär på morgonen. Och nu skulle han dessutom få gratis mat av min mamma. Ja, han skulle med på middagen. Mamma och Tom får inte komma in i det här huset men vi får gå in i deras. Rättvist? Knappast! Han var en helt annan person när han och jag var med andra. Han var som en riktig pappa. Han berömde mig, sa hur stolt han var över mig och allt som en pappa gör. Men jag hade aldrig i hela mitt liv kallat honom det. Pappa. Min riktiga pappa är död och man kan bara ha en pappa.
Hoppade snabbt in i duschen det sved över hela min kropp när vattnet träffade huden, men samtidigt så var det så skönt att få duscha bort varenda känsla jag haft några timmar tidigare. När jag senare var torr så tuperade jag håret lite och sminkade mig som vanligt, bara håret var lite mindre än vanligt.
LÖRDAG= TOM

Tom
LÖRDAG= BILL!! Jag hade i princip hoppat omkring som en galning i hela huset av förväntan. Visst, okey, Det var mindre än 24 timmar sen vi sågs men han gjorde mig hel! Jag kände mig så halv utan honom. Jag ville också  prata med honom, under flera veckor har han varit så.. hmm.. jag vet inte.. Anorlunda! Oj, nu hördes det en bil på uppfarten! BILL!
-" BILLLLLLLA!!!!!"
-" Men Tom lugna dig! Riv inte huset!"
Mamma skrattade åt mig när jag höll på att välta en blomkruka, men jag lovar att hon är lika spänd som jag att få träffa Bill, men hon kramar damsugaren för att inte bli lika uppspelt som jag. Annars skulle det bara flyga blomkrukor! När Bill kom in genom dörren så hoppade jag direkt på honom och gav honom en stor kram. Men han verka tycka att det gjorde ont så jag släppte honom. Han undvek min blick men jag såg att det fanns tårar i dom. " Vad har nu hänt?" Helt tagen så stog jag bara och tittade på honom när han log mot mamma och gav henne en väldigt lös kram.
-" Mamma? När är det middag?" Undrade jag direkt.
-" Tom ditt matvrak! Om kanske två timmar, hitta på nåt så länge."
Erik gick och hälsade på mamma. Och hon välkomnar den idioten in. Jag gillade inte Erik, Bill berättade att dom bråkade mycket. Bill hade egen stil och Erik verkade inte kunna acceptera det. Jag tog Billls hand och vi gick upp på mitt rum, när vi kom in så stönade Bill till när han lutade sig mot väggen:
-" Bill... Hur är det, har du ont?"
Bill backade undan och satte sig på sängen.
-" Bill?"
-" Tom, jag.. det är inget.."
Bill tittade inte på mig. Okej han ville inte berätta, men jag skulle nog få det ur honom.
-" Föresten Bill, jag har en låt som jag undrar om du vill lyssna på?"
Bill nickade och jag tog fram gitarren. Nästan direkt som jag började dra med mina fringrar efter strängarna så nynnade Bill något.
-"  Bill vad var det där?"
-" Nej inget jag bara.. nynnade.."
-" Kan du få till en text till det?" Bill nickade svagt.
-" Jag kan försöka. ¨"
Jag började spela igen och Bill började sjunga:
-" Keiner weiss wies dir geht,
Keiner da, der dich versteht.
Der Tag war dunkel,
und allein.
Du schreibst Hilfe mit deinem Blut.
Obwoht es immer wieder wehtut.
Du macht die Augenauf,
und alles bleibt gleich........ Förlåt kommer inte på mer."
Jag var stumm, jag hade verkligen ingen aning om att MIN Bill kunde sjunga! Han sjöng ju som en ängel!
-" Bill! Du sjunger ju.. änglalikt bra!" Bill skrattade åt mig. Jag bara gapade.
-" Tack antar jag!"

Bill
När vi kommit hem till mamma och Tom hade Erik varnat mig. "Nu håller du dig lugn, inte ett ord!" hade han sagt och som bevis på att han menat allvar så hade han öppnat handskfacket och visat mig sin pistol. Jag bara rös.
Jag hade precis kommit innanför dörren när jag möttes av en HÅRD kram av Tom. Visst jag hade också saknat honom, men det gjorde så ont att jag var tvungen att ta mig ur. Tom såg förvånat på mig och jag böjde skuldmedvetet ner huvudet. Sen kramade jag mamma och jag och Tom gick upp på hans rum. Tom var orolig och förstod att det var något, det hade han gjort flera gånger innan men jag hade alltid lyckats avleda honom in på ett annat ämne.
Nu ville jag berätta, men Erik skulle döda mig! Så jag sa att det inte var något. Sen spelade Tom en låt. Jag fick en text idé nästan direkt och jag fick sjunga. Tom tyckte att det lät bra, men själv vet jag inte. Han såg väldigt kul ut där han satt och gapade.
-" Bill?!" Tom vinkade med en hand framför mina ögon.
-" Bill vi ska äta nu!"
Vi gick ner för trappan och där stod mamma, mammas kille och Erik sjungande och glada. Vi log både Tom och jag. När vi åt så pratade han med mamma som vilken annan vuxen man som helst. Och bara tanken på att dom än gång i tiden älskat varandra fick mig att rysa. Nej, anledningen till deras skiljsmässa är inte för att han misshandlade mamma, utan för att dom inte trivdes ihop. Jag var på ett vis glad över att dom hade separerat, för om dom inte hade det så kanske han hade utsatt alla oss för det han utsatte mig för! "Hällre mig än mamma och Tom."
-" Nej men Bill, jag tror vi ska dra oss hem nu." Sa Erik.

Jag ville verkligen inte hem! Dels för jag visste vad som väntar då, och dels för att jag ville hinna äta så mycket som möjligt! Som jag har nämt tidigare så äter jag nästan inget hemma, eller jag äter inget. Det är bara maten  vi får i skolan som håller mig levande.
-" Kan vi inte stanna lite längre?" Bad jag.
-" Nej Bill vi måste hem innan det blir mörkt!"
Erik spände ögonen i mig "Gör- ingen -scen -nu".

-" Men Bill kan sova över här i helgen!"
Tom lättade mitt hjärta när han kom med förslaget.
-" Ja, snälla Erik jag vill verkligen det!"
Erik blängde osäkert på mig.
-" Men Simone har säkert fullt upp?"
-" Nejdå! Det skulle bara vara roligt om Bill sov här i helgen."
Mamma log mot mig och det värmde i hjärtat.
-" Okejdå Bill, men du får komma och hjälpa mig med en grej med bilen!"
Jag log, jag visste att nu skulle han verkligen göra illa mig. Men det var värt det för att spendera en hel helg hemma. Jag ville inte tänka på vad han skulle göra med mig efter skolan på måndag, men som sagt så är Toms närhet värd all smärta.
-" Ska jag hjälpa er?"
Erbjöd sig Tom, jag insåg direkt faran med om Tom skulle med ut. Det skulle bara bli värre när jag kom hem då.
-" Nej Tom, det är lugnt." Sa jag snabbt.
Väl ute genom ytterdörren och framme vid bilen så slog Erik mot mina knäleder så dom vek sig, han drog upp min tröja och drog hasigt med något vasst efter min rygg.
-" Din satans jävel! Inser du hur mycket pengar det kostar mig att ha dig borta en hel helg?"
Jag bara stirrade ut i mörkret. Jag kunde känna hur han sparkade på mig, men jag fick inte gråta för då skulle det synas när jag gick in igen.
Och ja, det är sant. Erik använder mig som nån slags hora åt kvinnor och män som vill ha "kul" en timme. Han brukar supa ner mig tills jag inte kan gå och sedan låta sina kunder eller vänner våldta mig. På senaste tiden så kan jag inte minnas en enda helg som jag kommer ihåg. För oftast är jag så full att jag är helt borta. Jag vet faktiskt inte varför jag inte blivit beroende av alkohol eller dött av den, men det kanske är för att jag inte njuter av att ha det i kroppen. Jag hatar det! Allt som har med alkohol, droger och tobak att göra hatar jag!
Nu verkade visst Erik vara klar. Han satte sig i bilen och körde iväg. Försiktigt så reser jag på mig. Tur att jag hade en svart tröja på mig så syns inte blodet från min rygg. Jag gick skakigt fram till huset igen. Jag möblerade om ansiktet till ett leende och gick in. Mamma möter mig i hallen.
-" Vars är Tom?" Undrade jag.
-" Han gick ut lite tvärt, sen sprang han bara upp på sitt rum. Du skulle gå dit när du kom in igen sa han." Hon ryckte på axlarna och gick.
" NEEEJ!" Han kan väl inte ha sett något? Sakta gick jag upp till Tom. Jag knackade på dörren innan jag gick in.
-" Tom?"
Tom möter mig med en kram, han ser väldigt oroligt ut.
-" Bill, jag såg er....."
Jag svalde hårt, han hade sett.

Tom
"Värst vad dom var ute länge!"  Tänkte jag och gick mot dörren. Precis när jag skulle trycka ner handtaget så fick jag en hemskt känsla och väldigt ont i huvudet. Den huvudvärken kände jag igen. Jag hade haft den nästan varje kväll och varje helg i nio år. Ingen docktor kunde komma på vad som var fel med mig, så dom antog att det bara var stress eller liknande. Jag tryckte ner handtaget och gick ut.
Vad jag såg gjorde att jag ville blunda. Bill föll till marken och Erik slog honom en gång. Jag klarade inte av det! Jag sprang upp på mitt rum och hälsade mamma att när Bill kom skulle han komma efter mig. Jag stängde dörren hårt. " FAN! Fy fan vad jag är feg!" "Mot alla killar på skolan kan jag ställa upp å slåss mot om det behövs, men dom gör aldrig Bill illa ordentligt. Men nu när han mest behöver mig så springer jag iväg! Nej jag måste stoppa det där!" Jag reste mig upp och gick mot dörren för att " rädda" Bill, när Bill kom in. Utan att riktigt veta vad jag skulle göra så kramade jag om honom.
-" Tom?"
Bill såg frågande på mig.
-" Bill jag såg er.." Sa jag svagt. Jag kunde höra hur Bill svalde.
-" Bill.. Helvete.. Vad hände egentligen?"
Bills ögon var helt tomma. Sen log han.
-" Tom! Jag vet inte vad du pratar om! Jag ramlade och Erik hjälpte mig upp. Erik skulle aldrig slå mig. Jag antar att när han hjälpte mig, såg det ut som om han slog mig. Du kom bara vid fel tidpunkt och drog fel slutsats."
Jag såg in i Bill, hans ögon log. Men det vara bara de yttre delen av hans ögon som log. Dom bakre delarna, delarna som bara jag såg, var tårfyllda, oroliga, lessna och framför allt så visade dom att han ljög. Okej, han ville fortfarande inte berätta. Jag får väl ta reda på sanningen själv.
-" Okej Bill. Förlåt det var inte mening att tro något sånt."
-" Nej, det är lugnt Tom."
-" Vill du se film och äta glass?"
Bill såg på mig som om han inte visste vad film och glass var.
-" JA!" skrek han. Jag skrattade till, han verkade då vara väldigt lycklig över glass.
-" Glass med choklad- smak??" Sa jag retsamt. Det slutade med att vi båda låg på golvet och vred oss i skratt. Vi låg så ett tag och bara skrattade, allt kändes normalt.
-" Skulle vi se film eller?"
-" Jodå!"
Jag drog som hastigast av mig tröjan och lyckades lägga blicken på något som fick mitt blod att frysa till is.
-" Bill gå du, jag kommer snart." Bill nickade och gick.
Jag gick sakta fram till det jag sett och dunsade ner på golvet. Hukade mig ner för att se närmare på det. Det var inte särskillt mycket, men det var inte där tidigare och det var inte ifrån mig. Det var Bills blod. Hade Bill blivit slagen så allvarligt så att han blödde? Hur länge hade det pågått? Dessa frågor och fler gick runt i mitt huvud.
Hur länge sen var det han skrattade egentligen?
Jag bestämde mig för att ge Bill en helg han sent skulle glömma. Han skulle få skratta så mycket att han hade träningsvärk på måndag. Med ett elakt flin på läpparna gick jag ner till teverummet.
-" Vars är Bill?"
Det var bara mamma där.
-" Han gick på toa, kommer nog snart!"
-" Okej." Jag visste vilken film vi skulle se, det var kanske lite elakt men jag ville se Bills reaktion på den.

Bill
Jag kunde inte avgöra om Tom trodde på mig eller inte. Men han lämnade det iallafall. Sen började vi skratta och han förslog film och glass. Jag tror inte att jag har ätit glass sen vi firade vår 10- års dag. Erik hade bjudit oss på en när han hade mött mig och Tom efter skolan.
Våldtäkterna som följde med på priset den kvällen hade varit värre än vanligt. Jag hade spytt i timmar efter det.
Film? Det har jag nog inte sett sen vi såg nån tråkig informations film på skolan. Jag har nog aldrig, sen jag flyttade ifrån Tom, sett en riktig film.
När jag skrattandes kom ner för trappan så kände jag hur min tröja blev väldigt tight. Jag kände på den med handen.
När jag drog tillbaka handen var den täckt med blod. " SHIT!"
-" Mamma vars är badrummet?"
-" Rakt fram till höger, vad det är kul att ha dig här Bill. Och dessutom att du kallar mig mamma."
Mamma tittade tårögt på mig.
Jag ville så gärna gå fram och krama henne.
Höra henne viska att hon aldrig skulle släppa mig igen.
Att hon skulle ha kvar mig här hos henne och Tom.
Att hon skulle hålla om mig tills jag somnade i hennes famn, och glömma allt som har hänt.
Att hon ska dra sin hand genom mitt hår och säga hur stolt hon är över den person jag blivit.
Men framför allt, att hon ska säga att allt ska bli bra.
Jag rycktes tillbaka till verkligheten av en duns uppifrån. Jag fick lite panik när jag kom på att jag stod där med en blodig hand. Jag tackade mamma och sprang sedan in på toan. Jag drog av mig tröjan och vände ryggen åt spegeln så jag kunde se hur stor skada det var. Det var inte så djupt men ganska långt. Jag rös när jag tryckte ett papper mot såret. Det blev rött direkt. Jag tog en av mammas svarta handdukar och tryckte den mot.
Jag ville skrika men jag gjorde det inte. Om mamma eller Tom skulle höra skulle dom nog slå upp dörren och se hela min överkropp. Jag såg mig själv i spegeln.
Min överkropp var hemskt mager. Det var så länge sen jag kunde ha t-skirt utan att man såg mina revben. Så jag hade det inte längre. Jag hade bara college tröjor. Jag såg nästan ut som Tom. Mina munktröjor var ganska stora och mina byxor var inte så tighta som dom en gång var. Det var bara ett år sen jag började använda större kläder. Tom hade undrat i början men jag hade bara sagt att det var varmare. Men håret och sminket var desamma.
Om någon såg mig skulle dom väl säga att jag såg ut som en hipphopare med mina kläder, men emo om man tänker på hur mycket smink jag har och hur mitt hår ser ut.
Det var föresten länge sen jag var och badade eller var med på någon gympa lektion. Jag hade fått ett intyg av Erik som sa att jag inte skulle vara med.
Jag tror att han skyllde på ryggfel. Det roliga i det hela är att Eriks vän Johnse är läkare på sjukhuset och skrev ett intyg om att jag har väldiga problem. Och Jimmy är polis. Därför så kan jag aldrig heller fara till sjukhuset och undersöka mina skador eller ens anmäla dom, om jag nu inte åker till nästa stad. Men Erik skulle få reda på det och döda mig.
Men den riktiga anledningen till att jag inte får vara med är att man måste duscha efteråt, och då skulle alla se min kropp. Inte bara att jag är smal men jag är så pass skadad över kroppen att många skulle bli chockade. Jag har blåmärken nästan överallt, ärr, gamla sår, nya sår och skärsår, klösmärken, bit märken, sugmärken andra tecken på hur våldsamt det går till hemma hos oss. Tom skulle nog gå raka vägen över till Erik och slå ihjäl honom. Tom har egentligen ett lugnt temprament och dyrkas av nästan alla tjejer på skolan.
Han kan få vem han vill. Och ja, han har förlorat oskulden. Han är med tjejer varje vecka. Men jag ser igenom honom. När han är med mig så är han lugn och han kan vara väldigt känslig. Jag har bara sett honom gråta två gånger. När vi skiljdes åt och när han bröt armen, fast jag har sett honom rörd och gråtmild flera gånger.
Men hans lugna sida försvinner direkt om någon är dum mot mig. Jag tror att Tom har varit i slagsmål med de flesta killar i skolan på grund av mig. Och han har vunnit alla. Jag skulle väldigt gärna slåss för mig, men jag kan inte. Jag är för svag, jag har ingen som helst styrka. Jag har aldrig fått träna upp den. Fast en gång provade jag att styrketräna, men jag hade ätit för lite så jag svimmade nästan.
-" Bill är du okej?" Tom stod utanför dörren.
-" Jag kommer snart, jag har fått en sticka i foten bara!"
-" Okej skynda dig bara, glassen smälter!"
"mmmm.. glass..!"  Jag skrattade åt min egen spegelbild. Jag märkte nu också att det inte blödde längre.
-" Ehh... Tom jag har råkat blöta ner min tröja kan jag låna en stor svart tröja av dig?"
-" Varför svart?"
-" Du vet att svart är min favorit färg!"
-" Okej det borde hänga en ren tröja där inne."
Jag vände mig om och såg en svart tröja hängandes bakom mig med trycket
" I see right trough you, you can´t lie to me" Jag ville skratta åt ironin, Tom kunde lika gärna sagt det åt mig. Jag spolade av min tröja och hängde upp den. Jag blev lite illamående när jag tvättade min tröja. Vattnet blev alldeles rött.
Snabbt drog jag på mig Toms tröja och gick till Tom.
Filmen vi såg rörde mig till tårar innombords men jag frös på utsidan.
Det handlade om en flicka som blir misshandlad och våldtagen av sin pappa.
Jag kände med henne. Men hon har tur för hennes liv är en film, det är inte mitt. Ibland så sneglade jag på Tom. Han satt och granskade mig. Jag är nästan helt säker på att han inte trodde mig när jag sa att jag ramlat. När filmen var slut var klockan över ett. Tom såg då trött på mig och jag nickade, vi ville båda sova. Jag skulle få sova i en säng med madrass, rena lakan, en kudde, och ett täcke som håller värmen. Jag var i himlen!
Det blev nästan för varmt. Men det var underbart. Värmen var så härlig! Mina ögon kändes en aning svåra att hålla upp. Jag orkade inte ens försöka. Jag sov i Toms säng, det luktade Tom, trygghet. Trygghets- känslan ströks på mer eftersom jag visste att han sov i samma rum som mig i en knövlig ihopvikbar säng.
-" Godnatt Billa..." Viskade Tom.
-" Godnatt Tomi..."Svarade jag och sjönk i ett drömfullt mörker.

Tom
Bill hade regerat på filmen som jag hade trott. Han blev kall, men skakade för att inte snyfta högt.
Efter filmen var vi båda så trötta att vi gick och la oss, men jag kunde inte sova. Två timmar gick fort och jag kände tillsist att jag behövde på toa..
Försiktigt klev jag upp ur sängen för att inte väcka Bill som låg med ryggen vänt mot mig. En blick var allt som behövdes för att jag skulle känna mig spyfärdig. Han hade hasat ner i sängen så att tröjan åkt upp nästan över axlarna. Månen sken rakt in genom mitt fönster och förstärkte vad jag såg. Bills rygg var täckt med blåmärken och något som liknade skärsår. Till råga på allt var han frultansvärt mager, jag kunde utan problem räkna revbenen. Spykänslan förvärrades och jag skyndade ut ur rummet, ner för trappan och in på toan. Där inne fick jag slänga handen för munne för att inte spy direkt. Från Bills tröja droppade det utspätt blodvatten. Det hade bildat en liten pöl på golvet.
Utan att kunna hindra det så kastade jag mig över toan och spydde.
Ett par varma händer drog bort mitt hår och en mjuk röst sa:
-" Lilla gubben vad är det?" Mamma ville väl det visste jag, men varför jag inget sa kan jag bara inte begripa!
" Ähh.. det är inget, jag åt lite för mycket bara." Mamma verkade tro mig. Sen så utbrast hon:
-" Det är så härligt att ha Bill här. Det känns lite som förr i tiden. Innan Erik. Jag önskar att han kunde stanna för alltid!"
-" Mamma älskar du Bill?" Jag vet att frågan var dum men jag behövde veta.
-" Hurdå menar du?"
-" Som mig, alltså älskar du honom lika mycket som du gjorde när vi alla bodde under samma tak?"
-" Tom.. Klart jag gör. Och det går inte en dag utan att jag saknar honom och vill ha honom tillbaka."
Mamma torkade sig kring ögonen och jag kände hur illamåendet avtog, innan mamma gick kramade jag om henne och sa "god natt". Snabbt städade jag upp blodet från Bills tröja och under ett visst illamående så tvättade jag den igen innen jag gick upp. När jag gick mot sängen så såg jag Bills rygg igen och drog ner tröjan.
Allt gick runt i mitt huvud när jag la mig, tillsist blev det så överfyllt att det blev kortslutning. Jag somnade med andra ord.

-" Tom?" Bill väckte mig med en lätt viskning i mitt öra.
-" Mmm Bill, vad är det, klockan är halv fyra." sa jag trött och insåg att jag nyss hade somnat.
-" Jag hade en mardröm kan du komma och lägga dig hos mig? Inte på ett sånt sätt, men broderligt."
Jag log lite, det var precis som när vi var små. Jag följde med Bill till min egen säng som var så stor att vi utan problem rymdes båda två. Bill lade sig med ryggen mot mig, men backade mot mig så jag hade honom i min famn.
Det kändes tryggt att ha honom där. För om han nu blir utsatt för det jag tror. Så är det skönt att veta att jag kan skydda honom den lilla stunden han är nära mig. Och det ska jag göra i fortsättningen. Jag drar in lukten av Bills schampoo i näsan och somnar om. När jag vaknar är klockan tio i tolv. Bill har vänt sig och ligger med ansiktet begravt i mitt bröst. Jag log, han såg så lugn ut.

*Flashback*
En liten kille med dreadlocks sitter ensam vid en gunga. Även om han är ensam så ler han. Han ler för att han väntar, han väntar på sin tolvåriga tvillingbror. Dom har inte setts på hela lovet, vilket börjar bli riktigt jobbigt. Plötsligt dyker det upp en kille med svart hår och små rosa slingor. Han har tighta svarta byxor och en enkel svart/vit
t- skirt. Hans leende går från ena det vänstra ögonbryndet till det piercade högra. Killen på gungorna ler också, hans piercing i nederläppen på vänster sida blir fullt synlig.
Dom springer fram och kramar varandra, då märker dreads- killen något ovanligt med sin tvillingbror.
-" Billa, varför är du bara sminkad på ena ögat? och varför är det mörklila?"
Tvillingen som kallades Bill tittade ner i marken innan han svarade:
-" Tomi, det är inget. Jag lyckades ramla och slå ögat mot ett dörrhandtag!"
-" Okej." Tvillingen vars namn är Tom, verkade inte riktigt tro sin bror. Men snart lekte dom så mycket att båda glömde sina bekymmer.

* Flashback ends*

Bill
" Nej! skolan har slutat!" Det är nu måndag och skolan har slutat. Helgen var underbar, men den gick för fort. Men det kanske är bra att det är över. Tom upptäckte nästan mig. Jag och Tom gick pratande från skolan, ju längre bort vi kom dessto hårdare blev knuten i magen.
Söndagen var underbar, jag och Tom bakade, såg mer film, var ute och gick. Och jag har aldrig varit så lycklig som jag var då eller skrattat så mycket på en helg. Men det är mitt fel att jag kommer få jobbigt när jag kommer hem.
Jag valde att stanna hos Tom och nu kommer jag att få stå mitt kast. När Tom säger att han ska gå till bussen så vill jag inte släppa honom när han kramar mig. Jag vill gråta och skrika. Men det gör jag ju inte. Istället går jag sakta hem mot Eriks hus. Huset ligger avsides. Våra grannar bor en bra bit bort. Dom skulle inte höra om Erik fick för sig att misshandla mig utomhus.
Jag skakar när jag trycker ner handtaget till ytterdörren. Men jag hinner inte ens öppna dörren innan jag blir indragen och slängd i trappen. Jag tappar andan. Nu bryr sig inte Erik om att dra ner mig till källaren.
Där står han och fyra killar till, dom skrattar allihopa.
-" Bill det här är alla kunder du skulle ha haft igår, den du ska ha idag kommer senare." Han trycker ned mig på en madrass som han dragit fram på golvet.
Det är madrassen från källaren. Han binder mina händer fort och hårt. Sen drar han ner mina byxor och den förska killen tränger sig in. Allt går så fort och smärtan kommer så plötsligt att jag inte kan hejda mig från att skrika. Erik och männen bara skrattar. Dom håller på i kanske tre timmar och det är sperma, blod och tårar över hela golvet. Den här smärtan går dels från svanskotan upp till nacken och ut i revbenen, dels i hela mig och dels men också mest i mitt hjärta.
När Eriks vänner går så binder han upp bandet runt mina händer. Jag lyckas på förvånandsvärt kort tid dra på mig byxorna, men smärtan är extrem så jag snubblar och ramlar in i ett skåp så att skåpet stöter ner en tavla. När Erik ser det så blir han arg. Jag försöker komma undan men det gör honom bara argare.
Han drar med mig ut och skriker åt mig. Jag hör inte riktigt för jag är så bedövad av smärta att jag inte förstår det han säger. Han går fram till mig och slänger ner mig på marken. Sen börjar han. Sparkar och knytnävar träffar min kropp. Men jag känner inget, jag hostar bara.
Är det så här det är? Att bli misshandlad till döds. För jag kommer verkligen att dö nu. Som vanligt så aktar Erik sig för att slå mig i ansiktet. Så han kan inte hindra det lilla leende som smyger sig fram på mina läppar. Jag ska dö, och det sista jag fick göra var att bo en och en halv dag med dom människor jag älskar mest. Jag har fått uppleva värme från min bror.Och jag har fått vara lycklig. Jag har fått skratta för att jag har varit så lycklig.
-" Bill?" jag öppnar ögonen lite och ser en ängel.
-" Tom?" Säger jag svagt. Tom han ler mot mig och tar min hand. Och jag känner världen försvinna under mina fötter. Vinden blåser i mitt hår och jag känner lukten av Tom. Trygghet. Det måste vara såhär det är att dö. Jag skulle gärna vilja berätta det för någon, att döden inte alls är läskig. Den är befriande. Jag kanske redan är död. För nu vet jag att jag och Tom kommer aldrig att skiljas åt igen. Aldrig.

Tom
När Bill går ser han väldigt orolig ut. Jag kan inte hjälpa att bli orolig själv. Jag går sakta till bussen och åker hem. Men när jag kommer hem så kommer den välbekanta huvudvärken som en smäll i ansiktet. Jag tar mig för huvudet och blundar.
" Nåt är fel! Väldigt fel! BILL!" jag vet att det troligen låter konstigt och att många männisor inte tror på "tvilling signaler", men mellan mig och Bill fanns det helt klart! Och nu var något fel!
-" Mamma! Du måste skjutsa mig till Bill!"
Mamma kom lugnt vankande ut ur köket och ser frågande på mig.
-" Varfördå? Du vet att vi inte får gå närmare deras hur än 20 meter."
-" Jag skickar ett sms till Bill om han inte är ute! Snälla mamma?"
-" Varför då? har det hänt något?" Mamma spände blicken i mig. Jag skulle bli tvungen att berätta.
-" Mamma om du skjutsar dit mig nu direkt så lovar jag att jag berättar på vägen dit!"
-" Okej hoppa in då!" Sa mamma en aning för glatt.
Jag blev irriterad. Förstod hon inte hur allvarligt det här kunde vara? Just det, jag har inte berättat för henne än.
Vi satte oss i bilen och jag började förklara för mamma vad jag hade sett ute mellan Bill och Erik, vad jag sett på Bills rygg och berättade om den blodiga tröjan. Mamma tittade bara på vägen, hon var blek i ansiktet. Sedan slog hon med handen på ratten och svor högt.
-" Tom? Jag tänker inte fråga varför du inte sa något.. Men... FAN."
Det skulle nog låta roligt om man inte visste hur allvarligt det är. Men just nu kändes hela situationen absurd. Hur kunde något sånt här hända? Om jag nu haderätt..

Efter vägen dit så passerade vi fyra bilar som kom från Eriks hus.
Huset låg en bra bit ifrån vägen, helt öde mitt ute i skogen. Men ändå bara två kilometer till skolan så Bill går alltid.
Mamma parkerade bilen en bit ifrån Eriks hus. När jag klev ut så blev jag tvungen att ta mig för huvdet igen. Huvudvärken hade inte gått över, men nu dubblades den. Jag hörde hur någon skrek och en annan svor.
-" Bill!" Skrek jag och började springa dom sista metrarna mot huset.
Synen jag mötte gjorde mig alldeles stel. Bill låg på marken och hostade blod, medans Erik sparkade och slog honom. Någonting bubblade upp inom mig. En känsla som jag inte kunde kontrollera.
Adrenalin eller hat vet jag inte men det är säkert en ganska rejäl blandning av båda.
Att slå till Erik var som att slå i en hundrakilos kött klump, men jag tror han svimmade i alla fall.
Bill låg med ögonen stängda när jag sjönk ner på knä bredvid honom.
-" Bill?" Viskade jag försiktigt och försöker inte ens göra motstånd mot alla tårar som rinner.
" Nej snälla! Han är väl inte död?!" Lättat ser jag hur hans ögon sakta öppnar sig och ser på mig.
-"Tom?"
Han är så svag. Han blundar igen.
-" Bill? Bill? Nej! Håll dig vaken!"
Jag ruskar om honom lite. Och han mumlar något.
Jag får panik när Erik rör på sig. Snabbt lyfter jag upp Bill och bär honom mot bilen. Mamma står där helt vit i ansiktet. Jag lägger in Bill i baksätet och sätter mig sen på andra sidan och tar upp hans huvud i mitt knä.
-" Mamma vi måste verkligen tilll sjukhuset!"
Mamma nickar och börjar köra.
När vi kommer ut på sen stora vägen guppar det till lite i bilen och Bill öppnar sina ögon.
-" Tom? V-vars är vi på väg?"
Viskar han svagt, hans röst darrar och han pratar så tyst att bara jag kan höra vad han säger.
-" Till sjukhuset, allt kommer att bli bra nu!"
Viskar jag och ler mot honom. Men han skakar lite på huvudet.
-" Kör mig hem till er i stället, jag klarar mig. Men vad du än gör så ta mig inte till sjukhuset. Johnse är där"
Johnse? Johnse läkaren? Vi bor i ett väldigt litet ställe och det finns bara två läkare här Johnse och Andrea. Men Billl såg på mig med en blick som sa allt. Jag nickade och bad mamma att bara köra hem. Hon protesterade först men när Bill sa " snälla mamma..."
Så hest men ändå med en förvånandsvärd kraft, gick mamma med på att köra hem.
-" Men när vi fått ta en närmare titt på dig så är det jag som avgör om du ska till sjukhus eller ej." Jag nickade och Bill blundade..
När vi kom hem så bar jag in Bill på toan.
-" Mamma jag tänkte bada honom, kan du vänta här?" Mamma såg först ut som om hon skulle vägra men sen så gick hon med på det.
Jag satte ner Bill på golvet. Sen hämtade jag en madrass som jag la inne på toan. Vi har ett väldigt stort badrum kanske jag ska tillägga. Det blev så när vi byggde om. Jag lyfte över Bill på madrassen och satte sedan på kranen till badkaret. När det var nästan helt fullt så stängde jag av. Bill låg helt orörlig på madrassen men med ögonen öppna. Dom var tomma i den främmersta delen, men lite längre bak så såg jag något annat, vad det var kunde jag inte sätta fingret på. Lättnad, smärta, någon blandning där emellan. Jag gick fram till honom. Han blundade i smärta när jag drog av honom tröjan. Det jag såg fick illamåendet att komma tillbaka. Och yrseln att vilja ta över min kropp. Men jag fick tränga undan känslorna nu. Bill behöver mig.

Bill
Jag hade inte dött. Tom var hos mig, det var i allafall något. Men varför kunde jag inte fått dö? Det enda jag vaknat upp till är smärta! jag hör inte riktigt vad dom pratar om, men jag är i en bil. Tror att jag frågar Tom vars vi ska. När han säger sjukhuset så får jag panik. Johnse är ju där! Han kommer att döda mig om han tror att det kan läka ut vad han har gjort! Dom kommer att döda Tom och mamma! "NEJ!"
Jag bad om att vi  bara skulle åka hem till dom istället. Efter ett tag så verkade mamma gå med på det. Bilen stannade och Tom lyfte försiktigt upp mig och bär mig någonstans. Ham mumlar något till mamma och lägger ner mig på ett golv, sen något annat, en madrass. Madrassen var vit i tre sekunder, sen färgades den röd.
Tom fick upp mig i sittande ställning och mitt huvud började klarna. När han ska dra av mig tröjan så fastnar den, troligen i något sår.
Tom verkar vilja spy och ser skräckslagen ut, men han kommer över känslorna och börjar dra ner mina byxor. Jag fick minst sagt panik. " Nej! Inte Tom med! Snälla Tom gör inte det här mot mig!"  Jag tar fast i byxorna, men Tom tar fast min hand. Paniken sterg inom mig.
-" Nej T-Tom snälla.. g-gör det inte.Snälla.. Jag ber dig..."
Stammar jag fram och tårarna väller upp i ögonen på mig. " Snälla älskade Tom.. inte du med.. jag älskar dig..snälla gör det inte.." Jag känner hur jag börja skaka okontrollerat. Jag är så rädd, Tom är den människa jag älskar mest, ska han nu göra det som alla andra gör för attt bevisa hur mycket dom hatar mig? " Snälla Tom, gör du det så dör jag.. för då finns det inget mer kvar att leva för..."
Tom fortsätter att dra i mina byxor.
-" Snälla Tom... inte mer... TOM!"
Det sista ordet skriker jag ut, skakandes och gråtandes. Jag möter Toms ögon men dom är inte som jag trodde, dom är inte fyllda med lust, hat eller skadeglädje. Dom är fyllda med tårar. Han stryker mig lugnande på kinden.
-" Bill jag skulle aldrig försöka skada dig på något vis. Det är jag, Tom, din bror som älskar dig! Jag ska inte göra något dumt, Jag ska bara ta av dig byxorna så att dom inte blir blöta när du badar."
Jag var lättad men ville ändå behålla underkläderna på, han nickade och lyfte upp mig.
Att sänkaas ner i varmt vatten var otroligt skönt ända tills vattnet nådde dom större såren på ryggen. Det sved och gjorde så ont att jag skrek.
-" Schhhh.. såja lugn Bill. Ich bin da, ich bin An Deiner Seite...."  
Efter ett tag sved det inte lika mycket längre. Tom frågade om vad som har hänt mig. Jag hade tidigare som en dimma runt mig men nu har det klarnat lite, och jag samlar de sista krafter jag har för att berätta. Jag viskar det bara rakt ut, för jag har ingen kraft kvar för att dra ut på det.
-" Tom du hade rätt när du sa att Erik slog mig, han brukar också låta sina vänner eller kunder vål-v- våldt...." Jag klarade inte av att avsluta meningen men Tom förstod.
När jag berättat klart tog yrseln över och allt blev lika oklart igen. Jag lyftes upp och fick en handduk runt mig. Sen bars jag nånstans, jag började bli yr och hörde inte riktigt något som Tom sa. Och lades ner i en säng. Toms säng. Tom la sig bervid mig och la armen runt mig.
-" Bill.. Jag är så ledsen att jag inte förstod. Förlåt! Jag älskar dig.."
-" J-jag ä-ä-älskar dig med.." Lyckades jag få fram. Tom log och lät sina läppar placera sig på min panna.
Sen blev allt mörkt.
" Jag dog inte, jag ville dö, men det gjore jag inte. Varför? För att en ängel kom och räddade mig. Allt skulle väl bli bra nu? För just nu ligger jag i den ängelns famn. Min brors".

Tom
Bill är så mager att jag kan se varenda kota han har. Blåmärken och ärr täcker hans mage, bröstkorg och rygg. På ryggen och bröstkorgen finns även några nya skärsår. Dom på ryggen blöder ännu. Hans armar är så magra och taniga att dom ser ut att kunna gå av vid minsta beröring. Han får panik när jag försöker dra av honom byxorna:
-" Nej T-Tom snälla.. g-gör det inte.Snälla.. Jag ber dig.."
Han skakar och tårarna rinner. Sen fortsätter han:
-" Snälla Tom... inte mer... TOM!"
Tårarna faller från hans ögon, från mina med.
Jag lyckas lugna honom men frågorna går runt i mitt huvud. " Inte mer? av vad?"
Tillsist går han med på att ta av byxorna om han får ha underkläderna på. Benen är också täckta av blåmärken och några ärr.  
" Har han blivit piskad?" När jag sänker ned honom i vattnet så skriker han. Det svider nog. Men snart lugnar han sig. Jag lyckas få honom att berätta om vad som hänt honom.
-" Tom du hade rätt när du sa att Erik slog mig, han brukar också låta sina vänner eller kunder vål-v- våldt...."
Han klarade inte av att berätta klart meningen, men jag förstod.
"Hade min Bill blivit våldtagen och misshandlad i nio år utan att jag vetat om det?"
När jag har fått bort blodet som täckte hans ansikte och övriga delar av hans kropp så svepte jag in honom i handduken och lyfte upp honom.
Faktumet att han är längre än mig gör ingen skillnad. Just nu så kunde han ha varit tre meter och jag hade fortfarande burit honom. När jag kom ut i hallen med honom i famnen så stöter jag på mamma. Hon får tårar i ögonen när hon ser Bill. Hon drar en hand efter hans axlar som sticker ut väldigt mycket. Hon lägger en hand för munnen och gråter.
-" Åh, herregud! Vad har jag gjort? "
-" Mamma det är inte ditt fel. Och att vara ledsen hjälper honom inte nu."
Jag förstod att mamma la på sig skulden, men det här var egentligen domstolens fel att dom låtit Bill bo hos Erik! Mamma gick gråtandes in i köket för att sätta på te vatten.
-" Sover du hos honom inatt?" Undrade hon.
Jag nickade. Om jag inte var nära honom inatt så skule jag nog inte kunna sova en sekund. Jag bar upp min bror och la ner honom på min säng. Sen la jag mig själv brevid honom och placerade min arm runt honom.
-" Bill.. Jag är så ledsen att jag inte förstod. Förlåt! Jag älskar dig.."
Viskade jag och kände tårarna bränna så mycket att några tårar sökte sig ner för mina kinder.
-" J-jag ä-ä-älskar dig med.." Viskade Bill. Jag började gråta och kysste Bill på pannan. han somnade.

"Berättare."
Simone satt och tittade ner i sin kopp. Allt hon tänkte på var hur hon hade kunnat låta det här ske? och varför Erik blivit som han blev? Hon började gråta när ett par varma armar omfamnade henne.
-" Vad är det vännen?" Jim kramade om sin gråtande sambo.
-" Det är Bill... Gå in till Tom så ser du själv.." Jim förstod ingenting. Bill var ju hos Erik. Varför skulle han då gå in till Tom? Men han gjorde som hon sa. När han öppnade dörren hade Tom somnat med armen runt någon. Denna någon var väldigt mager och blåslagen. Denna någon var Bill. Det var mörkt men ändå så kunde han urskilja att det var Bill. Tom hade honom i sin famn och såg ut att hålla honom så hårt att han var rädd att Bill skulle gå sönder. Men båda sov lugnt. Jim gick närmare för att få se lite på Bill. Han blev chockerad när han såg honom på nära håll. Hur kan den här blåslagna, magra killen vara samma person som var så glad och lycklig hos dom i helgen. Jim gick ner till Simone igen.
När Simone såg honom komma alldeles blek i ansiktet så grät hon bara ännu mer. Det här var hennes fel! Om hon inte träffat Erik, eller om hon inte brytt sig om hur olika dom var och bara levt med honom. Då hade inget av det här hänt. Erik hade varit samma kärleksfulle man som han var innan dom skiljdes.
-" Det är inte dittt fel Simone!" Sa Jim allvarligt. Simone tittade på honom. Han hade förstått hennes tankar.
-" Imorn ska vi ringa polisen i någon annan stad som kan ta han om det här ordentligt."
Simone nickade.
Uppe i sovrummet så låg det ett par tvillingar. Dom höll så hårt om varandra och skulle inte släppa varandra på ett bra tag. Dom fann trygghet hos varandra. dagen efter så greps Erik och även de männ som våldtagit Bill.
Bill fick åka till sjukhuset under natten eftersom han började hosta blod, men på vägen dit så hände det.. Hans hjärta stannade den natten, men med hjälp av elchockar så fick man igång det igen. Han klarade sig med fyra brutna revben och en kraftig ryggskada. Han hade förlorat så mycket blod att han fick stanna på intensiven några dagar.
Erik hamnade direkt i fänglse och skulle inte komma ut i första taget, närmare inte förän om sex år. Bill återvände tillsammans med Tom till Eriks hus, där han hämtade den fjärde möbeln i källaren. Det var en liten ask som han hade gömt. Asken innehöll ett kort på honom och Tom, en penna och en massa papper. På vissa av papperen så var det låttexter och vissa var ännu tomma. Tom och Bill avslutade låten som Bill börjat skriva texten på, den heter " An Deiner Seite ( Ich Bin Da)" Bara en månad efter det så träffade dom två killar som heter Georg och Gustav. Georg spelar bas, Gustav trummor. Tom tyckte att dom skulle slå sig ihop eftersom han spelar gitarr, Bill började också sjunga. Han sjunger med en sån passion eftersom han känner för varje ord i texterna.. Tillsammans bildade dom ett band som nu heter Tokio Hotel.
" En ung kille med svart spretigt hår står med tighta svarta byxor och en vit ganska tight t-skirt på en scen. Han dansar i takt med musiken och det brinner i hans svartmålade ögon. När låten är slut så tackar han publiken, men när nästa låt börjar vänder han sig mot en annan person med en gitarr. Den personen har väldigt stora kläder på sig och en keps, han ler så mycket att piercingen i nederläppen rör på sig. Han börjar spela dom första acorden på gitarren och låter dreadsen gunga med i takten. Men killen med svart hår står fortfarande vänt mot honom. För varje ord han sjunger, sjunger han till sin bror:
-"Keiner weiss, wies Dir geht.
Keiner da, der Dich versteht.
Der Tag war dunkel, und allein.
Du schreibst Hilfe, mit Deinem Blut.
Obwohl es immer wieder wehtut.
Du machts die Augen auf, und alles bleibt gleich.

Ich will nicht störn, und ich will auch nicht zu lange bleiben.
Ich bin nur hier um Dir, zu sagen.

Ich bin da, wenn Du willst.
Schua Dich um, dann siehst du Mich.
Ganz egal, wo Du bist.
Wenn Du nach mir greifst, dann halt ich Dich.

Dein Leben sinnentleert, Deine Schatten tonnenschwer.
Und alles was Du jetzt brauchts, hast Du nicht.
Du suchts den Regenbogen.
Es liegt tot vor Dir, am Boden.
Er hat solang es ging gestrahlt, nur für Dich.

Ich will nicht störn, und ich will auch nicht zu lange bleiben.
Ich bin nur hier um Dir, zu sagen.
Du bist nicht alleine,ich bin an deiner Seite

Ich bin da, wenn Du willst.
Schua Dich um, dann siehst du Mich.
Ganz egal, wo Du bist.
Wenn Du nach mir greifst, dann halt ich Dich

Wenn Du die Welt nicht mehr verstehst,
und jeder Tag im Nichts vergeht.
Wenn sich der Sturm nicht mehr legt,
und Du die Nacht nicht mehr erträgst.
Ich bin da wenn Du willst, ganz egal wo Du bist.

An deiner Seite, bur eine Weile.

Ich bin da,
Ich bin da, wenn Du willst.
Ich bin da, ganz egal wo Du bist.
Ich bin da, schau in Dich rein dann siehst Du mich.
Wenn Du nach mir greifst dann halt ich Dich.
Ich bin da wenn Du willst, ganz egal wo Du bist.

An Deiner Seite, nur eine Weile.
Du bist nicht alleine."

Ett år efter att Tom räddat Bill så fick dom skivkontrakt. Bill och Tom har även skrivit en låt till varandra eftersom dom går iväg tillsammans "In die nacht".

Ett halvår senare
Bill
-"Du bist alles was Ich bin und alles was durch meine aderna fliesst."
Vi sitter ensamma längst fram på scen Tom och jag. Tokio Hotels framgång verkar inte ha någon ände. På bara ett halvår så har vi får skriva fler autofrafer, varit på intervjuer och blivit nominerade till ett pris. Vi vann inte men vi var nominerade i allafall.
När konserten är slut så går vi alla i samlad trupp fram längst ut på scen och tackar publiken. Tjejerna längst fram skriker och vi kan inte göra annat än le. Vår karriär har skjutit i höjden, vi spelar i hela tyskland nu och alla vet vilka vi är. Jag kan inte riktigt sätta ord på den känslan. Men vi kan fortfarande gå ut utan att folk känner igen oss direkt om vi har solglasögon eller hatt på oss. Fast det är lite svårt för Tom som ser väldigt rolig ut om han ska försöga få in alla dreds under en keps, så han brukar bara dra på sig huvan.
-" Eyy Bill? Kommer du med ut en sväng?
Georg ser frågande på mig.
-" Nu? Det är ju mörkt!"
-" Jag vet men jag behöver andas och köpa godis! Tom och Gustav är för lata. Eller Gustav har träningsvärk i benet eller nåt. Snälla Bill!"
-" Jaja!"
Jag och Gerog hämtar våra jackor och gick mot dörren. Väl ute så kände jag vilken underbar kväll det är, och var bara glad att jag följde med ut!
-" Såå Bill.. Hur är det med dig nu?"
-" Bra tror jag, eller det beror på vad du menar?"
-" Jag tänkte på hur det går för dig och Tom med allt som har hänt. Alltså drömmer ni lika mycket än?"
-" Jaha du menar så.. Nej det gör vi ju inte men vi pratar ganska mycket om det."
-" Har polisen hämtat all den där skiten ni hade i en låda?"
-" Jo det har dom och det är en rejäl lättnad."
-" Jo det kan jag förstå!"
-" Värst vad du var på och fråga om mig ikväll, har det hänt något?"
-" Nej.. eller jo.. Mamma vill att jag ska lägga av..."
-" VA?! Är hon knäpp?"
-" Nej.. Men hon tycker att jag är för lite hemma."
-" Förlåt det var inte meningen  att kalla  din mamma knäpp men.. Vill du lägga av då?"
-" Bill.. Nu tror jag att det är du som är knäpp! Säkert att du inte slog micken i huvudet på scen?"
Vi skrattade båda två, för vi visste båda två att jag hade gjort det ett antal gånger på scen. En gång så lyckades jag till och med spräcka läppen! Gustav och Tom fick göra varsitt solo på kanske sju minuter och Georg hann berätta tre "roliga" historier innan min nederläpp var omplåstrad och klar för scenen igen. När jag kom upp på scen så hade jag ett jättestort plåster på läppen och alla skrattade! Även jag. Konserten blev en aning längre eftersom det tog kanske en kvart innan publiken och mina band"vänner" lugnat ner sig igen! Att Tom hela tiden spelade små lustiga visor gjorde det inte bättre. Men Jag skrattade ju lika mycket som alla andra så jag ska väl inte klaga, efter konserten så låg vi i timmar på golvet och skrattade.
Plötsligt hördes en duns bakom mig, fast kvällen var så vacker att jag inte tänkte på den.
-" Hej Bill!"

Tom
Bill och jag har klarat oss riktigt bra det senaste halvåret, ingenting mer har hänt. Dessutom så har våran karriär tagit ett jättekliv frammåt. Vi spelar nästan varje kväll, och de kvällar vi inte spelar så tränar vi! Bill verkar ha återhämtat sig sen insidenten med den där kvinnan, och vi har inte heller hört av henne.
-" Tom?"
Gustav kom fram till mig och såg lite bekymmrad ut.
-" Vad?"
-" Georg och Bill har varit ute väldgt länge nu!"
-" Vad pratar du om? Dom gick ju nyss ut!"
-" Nej dom gick ut  innan du somnade! För snart fyra timmar sen!"
-" Va? Jag har inte sovit! Och dom var ju nyss här!"
Lite irriterat kollade jag på klockan och slogs av en chock, 22.07. Georg brukade vilja gå länge men inte så här  länge!! Klockan hade ju varit kring halvsju då dom gick.
-" Men? Har du ringt någon av dom?"
-" Jo. Georg svarar inte och Bills mobil är av."
-" Men då går vi ut och letar då! Vet du vilket håll dom gick?"
-" Till nån mack antar jag för Georg ville ha godis, den närmsta macken är uppför gatan."
-" Men vi börjar väl åt det hållet då!"
Jag kände mig glad men innombords så började jag få huvudvärk. Jag hade inte haft det på väldigt länge och var ledsen över att det var tillbaka!
Jag och Gustav gick ut ur byggnaden och började gå uppåt. Gustav verkade mer orolig än vad jag var, men å andra sidan så hade jag väl inte hunnit börja oroa mig riktigt än. För jag vet att när Bill väl börjar prata så kan han prata i evighet!
-" Tomgu.."
Både jag och Gustav ryckte till då vi hörde blandningen av våra namn, vi vände oss om och inne i en gränd låg Georg.
Gustav var först på plats, han konstaterade att Georg hade ett sår i pannan men inget allvarligt. Men han var bunden, så vi lösgjorde honom fort. Då kom jag att tänka på en annan sak, en sak som garanterat skulle ha gjort ett ljud ifrån sig om den kunnat.
-" Georg, var är Bill?"
Georg började gråta och mitt hjärta stannade. Jag hade aldrig sett honom gråta förr, och att han gjorde det nu kändes ju inte bättre.
-" Georg? Vars är Bill?"
-" Tom jag vet inte... Jag såg bara hur Bill blev intryckt i-i en-n bil.."
Mitt hjärta flög nog iväg. " Vadå intryckt i en bil?".
-"Vet du vem som gjorde det?"
-" Ja..."
Georg började nu gråta och skaka som aldrig förr.
-" Förlåt Tom jag kunde inte hindra honom! Förlåt.. jag är så ledsen Tom! Jag försökte stoppa dom! Jag slog honom men jag var bunden!!"
Hela jag var tom, vad menade han?
Nu tog Gustav till orda och bad sakta och lugnt Georg berätta vem som tryckte in Bill i en bil.
-" E-erik..!"
Allt blev svart.

-" TOM? TOM! Vakna!"
Jag kände hur det brände till på kinden, så jag slog upp ögonen.
Gustav stod böjd över mig med ett oroligt ansiktsuttryck. Sakta reste jag mig upp.
-" Vad hände?" Gerog hade nu också kommit fram till mig. Jag insåg att jag låg på asfalten i en gränd.
-" Tom du svimmade."
-" Varför?"
-" Tänk efter.."
Gustav verkade inte vilja säga det, då slog det mig. Någon kunde lika gärna ha skjutit mig.
Bill var borta...
-" M-men det kan inte ha varit Erik! Han är i fängelse.."
-" Tom Jag vet hur Erik ser ut, han går inte att ta miste på."  
Det visste ja alltför väl. Erik har ett stort födelsemärke på läppen, ungefär där jag har piercingen.
-" Nej.. nejj det kan inte vara sant!"
Gustav tog mig i famnen och höll om mig. Han viskade tröstande men jag brydde mig inte. Om Bill är med Erik är chansen att han är död lika stor som att han är vid liv. Och chansen att han lever mycket längre till är liten.
Det kändes som om den sista lyckofjärilen flygit ut ur mig....

Bill
Försiktigt öppnar jag ögonen, men det är fortfarande svart. Bara en liten ljusspringa lyser igenom ett fönster. Det är mörkt ute, men ändå lyser stjärnorna upp natthimlen. Tom.
Jag vill så gärna se  stjärnorna så jag reser mig. Men faller snabbt tillbaka. Jag sitter på en madrass och jag behöver inte ens tänka för att veta vilken madrass det är. Jag nästan kastar mig bort från den, i farten så snubblar jag och landar på golvet. Golvet är hårt men inte i betong, nej det är trä. Så jag är inte tillbaka i källaren. Återigen gör jag ett försök att resa mig för att gå till fönstret, men det går inte. Istället skriker jag av smärta, det gör ont överallt! Jag ser ner på mig själv, inget ser brutet ut. Jag drar upp byxorna under ett kvävt skrik, dom är blåa och piskrandiga i... ja.. en färg som jag har kommit att hata! Röd. Samma samma gäller mina armar och min mage. Ryggen kan jag ju inte se.
-" Ser att du har vaknat!"
Jag vände mig förskräckt om, där stod han. Erik.
-" Såå, vars var vi sist vi möttes, innan din käre bror kom och avbröt. Just det nu minns jag!"
Han gick snabbt fram mot mig och sparkade mig så hårt i magen att jag tappade andan och flög in i en vägg.
-" Oj! Bill det var inte meningen det där! Det var meningen att det skulle ta hårdare!"
Han drog upp mig på fötter och slängde mig på sängen. Han band fort mina händer, så där låg jag på mage med händerna bundna. " Nu dör jag, hejdå Tom"
Hur skulle jag kunna överleva det här? Men då helt plötsligt så slutade han. Han skrattade bara och gick. Men jag låg kvar, bunden och hjälplös. Sen hör jag hur Erik kommer igen, han pratar med någon.
-" Sådär ja! Han är din i en timme.  Lägg betalningen på bordet. Jag vet att han ser lite blodig ut men det är för att han föll i en taggbuske! Ingen fara, kör bara rakt på. Han har inget emot hårda tag."
-" Okej, men så kul att du kom ut!"
-" Jo efter att bilen tippade så tyckte jag att det var dags att komma iväg. För att starta upp verksamheten igen och sen få stå på egna ben."
Han hade alltså rymt! Jag kände hur den andra personen kommer närmare, men jag reagerade inte. Smärtan har bedövat mig. När personen lägger sig brevid mig så drar jag efter andan. Det är en man. Mannen tar tag i mina byxor när han är klar med dom och sina egna börjar han smeka mig över hela kroppen. Sen trängde han sig in.
Jag kände direkt smärtan, den var välbekant men inte min vän. Smärtan är inte min vän, snarare min fiende. När mannen börjar öka takten så kände jag tårar strömma nerför mitt ansikte. Sen kom det tillbaka, minnet om hur jag hamnade här!

"Hej Bill"
Jag vände mig om och såg Georg ligga bunden på marken han slogs och försökte ta sig fri. Tårar droppade från hans ögon.
-" Vad är det här? Varför gråter du?" Frågade jag men såg senare upp, där var han. Hans leendé var lika sliskigt som jag minns det, med födelsemärket på läppen.
-" Nej...."  jag och backade. Erik gick med snabba steg fram mot mig och tryckte upp mig mot en vägg. Georg skrek men det hjälpte inte mycket. Även om jag inte hade några riktiga muskler än så hade jag tillräckligt för att kunna slå Erik hårt i bröstet, men han skrattade bara.
-" Åhh Bill, om du ändå visste vad man får stå ut med i fängelser!" efter det blev allt svart.

-"Bill, det är något jag vill att du ska göra!"
Erik kom fram till mig. Jag tror jag har varit här i två veckor nu.. Allt jag äter per dag är två äpplen och två mackor. Sen så finns det en vattenkran här. Men jag har sällan styrkan det behövs för att jag ska kunna ta mig fram till den.
Ja, jag vet vars jag är. Vi är i Eriks sommarstuga en bit ifrån stan. Jag ligger på loftet och på dagen så öppnar Erik persienerna, då kan jag se ut. Det är väldigt vackert! Och mammas tavla som hon gav Erik hänger kvar i rummet som jag är i. Det ger gnutta hopp för den påminner om mig och Tom. Just nu är den mitt ljus.
-" Bill?"
Jag vaknade till liv med en kraftig smäll mot min käke. I samma stund som han slog till mig komm ytterligare ett minne tillbaka om kvällen när Erik hittade mig.
-" Snälla... Georg? Killen som gick med mig?"
-" Han som jag band? Skar av halspulsådern!"
Då brast det, jag grät så mycket att jag bara skakade. Erik blev arg och började skrika åt mig.
Jag tittade tillsist tårögt upp på honom han höll i en kamera i högerhanden, och ett stativ i den vänstra. Jag förstod direkt. När han hade monterat upp stativet så hämtade han en stol, han slet upp mig från golvet och jag ville skrika i smärta. Han kunde lika härna slitit armen av mig, sen tryckte han ner mig på stolen och satte fast min vänstra hand på armstödet. Han använde handfängsel för att inte behöva binda båda händerna, sen han viftade med nyckeln framför mina ögon.
-" Nu Bill, jag vill att du låtsas att kameran är din bror Tom. Du ska se rakt in i den och säga att du vill att han ska ta död på erat band, att om dom inte slutar leta efter dig så kommer han få din kropp, sen så ger jag dig även chansen att ta farväl ordentligt också."
Erik log, " så snällt då", det såg verkligen ut som om han tyckte att han var snäll som lät mig ta farväl.
Mina tårar rann nedför mina kinder. Jag ville ju inte säga farväl, jag ville springa härifrån och in i Toms famn. Jag ville stanna där tills jag somnade, och sen vakna upp med hans leendé nära mig. Jag ville att han skulle kyssa mig på pannan så där som han gör och säga att allt ska bli bra. Men det kommer aldrig mer att hända va? Jag kommer aldrig mer att få känna hans doft, hans lugn och hans andetag. Jag kommer aldrig mer höra honom skratta, gråta, eller höra honom andas. Jag kommer aldrig mer att se honom när han är äldre, aldig se hans eventuella tjej och hans eventuell barn, jag kommer aldrig se honom som gammal, och aldrig se hur hans bröstkorg höjs och sänks. Och Georg, det är mitt fel att han är död.. Han är död på grund av mig, mitt fel! NEEJ!
En hård näve träffar min högra axel. Jag blundar i smärtan, sen startar han kameran och går ut. Jag börjar sakta och med tårarna rinnande nedför mina kinder. Även om det är svårt så får jag till ett litet leendé när jag tänker på min bror. Hur lycklig han kommer bli i framtiden när han har glömt mig. Innom mig ber jag för att han inte ska glömma mig, men han måste! Annars så kommer han aldrig att kunna leva igen!

Tom
"Kortfattat" Ja det var så han sa: " Kortfattat". Då ska jag berätta kortfattat vad som har hänt de senaste veckorna. Bill försvann, och vi hittade Georg. Han var bunden och berättade vad som hade hänt. Sen så fick Georg och Gustav bära mig till min och Bills lägenhet. Därefter så ringde vi polisen och gjorde en anmälan. Dom kom direkt och berättade att Erik rymt, han och några till hade åkt buss för en rutinkontroll hos en docktor. På vägen hem hade bussen sladdat av vägen. Erik lyckades ta sig ut och sen hittade han Bill. I två veckor så var allt bara kaos. Men nu såhär just efter så känns allt bara tomt. Idag så knackade det någon på dörren. BILL! Men det var det inte... Det var ett litet paket. Gustav och Georg kom efter mig. Vi kollade alla på det sen så tog vi in det. Gustav var den enda som vågade öppna det, det innehöll ett band. Och en papperbit med Bills handstil.
"Snälla Tom se den här videon så kommer du förstå. // Bill"
Vi hade bara stirrat på det en stund, sen hade jag tagit bandet och  stoppat det i videon. Mina tårar kom direkt när bilden blev klar. Bill var där, han hade ett blåmärke efter höger kindben och ett skärsår efter andra. Hans hals var blå efter strypmärken och brun efter sugmärken. Vad han hade blivit utsatt för var det ingen tvekan om. Jag började skaka när han började prata:
"-" Hej Tomi. Erik vill att jag ska vara kortfattad så jag ska försöka vara det.
Det jag ska säga är inte l-lätt.."
Hans tårar rann nedför hans kinder likt floder.
"-"Svårt a-att börja så jag får det rätt.. Men jag börjar såhär. Leta inte efter mig, avblås det. Om Erik tänker göra som han säger så lär inte jag leva länge om du inte avblåser sökandet. Du skulle få min kropp som bevis då. Tyvärr så kan jag nog inte sjunga något mer i Tokio Hotel, så ni får antingen lägga ner bandet eller söka rätt på en ny sångare och vara utan basist. Förlåt mig så hemskt mycket! Jag är så ledsen över Georg, han skulle inte försökt skydda mig! Hade han bara låtit mig gå så hade han fortfarande levt."

Bill trodde att Georg var död, Georgs ögon var stora och glansiga, han skakade på huvudet när ett par tårar letade sig fram. När Bill fortsatte så fick han fram ett litet leendé på läpparna.
" Varken du Tom eller Gustav får känna någon skuld.
"Det är så mycket jag vill säga Tomi, men så lite jag hinner. Jag önskar att jag kunde fått
vara med dig längre. Leta nu inte längre efter mig, glöm mig. Se till att l-leva di-ditt li.."

Bills röst höll inte, och jag förvånades över ärligheten i hans ögon när han bad mig att glömma honom. Som om han visste vad jag tänkte så a han sen:
" Jo, jag vill verkligen att du glömmer mig. Lev Tom! Och även om jag kanske inte kommer att leva så länge till så... l-lev då för mig... Wenn nichts mehr gehts werd ich ein
engel sein, fü dich allein. Tro mig... Om ett tag kanske jag har det bättre än vad du har. När den tiden kommer så tror jag att du vet om det. "Lyft då dina ögon mot himlen och se, himlen är fortfarande densamma. Vet du vad jag kommer att bli? En ängel för dig". Hilf mir fliegen, låt mig gå, hjälp mig istället att hitta mina vingar.. Jag ä-älskar dig... Gl- glöm aldrig det... T- Tomi!"

På de sista orden så grät Bill så han skakade. Jag gjorde likadant i soffan. Georg kramade mig och Gustav hade mig i sitt knä. Jag skakade så mycket att tillsist somnade i soffan med Georg och Gustav.

Tom
Veckorna som följde var inte roliga.. Jag fick annonsera om att Tokio Hotel är slut, finito. Eftersom vår sångare är döende, vilket är på sitt sätt sant. Jag hade ingen aning om hur länge Bill skulle klara sig hos Erik. Han levde än, det kände jag eftersom huvudvärken fortfarande fanns. Men hur länge? Jag såg bandet med Bills avsked en gång till. Nu grät jag inte under hela filmen, utan bara i början och i slutet. Anledningen till att jag såg den igen var för att något bekymrade mig. En sak jag inte förstod.

Bill
Tretton veckor. Tretton veckor och jag levde än, hur är det möjligt?
Erik har sagt att han har en kund som ska komma vid tre idag, inte för att jag vet vad klockan är, men kunden ville inte att jag skulle vara bunden eller berusad även om han betalade bra. Erik hade genom det dragit slutsatsen att kunden var ny med det här och dragit för persiennerna. " Vadå? Ville inte han se vilket monster han var?". Jag trodde ärligt inte att det hade spelat nån roll om jag var bunden eller inte, för jag kunde inte röra mig. Erik tog nu bara emot männ, och för att försäkra sig om att dom inte skulle släppa mig fri så stog han kvar och såg på tills dom började bli intima och ev. tog av mig tröjan. Ibland tog han kort på sånna han var misstänksam mot.
Jag var rädd, för jag hade hört Erik prata i telefon med den här mannen. Han hade en oerhört mörk röst och sen så var han i femtio års-åldern. Enligt vad Erik hade frågat så vägde han över hudra kilo. Han skulle mosa mig. Jag var alltid rädd när det kom någon som inte ville ha mig bunden, dom ville antingen slå mig lite så dom fick mig att springa.
Jag blev jagad runt i rummet tills dom var less och sen blev jag ofta väldigt misshandlad innan dom trängde sig in. Smärtan har jag inte vant mig vid och det känns som om det bara blir värre och värre... Men nu skulle det bli ännu värre om det var det han ville, för jag kunde inte springa..I flera dagar hade jag blivit misshandlad, nu var allt på gränsen. Ikväll efter eller under den här kunden så skulle jag nog bli befriad. Jag låg mer eller mindre och väntade på döden. Jag var så yr att jag inte riktigt såg klart och allt snurrade, jag var omgiven av en dimma.

Bill  
-" Haha, över hundra kilo minsann? Jasså du tränar brottning. Ja då måste det vara muskler då? Han är där inne, att du slår honom gör ingenting. Han är som ett skyggt rådjur i början men det fixar sig efter ett tag. Men han är väldigt trött så det kan hända att han bara ligger still. Jag står kvar tills ni har börjat bli lite intima. Jag kommer att ta ett kort också. Säkerhetsåtgärd du förstår. Sen kan du bara lämna pengarna på bordet när du är klar. Dina vakter? Dom kan vänta där nere!"
Erik verkade väldigt glad, han hade alltså en bra betalande kund. Men kunden tränade brottning. Det gjorde mig ännu räddare och med möda la jag handen för mitt ansikte och försökte att inte gråta. Dimman lättade och jag såg klart men yrseln kom igen och även mina tårar kom och jag tänkte på Tom, har han gått vidare? Har han glömt mig än? Jag menar det har gått elva veckor sen jag bad honom göra det....
Erik och kunden klampar in i rummet, och jag trycker mig ner i sängen för att inte låta så mycket eller synas.
-" Du får dubbelt om jag får vara ensam direkt. Inga kort."  Kundens röst mullrade fram.
Erik såg först tvekande ut men sen sken han upp och gick.
Kunden kom fram till mig. Jag gnydde lite och försökte sjunka igenom sängen och golvet. Jag försökte lyfta huvudet och se upp. Mannen var suddig för mina ögon men  verkligen jättestor. Han hade skägg och solglasögon, och kroppen var enorm. Han skulle kunna knäcka min rygg mellan tummen och pekfingret om han ville. Han började klä av sig, och jag blundade, jag ville dö.
-" Bill?"
Jag kunde höra Toms röst i mitt huvud. " Förlåt Tom, men jag tror inte ens tanken på dig kan få mig att hålla ut.
-" Bill, snälla.."
Jag hade varken orken eller den psykiska styrkan att gråta eller göra något alls. Kunden tog min hand och jag stirrade bara rakt fram. Jag gav helt enkelt upp allt och väntade nu bara på den smärta som skulle göra sitt...
Erik knackade på dörren.
-" Ursäkta men jag måste nog ta ett kort. Jag har den säkerhetspolicyn, annars kan ni ju vara från någon polisgrej!"
Kunden grymtade och lutade närmare mig. Han släppte min hand och började smeka min rygg, han drog sakta av mig tröjan. Sakta så knäppte han upp bältet jag hade, men han drog inte av mig byxorna. Han vände mig så jag låg på rygg, sen kysste han mig i pannan precis som Tom brukade göra. Jag rös, Tom. Tom skulle nog inte vilja älska mig nu, jag är för smutsig.
-" Sådärja.. ha det så kul" Erik gick och stängde dörren.
Kunden drog snabbt av sig sina resterande kläder. Men jag såg det inte, för jag blundade så hårt jag kunde, väntandes på smärtan. Men den kom aldrig.
-" Bill, se på mig!"
Jag öppnade sakta och försiktigt mina ögon. Jag var död, det måste jag vara för mina suddiga ögon mötte en ängels.
-" Tom?...."
Han drog sina fingrar efter min kind, hans ögon droppade tårar ner på mig. Han drog fram sin telefon och ringde Gustav.
-" Gustav det är dags." var allt han sa. Sen hörde jag hur det började leva om i köket. Men det gjorde det inte länge. Inte långt efter det så hörde jag hur sirener närmade sig huset. Med mina sista fick ja fram några viskningar:
-" Tom, är jag..?"
-" Nej Billa.. Du lever..."
Jag samlade mina krafter, Tom måste förstå!
-" Förlåt Tomi!!! Georg, jag ville inte att han skulle dö.."
Jag kände en tyngd lämna mitt hjärta,
medans tog smärtan över min kropp.

Jag kände hur orken lämnade min kropp, hur all spänning försvann.
-" NEJ! Bill Kämpa! För mig!"
Jag såg på honom och log, en sista tår lämnade mitt öga. Sen blev allt svart.

Tom
-" Hilf mir fliegen" hade han sagt. Han kanske inte menade något särskillt med det men det fanns ändå en risk att jag nu visste vars han fanns. Jag hade rätt.
Planen var helsäker, jag skulle gå upp till Bill och Georg och Gustav skulle hoppa på Erik när han kom ner. Om dom inte överraskade honom skulle dom inte ha någon chans för Erik är väldigt stark. Sen skulle dom antingen binda honom eller om han var medvetslös så skulle dom ha koll på honom  tills polisen kom. När vi äntligen fick tag på Erik så ville jag spy efter samtalet:
-" Stugans tjänster?"

Erik svarade med mörk röst men jag kände igen honom. " Stugans tjänster" så smart!
-" Hrm, Erik? Minns du mig?"
-" Nej, vem?"
-" Vi träffades då bilen nyss tippat, då lovade du mig något."
-" Förlåt, men jag minns er inte!"
-" Kan bero på att du fick en smäll. Men du sa att du skulle ordna en träff, med en pojke?"

Svetten rann ner för min panna och jag kämpade med att hålla rösten mörk. Skulle han nappa på det här? Tack vare polisens information så skulle han kanske göra det. Men Vem vet hur Erik tänker?
-" Hmm. Kanske att jag minns er!"
-" Jag vill ändå göra det! Spela roll om du minns mig eller ej. Jag betalar väldigt bra!"
-" Visst. Men då måste jag ha ett namn, ålder, vikt, jobb och sen vill jag veta om han ska vara bunden eller ej och hur mycke pengar du vill att jag ska lägga på sprit."

Han nappade. Men vadå bunden? Och vadå sprit? Var Bill alltid bunden och stupfull när dom gjorde det här mot honom?
-" Hrm... Lücker mer av namnet är anonymt. Jag är över 50 väger cirka hundra kilo. Jag är pensionerad brottare och jobbar nu med att träna. Ingen sprit och bind honom inte."
Erik lät väldigt glad helt plötsligt och vi bestämde tid och pris. Efter att jag lagt på så kände jag mig smutsig, jag hade ju precis beställt tid för att våldta min egen bror. Även om det nu inte skulle bli så, så kunde jag inte hjälpa att känna mig smutsig.
Dagen kom och vi åkte alla tre till Eriks sommarhus. Georg och Gustav såg verkligen ut som livvakter brevid mig.
När Erik kom fram så såg han undrande på "vakterna" men jag sa snabbt att dom var här för mitt eget beskydd senare idag. Eftersom jag hade gjort mig ovän med den politiska sidan av staden. Vi gick in och Erik ledde mig upp. Han pratade med mig men jag försökte hålla basen i min röst så jag sa inte så mycket, samtidigt som jag skulle göra det så skulle jag också försöka klara mig från att inte slå till honom. Planen hade hittills funkat perfekt, men nu tog det stopp.
Synen av honom när jag kommit in hade varit hemsk. Han låg orörlig på sängen, när jag kom fram till honom så försökte han inte ens komma undan. Jag ville inte tro det men han hade gett upp. Jag försökte några gånger få honom att se på mig men vi blev avbrutna av Erik. Jag var tvungen att vara intim med Bill innan Erik skulle gå, han tog till och med kort
" Sjuka jävel!". Jag gjorde inte mycket, smekte honom på ryggen och tog av honom tröjan. När jag vände på honom så var ansiktet tomt, jag hann inte reagera mot min impuls utan pussade honom på pannan. Erik mumlade och tog sitt kort.
Återigen försökte jag få Bill att se på mig, och nu gjorde han det. Han ögon var glanslösa och matta, den forna gnistan var helt borta. Men samtidigt kunde jag se att dom tindrade till när han såg att det var jag. Vi hade inte sagt mycket när han bad om ursäkt för Georg. Han visste det inte än, men Georg levde ju!
-" Billa, han lever. Jag vet inte varför du tror att han är  död. Men han står nere i köket nu.."
Bills ansikte slätades först ut och ögonen glänste till för att senad förvridas i smärta.
-" Tomi, jag orkar inte.."
Paniken spreds innom mig.
-" NEJ! Bill Kämpa! För mig!"
Bill log och en tår rann ner efter hans vackra ansikte. Jag såg hur han slappnade av.
-" NEJ BILLL!!!!!!!"
Skulle min dröm bli sann? Skulle Bill dö i mina armar? Jag hörde ambulansen utanför och drog sakta upp Bill i mina armar. Han hade verkligen rasat i vikt, han var jättelätt!
Jag bar honom ner för trappen och möttes av Georg och Gustav. Båda såg chockade ut och kom direkt fram till oss.
-" L-lev- lever han..?"
Georg såg ut som om han skulle svimma och Gustav var den ende av dom som kunde prata.
-" Tom, snälla... Säg inte att han är.."
Jag kände alla mina tårar falla ner på Bills bleka och blåslagna ansikte.
-" J.jag tror int..."
Sen fick jag inte fram ett ord. Vi var framme vid ambulansen och jag lade ner Bill på en bår, sen blev jag undan puttad.. Utanför ambulansen gjordes en massa tester på Bill det kopplades fast trådar, han fick sprutor och väldigt mycket gjordes men inga livstecken visades på den lilla apparaten som var kopplad till ambulansen och Bills bröstkorg. Han får inte dö! För om han gör det kommer jag aldrig att för höra honom sjunga igen, aldrig se honom delta i våra skrattattacker aldrig få hålla om honom när han är rädd och aldrig känna honom aandas när han liggen nära mig. Tårarna gjorde det svårt att se men jag blinkade ilsket bort som! Nu behövde inte Bill någon som grät! Han behövde någon som kunde vara stark!
Tillsist suckade en ambulanskvinna och sa:
-" Han är borta, vi kan inget mer göra".
Inställningen om att vara stark försvann med dom orden.
Jag fick sätta mig brevid Bill nu, jag tog hans hand i min. När jag kände hans kalla fingrar mot mina egna så insåg jag att det var över nu. Han kommer inte tillbaka! En känsla som jag inte riktigt kan sätta namn på tog över mig. Jag skrek.
-" Snälla NEJJJ!! Å herregud NEEEJ! Ta med MIG!! BILL!!! NEEJ!"
Georg hade vaknat ur chocken av att se Bill alldeles trasig, och lyckades dra mig upp på fötter.
-" NEJ! Georg! Låt mig dö om han också gör det!!"
Georg vägrade släppa mig och tomheten kom. Jag sjönk ner på knä igen brevid Bill och  viskade.
-" Snälla Bill! Jag vill inte att du ska bli min ängel nu, inte NU!"  
Jag tog hans hand viskningen krävde hela min lungkapacitet och jag trodde att efter det här skulle jag aldrig kunna gråta mer. För att alla mina tårar rann ner på Bill.
Men då...
Ambulans kvinnan drog efter andan, hela världen tystnade utom den lilla apparaten som tidigare vart tyst.
Försiktigt men ändå så att jag kände det, kramade Bill min hand.
Han levde....

Bills läkningsprocess tog lång tid. Men han bor nu återigen i en lägenhet med sin bror. Han hade också kommit närmare Georg och Gustav under den tiden på sjukhuset. Georg och Gustav bor grannar med tvillingarna men oftast hänger dom i tvillingarnas lägenhet.. Tillsammans så är dom bandet Tokio Hotel. Dom går varje dag upp på scen tillsammans, och ingen av dom kan vara lyckligare. Det finns en sång, ensång som står för det ljus som Bill kände när han var ensam på loftet. Låten handlar om honom, Tom, Gustav och Georg.
Den spelas inte ofta live, men när den gör det så kan man vara säker på att varken Bill, Tom  eller någon av dom andra två går av scenen utan tårar i ögonen. För vad den låten står för är nog mer än vad en människa som inte upplevt något liknade kan förstå. Även om Tokio Hotel nu är känt världen över så är det något som Bill inte tänker på just nu. För just nu är en av de få tillfällen som han står på scenen och sjunger den speciella låten:
-Ich bin hier irgendwo gelandet
Kann nicht mehr sagen, wer ich bin
Hab die Erinnerung verloren
Die Bilder geben keinen Sinn
Bring mich zurück, bring mich nach Haus
Ich schaff's nicht allein hier raus

Komm und hilf mir fliegen
Leih mir deine Flügel
Ich tausch' sie gegen die Welt
Gegen alles, was mich hält
Ich tausch' sie heute Nacht
Gegen alles, was ich hab

Erzähl mir alle Lügen
Mach es so, dass ich es glaub
Sonst krieg ich keine Luft mehr
Und diese Stille macht mich taub
Nur graue Mauern und kein Licht
Alles hier ist ohne mich

Komm und hilf mir fliegen
Leih mir deine Flügel
Ich tausch' sie gegen die Welt
Gegen alles, was mich hält
Ich tausch' sie heute Nacht

Ich find mich hier nicht wieder
Erkenn mich selbst nicht mehr
Komm und zieh mich raus hier
Ich geb alles dafür her
Ich hab Fernweh
Ich will zurück
Entfern mich immer weiter
Mit jedem Augenblick

Ich bin hier irgendwo gelandet...

Komm und hilf mir fliegen
Leih mir deine Flügel
Ich tausch' sie gegen die Welt
Gegen alles, was mich hält
Ich tausch' sie heute Nacht

Komm und hilf mir fliegen
Leih mir deine Flügel
Ich tausch' sie gegen die Welt
Gegen alles, was mich hält
Ich tausch' sie heute Nacht

Gegen alles, was ich hab
Gegen alles, was ich hab"
Erik fick livstid och kommer att vara hårt bevakad under resten av sitt liv. Han kommer aldrig att kunna skada Bill igen. Eller?

Jag såg hur du satt där, ditt huvud  var nerböjt och det mörka håret täckte dina vackra ögon. Jag kunde inte göra annat än skaka, hela jag skakade. När kameran zoomade in ditt ansikte fick jag rysningar.
Din kind var sårig, man kunde se hur bladen hade format sår i ditt ansikte och hur mycket blod som hade runnit.
"Hur kunde det här hända?"
Den frågan ställde jag mig varje sekund som gick och varje gång utan något svar.
Videobandet fortsätter.
-" C'mon tell him, It could be you last chanse!"
Ditt torterade våta ansikte såg in i kameran men förblev tyst.
En kille med håret uppsatt i en svart hästsvans sparkade på dig och skrek:
-" FINE! I'll do it!"
If you don't give us 50.000 dollar this sunday at 12, you know where, you won't see your friend again. And if we as much as see a cop or someone else, I swear you'll get you friend back, his face on your doorstep!"
Han tog upp din hand och en kniv, förde den riktigt nära. Jag började må illa, "snälla han fick inte!"
Du var så bedövad av smärta att du inte ens reagerade, du bara såg trött på honom. Han tog kniven närmare din handled och drog sakta, då jämrade du dig och försökte dra undan armen.
Han log och släppte den, två andra killar, bakom kameran, skrattade.
Mitt hjärta lättade en aning när han inte skar av den, det bara rann lite blod.
Jag hörde hur dom manade på dig att prata och tillsist gav din motståndskraft upp och lungorna samlade luft. Ditt tårdränkta ansikte fick ett beslutsamt uttryck och dina ögon såg upp in i kameran. Pupillerna vidgades när dom föreställde sig mina ögon istället för kameralinsen, jag kände så väl igen den blicken.
Snabbt tittade du ner.
Men jag hann se det! Styrkan! styrkan i din blick gick inte att ta miste på. Istället för den vanliga färgen hade dom lyst i en brinnande färg.
Även om du var svag och med döden som enda längtan så var du ändå så stark. Så orden som föll ur din mun gjorde så att tårarna samlades som en klump i halsen:
-" Du vet, vi har hållit ihop länge. Och det kommer vi alltid att göra, du kommer bara inte att kunna se mig. Gå vidare... Bli starkare... Gör inte som dom vill, betala inte... Gråt inte... Lev istället, lev för mig! Glöm det här och glöm mig..."

-" What is he saying?" Ingen av männen kunde tyska, uppenbarligen. Men du fortsatte snabbt:
-" Say that I could'nt handle the preassure and took off. Don't tell the band that I died. And Tom I love you..."
Männen fattade vad du sa och avbröt videosamtalet.
Adam, du skulle bara veta, veta vad jag tänkte just då. Du är en person jag älskar och inte kan leva utan! Därför tänker jag inte ge upp dig, dina ord gjorde mig bara mer beslutsam att hitta dig.

Tom
*
-" Tom, det här är Adam!" Bill klev lite åt sidan så att den vackraste kille jag någonsin sett visade sig. Eller han kunde inte gömma sig så bra bakom Bill, eftersom han såg ut att vara nån centimeter längre än min bror med platt hår. Hans lövgröna ögon såg ut att se rakt genom mig, som om han såg den jag verkligen var. Ärligt talat så kände jag mig lite naken och ville helst hitta någonting att täcka mig med. ÄVEN om jag var fullt påklädd!
I vanliga fall så hade jag med en sexig ton i rösen sagt: " Du klär ju av en med blicken".
Men jag kunde inte prata eller ens röra mig.
-" Hej! Tom va?"
Adam sträckte fram sin hand mot mig och jag tog den nickandes. Hans hand kändes så len mot mig och jag ville inte släppa. " Men vad tänker jag? Det här är en KILLE! Jag gillar ju tjejer, bröst, kvinnor, brudar, chicks! Skämms på mig!"
-" Hrm hrm?" Bill tittade utforskande på mig och jag såg förvånat på honom.
Han suckade och sa:
-" Jag sa: Tom hänger du med och fikar?"*

-"Tom?"
Torsdag, tre dagar kvar tills pengarna skulle överlämnas.
Ävem om Adam inte ville att någon fler skulle blandas in så vet hela bandet, Jost och Saki om det. Saki hade även blandat i polisen. Som lovade att placera ut två prickskyttar i närliggande fönster. Men även om jag skulle ha prickskyttar som täcker mig så kommer det inte hindra mig själv. Dör Adam, dör jag.
" Snälla Tom, säg inte så! Om det händer nåt så stanna, för mig!" Hade Bill sagt när jag mumlat fram nåt. Egentligen hade jag inte sagt exakt dom orden, men Bill läste mig som en öppen bok.
Två till som också fick veta var Adams föräldrar, som anklagar mig. Att Adam var borta var mitt fel och så fort han kom tillbaka skulle han aldrig få komma nära mig igen. Det hemska var ju... att dom hade rätt...

*-" Hey Adam, följer du med mig och kära lilla Tom ut på nåt caffé?"
-" Tja, om kära pyttelilla Tom ska med så kommer jag också!"
Adam såg retsamt på mig och jag log lika retsamt tillbaka, längden som skijde 7 cm splade så klart STOR roll! Men vad ingen visste, inte ens Bill, var att mitt hjärta grät och började slita sönder sig självt. För jag vet ,att Adam inte ens är i
närheten av intresserad av mig.
-" Ey Tom? Är du okej?"
Vi hade börjat gå när han frågade det. Och det var någonting i hans blick som gjorde att en liten gnista tändes i mitt bröst. Och så var det alltid. När han pratade med mig så inbillade jag mig att han hade en mjukare klang i rösten och när han såg på mig så var det som att hans ögon vidgades, ibland om han kramade mig så kunde han dra med handen efter min rygg och inte verka vilja släppa.
En gång när snuddade han min hand så drog han inte bort den och jag fick kämpa mot alla mina impulser och mitt hjärta för att inte ta den.
-" Tom?"
Nu var det Bill som såg undrande på mig.
-" Vad?"
-" Du ser en aning borta ut!"
-" Ehh.. jag..har ett nytt gitarr riff i skallen som faktiskt kan bli bra på din nya text 1000 mere."
Jag vet inte riktigt om Bills nick betydde att han trodde på mig eller om han bara nickade för Adams skull.
När vi kom till det vanliga caféet så satte vi oss vid ett härligt fönster med utsikt över havet. Bill och Adam satte sig mittemot mig och vi beställde kaffe och en slags glassbulle, som borde varit jättegod, men jag kunde inte känna smaken.
Adam, han satt och lekte med sin läppring (motsatt sida som min) och hade den där underbara blicken, den blicken visade alla hans känslor. Den var nyfiken och glad, men samtidigt så oerhört sårbar.
Jag försökte att inte stirra alltför mycket, men det var väldigt svårt. "Kom gud på Adam bara för att plåga mig? Plåga mig med något jag aldrig kan få komma nära?"
Då mötte jag Bills blick, det var något jag aldrig sett förut i den. Den var nyfiken men samtidigt som den sa "Du och? HA, jag misstänkte det hela tiden!"
Jag fattade först ingenting men då sa Bill:
-" Asså sorry, men jag hade helt glömt bort mitt möte med Jost! Ska spela om en stämma! Vi hörs!"
-" Me.." Började jag men Bills blick tystade mig. Bills möte var inte förän om två timmar, men nu visste jag.... Att Bill visste....
-" Jaaahaapp!" Adam log och kliade sig det lockiga och väldigt ostyriga håret.
Jag log och vi började prata. Som vanligt gick det väldigt bra, har man gått omkring med ett  brustet hjärta ett tag så lär man sig hanskas med det. Så vi pratade på precis som vi brukade.
Först märkte jag henne inte, för jag var en aning upptagen med att se på Adam,
som log jätteflirtigt och sa något med den där sexiga lite mörka stämman.
Mitt hjärta på att banka sönder, för han såg nästan rakt på mig när han pratade.
-" Hihi, så ditt nummer?" DÅ upptäckte jag servitrisen som stod bakom mig, hon var faktiskt den värsta tjej jag sett. Brunt lockigt hår som räckte ner till naveln (Bergis löshår!) och stora falska ögon och lösögonfransar så det bara skrek om det. Hon var så översminkad att om jag hade dragit med nageln över ansiktet så hade det blivit en tjock rand. Till råga på allt så hade hon högklackat med nätstrumpbyxor och pusch- up  under uniformen. Jag blev faktiskt äcklad när hon satte sig.
Precis när jag tänkte be henne dra åt.. så sa Adam:
-" Asså lessen men min mobil är borta, men skriv ditt nummer på min arm istället!"
Hon fnittrade och jag sänkte blicken. "Han är bara artig, bara artig.."
-" Såå, lust att hitta på något nån kväll?"
Han lekte med läppringen igen. Mitt hjärta stannade och frös till is. Sakta kände jag hur tårar kröp fram bakom ögonlocken. " Han gillar henne, inte mig, henne!"
Utan ens en blick på Adam ställde jag mig upp och gick ut. Tårarna rann utan kontroll så jag drog upp luvan, himlen härmade mina tårar och regnet föll. En dörr öppnades och stängdes bakom mig, men jag brydde mig inte!
Han stötte på henne! Typ kom- hem-och-ha-sex! Okej, även om det kanske inte betydde något så flirtade han ändå med henne, och det kan ALLTID leda till något mer!*
-" Tom!"
En hand tog tag i mig och tryckte upp mig mot en vägg.
-" Vad i helvete menar du med att bara gå?"
Jag vägrade se Adam i ögonen och såg bara ut på den tomma gatan när jag mumlade:
-" Jag tänkte att ni ville vara ensamma..."
-" Lägg av!"
Adam släppte mig, men log sen, vilket jag snabbt härmade.
-" Men tror du hon gilar mig? för jag tycker hon verkar snäll. Jag har träffat henne förr, och hon är skit snäll. Asså min typ, om du fattar. Men jag vet inte hon kanske inte vill ha en sån som jag... Vad tycker du?"

"Vad tycker jag? Vad jag tycker? Jasså nu spelar det roll? Jag tycker att du kan be henne dra åt helvete! Fan, hur blind kan du vara? Ser du inte att jag älskar dig?
Självklart sa jag inte det där utan vände mig om för att minska risken att blotta mina snabbt fallande tårar och sa:
-" Det kommer säkert bli bra! Hur bra som helst! Go for it.."*

Fredag, två dagar kvar tills pengarna ska överlämmnas. Bara jag tänker på det, gör det ont i kroppen. "Tänk om det går fel? Tänk om dom bara tar pengarna och skjuter oss båda? Men då går vi iallafall till himlen tillsammans. Eller Adam till himlen och jag till helvetet, för sånna som jag kan inte hamna på något annat ställe."

*-" Tom, kommer du eller inte?"
Bill stod, kanske en aningens pyttelite irriterat i hallen och stampade med foten.
Med ett fejkat leénde gick jag dit och försökte att inte göra honom mer förbannad än han redan var. Vi var nämligen skitsena!
Vi (jag &Bill) skulle till Georg och Gustav för att fira Adams födelsedag, fråga mig inte varför vi inte firade hos Adam!
När vi kom dit så var allt klart och det var tårta, serpentiner och ballonger överallt!
-" Ehh...Georg... Sexigt!"
Jag såg på Bill som pekade på Georg med ett BRETT flin.
Georg hade en ganska okej skjorta på sig och såg helt okej ut i övrigt. Han hade vanliga skor och sockar och kalsonger och byx... Nej! Han hade inga byxor! både jag och Bill brast ut i ett gapskratt och vi föll nästan in i varandra när Georg dansade omkring i rummet.
-" Å vad skrattar ni åt?"
Adam kom in med ett brett leénde, sen såg han Georg och blev allvarlig:
-" Åh...Georg.... kinky?"
Då brast det för mig igen! Och Bill flämtade fram:
-" Hur palla du att vara så allvarlig?"
Då "dog" Adam och sjönk ner på golver han också, vilket ledde till att Georg blev brandröd i ansiktet och snirklade iväg till sitt rum.
Lite förvånad blev jag, alla här hade ju sett Georg fjanta sig så förr och han har sett oss. Varför blev han så blyg plötsligt?
Svaret hette Jessica.
-" Oj förlåt gumman!" Adam reste sig och la armen om henne och kysste henne på kinden.
-" Som Bill och Tom redan vet så är det här Jessica, Gustav och hrm.. Georg- Det här är min vackra flickvän Jessica."
Gustav busvisslade och började plinga i ett glas. ( På bröllop betyder det att man ska kyssas)
Adam såg henne djupt i ögonen och hon log så falskt hon kunde, sen la Adam sin hand på hennes nacke och böjde ner henne i en kyss. Jag darrade till och kände hur något spetsade mitt hjärta. Nej inte spetsade, någon snittade upp mitt bröst och drog ut det med bara händerna. Jag kände för att gråta när Bill la sin hand på min axel. Och han mimade:
-" Håll-ut."
Jag nickade och ställde om till ett leénde när Jessica kom fram och kramade mig och Bill.
Sakta kände jag hur jag ville falla, men jag höll mig stående.*

Jag märkte hur tårarna bara rann, jag begravde ansiktet i händerna. Men inget kunde stoppa dom, alla minst orden som låg på repeat i min hjärna "And Tom, I love you...". Just dom orden skar så djupt i hjärtat, bara av att veta att jag kanske aldrig skulle få se honom igen.
-" Åh, Tom..."
Bills armar var snabbt runt mig och orden som flög ur min mun var ostoppbara:
-" Bill jag dör verkligen om han gör det..."
Bills grep hårdnade, inte så att det gjorde ont, men så det kändes att han var där.
-" Schhh Tom... det ska nog bli bra... han är inte borta, bara inte här..."
Bills ord hade alltid haft en lugnande effekt, och snart slappnade jag av. Jag såg mig suddigt omkring i mitt egna rum. Jag och Bill hade länge delat rum, men för ett år sen så flyttade vi båda tillen lägenhet i Berlin. Nu hade vi varsit rum och trivdes rätt bra med det...

I flera dagar hade jag suttit och bara försökt komma på vars Adam var, utan resultat. Jag hade gått omkring i stan, bara för att hitta ingenting. Varje sten på marken hade blivit vänd två gånger och flera "bad- vänliga" sjöar hade blivit genomsökta. Jag hade inte hittat honom någonstans, nu kändes allt hopplöst.
Jag såg mig omkring i rummet och såg något som fick mitt hjärta att hoppa ur bröstet. Adams skjorta... För några dagar sen så hade Tokio Hotel spelat på en gala. Adam hade varit skitsnygg i sin vita skjorta och halvbäggy- jeans.
Sen hade vi gått hem och han hade snott alla mina kläder och klätt ut sig till mig, vilket vi alla i bandet skrattat åt när han höll på och härmade mig. Sen snodde han kläder från Bill, men han kunde inte tupera sitt lockiga hår så det fick vara.

*BIO! ÅH VAD ROLIGT MED BIO OCH KINAMAT SOM GEORG BJUDER PÅ!....det är sant! LYCKA!  För Adam och hans flickvän hade gjort slut! Jag var faktiskt riktigt lycklig, för Adam hade återgått till att prata med mig sådär allvarligt och med den där blicken igen.
Men min lycka blev kortvarig när Adam under tiden vi åt fick ett samtal.
-" Hallå, Jess?"
-" Jo, jag förstår..."
Han reste sig och gick en bit bort, men innom hörhåll.
Hjärtat sjönk då jag hörde hur hon ville få honom tillbaka, och hur han verkade också vilja det.
-" Jag älskar dig med.."
Hugget gjorde så ont att jag fick jobbigt att andas."Jag måste UT!"
-" Jag måste, ehh.. vi ses..."
Bill nickade när jag reste mig och dom andra såg lite förvirrade ut men gjorde inget av det.

Gatan var kall och tom, inte blekaste liv. Jag sparkade på en sten, men den var fastfrusen så det gjorde skitont! Men ärligt talat så var det bara skönt, att få ut lite av den smärta man bar på.
"Jag älskar dig med..." så hade Adam sagt till henne, han hade valt henne igen.
Tårar trängde sig fram ur ögonen och föll hjälplöst ner på marken.
-" Tom?" Hjärtat hoppade till när Adams röst skar genom luften.
-" Låt mig va!"
-" Va? Vänta Tom!"
Jag hörde hur han försökte springa ikapp, men då tog mina impulser över och benen sprang av sig självt..
-" TOM! VÄNTA!"
"Hur kunde jag vara så dum? Att tro att han ens skulle vilja gilla mig? Helvete.."
Att springa ifrån Adam var menlöst för han hade spelat fotboll i flera år, så jag var ju chanslös med den lilla konditionen jag fick av att springa på scen.
Han fick snart tag i min jacka och slängde runt mig.
-" TOM! För helvete!"
Ytterligare en gång tryckte Adam upp mig HÅRT mot en vägg, riktigt hårt.
När huvudet dunkade i väggen så kände jag det som om min spärr slapp, inget hade någon mening längre. Jag såg bara kallt på honom när han förtvivlat sökte min blick.
-" Vad är det med dig? Har jag gjort nåt eller?"
Det skrek innom mig men jag svarade bara me att stirra på en prick långt bakom honom. Men en del av mig fick ändå fram:
-" Du bryr dig inte..."
-" I helvete heller!"
Jag ryckte till när Adam slog till väggen bakom mig.
-" Jag bryr mig visst! Du har ju blvit som en brorsa ju!"
" En brorsa" det var allt jag var för honom. Utan att kunna stoppa det så såg jag honom i ögonen och genast droppade det tårar från mina. Men jag lyckades behålla kylan.
-" Tom, varför gråter du?" Sa Adam en aning mildare och tårkade en tår från min kind. Hans beröring brände så mycket att jag slog bort den.
-" Vad bryr du dig om det? Dra till din jävla tjej!"
-"Jess?"
-" Vem annars?"
Han sänkte blicken.
" Han vill ha henne.. Jag visste det, han ville aldrig, ALDRIG ha mig."
Jag började trycka undan honom, men då tryckte han tillbaka mig mot väggen.
Jag sneglade mot honom och såg hur han spände käken innan han svarade:
-"Jag vill inte vara med henne... Jag har.. hittat en annan....."

Hans tunga andhämtning gjorde så att jag såg upp, vi stod så nära vi kunde komma, vinklade jag bara upp huvet tio centimeter skulle våra läppar mötas.  Men istället för att följa den impulsen tittade jag ner och mumlade:
-" Släpp mig.."
-" Jag vill.. inte.."
Då mötte jag hans blick och insåg att den var lika tårögd som mig egen.
Och istället för att följa ytterligare en impuls att torka hans tårar så såg jag ner i backen, igen.
Ett lätt tryck under hakan förde mitt huvud uppåt, jag följde bara med. Det lilla, trycket mot läpparna var fjäderlätt, men samtidigt så laddad med känslor att jag kände det som om det var mina egna.
Det tog ett tag för mig att fatta att det var Adams känslor, Adam kysste mig!
Men innan jag hann göra något drog han sig tillbaka.
-" Aw shit.. Förlåt Tom! Asså det var inte menningen.. jag blev..."
Adams ursäkt bröts av mina läppar mot sina.
Världen försvann och allt jag kände var hans kalla läppring som höll mig kvar i på jorden. Hans hand sökte sig in bakom min nacke med händerna och drog mig om möjligt närmare. Vår kyss var inte längre en lätt kyss, utan den var något jag aldrig ens drömt om. Passionerad.*

Lördags morgon, mornarna var den stunden på dagen jag hade minst ångest. Nästan ingen alls, allt jag ville var att få Adam tillbaka, och då var det inte heller mitt fel att han var borta. Hah, den lilla stunden varade bara just när jag drack kaffe och inte längre. Så fort jag ställde mig i duschen så föll tårarna hjälplöst och blandades ut med vattnet. Jag hade aldrig i mitt liv skärt mig, men nu var jag mer än lockad. Tidigare har jag alltid tyckt att det bara är depprimerade psykon  eller uppmärksamhets-behövande fjortisar som skar sig. Men det är nu, då man är så ledsen att hjärtat redan blöder som man inser, det är bara ett sätt låta hjärtats blod rinna ut och lätta lite på trycket.
Sakta och med ett försiktigt tag om hyveln, förde jag den mot min handled.
Jag satte mig ner, sen lät jag det bara ske.
*
13 december. Det hade gått en månad sen jag och Adam kysstes första gången, och vi har inte gjort det något mer. Inte heller pratat med varandra, eller Adam ville inte prata med mig. Ibland gjorde det så ont att jag nästan spydde och ibland så ville jag inte kliva upp ur sängen.
Bill och mamma visste om allt nu, och Bill var ett bra stöd, men han, liksom jag, kunde ju inget göra. Mamma hade jag inte pratat med på länge men hon sa inget om det.
Den lilla lycka som fanns kvar på jorden var den traditionella filmkvällen hos mig och Bill. Gustav och Georg kommer över och vi ser film tills vi storknar, ibland är vi jätte "tjejiga" och leker "sanning och konsekvens". De brukar alltid sluta med en kittlingshög på golvet.
När allt var fixat, popcorn, chips, godis, en massa cola och en filmhög, dök våra gäster upp.
Bill hade envisats med att se "Tuck everlastings" hur länge som helst så vi hade inget val, sen blev det " Batman- The dark knight". Georg snyftade faktiskt till under den första filmen, vilket han kommer få höra i flera år och under varje intervju framöver. Men hämden är ljuv! För inte allt så länge sen så berättade han att jag hade sett "Dagboken" och sen hade Bill fått mer eller mindre bära ut mig från badrummet. Sant? Tyvärr...
När Batman började blev jag direkt så inne i filmen att jag höll på att få en hjärtattack när Bill skrek:
-" Yeeeeeeeeeeey!!! Nu kommer han!"
Bill sprang iväg mot ytterdörren och det slank ur mig:
-" Kommer Batman hit?"
Georg höll på att "dö" i soffan, han skrattade så han fick kramp. "Smaaaart Tom, Smart! Nu ha du blivit så idiotförklarad att Georg har ett vapen mot dig igen!"
Men snälle Gustav som också var inne i filmen, och som inte ALLTID retades  mumlade:
-" Bill har bjudit hit en hemlig gäst!"
Jag skakade på huvet och återvände till besattheten av filmen.
-" Hrm hrm.."
Jag vände upp huvudet mot Bill och killen brevid honom. Allt innom mig vreds ihop och krossades, eller inte krossades, förintades.
Bills hemliga gäst var Adam.
Adam gick runt och hälsade på alla, fast väldigt kallt när han snabbt "hej" till mig..
I våra två fotöljer hade Gustav och Georg parkerat, Bill låg på golvet och jag satt ensam i soffan, vilket betydde att Adam fick lov att sitta bredvid mig.
Ingen förutom Bill verkade märka av den konstiga stämmningen mellan oss.
Konstigt var det ju inte, Adam var på nästan alla våra träningar och var jättebra kompis med G:na, så dom kom överens.
Allt gick faktiskt riktigt bra, Adam pratade på och var jätteglad, han kanske inte ödslade så mycket tid på att prata med mig, men han var iallafall inte stentyst eller gjorde det pinsamt. PLUS! han var nära mig..
Vi hann se en film till innan Bill bestämde sig för att vi skulle se en sorglig film, och för en gångs skull så hittade han en film som jag aldrig sett förut. "Waist deep." Men tydligen så hade Gustav sett den så han gick och la sig i vårat "gästrum", Georg gjorde honom snart sällskap för klockan var över två.

Det dröjde inte länge förän Bill sneglade på mig och gäspade stort.
-" Asså ja tro jag ser resten imorn! Adam stanna så länge du vill! Gonatt!"
Att det var fejk var det nog bara jag som förstod, och kanske var det tur.
Vi sa "god natt" i kör, sen blev vi ensamma.
Filmen var faktiskt rätt bra och jag blev rätt inne i den ett tag. Så inne att jag inte märkte hur Adam flyttade sig närmare mig. Men efter ett tag suckade han högt och flyttade långt ut på kanten och såg inte ens på mig.
Mitt hjärta verkade ha dött och jag kunde inte hjälpa mig själv, utan mumlade:
-" Hatar du mig så mycket, att du inte ens kan vara in närheten av mig..."
Jag vet att han hörde det, men jag fick inget svar. Så jag ställde mig upp, suckade och började gå mot mitt rum.
-" Det är bara att stänga av tv:n sen och du vet var sängkläder och sånt finns om du sover här."
Inget svar nu heller.
Jag kände hur det brände i ögonen och fortsatte lunka mot mitt rum.
När jag var kanske tre meter från dörren kände jag en hand på mig axel.
När jag vände mig om fick jag en hård örfil på höger kind.
-" Fan Tom! Hatar dig? Jävla idiot! Du ville ju inte ha med mig att göra!"
-" Va?" Adams blick lyste av en känsla som jag inte riktigt kunde avläsa, och jag brukar vara bra på sånt.
-" Du gillar hatar ju homosexualitet! Och du gillar Jess! Lägg ihop två och två!"
-" När har jag sagt det?"
-" Det var uppenbart när en kille frågade chans på dig och du blev ju skitsur när jag har varit med Jess. Dessutom så svarade du inte direkt när jag  kysste dig!"
Jag försökte få min hjärna att koncentrera sig på vad han menade och då kom jag ihåg det där med killen.
-" Killen har varit en av våra stalkers, han har försökt med alla i gruppen. Och han våldtog en av våra fans, tror du jag vill vara ihop med honom? Jess? Jag tycker hon är skitfalsk och jobbig! Aldri att jag skulle ens vilja kyssa henne..."
-" Kyssen då?"
Ska jag säga att jag älskar dig och att jag inte kunde kyssa dig direkt eftersom jag var så stel av känslor?
Jag hann inte säga någonting förän Adam svor och sa:
-" Förlåt Tom, jag ska aldrig tvinga dig att kyssa mig igen..."
Han såg ner och suckade, jag kan svära på att en tår gjorde ett spår efter hans kind.
-" Fan TOM! Jag drar!"
Han slog i luften och började gå.
I halvpanik över att han inte fick gå tryckte jag upp honom mot min sovrumsdörr, våra kroppar var så nära och jag kunde känna hur hans andning ökade.
Jag visste inte riktigt vad som hände med mig, något tog över mig helt. Impulser?
Med en rörelse fram mot hans mun viskade jag:
-" Jag reagerade inte direkt, eftersom jag var förlamad av lycka. Jag trodde inte att det var sant..."
Och med dom orden så försvann utrymmet mellan våra läppar.
Adams läppar gav mig fortfarande känslan av att vara paralyzerad, och dom där fjärilarna i magen som alla pratar om, dom finns definitivt!
Adam verkade lite förvånad och mötte inte upp min kyss, men det dröjde inte länge förän han lät sin tunga leka med min.
Vi kysstes mer och mer passionerat och fjärilarna var borta, för i Adams ögon kunde jag se samma som jag antar finns i mina. Lust. Adam fumlade med dörren in till mitt rum och fick med lite svårigheter upp den ( Om man gärna har händerna klistrade på mig kan det bli lite svårt). Lätt sparkade jag igen den när vi var inne och vi var ensamma i mörkret. Även om det var helt mörkt så kunde jag se hur hans gröna ögon vidgades ytterligare.
Han förde sina hände upp efter min nacke och drog mig närmare. Jag bröt med hans läppar och kysste honom ömt på halsen. Han stönade och böjde sig så att jag fick lättare att komma åt.
Han kom in med sina händer under min jätte tröja och drog av mig den, samma gjorde jag med hans. Han studerade min kropp och förde sedan in händerna under linnet jag hade på mig och drog naglarna efter magen, jag rös.
Det dröjde inte länge förän vi låg på sängen och hånglade.
Jag var så uppe i min lycka att jag glömde allt! Det existerade inget utanför denna dörr. Just då fanns det bara vi. Jag och Adam, ingen annan.
Att känna hans värme så nära och så intensiv, gav mig klara rysningar och jag stönade mer än en gång av behag. Adam verkade veta percis vad han gjorde med mig, vilka punkter han skulle beröra eller hur han skulle andas i mitt öra för att det skulle låta extremt sexigt. Han fick göra precis vad han ville med mig, jag skulle göra allt han bad om. För att få vara så nära den person man älskar gör man allt....*

Att sitta framför datorn och vänta på dagen efter kan vara en av livets största plågor.
Dataskärmen var på och jag pratade med Georg på msn, han gjorde verkligen allt för att förklara melodin på en ny låt genom att skriva de. Lite log jag, han försökte ju i alla fall få mig på andra tankar.
En blick på klockan avslöjade att den var 12, fem timmar sen jag duschade.
-" Tom?" Bill kom in och hans ögon var fulla va tårar.
Jag hoppade upp från stolen.
-" Bill?"
-" Tom, det är två typer från rikskrim i vardagsrummet. Dom vill prata med dig... om.. om Adam dom hittade.."
Jag stängde av öronen, har dom hittat Adam? Alltså lever han? Han kanske var i vardagsrummet just nu? Tanken på att kanske få ha Adam i min famn redan om bara några minuter gjorde mig hoppfull, minst sagt. Jag kände hur ett litet leende spreds efter mina läppar och gick i ganska rask takt fram mot dörren. Bills reaktion störde mig inte det minsta.
Men ingen Adam fanns i vardagsrummet. Inte heller så hade någon från kriminalgrejset med sig honom i någon bil.
En kvinna med ganska cool frisyr och kavaj kom fram och skakade min hand.
-"Anne Werich, min kollega Hans Brük." Hon knyckte med huvudet åt en lång man i polisunifom.
-" Vi skulle vilja ställa ett par frågor angående försvinnandet av Adam Rose."
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Adam Rose, hon uttalade det som "Råse" inte "Rose" som engelskans ros. Lite roligt var det att han hette så, eftersom hela hans familj är uppvuxen på en rosengård. Hans föräldrar tog det efternamnet då dom gifte sig.
Anne letade efter min blick och fick min uppmärksamhet igen.
-" Kan vi sätta oss?"
Jag nickade mot soffan och vi satte oss ner.
-" Så, hur var förhållandet mellan dig och Adam?"
Visste hon inte? Eller ville hon bara kolla?
-" Vi är.. Han är.. Sa du var?"
En liten sak som kallas panik grep tag om mitt hjärta. "VAR?" han är väl inte?
-" Hrm, vi tar det sen, hur ÄR ert förhållande?"
Jag kände fortfarande paniken ha mitt hjärta i ett järngrepp, men lyckades gestalta ett lugn.
-" Han är den person, förutom min bror, som jag aldrig skulle kunna leva utan. Jag älskar dom mer är allt annat. Adam? Han är min pojkv-..." Där bröts det för mig.
Jag hade aldrig kallat honom för det förut "pojkvän", han var ju det men ordet smakade så konstigt i min mun.
Anne log bara, hon verkade då inte vara honomfob eller så.
-" Tack!"
Hennes leende dog ut direkt då hon såg på sin kollega.
-" Jag måste fråga dig någonting. Du kände honom riktigt väl? Eller hur?"
Jag nickade och hon började rota i en väska, några bilder och en påse kom fram ur den.
-" Jag vill först att du ser på bilderna, om dom känns obehagliga så titta bara bort. Men det är jätteviktigt att du kan identifiera dom."
Jag kände en klump växa i magen. "Vad i hela världen var det här?"
-" Här, kan du säga vem det här är?"
Bilderna hon drog fram var helt omöjliga att tyda. Det var en kropp, helt klart. Men det ända som fanns kvar på den var ett par svarta hårtofsar på "huvudet" och sen bara en kropp som var helt krossad.
Jag blev en aning förvirrad, vem var det där?
-" Vet du vem det är?"
Jag skakade på huvudet och hon suckad och tog fram påsen.
I den låg ett halsband.

Hjärtat stannade.
Världen frös till is.
Solen dog.

Jag fick inte fram ett ord, eller jag ville spy. Det började flimmra framför ögonen och jag visste inte längre vem eller var jag var..
-" Vet du vems halsband det är?" Frågade en helt okänd kvinna.
-" Adams..." Andades jag fram.
-" Hur vet du det?"
-" För..."
-" Mm?"
Någonting dog innom mig, eller var det kanske paniken som kramat sönder mitt hjärta?
-" B-baksidan!"
Halsbandet borde bestå av ett hjärta i silver, med orden" Tom & Adam 13/12- 08" ingraverat i guld på baksidan.
Försiktigt, som det var gjort av glas, drog jag fram mitt halsband.
Mina händer skakade när jag lyfte upp det i kvinnan, ANNIES synhåll.
-" Åh, är det ditt?"
Egentligen tyckte jag att frågan var otroligt dum " Skulle jag snott det eller?", men mitt knäckta hjärta signalerade bara att jag skulle nicka, inte prata, nicka.
Av någon anledning ville jag inte gråta, jag ville hellre slita sönder mig själv.
Jag var ju redan så trasig på insida, vad spelade det för roll om utsidan såg likadan ut?
Jag sneglade mot Adams halsband och klumpen växte i halsen.
-" Snälla kan jag få ta..?"
Anne räckte mig halsbandet och jag tog det i min hand, det kändes ovanligt lätt.
-"Är det Adams?" Anne såg oroligt på mig men jag ignorerade henne, det var kanske inte Adams halsband trots allt...
Jag blundade och vände på hjärtat. Att försöka intala sig något och sedan öppna ögonen för att inse den grova sanningen, var som att kliva in i en dröm.
Med pekfingret drog jag sakta efter dom gyllene bokstäverna, våra bokstäver.
Min hand blev blöt, av mina tårar...
-" Tom!" Ett par välkända armar ringlade sig snabbt runt mig, Bill.
-" FAN! Han kan inte vara död! HELVETE! Bill! Jag älskar ju honom! JAG ÄLSKAR HONOM SÅ JÄVLA MYCKET! FAN!"
En intensiv önskan om att slå i något hårt blev för stor för mig att hantera.
Jag svägde till med höger armen in i något och sen den vänstra. Två gånger med varje näve. Men jag lyckades inte slå något hårt, istället slog jag rakt in i den jag inte vill träffa.
Det var Bill, jag hade slagit honom hårt ett par gånger i magen.
Han hostade och tog sig för magen.
-" Åh.. herregud förlåt Bill!"
Det var då jag insåg vad jag var, smärta, jag var smärta. Jag bringade inte annat än smärta till dom jag älskade. Jag borde förintas...
-" Tom.."Hostade Bill fram.
-"Det är okej, jag förstår... Slå ut det."
Jag såg på Bill, hans ögon speglade någon slags säkerhet. Han menade vad han sa, även om tårarna rann ner för kindeerna.
-" Förlåt Bill!"
Bill drog mig intill sig och gungade mig fram och tillbaka, vaggade in mig i hans trygga famn.
Allt jag kunde göra var att gråta, gråta tills jag inte längre kunde se klart eller ens rensa ögonen på tårvätska.
Allt var borta... Jag var borta...
-" Snälla, jag vill inte vara här.. Låt mig dö och försvinna..."
Viskningen var inte menad att Bill skulle höra, men det gjorde han, hela han började darra och han strök mig över ryggen.
Jag såg i ögonvrån hur Anne torkade sina ögon och gick mot sin partner.
-" Halsbandet är ert. Det kommer inte att behövas mer under utredningen... Mitt kort, om ni kommer på något eller bara vill prata.."
Hennes kollega sa irriterat något men hon fräste bara " Ta och skaffa medkänsla, Eller byt jobb!"
Att gråta hejdlöst var något jag aldrig hade gjort förr, men nu satt jag där i Bills famn och all världens tårar rann ur mig.
-" Bill, snälla.. Kan jag få gå till badrummet?"
Bill såg oförstående på mig.
-" Jag vill duscha, tänka klarare.."
Bill nickade och hjälpte mig in till toan. Halsbandet höll jag fortfarande krampaktigt i handen, men det kändes så konstigt, annorlunda.
Bill gick ut och stängde dörren efter sig, jag gick in i duschen med linne och byxor.
Jag satte på varmvattnet, det blev riktigt varmt direkt. Det brände mot huden, men mina tårar brände värre.
Jag skulle låta världen slippa en smärta, vilket lättade lite på trycket över bröstet..
Man säger ju att innan man dör så ser man livet passera i en vy framför sig.
Black Questionmark-> Develish-> Tokio Hotel.
Men en vy som stannade kvar var när jag och Bill var, kanske tolv.

*-" Tom, jag hatar verkligen den där jävla skolan!"
-" Och jag hatar lärarna!"
-" Det gör jag med! Och alla jävla idioter som går på skolan!"
Bill hade aldrig varit ful i munnen, men när han pratade om skolan så kom det av sig självt.
Vi gjorde något som vi alltid gjorde, vi låg i min säng och bara pratade.
Hela natten lång.
-" Tom, varför hatar skolhelvetet oss så mycket?"
Jag funderade ett tag innan jag svarade:
-" Jag tror att dom inte förstår oss..."
Bill nickade.
-" Nej ingenförstår, dom vill att vi ska se ut som alla andra idioter. Satans ideal..."
-" Men jag förstår. Och du förstår?"
-" Jag vet, det är därför jag älskar dig Tomi. För att det är du och jag mot världen."*

-" Du och jag mot världen Bill..." Jag suckade och tog ett krafligt tag om rakhyveln med högerhanden.

Jag darrade osäkert fram mot min redan såriga handled.
Jag brast ut i gråt när jag öppnade den vänstra handen lite och smycket blottades. Med tummen ströck jag över texten på baksidan och blundade.
När jag öppnade dom igen så var texten den samma... Nej! Den var borta!
-" Satan! Nej NEJ! Jag skrek och slängde undan rakhyveln.
Snabbt så började jag ett torkningsförsök av halsbandet. Men texten försvann helt!
-" NEJ!"
-" TOM!"
Bill  hade störtat in i badrummet och omfamnat mig.
-" DET ÄR TEXTEN! DEN FÖRSVINNER!"
-" Va? Men det är ju äkta?"
Bills min ändrades från förskräckt till oförstående.
Försiktigt tog han halsbandet ifrån mig.
-" Tom, visa mig ditt halsband."
Jag drog fram det och han såg granskande på det.
-"Hur många gånger har du duschat med ditt?"
-" Jag tar a-aldrig av det..." Snyftade jag fram.
Bill studerade mitt halsband ett tag till och sen Adams.
-" Det är äkta?"
Jag nickade stumt.
Han hummade en stund och kollade på båda halsbanden flera gånger innan han sa:
-" Tom, jag tror det här halsbandet är en förfalskning."

På bara någon timme var Anne tillbaka och tog hand om halsbandet. Hon ställde en massa frågor om Adams längd och vikt m.m. Bill svarade på allt eftersom jag inte kunde röra mig, mina kläder var fortfarande genomblöta och dredsen var utsläppta. Men inget av de faktumen gjorde mig något.
Men faktumet att Adam hade brutit benet för mindre än ett år sen gjorde att jag på något sätt lättade en bit från marken. Liket som dom hade hittat hade inga spår av gamla benbrott.
-" Nån har alltså mördat för att få det att se ut som Adam?"
Anne tänkte högt medan jag tänkte tyst:
"Så jävla sjukt!"
Vad var det som höll på att hända? Lekte bara någon med oss?
Jag fattade verkligen ingenting, eller var det kanske så att jag verkligen drömde?
Det enda som verkligen var sant var att Bill höll om mig och lät chocken svalna av sig själv.

Under dagen kom det ett brev. Bill hade varit på väg ut för att handla när han stötte på det i farstun.
Brevet var adresserat till mig och inne höll en lapp:
"Msn, kl 22.00 MISSA INTE!"
Så nu satt jag, Bill, hela bandet, Jost, Saki och Anne med en massa typer, i mitt rum och väntade. Det vara bara jag framför datorn, dom andra satt bakom av säkerhetsskäl.
Jag fick inte tala med någon av dom som satt bakom, inte heller fick dom tala med mig när msn var på.
Det riggades en massa konstiga saker, bland annat en inspelnings-grej och en liten tv så att dom som satt bakom kunde se. Allt gick väldigt lätt och smidigt.
Men fortfarande så var jag alldeles tom i skallen. Jag förstod verkligen ingenting, vad var det egentligen som hände?
Precis på tioslaget så loggade Adam in och hjärtat tog ett extra skutt.
" Adam har inbjudit till webbcam, Acceptera, tacka nej?"
Jag tittade på Anne bakom mig som nickade. Snabbt klickade jag på "Acceptera" och kameran började ladda.
-" Åh herregud...."

-" So, it seems that you've notice our little present! Hope you enjoyed it as much as we did!"
Mannen med hästsvans pratade rakt in i kameran och det kändes som om han såg på mig. Ögonen var isgrå och visade inte en enda känsla, men jag vill inte veta av hans känslor heller. En man med hans känslor kan inte vara något jag vill veta av.
-" Oh right! Your little friend! He is just fine!"
Han vinklade kameran lite och zoomade in sin t-skirt, men när han flyttade sig så skrek det innombords.
Adam satt med huvudet frammåtböjt och ögonen slutna, hans händer var fastkedjade i stolen han satt i och man kunde se hur röda och irriterade handlederna var.
Adam gjorde ett litet försök att se in i kameran, men huvudet verkade inte vilja hållas uppe. Jag hann se lite av hans ansikte, kinderna var blodiga och såriga, men ögonen lös lika starkt gröna som förr. Jag följde hans svarta hår ner till halsen där jag såg en silver kedja, halsbandet hängde fram ur linnet och jag såg det klart och tydligt. Mina ögon tårades och Bill tittade på mig bakom datorn med lika tårdrönkta ögon.
-" Adam...." Viskade jag....
Adam reagerade lite på mina ord, om han såg upp skulle han se mig i på deras skärm och det skulle bli som om vi pratade med varandra...
-" Adam, hur är det?"
-"Tom?"
-" Det är jag, hur är det?"
-" Som igår... ont..."
Adam svajade på orden men verkade förstå vad jag sa och lyckades med något som såg ut att vara en övergränsen ansträngning, se in i kameran.
-" Adam!"
-" Tom, jag.. förlåt.."
Adams ögon tårades och hans pupiller vidgades när han vinklade ögonen åt sidan. Han såg mig.
-"Va? Vad ber du om ursäkt för?"
-"Orkar inte..."
-" Adam, snälla..."
-"Älskar dig...."
-"Jag.."
Mer hann jag inte säga förän killen med hästsvans riktade kameran mot sig.
-" So Tom, you've had your little chat. Hope you enjoyed it! You'll see eachother tomorrow, IF you do as we want!"
Jag nickade häftigt och kände hur tårarna på ansiktet trillade ner helt.
-" Hey, now when we have this cosy little conversation. Bring your friend Georg over here! I wanna see him. Tell him to come infront of the computor instead of behind it."
Utan att jag tänkte på det så fick min röst en slags försvars ton och jag slängde en blick på Georg, som såg mer än chockad ut, innan jag sa:
-" Why?"
-" Cause if he don't we will kill this guy." Han pekade på Adam bakom sig och jag svalde.
Georg kom snart smygande upp bakom min rygg och la sin hand på min axel.
-"Hello Georg! Nice to see you!"
Georg nickade bara stelt och mannen fortsatte:
-" So, we've changed our mind a bit! Tomorrow we wan't both you and Georg to deliver the money."
-" Why?"
-" Cause alone  you don't care about your own life. You're so obsessed with blame, that you would give your life to be released from it.
You've already tried it, you know Tom, cutting or suicide is not the way. All the psycologists say that! they would say, "There is much to live for"! Well maby not for you.  You wanna die, and we can't have that! With Georg you won't risk boths lifes. But what so ever, you're comming both of you tomorrow, with the money, ALONE! See ya.."
Kameran filmade Adams ansikte en gång till innan den stängdes av.
"You're so obsessed with blame, that you would give your life to be released from it. You've already tried it, you know Tom, cutting or suicide is not the way"
" Hur i helvete visste han om det där?"
-" Tom, är du okey?"
Jag nickade stumt och muttrade:
-" Jag tror vi har en kamera i badrummet..."
Anne pratade med en tekniker som genast fick i uppdrag att kolla upp badrummet. Jag hade förstås rätt..
Georg skakade så mycket att Gustav bara höll om honom, medans Bill höll om mig.
Bill höll om mig ganska hårt, men det var bra.
För då visste jag att han var där.

-" Tom, kan jag komma in?"
Bills röst hördes utanför min dörr, den var skakig och orolig.
-" Kom in.."
Bill kom in och såg ut att ha tårar i ögonen och ett ansikts uttryck som jag hade svårt att läsa av.
-" Bill?"
-" To- om!"
Bill såg bara mer och mer förstörd ut, så jag försökte lugna honom.
-" Har Georg somnat?"
Han lugnade sig inte, men han blev stadigare på rösten.
-" Nej, Gustav sitte och försöker lugna honom. Men han är inte orolig för sin egen del. Utan din... P- precis som jag!"
-" Va?"
-" Att skära sig eller självmord är inget sätt?"
Jag hajade till, det var alltså det där som Bill var upprörd över.
-" Bill... jag.." Försökte jag men till ingen nytta.
Bill störtade fram mig och drog upp min tröjärm.
Jag kunde svära på att tårar föll när han flämtade.
-" Så du har alltså..."
-" Jag ville inte vara en belastning..."
Jag kunde inte se Bill i ögonen, utan såg bara stenhårt ner i golvet.
"Smack"
Det brände till lite på kinden men jag såg bara upp på orsaken.
-" BELASTNING? Att skära sig och överväga självmord? Det är som att säga att jag inte betyder något för dig! Fattar du det? Jag fattar att det är svårt utan Adam. Men du har för fan mig kvar! Du pratar hela tiden om att du dör om Adam gör det! Men jag då? Jag vet jag låter jävligt självisk, men hur jävla självisk är inte du om du lämnar kvar mig på det här helvetes stället? Du lättar bara på din egen smärta, men min smärta stryker du bara på! Tror du verkligen att det skulle bli bättre av det? VA? I helvete heller..Vet du vad?.. Tar du livet av dig Tom, då ska jag spotta på din grav!"

Jag bara gapade, helt tom.
Jag hade ingen aning om att Bill kände det så här.
Och här stog han nu med ilskna tårar i ögonen och svor åt mig.
-" Bill...."
Jag sökte efter min brors hand, men han drog bara tillbaka den.
-" Lova att du inte försvinner utan mig Tom!"
Jag bara stirrade på honom, han vek inte sin blick ifrån mig en sekund.
-" Bill... Jag.. lovar.."
Bills ilskna blick förvandlades till en lite mer mjuk och mindre genomträngande blick.
Jag kände hur det växte en klump i magen, ibland var jag verkligen taktlös.
-" Bill, förlåt.."
Bill såg mig djupare i ögonen och jag visste att nu hade jag ingen chans att dölja minsta känsla. Han såg min själ.
-" Bara..Gör inte så igen.."
Han drog in mig i famnen och jag kände hur han skakade, om det var för att han fortfarande var arg eller för att spänningen släppt kunde jag inte avgöra.

Georg var faktiskt helt lugn när jag satte mig bredvid honom.
Han grät inte, han skakade inte och han verkade inte ens orolig.
Han och jag var dom enda som kunde hålla oss lugna.
Bill och Gustav var lika nervösa båda två och den enda skillnaden mellan dem var att Bill ibland slog i möbler eller väggar.
Men mamma var värre, för självklart hade polisen gett henne ALL information, så hon gick lös på allt.
Hon kom till oss imorse, och hann väl inte mer än innan för dörren innan hon visste allt.
-" Hur kunde det här hända?"
Mamma var helt utom sig, men jag lyckades prata lugnt.
-" Mamma, det är ingen fara, vi ska bara lämna pengarna och sen gå hem. Med Adam."
Mammas blick hårdnade och hon fräste:
-" Du går inte dit! Han är inte värd det!"
Jag trodde bokstavligt att hjärtat skulle komma upp ur halsen och slå henne, men innan dess hade Bill klivit fram och morrade:
-" Lägg av mamma! Det här handlar inte om att du ogillar honomsexuallitet. Det handlar om att få tillbaka den person som Tom någonsin älskat och vill leva sitt liv med! Så lägg av!"
Jag såg chockat på mamma som blängde på Bill.
Vadå " Det härr handlar inte om att du ogillar homosexuallitet!" När hade mamma sagt det?
Svar på frågan fick jag direkt:
-" Bill, Tom älskar honom inte. Han är bara förvirrad."
-" VA?" Nästan skrek  jag, men Bill kom snabbt med ett svar.
-" Lugn Tom, mamma ringde mig när ni blev ihop. Jag fick order om att dela på er, vilket jag inte gjorde!"
-" Två killar kan INTE älska varandra! I såfall kan ju ni två börja hångla nu direkt!"
Både jag och Bill skrek nu:
-" LÄGG AV!"
-" Tom älskar honom visst! Men du är för trångsynt för att se det!"
Bill blängde på mamma och det kändes som om det inte var mig de bråkade om, utan något helt annat. Jag var rätt säker på att jag visste vad det var.
För att göra en lång historia kort: Det började med en massa skriverier i tidningarna om att Bill var bög i början på Tokio Hotels karriär. Bill var förstås inte det, men när mamma fick tidningen så vägrade hon tro Bill och han fick inte komma hem. Mamma och Bill hade alltid haft en bra relation, men det där sabbade den totalt.

Mamma skrek och kastade saker på polisen ( som förskräckt duckade)och skrek mer. Gordon försökte trösta henne så mycket som det gick, men hon lugnade sig inte. Han lyckades tillsist dra med henne till vårt gärstrum där hon fick sitta och lugna sig.

11.00 slog klockan, om en timme skulle vi åka. Bill och Gustav skulle köra oss in närheten av området, sen skulle dom vänta på oss där. Bill skulle köra och Gustav skulle ha koll på Bill.
Bilen hade blivit utrustad med en liten kamera så att polisen var säkra på att dom höll sig i bilen, för att gå ut kunde skada både dom och oss.
Jag blev buggad och pengarna märkta, Georg blev inte buggad eftersom jag kunde gömma den bättre. I håret under kepsen.
Jag kände mig faktiskt rätt trygg och genom att buggen var gömd på ett bra ställe så skulle dom aldrig hitta den.
Jo, det kändes riktigt tryggt.... För mig i alla fall... Det var ju Georg som skulle lämna över pengarna.
Mitt hjärta slog ibland så fort att jag trodde det skulle knäcka ett revben, men ibland så sakta att jag trodde det skulle stanna.
Platsen vi skulle till var faktiskt rätt vacker.
Det är en bakgård med en liten damm/vattenfall i och det ser ut som en "kal" glänta i skogen. Allt är gjort av sten eller asfalt och gjordes av några estetiska ungdommar för några år sedan. "Blacknature platsen".
Bill parkerade bilen framför ett stort hus, inte allt för långt till BN platsen.
-" Tom.."
Bills ansikte var oroligt och blekt när jag och Georg tog oss ur bilen.
Jag gick lugnt fram till Bill och tog hans hand.
-" Lugn, inget kommer att hända. Det här kommer att gå bra..."
Jag tror att jag sa det till Bill, men mest till mig själv. Innom mig var det världens uppror och jag ville bara att Adam skulle vara i min famn igen.
Bill drog mig snabbt in i hans famn och jag drog in doften av honom. Han luktade som vanligt friskt, lite sött och trygg. Han var min trygghet om något skulle gå fel.
-" Gosh Tom, händer det dig något idag... Lova att komma tillbaka till mig!"
Jag nickade i hans axel och viskade:
-" Så länge du stannar här och väntar på mig så är det ingen fara... Vi kommer att komma tillbaka, med Adam..."
Jag kunde känna hur Bill log bakom i nacken på mig och sen viskade han så lågt att bara jag kunde höra:
-" Jag älskar dig Tom, förlora inte dig själv om det går fel..."
-" Så länge du är med mig... Älskar dig med.."
Jag ljög inte, men om Adam inte fanns, skulle jag då kunna hålla den inställningen?

Georg tog mig om axlarna och började leda mig frammåt, han hade ett starkt grepp om väskan i den andra handen.
Lite tryggt var det att just Georg följt med, för han var stark. Jag vet att vi brukar kalla honom tjock osv. men det var egentligen bara muskler, han var nog den ende i bandet som jag aldrig skulle vilja slåss mot.  
Mitt sinne ledde mig tillbaka till tanken på Adam, en tanke som jag försökt undvika de senaste timmarna.
Bara tanken på Adam gjorde så att ångesten kom, allt jag ville var att ha honom nära mig igen och få känna hans hand ringla sig in i min.
Men när jag försökte tänka på det så kom det bara upp en annan tanke.
Att Adam skulle vara död när vi kom fram.

När vi bara hade ett hörn till att gå runt så började allt kännas en aning dimmigt och knäna gav vika.
-" Tom!"
Georg tog tag i armen på mig och hindrade mig från att falla.
-" Förlåt jag, snubblade!"
-" Kom igen Tom, du kan klara det här... Ikväll har du Adam tillbaka!"
Den lilla gnutta hopp som Georg tände innom mig räckte för att jag med lugna och stadiga steg gick runt hörnet.
Framför oss stod det en bil, en stor svart skåpbil med färgade rutor.
En man kom ut ur passagerar hytten och började gå sakta mot oss.
Jag kände direkt igen honom, det var killen med hästsvans och de kalla ögonen.
-" Hey Tom! Finally I get to see you in real life!"
Jag nickade bara kort och han fortsatte.
-" And you are Georg! Sorry, I would shake hands, but my hands is a little bit.. Coverd with blood..."
Mitt hjärta rös till när han blottade sina händer, täckta med blod...
-" So so Tom, no need to worry! Georg just follows me to the car. He will give us the money and then take your Adam with him back! Okey?"
Georg började gå framåt men jag hindrade honom.
-" Georg, tänk om.. Dom bara lurar dig! Du borde inte gå..."
-" Tom, det här kommer att gå bra! Dessutom så har vi ju... och dom rår inte på mig så lätt!"
Georg log och syftade på prickskyttarna.
Jag kommer nog aldrig förstå var Georg fick sitt lugn ifrån. Hans ögon utstrålade en slags säkerhet och hans röst hade fortfarande den där djupa stämman, det var som om han lika gärna var på väg för att hämta glass. Det lugnet hade han.
-" Va försiktig!"
-" Hey commin or not?"
Georg nickade och med en sista blick på mig började han gå mot bilen.

Att vänta är det värsta jag vet! Och när det gällde det här så kunde jag inte ens stå still.
Hjärtat dunkade så hårt och huvudet började kännas dimmigt, men det var i princip förbjudet att sätta sig ner.
Jag sparkade på lite grus och kämpade med tårarna, dom hande en tendens att vilja rinna över kanten.
Mina nerver började precis slappna av när jag hörde Georgs skräckslagna röst skära genom ben och märg.
Alla mina impulser slog till samtigt och jag tog sats för att springa till Georg, när jag hörde röster.
Då lyckades jag sansa mig och stanna kvar, Georgs röst lät lugn när han pratade med dom. Nervöst började jag stå och stampa med foten och försökte låta tiden komma till mig...
Efter vad som kändes som en timme så dök det upp en vacklande gestalt bakom bilen.
Gestalten bar på något, eller någon.
Hjärtat började slå fortare och fortare. Utan att kunna hjälpa det så sprang jag fram till dom.
-" ADAM!"
Adam låg med ett smärtsamt ansiktsuttryck i Georgs darriga armar.
-" Det är ingen fara Tom, han lever..." Pustade Georg fram.
Jag hade inte märkt det först men nu på närmare håll så såg jag att Georg hade ett rött märke på kinden och lite blod droppade från läppen.
Men det var inte det som fångade min uppmärksamhet.
Georgs blick var inte längre lugn och säker, den var tom och glansig.
-" Hur är det?"
Vi började gå tillbaka mot bilen när vi hörde hur skåpbilen startade och körde i väg.
-" Georg?"
Georg tittade bara trött på mig och sa:
-" Det är lugnt Tom."
Han såg ut att vilja svimma, men höll ändå balansen så att han kunde gå.
-" Ska jag?"
Georg log, eller om han log vet jag inte. Munnen gjorde det, men ögonen uttryckte smärta.
-" Tom det är ingen fara, lägg din energi på honom istället.
Jag nickade och min koncentration återvände till Adam.
Jag ville gråta.
Hans vackra ansikte var sårigt och torkat blod täckte många delar av hans ansikte. Kroppen som i vanliga fall var lång och smal, såg om möjligt ännu smalare ut.
Jag tog försiktigt hans hand medans vi gick,men hoppades inte på något tecken på liv från honom. Men jag ville ändå att han skulle förstå att jag var där, även om hans hand kändes hemsk att hålla i.
Handlederna var såriga och irriterade, högra handflatan hade ett stort jack rakt över och naglarna var smutsiga och avrivna.
-" Tom!"
Bills röst hördes framför mig och han kramade mig snabbt.
-" Åh herregud, ni är okej."
Jag nickade och vi tog oss in i bilen, som hade åtta säten btw.
Bill började prata med Georg, men för ögonblicket glömde jag omvärlden och satt bara med Adams händer i mina.
Försiktigt kände jag hur han kramade dom lätt och sen öppnade ögonen.
-" Tom..."
-" Såja killen, det är över nu..."
-" TomförlåtjagGeorg!"
Adam talade obegripligt och tårar började alla från de vackra ögonen.
-" Georg är okej, ta det bara lugnt... Vila, vi är snart på sjukhuset."
Adam nickade och alla dom andra satte sig i bilen, Bill och Gustav längst fram, jag och Adam i mitten och Georg längst bak.
Hela vägen till sjukhuset så höll jag Adams hand och tog inte blicken från honom, jag hörde just när Bill ringde dit och sa att vi var på väg till akuten när Adam stönade av smärta.
Bill stannade snabbt framför akutmottagningen och ett par sköterskor kom ut med en bår.
Att få ut Adam var inte det lättaste, eftersom han var så lång. Men med Gustavs hjälp gick det bra. Precis när Adam las på båren så lyckades han med oväntad kraft säga:
-" Tom, lämna mig inte.."
En av sköterskorna nickade åt mig och jag tog hans hand när dom började rulla in honom till mottagningen.

Bill
-" BILL! Lugna ner dig dom kommer snart!"
Jag hade inte märkt att jag suttit och trummat på ratten i flera minuter, och jag visste ju att sånt gjorde Gustav galen eftersom han inte kunde sitta stilla då.
Jag slutade direkt och började bita på naglarna, vilket inte heller var bra, så det slutade med att jag satt och lekte med jackärmen.
Precis när jag såg ut genom rutan så slutade jag andas, där var dom.
Gustav rapporterade till Anne och dom andra där hemma, och sen gick vi båda ut.
-" Tom!"
Jag kramade snabbt Tom och kände lättnaden sprida sig. Jag försökte säga något till Tom, men han var förlorad i kärleken som låg i Georgs armar.
Georg?
Georg hade varit ganska lugn när dom gick, men nu var ögonen alldeles borta och han såg ut som om han hade feber.
Innan jag hann säga något så stapplade Georg fram med Adam och la honom i mittensätet på bilen, man kunde på långt håll se hur hans armar darrade när han la ner honom. Försiktigt backade han ut från bilen och vacklade till, snabbt fick jag tag i hans arm och hindrade honom från att falla.
-" Georg, vad är det?"
Georg såg bara trött på mig och såg ut som om han skulle spy.
-" Det är inget, jag är bara lättad över att det här är över..."
Som om jag trodde honom? Jag kunde se att han ljög på mils avstånd.
-" Ljug inte Georg, vad hände?"
-" Bill, du vet att jag älskar dig. Men låt naturen ha sin gång nu, det är ingen fara med mig"
Att försöka förstå vad Georg menade hanns inte med, för Georgs ögon tårades snabbt och han gav mig en hård kram, sen staplade han leende in i bilen.
Han satte sig längst bak och lutade sig mot fönstret med huvan uppdragen.
Gustav signalerade att vi skulle åka och snabbt vaknade jag ur min förvåning, satte och satte mig bakom ratten.
Hela vägen till sjukhuset så höll jag uppsikt över Georg, han såg inte frisk ut.
Hela tiden så tog han sig för huvudet eller hjärtat och visade att han hade ont. Svetten trängde fram ur pannan och hans blick var inte längre närvarande.
En gång så märkte han att jag tittade och då satte han sig normalt, log, lutade sig igen mot fönstret, och blundade. Man kunde se hur han knep ihop ögonen i smärta och koncentrerade sig på att inte visa det.
Efter en snabb blick på vägen så kunde jag se hur det samlades tårar i ögonen på honom och jag fick en enorm klump i bröstet. Om vi inte hade så bråttom till sjukhuset så skulle jag ha stannat och krävt en förklaring, men jag kunde inte.
Men tillsist så slappnade han av, han såg ut som om han sov.

Det gick runt i huvudet på mig och jag blev oroligare för var minut som gick.
Dels för Adams skull och dels för Georgs. Vad hade hänt med Georg och hur skulle det gå med Adam? Det var dom två frågorna som surrade som ilskna bin i mitt huvud.
Alla andra i bilen verkade vara för upptagna med Adam för att märka hur blek Georg blivit och att han hade somnat, Adam var kanske den som just nu behövde mest tillsyn. Eftersom han var så pass skadad, Georg var ju hel.

Det var ingen större svårighet att komma fram till akutmottagningen efter att jag ringt. Sjuksköterskor och läkare kom och hjälpte Tom och Gustav med Adam och snabbt försvann dom med båren och Tom. Gustav lunkade sakta efter, för att hålla koll på Tom. Han hade sett att Georg somnat och lämnade väckningsuppgiften till mig med ett flin, vilket kanske inte var alltför snällt. Jag startade bilen igen och körde iväg för att parkera, under tiden så småpratade jag med Georg för att väcka honom, men ingen reaktion.
Att hitta en parkering nära sjukhusets ingång var inte omöjligt, vi stod bara ett par meter från ingången.
Med lätta steg hoppade jag ur bilen och gick för att väcka Georg.
När jag sköt upp dörren så såg jag honom på närmare håll.
Han var jätteblek och svetten rann ner från hans hals ner på tröjan.
Snabbt tog jag mig bak och tog försiktigt hans hand, men släppte den snabbt.
Den var iskall.
-" Georg!"
Jag tog tag om axlarna och ruskade om honom ganska kraftigt.
-" GEORG!"
Han visade ingen reaktion.
Då kom jag på att kolla andningen och pulsen.
Samtidigt som min ena hand letade efter pulsen på hans hals så letade sig den andra upp på bröstkorgen för att känna efter andningen.
Mitt hjärta stannade och hjärnan frös till is.
Ingen Puls.
Ingen Andning.

Georg
-" Hey, commin or not?"
Jag nickade och började gå mot bilen.
Killen med hästsvans gav mig rysningar och ärligt talat så var nog jag den som var mest nervös av oss alla, men jag visade det inte.
Vi gick runt bilen och dörren öppnades, Tom blev utom synhåll.
Jag tog ett djupt andetag innan jag såg in i bilen, synen kunde inte hejda ett skrik.
Där inne satt två killar med Adam liggandes på golvet som såg på mig. Han såg faktiskt okej ut, om man jämför med det som låg bredvid honom.
Golvet var täckt av blod, köttstycken låg lite varstans och ett glas med tre ögon stod på golvet. En blick lite längre bak i skåpbilen fick min mage att virdas flera varv och hjärtat att sluta slå, ett blodigt barn hängde med händerna i kedjor längst bak.
-" H-han?" Stammade jag och pekade på barnet.
Killen med hästsvans hängde armen om mig och sa mjukt.
-" Don't worry, he is already dead. But you're here for him." han nickade mot Adam.
En av killarna kom ut och la snabbt handen om halsen på mig, den andra la en kniv mot mitt bröst.
-" So, now when you've seen all this we can't let you go."
Han tvingade upp min mun och stoppade något så långt bak i halsen att jag inte hade någott annat val än att svälja.
-" So, I don't know how much time you've got. But enough to get back to the others with him. Here you go for the problem to get over here."
Han med hästsvans slog mig hårt i ansiktet och sen i magen, men jag vek mig inte.
Killarna släppte mig, och även om jag visste att jag kunde slå ned dom alla så stod jag bara stilla. Adams liv var fortfarande inte säkrat.
Den större av dom andra två killarna lyfte upp Adam och la honom i min famn. Sen tog dom pengarna och gjorde schasande rörelser bort mot Tom.
Jag skulle precis gå när jag blev stoppad av hästsvans killen igen:
-" And Georg, send my wishes to Tom and tell him that whats about to happen to you... Is a little punishment for the marked money.."
Jag nickade lite illa till mods och började gå tillbaka mot Tom.
Jag hann inte långt innan allt började bli lite dimmigt och jag fick svårt att focusera, men kunde utan problem urskilja Tom som kom emot oss.
-" Det är ingen fara Tom, han lever..." Pustade jag fram.
Jag såg hur Tom granskade Adam med en kärleksfull/ smärtsam blick innan han såg upp på mig och fick ett förvånat ansiktsuttryck.
-" Hur är det?"
Vi började gå tillbaka mot bilen när vi hörde hur skåpbilen startade och körde i väg.
-" Georg?"
Jag tittade bara trött på honom och sa:
-" Det är lugnt Tom"
Jag visste att det inte var så, jag kunde inte säga exakt vad det var. Men det dom stoppade i min mun, hade defenitivt gjort mig svagare bara på några minuter.
Jag kunde känna det i hela kroppen, jag skulle knappast orka bära Adam mycket länge till.
Takten ökades direkt av sig självt och snart var vi framme vid Bill och Gustav.
Jag märkte hur mycket jag vacklade och la snabbt in Adam i bilen, lättat så backade jag undan men höll på att ramla. Men Bill fångade upp mig, han började ställa frågor men jag avfärdade dom så snällt jag kunde.
Jag ville helst gråta, för jag visste ju vad som skulle hända nu. Utan att kunna hindra mig själv så gav jag Bill en kram.
Helst ville jag stanna där i hans famn, min lilla Bills famn, men istället så ranglade jag in i bilen.
Hela kroppen började göra ont när vi åkte, men främst hjärtat och huvudet, allt ville explodera.
Turligt nog så körde Bill och Gustav och Tom var för upptagna med Adam för att märka mina snabba och smärtsamma rörelser med händerna.
Hjärtat började slå hårdare och långsammare för varje slag och huvudet började bulta med en sprängande kraft, jag blev mer och mer säker på vad som höll på att hända.
Jag försökte att inte låta för mycket och lyckades rätt bra med det, då såg jag upp och fann Bills oroliga blick genomskåda mig. Då log jag bara och lutade mig mot fönstret, men med samma smärta bultande i mig.
Men nu var smärtan bra! Så länge det gjorde ont så visste jag att jag levde.
Jag blundade och öppnade ögonen igen.
Jag vet varför hjärtat gjorde så ont, det ville så mycket. Och jag önskade inget hellre än det som fanns i mina tankar just då:
" Om jag fick stå på scenbara en gång till... Höra hur fansen skriker efter mer... Lyssna på killarnas glada skratt... Prata med Bill om personliga saker till sent på nätterna... Lyssna på Tom som var uppslukad av kärlek till Adam... Gå med Gustav efter stränderna och prata om minnen och känslor....Känna värmen från alla... Eller känna värme över huvudtaget..."
Sakta kände jag hur allt blev kallt och smärtan slutade butla i mitt bröst.
Men tårar rann ner för kinderna och jag ville inte.
Motståndskraften gav upp och jag slappnade av och lät smärtan försvinna...

Bill
-" HELVETE!
All energi rann ur mig och ersattes med ilska och förtvivlan.
-" Nej, nej, NEJ!" Jag kunde höra mig själv skrika, men det kändes som om orden var för små och skriket för lågt för att jag skulle kunna höra min egen smärta.
-" Åhh, jag är så ledsen min vän..."
En vänlig själ hade dykt upp framför mig, hon log.
-" Ska jag ringa någon?"
-" Min bror. Han är här.. hittar själv".
Tomhet.... Det va nog allt jag kände för tillfället.
Med tunga steg så gick jag mot rummet där min bror befann sig. Hur berättar man för sin bror att en av de personer man tillsammans har älskat i flera år, är borta?
Borta, som i kommer aldrig tillbaka.
Borta, som i att aldrig le igen..
Borta, som i att aldrig öppna ögonen.
Borta, som i död...
Allting blev som i en bubbla, inget kändes, inget hördes. Jag förstod inte ens vad jag själv sa eller vad som rann nedför mina kinder.. Tom... Tom var det enda som fanns i mitt huvud.
Tom
Adam hade vaknat, och han var riktigt klar. Men han hade ont, riktigt ont.
-" Tom?"
Jag såg upp och fann ett par gröna ögon se på mig.
-" Hello beautiful..."
Adam log och hans ögon tårades, det gjorde mina med.
Han flyttade sig lite så att jag skulle få plats i sängen och försiktigt la jag mig med armen om honom.
-" Jag kan knappt tro att jag har dig tillbaka..."
-" Jag älskar dig Tom."
"- Jag älskar dig också..."
Jag lutade mig fram och kysste honom på huvudet.
Även om han hade varit borta länge så kunde jag ändå dra in hans doft i näsan.
Doften som hade blivit min drog.
-" Mmmnnf..."
Adam lutade bak huvudet och sakta förde jag min läppar mot hans.
Innan jag hade fått känna den där underbara känslan av Adam så knackade det svagt på dörren.
-" Jag ska nog öppna..."
Lätt hoppade jag ur sängen och gick mot dörren. Adam log bara och blundade, han var nog ganska trött.
Att öppna dörren var som att få en smäll i ansiktet, eller hjärtat...
Där ute stod Bill.
Hans ansikte var tomt och livlöst, svarta ränder efter kinderna avslöjade att han hade gråtit.
När han såg in i mina ögon så kom tårarna igen, han föll in i min famn och började skaka.
-" Bill, vad?"
Men han skakade på huvudet.
-" Kom..."
Han drog ut mig ur rummet och stängde dörren efter mig.
-" Bill, vad har hänt?"
Men han skakade på huvudet igen, men nu slog han också näven i väggen bara nån centimeter ifrån mitt huvud.
-" Bill, vad i helvete?"
-" Tom, snälla slå mig så hårt du kan..."
Jag backade undan en aning.
-" Bill, vad har du gjort..."
Han såg på mig och ansiktet ändradesfrån livlöst till panikslaget.
-" Herregud, förlåt Tom! Dervarintemeningen! FÖRLT! Jag lät det hända! Men jag förstod det inte! Han visade det! Alla tecken, men jag förstod inte! DET ÄR MITT FEL! FÖRLÅT TOM! Jag svek honom... Herregud...förlåt..."
Jag spärrade upp ögonen och försökte hitta Bills blick, men han vägrade se på mig.
-" Bill, vad har hänt? Vem har du svikit?"
Men Bill skakade bara på huvudet, sen ställde han sig upp och började slå i väggen. Snabbt försökte jag få bort honom, men med oväntad styrka tryckte han undan mig så att jag föll. Förskräckt såg jag hur han började dunka huvudet i väggen och jag flög upp. Men en ovan ansträngning så lyckades jag dra ner honom på golvet.
Han skrek och började slåss, tårarna bara sprutade och hela han skakade.
-" TOM BORT! JAG FÖRTJÄNAR SMÄRTAN!
Men istället för att flytta på mig så la jag mig över honom och kramade om honom. Han stretade först emot, men sen kramade han om mig och grät mot min axel.
-" Bill, vad du än har gjort så förtjänar du inte att göra illa dig..."
Bill suckade, sen viskade han sakta och med en röst som gjorde att blodet isades:
-" Även om jag lät Georg dö?"

-" Adam...."
Adam öppnade sina vackra ögon och såg rakt på mig.
-" Hej..."
-" Åh Adam.."
Jag mer eller mindre kastade mig över honom och bara grät. Jag kunde inte sluta.
Jag har fått Adam tillbaka, men för ung. två timmar sen så förlorade jag något annat. Något som betyder lika mycket för mig, på ett annat sätt...
Min vänskap till Georg.
Han dog.
Jag hatar honom!
Han lämnade mig utan att säga ett ord.
Vi fick inte en chans att hjälpa honom.
Den själviska jäveln...
Det var en lögn.
Självsik var han inte...
Jag har aldrig mött någon så osjälvisk.
Han sa inget, för att vi skulle kunna hjälpa Adam...
För att Adam skulle få leva...
Jag hatar honom,
Jag älskar honom.
Det finns ingen balans.
-" Tom?" Adam hade varit vaken i en timme när Bill kom in och försökte berätta.
Jag tror aldrig att jag har sett Bill så utom sig.
Han kom in drog ut mig, skrek och talade obegripligt, han grät och slogs när jag höll om honom. Just nu satt han och Gustav och väntade på att få träffa Georg igen, men jag ville hellre ligga hos Adam. Jag skulle inte klara av att se honom igen.


Gustav
Hej! Jag heter Gustav Schäfer. Ni kanske känner igen mig från tv, eller har hört mitt bands låtar spelas på radion. Tokio Hotel?
För er som vill veta kan jag upplysa er om att det bandet inte finns längre och det kan aldrig heller återförenas.
Varför?
För att just nu sitter jag i en ensam korridor tillsammans med min svartsminkade vän och gråter.
Varför jag gråter?
För att jag sitter i en tom korridor och väntar på att få träffa en person jag älskat i flera år för sista gången.
Vad som har hänt?
Det vet ingen, man vet bara att hans hjärta slutade slå.
Vem det är?
Det är Georg Listing.

Bill grät, jag grät, Tom grät inne hos Adam och snart skulle hela världen gråta. Himlen verkade vilja låta det regna.
-" Gustav, han viste det..."
Jag såg upp på Bill och han fortsatte:
-" Georg visste att han skulle dö... Minns du att han inte var sig själv i bilen? Att han grät, och hade ont? Han kramade mig innan... Sa att han älskade mig.. Han visste att han skulle dö... Men sa inget..."
Min sten sjönk allt djupare i bröstet, jag hade inte märkt något...
Om jag hade gjort det kanske jag hade reagerat, men jag gjorde inte det...
Allt hade gått så fort.
Från det att jag väntade på att få svar om Adam till att en vagn med Georgs livlösa kropp rullade förbi. Bill sprang efter, men jag lyckades få tag i honom.
Han var helt utom sig och först hade jag fått slå till honom för att få ur honom nåt vettigt ord. Men de ord han sa var varken vettiga eller förståeliga.
-" Georg är borta..."
Nej, dom orden var inte förståeliga, dom var dödande.
Bill hade gått till Tom kort efter det, han var fortfarande helt utom sig och skyllde på sig själv. Men han hade i alla fall märkt något, det hade inte jag... om jag bara varit mer uppmärksam så hade det kanske inte hänt. Bill var ju tvungen att köra i tokfart till sjukhuset, han kunde inte stanna och fråga. Men jag... Jag kunde ha klättrat bak och kollat honom.
Sen så skrattade jag också åt Bill som skulle väcka Georg eftersom jag trodde han sov, men han sov inte. Han var död, och det var Bill som hade förstått det först.
-" Ni kan gå in nu."
En stel sjuksköterska kom och lät oss gå in. Hon blängde på Bill och granskade honom från topp till tå, och direkt kände jag extrem lust att slå till henne. Vilket jag självklart inte gjorde.
Först tvekade jag att gå in genom dörren.
Jag menar, om jag gick in så skulle det bli verklighet i och med att jag såg honom, att han verkligen var borta.
Kall, blek, tomma ögon och bara vara ett tomt skal.
Det var nog mest det jag var rädd för, att jag skulle se honom ligga där med en massa sladdar och bara vara ett tomt skal.
Hjärtat slog så sakta att jag blev osäker på om det slog, Bill höll mig i handen och tillsammans gick vi in.
Jag blundade, jag ville inte se honom. Eller jag kunde inte se honom, inte... Ni vet, borta liksom.
Det första jag såg när jag kom in var att det var släckt och istället brann det en massa ljus, precis som om Georg valt det själv.
" Den dag jag dör, ska jag ändå fortsätta brinna som ett ljus för dom som är kvar!"
Det hade Georg sagt efter att hans morfar dog, varav ljuset i Monsun videon.
Jag kunde höra Bill flämta och dra med mig mot sängen.
Försiktigt så började jag vrida huvudet mot Georgs säng.
I samma ögonblick som mina ögon hittat den vackra gestalten på sägen, svämmade dom över.
Bill drog oss sakta fram mot honom och vi delade på oss och satte oss på varsin sida.
Bill tog försiktigt hans hand och flämtade till igen, jag såg lite förvånat på honom.
Sen tog jag Georgs andra hand, den var inte som jag fruktat. Den var inte kall, utan den var varm, som Georgs händer alltid var.
Då tordes jag låta min blick söka sig upp mot Georgs ansikte.
Det var inte heller som jag fruktat, inte blekt och inte "tomt".
Han såg bara ut som om han sov, ni vet som ett litet barn som är så vackert att man knappt kan ta ögonen från det.
-" Snälla Georg..." Bill lutade sig fram och viskade något i Georgs öra, han ville nog inte att jag skulle höra.
Bill började gråta häftigt och sprang ut ur rummet, men jag stannade kvar.
-" Georg.. Fan... Varför sa du inget?"
Jag smekte honom över kinden och lät ytterligare en tår falla.
-" Vi.. jag.. saknar dig... och jag älskar dig... Jag .. fan.."
Jag såg upp på Georg, han låg lika orörlig som förut och jag fortsatte skakigt:
-" Du kan ju liksom inte vara borta, du ska ju vara hos oss.. Typ alltid?"
Georgs hand var fortfarande varm, det var något jag inte kunde förstå. Eftersom han var alldeles kall när Bill hittade honom.
Då kom jag på att tänka på en sak..
-" Det här är lite roligt, eller hur? Kanske ironiskt... Du gick alltid runt och sa hur mycket du gillade oss, medans vi klagade på dig. Att dina strumpor luktade, att du var stökig och så... "
Just då såg jag upp på Georg, det såg faktiskt ut som han log.
"Men vi borde ha sagt hur mycket vi tyckte om dig.. Men nu är det liksom.. du är ju.. det är försent och du hör det inte.."
Jag gjorde ansats till att resa mig när jag kände det, det var inte mycket men ändå så att jag kände det.
Jag vände mig snabbt om och såg ner på min hand.
Den lilla lätta tryckningen, kunde jag ha inbillat mig?
-" Georg?"
Jag hoppade till och såg hur det ryckte i hans lillfinger.
-" Georg!"
Hjärtat började slå igen och jag var säker. Jag hade inte inbillat mig!
Med tunga steg gick jag närmare, förde två fingrar upp efter hans hals.
Den var svag, den var ojämn, men den fanns där. Georgs puls.
Kroppen förlamades och allt jag lyckades göra var att trycka på larmknappen.
Jag backade undan då den sura sjuksystern kom  in och blängde på mig.
-" Har det hänt något?"
-" H-han.. P-p-puls..." Jag pekade med öppen mun på Georg och surtantens ansikte mjuknade lite.
-" Lilla vän, din vän är borta. Han har ingen puls..."
-" Hmnf..."
Hon tittade lugnt bort mot Georgs kropp, vilket jag också gjorde.
Så sakta hon kunde gick hon fram till Georg och la fingrarna mot hans hals och den andra handen mot hans bröstkorg.
-" Han lever..."

Bill
-" Bill?"
Klumpen i halsen växte och jag fick kämpa för att inte gråta.
Försiktigt strök jag med handen över Georgs hand och log.
-" Jag är här min vän..."
Georg slog upp ögonen och såg på mig, det brast och tårarna började rinna längs mina kinder.
-" Bill, vad hände?"Viskade han svag.
Orden ville inte komma och tungan låste sig, så istället för att för försöka prata så böjde jag mig över honom och grät.
Jag kunde känna hur hans arm darrade till och hur han i panik började ge ifrån sig små ljud.
-" Såja lugn Georg... Det är tabletterna som fortfarande har verkan."
Georg tittade storögt på mig och snart fylldes även hans ögon med tårar.
-" Jag... dog.."
En rysning gick genom min kropp och en våg av tårar sköljde över mig, men jag lyckades nicka.
-" Hur?" Georgs stämma var så svag, men ändå så emotionell att andan togs ur mig. Jag tittade bort och försökte samla mig sågott det gick innan jag började:
-" Du dog och sen så..."
Där blev jag avbruten av en läkare, som precis kommit in.
-" Tsss..Polisen tror att du har fått i dig ett medel som bara får användas av spioner. Medlet gör att hela din kropp stannar av, organen stannar. Men du dör inte. Hjärtat pumpar ut blodet så sakta att man inte kan känna pulsen och lungorna arbetar så sakta att hjärnan får syrebrist. Vilket leder till att du hamnar i ett slags komaläge. Men för oss så verkar du död. Men du fick ett motgift. Polisen berättade om ett fall där en spion blev levande begravd, och grävdes upp en vecka senare för att väckas. Du hade tur, ingen vet vem som gav dig det andra medlet. Medlet som gör att dina organ vaknar och börjar jobba igen. Men hade den personen inte gjort det hade din kropp torkat ut eller svultit ihjäl på ett bårhus.Etersom organen fortfarande arbetar så behöver de fortfarande vätska och föda. Men på ett bårhus får de inte det. Där skulle du även ha blivit tappad på blod. Och då hade det varit kört. Du hade varit död, finito..."

Woa, killen sparade då inte på detaljer.  
Georg började darra på underläppen och jag såg hur hans ögon fylldes med panik.
-" Hey, vad är det?"
Hela Georgs kropp började darra och man såg hur han försökte röra sig.
-" Bill! Varför kan jag inte röra mig?"
Tårarna var så nära att falla för honom, men man kunde på långt håll se att han inte ville gråta nu.
-" Eftersom att dina nerver inta har vaknat än, det kan ta ett par dagar. Efter det, blir det att ligga till sängs väldigt länge."
Jag började störa mig lite på att läkaren hela tiden sa svaret på en fråga som frågades mig.
-" Men, vi ska ju spela om bara om bara några dagar?"
HAH! nu var det en fråga som inte läkaren kunde svara på!
-" Vi har ställt in allt, David säger att ingen av oss går nära scenen förän du är fullständigt frisk."
-" Stackars era fans, dom har ju betalat skitmycket för att se er..."
Jag blängde på läkaren, han verkade inte veta vad ordet "finkänslig" betydde.
Georg klarade inte längre att hålla tårarna borta och sakta strök jag bort dom. Jag vet att Georg hatar när när någon ser när han gråter, helst ville han nog att alla skulle gå ut.
-"Kan du ursäkta oss en stund?" Frågade jag läkaren, han fnös och gick ut.
Då ja jag mig "ovanpå" Georg och begravde ansiktet i hans hals, på så vis så såg jag inte på honom och han kunde gråta utan att känna sig uttittad.
Han grät bara värre och värre, kroppen började darra och jag kände hur han ville ha mig närmare. Så jag lyckades putta honom lite åt sidan för att lägga mig brevid honom. Jag drog hans huvud mot mig och strök honom sakta över håret.
jag hade själv svårt att hålla tårarna borta. Men allt skulle bli bra nu?
Tom är tillbaka hos Adam på deras rum, Gustav förhandlar med David om hur vi ska göra med konserterna. Och jag... jag håller om en av de personer jag någonsin älskat mer än själva livet.
Jag tryckte mig närmare Georg och hörde hur han hickade till bland tårarna, jag är nästan säker på att han skrattade.
-" Ehh... Georg?"
Georg tittade trött på mig och log.
-" Det är lite roligt, om någon kom in meden kamera så skulle vi kunna slå vad om att jag och du täckte löpsedeln imorn.."
Jag log och skrattade till, vad det roliga var förstod jag inte. Men det var bara att Georg kom på en sån sak just nu.
-" Bill?"
-"Mmm..."
-" Du gjorde vad du kunde, du kunde inte gjort mer. Och även om jag inte hade vaknat, så kan jag lova att jag brunnit för dig. För det var inte ditt fel... Jag älskar dig också..."
Jag bara gapade.

" Jag gick sakta in med Gustav i handen. Georg låg där, så ensam men inte blek eller "borta" som jag fruktat. Utan han såg ut... Som Georg.
Gustav tog inte hans hand direkt, men det gjorde jag. Jag flämtade, den var inte kall längre. Den var lika varm som alltid.
Jag ville säga ett par ord, be om förlåtelse. Men jag ville inte att Gustav skulle höra så jag lutade mig fram och viskade:
-" Georg... Jag vet att det är försent och att du inte hör mig men... Snälla förlåt mig, det var mitt fel. Jag såg hur ont du hade, men gjorde inget. Å herregud förlåt."
Enkla men känsloladdade tårar föll ner på hans ansikte och insikten om att jag grät, kom.
-" Du sa alltid att du skulle brinna för oss som är kvar. Men brinn för dom andra, inte mig. Jag förtjänar det inte... Jag vet att du hatar mig.... Och det här är mitt sätt att säga förlåt.... Jag älskar dig så fruktansvärt mycket... Och jag Önskar inget hellre än att du kunde öppna ögonen... Men jag.."
Där tappade jag talförmågan och sprang ut.

-" Du.. du hörde?"
Georg log svagt.
-" Jo, jag hörde..."
Där kunde jag inte hålla mig utan la mig "på" honom igen och grät häftigare än någonsin. Att hålla tårarna borta var helt omöjligt.
Men Georg levde... Det var allt som betydde något.

En vecka senare
Bill
Att Georg var på bättringsvägen kunde inte misstas. Han hade fått tillbaka rörligheten i armarna och benen, och nu kunde han gå omkring i sjuhuset utan problem. Det enda problemet han hade var att handen inte riktigt ville lyda, han kunde inte greppa saker, även mindre delar av kroppen och fingrarna kunde han fortfarande inte röra. Men han var positiv, och lyckan när han i lördags kunde lyfta armen var oerhörd.
-" BILL!"
Förskräckt hoppade jag ur mina dagdrömmar och såg på Georg och Gustav. Båda med mungiporna från ena ögonbrynet till det andra.
-" Vad?"
-" Kom!"
Jag gick närmare Georg som upphetsat tittade på sina fötter.
-" Kolla!"
Han viftade slappt med armen mot tårna och jag kollade på dom.
Snabbt och lätt vickade han med alla tår.
-" JAG KAN RÖRA DOM!" skrek han och Gustav började skratta.
-" Vad händer?"
En hoppande Adam kom in med Tom efter sig, båda med lika stort leende.
(Adam hoppade på kryckor eftersom han hade brutit ett ben i foten)
-" Georg kan vifta på tårna!"
Lyckligt visade Georg upp vad han kunde, jag skrattade. Han var lite som en glad fyraåring som visade sina föräldrar att han kunde räkna till tio.
" Brrrzz, brrzzz!"
Det vibbrerade i min ficka och jag ursäktade mig.
Med snabba steg gick jag ur rummet och fiskade upp mobilen.
-" Bill."
-" Hi there!"
Rösten var släpig och kall, jag kände utan tvekan igen den som mannen från msn videon. Jag hade aldrig sett honom, men hört honom.
Han fortsatte:
-"Your friend should be awake by now right? Georg I mean?"
-" Mm.. yeah..."
-" Not for long... We wan't unmarked money!"
Jag frös till is, dom ville ha mer...
-" What?"
-" Ahh, come on! You can't say that you didn't know about the maked money! Cause we know you did! We want new money!"
-" We don't have any..." Sa jag en aning desperat, men det var sant. Polisen hade tagit våra pengar sist.
-"We've figured that out!  Thats why you're goning to play new conserts next week!"
Hjärtat stannade, det svär jag på. Det var ju ett problem.
-" Our bassplayer is ill..."
-" We know, but if I say like this: He will be more than ill, if you don't give us the money! I can assure you that!"

Jag var nära att tappa mobilen och kände hur en lätt dimma la sig för mina ögon. -" We know so much about you, things as you've only told your closest friends. But we are closer Bill.. You can almost feel our breath on your skin... I can see you right now Bill.. You're standing outside Georgs room, looking petrified. The others are inside, laughing at Georgs new found strenght in his toes."
Utan att hinna reagera såg jag mig omskring och fick kämpa mot en instinktiv impuls att kasta bort mobilen.
-" Don't look arround Bill, you can't see us. You see... We love doing this to you...
To everyone! We enjoy tears and pain! Ask Georg what he saw inside our car....
We wanna see you cry..
This is not the end Bill, it's the beginning...
But as I said, 50.000 us dollar, two weeks. If not...
Say goodbye to Georg Listing..."

Det bildades ett skal runt mig, hjärnan verkade inte vilja fungera. Mobilen halkade ur min hand och ner på golvet, men det spelade ingen roll.
Med automatik så öppnade jag dörren och gick in.
Jag såg mig omkring och mina ögon fastnade på Georg, han log och var så lycklig. Det var nästan så att det tårades i ögonen på mig och jag ville säga något, men hjärnan ville inte lyda mig. Sakta men säkert så började omvärlden bli suddig och de glada rösterna blev otydliga.
-" Bill? Hur är det?"
Jag lyckades fånga upp Toms oroliga ansikte innan allt blev svart.

Georg
Var ska man börja? Jag dog... Jag vaknade igen...Det här är nog det sjukaste jag har varit med om.
Jag kan fortfarande inte röra vissa delar av kroppen och allt känns tungt.
Men det är nog mitt minsta problem just nu.
Allt började med att Bills mobil började ringa och han gick ut ur mitt rum.
Tom hade kommit in med en hoppandes Adam som nu satt i hans knä, dom små pratade och var allmänt gosiga med varandra.
-" Hey, kan ni inte kela med oss också?"
Hade jag sagt på skoj och Tom hade bara flinat och sagt:
-" Du har ju Gustav!"
Som för att bevisa att det var så, hoppade Gustav upp i min säng och kramade om mig. Tom höll på att dö av sin skrattattack och Adam fick akta på sig så att Tom skulle få luft.
Då kom Bill in.
Först märkte jag det inte, men det gjorde Tom.
-" Bill, hur är det?"
Det blev dödstyst och Bills ansikte hade fångat min uppmärksamhet.
Han var likblek och skakade ohejdbart, blicken var helt borta.
Tom hade rest sig för att gå närmare då Bill föll. Tom hann precis ta emot honom innan han smällde i golvet.
-" BILLL!" Tom fick panik och letade efter Bills puls. Hela rummet, även väggarna, höll andan. Men inget hände, Bills puls var snabb och definitivt där.
Det fanns en fotölj inne i mitt rum som Bill blev satt i.
Ganska snnart vaknade han till och gigantiska tårar föll från hans kinder, och jag tror inte det var någons magen i rummet, som inte vände sig och lät en klump växa fram i bröstet.
För orden Bill yttrat skrämde oss alla riktigt mycket, det var som att hjärtat frös till is.
Så här sitter jag nu, darrandes och ingen aning om vad jag ska göra.
Dom ville alltså ha mer, men vi hade inte mer, så dom ville att vi skulle ha konsert.
Det var där skon klämde, jag kunde inte röra fingrarna, än mindre spela.
Men om vi inte spelade skulle jag dö...På riktigt den här gången, men precis som förra gången så var jag helt lugn på den aspekten. Under åren som har gått så har jag bara älskar mina bandkompisar mer och mer, tills den dag då jag insåg att jag älskade dom mer än mitt eget liv. Min insikt var fortfarande " Hellre jag än dom!"  
För tre år sedan hade jag inte alls haft samma mod, då hade jag gärna kysst Tokio Hotel godbye och stuckit. Men inte nu.
-" Georg?"
Jag öppnade ögonen och fann Bills, jag log.
-" Mmm?"
Bill log också och han lade sig bredvid mig i sängen, han stönade och jag kunde inte låta bli att skratta. För en månad sen så hade jag utan tvekan puttat honom ur sängen och skrattat när han låg på golvet i en ganska söt förvirring.
Men nu var det så att vi behövde varandra, allihop. Och att ha Bill så nära, ingav mig en slags trygghet.
Trygghet ja, de flesta tror säkert att Bill är ganska svag och inte så mycket till skydd om man skulle råka ut för nåt, men inte! Bill är lugnet själv när sånt händer. När det kom en gubbe med kniv mot ss för ett halvår sen, så var det Bill som lätt avvänade honom och knockade honom. Oja, Bill slår jävligt hårt, även om man inte kan tro det på den där taniga kroppen.
-" Du måste lära mig det.."
Då la jag märke till Bill, han låg och småpratade bredvid mig.
-" Ehh... förlåt Bill. Jag var i andra tankar, vad ska jag lära dig?"
Det var först då som jag upptäckte hur vi låg. Bill låg bredvid mig med huvet på min axel och armen vilade där mitt hjärta slog. Och jag hade armen runt Bill.
" Tur det inte kan ta sig in journalister hit!" Var en av de tankar som kom upp, för då skulle vi nog prytt en stor del av tidiningen. "Tokio Hotels sångare och basist i ett kärleksfullt förhållande." Men jag och Bill vara bara nära. Så här var vi alla mot varandra innom bandet, det här kunde lika gärna varit jag och Gustav eller jag och Tom. Vi är så oerhört nära varandra privat att vi lungt skulle ses som par för andra.
-" Jo, vi har pratat. Tom, David, Gustav och jag... Vi har kommit överens om att vi måste hålla den där konserten."
-" Men hur?" Bill log nervöst och verkade fundera hårt innan han sa:
-" Du måste lära mig spela bas..."

Bill var faktiskt rätt duktig, han lärde sig riktigt snabbt, men fick väldigt ont i fingrarna på köpet.
Vi hade kommit överens om att Bill skulle spela bas istället för mig, men då skulle jag få stå bakom scen och hjälpa honom med sången.
Helst ville jag vara på scen, men att sitta på scen i rullstol var kanske inte så lämpligt. Jag kunde gå, men benen ville gärna ge vika bara efter ett litet tag.
-" Ja klarade det!"
Bill såg ut som han nyss hade vunnit en miljon, men i själva verket hade han lyckas spela An deiner seite ( Ich Bin Da) helt utan fel. Men det var kanske nästan lika roligt.
Så de villle säga att om han fixade att spela alla låtar imorn så skulle klar han att vara på scen om två dagar. Bill var riktigt stolt över vad han uppnått, och det skulle han med all rätt vara. På fyra dagar hade han läst sig fjorton av våra låtar! Det var helt sjukt hur fort han lärde sig. Men det är klart, efter Tom och Gustavs många försök att få honom att spela gitarr så kanske han fått lite från det, jo Gustav är också riktigt bra på gitarr. Bill var faktiskt rätt duktig på gitarr, ingen av den i närheten av Toma skills, men ändå duktig. Om han skaffade sig en tjej så skulle han lätt kunna tillfredsställa hennes behov med romantiska låtar. Den första låten han lärde sig på gitarr var faktiskt Whitney Houstons " I will always love you".
-" Georg, hellu?"
En ganska söt Bill viftade med handen framför mina ögon och såg frågande på mig. Log, började skratta och han såg bara mer frågande ut.
-" Vad? Varför skrattar alla när dom ser mig?" Sa han lite retfullt, vilket resulterade i att jag tjiknade av skratt.
-" Du ser så underbart söt ut när du tittar på en sådär!"
-" Men Georg då!Tss..." Bill gjorde en såndär rörelse med handen och jag fick kramp i magen. Men det var sånt här som jag älskade med vårat band. Jag tror du har svårt att hitta ett kärleksfullare band, bestående av fyra killar, som är lika gosiga med varandra som vi. I princip på alla intervjuer så tävlar vi om att knäcka varandra, men om man kommer bakom kameran så ser man en liten kramhög bakom.
Fast nej, ingen av oss är bög, Tom är bi, inte ens Gustav som kysste Bill är bög. Men den historien har inget med kärlek att göra, eller kanske lite. Men vi var på nån fest och Gustav drack väldigt mycket (ovanligt!) han började flirta med en tjej som hade lika svart långt hår som Bill, men hon var snäppet kortare. I alla fall så skulle Gustav precis kyssa henne när nöden kallade. När han kom tillbaka så stog "tjejen" kvar på precis samma ställe. Jag antar att lilla Gusti kände sig modig när han gick raka spåret fram och kysste "henne". Bill som för ovanlighetens skull hade håret nersläppt höll på att svimma av chock. Jag tror att Gustav blev en aning förvirrad då han insåg att den snygga tjejen var i nån annans armar och han själv precis kysst Bill istället.
Men ansiktet på båda var helt obetalbart.
-" Hallå! Skrattar du åt mig igen?"
Jag insåg inte att jag hade skrattat åt minnet och hade nu en låtsas sur Bill framför mig. Ibland kunde han bete sid lite som ett barn, men jag tror det är det alla gillar hos honom. Att han ena stunden kan vara så allvarlig och djup (som visas i hans texter) och nästa lika lekfull å lyckli som en sexåring.
-" Haha! Tänkte lite på du och Gustav, inga kyssar på senaste tiden?"
Precis som jag väntat blev "lilla" Bill högröd i ansiktet och verkade inte veta var han skulle ta vägen.
-" Det är lugnt killen, driver bara med dig!"
Bill tryckte ihop ögonen (hur man nu gör det ?!) och morrade.
Jag skrattade bara och drog honom mot mig. Det dröjde inte särskillt länge innan jag hörde hur hans andning blev djupare, han hade somnat.
-" Så här ligger ni och gosas!" Adam kom inhoppandes tätt följd av Tom.
Tom log, han gick fram och la en hand på Bills axel.
Att försöka förstå vad Toms blick mot Bill betydde var lätt för en gångs skull. Tom var livrädd.
Tidigare så pratade han med mig, bara mig.
Det var Bill och Gustav kvar. Och idioterna hade redan ringt Bill, då skulle han stå näst på tur inte sant?
Tom gav ifrån sig en lätt suck innan han lät sig omfamnas av Adams armar.
I början så hade jag ärligt lite svårt att se Tom och Adams kyssa varandra, inte för jag har något emot bi och homosexuella, utan för att jag aldrig sett Tom kyssa en kille. Men att se på dom nu gjorde mig bara hoppfull inför framtiden. Tom stod bara där i Adams armar medans Adam strök honom över håret och viskade saker till honom, Tom såg ut som om han hade nära till tårar.
Det var lite chockerande, genom allt det här så känns det som om vi inte gråtit eller sörjt tillräckligt. Det känns bara som en dröm, en dröm som man vet att man ska vakna upp ur. Man är bara ledsen och gråter när det är som allra hemskast.
Men vi kommer inte att vakna upp? Eller hur?
Den här insikten gjorde att det vände sig i magen och sinnet blev tyngre.
Vi skulle verkligen inte vakna.
-" Gegi, vi letar reda på Gustav sen blir det möte här, ok?"
Jag ryckte till och nickade. " Gegi" det var så längesen nån i bandet använde det smeknamnet. Det började med att vi Bill och Toms lillkussin hälsade på, hon är en exakt kopia av tvillingarna med sina hasselnöts- bruna ögon.
Hon var kanske ett år och hade stora problem med att uttala mitt namn, så det blev " Gegi". Tom började ju genast retas, men sen så var det nån gång som Tom mådde riktigt dåligt. Det var nog den enda gången som han inte vände sig till Bill direkt. Varför? Bill hade så hög feber att han var tvungen att åka in på sjukhus, vilket ledde till att Toms värld nästan rasade samman. En kväll hittade jag honom sittandes i replokalen med huvet i händerna och skakade.
Han grät.
Att reta honom för det kommer aldrig ens på tal, för den gången var Tom så rädd, så sårbar att han var nära att bryta ihop. När han berättade att han inte fick gå in till Bill pga. smittorisken så skakade han bara mer. Då hade jag dragit upp honom i knäet och han lutade sig mot mig med ett " Tack Gegi." Sen dess så har det namnet fått en djupare betydelse än bara ett retsamt smeknamn.

Utan att tänka mig för så sträckte jag mig efter vatten glaset på nattdrycksbordet och förde det mot min mun, det var då jag insåg det.
-" BILL!"
-" VA?" Bill flög upp ur sängen och fick nästan hela vatten glaset över sig. En väldigt jobbig och muskeltränande skrattatck attackerade mig och jag försökte vrida mig undan smärtan, men Bills ansikte var så roligt. Sminket rann och och såg ut som en dränkt katt.
Då kom jag på vad det var jag insett.
-" BILL KOLLLA!" Skrek jag och höll upp glaset, men Bill blängde, nu en aning surt på riktigt, på mig.
-" Vad?"
-" Men titta då!"
Bill granskade glaset noga sen sken han upp.
-" Du kan greppa den!"
Jag skrek och ville hoppa runt ( stoppades av Bill), men lyckan var obetalbar! Tänk dig själv att ligga flera dagar till sängs och knappt kunna röra dig, sen känner du hur du sakta får tillbaka styrkan i kroppen och börjar kunna hålla i saker. Jag kan  lova att det är en fantastiskt känsla.
-" Bill snälla kan du ge mig tidningen, jag vill kolla en sak!"
Och snäll som Bill var gav han mig tidningen.
Som om den var gjord av guld TOG jag emot den och öppnade den.
Jag slickade snabbt på tummen och började bläddra, det gick hur lätt som helst.
Jag kände för att börja gråta av lycka när jag kom till sidan 22.
Sakta kände jag hur sängen jag satt i försvann och det kändes som om jag föll.
Helt plötsligt blev allt väldigt kallt.

Bill
Att bli dränkt av ett vatten glas när man sover är kanske inget man drömmer om. Men för att få se lyckan i sin bästa väns ansikte, bara för att den kan hålla i glaset, skulle ja gärna blivit slängd i en sjö.
Georgs ansikte var fyllt med en lycka som man måste kunna se för att beskriva.
Jag började skratta och gav honom tidningen han bad om, han började lyckligt bläddra i den. Jag var nästan säker på att han skulle börja gråta men då frös han.
-" Georg?" Inget svar, ingen reaktion.
-" Georg!" Nu började han skaka.
-" GEORG!" Snabbt la jag armarna om honom men han reagerade inte, utan att riktigt veta vad som hände så kom Adam in. Han hade tårar som strömmade ned för ansiktet och Georg släppte sina. Tyst föll dom ner för hans kinder och Adam gick fram till honom.
-" Förlåt Georg!  Förlåt så jävla mycket! Du skulle inte ha sett honom! Och hade jag sagt något tidigare hade du inte varit här!"
Tom rusade in efter Adam och drom honom intill sig när han började skaka, men Georg förblev så nära känslolös att tårarna var allt som visade att han hade en känsla.
Georgs händer började skaka och han stirrade bara ner på tidningen, det lät jag aven min blick göra.

Rummet började kännas ovanligt kallt.
Solen verkade ha frysit.
På sidan 22 var en stor bild av en kille, en liten kille inte mer än tio. Först var det en riktigt fin bild på honom tillsammans med sin syster, andra bilden hade jag gärna velat glömma.
Man såg hur han hängde i några kedjor i en bil, kroppen var totalt sönderslagen och lillfingret pekade åt fel håll.
"Patrik Lateké tio år överlevde inte natten på sjukhus. Föräldrarna blev krävd på 50.000 dollar när sonen blev kidnappad. Ingen vet vem förövarna är men polisen söker ständigt efter nya bevis. Men inget har hittats sen pojken hittades i den övergivna bilen." Sen var det en intervju med Patriks mamma.
Först kunde jag inte se kopplingen mellan Patrik, Georg och Adam, men det dröjde inte länge när Adam sa.
-" Han levde inte när jag togs dit..."
Allting kopplade och jag kände ett starkt illamående växa fram innom mig, jag ställde mig upp med handen för munnen. Men att kräckas kom inte på tal, de fick man bara inte göra vid ett sånt här tillfälle.

Polisen hade kommit och pratat med både Georg och Adam, och Georg hade äntligen börjat visa sina känslor och gråtit i nästan en timme.
Vi satt alla i Georgs rum och höll om varandra när min mobil ringde.
Uatn att kolla nummret så tryckte jag grön lur och svarade:
-" Bill."
-"Hello there my beautiful friend!"
Min tidigare spykänsla kom tillbaka i full kraft. Jag har många gånger blivit kallad vacker, och blivit smickrad av det. Men den här gången ville jag hellre spy.
-" Listen, That boy. He's out of your world. We sure enjoyed it, but now you're our next target. And it's much more intresting!"
Jag ryckte till, spykänslan var fortfarande kvar.
-"Oh, Im sorry! I've heard that you don't like chitchating! Well then, I'll get down to the point! Still there Bill?"
-" Yes I am.."
När jag pratade engelska så hörde jag hur någon flämtade bredvid mig. Jag såg upp och såg fyra ansikten, bleka som lakan stirra på mig.
-" Well Bill it's like this. We've heard roumors about your plan that Georg will be off stage tomorrow night. True?"
-" How did you?"
-"Remember Bill, you can't trust anyone! We can see you all the time, watching your every step. But back to buisness. You have to be all four. If Georg isn't on stage tomorrow, it will be your life we take. And I can promise you, it will be slow and painful. You'll feel every pice in your body die, and everybody will see it. Yeah, right on stage."
Det började flimmra så där otäckt framför mina ögon igen och jag lutade mig frammåt med huvudet i händerna.
-" Bill, will you please repeat what I just said so everybody arround you will hear it? You know, we can still kill Georg if you don't! Oh repeat that to!"
Jag svalde, det kändes som om jag satt i en bubbla, men när jag hörde mitt namn upprepas i luren så drog jag efter andan.
-" You said: That if Georg is not on stage tomorrow... You'll kill me..."
Där såg jag upp och mötte Toms blick, och jag tror aldrig jag sett så mycket skräck i hans ögon tidigare.
-" Bill, go on!"
-" You'll kill me, slow and so painfully that I'll fell my body die. Right in front of the camera and our fans. Right on stage. And if I didn't said this to my friens,  you'd kill Georg... Enough?"
Jag kände inte riktigt igen min egen röst. Den var kall och uppgiven.
-" Thats good Bill! Your english have improved! Than I guess I'll see you soon. Take care. And if you feel alone sometimes, it might be a comfort to know that we're always watching over you. Night beautiful!"
Det hördes en ensam ton i luren och samtalet var avslutat. Utan att kunna kontrollera mina impulser så kastade jag telefonen i väggen och skrek.
Genast kände jag ett par armar runt mig, Tom. Han drog upp mig på benen och höll om mig.
Snart kände jag Georgs, Gustavs och slutligen Adams armar runt mig.
Jag vet att i en sån här situation så finns det kanske inte mycket positivt, men just då kände jag en slags trygghet. För vad som än hände så skulle jag alltid vara med dom här killarna, även om något hände imorgon. Vi skulle alltid vara en familj.

Resten av dagen gick jag omkring med en klump i magen och att sova gick bara inte. Att säga att jag inte var rädd för mitt eget liv är lönlöst. Nej, det var inte att dö som skrämde mig, det var känslan av att försvinna. Tom och jag hade den här "tvilling- grejen" det var nog det som verkligen gjorde att rädslan kom krypande, rädslan av att förlora den kontakten. Att vara utan Tom, var som att sakna halva mig.
Jag vet det låter rätt dramatiskt men det är sanning, jag kan inte leva utan honom. Jag är så rädd att om jag blir skjuten så ska jag känna hur Tom "försvinner" ur mig, att min Tom ska försvinna ur mig.
Utan att jag hade märkt det så började kroppen skaka tills det blev helt okontrollerbart. Jag kunde känna hur det brände bakon ögonen, men jag ville inte gråta. Dom andra hade ju gått igenom lika mycket utan att gråta, det skulle inte jag heller. Jag skulle vara stark.
-"Bill..." Toms mjuka röst hade en förmåga att värma upp den frusna delen av mig, men det här gången värmde den mig bara lite.
Snart kände jag ett par varma armar runt mig och Toms andning mot min nacke, vilket gav mig rysningar.
Tom visste precis vad han gjorde när han lade sig bakom mig, drog handen efter mitt hjärta och andades i nacken. Så gjorde han alltid när jag var liten, vi gjorde det när vi var små på varandra. Det gav den där maximala trygghets känslan.
Att veta att om man slutade andas, andades den andre åt en.
Att om man föll tog den andra emot en.
Att om hjärtat slutade slutade slå, så fick den andra det att slå.
Jag vet att det kanske bara är löjliga småbarns- teorier, men det kändes alltid precis så. Även nu så många år efter.
-" Tom..." Jag kände hur Tom började skaka och försökte vända mig om, men Tom höll bara om mig hårdare.
-" Nej Bill, det är jag som ska trösta dig.. förlåt.."
Försiktigt så lyckades jag vända mig och och lägga armen om Tom.
-" Inte om det är jag som lämnar dig..." Där kom det, insikten om att det var faktiskt jag som lämnade Tom om det hände något.
Han skulle bli kvar och jag försvinna.
Men jag skulle inte försvinna, Georg skulle vara med oss på scen så vi gjorde ju som dom sa.
Ärligt talat så såg jag fram emot konserten, vi skulle alla byta instrument.
Jag skulle spela bas och sjunga tillsammans med Georg, Tom skulle spela trummor och Gustav skulle spela gitarr.
Gustav hade lärt Tom att spela trummor för att Tom skulle få ut sin ilska på något, då hade Tom lärt Gustav gitarr som tack. Så hela dagen idag hade vi alla toktränat de få timmar som var kvar efter telefonsamtalet.
Och det var faktiskt rätt roligt när det bara rann svett nerför Tom och han drog av sig tröjan, vilket resulterade att Adams ögon blev som fotbollar.
Jag önskade nästan att vi alla skulle gå ner och träna igen (vi har instrumenten i en källare), för att få annat att tänka på.
Jag kunde känna hur min axel blev blöt och Toms skakningar blev värre.
-" Tom..." Men Tom tittade bara på mig med sorgsna ögon och skakade på huvudet. Han borrade in sig i mitt bröst och grät ännu häftigare. Det dröjde inte länge innan jag gett upp idén om att vara stark, för det brände för mycket bakom ögonen.
Så där låg vi, två skakande och gråtande bröder, i varandras famn.

Vi hade somnat båda två, men snart så vaknade jag med en underlig känsla i hela kroppen.
Jag kunde känna hur Toms blick granskade mig, men jag sa inget utan låtsades sova. Tom hade varit uppe tvärt och sen kommit tillbaka, det var det som väckte mig. Han låg fortfarande bredvid mig, men stödd på armbågen så att han kunde se på mig. Hade det varit någon annan så hade jag nog stört mig på det, men inte med Tom. Det kändes bara tryggt.
Snart kände jag hur han la sig ner igen och lät handen vandra efter mitt bröst och stanna vid hjärtat. Tyst så att ingen förutom jag kunde höra honom viskade han:
-" Även om det inte slår... Så kommer jag alltid att älska dig..."
Tårarna började bränna igen och hotade att falla, men Tom verkade inte se dom. Han la sig ner bredvid mig och verkade somnat, så jag vände mig om och tryckte in mig i hans famn. Att han la armen om mig tror jag var en ren reflex, men en reflex som jag uppskattade...

Gustav
-" 20 min till M&G fansen kommer!" David var som en upspeedad Bill just nu.
Men konstigt var det väl inte eftersom säkerheten var höjd och allt var bara en enda stor oreda. Men det skulle gå bra! Alla fyra skulle vara på scen. Och som sista minuten beslut så hade vi bestämt att Georg skulle få sitta på en stol med basen i knät och en inlindad fot, så att dom ännu ovetandes fansen inte skulle misstänka att det var en större fara. Fansen skulle tro att det är var våran expriment konsert och alla hade bytt instrument för utom Georg som "hjälpte" Bill med basen, men i själva verket bara sjöng. Nej, Georgs fingrar ville fortfarande inte lyda honom, så han skulle bara fejka allt. Så här såg listan ut som var uppklistrad vid mixerbordet:
Tom Kaulitz- Trummor ( Han var riktigt duktig faktiskt)
Bill Kaulitz- Sång/ Bas ( Oj vad han har tränat!)
Georg Listing- Sittande, Sång ( Man kunde se hur nere han var över att måsta sitta)
Sen var det personen jag var mest nervös över:
Gustav Schäfer- El, Ak. gitarr.
Jag tror på fullt allvar att jag aldrig varit så nervös tidigare, visst hade jag spelat förr och var ganska duktig men det kunde ju alltid gå fel. Om Tom skulle spela fel takt eller jag skulle missa ett ackord så skulle jag ha problem att komma in i låten igen.
-" Bill?" Jag vände blicken mot Tom som satt med sin likbleka tvilling i famnen. När jag såg mig omkring så såg alla en aning färglösa ut, och Georg såg ut att vilja spy. Jag tyckte så synd om honom när den knubbiga lilla sköterskan kom och gav honom en spruta, typ adrenalin för att orka eller så. Om han inte fick sprutan så skulle han nog svimma på scen, men Georg har hatat sprutor sen han föddes. Han är inte rädd för smärtan, men för nålen.
-" Tom minuter kvar! Gaska upp er och skaffa energi! LE!" David visste mycket väl varför vi alla betedde oss som livrädda zombies, men just nu kunde han bara inte respektera det.
Då började fakiskt Georg skratta.
Tom, Bill och Adam såg på honom med stora ögon, mina såg jag ju inte så jag kan inte säga om dom var stora eller inte.
Men Georg fortsatte skratta och en efter en föll vi in i hans skratt. Och det var så härligt, det lättade upp totalt.
-" Kom igen nu! Vi vet redan att det här kommer gå käpp rätt åt helvete! Lika bra att gå ut och ha kul! Vi kommer troligen att göra bort oss totalt, sabba varje låt och säkert kommer Tom att trilla från pallen, Gustav och Bill missa alla toner och jag kommer att spotta grodor! Men what the fuck! Vi ska ha jävligt kul iaf!"
Som vanligt så höll Georg sitt omvända pepp- talk. Men det funkade och när han sträckte fram handen så la alla vi andra våra på hans.
-" Åt helvete?" Undrade han.
-" ÅT HELVETE!" Skrek vi.
Vi skrattade och nu började jag känna mig peppad, riktigt peppad. Då hördes en försiktig knackning på dörren.
-" KOM IN!" Skrek Bill och Adam hoppade förskräckt ner från Toms knä och dom släppte varandras händer.
( Kanske ska berätta att dom snart varit ihop ett år men inte "kommit ut" med det än. Tom vill inte att Adam ska få en massa press på sig.)
Utan att rikta blicken mot dörren hörde jag hur den öppnades och stängdes.
-" Hej! Va kul att få träffa dig!" Snart var alla uppe på benen för att skaka hand med den som kommit in. Och bara för att jag är kortast så såg ju jag självklart inte vem det var.
-" Tack! Det är jätte kul att få träffa er med!" Jag ryckte till, nånting innom mig väcktes, något jag inte känt förut. Rösten... Den var så mjuk, lite hes men full av känslor.
Utan att ens se personen så kunde jag tala om att den log.
När Tom aktat sig lite så att jag kom fram, tappade jag hakan.
Där stod hon. Om jag säger att hon var vacker så ljuger jag, hon var så mycket mer. En tjej i min längd, lite kortare kanske. Röd/brunt halvlångt hår, varken tjock eller smal. Och mörka ögon. Sånna ögon man trillar i och aldrig tar sig upp från.
Hon log mot mig och sträckte fram handen. Jag fick nästan lust att skratta, vad hon är gullig som sträcker fram handen. " IDIOT!" Jag ville slå mig själv, ibland är jag bara för dum. jag ska ju skaka den! Försiktigt så tog jag den, en slags elektrisitet strömmade genom min hand och värmade mitt hjärta.
-" G- gustav..." Stammade jag fram. " Smart Gustav, SMART! Hon vet ju garanterat vad du heter reda. Och att du stammar får dig bara att verka dum!"
Hon sneglade bara konstigt på mig innan hon log ett smältande leende.
-" Jag vet..." Hon log lite och såg mig rakt i ögonen innan hon sa:
-" Robyn..." Blicken hon gav mig och sättet hon sa sitt namn på gick rakt in i mig.
"Robyn..." Namnet kändes så bra och jag önskade nästan att hon skulle säga der igen, bara för att få höra hennes röst igen. Jag var som förtrollad, för hon hade inte släppt mig med blicken en enda gång.
-" Så, Robyn. Hoppas resan hit var bra! Och vi ser fram emot att få se dig efter konserten!" Förtrollningen bröts och jag insåg att vi fortfarande höll hand. Snabbt släppte hon och log mot Bill.
-" Jo.. Kommer att bli lite konstigt att se er backstage men heltklart coolare än att se er på en skärm!"
Åhh... hon pratade igen... Men vänta STOPP! Skulle hon vara backstage?
" Idiot, hon vann ju tävlingen som bravo utlovade till den här konserten. Att få hänga med bandet för och efter konserten och se hela alltet backstage."
Det kändes lite snurrigt, men jag började ändå slappna av.
Snart så satte vi oss alla ned i soffan (förutom Tom som började hoppa för att värma upp.) Robyn satte sig ner bredvid mig och vi började prata, hon var verkligen inte som någon av de fans vi hade träffat förr. Robyn var helt lugn och samlad, andra fans hade skrikit, gråtit och hyperventilerat, men inte Robyn.
Hon... Är fantasktiskt lätt att prata med. Och jag kunde inte hjälpa att leta efter vingarna då hon tvärt vände sig om. Ja alltså ängla vingarna... Hon kunde inte vara annat.
-" JORDEN TILL GUSTAV! vi ska ut nu!"
Tom var överenergisk och viftade med alla fingrarna framför mina ögon.
Snabbt ställde jag mig upp och hängde gitarren runt halsen, och med en sista blick på den leende Robyn gick vi ut på scen.

Robyn
"Hej, ska kanske presentera mig!
Jag heter Robyn! Är en rätt vanlig tonårs tjej. Medellång, ganska fin kropp, bruna ögon och håret färgat rödbrunt. jag är rätt vanlig med andra ord.
Hmm.. min personlighet? Egentligen gillar jag inte att prata om känslor med folk, men för att ni ska förstå mig bättre så gör jag det. Jag är väl glad och snäll när jag är i skolan och bland folk. Men hemma brakar det lös. Ensamheten kommer och en slags ångest läggersig som ett täcke. Nej, aldrig att jag visar det för någon. Jag tror att de flesta människor har så, som ett slags skal. Jag är säker på att jag har det. Okej nu låter jag som åsnan i Shrek, ni vet, med lök och allt! Men jag tror att det stämmer. Iaf. på mig. " I shine like the sun when it's light outside, but I wanna cry as the sky when darkness comes."
Hmm.. Jo det är nog jag.. Asså sorry, men jag suger verkligen på presentationer! Så det här är allt ni får :D "

Jag kunde knappt tro det när jag gick genom korridoren på väg mot logen.
Att jag skulle träffa Tokio Hotel kändes ganska konstigt, men ändå inte så att jag ville gråta eller hyperventilera. Nej, jag hade nog alltid sett medlemmarna i Tokio Hotel som just det. Medlemmar. Och som vanliga killar. Och jag hade alltid sagt att om jag fick träffa dom så ville jag se dom riktiga killarna. Inte bara killarna från Tokio Hotel.
Mannen framför mig stannade och pekade på dörren.
Magen tog ett litet skutt och jag knackade försiktigt på.
-"KOM IN!" Det var Bill.
Försiktigt öppnade jag dörren och gick in. Direkt blev jag omringad av tre killar, Tom, Bill och Georg. Eller Georg hoppade, han hade ena foten inlindad. "Stackare!"
Dom tog alla i hand och Bill kramade mig, men Gustav syntes inte.
Jag hade faktiskt trott att jag skulle hyperventilera, men som jag trott så var dom bara vanliga killar. Jag kan knappt fatta hur snabbt jag slappnade av.
Men det var då som Tom flyttade sig.
Fram steg en kille. En kille med blont kort hår, lite längre än mig och oerhört söta ögon.
Jag hittade direkt ögonkontakt med honom och kunde inte släppa, jag var under en förhäxning. Som i trans sträckte jag fram handen, jag kunde verkligen inte släppa honom med blicken.
Han tvekade först men tog sen min hand, en slaggs spänning la sig runt mig och el strömmade genom våra händer. Jag flämtade tyst.
-" G- gustav." Jag ville svimma. Rösten, den var så mjuk och så varm. Jag kunde känna hur värmen la sig kring mitt hjärta.
" IDIOT! Du vet ju redan vad han heter! Men så smart som du är så fattar du kanske inte att han inte vet ditt!"
-" Jag vet.." Jag log och försökte se honom djupare i ögonen.
-" Robyn.."
Bill  började prata och då insåg jag att vi inte släppt varandras händer, vilket jag snabbt gjorde och förtrollningen bröts.
Snart satte vi oss ner i en soffa och jag vågade prata med Gustav. Att det skulle gå så lätt hade jag aldrig trott, det bara flöt på och jag berättade vilken utbildning jag går osv.
Helt plötsligt så skulle dom ut på scen. NEJ! Jag ville ju fortfarande prata med Gustav. Men det gick ju inte.
Men en sista magisk blick på mig så gick han.
" Saki" Stod det på namn skylten som mannen hade. Alltså mannen som ledde mig backstage.
Alla hade redan tagit plats på scen. Bill längst bort, Georg i mitten på en pall, Tom bakom trummorna och Gustav närmast mig. Han log mot mig och sen räknade Tom in.

TOKIO HOTEL. Att bandet nått toppen på kort tid är inte konsigt.
Alla var så skärpta på scen men dom såg ändå ut att ha det roligt med fel instrument. Och vad jag kunde höra så spelade dom inte fel nångång.
Dom älskade verkligen vad dom gjorde och visade att vilka utmaningar dom än fick så skulle dom klara det.
Det var bara en låt kvar: An deiner seite.
Gustav satte igång introt, Georg och Bill startade samtidigt i stämmor på versen och jag tror inte en kind i publiken var torr. Inte heller min.
Vers, refräng, vers, refräng och sen sticket. Det sjöng Georg alldeles själv, vilket lät jättebra.
Sen kom det- Höjningen.
Bill och Georg tog i av bara sjutton och taket lyfte.
"-" Ich Bin da, wenn du willst, ganz egal wo du bist!"
Det var då det hände. Allt gick så fort. Hela arenan blev tyst,tills den fylldes av panikartade skrik.

Allt som behövdes var en kula...

Gustav
Hur kan någon vara så vacker? Under hela konserten så försökte jag hela tiden få en glimt av den vackra varelsen som stod backstage, vilket var mycket svårare när man spelade gitarr.
Nervositeten sjönk och fingrarna bara flög över strängarna, ibland var det nära att gå fel, men så länge jag inte gjorde som Tom och juckade mot gitarren så gick de bra.
Sista låten.
Bill och Georg hade lätt valt An Deiner Seite som sista låt, och vi tog alla plats långt fram på scen.
Innan jag började på introt så mötte jag Bills blick, det var som alla vi andras. Lättad. Konserten hade gått bra, ingen hade blivit skjuten.
Lugnt och kärleksfullt lät jag fingrarna rulla över strängarna, och en känsla av lycka kom över mig.
Låten rullade på och jag vågade se ut över publiken, men snart så förvreds hela publiken till ängeln Robyns ansikte. Försiktigt så började jag granska det, minsta lilla millimeter var så vacker.
En snabb rörelse i publiken fångade min uppmärksamhet och magen hoppade till.
Det var en man. Mannen hade svart kappa och något som doldes i den.
På bara sekunder så förstod jag bad som skulle hända och reflexerna tog över.
-"BILL!"
Allt som hördes var en smäll och jag kände min kropp slungas in i Bills. Det gick fort.
Inget kändes rätt, någonting läkte ut ur magen. Det någonting var livet. Kyla tog över mig och anningen blev tung.
Då såg jag det. Ett änglaansikte.
Det log och ögonen ville hålla mig kvar. Jag ville stanna, stanna med dom ögonen och det varma leendet.
Som i en dröm så såg jag hur hennes läppar formade ett "HÅLL UT".  
Jag log. Jag ville se henne igen.. Ängeln.

Robyn
Allting gick så fort, men för mig gick det sakta. I slowmotion kunde jag se hur Gustav kastade sig med gitarren över Bill och hur blod rann ut på golvet. Arenan fylldes av skrik och vakterna fick svårt att hålla ordning på fansen. Innan jag kunde hjälpa mot mina egna impulser så sprang jag ut på scen och kom i kapp Tom. Bara en glimt av hans ansikte gav mig full förståelse om vad han kände.
Skräck.
Snart var jag framme vid Bill och Gustav och till mig förskräckelse så såg jag hur Bill skrek och höll om Gustav. Kulhålet i magen gjorde att blodet bara forsade och Gustav tömdes på liv.
Ibland är det riktigt bra med instinkter, i alla fall just nu.
Snabbt kom jag ner på knä och puttade bort Bill. Fick av min collage tröja och tryckte den mot Gustavs sår, kollade andningen och pulsen, andningen fanns men pulsen var svag.
-" NEJ!" Att skrika hjälpte inte så jag gjorde precis som jag lärt mig.
1. Leta reda på en punkt ca. 3 cm. från det nedersta bröstbenet.
2. Lägg ena haden ovanpå den andra och knäpp dom.
3. Lägg försiktigt händerna på punkten du hittat och luta dig fram.
4. Påbörja hjärtmassage, "pumpa" jämt 30 ggr.
5. Känn efter om puls, återuppta hjärtmassage om pulsen uteblir.
6. LYCKA TILL!
Jag började pumpa och göra det jag kunde, men det var svårt. När man gjorde det på en docka så var det lätt för då klickade det ju innan man tryckte ner för lånt, det gjorde inte Gustav.
27, 28, 29 och 30!
Men darrande fingrar kände jag efter hans puls.
Det kändes som elektrisitet strömmade genom mina fingrar när jag kände den.
Den var svag men jämn, pulsen.
Någon skrek något om att ambulansen var på väg men jag glömde omvärlden. Ett par mörka ögon såg rakt på mig, blicken var så varm och så befriad att jag tappade andan. Men snart så började blicken flimmra och Gustav stönade högt.
-" Nej Gustav!" Jag skrek och tryckte tröjan hårdare mot såret.
Jag tog hans hand i min och försökte hålla tårarna borta.
-" HÅLL UT!" Jag skrek så att mina lungor tömdes på luft men så såg jag den igen. Blicken. Ögonen så varma även om han var så svag.
Jag drogs upp på benen igen av en ambulanskille som senare hjälpte resten av personalen att få in Gustav i ambulansen.
Och strax var dom borta.
Jag var kvar.
Vad hade hänt egentligen?
Hade jag nyss sett en av världens bästa trummisar dö?
En hand stacks in i min och började dra, men jag kunde inte röra mig.
Då såg jag upp och mötte Toms ögon.
-" Kommer du eller?"
Jag behövde inte frågas två gånger.
Snart satt jag i en bil med hela tre fjärdedelar av Tokio Hotel, och jag hade ingen aning om vad som egentligen hade hänt så jag såg mig omkring.
Tom satt i någon helt okänd killes famn och grät, killen strök bara Tom över håret och såg ut att kämpa mot gråten. Bill satt lutad mot fönstret och såg ut som ett spöke. Georg satt bara tyst och lät små tårar falla ner för kinderna.
Utan att kunna hjälpa det så kom insikten om vad som nyss hade hänt, och vad jag nyss hade gjort. Någonting kallt trillade ner efter mina kinder.
Genast kände jag ett par armar dra mig in i en varm famn, Georgs.
-" Förlåt..." Viskade jag, jag kunde inte möta Bills blick. Egentligen så var det ju lite mitt fel. Jag kunde ha hjälpt Gustav mer än vad jag gjorde, istället för att bli trollbunden vid hans ögon.
-" Robyn va?" Georgs stämma var det enda som skiljde sig från snyftandet i bilen och jag nickade långsamt.
-" Robyn, det är nog tackvare dig som Gustav .. l... lever... Du ska inte be om ursäkt, det är vi som ska tacka dig."
Bill mumlade något men var fortfarande helt borta i blicken, han såg ut att vara någon helt annan stanns.
Då kom jag på det.
Gustav kastade sig över Bill. Kulan var menad åt Bill, inte Gustav.
Bill kände säkert ett enormt samvete över det, stackaren.

Bill
Allting gick så fort.
Ena sekunden så spelade vi, andra sekunden.... Andra sekunden har jag Gustav över mig. Gustav...
Någonting rött hade täckt mina kläder, men det var inte mitt... Det var Gustavs.
Det skulle ha varit mitt, kulan var för mig. Det borde varit jag som blev iväg skickad med ambulansen, inte Gustav.  FAN! SATAN! HELVETE! Varför skulle Gustav göra det? Varför i helvete skulle Gustav vara så dum att ta min kula?
Jag visste svaret, men att inse det är en annan sak.
Hur jag än vred och vände på det så var det fortfarande och kommer alltid att vara mitt fel....
Någonting stannade. Just det, vi satt ju i en bil. På väg till Gustav.
Vi var framme vid sjukhusets ingång.
-" Killar, det är smockat med fans och reportrar! Så akta ansiktena!"
Vi gjorde som vi blivit tillsagda och ställde upp oss på rad för att gå ut.
När vi kom ut så kunde jag direkt höra de förtvivlade skriken och reportrarnas frågor. Alla skrek, men allt jag kunde urskilja var deras rasande skrik:
-" DET HÄR ÄR DITT JÄVLA FEL BILL!"

Tom
Snart skulle vi vara på sjukhuset.
Sjukhuset som jag helst undvek.
Varför känns det som om Tokio Hotels journaler kommer att bli väldigt intressanta att läsa i framtiden?
Men den är gången så var inte Adam borta, den här gången kunde han trösta mig.
När bilen stannade så blev vi tvugna att bemöta både reportrar och fans, och alla skrek saker som:
-" Hur mår Gustav?"
-" Det var inte ditt fel Bill!"
-" Vad hände?"
-" Ni får inte ta på er skulden!"
- Vi älskar er, oavsett!"
Att höra dom säga det gjorde mig faktiskt en aning lugnare, så pass lugn att jag besvarade den sista reporterns fråga:
-" Vem är killen bredvid dig?"
Han syftade såklart på Adam.
-" Allt.."  Lite kul var ju reportens frågande ansikte när vi gick.
Men jag tror ingen av oss skulle vara redo för ett öppet förhållande än.
-" Hej, ni kan vänta här."
Vi fick inte en surtant till sköterska den här gången, utan en vänlig 30- åring ( 30 tro jag iaf)
Hon försvann men snart var hon tillbaka med fyra koppar kaffe och några filtar under armen. Jag tyckte att hon verkade anstränga sig lite väl mycket. Vi var ju alla okej, så varför var hon så överdrivet snäll.
Svaret på den frågan fick jag när hon satte sig ner bredvid en mörk gestalt.
-" Hej vännen, hur är det?"
Den mörkhåriga gestalten tittade inte upp, eller ens visade tecken på att han hade hört henne. Hon strök honom över håret och försökte få honom att se på henne, men han slog bort handen och reste sig hastigt.
-" Jag förtjänar inte det där..."Mummlade han men munnen så hårt ihop pressad att den vitnade längs kanterna. Men hackiga steg började gestalten gå bort dit toaletterna låg.
Jag följde förvånat min brors ryggtavla när han gick, innan jag vände mig mot Georg och Adam.
-" Vad hände just?"
Georg såg inte riktigt ut som om han trodde mig.
-" Är du allvarlig?"
-" Ja?"
Georg spärrade upp ögonen och såg på Adam, som såg lika förvånad ut.
-" Ehh... Du vet väl varför vi är här?"
Men hallå? Duh. Hur dum tror dom jag är?
-" Gustav blev skjuten. Jag är inte helt blåst!"
Georg verkade andas ut.
-" Bra, jag trodde du kanske var i chocktillstånd eller så..."
Men Adam granskade mina ögon och fortsatte där Georg slutat:
-" Vet du varför han blev skjuten?"
-" Han blev skjuten på scen... Jag såg inte så mycket bakom trumsettet, och allt gick så fort."
Georg flämtade till och Adam såg sammanbiten ut.
Jag kände mig förvirrad, Adam såg aldrig sammanbiten ut om det inte var något väldigt allvarligt han skulle berätta för mig. Typ som när han berättade att hans mamma hatade mig. ( För att jag gjort Adam till bög.)
-" Tom.. Gustav.." Började Georg men Adam tog vid där Georg inte orkade längre.
-" Tom, Gustav blev skjuten på grund av att han slängde sig över Bill. Bill skulle ha blivit... skjuten om det inte var för Gustav..."
Det stog stilla i huvudet på mig, det verkade ju bara absurt.
-" Va?" Var det enda jag fick ur mig.
-" Tom, kulan var menad åt Bill. Gustav tog den... Bills samvete håller nog på att välla över."
-" Han tror nog att det är hans fel, troligen också att vi hatar honom..."
-" Helvete!"
Jag förstod snabbt och jag visste vad Bill tänkte göra. Innan jag ens själv reagerat så var jag uppe på benen, vinglade till och började sen springa. Men jag sprang in i något, nej någon.
-" Robyn!"
Robyn stod framför mig med spilld choklad över sig, men hon såg bara frövånad ut.
-" Ehh Tom?"
Åhh.. Den här tjejen gillade jag verkligen! Hon verkade knappt bry sig om att vi var superkända, och hon verkade inte heller vilja ta ett kort på oss nu och skicka in till tidningarna heller. Hon.. hon brydde sig om oss helt enkelt.
Och blickarna hon och Gustav hade gett varandra innan konserten var så tydliga att man kunde ta på dom.
Jo, jag gillade henne helt klart.
Tillbaka till verkligeheten!
-" Har du sett Bill?"
Hon såg lite förvirrad ut innan hon svarade:
-" Jo, han pratade i telefon och gick upp för ett par trappor. Sa något om att han skulle till en högre våning. Och sen rakt ner. Det lät lite konsitgt me.."
Benen sprang av sig själva, Bills ord var så genomskinliga.
HELVETE att jag inte fattade det förr! Hur trög får man vara?
Bill och jag har alltid funnits där förvarandra, men inte nu. Jag hade ju lovat att om Bills hjärta slutade slå, så skulle jag älska honom ändå. Men inte såhär!
Han fick inte, han kunde bara inte!
Blicken på en skylt signalerade oim att det bara var en trappa kvar sen så skulle jag vara på taket. Men mina lungor värkte så vansinnigt och benen ville ge vika. Men det fick inte hända nu. Jag mer eller mindre kastade mig ut genom dörren, bara för att se mig själ stå en bit ifrån kanten.
-" BILLLLLL!" Det kändes som om världen blev tyst och bara ekot av mitt skrik hördes.

Bill
Jag kunde känna hur jag önskade att jag hade ett par armar om mig, min brors armar. Men han ville inte ens se på mig, ingen ville det. Georg såg bara ner, Adam såg på Tom och Tom såg inte mig. Det var mitt fel...
Någon pratade med mig, men jag brydde mig inte om vem. Rösten var mjuk, den tillhörde en kvinna. Jag fick en kopp med kaffe, det smakade underligt men jag drack snabbt upp allt. Sen försökte kvinnan tvinga på mig en filt, tvinga på mig hennes medlidande. Men det var så långt ifrån vad jag förtjänade.
Först så lät jag Georg nästan dö, sen lät jag Gustav ta en kula för mig. Vad skulle hända sen? Skulle jag döda Tom också?
Snabbt reste jag mig och gick, jag ville in på toa. Ni vet som man gör i filmer, tvätta ansiktet, tänka klarare. Men så blev det inte.
Det vibbrerade lätt i fickan.
-" Bill." Svarade jag snabbt, kunde kanske ansträngt mig mer för att låta trevlig, men jag brydde mig inte.
-"Hello Beautiful..."
-"Hi.." Att han sa "beautiful" rörde mig inte ens i ryggen, jag visste att han skulle ringa.
-"You know Bill.. Letting people die is not a good way to keep your friends. That was your bullet Bill. It was yours only."
-" We did the concert as you wished, so.. why..?"
-"Cause we know all about the police-plan. You know mark the box and so on."
-" What?"
-" I know that you didn't knew about this, baby. But your mother thought i't would be better that way."
Jag suckade, mamma skulle självklart inte berätta något för mig. Hon hatade mig.
-"Listen Bill... Haven't you done enough damage as it is?"
-" Huh?"
-" Yeah, I mean. You almost let Georg die, now Gustav is hurt. He might die. And after that, will you let your brother sacrifice himself for you?"
Jag hajjade till, det lät precis som om han hade läst mina tankar.
-" No, I won't let anyone die for me.."
-" You know, they all hate you. They believe that it is your fault that Gusti is here."
-" You don't know that..." Viskade jag.
-" Yes i do, And so do you. They don't want to look at you, let alone talk or touch you. They think you're discusting. You know it's true.. You saw them. Not wanting to look at you. Your brother didn't even followed you over here, he would in normal cases. But he hates you to fuckin much to even lay his eyes on you."
-" Please stop.."
-" Oh.. Baby.. Don't cry.. It's just.. When people do what you just did, letting people die, other people/  friends just turn arround and hate you."
-"  No..."
-"You can't ever have your Tom back. He don't love you anymore, he just hates you. He will never love you again.."
-" Thats not true! Tom LOVES me! Always!" Jag grät, paniken i min röst var påtaglig och samvetet ville bryta ner mig.
-" Is that so?"
-" YES!"
-" Than tell me, why he haven't come after you?"
Där kom den. Som ett bombnedslag. Tom älskade mig inte längre, hade han gjort det hade han kommit efter mig. Han hade hållit om mig och sagt att Gustav gjorde det han gjorde på grund av att han älskade mig. Att det inte var mitt fel, och att Gustav skulle bli bra.
Men han gjorde inget av det, han satt bara med Adam och hoppades att jag skulle försvinna ut ur hans liv.
-" Tom..."
-" Yes Babe, he hates you so much that he don't ever wants to see you.
You should never let a friend sacrifice himself for you, but Gustav did. Now Tom wonder if youre about to kill him to?
-" Nej!! Jag skulle.. I wouldn't ever hurt Tom!" Jag kom av mig lite med engelskan, men varför skulle jag bry mig. Inget betydde något.
-" They're talking about you right now, go back and listen!"
Att fråga hur han visste det tänkte jag inte ens på, inte heller att jag spelade killen rakt i händerna. Jag gick bara försiktigt tillbaka till där Tom och dom andra satt. Utan att stöta till något lutade jag mig mot en vägg, i perfekt hörhåll för att höra ungefär vad dom sa:
" Hans.. fel... Hatar honom.." orden klingade så lätt i mina öron och betydelsen slog som sten mot hjärtat.
Tårarna vällde över, och jag började springa. Telefonen var fortfarande tryckt mot örat och jag kunde höra killens röst medans jag sprang.
-"You see, it's your fault. They hate you... "
-" NO!"
-" Why won't you see it baby? If you let me guide you, your pain will ease up!"
Jag stannade tvärt, jag förstod vad han menade, men inte om jag verkligen ville.
-"I know it's hard to know If you want it or not. But If I say like this. If Gustav wakes up and you're not dead, we'll kill Tom. And you don't want that do you?
-" No.."
-" Come on babe... Okey let's say like this! If Tom dosen't come after you, then you'll do it. But if he does, you just have to send us the unmarked money. And everyone will live their life? Okey?"
-" Yes.." En del av mig hoppades på att Tom skulle komma, men en annan del visste redan att han inte skulle komma. För min, min egna älskade Tomi... Hatade mig.. Hatade mig mer än allt... Han ville se mig död...
-"Okey, do like this. Get up on the roof, if Tom doesn't save you. You'll go straight down. Okey?"
-" Mmm.."
-"Good, Talk to me the whole time..."
Jag började gå i rask takt mot trapporna, men stötte ihop med ett känt ansikte.
Robyn.
-" Bill.. Hur är det?"
Jag gillade definitivt den här tjejen. Hon skulle ta bra hand om alla, ifall att Tom inte kom.
-" Det är inget. Ska bara upp till en högre våning sen ner igen.."
Hon log, jag log och sen fortsatte jag upp för trapporna.
-"Nice one there Bill. You know, I think Tom might not hate you as much if you're dead. But right now, no one loves you Bill.. The whole world hates you... No ones gonna miss you..."
Orden lät så kalla i mina ögon och varenda känsla av att någonsin varit älskad försvann. Jag började känna mig konstig när jag nådde taket, inget stämde riktigt. Det började kännas fel att gå mot kanten, som om det inte riktigt var jag som styrde min kropp.
-"Schhh.. Babe... Soon the pain is gone.. you won't feel a thing..."
Jag grät bara mer och mer, jag ville sätta mig ner en stund och gråta, men kroppen tillät det inte. Den lyssnade bara på rösten i telefonen som bara sa åt mig att gå närmare kanten.
Men jag ville ju inte! Jag ville gå ner och veta om Tom verkligen hatade mig! Jag kunde ju ha inbillat mig!
Men ingen del av min kropp lydde, det var som om jag var förhäxad.
-" TOM! BITTE RETTE MICH!" Orden kändes så långt borta även om jag skrek högt, så i en viskning så att bara jag kunde höra orden fick orden en helt annan mening:
-" Tom... Bitte.. Rette mich... rette.... mich.."
Jag ville vända om, men benen fortsatte gå.
-" Sorry Bill, I forgott to tell you... It was something in your coffe... If Tom doesn't save you... Your body will jump, whether you'd like it or not..."
Panik spred sig innom mig men jag gick fortfarande lugnt fram mot kanten, hela insidan skrek men utsidan var sansad.
-" BILLLL!"
Men kroppen tog över....

Tom
-" BIIILLL! NEJ!"
Jag slängde mig efter min bror och fick precis tag i hans hand innan han föll, drog honom bakåt och in i min famn.
Bill grät häftigt och jag höll bara om honom, men han drog sig sakta ur mitt grepp och sjönk ner på stenplattorna.
Försiktigt så förde han sin telefon mot örat och viskade knappt hörbart:
-" He came..."
Vadå "he came?" Jag förstod ingenting förrän Bill räckte tefefonen mot mig.
Allt stod stilla i huvudet när jag tog emot den och trycktde den mot mitt eget öra.
-" Tom."
-"Hi there Tom!"
Jag frös till is, hjärtat stannade och det blev svårt att andas.
-"I hope you know that it was close this time. We gave Bill a drug... He couldn't help doing what I told him. If I'd wanted I could have told him to kill you, and his body would. His mind would just watch and feel the pain. You see.. we're gonna break him down so hard and so painfully, that when we're done, you won't recognice him anymore.. So enjoy the time you have left. And send my love to Bill. Bye!" Klick!"
Det pep till i luren och samtalet var avslutat.
-" Tom?"
Bills snyftande figur satt ihopsjunken på golvet och han grät hysteriskt.
-" Bill..." Jag sjönk ner på knä och drog honom intill mig.
-" Ne-ej T-tom.. D-du Ha-atar m-ig.. G-gå!"
Jag såg bara skräckslaget på Bill, han stammade så mycket och gråten stod honom upp i halsen. Och allt det för att han trodde att jag hatade honom?
-" Bill.."
-" För- To-om! Gus-tav skull-ee ine... Mitt el... Förlåt.."
Jag drog honom närmare intill mig, tårarna brände mer bakom ögonlocken än vad jag ville erkänna och snart kände jag hur som föll.
-" Bill.. det var inte ditt fel. Gustav valde själv..."
Bill skakade bara i min famn och jag lutade mig närmare honom, begravde huvudet i hans hår nära örat och viskade:
-" Jag älskar dig så mycket Bill... Jag hade utan tvekan tagit den där kulan för dig... Men Gustav gjorde det före.. Det är bara ett bevis på hur mycket vi älskar dig... Tvivla aldrig på våran kärlek Bill..."

Gustav
Jag kände mig bedövad och magen gjorde fruktansvärt ont, men samtidigt var jag less på att bara vara i mörker.
Försiktigt så kisade jag med ögonen, det var inte så ljust men ändå så att det stack i ögonen. Jag stönade högt när de första stårlarna träffade mig i ögat.
-" Gustav!"
Jag kände igen rösten. Den var varm och fill av känslor.
Försiktigt öppnade jag ögonen helt och möttes av en ängels.
-" Hej..." Viskade jag, halsen gjorde fruktansvärt ont.
-" Hej" Viskade ängeln. Hon backade lite så att jga kunde se hela henne. Shit! Hon var så vacker.
-" Hur mår du?"
Ängeln skrattade och tog min hand.
-" Dummer... Du har blivit skjuten och undrar hur jag mår? Lite virrig är du nog!"
Jag log. Men hade helt tappat talförmågan.
-" Just det! Dom andra kommer snart. Dom tvingades prata med polisen! Eller dom blev mer eller mindre utdragna av tvillingarnas morsa!"
Hon skrattade och jag kunde inte annat än att le.
-" Bill och Tom?"
-" Ja... Ånej.. förlåt mig! Du känner ju inte mig så bra.. men vet du vem jag är?"
Huvudet stod helt stilla men jag visste helt klart vem hon var.

Robyn
Jag väntade spänt på hans svar, skulle han minnas mig eller inte?
Om han mindes mig så tyckte han kanske att jag var värdig att minnas... Av någon anledning så kände jag att han måste minnas mig, för jag ville vara kvar hos honom.
Men han var alldeles tyst, hoppet sjönk.
-" Du vet inte vem jag är va?" Mummlade jag..
Han tom min hand och viskade:
-" Jo..."
Hjärtat slog lite hårare.
-" Du är Robyn... Min ängel.."
Han drog lite i min hand och förde mig neråt in i hans famn.
Han mindes mig... Jag ville nästan bara gråta....

Gustav
Veckorna gick och kroppen återhämtade sig. Läkarna tyckte att det var roligt att jag återhämtade mig så fort, och skyllde allt på Robyn. Dom sa att när man är kär så sprudlar det hormoner och kroppen läker. Så jag fick åka hem efter en vecka.
Kär?
Bra fråga, men jag kände ett stort behov av att ha henne nära mig. Hon blev lite som en drog. Men kär? Det var tre veckor sen jag blev skjuten, och jag har känt henne lika länge. Kan man verkligen bli kär så snabbt? På bara tre veckor?
Bill hade garanterat sagt JA men jag vet inte... Kärlek vid första ögonkastet skulle han säga, jag skulle säga beroendeframkallande vid första beröring.
Så kär? Nej jag skulle säga hårt fall. För jag hade definitivt fallit hårt för henne.
-" Gusti?" Jag vaknade upp ur mina fantasier och mötte Bills blick. Det var faktiskt riktigt skönt att se honom. För han har undvikit mig sen jag vaknat upp.
-" Hej Bill! Kul att se dig." Nja kul var det nog inte. Bill hade magrat märkbart och han var så blek att jag kunde ha tagit honom för ett spöke. men håret var som vanligt stylat, inte så mycket (ung som på Fanpartyt 08) och han var sminkad. Det var ialla fall bra!
Tom hade berättat att killen med hästsvans ringde Bill en gång under dagen och sedan två gånger om natten varje dag. Men han sa aldrig vad samtalen handlade om, bara att Bill höll på att bli sjuk av dom. Vilket verkligen syntes.
-" Gusti? Kan jag?"
-" Jo självklart!" Jag hoppade lite åt sidan i sängen så att han fick plats. Jag och Georg delade lägenhet och mitt rum var väldigt stort. Sängen lika så, så vi fick lätt plats båda två.
Även om det fanns mycket plats så kröp ändå Bill nära mig och la armen om mig. Det dröjde inte länge förrän jag kände hur Bills kropp darrade till.
-" Bill?" När han såg upp så hade jag väntat mig att hans ansikte skulle vara täckt med tårar, men istället var det alldeles uttrycklöst.
-" Hey! Bill!"
Han skakade lite på huvudet och fick en annan känsla i ögonen. En känsla som jag inte riktigt kände igen.
-" Du skulle inte ha gjort det..."
-" Va?"
Bill såg bara på mig med den där känslan i blicken. Ärligt talat så skrämde den mig.
-" Du skulle inte ha räddat mig..."
-" VA?!" Woaw! backa bandet! jag skulle inte vadå?
-" Du skulle ha låtit mig ta kulan... Det hade varit lindrigare..."
-" Bill? Vad i helvete är det du pratar om?"
-" Att om du bara låtit mig dö hade jag sluppit det här!"
Jag bara gapade, här låg jag med ett hål i magen. Jag kunde ha dött och här står han och säger att han inte ens är tacksam.
-" Tja ibland kan man inte reagera mot sina impulser att rädda sina vänner! Vänner som man har älskat i flera år!" Jag kände hur jag började bli arg, trodde han verkligen att jag gillade att bli skjuten eller?
-" Jag.. hejdå Gusti.." Han gick, men jag kunde inte få hans blick ur huvudet.
Blicken hade varit något mellan besvikenhet och rädsla. Varför var han rädd? Och varför var han så besviken? Men framför allt: Varför ville han dö?
Det fanns bara ett sätt att få reda på svaret: Tom.
Jag sträckte mig efter mobilen och väntade tre signaler innan Tom svarade.
-" Tom."
-" Ehh.. Hej.. Det är Gustav!"
-" HEJ! Shit va kul att höra din röst! Det var så länge sen du ringde!"
-" Haha jo, men det var inte därför jag ringde."
-" Jasså?"
-" Mmm.. Asså det gäller Bill."
Man kunde höra hur Tom suckade i luren.
-" Tom, vad har hänt?"
-" Jag kommer över med Adam på en kvart. Hämta Georg och ev. Robyn om hon vill. Vi måste prata om en grej."
-" Ehh.. Visst.."
Jag hörde hur Tom suckade igen och la på.
Vad i helvete hade hänt?

Tjugo minuter senare satt vi alla i mitt och Georgs vardagsrum och väntade på Tom som skulle hämta Bill.
Adam satt mittemot jag och Robyn och Geoeg i en fotölj. Robyn hade försiktigt låtit sin hand nudda min, men jag vågade inte ta den. Hon log bara och strök mig över handen. Jag skulle precis ta hennes hand då Tom kom in, och han såg definitivt inte glad ut.
Han såg bara helt känslolös ut.
-" Tom, var är Bill?" Georg sträckte lite på sig för att se om Bill gömde sig i ingången.
-" Han är hos mamma, som håller på att driva honom till vansinne genom att klaga skallen av honom. Men han sa att han inte ville se era ansikten när jag berättade så han stannade."
-" Varför ville han inte det?" Robyn kramade min hand ordentligt, och om jag inte hade varit upptagen med att undra, hade jag nog svävat på moln.
-" Han är rädd... Rädd för era reaktioner..."
-" Va?"

Georg
-" Han är rädd... Rädd för era reaktioner..."
-" Va?" Jag kunde inte hjälpa det! Bill hade gått omkring som ett spöke sen Gustav kommit hem. Vad kan ha hänt som gjort honom rädd? Rädd för oss?
-" Bill ville ha det så helt enkelt så vi får respektera honom..." Robyn är nog det bästa som kunde ha hänt Gustav. Hon visade så oerhört mycket respekt och trampade aldrig på någon. Även om hon och Gustav bara kännt varandra knappt en månad så hörde dom ihop. Även om dom inte ville erkänna det för varandra.
Jag nickade och gestikulerade åt Tom att fortsätta.
Tom suckade och satte sig bredvid Adam, stödde händerna på knäna och lutade fram huvudet. Adam la sin arm runt Tom och försökte dra honom mot sig, men Tom ville sitta upp.
-" Okej, för att inte riskera några tårar så kommer jag bara att säga det rakt ut. okej?"
Alla nickade.
-" Okej.." Tom tog ett djupt andetag innan han fortsatte:
-" Det började innan du kom hem från sjukhuset, eller redan första dagen. När vi väntade på att få svar om hur du mådde. Bill drack kaffe. I kaffet fanns det tabletter, tabletter som styr dig helt. Och med hjälp av strålning så kan kroppen styras helt av någon annan, de tabletterna används innom militären och spiongrejer. Tabletterna gjorde också Bills sinne så nerstämt att han började ta på sig skulden om skottlossningen. Det var då killen med hästsvans ringde..."
Tom såg ner i golvet och verkade kämpa mot gråten innan han lite svagare fortsatte:
-" Killen började berätta att vi hatade honom och att jag önskade honom död. Men Bill ville inte tro honom, så han gick till oss. Precis som Georg sa: Han tror nog att det är hans fel och att vi hatar honom. Ur den meningen hörde han bara delar. Så han började på riktigt tro att vi hatade honom och att vi la skulden på honom. Han gick upp på taket. Men han ville ändå inte riktigt hoppa, han ville vara säker på om han hört rätt. Men eftersom tabletterna fortfarande värkte så blev han styrd av strålningen från mobiltelefonen. Killen i hästsvans styrde honom helt. Men han sa att om jag skulle komma efter Bill, så skulle inte Bill behöva hoppa. Men om jag inte kom och han inte hoppade så skulle dom döda mig. Och Bill skulle få mitt och Gustavs liv på sitt samvete. Men jag hann i tid.
Sen så gav Bill mig luren och..."

Toms ögon var riktigt nära att svämma över av tårar, det lät inte så hemskt när han berättade det. Men att uppleva det är ju alltid en annan sak.
-" Killen i hästsvans sa.. Sa att dom skulle bryta ner Bill... Smärtsamt och långsamt tills jag inte kände igen honom längre... Vilket håller på att hända..."
Tom grät nu och han lät Adam dra in honom i sin famn. Jag förstod...  Bill såg mer död än levande ut och under dom här veckorna har jag inte sett honom le på riktigt.
-" Vänta det är inte allt..." Sa Tom med en röst som knappt höll.
-" Fortsätt.." Manade Robyn.
-" Bill.. Ni vet ju att Bill har fått tre samtal per dag, varje dag sen vi kom hem till lägenheten?"
Alla nickade.
-" Han har bytt nummer fyra gånger, vilket ni också vet... Men killen hittar alltid hans nya... Men Samtalen.. Det är så sjukt. Bill hade på högtalare en gång när jag var med.. Killen med hästsvans våldtog en tjej... Och skrek Bills namn hela tiden.."

*Flashback*
-" Bill, är du ok?"
Bill skakade bara på huvudet och Tom fortsatte:
-" Vill du prata om det?" Bill skakade återigen på huvudet. För hur skulle han kunna berätta för sin bror vad som plågade honom? Tom skulle bara bli äcklad. Liksom Bill, som knappt klarade av att se sig själv i spegeln.
Då kände Bill det igen och hoppade till. Han tog skräckslaget upp mobilen ut fickan.
-" Vad?" Tom såg förvånat på sin bror och lade märke till den lilla tår som föll nerför Bills kind. Men när Tom gjorde en rörelse att torka bort den så backade bara Bill undan och suckade.
-" Lyssna bara..."
Tom såg frågande ut när Bill svarade. Han tryckte på  högtalaren så att Tom kunde höra:
-" Hi There beautiful... I just want you to be sure that I love you... This is my way to show you.."
Tom ville spy när han hörde vad som kom sen. En kvinna som skrek och hur killen med telefon våldtog henne. Medans han stönade så sa han Bills namn och sen tvingade han henne att skrika " BILL RETTE MICH!" under sig.
-" And this is what I do to people, when they don't love me back!"
-" NO please! DON'T I Begg y..."
Han dödade henne...
-" I love you Bill.. don't forgett that..." Sen ekade det bara en ton i luren och Bill la på... Toms spykänslor kom så plötsligt att han fick skynda iväg till toan. Men väl inne så kunde han bara inte. Istället så sköljde han av ansiktet och gick ut igen.
-" Det är mer..." Bill drog med Tom och visade sin mail. Den var full av inkomna meddelande från samma okända person. Bill klickade på ett av dom och Tom fick hålla för munnen.
Ett barn i kanske tretton års åldern låg på ett bord med händerna och fötterna bundna i varisit hörn. Pokjen såg exakt ut som Bill i den åldern. Kolsvart hår med några rosa slingor och svart smink runt ögonen. Han var också klädd i de kläder som Bill brukade ha då. Om det inte vore för de blåa ögonen så skulle Tom trott att det var Bill. Killen som i vanliga fall hade hästsvans, hade håret tuperat och blonda slingor i den svarta manen. Även han som exakt ut som Bill. Den äldre versionen av fake Bill gick fram och började smeka lillfake Bill. Vad han sedan gjorde framför kameran gjorde så att Tom ville titta bort. Han såg i stället på sin bror. Bill satt med blicken som förhäxad på barnet. Han kunde inte hjälpa att tänka att det var hans fel att pojken låg där och blev våldtagen och torterad.
-" BILL! Du ska inte se mer nu.. Bill?"
Bill såg bara trött på sin bror.
-" Vänta en liten stund till."
Tom vände blicken mot skärmen, precis i tid för att se hur kamera vinkels ändrades. I samma hörn som Adam en gång satt så satt där en hel familj. Pojken, pojkens föräldrar och bredvid mamman- ett litet knyte. Ett litet barn på kanske max tre månader.
Toms mage vände ut och in, och det började göra riktigt ont.
-" Tycker du att jag är.. äcklig nu?"
Tom såg förvånat på sin bror.
-"Bill.. Du är allt för mig... Men inte äcklig..."
-" Tom det är så mycket mer.. Så många fler videos och samtal... Jag.."
Tom la ett finger över Bills läppar och lutade sig närmare.
-" Du är inte äcklig..." Han kysste Bill lätt på kinden och drog in honom i famnen.
-" Det är dom som är sjuka. Du är inte äcklig, du är vacker.."

*Flashback ends*

Gustav
När Tom hade berättat klart hela historien så ville jag inget annat än hitta Bill.
I över tre veckor hade han fått sånna samtal och mejl, inte konstigt att han såg ut som ett spöke. Georg reste sig upp.
-" Jag måste få lite luft.. Tillbaka snart.."
Han drog på sig kläderna och gick, Tom och Adam försvann också efter ett tag. Vilket lämnade mig och Robyn ensamma. Jag ville slå mig själv då jag insåg att Robyn grät. Hon grät bara mer och mer, snabbt drog jag henne intill mig.
-" Schh... Gråt inte..."
-" K-an inte hjälpa det! Det är så sjukt! Förra veckan när du berättade om Tom, Adam och Georg, och nu det här.. Hur jävla sjuk i huvudet får man vara?"
Hon backade lite så att jag kunde se dom där ögonen som jag hade lätt att drunkna i.
-" Robyn.. Förlåt att du har blivit indragen i det här... Du borde kanske åka hem.." Helst ville jag inte att hon skulle åka, men jag insåg att jag var självisk om jag behöll henne här och det hände något.
-" Gusti... Jag vet att vi knappt kännt varandra i en månad.. Men jag vill inte lämna dig... Jag tror.."
Hon såg osäkert på mig och jag signalerade att hon skulle fortsätta.
-" Men jag tror... att vi har något... att jag... liksom.. faller för dig..."
Om någon skulle stått bredvid med ett stetoskåp och lyssnat på mitt hjärta så skulle den personen fått väldans ont i öronen. Eftersom mitt hjärta slog hårdare än vad boxningsmästare gjorde.
-" M- men du behöver ju inte känna sam..." Robyns osäkra stämma avbröts, eftersom mina läppar mötte hennes. Den där elektriska känslar strömmade så kraftigt mellan våra läppar att det nästan gjorde ont, samtidigt som det var så fruktansvärt skönt. Kyssen var så enkel men så känsloladdad att jag knappt klarade av att hålla mig vid medvetende. Det började flimmra för ögonen påmig och jag kände det som om jag fick 1000 volt genom kroppen. Inte för att jag klagade.
Snart drog sig Robyn bort och såg mig djupt i ögonen.
-" Det är något, eller hur?"
-"Mellan oss?"
-" Aaa?..."
Jag kände det som om jag skulle spricka, hon kände det också!
-" Det är något mellan oss..." Konstaterade jag.
Det dröjde inte länge för än strömmen forsade mellan våra läppar igen.

Georg
Hur jävla sjuk får man vara? Att skicka filmer och ringa sånna samtal till någon? Dom måste ju vara helt jävla sjuka i huvudet. När jag kom ut ur trapphuset så började jag gå mot stan. Jag gick bara fortare och fortare och märkte knappt att jag sprang in i någon.
-" Oj, förlåt!" Ursäktade jag mig och skulle precis gå när:
-" Georg?"
Jag vände mig om, och där stod han...

-" Bill.. Shit vad du skräms!" Jag kunde inte möta Bills blick riktigt och jag hörde hur han suckade.
-" Tom har alltså berättat.. Du tycker att jag är äcklig..."
Jag snubblade nästan av förvåning över Bills likgilthet i rösten.
-" Nej Bill, du är inte äcklig. Långt i från. Det är inte ditt fel vad sjukjävlarna gör."
Jag mötte hans blick men han såg bara bort, kunde det verkligen vara tårar jag såg i hans ögon?
-" Kom!" Jag kramade om honom och kände hur han darrade till.
-" Vad gör du här ute föresten?" Han såg smärtsamt på mig och mummlade:
-" Jag var på väg hem till er för att be om ursäkt till Gustav..."
-" Jag tror att han förstår. Ska vi gå en sväng?" Bill nickade och vi gick.
Bill sa inte så mycket utan lät mig mest bara prata på, han verkade gå konstigt, typ som om han hade ont i ryggen. Men Bill har ofta ont i lederna så jag tänkte att det var det. Men en grej som jag inte kunde förklara var varför Bills pupiller var så stora ute i solljuset...
Bill har alltid varit en god lyssnare och han lyssnar alltid på mina problem. Just den här gången så klagade jag på att jag inte gillade att inte få spela. Sen om den nya låtidén som Bill hade haft innan allt skräckconserten, och då kan man ju gissa om han började prata. Ögonen lyste upp med den vanliga glöden och han gnatade på om allt från vad han tyckte att texten innebar till hur han tyckte att melodin borde gå. Och när han sjöng delar av den, så kände jag hur det pirrade till i kroppen. Bills stämma var om möjligt vackrare än någonsin. Och när jag hörde den så kändes det nästan som att allt var normalt.
Men lyckan blev kortvarig.
Vi kom fram till en liten sjö, folkparken med andra ord. Som btw. är supermysig i vanliga fall.
Bill hade lugnat ner sig lite och börjat prata om minnnen, eller vi båda pratade om minnen. Helt plötsligt så kände jag hur Bill försökte ta tag i min arm, men misslyckades och föll handlöst..
-" BILL!"
Jag fick snart upp honom i knät och vaggade honom fram och tillbaka.
Fingrarna letade sig automatiskt efter pulsen som slog stadigt, men den fingrarna på den andra handen letades sig ner efter hans bröstkorg ör att känna om andningen, den fanns där och mer där till. Bills revben kändes lätt genom den tjocka collage tröjan.
"När blev Bill så smal?"
Bill hostade till och öppnade ögonen, jag mötte hans blick. De ögon jag mötte var inte Bill Kaulitzs ögon, nej det var en främlings ögon fyllda av smärta och rädsla.
Bill ställde sig upp och började backa, han såg ut att vilja springa iväg.
-" Bill? Bill!"
-" Låt mig bara va!" Sen började han springa, och jag måste säga att för att aldrig träna med vilje så sprang han rätt fort. Innan  jag ens hunnit reagera så var han utom synhåll.

Bill
*-" You wan't Tom to live? You wan't him to be happy with Adam?"
Jag nickade och kände hur rädslan kom krypande, men stod fortfarande kvar i garaget.
Garaget var litet och det fanns inga förnster, inget som gav någon slags sikt in. Det lilla ljus som fanns kom från ett hål i ett hörn, troligen en råtta som gjort det.
-" Then babe, you need to let me do this.."
-" What?" Jag kunde känna hur varje hjärtslag slog allt hårdare för att ta sig ut genom bröstet, men stannade där.
-" My name is Jin babe... I'm sorry that you don't recognise my voise... But lets just say that Im the one who's going to break you down..."
Det kändes lite som om solen slocknat, det var han. En av männen som gjort våra liv till ett helvete.
-" So hunny, I you don't wan't me to kill Tom, you just stay still and open your mouth!"
Jag visste vad han tänkte göra och ville bara springa, men hans hot höll mig kvar.
-" This will never end hun..." Viskade han..
Snart kände jag hans torra läppar mot mina och hur hans händer trevade ner efter ryggen på mig. Och ännu längre ner. Snart kände jag hur drogen började verka och inget har någonsin kännts så fel...
Helst ville jag slita ut mitt hjärta och gömma det, på så sätt så skulle det inte ta skada av det som skulle hända.*

-" NEJ!"
Det var så fruktansvärt varmt och min puls verkade vara i hundra trettio.
Plötsligt tändes fönsterlampan och vid strömbrytaren stod en mörk gestalt.
-" Bill, är du okej?" Tom såg oroligt på mig, men jag hade redan lugnat mig.
-" Jadå, det är lugnt..." Tom suckade och satte sig på sängen.
-" Du har haft dom där mardrömmarna i över fem månader... Vad drömmer du om?"
-" Jag minns aldrig.." Sa jag samtidigt som jag bad att Tom inte skulle genomskåda min lögn.
-" Det är okej... Vi lämnade pengarna för ett halvår sen, dom kommer inte tillbaka... Och du sa ju att samtalen och mejlen hade slutat?"
Jag försökte se honom i ögonen och säga "Ja" men jag kunde bara inte, så istället lyckades jag nicka. Tom såg lite frågande på mig innan han fortsatte:
-" Jag finns här för dig... Alltid."
Jag hade god lust att säga: "Jaha? Och var är du när jag behöver dig som mest? När jag ropar ditt namn och ber om räddning? Var är du då?"
Självklart sa jag inte det... Utan bara:
-" Jag vet Tomi.. Tack.."
-" Det var bara en dröm Billa... Bara en dröm..."
Jag nickade..." Åh.. han skulle bara veta.."
Tom kom fram till mig och placerade en kyss precis vid sidan av läppen. ( Ni vet som man gör på sin mamma) sen gick han. Han gick... Tillbaka till Adam...
"Vi lämnade pengarna för ett halvår sen, dom kommer inte tillbaka...Det var bara en dröm Billa...Bara en dröm."    
Det var det som det jobbiga, det var ingen dröm, utan ett minne.
Minnet om när Jin första gången hade lurat mig till garaget, genom att trycka en kniv mot ryggen och tvinga mig gå.
Det var snart ett halvår sen, sen dess har han gjort allt möjligt med mig minst tre gånger i veckan.
Sist så gjorde det så ont att jag inte kunde resa mig, så kom han tillbaka med en slags sil och en vatten kokare. Byxorna hade jag fått på mig men tröjan kunde jag inte hitta. Han sparkade ner mig så jag låg på mage. Det var då han gjorde det.
Han hällde det kokande vattnet i silen, vilket ledde till att ett kokande regn föll över min bara rygg. Och aldrig i mitt liv har jag skrikit så mycket.
*-" This is what I would call, Tortured By The Rain..."*
Smärtan genomborrade min kropp och det började flimmra för mina ögon.
Jag minns det som om det var igår, nej vänta.... Det var igår....

-" Bill, rise 'n shine!" Det var Adams klara stämma som väckte. Egentligen hade jag inget emot Adam, jag gillade honom skarpt. Vi har kännt varandra i flera år och jag älskar att han och Tom är så lyckliga tillsammans. Men det är bara det att.. Tom glömmer mig...

Georg
Fem månader, fem månader, två veckor fyra dagar .
Om man backar bandet så långt så kan man se hur vi alla går med en stor väska mot en parkering. Lämmnar väskan där och går tillbaka, lämnar det bakom oss.
Efter det så hörde vi aldrig av sjukjävlarna igen, och vi levde lyckliga i alla våra dagar... inte...
Eller direkt nåt fel på våra liv var det ju inte, vi har hade nyligen kommit hem från en europa turne ( som BTW var så fucking amazing). Alla konserter var otroliga och ingen kan ha missat våran lycka.
Det har varit så sjukt otroligt att vi till och med har blivit nominerade till EMA om en knapp månad, där vi också ska uppträda. Allt är bara så sjukt.
Hela bandet är väl mer eller mindre på moln. Eller ja.. tre fjärdedelar...
Vi har det lilla problemet Bill..  Han är inte sig själv.
Eller han är alltid sig själv på scen och just innan och efter vi har varit på scen. Han är hoppig och glad (totalt över speedad), han dansar som vanligt omkring på scen och man kan se gåshuden han får när fansen sjunger med. Men så fort vi har lämnat logen och är på väg ut till bilen så "går han in i sig själv". Hans blick blir tom och han pratar inte med oss. Men värst är det nog för Tom, det är hjärtkrossande att se de blickar som Tom skickar efter Bill när han går sin väg.
Adam är ju alltid med honom, men man ser hur han börjar sacka mer och mer. Han och Bill pratar knappt längre och man kan så tydligt se på Tom hur han saknar kontakten med sin bror.
-" Georg?" Bill stod bakom mig med ett likgiltigt uttryck i ansiktet.
-" Mmmm?"
-" David vill prata med oss."
-" Okej!" Jag hoppade snabbt upp mot dörren, men Bill stod kvar.
-" Kommer du?" Han reagerade knappt och såg trött på mig.
-" Snart, ska bara fixa en sak."
Jag nickade och gick. Det var då jag minns!
Dagen då jag och Bill var ute och gick, han svimmade ju! Och jag hade kännt en massa revben.. När jag tänkte efter så hade jag inte sett Bill i t-skirt på väldigt länge. Faktiskt inga thigta kläder alls....
Men Bill verkade inte förstå att vi fattade att han inte mådde bra..

Gustav
-" Mngnnnnny..." Var allt som kom från den sovande ängelns läppar.
-" Godmorgon du med."
Ängeln öppnade sina vackra ögon och såg in i min själ.
-" Gustav, du är WAY to morgon pigg för ditt eget bästa. Särskillt efter igår." En lätt rodnad spred sig öven hennes ansikte.
-" Du var fantastisk..." Viskade jag innan jag lät mina läppar nudda hennes. Efter ett tag drog hon sig undan och suckade djupt.
-" Du låter då så verkligt dramatisk." Innan jag visste ordet av så hade hon pressat pekfingret mot mina läppar och såg allvarligt på mig.
-" Du skulle bara våga säga att vi har "älskat" för då sparkar jag ut dig ur sängen!" Där brast det totalt för mig, magen krampade sönder och jag kiknade av skratt.
Det här var en av de många saker jag älskade hos Robyn, att hon inte alltid tog megaseriöst på allting. Igår så skrattade hon när vi gjorde fel och det gick bara så lätt, sex ska nog inte tas på så fullt allvar.
Snart kände jag en hand under min tröja och en väldigt sensuell röst viskade i mina öron:
-" Du var också rätt fantastisk.." Hon nafsade lite efter halsen och jag kände hur
elen pulserade genom min kropp vid varje beröring.
HELT utan förvarning så hoppade hon på mig och lät sina fingrar leta sig fram efter min bröstkorg.
Jag skrek och fick knappt någon luft.
-" ROBYN! SLUTA!!!!! SNÄLLA!"
Robyns leende blev bara större och större.
-" På ett villkor!"
-" VAD SOM  HELST!"  Skrek jag. Aldrig i hela mitt liv har jag kännt någon med händer som hennes, dom visste automatiskt vilka pukter som skulle tryckas på för att jag skulle bryta ihop.
-" En gång till!"
Hon slutade och jag såg förvånat på henne.
-" En gång till?"
-" En gång till!"
Snart kände jag hur samma magiska händer som nästan brutit ner mig, sakta dra av mig tröjan och lirka sig upp efter mitt bröst.
-" En gång till..." Viskade jag.

Tom
Jag kan se hur du sakta försvinner,
längre och längre bort från mig...
Glöden är borta..
Dina murar är uppe...
Känslan av att vi hörde ihop är borta..
Jag kan se dig,
Men för din blick är jag borta...

Den här natten var precis som alla andra, jag stod i Bills dörröppning och såg hur han vände och vred sig av och an. Han stönade plågsamt och mer än en gång så hade jag varit framme hos honom, skakat honom och bett om att han skulle vakna. Men oftast så gick det inte, han var så fast i sina drömmar att han inte gick att väcka.  Smärtan i Bills ansikte var knappt uthärdlig, ibland rann det tårar och han ropade mitt namn. Jag var där bredvid honom, men han hörde inte hur jag bad honom att vakna, lovade att om han bara vaknade så skulle allt bli bra. Men av någon anledning så kändes det som en lögn. Nånting hade hänt med min Bill... Något som han inte lät mig reparera..
-" Tomi" Viskade Bill som höll på att kasta sig ur sängen och på bara någon sekund så hade jag fångat upp honom. Han var så liten i mina armar och varenda ben han hade gjorde avtryck i mina underarmar.
Känslan av att se sin bror försvinna är.. obeskrivlig...
Med tårar i ögonen så reste jag mig för att gå tilbaka till Adam. Benen gick på automatik och känslorna svallade över. Det kändes nästan som om Bill var...
På väg bort... långt bort...
-" Tom..." Jag hann inte mer än innan för dörren förrän Adams armar var runt mig. Utan att kunna stå emot längre så lät jag det brista, och tårarna kom.
-" Schhhh.. Jag är här... det är okej..."
Jag kände hur Adam strök mig över håret och undrade när det blev så här?
-" Adam, du förstår inte... Han är så-å sma-al... Han ä-äter inget och s-sover så dåligt n.. när han sover... Min ena ha-alva försninner.. Det.. Och jag k-kan bara se på!" Snyftade jag mot Adams axel. Jag hatar att gråta, och jag gör det nästan aldrig. Men nu på senaste tiden verkar det vara svårare att hålla det inne, orsaken? Bill...
Adam höll bara om mig och lät det komma.. Mer behövdes inte.

-" Sovit gott?" Försökte jag då Bill kom ner för frukost.
-" Jadå!" Bill log lite halvt och började leta efter kläder.
Jag var faktiskt riktigt stolt över mig själv den morgonen, jag hade klivit upp först av alla och gjort frukost bestående av jättemycket gott bröd, olika te sorter och en massa pålägg. Men Bill såg knappt mot frukost bordet utan bara på displayen på sin mobil, sen drog han på sig sina skor och verkade vara på väg ut.
-" Bill!" Han vände sig om och för bara någon sekund så verkade det glänsa en strimma hopp i ögonen.
-" Mmm.." Han kom tillbaka mot mig och jag log.
-" Ser du inte vad jag har gjort?" Sa jag och viftade med armarna mot bordet, bara för att se hur Bills blick förvreds till smärta.
-" Tom jag är ledsen men.. Jag m-måste gå.." Han undvek min blick totalt och jag tappade hakan.
-" Bill..." Viskade jag.
-" Jag är ledsen Tom.."
-" Bill, du har inte ätit sen lunch igår. Och då åt du nästan ingenting."
Bills ögon flammade upp i smärta och han fräste:
-" Sluta Tom! Lek inte morsa med mig!"
Det kändes lite som om han sprutade eld mot mig.
-" Vadå för att jag ser hur du har rasat i vikt? Och inte vill att du ska dö av undervikt! Vem fan leker?"
Nu kunde jag se hur smärtan återigen flammade upp i ögonen, men starkare. Samanbitet väste han fram:
-" Våga inte! Du vet inte ett jävla skit!"
-" Berätta då!"
-" Låt mig va Tom!" Bill vände på klacken och började gå mot dörren, men jag var framme före honom.
-" Tom, flytta på dig." Muttrade han.
-" Nej! Jag tänket inte låta dig gå under!" Skrek jag och jag insåg att mina ögon var suddiga. Bills ögon strålade fortfarande av smärta, men nu också en ny känsla, lättnad. Försiktigt så sträkte jag fram handen.
-" Bill.. När slutade vi prata med varandra?"
Jag ångrade direkt vad jag sagt så fort jag mötte Bills ögon, lättnaden var som bortblåst.
-" Den dag då du slutade bry dig." Väste han och knuffade undan min chockade kropp.
På bara några sekunder hade Bill klivit ut ur mitt liv och lämnat mig på golvet, med tårar rinnandes ner för kinderna.

Bill
Hur gärna tårarna än ville rinna så kunde jag inte låta dom.
Det fanns ingenting som jag hellre önskat än att Tom skulle bett mig stanna för att han ville det, för att han ville prata... Det verkade nästan vara det han ville, men då kom frukosten fram. För att vara ärlig så visste jag att han hade rätt om att jag var tvungen att äta, men jag kunde bara inte. Jag kunde inte förmå min äckliga kropp att få någon slags njutning av mat. Om jag kunde tömma mig själv på blod och skölja ur mig själv utan att dö så skulle jag göra det. Då skulle jag nog känna mig mindre äcklig, mindre smutsig. Ärligt så har jag redan börjat reningen.
-" Try to kill yourself and you brother's and the girl calld Robyns life will end, slow and painfull."
Jag var så fast jag kunde bli. Om jag inte lät honom göra precis det han ville med min kropp så skulle han döda Tom, men om jag inte klarade det längre och tog livet av mig så skulle ha  döda både Tom och Robyn. Och jag skulle få åka så långt ner i helvetet som jag bara kunde.
Inte för att jag inte redan var på väg dit, för en sån som jag kan inte hamna någon annan stanns.
Jag grimasherade och lät fingrarna vandra till tinningen.
" Måste tänka på annat!"

Alltså! EN vecka kvar till EMA och uppträdandet inför tusentals människor, jag var inte minsta nervös (ÄN!).
Jag längtade mer än allt, varje minut på scen fick mig att glömma, glömma omvärlden och Jin. Allt jag upplevde på scen var en kärlek som ingen någonsin skulle kunna ta ifrån mig.
Men det är klart, det är ju nu mer bevisat att även den starkaste käslek inte överlever om man är som jag är. Äcklig. Toms blickar har redan sagt allt.
Han vet inget, men han glider ändå ifrån mig, eller är det jag som glider ifrån honom?
Hur som helst så även om Tom inte bryr sig så borde han inte vara nära mig.
Jag vill inte dra ner honom.
Snart kände jag hur det började klia ovanör armbågen och lite efter magen.
"SHIT!" Men jag hade turen med mig och såg att övernattningslägenheten inte var långt borta, så jag sprang. Oturligt nog så satt David, Georg, Robyn och Gustav där inne.
-" Åh, hej Bill! Va bra att du kom! Vi skulle precis ringa dig! Intervjun du vet!"
David log och jag kände mig falsk som log tillbaka, jag hade helt glömt intervjun, tur att jag hade sminket och allt på mig iaf.
-" Ehh.. Kommer stax! Toa!" Ursäktade jag mig och mer eller mindre sprang in på toa och låste om. De kliande små smärtorna gjorde sig mer än påminda.
Försiktigt så drog jag av mig tröjan och skådade vad jag och Jin gjort.
Magen, armarna och ryggen var fulla av skrapsår efter att han borrat in sina klor i mig. Men det var också något annat.
Et långt sår som löpte precis under där tjejer brukar ha sin bh, samma sak efter armen. Dom hade jag själv gjort.
Jag vet att man inte ska skära sig! Och det gör jag inte heller, jag tar bara bort smärtan och tömmer mig själv på det smutsiga....

-" Okej lyssna nu: Ni kan få precis vilken råga som helst i den här intervjun! Så  om ni inte beter er proffsigt så då lovar jag att jag kör upp intervjuarens klackar i röven på er!" Davids "pep- talk" hade alltid varit en aning voulgärt men ingen brydde sig längre.
Och med det så gick vi in i tv- rutan.

Tom
Bill hade inte pratat med mig någonting innan intervjen, men tack gode gud så var min bror så jävlit proffisionell så de märktes inte framför kameran.

-" Hejsan! Har ni det bra där ute i publiken?"
Skrek programledaren och vi log åt den högljudda publiken.
-" Karin Shülets heter jag och sitter här idag med fyra av världens hetaste killar!"
Publiken blev helt galen och några skrek " Kom och ta mig Bill!", " Vi älskar dig Georg!" eller " TOKIO HOTEL ROCKS!"  Vi kunde inte annat än le, även Bill log sitt vackra leende.
-" Sådär lugn nu.." Skrattade Karin.
-" Så killar, ni vet villkoren? Vi kommer att läsa upp frågor vi fått i mejl och några lyckliga kommer även att få ringa in och prata med er!"
Alla nickade och Bill log om möjligt större.
-" Så vi börjar väl med ett telefon samtal. Hallå? Har jag någon med mig?"
( T= Telefon, K= Karin)
T: "Hej!"
K: "Hej hej! Vem pratar jag med?"
T: "Nathalie Füger."
K: "Hej Nathalie! Så din fråga?"
T: "Jo jag har tre frågor. 1. När ska ni spela i Berlin nästa gång? 2. Bill är det sant att du och Georg är ett par? Och 3. Vill ni gifta er någon dag?"
Både Bill och Georg höll på att spricka vid fråga nummer två och Karin log förvånat.
K: Så, vilken fråga vill ni börja med?"
Bill skattade och kom till sans först av oss alla så han svarade:
-" Jag talar nog för oss alla när jag tror vi besvarar fråga nummer två först. Nej, jag och Georg är definitivt inte ihop, Och vi är inte gay heller!"
Man kunde höra hur tjejen skrattade löjligt i luren och ursäktade sig.

-" Fråga nummer ett kan jag också besvara: Direkt efter EMA galan så kommer det hållas en konsert i Berlin. Direkt dagen efter, om du går in på våran hemsida så kommer du att få alla svar du behöver. Men fråga tre är ju inget som jag ensam kan svara på så jag kan väl bara tala för mig själv när jag säger att det beror helt på tjejen. Om hon vill det så kan jag tänka mig det, men själv så är det inget som jag tänker tvinga på henne."
K: "Så du tänker alltså inte vara ultraromantisk och fria till henne?" Bill skrattade igen.
-" Jodå! Men som sagt, jag tror att jag skulle känna på mig om hon vore den typen som vill gifta sig."
K:" Okej, ni andra då?"
Jag harklade mig och föreställde mig Adam i kostym komma gående mot mig och sätta vigselringen på mitt finger. Det var en ganska inbjudande tanke.
-" Jo jag tror att jag skulle vilja gifta mig nån dag, och den dagen så kommer jag antagligen veta att jag hittat rätt."
Georg gapade och Gustav såg ut att vara i chock.
-" Haha jaja! Ni behöver inte se ut som om jag har sagt nåt poetiskt!" Alla skrattade och jag mötte Bills blick, och fick dra efter andan. Den var så sårad men ändå så lycklig att jag inte riktigt vad som menades med den.
Intervjuen fortsatte och alla dom vanliga frågorna kom, inget nytt.
men då kom mejlen, eller mejlet. Mejlet som rev ner allt jag någonsin trott på.
K:" Så då har vi kommit fram till dom tre sista mejlen. Oh här har vi ett till dig Bill!"
Hon klickade upp det och började läsa, mejlet kom fram på en storbilds-tv och jag kunde se hur färgen rann av Bills andsikte mer och mer.
" Hejsan, jag heter Nadja och är sjutton år. Jag har aldrig varit orolig över bilder jag sett i tidningen eller artiklar jag läst om er i Tokio Hotel. Tills nu när min kompis visade mig dom här bilderna, och jag skulle vilja veta Bill, vad du har att säga om dom."

Katrin såg lite förvånat på oss alla när hon klickade på "Bifogade filer".
Spyreflexen kom fort och jag kände automatiskt handen flyga upp mot munnen, men synen av David bakom kulisserna fick mig att sänka den. Ordet "proffisionell" dök upp i huvudet. Jag vände mig om och mötte Georgs skräckslagna ansikte, pupillerna var vidgade, munnen vidöppen och andningen skakade.
Gusvav såg där emot ut som om han skulle svimma, likblek och andades knappt.
Men reaktionen från Bill var inte alls som jag hade väntat mig.
Jag var säker på att han skulle hoppa upp och skrika eller åtminstone få tårar i ögonen eller spy, någon slags chock reaktion som involverade att visa känslor.
Inte alls.
Han satt bara där, helt utan känslor i varken ögonen eller genom kroppsspråket.
-" Bill?" men han skakade bara på huvudet. Mot villigt så vände jag tillbaka blicken mot skärmen och fick verkligen kämpa för att hålla mig proffisionell.

Första bilden föreställde Bill som satt och hulkade över toalettstolen.
Andra bilden var på Bill när han skar sig i handlederna.
Trejde bilden var på Bill när han satt inne på toa och hade tårarna rinnande ner  för kinderna och såg mer eller mindre förstörd ut.
Fjärde bilden var på Bills överkropp. Den var så oerhört smal. Alla kotor stack ut och revbenen kunde jag räkna utan problem.

-"Bill? Försökte jag och smekte min bror över handen.
Publiken skrek och jag kunde höra hur David skrek " SÄG INGET!" bakom kulisserna men istället för att inget säga så hörde jag en kall stämma bredvid mig.
-" Det är ingen förfalskning."
Jag tror aldrig jag hört så många flämta samtidigt över Bills tonläge i rösten och hans konstaterande. Bill såg sig omkring och bröt genast ut i ett vekt leende.
-" Som ni ser så hatar jag mitt liv... ( Han drog upp tröjärmen och visade sin underarm, som var lika fin och utan sår som alltid) Jag hatar mat, särskillt pizza med extra ost på!."
Hela publiken skrattade åt Bills min när han låtsades föreställa pizza och jag måste erkänna att han var duktig.  Tillsist så började han skratta,  och om det inte vore för att jag kännde honom så väl så skulle även jag ha gått på att han var ärlig i sitt skratt.
-" Och alla ser ju på bilden hur anorektiskt jag är! Jag har helt slutat äta jordgubbar och jättemycket grädde! Jag lovar!... Nästan.."
Hela publiken föll för hans lögn men Bills blick tidigare hindrade mig från att falla för det. Ironin i hans röst var så påtaglig att det var nästan löjligt så jag himlade med ögonen och petade Bill i sidan, jag skulle bli tvingad att spela med.
-" AJ! Tom! Jag är superkänslig för allt! Eftersom jag är överdeprimerad och underviktig!" Alla skrattade och tre fjärdedelar av bandet himlade med ögonen.
-" Nej men allvarligt! Hur många gånger har jag sagt att jag inte tycker att skärning och självmord inte är någon lösning? Och för att säga emot mig själv lite så älskar jag mat! Ibland är vårt schema stressigt och jag hinner inte äta så mycket, då går jag bara omkring och tänker på mat!" Karin skrattade jättefalskt och jag hade god lust att rycka av henne löshåret! Var det bara jag som fattade att Bill ljög så det bara osade?
-" Jag älskar mitt liv." Fortsatte han och såg ut att se alla fans i publiken i ögonen.
-" Jag älskar att turnéra och spela in skivor! Jag älskar musiken, livet, fansen bandet och jag älskar min bror för mycket för att kunna göra så."
Plötsligt så fick jag svårt att andas. Tårarna brände bakom ögonen men jag tvingade bort dom. "Proffisionell!"
Han ljög ju.
Älskade inte Bill mig längre?

Bill
Först var det alldeles tyst sen började någonskrika och snart  var hela publiken igång. Att vända blicken mot jätteskärmen dödade något innom mig, mitt framför mig så hade jag ju verkligeheten.
-" Bill?" En varm hand las på min, Toms.
-" Det är ingen förfalskning.." Mumlade jag. Mest för mig själv, men då insåg jag att jag fortfarande hade micken nära munnen och tvingade upp mungiporna.
Direkt så bildades det en plan i mitt huvud, jag skulle få det här att försvinna.
När jag öppnade munnen igen så lät jag rösten drypa av ironi och strödde på bäst jag kunde, publiken skrattade och mina bandvänner verkade lugna ner sig.
Men då bytte jag bort ironin mot allvar och sa va jag vet att dom ville höra, som jag alltid gjorde när jag inte mådde bra. Det var så lätt, att bara säga det dom ville höra och ljuga.
Sen kom jag till den delen då jag sa att jag älskade min bror och mitt hjärta slog ett extra slag.
Det kändes lite som om  de döda känslorna vaknade lite och jag ville bara gå ut och gråta.
När Tom sa att han gärna  ville gifta sig med den rätte så förstod jag att det var Adam. Jag var så lycklig över att Tom hittat rätt, men samtidigt så..
Om dom skulle gifta sig så skulle dom inte bo med mig längre, och Tom skulle tillsist glömma mig.
Jag mötte min brors blick lite tvärt, ögonen var fyllda med tårar, men det var något mer! Var min bror besviken?
" Mein gott.. Jag älskar min bror så oerhört mycket, varför vill han inte förstå det? Om han visste vad jag gjorde för honom så skulle han kanske förstå. Men han skulle aldrig få veta, eller hur?

-" Bill! Hur i helvete kan du? Varför ska du söka uppmärksamhet hela tiden?" Mamma gick argt rakt över golvet och "smack", det brände till över vänstra kinden. Ärligt så gjorde det inte alls ont och även om mamma hade slagit hårdare, så hade det inte gjort det. Smärtan hade jag under halvåret blivit van, men att mamma gjorde det, brände ett hål i själen.
-" Mamma..." Försökte jag med hes röst, men inget värt.
-" Ånej! Försök inte! Det är patetiskt Bill! Vad ville du egentligen med det här? Va? Att folk ska tro att du mår dåligt? Skärp dig!"
Hur mitt och mammas förhållande kunde sluta så här är ett mysterium. När jag var mindre så brukade hon hålla om mig och verkligen älska mig, men så fort vi började spela  i TV så har det kärleken vänts till en slags hatkärlek. Om hon hatar eller bara ogillar mig är svårt att avgöra.
-" BILL! Titta på mig när jag pratar med dig!"
Motvilligt mötte jag hennes blick, blicken som piskade mitt hjärta blodigt.
Ilska, besvikenhet och troligen det som lät mitt hjärta blöda mest... Hat...
-" Bill... Varför vill du så gärna ha mer uppmärksammhet?"
-" Mamma..." Hela mitt inre grät och varje hjärtslag började ömma.
-" Nej Bill.. Du är.. Jag vet inte vem du är längre... Du är inte i närheten av den personen jag trodde att du skulle bli. Jag trodde att du och Tom skulle följa varanda enda tills ni skaffat familj. Men istället så låter du honom falla i skuggan och han tvingas.. göra fel med den där killen.. Om du öppnat ögonen så hade du kunnat förhindra det.. Men du är så blind Bill.. Du ser bara dig själv, du har redan allt.. Kan du då inte hjälpa din bror lite? Nej, för du vill ha mer. Du vill ha så mycket uppmärksamhet att du inte finner några gränser..."
För varje ord hon sa så skunde jag känna mitt hjärta slå en gång mindre, hon dödade mig och såg det inte ens.
-" Bill... Ditt beteende är sjukligt... Jag hoppas att du förstår det..  Jag önskar att du blivit någon mer... Vi syns" Och på bara några sekunder var hon borta, jag hade inte ens märkt att vi stod i ytterdörrren.


Robyn
Efter skräckintervjun så var alla på Bill, och alla talade om hur bra han haterade allt, eller inte hans mamma, som verkade hata honom. Även om jag bara kännt Bill lite mer än ett halvår så kunde jag se hur ont han hade, inte bara kroppsligt utan själsligt. Hela bandet kunde se det.
Gustav blev bara mer och mer pisst på David som hela tiden peppade Bill att göra bättre ifrån sig.
-" Den jäveln är ju trögare än min mormors igen spikade dörr!" Gustav morrade till och jag kunde inte annat än le. 6 månader med Gustav var som 6 månader i himlen. De två första månaderna så hade vi bara varit försiktiga sen så blev det bara mer och mer, och för två månader sen så blev jag av med oskulden på köpet.
Hela bandet verkade vara glada för oss och jag kom verkligen överens med dom, även om Georg ÄLSKADE att lyfta upp mig över axeln och låtsas kidnappa mig från Gustav. Jag tror han gör det mest för att visa sina muskler och sen för att få brottas med Gustav. Även om dom gör det på skoj så brukar det sluta med att den ene är oförsiktig och den andra får en sprucken läpp. Vilket är väldigt kul att läsa om i tidningarna!
-" Here u go my lady! Milkskakning med strawgubbar är serverd!" Gustav såg så överklassig ut som han kunde när han sa det och ställde ned min jordgubbsmilkshake på bordet. Jag fnittrade och log mot killen med det blonda håret.
-" Thank you verry muccch!"  Jag tror att milkshake var bara en av Gustavs många talanger, han visste precis hur han skulle göra för att man skulle bara smälta in i den. Lugnt så började jag suga på sugröret och den härliga mixningen kom in i min mun.
-" Du är vacker.." Jag mötte Gustavs ögon och log.
-" Säger pojken från himlen."
Just som jag sa det så kände jag hur ett väldigt obekvämt illamående gurglade upp innom mig.
-" Fan! Förlåt Gustav!" Det kändes som om jag hade sprungit en mil innan jag var framme på toan, mer eller mindre kastade mig över sitsen och hela min dag vällde ut ur mig. Snart kände jag ett par varma händer samla upp mitt hår och stryka mig över armen.
-" Förlåt Gustav.." Sa jag när kräkningarna slutat och Gustav räckte mig ett glas vatten och en handduk.
-" Ingen fara, du?"
-" Mmm??"
-" Inser du att det här är tredje veckan i rad du spyr på morgonen?"
-" Oj, det visste jag ju inte." Lite ironi kunde jag väl få kosta på i det väldigt onödiga konstaterandet.
-" Robyn.. Snälla säg inte att du bantar eller så.."
Jag höll på att få en allvarlig skrattattack när han sa det, men han var fullt allvarlig.
-"Du är ju seriös?" Han nickade.
-" Haha, nej jag bantar verkligen inte! Jag tror det är ett virus som går. Mamma har nyss haft nåt liknande så det är ingen fara!" Gustavs uttryck lugnade sig och jag kunde inte hjälpa det utan skrattade. " Banta?" Jo tjena... Jag var kanske inte pinnsmal men jag trivdes med mig själv.
Gustav kysste mig mjukt på läpparna och vandrade sedan ut ur rummet, ja kunde känna dom vanliga fjärilarna i magen flaxa. Gustav var nog den enda kille som verkligen gjorde mig "hög" på kärlek...
Som bara av en slump så såg jag tidningen som låg inne på toan. "Tokio Hotel back from the US." jag log och tog upp tidningen. Det var bara en kort notis och en bild på hela bandet, men jag kunde inte göra annat än att le. Min Gusti stod precis bakom Bill och pekade in i kameran, med ansiktet i ett halvallvarligt uttryck.
Jag fortsatte bläddra i tidningen och kom fram till en tjej som var 16 och skulle få sitt första barn.  Jag tyckte en aning synd om henne och läste igenom artikeln. Jag tror att det var ödet som bestämde det jag skulle läsa.
"När förstod du att du var gravid?
Det började med att bröstvårtorna började ömma och jag var väldigt trött. Sen började jag spy nästan varje morgon, jag kunde inte hålla nere något!"

-" Gustav! Jag måste fixa en grej! Hemma om mindre än en timme! Älskar dig hejdå!"  

Bill
-" Please stop.."
Det gjorde så ont i magen eller prostatan att jag knappt kunde andas, än mindre röra mig.
-" Why hun.. I love you so fucking much! No one can ever change that!"
Efter allt han gjort mot mig så hade jag svårt att tro att han ens visste vad kärlek var.
Snart så kunde jag känna hur drogen började värka i min kropp och allt blev en aning suddigt.
En gång frågade jag mig själv varför jag inte blivit beroende.
Svaret var enkelt: Jag hatade det så mycket att min kropp knappt tålde det. Jag mådde inte ens bättre när han tvingade i mig det. Bara sämre. All skuld sköljde över mig och ingenting var som det skulle.
-" Bill... Oh.. God! Oh.. BILL!" Jag ville skrika, nej inte skrika.. Jag ville dö... Smärtan var oumbärlig, och han rörde sig bara fortare och fortare.
Sista stöten kunde lika gärna ha varit avgörande, jag kunde lika gärna ha varit död när han drog sig ur. Men det var jag inte, istället så var min kropp så förlamad av smärta att det började flimmra för mina ögon.
-" Oh.. God Bill, you great.. Amazing... God I love you.."
Utan att tänka efter så ramlade orden ur min mun i en viskning:
-" Just.. let me die..." Jag kunde höra hur Jin skrattade när han drog upp mig på fötter. Som om han försökte vara snäll så hjälpte han mig på med byxorna medans han sa:
-" No Bill.. As I said, I'm gonna break you down. Until the day that you can't take it anymore.. Until the day that you'll kill yourself and I can kill Tom and Robyn!"
Han skrattade och jag visste... Att jag aldrig skulle bli befriad.
-" I love you Bill.. No one else does..."
-" Tom.." Viskade jag och möttes bara av Jins hånfulla skratt.
-" Tom? He don't love you! He thinks you're discusting, dirty.. He don't even want's to touch you! He wan'ts to hit you! He HATE you! He'll never love you as much as he love's Adam.. But I do... Bill I love you.. And I think that deep down, you love me to.. Since I'm the only one touching you with love..."
Helt plötsligt så ville jag inget hellre än duscha, duscha av mig känslan av att vara så vidrig, så äcklig. Om kärlek kändes på det här sättet, då ville jag aldrig älska någon igen.

Jin
To say that Bill was strong was not even worth it. Everything that I said about his brother hating him, it didn't seam to make any difference! Everything that I did to him, he still just kept alive. It was like I couldn't break him down as long as he thought that I would kill his brother, he wouldn't kill himself.
HELL NO! I do NOT love Bill, I hate him.. After what I did today made me realize, that I don't care what my boss says. I wanna kill him myself.
I felt a small vibration in my pocket and pressed the "answer" button on my phone. Yeah, someone called me.
-"I've made up my mind about your offer."
Finally! It was my boss!
-" And?"
-" If you let Tom live, you can kill Bill... I don't care.. But you have to leave the rest alone!"
My boss was definatly i female, and I wonder who it could be. Someone so close to the twins and someone who wanted to hurt them badly. She was strange! First she wanted me to separate Tom and his boyfriend, but now she only wan'ts me to hurt Bill. Well, not that I minded it.
-" I'll take care of him, you wan't me to do it somewere speciall?"
-" Yes.." Her voise bacame husky and I kind of feelt goosebumps.
-"At the EMA:s.. So people can see it!"
-"Slow and painful?"
-" Whatever. But just Bill.."
-" Yes mam."
And then a single tone in my phone.
This was kind of intressting! I haven't done things like this since I worked as a gun- scientist för FBI or CIS or whatever I woked for. I didn't really cared, but I made a whole lot of dangerus and unexpecting guns.
I've got to say that I was a bit turned on by this.
I sended a quick message to Bill, wanted him back here.

Bill
Jag kunde inte resa mig, det gjorde så fruktansvärt ont i hela kroppen.
Jin hade gått efter andra gången dag, men nu hade han varit mer positiv än vanligt. Och han hade sagt något som gjorde mig en aning förvirrad:
-" If you let me kill you, I won't kill your brother..." Jag var inte säker, men jag hade en känsla av att snart skulle det vara över. Det var en aning befriande, samtigt som en tyngd vägde i mitt bröst.
Skulle jag lämna Tom nu?
Försiktigt reste jag mig och provade mina ben, jo dom funkade.. Men att gå hem skulle inte vara någon höjdare.

-" Bill?" Toms röst ekade genom lägenheten.
-" Mmm.."
-" Kan du kommma hit lite?"
Med några långa, smärtsamma kliv så var jag inne i köket där Tom stod med ett leende som jag tror att även Gud skulle fundera över.
-" Huh?"
Tom log bara mer och jag började känna mig konstig.
-" Bill, vi har inte varit nära varandra på skitlänge. Så därför så har jag fixat en sak!"
Han tog tag om min hand och drog med mig till vårat vardagsrum.
Jag  flämtade till och såg ut över rummet. Ljus lös upp rummet helt och en jättefin middag täckte bordet.
-" Egentligen har Robyn hjälpt mig med det mesta! Hon är liksom.. Duktig på det.. "
-" Det är jättefint Tom..." I en bokhylla stod det fem ljus framför ett kort med en ny utbytt guldram, bilden var den på jag och Tom när vi kramas framför solnedgången i Sverige på semester.
-" Tänkte väl att du skulle uppskatta det."
Tom drog in mig i sin famn och jag kunde inte hitta styrkan att dra mig ur, jag visste ju att han egentligen hatade mig. Att troligen Adam hade tvingat honom till det här, men att bara andas in den trygga doften av Tom gjorde att jag blev alldeles hjälplös i hans armar.
-" Åh gud Bill.. prata med mig..."
-" Snälla, bry dig inte den här gången."
-" Bill.." Tom backade undan så att han kunde se mig ordentligt, men jag undvek att se på honom.
-" Bill, se på mig..." Men jag fortsatte att stirra ner i golvet.
-" Bill!" Fjäderlätta fingrar sattes under min haka och försökte tvinga mig att se på honom. Men jag visste att sekunden jag skulle se honom i ögonen så skulle jag bryta ihop.
Jag försökte bryta mig lös från hans armar, men jag hade ingen ork.
-" Bill, snälla se på mig..."
Sakta höjde jag blicken.

Tom
Äntligen såg han på mig.
Hans ögon tårades och så gjorde även mina.
-" Bill.."
-" Snälla.. Jag är trött.."
Jag nickade och följde med honom in på hans rum, hjälpte honom i säng och drog täcket över honom.
Jag gjorde mig beredd att gå ut när en hes röst viskade:
-" Stanna... Snälla?"
Jag log och kom närmare.
Men ju närmare jag kom, ju mer verkade han tveka.
-" Bill?"
Jag kände hur hans ögon vandrade in i mina och han suckade.
-" Tom, om jag ber dig att hålla om mig... Lovar du då att inte fråga?"
Jag nickade och såg hur han slappnade av.
Snart hade jag lagt mig bakom honom med armen runt hans midja och höll honom riktigt nära. Men istället för att slappna av mer så vände han sig om och gömde sig i mitt bröst.
-" Tom? Tänker du lämna mig?"
-" Nej Bill.. Aldrig.."
-" Varför inte?" Jag blev lite förvånad av frågan eftersom svaret var så uppenbart.
-" Enkelt.. Jag älskar dig dummer... Vad du än gör så kan du aldrig ändra på det.. Du är verkligen allt för mig.." Bill hickade till och drog mer i min tröja som snart blev väldigt blöt.
-" Schhh... Jag är här..."
-" Förlåt Tom.. Jag älskar dig också.."
Snart skakade hela hans kropp och jag kunde inte göra annat än hålla om honom. Hur mycket jag än ville, så fick jag inte fråga. Jag hade ju lovat.

Robyn
ÄR DU HELT JÄVLA SERIÖS?? Det här är ju löjligt!!

Det var en vecka sedan jag fick svaret, och att försöka berätta för Gustav var inte det lättaste. Och nu, precis innan dom skulle ut på scen för Ema- konserten så skulle jag bara ha några få sekuner att berätta det, men nu skulle det fram!
-" Gustav!" Gustav lät sina vackra ögon vandra in i mina och jag rodnade.
-" Vad?" Hans röst var så len och han drog in mig i sin famn, även om han verkade lugn på utsidan så kunde jag känna hur hans nerver var mer än spända.
-" Jag måste berätta en grej..." Jag hade samlat mod inför det hela dagen och visste att det var nu eller aldrig, för sen skulle jag eskorteras backstage och vi skulle inte ses förrän som fått de pris som jag var säker på att dom skulle få.
-" Det är bara att säga det." Han log och jag kände hur jag lugnade mig, men det blev kortvarigt. Hur i helvete skulle jag börja?
-" Ehh.. jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här så att du inte svimmar..." Gustav såg på mig en aning bekymmrat men teknade att jag skulle fortsätta.
-" Du minns kanske att vi.. Ehh för två och en halv månad sen.. Jag visste inte.. ehh asså jag ä..." Gustav rycktes bort från mig av en tekniker som skulle fixa med hörapparater och sånt.
-" Förlåt! Vad skulle du säga?" Sa han och såg på mig med en blick som jag inte riktigt kunde tyda. Men det spelade ingen roll, mitt mod var som bortblåst.
-" Ehh.. Inget, vi kan ta det sen!"
-" Säkert?"
-" Mmm.. Å just det!" Jag kände med handen i fickan och drog fram det jag kände som det dyrbaraste i världen.
-" Här, jag vill att du ska ha det.."
Gustav såg på mig med munnen gapande ner i marken.
Det var ett halsband (kanske inget killar vill ha men...) ett gammalt halsband med ett guldhjärta dinglande i från kedjan.
-" Robyn, du fick det av din gammelmormor, du kan inte ge det till mig."
-" Så vitt jag vet så är det mitt hjärta och jag ger det till vem jag vill... Den ger tur, inte för att du behöver det. Men så att du vet att mitt hjärta är med dig.."
Gustav såg ut som om han var lite nära till tårar.
-" Åh! Sluta vara så dramatisk! Jag blir ju alldeles sentimental!"
Gustav skrattade och torkade sig kring ögonen innan han drog in mig i sin famn igen.
-" Jag älskar dig , du vet det va?.." Viskade han i mitt öra och jag kunde känna hur jag rös under hans beröring.
-"Mmm.. Jag älskar dig också..."
Jag vinklade huvudet lite och mötte snart hans läppar.
Men det var något helt annat än vad det brukade vara när jag kysste Gustav, det var anorlunda. Precis som första gången vi kysstes så kändes det som om jag verkligen hörde hemma där Som om en elektrisk kraft svetsade ihop oss. Det gjorde nästan ont men jag kunde inte sluta, för jag visste att jag lagt mitt hjärta i rätt händer..( Okej, jag ÄR dramatisk, jag vet!)

Trejde Person
Arenan vad dödstyst, om någon skulle tappa en nål på scen skulle det höras.
Det var alldeles mörkt och publiken höll andan.
-" And here they are! TOKIO HOTEL!"
Fansen skrek och introt satte igång. Bill lät sin kärlek spridas ut över publiken, känslan i hans röst gick genom märg och ben.
Så Bill sjöng ut hela sitt hjärta och vände sig om mot sin bror, han log. Och han hoppades innerligt att hans bror skulle le tillbaka.
Han behövde inte oroa sig, killen med en gitarr i sina händer log som aldrig förr.
-"I'M RUNING TROUGH THE MONSUN!" Regnet öste ner över scenen och fansen skrek, de fyra killarna på scen var höga av reaktionen. Även om vattnet var kallt så var ändå killarna på scen så varma innombords så att det inte ens märktes.
-" THANK YOU SO MUCH!" bandet klev av scenen och in i sina badrockar.
Bakom scen härjade extas. Heroin hade nog inte kunnat få upp dom i den lycka dom kände då, känslan var obeskrivlig.
-" Tom! Vi gjorde det!" Bill kastade sig i sin brors famn och hoppade av lycka.
Precis bakom dom kunde man se hur Gustav och Georg bildade en kramhög på golvet, och det dröjde inte länge förän tvillingarna deltog.
-" Hey! Killar! Ni måste snart ut igen!" David kunde inte annat än le mot pojkarna som låg på golvet. För inte så länge sen så hade dom varit precis lika lyckliga över att ha uppträtt på en arena, idag hade dom uppträtt inför miljontals människor. Dessutom hade dom verkligen visat alla andra artister vart skåpet skulle stå med sitt fantastiska framträdande.
Så snart killarna hade kommit på benen igen så var stylisterna helt över dom, men det var bråttom, inte ens Bill hade tid att säga emot när dom tog sig an hans ansikte. I vanliga fall så hatade han när folk försökte fixa hans smink, men idag så fick det vara.
Det dröjde inte länge förän dom var ute bland folk igen och blev satta i en stor soffa.
Tiden gick och ju närmare deras kategori dom kom, destå nervösare blev dom.
Gustav letade länge med blicken efter publiken, men såg henne inte någonstans.  Men då! Precis vid ingången till backstage, där dom skulle gå in om dom vann, stod hon. Hans vackra ängel. Hon var så vacker där hon stod, hon fumlade med fingrarna och vägde från ena fot till den andra medans hon spejade ut över arenan. Gustav gjorde allt i sin makt för att söka sig in i hennes ögon, för hon var inte så långt borta. Sakta men säkert så sökte hon in sig i hans ögon också. På bara sekunder var han förtrollad, han kunde inte slita blicken från henne.
-" Gustav! Lyssna!" Georg stämma nådde Gustavs öron och han tvingades bryta förtrollningen. Två kändisar som inte Gustav kände till hade gått upp på scen för att presentera vinnaren av Best Inter Act.
Toms hjärta slog hårdare och hårdare, omedvetet greppade han sin brors hand. Eftersom Tom var så upptagen med att vara nervös så märkte han inte den smärtsamma men ändå lättade blicken han fick av sin bror.
Någon härmade ett hjärtljud med en bas och Tom började nästan tro att det var hans eget hjärta som slog så högt.
-" And the winner of Best Inter Act 2007 is:"
Tom kände sig svimmfärdig, men han var inte ensam, hela bandet och deras "crew" var på helspänn.
-" TOKIO HOTEL!!!!"
Bills värld stod helt stilla, han kunde inte riktigt förstå vad som just hade hänt.
-" BILL KOM IGEN!" Han kände hur han blev uppdragen på fötter och in i sin brors armar.  Då kom insikten av vad som egntligen hade hänt. Bill kunde inte hålla sig längre utan skrek och hoppade omkring. Det kändes som en dröm, en sån dröm som man aldrig vill vakna upp.
-" Bättre upp Bill.. Det är verklighet." Bill såg en aning förvirrat på sion bror som log. Tom hade gjort det igen, läst hans tankar med bara en blick.
-" Jag vet.."
Bill kände hur han och resten av bandet blev fösta upp på scen och han fick priset i sina händer.Utan att riktigt veta vad som hände så blev han fram   knuffad till en mikrofon och han förstod att han skulle säga något.
Gustav kände sig lealös när han gick upp på scen, han förstod knappt vad Bill sa när han höll sitt tacktal, han såg bara hur Robyn stod och väntade på honom vid utgången. Han började gå mot henne och hennes leende kunde inte varit bredare. Han tog henne i sin famn och hon placerade en elektrisk kyss precis på munnen. Ha snurrade runt med henne i famnen och insåg att han inte kunnat vara lyckligare.
-" NI VANN!" Skrek Robyn och Gustav log bara. Han hade glömt omvärlden igen, nu var hon hans värld.
Ett skrik bakom sig fick Gustav att vända sig om.
Georg stod som fastfrusen och såg på storbildskärmen där det tidigare stått "Tokio Hotel", det var ersatt med bilder. Bilder på Bill.
En röst hördes genom högtalarna, rösten var ostadig och sårig. Bills röst. Han talade medan bilderna bytte platser.
-" Just.. let me die..." En bild på Bill kom fram när han låg på en okänt golv, blodig och med bar överkropp.
-" No Bill.. As I said, I'm gonna break you down. Until the day that you can't take it anymore.. Until the day that you'll kill yourself and I can kill Tom and Robyn!"
En okänd röst hördes i högtalarna och Georg rös, han kände igen rösten så väl. Han började må illa och känseln i hjärtat försvann gradvis.
-" I love yo Bill.. No one else does..."
-" Tom.." Bills röst var så svag, så liten.
När Georg hörde Toms namn i högtalarna fick han styrkan att vända sig om och se på tvilling paret bakom honom.
Tom var blek som ett lakan, ögonen var stora och fyllda med rädsla.
Bills reaktion var däremot mer oroande. Han stod bara helt stilla, blinkade knappt och ögonen uttryckte ingenting. Dom var döda.
Rösten hördes igen och Georg tvingades vända sin blick mot skärmen igen.
-" Tom? He don't love you! He thinks you're discusting, dirty.. He don't even want to touch you! He wan'ts to hit you! He HATES you! He'll never love you as much as he loves Adam.. But I do... Bill I love you.. And I think that deep down, you love me to.. Since I'm the only one touching you with love..."
Bilden som följde var fasansfull. Bill låg fortfarande på golvet, men det verkade ha gått ett tag. Varje ben på hans kropp var mer än synliga, bröstet och ansiktet var fyllt med blödande sår. Ansiktet... Det var dött, om man inte visste att Bill fortfarande levde så hade man lätt kunnat tro att det här var bilden på hans dödsögonblick.
Publiken flämtade, skrek eller grät, kamerorna var fortfarande påslagna och alla kunde se vad som hände. I det ögonblicket så stod världen stilla. Ingen klarade av att göra någonting, bara se på.
Georg kände hur han började darra mer och mer och hur tårar vällde upp i ögonen.
Kort efteråt spelades det upp en film, en film som fick blodet att isas hos även den modigaste.
*-" You wan't Tom to live? You wan't him to be happy with Adam?"
Bill nickade, man kunde se hans konturer även om det var mörkt.
-" Then babe, you need to let me do this.."
-" What?" Bills ansikte förvreds i rädsla och hans hjärta verkade ha stannat.
-" My name is Jin babe... I'm sorry that you don't recognise my voise... But lets just say that Im the one who's going to break you down..."
Bill backade två steg och såg med förfäran hur Jin kom närmare.
-" So hunny, I you don't wan't me to kill Tom, you just stay still and open your mouth!"
Bill skakade våldsamt men stod helt stilla.
-" This will never end hun..." Sen böjde han sig fram och kysste Bill.

Tom skrik delade människors hjärtan i bitar.
Georg vände sig om precis i tid för att se en man hålla en kniv tryckt mot Bills hals. I ena handen höll han micken som Bill just talat i.
På bara några sekunder vittnade Georg hur en livakt, Saki, drog in Tom i sina armar och drog honom en bit bort.
-" Släpp! SAKI SLÄPP! Jag ska döda honom! SLÄPP!"
Tom kämpade för blotta livet i livaktens armar, men det var värdelöst.
Georg hade inte insett det, men han kämpade också mot en livakt, precis bredvid honom så kämpade Gustav med sina egna känslor. Han blev fasthållen av en livakt, men det hade inte behövts, för Robins hand höll honom fast där han stod.
-" VAD I HELVETE HÅLLER NI PÅ MED? Han kommer döda honom! SLÄPP MIG!" Tom skrek för att vad hans lungor orkade med.
-" Tom lugn, om jag släpper dig så kommer han garanterat dö, polisen är snart här."
Minnen och bilder passerade Bills innre på bara sekunder. Våldtäckter, misshadel och allt annat som gjortt hans liv till ett helvete dom senaste månaderna. " Det är över det är äntligen över..." Orden var det enda som nådde hans öron, och av någon anledning så kände han lättnaden komma krypande.
Hans plåga skulle snart vara över.
Jin släpade Bill lite längre bak på scenen närmare Tom, och började prata:
-" So so, my friends, you're going to be the witness o this boy's death. I guess you've seen the pictures of my dear little Billy. Then you might also realize what a great fuck he is!"
Publiken skrek och Jins leende blev bara bredare, han njöt av smärtan i deras ögon och kände sig förtrollad. Men förtrollningen bröts när en vakt var på väg att ta sig upp på scen.
-" Oh no! If anyone comes near I'll make sure that my love will be killed right now! And it will be more painful!"
Vakterna backade lite och Jin kysste Bill nöjt på kinden.
-" So as you all know by this presentation!" Han viftade med armen bakom sig där bildspelet fortsatte.
-" I'm the one who's going to break this boy down. Bill has bin trough livin hell these past months, and no one saw this commin? Jeeez, great friends you have there Bill. No wonder he wannna die!" Han nickade mot stället där resten av bandet stod, helt tagna av hans ord.
-" I mean you've sacrificed so much for their happiness! And tonight you'll sacrifice the final thing. Your life."
-" NEIN!" Toms röst skar genom de många skriken från publiken och Jin vände Bill så att han mötte sin brors blick. Tom hade aldrig för kännt sig så tom i hela sitt liv. Bills blick var död, borta. Det enda Tom kunde urskilja i sin brors ansike var lättnad och förväntan. Han ville det här..
-" Bill..."
-" Well there's quite intressting why Bill let me do this, I bet you're curiouss?"
Skriken blev allt högre men Toms var fortfarande det som överröstade dom alla.
-" SHUT UP! I MEAN IT! OR I'LL KILL HIM RIGHT NOW!"
Till och med Toms hjärtskärande skrik tystnade och Jin log belåtet.
-" Soo.. Tom, you're pretty loud tonight? But back to the wonders about why your brother just let me do this. It's easy, I finally found his spot. He has bin so strong these couple of months, I almost thought that it was impossible to break him."
Han log.
Tom började streta mot Saki igen, men han kom ingenstans.
-" Snälla Saki, släpp mig..jag kan inte... Han kommer..döda honom.." Sakis hjärta brast nästan av Toms röst. Den var så liten, så hjälplös, det var inte längre Tom Saki höll i, det var ett vilset och förskräckt barn.
-" Tom, säkerhetspolisen är på väg, det kommer ordna sig." David hade kommit upp bredvid Tom och Saki. Toms blick var för fokuserad på sin bror för att se någon av de äldre männens utbyta blickar.
Saki visste de, David visste det. Polisen skulle inte hinna.
David kände en klump växa i bröstet när han såg på pojken framför sig. Pojken som fått alla hans drömmar att gå i uppfyllelse, pojken som tagit världen med storm. Pojken som han kommit att älska som sin egen son.
När David äntligen fann Bills blick så kunde han inte hjälpa dom tårar som sakta strilade ner för hans kinder.


-" Tom!" Jin såg förtjust hur tårar hade börjat trilla ner för gitarristens kinder och njöt i fulla drag.
-" So, I finally found the spot. But how did I do it? How did I found it? Well we can start with about a half year with rapes and very cruel abuse. But to me it seamed that it had no effect on him. Because I always told him that I would kill his brother, yeah you Tom, if he didn't let me. He just came and let me do what ever I wanted to his body. The only thing that got to him was when I told him about how much his brother hated him. How much you hated and how much you thoght he was discusting, Tom.
I realized that he found himself discusting when he almost lost half his weight. But he never showed me that."
Georg började skaka och lät blicken försiktigt leta reda på Tom. Tom stod kanske sex meter ifrån honom. Tårarna rann utom kontroll och det gjorde även Sakis och Davids. " Betyder det?... Nej.. Dom får inte ha gett upp.." Georg kände hur hans tankar gick tillbaka till då han och Gustav först träffat tvillingarna. Dom hade varit så lyckliga, hur kunde det då blivit så här?
Sakta så hörde Georg med en isande känsla upp efter ryggraden hur Jin fortsatte:
-" I still hadn't found the spot. The spot that would make his death to something more pleasuring for me. I think that right now he isn't even broken. He's relived. Because some days ago I told him: If you let me kill you, I won't kill your brother. So right now he is waiting, waiting on death. Because he know that if he don't struggle, I won't kill you Tom."
-" NEJ!" Toms spruckna röst ekade genom arean vilket knäckte Georgs hjärta, Saki släppte ner Tom på knä och Toms tårar träffade golvet och skakningarna blev allt värre.
-" But Tom, Bill have done so much for you. Don't you think he deserve you to look him in the eyes when I kill him?"
Tom höjde blicken och mötte Bills ögon, de identiska ögonparen.
Georg drabbades helt plötsligt av panik. Tom skulle inte se det här, han skulle inte se sin bror bli dödad precis framför ögonen på honom.
-" NEJ TOM! TITTA BORT!" Försökte han förgäves, men Tom hörde inte.
Hans tårfyllda ögon såg så intensivt in i Bills samtidigt som han lät läpparna forma orden:
-" Dör du. Är jag redan död."
Bill hade knappt uppfattat något av det Jin stått och sagt, inte heller att kamerorna var på eller ens att folk skrek. Men det han kunde uppfatta var de ord lämnade hans brors läppar och vad hans ögon berättade för honom.
Tom menade på något sätt att han fortfarande älskade honom?
Bill kunde inte riktigt ta till sig dom orden, men han fortsatte ha ögonkontakt med sin bror.
-" Say goodbye to the world Bill Kaulitz!"
Hörde han Jin skrika i micken, men han brydde sig inte. Han försökte fortfarande förstå innebörden av orden. Han knuffades lite åt sidan och miste ögonkontakten med Tom.
-" Ready my love?" Han kunde känna det kalla bladet mot hans hals och hur det började svida.
-" NEIN! BILL NEEEEEIN!" Bill fångade åter sin brors blick, i och med det kom också innebörden av orden.
-" NEJ!" Bill armbågade den överraskade Jin hårt i magen och fick sedan till en bra träff mot handleden som resulterade i att han tappade kniven. Men det resulterade inte i att Jin tappade greppet om honom.
-" What the fuck are you doing?" Jin tog tag om Bills hals och slängde honom över scenen. Innan någon hann reagera så drog han fram en pistol.
-" I SWEAR I KILL THE FIRST ONE TO MOVE!" Skrek han och gick ilsket fram mot Bill igen.
Bill låg flämtande på golvet och kände hur smärtan spred sig upp efter ryggen på honom. När Jin kom närmare den plågade pojken så log han och böjde sig ner. Ur sin vänsta ficka drog han fram en stor fickkniv.
-" I prefer doing this with a knife, you didn't really think that I would just carry one?" På bara några sekunder så slängde han sig över Bill som precis hann väja undan för kniven som borde ha träffat hans hals.
Någonting varmt spred sig över bröstet på honom och en kyla kom krypande nedanför hjärtat.
Jin skrattade och reste sig upp, men leendet suddades bort när han insåg att han var omringad, han skulle aldrig ta sig ut.
-" Well then goodbye!" han svingade runt sin pistol och sköt på närmaste träffbara yta innan han satte pistolen mot sitt huvud och tryckte av.
Samtidigt så kände Gustav hur trycket i hans hand hårdnade för att sen släppa helt.
-" ROBYN!"

-" NEEEIN BILL!!!" Äntligen släppte Saki taget om Tom som störtade fram mot den blödande figuren framför honom. Omvärlden existerande inte, att folk skrek på hjälp eller att någon blivit skjuten nådde inte Toms öron, men miljoner tankar skenade omkring i hans huvud.
Tom knäade snabbt framför Bill och tog sin brors hand i höger handen och strök honom över kinden med den andra.
En blodpöl hade bildats runt Bill och dränkte hans hår, kniven som stack upp ur bröstet på honom var Toms bevis för att det var verkligehet, inget skämt.
Hur gärna han än ville så fick han inte dra ut den ur sin tvilling, Saki hade prentat in att om dom någonsin stack sig på något ordentligt som fastnade så fick dom inte dra bort det. Det kunde bli värre om inte en läkare gjorde det.

Bill hade andningssvårigheter,
Det kändes som om han drog in luft från ett rossligt sugrör. Steg för steg så trappades paniken på.
Han frös.
Det var så fruktansvärt kallt runt honom, han kände hur kroppen började ge upp, och allt blev bara tungt.
Han var ensam. Åh Gud, han var ensam... Saknaden och sorgen kom smygande. Att han var ensam var hans fel, det var ångestens ord.
Han var beredd att ge upp.
Tills Toms ansikte dök upp framför honom.
Han var inte ensam.
-" Tom?.."
Tom kunde se hur Bill lugnade sig direkt då han såg sin bror, men det lugnade inte Tom. Tvärt om.
-" Jag är här.."
Bill började inse att det här inte hände utan anledning och började söka med handen efter hjärtat där allt var så kallt, något var ivägen.
Han började dra i kniven men Tom tog bara hans hand i sin.
-" Nej, lugn. Det blir bara värre om du gör något.." Tom försökte låta så lugn och normal som möjligt, men det gick inte när han såg hur hans egna tårar droppade ner på Bills ansikte och färgades röda.
Med skräck så såg han hur Bills ögon verkade ha svårare och svårare att hålla sig uppe.
-" Nej! Bill! Du skulle bara våga lämna mig nu!"
Bill log lite och kramade Toms hand.
-" Tom, det här kanske låter lite som på film men..."
Tom såg förtvivlat på sin bror, det här kanske var en film, det hände inte! Eller hur?
-" Det börjar bli kallt..."
Toms hjärta sjönk och det var på något sätt som om han visste.
-" Bill snälla... Du måste stanna..."
Bills ansikte vreds i smärta och Tom ville bara ta bort smärta. Och han visste att det fanns ettt sätt för smärtan att försvinna direkt, men det fick inte hända.
-" Snälla.. Bill..." Bill såg in i Toms ögon, och Tom visste att han läste av hans själ.
-" Toomi.. Gråt inte..." Bill log och höjde en darrande hand upp mot Toms ansikte. Styrkan räckte inte till och handen föll, men Tom fångade upp den och la den mot sin kind. Han märkte knappt att han grät.
-" Tomi?"
Istället för att svara smekte tvillingen sin tio minuter yngre bror över kinden.
-"  Jag älskar dig Bill, lämna mig inte nu.."
Bill kände hur en värme spred sig i genom hans kalla bröst. Orden som Tom hade sagt betydde allt och han visste att nu var det okej.
I ett enda andetag kunde så viskade han:
-" Jag älskar dig också..."
-" Bill! Oh nein... " Tom lutade sig över kroppen framför honom, han kunde känna hur pulsen försvann sakta under hans beröring.
-" BILL NEEEEEEIN!"
Toms hjärta krossades och hela världen hörde det, ingen kunde ta miste på det.
Toms hjärta var i bitar.
Den kvällen var en kväll som alltid kommer vara in etsat i världshistorien.
Den kvällen fick världen att stanna för en sekund.
Den kvällen förlorade två människor sitt liv.
Den kvällen dog en tvilling.

Fyra månader senare
-" Det kommer att gå bra! Ni kan göra det här! David och dom andra kommer senare!"
Tom andades tungt och gick ut i det stora rummet som var fullt av stolar och reportrar. Dom började direkt skrika sina frågor men Saki vrålade:
-" ETT enda jävla ord till och jag LOVAR att jag kör upp era mickar och pennor i arschlet på er! Ni kommer att få ställa era frågor en och en."
Det blev knäpp tyst.
Tom, Georg och Gustav satte sig tungt bakom bordet, ingen sa något.
Tom såg,nära till tårar, på den fjärde och tomma stolen bredvid honom.
-" Lätta frågor först!" Sa Saki igen och nickade mot Tom. Han suckade och såg ut över havet av reportrar, kameror och anteckningsblock.
En kvinna med ganska snäll och medlidande uppsyn fångade hans uppmärksamhet.
-" Damen i röd kavaj och glasögon." Suckade han fram i micken.
Hon ställde sig upp och drog till kjolen innan hon sa:
-"Jean Cross,  Deine Zeitung. Är det sant att du Tom inte längre är singel och är tillsammans med en KILLE vid namn Adam Rose?" Hon såg riktigt snäll ut och Tom var tacksam över att hon inte frågat något värre.
-"Ja, vi har varit tillsammans ett bra tag, han är en underbar kille och jag älskar honom."
Tom kände hur magen vände sig, det fanns en till person som han älskade.
Den personen brukade vara den som satt och pratade mest vid sånna här tillfällen, men inte den här gången.
Han kunde se hur reportrarna antecknade flitigt och kvinnan satte sig ner.
Snabbt valde han en annan man som inte heller såg ut som om han tänkte platta till deras liv. Hur fel han ändå hade.
-" Rikard Köner, Berlinpost. Hur känns det att sitta här idag utan Bill?"
Tom kände hur det högg i bröstet på honom och han kände för att gå.
Det som hänt för bara fyra månader var fortfarande etsat fast i hans minne, Bills smärtfyllda ansikte var för evigt i hans minne. Det var nog en minnesbild som Tom aldrig skulle bli av med, och bara tanken på den, fick honom att tvinga tillbaka tårarna.
-" Hrm, hrm.. Svaret på min fråga kanske?" Tom ville nita reportern, FYRA månader! I helvete heller..
Tom skulle inte kunna prata om de på en hel livstid.
Han försökte ändå klura ut ett svar som skulle passa, men inget verkade vara bra. Tillsist bestämde han sig för att be reportern att dra åt helvete. Han skulle precis till att hämta luft då han kände en varm men lite darrig hand på sin axel.
-" Han är inte här utan Bill." Blickarna riktades mot Georg som lagt handen om Tom.
Konferensrummet som tidigare varit tyst började sakta men säkert fyllas av små mummel innan reporterna samlade sig igen.
-" Nej alltså, Bill är med oss hela tiden även nu. Särskillt nu när det är som allra svårast."
Tom kände hur han log tacksamt och hans Georg nickade bara.
De flesta av reportrarna verkade nöjda med det svaret. " Korsförhöret" fortsatte med frågan: " Vad händer med Tokio Hotel nu?"
Georg och Gustav fick ta den frågan, Tom kände det som om varje fråga tryckte kniven bara en aning djupare i hjärtat.
-" Utan Bill, inget band."
Tårarna vippade farligt nära kanten och Tom vände sig bort för att slippa se de medlidsamma blickarna han fick.
Han behövde inget medlidande.
Han behövde Bill.
-" Om ni någonsin ställer er på scen igen, kommer ni då att klara av det?"
-" Jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att vi aldrig kommer att gå i närheten av en scen utan Bill..."
Ingen kunde ta miste på ärligheten i trummisens röst och ögon, och ingen kunde heller ta miste på tårarna som ville rinna ner för bassistens kinder.

Till sist så var det bara två reportrar kvar.  Den ena hade svart kavaj och håret uppsatt i en stram knut, ögonen var snälla och hon lekte med blicken efter bordet.
-" Juliette Andrews, England post. Ingen fara jag kan tyska. Min fråga är till den unge mannen till höger." Hon log och riktade sin uppmärksamhet till Gustav.
-" Jag har hört att du har en ny tatuering, vill du berätta vad det är och vad den står för?"
Gustav om i vanliga fall inte pratade särskillt mycket på intervjuer och inte heller hade visat någon annan än bandet såg en aning chockad ut. När Georg puttade till honom så såg han på dom andra två och hämtade andan:
-"Först är det ett hjärta som står för det som är bra i mitt liv, sen ett svärd som går genom hjärtat, det står för det svåra i livet."
Han gjorde en paus bet sig i läppen och kände hur tårarna var nära innan han fortsatte.
-" Sen är det två par vingar. Vingar som står för ängeln som finns in i mitt liv."
Reportern nickade och meddelade att hon hade två frågor kvar.
-" Och vem är den ängeln?"
Gustav letade efter hennes blick vid dörren, och han hittade den.
Han såg prövande på henne, precis som om hon förstod vad han menade så vaggade hon sakta fram in i rampluset. Reportrarna drog efter andan och blixtrarna blev som galna. Gustav log och Robyn vaggade tillbaka till dörren, där inga blixtrar kunde nå henne.
-" Hon heter Robyn, som ni kan se är hon världenst vackraste. Och jag har haft tur."
Reportern nickade och antecknade något i sitt block.
-" Är det sant att hon väntade tvillingar?"
Robyns ögon fylldes med tårar och Gustav önskade att han kunde gå till henne.
-" Jo, och som ni kanske läst i tidningarna så blev Robyn skadad under EMA. Hon blev sjuten, skottet träffade henne i sidan. Tyvärr så kunde läkarna bara rädda ett barn, det växer fortfarande som ni kan se, i Robyns mage."
Reportrarna mumlade lite och sen var det bara en reporter kvar.
-" Läkarna säger att Bills chanser att vakna är små. Vad gör ni om Bill inte vaknar?"
Blickarna riktades direkt till Tom och Georg förstod att nu skulle dom tvingas bryta. Toms hjärta var redan så tärt av alla frågor, det var redan så skört  och trasigt. Han skulle inte behöva ställa sig själv den frågan igen. " Om Bill inte vaknar?"
-" Sak.." Mer hann inte Gerog säga förrän han hörde en tunn och krossad röst i högtalarna.
-"Han kommer att vakna... Han måste vakna... Bill måste vakna..."
Tårar rullade ner för kinderna och han svetsade fast blicken i bordet, han vägrade visa sig svag nu.
Hela rummet blev dödstyst och Gustav insåg att Tom inte var i något skick för att utveckla det han hade sagt.
-" Bills kropp blev utsatt för mer än bara fysiska skador under EMA. Fyra månader i koma hjälper hans kropp återhämtar sig."
Tom nickade tacksamt mot trummisen och sänkte blicken igen.
" Fyra månader i koma hjälper hans kropp att återhämta sig."
Det var en tröst att intala sig det.
Helt oväntat så ställde sig en man med svart kostym med en mick riktad mot Tom och skrek:
-" Är det sant att din mamma låg bakom det här Tom?" Saki började ställa sig upp men Tom hejdade honom plötsligt. Stämmningen i rummet ändrades drastiskt och Georg kunde i ögonvrån se hur Toms ögon mörknade när han svarade.
-" Hon är inte min mamma längre."
Med det så fick bandet klartecken att lämna rummet. Dom gick ut under aplåder och möttes av fans utanför. Dom skrek och ville ha allt signerat, vilket killarna för första gången motvilligt gjorde.

Bandet ledes iväg och in i en bil, bilresan tillbaka till sjukhuset var lugn och väldigt tyst.
Gustav satt med armen om Robyn som verkade somnat och sakta lät han tankarna varndra tillbaka på den kvällen. Den kväll som bringat honom sorg och lycka på samma gång.
När Robyn blev skjuten så trodde han att han skulle dö om hon inte överlevde. Han fick vänta väldigt länge i väntrummet innan en läkare kom och berättade att hon inte kunna rädda allas liv. Förstod han ingenting och läkaren log sorgset.
Tvillingar.
Gustav skulle blivit pappa till tvillingar.
Ena tvillingen dog direkt när skottet träffade magen.
Den kvällen dog en tvilling.
Operationen hade fortsatt tills efter tolv, och man lyckades rädda tvilling nummer två.
Tom satt i Adams famn, också i helt andra tankar.
Bill.
Han låg fortfarande i koma, tyvärr med små chanser att vakna upp.
Men att ge upp henne var det sista Tom tänkte göra, om han så skulle sitta hos honom år efter år så skulle han få honom att vakna. " No matter what."
Men Bill hade haft tur.
Kniven hade missat hans hjärta med bara några centimeter.
Men hjärtat hade ändå stannat.
Tills läkarna provade med el en sista gång efter Toms alla böner.
Det hade börjat slå igen.

Bilen stannade framför sjukhusets ingång som INTE var fylld av oroliga fans, så bandet kunde lugnt gå upp till Bills avdelning.
Bara Tom och Adam gick raka spåret till Bills rum, dom fick så snällt lov att lyda Saki och äta lite innan dom gick upp.
Slangar, kontakter, och andra sjukhus grejer stod inne i rummet.
Där stod också en säng, och någonting livlöst och blekt låg i sängen.
Det livlösa hade en slang i näsan som hjälpte andningen och en nål in till blodet som gav näring.
Tom gick fram och tog Bills hand.
Han var blek som ett lakan, men såg ändå så fridfull ut där han låg.
Ögonen slutna och munnen nästan i ett leende.
Han såg ut som han sov.
Vilket han gjorde, bara... Väldigt länge.
Adam smök in med sina händer runt Toms midja och kysste honom mjukt på munnen och mumlade:
-" Jag vet att det inte är någon idé att säga att allt ska bli okej. För det vet vi inte. Men det jag vet är att jag kommer att stå precis här. Precis bredvid dig. Så länge som du vill att jag gör det."
Tom kände tårarna bränna och Adam drog in honom i sin famn.
-" Han kan inte lämna mig... Snälla... Få honom att vakna..."
Adams grepp hårdnade och Tom lät bara tårarna falla, idén om att vara stark och inte gråta hade han gett upp för länge sedan.
-" Jag klarar inte av det här.. Jag vill att han ska vakna.. Vakna och säga att det är ett skämt... Det var mitt fel! Jag såg det inte..  Åh herregud han måste vakna Adam! Jag klarar mig inte utan hono.." Tom fortsatte mummla i Adams tröja, men resten av orden försvann under tårarna.
-" Det var inte ditt fel Tom..."
Adam visste att Tom hörde honom, men det var ingen mening att tvinga honom att inse det. Dom hade redan försökt och insett att den ende som skulle kunna ta skulden från Tom var just Bill.
Tom lugnade sig mer och mer, krafterna avtog som lugnet kom.
-" Sitt." Beordrade Adam och satte sina käraste på en stol nära Bill.
-" Adam?" Tom tog inte blicken från sin bror, men han visste att Adam lyssnade.
-" Mmmm."
-" Jag älskar dig... Du vet det va?"
Adam log och kramade om gitarristen bakifrån.
-" Jag älskar dig också. Men jag tänker lämna dig för en kort stund. Du behöver äta något." Tom nickade bara och Adam gick.
Den äldre tvillingens huvud började bli tyngre och tyngre, han lutade sitt huvud mot den yngre tvillingens säng.
Det dröjde inte länge förrän han sov.
Adam stod länge och funderade, kyckling eller köttbullar och potatismos?
Han tog en av varje så fick Tom ta den han ville ha, snabbt gick han tillbaka till rummet.
Tom sov äntligen.
Pojkvännen log och la ifrån sig maträtterna, letade reda på en filt och la den över sin pojkväns tunga axlar.
Sen tog han köttbullar med potatis mos och gick ut till den nyanlända bassisten.
-" Hej, Tom sover. Så gå inte in är du snäll."
Georg log trött, han skulle också vilja sova. Ingen av dom hade direkt sovit under de senaste månaderna.
-" Han kommer att vakna." Georg lät så självsäker när han sa det, medans hans inre röst stammade och kunde knappt säga det.
-" Hur vet du det?" Adam såg sorgset på den äldre killen och satte sig på en stol bredvid.
-" För att när man har kännt tvillingarna lika länge som jag har så inser man, att dom lämnar inte varandra. Bill skulle aldrig lämna Tom, vilket jag tror han har bevisat mer än en gång. För många gånger..."
Adam nickade. Jo, han hade ju kännt Kaulitz nått år innan han och Tom blev ihop.
-" Jag fattar bara inte... Varför sa han inget?"
Georg log igen, det var Bill dom pratade om.
-" Eftersom Bill är stålsatt när det gäller hans bror. Tom är vanligtvis den äldre och beskyddande brodern, du vet hur Tom kan vara. Tuff, flirtig, helt kontrollerad och överbeskyddande. Bill är den mer känslosamme av dom båda. Men dom skyddar alltid varandra, Tom har slagits för Bill och Bill har slagits för Tom.
När dom var mindre och vi nyss träffats så kom dom ofta till träningarna med en sprucken läpp och ett eller två blåmärken. Men dom var lika lyckliga för det. För dom gjorde allt för varandra. Bill är precis lika beskyddande som Tom, och hade Tom fått veta var hans tvilling gick igenom så skulle han gjort något dumt. Troligen blivit dödad.
Bill visste om det och jag tror att han hade gjort det Jin bad om även för mindre hot mot Tom. Han gör allt för att skydda sin bror."
Adam nickade men kunde inte komma på något bra att säga.
-" Jag visste inte..."

I Toms dröm så stod han och Bill på en scen.
Han kände igen den.
Det var den första scenen han och Bill spelat " In die Nacht" på.
Bill log och sa:
-" Redo att göra det igen?"
Tom nickade och tog fram sin gitarr och Bill började sjunga.
Tom hade aldrig i hela sitt liv njutit så mycket av sin brors röst som då, han hade saknat den så otroligt mycket.
Det var bara dom på scen, och kolsvart överallt. Om det var fans där kunde han inte urskilja, men för första gången så ville han inte ha dom där.
Bara Bill.
Låten tog slut och Tom ville börja om den igen.
Någonting kändes fel, tårar började rinna nerför kinderna och Bills ansikte blev blekt.
Tom kände hur gitarren gled ur händerna och gled ner med en ekande smäll på golvet.
Bill blödde.
Bill blödde från en kniv som han hade instucken i bröstet.
-" Bill!" Tom såg med skräck hur Bill föll av pallen han satt på.
Tom följde med i fallet ner och tog Bill i sin famn.
-" Tom, se på mig."
Tom hade inte vågat se sin tvillings ansikte tidigare, men något tvingade upp hans ögon.

Ett rasplande ljud och något som kramade hans hand, väckte honom.
Ögonen kändes svåra att få upp och Tom var inte riktigt säker på om han fortfarande sov eller om han var vaken.
Han tvingade sakta upp ögonen och fann av sin brors sovande ansikte.
Han hade inbillat sig..
Men då kände han det igen, något som kramade hans hand hårt.
Han såg ner på sin hand, jo, den var definitivt kramad av något.
-" Bill?"
Tom såg upp och möttes av ett identiskt ögonpar.

Make a wish

 

 

Jag vet inte om det finns något som styr vilka önskningar som uppfylls.

Tandfen, anden i lampan, tomten? Alla är personer som många anser som påhittade.

Något som däremot inte är påhittat är programmet, Make a Wish- ett program som försöker uppfylla barns önskningar.

Den här gången handlar det om elvaåriga Lejli Hanson, ett barn med styrka bortom dess like.

I flera år har hon kämpat mot cancern och alltid rest sig när hon fallit som hårdast, alltid lett för bättre tider.

Idag är den dagen som hon får sin önskan uppfylld, en hel dag och konsert med Tokio Hotel.

 

Bill fingrade smått nervöst på tröjkanten innan han kände att mohawken stod upp som den skulle och rätade till en av kedjorna på byxorna. Han visste att han inte var den ende i bandet som var nervöst, Tom pillade hela tiden med flätorna, Gustav med glasögonen och Georg sms:ade med sin flickvän. Han trodde också att de va nervösa över samma som han, att flickan som kom in skulle vara så sjuk att hon knappt kunde stå, inget hår, ingen livsgnista och mörka ringar under ögonen.

Att hon tappat livsgnistan var han mest rädd för..

Nejdå, han var inte rädd för henne, men för vad hon kunde få honom att känna och skuldkänslan över vad hon får gå igenom medan han själv lever livet.

 

En lätt knackning på dörren fick honom att hoppa till och rikta uppmärksamheten mot dörrhandtaget som sakta trycktes ned. Han tog ett djupt andetag innan han ställde sig upp för att ta emot henne, en blick på klockan sa honom att den var kvart i tio och hon var tidig.

Han antog att det var mamman som kom in först eftersom hon såg ut att vara i trettioårsåldern, flickan som kom efter henne kunde inte heller vara Lejli- hon gick helt själv. Så nästa person var tvunget vara henne!

Nästa person som kom in var Tobi och Bill tappade hakan när han förstod att lilla Lejli i själva verket var den glada flickan framför honom.

Hon var inte i närheten av vad han hade föreställt sig, de gröna ögonen lyste av liv och glädje, långt brunt hår låg över axlarna och hon gick alldeles själv. Han log.

 

-” Hej, jag är Bill och jag antar att du är Lejli Hanson?” Hennes ögon lyste upp när han nämnde henne vid namn och hans eget humör sköt genast i toppen.

-” Hej!” De övriga i bandet presenterade sig med lika stora leenden som Bill och efter ett tag så började Lejli skruva på sig. Bill skrattade och såg henne i ögonen.

-” Kan jag få en kram?”

-” JA!”

 

En timme senare så satt det lilla gänget med varsin mjukglass i handen och pratade, mest Bill och Lejla men de andra sa något lite då och då.

-” Jag önskar att jag också hade en tvilling! Då skulle jag aldrig behöva oroa mig för att vara ensam!” Bill log och gav Tom en kärleksfull blick innan han sa:

-” Vi har pratat om oss skitlänge, jag vill höra om dig.” Hon fnittrade och Bill skrattade när han såg hur hon blev röd i ansiktet.

-” Jag vet inte vad jag ska berätta..” Hon gömde ansiktet i händerna och Bill såg på de andra som såg medlidsamt på henne samtidigt som de försökte hålla skratten borta från att ljudsättas.

-” Vad brukar du göra på fritiden, din mamma sa att du spenderade mycket tid till att skriva?” den sjuka flickan log och flyttade undan händerna.

-” Ja, jag är precis som du! Men jag skriver en bok, inte låtar.”

-” Jasså, vad handlar den om?” Hon rodnade igen och såg ner i sitt knä innan hon tog mod till sig och sa:

-” Om mig.. cancern.. om hur det är att alltid vara rädd att varje dag är min sista... Och hur man kan hjälpa andra barn.”

-” Åh...” Bills hjärta skar, han var säker på att de andra kände likadant, men innan han hann säga något mer så sa flickan:

-” Nej nej, du får inte vara ledsen för min skull! Jag kommer vinna över min cancer, även om jag så är en på tusen så ska jag vara den ena.” Bill log sorgset, hennes mamma hade förklarat att Lejlis chans att överleva var väldigt liten. Ändå så satt hon här framför honom med ögonen som sken starkare än solen och liv i varenda cell.

-” Lejli, du är inte alls om jag... Du är så mycket bättre.”

 

De sista tonerna av Humanoid klingade ut och Bill stod lyckligt längst fram på scen, fansen skrek och han skrattade innan han skrek i micken.

-” Tack så mycket!” han gick långsamt tillbaka mot sitt band där de stod mitt på scen, han gav dem en frågande blick och de nickade.

-” Som ni kanske vet så var det där vår sista låt, men ikväll så har vi bestämt oss för att göra en till.”

skriken var öronbedövande och Bill försökte be dom att lugna sig innan han sa med den mjukaste röst han hade:

-” Idag mötte jag någon som för alltid kommer att förändra min syn på livet. Den här personen visade att hur tufft det än är så ska man alltid leta efter ljuspunkter, för även om de är få och små så finns dem. Kan jag få be att Lejli Hanson kommer ut på scen?” Han hörde skrik, han hörde flämtningar men allt han såg var Lejlis förvånade ansikte när hon sakta kom ut på scen fram till hans utsträckta hand. Han såg sig snabbt om och kunde bara se leenden på bandets läppar och tår blandade leenden hos fansen.

Lejli verkade hålla hårt i sin svarta tröja, han hade hjälpt henne att hitta kläder som var väldigt lik hans egen stil.

Hjärtat slog snabbare för varje steg närmre hon tog och han började överrumplas av alla de känslor som kom mot honom. Det han tidigare hade tänkt säga var som bortblåst, han kunde inte heller forma tankar eller ord i huvudet. Han kunde bara känna, han kunde känna allt som hon berättat för honom den dagen.

Om hur hon först bett dem att döda henne när hon fick återfall av cancer för ett år sen, att hon började skriva sin bok för att informera om hur det verkligen är, hur hon såg två av sina sjukhus kompisar dö... Till och med om när hennes pappa lämnade dom när det blev för svårt...

Ändå log hon när hon kom ram till honom, Bill sökte hennes blick.

När han fann den så fann han inte bara hennes vackra gröna ögon, utan även de ord han tappat.

-” På så kort tid så har du sett till att förändra våra liv brutalt...” han talade direkt till henne, omvärlden hade försvunnit.

-”... din styrka lyser upp och för det vill jag tacka.” han såg hur tårar formades i hennes ögon.

-” och jag vill att du ska vet, att vi.. alltid kommer att vara by your side..” han fick svälja sin egna klump i halsen när han såg hur två tårar fann sin väg ner för hennes kinder.

Introt började och han gick ner på knä framför henne så han kom i hennes ögonhöjd, orden som föll ur hans mun var bara riktade mot henne.

 

-” I'm by your side... Just for a little while.. we'll make it if we try.” Hans armar fann sig runt hennes i slutet av låten, tårarna han kämpade emot fick falla och han hörde hennes snyftningar i nacken.

Just då önskade han inget hellre än att få hålla om henne... Lyfta hennes börda.

 

Två månader senare så satt Bill med ett kuvert i handen, Tom höll hans andra. Tysta tårar föll ner för hans ansikte, men ändå var de inte sorgsna...

 

Mr. Bill och Tom Kaulitz.

Hej, jag är Katrin, Lejlis mamma. Det är svårt att säga det så jag skrivet det istället. Igår, den 23:e september så drabbades min dotter av lunginflammation. Hon klarade det inte.

Anledningen till att jag skriver är för att hon ville tacka så mycket för att ni uppfyllde hennes önskan. Som ni ser så finns det mer än bara mitt brev i det här paketet.

Jag vill också tacka, för att ni gav gnista till den glöd hon hade.

Med varma hälsningar Katrin Hanson

 

Bill snyftade och tog upp boken mellan sina händer innan han såg på Tom som också hade små tårar i ögonvrån. Bill drog in andan för att säga något, men han fick inte fram orden. Istället såg han Tom dra med handen över bokens framsida och säga:

-” Make a wish, av Lejli Hanson.”

 

 

 

*-” NEIN!”

---

Klockan var inte mer än tio i elva när medlemmarna i Tokio Hotel vankade hem från efterfesten, en fest som Jonathan Grey tvingat dom att gå på.

Jonathan var där för att ersätta deras manager David, som var sjukskriven i två månader. Det rådde ingen tvekan om att bandet tyckte att han gjorde ett dåligt jobb, eftersom dom fick gå på tå hela vägen till hotellet från festen, med Saki och Tobi som enda beskydd.

Jonathan hade glömt att fixa bil.

-” Ah, nein!” Bill hade stannat upp vid ett gatlyse för att se vad klockan var.

-” Bill skynda!”Tobi hade en aning bråttom hem, eftersom ju närmare midnatt dom kom ju farligare var det att stanna ute.

-” Bill, vad?” Bill såg irriterat på sin bror som kom allt närmare och sträckte ut handen.

-” Vad? Har du brutit nageln?” Flinade Tom, men flinet suddades strax bort när han såg hur irriterad Bill var.

-” Kommer ni eller?” Georg skrattade åt något men Tom gav honom bara fingret.

-” Jag ser hotellet härifrån, ni kan gå!” Saki och Tobi verkade redan vara inne på den planen och ledde iväg resterade medlemmar av bandet.

-” Vad?” Försiktigt så tog Tom sin brors framsträckta hand och drog den till ljuset.

-” Klockan har stannat. På 23. 04, haha, klockan är då bara 23.00 än så det är lugnt!”

-” Det är inte vilken klocka om helst Tomi, det är klockan jag fick av dig!”

Toms hjärta mjuknade en aning och tippade upp sin brors ansikte igen.

-” Det är nog bara batteriet! Vi fixar det direkt imorn! Okej?”

Bill log, han brukade inte gnälla över småsaker, men saker som var på nåt sätt ansluten till Tom, var han mer än rädd om.

Tvillingarna mötte varandras ögon och fastnade där, det hände ibland.

Konversationer utan ord.

Dom blev så inne i det att dom inte hörde bildäcken tjuta flera meter bakom dom, och den alkoholpåverkade föraren hade inte en chans att stanna.

-” NEIN!”*

 

 

-” Så jag ser att du är vaken...” Kroppen gjorde fruktansvärt ont och det stack i ögonen när ljuset träffade dom.

-” Bill?” Pojken med de hasselnöts bruna ögonen lät försiktigt ut ett litet ljud som signalerade att han var vaken.

-” Bill se på mig.”

Smärtsamt lyfte Bill huvudet lite för att kika på mannen som satt bredvid honom.

-” Var är jag?”

Jonathan såg kallt på Bill och Bill ryckte till.

-” Du är på sjukhus sen tre dagar tillbaka, du var med i en bilolycka.”

Jonathan såg både arg och ledsen ut samtidigt, vilket ledde till dom kalla blickarna.

-” Va?”

Bill fick nästan lust att skratta, om han verkligen låg på sjukhus så skulle han ha Tom vid sin sida. Om inte...

-” Tom?”

Den äldre mannen suckade och blängde på Bill.

-” Han är borta Bill, borta på grund av att du höll honom fast tills ni träffades av bilen.”

-” Sluta, det är inte roligt” Bill var säker på att Jonathan drev med honom, om Tom var borta så skulle han känna det. Eller hur?

Istället för att börja skratta och dra fram Tom ur en garderob eller liknande så suckade Davids ersättare bara.

-” Bill... Tom levde inte mer än två timmar efter kraschen. Du flög åt sidan och in i en vägg, men Tom... Åh gud Tom.. Bilen tryckte upp honom snett mot en lyckt stolpe och sen när stolpen gav vika så fick Tom hela bilen över sig. Jag är ledsen Bill men han är borta.”

 

Bill trodde att han skulle sluta andas, han trodde att hjärtat skulle stanna och att tårarna skulle komma.

Men istället så fortsatte han andas, hjärtat slog och tårarna kom aldrig.

 

 

I flera timmar efter så låg Bill helt stilla, han andades knappt och Jonathan fick lite smått panik.

-” Bill, det är en grej jag tror du måste förstå.”

Bill öppnade ögonen och såg kallt på mannen bredvid sängen.

-” Han skulle inte velat att skulle följa efter honom, och jag tror att du läker bättre sen när musiken kommer igång igen.”

Bills blick blev bara kyligare och kyligare ju mer mannen pratade, tillsist väste han.

-” Om jag inte får följa med honom, då tänker jag aldrig sjunga igen.”

Jonathan blängde på Bill och svor tyst, innan han gick och slog igen dörren hårt.

Bill visste att beslutet troligen var överilat och att han behövde tänka på det.

Men på en timme hade allt förändrats, han hade fått för mycket information.

Dom bad om för mycket på så kort tid.

Nej, han skulle hålla fast vid sitt svar...

 

Att aldrig sjunga igen?

Inte för att det spelade någon roll.

Inget spelade någon roll längre.

Bill hade säkrat döden för den person han älskade mest.

 

* Senare*

-” Åh gud... å herregud tack! Han vaknar! Gordon han vaknar!” Kroppen gjorde fruktansvärt ont och det stack i ögonen när ljuset träffade dom.

-” Åh älsklig... Tack..” Tom fick kämpa för att fokusera ögonen och fann sin mammas tårdränkta ansikte bara en bit från hans eget.

-” Mamma..” Mer hann han inte säga förrän hon bokstavligen slängde sig över honom och grät.

-” Simone, snälla...” Gordon la en hand på hennes axel och hon drog sig sakta bort från pojken i sjukhussängen.

-” Var är jag? Vad hände?” stammade Tom fram.

-” Åh.. älskling..” Simone klarade inte av att fortsätta och Gordon ledde henne till en stol lite längre bort. Sen satte han sig på pallen bredvid Tom och såg utforskade på honom innan han svarade.

-” Tom, du var med i en bilolycka. Du har legat på sjukhus sen två veckor tillbaka.”

Tom fick nästan lust att skratta, om han hade varit med om en olycka och låg på sjukhus så skulle han ha Bill vid sin sida. Och han kunde inte se honom någonstans. Om inte..

-” Bill?”

Han hörde hur hans mamma snyftade till där hon satt och han vände genast blicken mot Gordon, som för första gången inte såg på honom.

-” Jag är så ledsen Tom..”

 

Tom trodde att han skulle sluta andas, han trodde att hjärtat skulle stanna och att tårarna skulle komma.

Men istället så fortsatte han andas, hjärtat slog och tårarna kom aldrig.

 

-” V- aad hände?”

Gordon var inte säker på om han skulle berätta och såg plågat på sin styvson.

-” Ni blev på körda av en fylleförare, du slungades in i en vägg.. Men Bill.. Å gud Bill..Bill trycktes mot en lyktstolpe och hamnade sen under bilen. Han.. dog.. i ambulansen,.. Jonathan var först hit... han sa.. Sa att vi inte skulle kunna träffa Bill igen.. Hans kropp den.. Helt sönder... Bara ett under att han inte.. direkt..”

Tom kände hur andan gick ur honom, luften han andades blev väldigt kall.

-” Sa han något?”

-” Tom..” Blickarna vändes mot Simone som hade slutat snyfta och istället bara lät tårarna falla fritt.

-” Jonathan sa att ambulansmännen kanske hade något men dom var inte säkra. Tom snälla....

Följ inte efter honom, han skulle inte velat det. Fortsätt med Tokio Hotel och spela.. Jag tror att du läker bättre då..”

Tom behövde inte ens tänka efter innan han väste:

-” Om jag inte får följa med honom, tänker jag aldrig spela igen.”

 

Aldrig spela igen?

Inte för att det spelade någon roll.

Inget spelade någon roll längre.

Tom hade mist person han älskade mest.

 

Jonathan var orolig, Tom hade äntligen vaknat, men ändå så skulle han tvinga Bill att åka idag.

Han kände hur det vibrerade i fickan, ” Äntligen” tänkte han.

-” Vad tog er så länge?”

-” Jonathan, vi vet att du är pressad, men du klarar det bra!”

-” HUR i helvete kan ni mena att jag klarar det bra? Jag håller ju för fan på att krossa en hel familj!”

-” Lugn! Det är bara tills Bill är borta, sen skickar vi in den riktiga ersättaren.”

-” Jag är lugn, hur blir det med betalningen?”

-” Så snart Bill är borta så kommer du att få allt, ny identitet och tillräckligt med pengar för resten av livet.”

-” Då antar jag att jag får det senare idag?”

-” Som vi sa, när Bill är borta så..”

-” Ja, hej då.. Sir?”

Det blev tyst i luren.

 

 

Bill

Elva dagar... Elva dagar sen jag vaknade upp.

Fjorton dagar sen jag miste det enda som någonsin betytt något i mitt liv. Alltså verkligen betytt något!

Musiken, vännerna och familjen, självklart betyder dom något, men dom bleknar rejält när jag tänker på dig Tom.

Hur fan har du tänkt att jag ska kunna leva utan dig?

Men... Det känns inte som du är borta... Därav inga tårar...

 

När Jonathan lämnade mig för andra gången idag så sa han att det bara var en halvtimme kvar tills bilen skulle åka. Jag suckade och drog på mig kläderna han gett mig, det kändes helt fel.

Kläderna var inte mina.

Det var ett par enkla jeans och en vit T- skirt med en svart skjorta över.

Det var absolut inte jag.

Sakta gick jag fram och såg mig i spegeln, genast kände jag hur det högg i bröstet på mig.

Jonathan hade skaffat avfärgnings- medel och sagt åt mig att det var för mitt eget bästa. Medlet hade haft ofattbart bra verkan. Jag hade fått tillbaka min gamla ljusbruna hårfärg, och hade håret uppsatt i en tofs under.. Under en av Toms gamla kepsar. Hans favorit keps.

Jonathan hade varit snäll nog att hämta åt mig, det var det enda jag skulle få ta med som verkligen påminde om Tom. Jag granskade mig i spegeln igen och om det inte vore för ögonen så skulle jag ha trott att jag var du, Tom.

Ögonen.. Det var också Jonathans påhitt, mina ögon var inte längre bruna, utan klart blåa. Han sa att så länge jag befann mig inom Tysklands gränser eller ens inom Europa så skulle jag ha linser. För min egen säkerhet. Om någon skulle känna igen mig så skulle det vara kört.

 

Kroppen hade återhämtat sig snabbt efter olyckan, jag vara bara väldigt öm och hade högerarmen i gips.

Med en suck gick jag fram till väskan som Jonathan packat åt mig.

Där låg skoluniformen jag skulle ha i min nya skola, min nya skola i Australien. Nya kläder som liknade det jag hade på mig nu, kepsar och skor. En del foton, mest på mig och Tom...mig och dig...

Några andra personliga saker som min första egna mick och min iPod, en gammal nalle och sedan bara en massa personligt tjafs, men fulla med minnen.

Där i låg också en skiva och en mapp, Tokio Hotels skiva och mappen som jag hade mitt skrivblock och min penna i. Men däri låg nu också alla texter jag någonsin skrivit. Ironiskt nog så låg In Die Nacht högst upp. Vi hade precis fått den klar och skulle släppa den efter september.

Jag drog sakta upp papperet och drog efter andan.

Känslorna började svalla och jag läste varje ord som om det var heligt.

Eller för mig var det just det... Heligt...

Plötsligt blev det svårt att andas, något tryckte över bröstet.

Besviken var nog rätt ord...Jag hade alltid trott att vi skulle dö tillsammans... Att om den ene dog så skulle den andra inte vara långt bakom. Men så blev ju inte fallet.

Men det var inte det som gjorde mig mest besviken...

Det som gjorde mig besviken var att jag alltid kände om något var fel med Tom, om han var ledsen, hade ont eller bara behövde mig. Men nu..När han är borta...Hela tiden kan jag känna hur han ropar efter mig och behöver mig... Men han är borta... Jag kan inte göra något.

 

Jag tvingar bak tårarna och ser ilsket på resten av packningen. Det är små förnödenheter som tandborstar och annan sån skit.

Och även min nya börs.

Den innehåller mitt nya pass, födelse bevis och mitt nya leg.

Jag tar upp legget och stirrar på det.

Det är en bild på mig, eller inte på mig. Det är en kille med mitt ansikte och min piercing.

Men håret är blont och ögonen är osminkade, ögonen är mer än osminkade. Dom är olyckliga. På mitt gamla leg så log jag, inte med munnen men med ögonen.

Mitt gamla pass och de är nedpackat i en annan väska med min dator och annat.

Jag håller fortfarande i legget och försöker vänja mig med namnet som står där.

” Lily Calla, Bill” stod det och sen min ovana namnteckning.

”Tjejigt” Tyckte jag i början att efter namnet var.” Lily Calla? Kan man ens heta så?”

”Lily Calla” Av någon anledning så var det väldigt bekant..

Det hade inte tagit mer än tre sekunder innan jag kommit på det, undrar fortfarande om det var oavsiktligt eller inte.

”Lily Calla” Eller ” Calla Lily” var Toms favorit blomma. Han tjatade hela tiden om den så fort det var tal om blommor. Aldrig rosor eller liljor som de flesta tycker om, utan bara Calla Lily.

Men Tom var alltid speciell på det sättet, han föll alltid för det som inte var så ytligt och vanligt, därför hade han också väldigt svårt för att bli kär.

Jag tror att det är större än bara en blomma...

 

-”Bill! Vi ska dra!” Jag suckade och la handen på din kista.

Jag fick inte öppna den, jag fick inte öppna den och se ditt ansikte igen. Jonathan sa att det var för mitt eget bästa och för att ditt ansikte inte gått fixa till.

Hjärtat verkade bara bli tyngre och tyngre för varje steg jag tog och andningen verkade vilja upphöra efter varje andetag. Och frågan kom ständigt upp: ” Skulle jag fortsätta eller följa dig?”

-” Bill!”

Jag hoppade till och insåg att det var ganska sent. Snabbt drog jag fram lappen jag skrivit och la den på kistan, den var enkel och inget speciellt med den. Men den sa allt.

 

Tredje Person

Att skynda på Bill var inget som Jonathan ville, men han ville vara borta innan kvällen.

Men en aning krossat såg han hur den 17-åriga killen la en lapp på sin brors ”kista” och sedan gick med huvudet sänkt därifrån in i Jonathans famn.

-” Skärp dig Bill..”

Han insåg hur hård han lät och ångrade det direkt.

-” Det kommer bli bra ska du se..” Tillade han snabbt.

Bill skakade på huvudet, inget skulle någonsin bli bra igen.

Jonathan ledde iväg Bill genom korridoren, han var omöjlig att känna igen som han var nu.

De enda tecknen på att det fortfarande var han var de två tatueringarna och piercingarna, annars så gjorde ögonen honom till en helt annan person.

Jonathan ökade takten när han kom till korridoren där Tom låg, han ville inte riskera att dom stötte ihop med någon förälder. Men då, precis vid rum 89 tvärstannade Bill plötsligt.

Han verkade inte ens förstå varför.

Men Jonathan visste.

Det var Toms rum.

Och Tom var vaken.

 

Bill

Jag blev ledd ut i korridoren och farten ökade bara ju närmare C korridoren vi kom.

Jag vet att Jonathan hade bråttom, men jag kunde inte hjälpa det. Känslan var obeskrivlig! Jag kunde inte bara ignorera den.

Så jag stannade.

Andades in.

Det var där! Allt i hop!

Toms lukt, Toms känsla, Toms trygghet. Jag kunde ha skrikit av lycka! För första gången på två veckor så kände jag mig riktigt hel igen.

Jag blundade och kände hur allt började skaka.

Känslan ville nästan bli för mycket, kokain.

Jo kokain, så skulle ja vilja beskriva effekten känslan hade på mig.

-” Sch... Bill kom nu.. Jag vet att jag har varit hård mot dig nu, men du har mitt nummer. Ring om det är något.”

Jag nickade och började motvilligt röra på benen.

89... Ju längre bort jag kom från rum 89, ju med splittrad kände jag mig och känslan försvann bara mer och mer.

 

En svart bil stod där ute och några Tokio Hotel fans.

Av gammal vana så letade jag i bakfickan efter en penna, men insåg snabbt att det var inte därför jag var där.

Jonathan ledde mig genom fansen och ingen la ens märke till mig.

-” Jag kan inte fatta att han är död...” Min öron vidgades och jag hade lust att stanna, men Jonathan tryckte på. Ändå hann jag snappa upp lite.

-” Stackars Tom... Bill... hans fel....”

Återigen fick jag svårt att andas.

I min fantasi så satte jag lätt ihop meningen till: ” Stackars Tom, det var Bills fel. Bara hans fel...”

Jag vet att det troligen var överilat att tro att dom sa så, men i det skick jag var i kunde jag inte annat än lägga varje ord på min skuld.

-” Så jag antar att det här är farväl, om vi nu ska låta dramatiska.” Jonathan blängde surt på mig, det kändes som om han inte gjorde annat.

-” Jo, jag antar det..”

Jag sänkte blicken och kunde nästan känna hur Jonathan sänkte garden igen.

-” Bill, oroa dig inte. Jag ska ta hand om dom. Begravning och allt.”

Jag mötte hans blick, det var ju en grej... Det var väldigt svårt att be om, och jag hade ingen aning om hur man bad om en sån sak. Så jag sa det bara rakt ut.

-” Jonathan, hur ska Tom begravas?”

Han såg förvånat på mig och mumlade:

-” I en familjegrav där era föräldrar läggs senare, hur så?”

Jag var fortfarande inte riktigt säker på hur han skulle reagera på mitt önskemål, men det var nu eller aldrig.

-” Kan du lägga honom i en egen familjegrav. Alltså så att när jag dör... Får jag ligga bredvid honom?”

Jonathan såg konstigt på mig igen, men nickade.

Han tog i hand sen knuffades jag in i bilen.

 

Tredje person

Jonathan var inte riktigt säker på att han gjorde det rätta längre.

Bill hade inte velat begravas med sin fru eller sina barn när han dog, utan med sin bror.

Hur mycket Jonathan än tänkte så kunde han inte komma fram till att han skulle vilja bli begravd med sin bror. Klart att han älskade honom och så, men när han dog så ville han vara med sin fru. Eller förhoppningsvis framtida fru.

David hade haft ett långt samtal med honom innan han började, om just sånna här saker..

-”Och vad du än gör! Låt dig inte bli lurad av Bill och Tom. Dom må vara tvillingar, men deras kontakt är djupare. Du kan sitta och prata med Bill en dag och helt plötsligt stiger han upp och säger: Tom har ont i huvudet, jag kommer strax. Oftast av baksmälla. Dom är väldigt tighta. Och bråkar du med Piff så bråkar du med Puff. ”

Där hade Jonathan börjat skratta, men David hade fortsatt hålla sin stenallvarliga min.

-” Sist då, den gyllene regeln: Dela ALDRIG på dom. Dom skulle dö för varandra..”

Men vad han inte visste var att han snart skulle få förvånas ytterligare an gång.

 

Tom hade alltså vaknat och Jonathan var överlycklig. Bill hade åkt och det enda som återstod nu var att få Tom att göra som han ville och sedan begrava ”Bill”.

Han skyndade upp till rummet där ”Toms” kista fanns.

Snabbt så städade han bort alla ljus och kort som fanns där, det såg verkligen ut som om någon hade dött. Blommor och fan-saker fanns överallt.

Försiktigt så drog han bort den lilla Tokio Hotel flaggan som hängde över kistan och ett litet papper föll ner. Jonathan tog upp det och läste det lilla ner krafsade meddelandet och han påmindes åter om vad han hade gjort.

Men det här var för DERAS eget bästa, eller hur?

Men lappen.. Den skulle ges till den rättmätiga ägaren.

Lite kunde han ju lindra deras smärta, eller hur?

 

Tom

Jag ville gråta, jag ville spy, jag ville försvinna, jag ville dö.

Jag kunde inte gråta, jag kunde inte spy, jag kunde inte försvinna och jag kunde inte dö.

För bara fem timmar sen så fick reda på att den enda person jag riktigt älskat var borta.

Visst, familjen och vännerna älskar jag ju. Men min kärlek till dig Bill, var allt för mig.

Hur fan har du tänkt att jag ska leva utan dig?

Men... det känns inte som om du är borta... Därav inga tårar...

 

Mamma har gråtit precis hela dagen och jag klarar knappt av att höra det längre.

-” Mamma s...” Jag kom av mig helt.

Andades in.

Allt var där.

Bills lukt, Bills känsla, Bills trygghet.

Hjärtat stannade nästan av extas. För första gången sen jag vaknade upp så kände jag mig riktigt hel igen.

-” Åh gud...”

-” Tom? Tom vad är det?”

Mamma var snabbt framme vid min säng och tårarna rann.

Jag skakade bara på huvudet, jag ville njuta av det här ögonblicket så jag slöt ögonen.

Men inte långt efter så kände jag hur känslan sakta försvann.

Jag suckade och försökte lugna mamma, och lyckades otroligt nog.

-” Hrm.. Hrm?”

Jag såg upp och såg Jonathan stå i dörröppningen, jag gillade honom inte och helst ville jag att han skulle gå.

-” Eh.. Tom.. Innan Bill dog.. I ambulansen.. Han kunde inte prata, så han skrev ner en grej.”

Jag såg hur han tvekade först men kom ändå fram till mig med ett ihop knycklat papper i handen.

-” Det.. Det är till dig.. Jag slutar på Universal nu, det kommer att komma en ersättare till innan David är tillbaka, ok?”

Jag nickade och han såg lättad ut.

-” Så jag antar att this is it?”

Jag nickade.

-” Asså Tom, jag vet att vi inte kände varandra så länge, men du får inte ta på dig skulden för Bill. Jag är så ledsen och jag önskar dig all lycka i världen.”

Han såg ärlig ut och jag kände att nu var det dags, frågan var svår och lite knepig. Men det var nu eller aldrig.

-”Jonathan, du håller i begravningen va?” han nickade.

-” Hur ska han begravas?” Jag kunde se hur den äldre mannen ryckte till och såg fundersamt på mig.

-” I en familjegrav antar jag, med era föräldrar senare. Hur så?”

Jag kände hur jag började tveka, det här var ju inget man skulle be en man som man känt i bara några veckor om. Men wtf?

-” Eh... Kan du inte ordna en egen familjegrav åt honom.. Så.. Eh.. när jag dör.. Får jag ligga bredvid honom?” Jonathan såg först skräckslaget på mig och sen som om jag drev med honom.

-” Vad?” Han sansade och log.

-” Inget Tom, jag ska fixa det.” Jag log lite matt och tog i hand.

I handskakningen så fick jag också lappen han hade med sig.

Jag såg till att han hade lämnat rummet och att mamma återgått till att försöka hitta en läkare innan jag läste den.

Det var enkelt och inget speciellt, men det som stod där betydde ändå allt.

”Jag älskar dig. / Bill”

Jag kände hur det stockade sig i halsen och jag tvingade tillbaka alla känslor.

Jag fick verkligen inte bryta ihop inför mamma.

 

Bill

En oerhört störande signal väckte mig och jag drog ur hörlurarna.

Säkerhestbältes- skylten var tänd och kaptenen meddelade att det var dags att landa.

Jag spände åt bältet ytterligare och stirrade trött ut genom fönstret.

I över 20 timmar hade jag åkt flyg, med en paus i nåt okänt land för att tanka.

Jag måste säga att Australien var väldigt vackert när vi kom närmare marken, jag kände mig nästan exalterad inför vad som skulle hända här näst.

Lugnt så la jag tillbaka min iPod i väskan och lutade mig tillbaka.

Australien-

Min enda chans att börja om på nytt enligt Jonathan.

I Tyskland var jag inte längre välkommen.

Min familj hatade mig och ingen som jag jobbat med inom musiken ville känna av mig.

Jag ville inte heller känna av mig.

Dom anklagar mig för Toms död, det gör jag också.

Av det som Jonathan berättade så höll jag Tom framför mig när bilen kom och kastade mig själv åt sidan.

Hur som helst så var det mitt fel.

-” Hej och välkomna till Australien, vi hoppas att eran vistelse ska bli givande!”

Flygvärdinnans tyska var så knarrig att jag nästan skrattade, det sög verkligen.

Jag blev visad ut på flygplatsen och sen fick jag klara mig själv, turligt nog hade jag fått en lapp med instruktioner av Jonathan.

” Leta reda på en taximan utanför flygplatsen med ditt namn på en skylt.”

Okej, det verkade ju enkelt!

Jag fick först fråga minst tre personer hur jag skulle hitta ut och sen ytterligare två för att hitta dit taxi bilarna brukade stå.

” Fan va varmt!”

Det var typ åttio grader ute och jag kände hur svetten rann.

Så när jag väl hittat dit så hade jag insett att min engelska inte var så dålig som jag trodde och att jag nog skulle klara av det här.

Nu var det bara att hitta en man med en skylt med mitt namn på, sen skulle det bli lugnt.

” Kaulitz” fanns inte någonstans. Jag kände hur jag började bli orolig och magen vände sig flera varv innan jag insåg hur dum jag var.

Inte ” Kaulitz” utan ” Lily Calla”...

Mannen stod två meter framför mig...

Allt verkade redan vara betalt och jag fick bara sätta mig i bilen, mina två väskor fick plats i baksätet.

Jag hade egentligen inte så mycket. En sportbag med kläder och småsaker och en lite kraftigare väska där jag hade min dator och lite andra saker.

Pengar sa Jonathan att jag aldrig skulle behöva bry mig om, skolan var betald och om jag ville så behövde jag inte ens jobba efter skolan. Men jag hade redan bestämt mig för att det första jag skulle göra när jag kom dit var att leta reda på ett kvälls jobb.

Om jag bara satt i min boende varje kväll så skulle jag gå under.

Vars jag skulle bo visste jag inte riktigt, men det var nära till skolan och till stranden.

Just det! På ett hotell!

Jag skulle bo på hotell!

Nej alltså inte som att ha ett eget rum utan det var små stugor man hade.

Det var i alla fall vad Jonathan hade sagt.

-” First I'll show you your school, it's like 100 meters from you hotel, but anyway.”

-” Okay, thank you.”

Taximannen log snällt och justerade till tak spegeln.

-” So, any questions or something?”

Han log igen, det var som han kände på sig att miljontals frågor surrade i mitt huvud, men det var fråga som stod ut.

-” You know somewhere close that I can find a job?”

-” Haha, you're lucky my friend! I think your hotel is looking for a weekend lifeguard and a nighttime bartender.”

Jag kunde ha skrattat mig lycklig, bartender skulle bli perfekt! Livräddning på helgerna, kanske inte ett något som jag kunde mycket om, men jag hade riktigt bra kondition ( Tack vare Gustav) och att hjälpa människor är ju inte det värsta man kan göra.

Jag kände mig riktigt positiv tills taxichaffisen sa:

-” I think your hotel is looking for a club singer to, the other one sounded horrible!”

Jag hajade till och såg på honom, och kunde inte hjälpa utan undrade om han visste.

Men han borde inte känna igen mig, Tokio Hotel hade aldrig spelat här tidigare, mina ögon var blå och mitt hår var blont.

Han kunde inte känna igen mig.

-” I can't sing...”

Vi åkte förbi skolan och sen till hotellet. Det var verkligen inte långt och från hotellets ingång så kunde jag se skolan.

Taxichaffisen log och sen körde han iväg så fort jag klivit ur.

Jag tog ett djupt andetag och gick in där jag antog att receptionen skulle vara.

-” Namn?”

Engelska var ju riktigt lätt och jag förstod hittills allt.

-” Bill Ka... Lily Calla”

Hon log och knappade lite på datorn.

-” Aha, okej! Du är alltså våran bo- gäst? Du som ska bo här i förhoppningsvis några år?”

Jag nickade bara, jag orkade inte riktigt prata,. Men jag insåg att det fick jag ändra på, jag skulle ju be om jobb.

-” Eh, ursäkta. Jag hörde att ni söker en bartender på kvällarna och en livräddare på helgerna, stämmer det?”

-” Ja?”

-” Tror du att jag kanske kan prata med någon?”

-” Du kan prata med mig.”

En mjuk röst fick mig att vända mig om. En kvinna i kanske 40 års åldern stod bakom mig med ett brett leende.

Åh herregud! Först hade jag tänkt hoppa på henne och skrika ”mamma”. Men jag såg snabbt skillnaden.

Den här kvinnan hade bredare käkben, mörkare hår och var betydligt mer solbränd.

Men hon var väldigt lik min mamma.

-” Din nyckel herrn.”

Jag tog emot nyckeln från receptionisten och vände mig mot min- mamma- look- a- like.

-” Du söker jobb alltså?” Vi började gå ut och jag antog att hon tänkte visa vägen till min stuga.

Jag nickade.

-” Som livräddare och bartender?”

-” Jo, det stämmer.. miss?”

Hon skrattade och jag insåg att det var inte bara utseendet som påminde om mamma, rösten och skrattet lika så.

-” Magdalena, eller Meg. Jo, tjänsterna är fortfarande lediga och ingen har hört av sig hittills, men ska du bli livräddare så måste du gå en månads utbildning. Och som bartender kan vi kolla dina skickligheter redan nästa vecka, för i veckan ska du nog bara satsa på att komma i ordning. Kom till mitt kontor på måndag nästa vecka 17.00 prick.”

Jag nickade och insåg att vi var framme vid min stuga, hon log igen och jag kände hur något revs upp inom mig.

Fan! MAMMA!...

Aldrig förr hade jag känt mig så ensam, Tom var borta... Och mamma hatade mig...

-” Jag blev bara lite informerad om din snabba flytt hit, något om en olycka? Och jag vill att du ska veta att min dörr står öppen.”

-”En olycka...Tack!” Konstaterade jag.

Hon nickade och kramade min axel innan hon gick och jag lämnades för att undersöka mitt nya boende. Ett gulligt litet trähus.

Lite nervöst vred jag om nyckeln och öppnade dörren.

Vad mer kan jag säga än att jag klev in i något som verkade vara ett paradis.

Först så var det ett stort rum, med ett sött litet kök på ena sidan. Köket hade allt i svart, bänkskivorna, spisen, skåpen och kylskåpet. Men sen stod det en bänk en liten bit ifrån som var vit med en svart marmor/glasskiva. Väggarna i hela huset var i trä, men på utsidan såg det lite ut som bänkskivan. Trägolvet var enkelt och mörkt, det glänste till och med.

Det stora rummet var verkligen stort!

Bara en bit bortanför köket så var det ett trappsteg ner, som en slags nersänkning där det stod en soffa, ett glasbord, en fåtölj, en TV och på sidan av soffan två sånna där sidobord.

Väggen som var på motsatt sida mot ytterdörren var nästan obefintlig, istället var det ett jättestort fönster och med en skjutdörr. Jag vandrade ut på balkongen och upptäckte en hängmatta och en fantastisk utsikt! Jag kunde se havet och stranden från balkongen.

Jag gick tillbaka in igen och såg det jag antog var badrummet, dörren med orden ” WC” på...

Ett badkar, en toalett och ett vitt handfat. En stor spegel med silver ram. Väggarna var vita men golvet var blått. Havsblått, med små konstiga mönster så att man inte skulle halka. Rätt enkelt men jätte mysigt.

När jag insåg att jag hade ett rum till så ville jag nästan springa dit. Vilket jag också gjorde.

Jag slängde upp den vita dörren och klev in i något ”breathtaking”.

Väggarna var fortfarande i trä, men med utkarvade mönster efter den vägg där sängen stod. Sängen var rätt stor och man rymdes lätt två i den, den stod precis mitt i rummet.

På båda sidor stod det ett nattduksbord, men på den högra var det en bärbar telefon, med ett nummer fastklistrat på baksidan.

Jag hade en cd- spelare på väggen rakt fram direkt när man kom in, den var inte så stor men jag var lycklig över att det ens fanns någon. Till vänster precis när man kom in så stod det ett mörkt skrivbord med en svart lampa på.

Bredvid skrivbordet stod det två garderober och två luckor ovanpå.

 

Behöver jag säga att jag var i himlen?

Beskrivningen kanske låter väldigt lyxig, inser jag. Men det var inte lyxigt, utan bara väldigt mysigt.

Ärligt hade jag väntat mig att få sova i en hängmatta nånstans i något skjul.

Lugnt gick jag tillbaka och tog in väskorna och la dom på sängen.

Först öppnade jag väskan med datorn i och jag satte den i laddning. Utan att riktigt se på fotografierna så ställde jag dom på ena nattduksbordet och några bredvid soffan ute i stora rummet.

Sen tog jag tandborsten och lite andra personliga saker till toaletten.

När jag kom tillbaka och såg var som var kvar i väskan så vände det i magen.

Två kartonger med svart hårfärg och den lilla smink- väskan jag hade.

Snabbt öppnade jag ena garderoben och stoppade allt i en låda längst ner.

Sen var det bara kläder och små saker kvar.

Skoluniform?

Jag hade aldrig i mitt liv ens ägt en skoluniform och nu hade jag inget val.

Men så farlig var den inte.

Blå shorts, en ljusblå t-skirt, blå kavaj, ljusblå skjorta och en mörkblå/ vitrandig slips.

Jag antog att kavajen, skjortan och slipsen var för finare tillfällen.

Jag fick nästan lust att skratta åt det hela.

Jag la in uniform kläderna på en hylla o garderoben, sen resten av alla konstiga kläder som Jonathan fixat.

Efter att jag stökat omkring i stugan ett tag så återstod bara en sak i väskan.

Toms keps.

Hjärtat sjönk flera meter och jag föll på knä.

Händerna darrade och jag tog försiktigt upp den, luktade på den och tryckte den mot bröstet.

Den luktade fortfarande Tom.

Jag insåg att det var nu jag borde gråta och skrika, men inte.

Det var som jag inte kunde.

Istället kröp jag upp på sängen och in under en svart filt.

Jag somnade handlöst.

 

Tom

Jag hade ingen aning om var jag var, mamma sa att vi var hemma, men huset var helt främmande.

Det saknades något, eller någon.

När vi kom in så såg huset liks orört ut som innan vi hade åkt iväg till den där festen, den som Jonathan tvingat oss att gå på.

Ingen hade ju varit hemma sen den dagen...

 

Bills kläder låg lite överallt och Gordon var snabb med att plocka undan dom och lägga dom inne på Bills rum.

Jag suckade.

Jag fattade inte!

Jag borde gråta! Jag borde vilja ta livet av mig! Jag borde hata omvärlden!

Jag borde verkligen gråta...

Men jag kände inget av det...

Bill kändes inte borta, han kändes bara som om han var en bit ifrån.

Som när han åkte till England några dagar innan oss för att göra en intervju.

Ja! Precis så kändes det.

Men nej... Så var det ju inte...

Jag gick sakta in i mitt rum, det såg också precis ut som förut.

En organiserad oordning.

Shit... Hur skulle jag kunna göra det här?

Jag blev en aning yr och fick sätta mig.

Vilsen var ordet. Jag har aldrig varit så vilsen i livet som just då.

Jag hade alltid trott att vi skulle dö tillsammans, men så blev det ju inte.

Vilket gjorde mig förvirrad, ” Skulle jag följa efter honom, eller inte?”

Jag ville veta vad han ville...

Av någon anledning så blev det väldigt svårt att andas, som om något tryckte över bröstet.

 

-” Tom, älsklig.. Kom ner ett tag!” Mammas röst bröt mina funderingar och jag tvingade benen att bära, även om dom helst ville vika sig.

Försiktigt och väldigt lugnt gick jag ner för trappan och in i mammas famn.

Hon kramade om mig precis som hon gjorde med mig och Bill... Bill..

Nej..

Precis som hon gjorde med OSS när vi var små och var ledsna över något. Som när min och Bills...

Som när VÅRAN fisk dog...

GUD! Varför kan jag inte ens tänka på namnet Bill utan att jag får en konstig känsla i magen?

Enkelt svar...

För att personen jag levt med i hela mitt liv är borta, och han råkar heta Bill...

-” Åh Tom...” Mamma släppte mig och ledde mig sen till köket där Gordon satt med en kaffekopp tryckt mot munnen. Han såg minst sagt ledsen ut, men det var något mer...

-” Vad?” Okej, jag vet. Men jag har alltid varit väldigt rak och gillar inte att gå krokiga vägar.

-” Tom, det har gått över en vecka sedan du vaknade, tre sen Bill.. Jag och Gordon har funderat...” Mammas röst började bli tunnare och tunnare, så jag såg på Gordon med en blick som bad honom ta över.

-” Det Simone försöker säga är... Att efter begravningen så tänker vi flytta. Troligen till Berlin.”

-” VA?” Gordon ryckte till men jag brydde mig inte. ”FLYTTA? I helve...”

-” Tom lugn! Vi har tänkt.. Och det vore fel att be dig flytta med oss.. Du är myndig om bara ett par månader. Därför kan vi tänka oss att låta dig ta över huset...”

Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Det var som om jag inte kunde smälta hans ord, som om han bara pratade men orden bara blev blurriga.

En inre röst skrek ” DET GÅR FÖR FORT”.

Jag hann inte riktigt med.

” Sår behöver tid att läka, och man ska ge dom tid.”

Åh gud, det var Bill som alltid sa det...

-” Bestäm dig inte nu, men ändå snart..”

Jag nickade och rörde mig upp mot mitt rum igen.

Miljontals frågor snurrade i huvudet och jag behövde svar!

Som skänkt från ovan så låg svaret på min kontorsstol.

Bills svarta ” ROYAL ROCK” tröja.

Jag tog upp den och satte mig på sängen.

Snabbt borrade jag in ansiktet i den och lät tankarna vandra fritt.

Bills lukt var fortfarande kvar.

Jag insåg att det var nu jag skulle skrika och gråta.

Men det var som om jag inte kunde.

Istället så la jag mig på sängen och kröp in under filten.

Fortfarande med Bills tröja tryckt mot mig somnade jag handlöst.

 

David

-” Han vad?” Tårarna sinade ner för kinderna.

En vecka kvar tills jag får börja jobba igen! EN vecka kvar...

Och då ringer skivbolaget och ber mig sitta ner.

Dom börjar med att förklara hur Jonathan missade att hyra bil och killarna fick gå hem, jag skrattade. Jag SKRATTADE för att jag önskade att jag fick se deras miner när dom insåg att dom skulle tvingas smyga tillbaka till hotellet.

Dom ber mig att lugna mig, för det dom ska säga är viktigt.

Under de två längsta minuterna i mitt liv så förklarar dom hur Tokio Hotel's sångare blivit sönder trasad av en fyllebil.

Bill.

Killen som jag sett växa och bli en av de mest personliga människor jag någonsin mött.

Han gjorde alltid intryck var han än gick och folk mindes honom.

Han och Tom..

Åh herregud... Tom...

-” FAN!!!” Jag skrek och kastade telefonen i väggen.

-” FÖRBANNADES JÄVLA HELVETE!” Hela min dröm hade blivit krossad på bara fem minuter. ALLT jag jobbat med och för i flera år var borta, på bara fem minuter.

En person jag älskat som min egen son var borta. På bara fem minuter.

 

Bill

Shorts, t-skirt, blå ögon, håret i en tofs, tatueringen översminkad och allt annat som inte är jag står framför spegeln.

Första skoldagen.

Wow... jag antar att man ska känna någon slags spänning över att allt kommer vara helt nytt.

Men jag kände absolut inget alls.

Alla mina första skoldagar har jag gått hand i hand med Tom.

-”Till helvetet och tillbaka- tillsammans.” Vi sa det alltid innan vi gick in i klassrummet.

Oj vad vi verkligen hatade skolan när vi gick där, lärarna var emot oss, dom äldre eleverna älskade att använda oss som slagpåsar och vi hade stor brist på vänner.

Att vi blev mobbade och slagna varje dag året runt i skolan blev en vana, men inte till den gräns att vi slutade stå upp för oss själva. Vi slogs minsann lika mycket och hårt som dom andra översittarna.

Ingen jävlades med Kaulitz bröderna.

 

Men så skulle det inte bli nu?

För Kaulitz bröderna hade minskat så det var bara en Kaulitz broder kvar.

Brodern som tvingades lämna allt bakom sig. Brodern som inte ens heter Kaulitz längre utan ” Lily Calla” - en ständig påminnelse om vad den brodern missat.

Varför var den brodern tvunget vara jag? Kunde det inte bara varit nån saga som någon hittat på? Så att jag kunde leva lyckligt med min bror igen?

Men jag antar att livet vi levde var för bra för att vara sant...

 

07. 45 stod klockan på och jag började lunka iväg till skolan.

Har ni nån gång provat att gå omkring med någon med ung. samma vikt som en själv på axlarna?

Precis så kändes det att gå till skolan... Som om Tom satt på mina axlar..

Har ni någonsin provat gå omkring med ett hål där hjärtat ska vara?

Mitt hjärta känns så avlägset.. Tom tog det med sig...

 

Jag hade ju inte särskilt långt till skolan så det tog inte mer är fem minuter att nå fram.

08.10 började vi, alltså hade jag 20 minuter på mig att hitta till rektorn, få ett skåp, mina böcker och ett schema.

Rektorns kontor var precis innanför dörren så jag behövde inte leta efter det.

Joane Morrison var en kort, knubbig men överglad kvinna, hennes ögon var som tallrikar och hela hon såg ut som en översöt liten... Eh.. jag vet inte riktigt! Men att hon var rektor verkade fel, hon borde vara typ en sån där barnkär nunna eller glassförsäljare! Men om jag blev lurad....

-” Ah, Bill Lily Calla.. Ovanligt namn även i Tyskland?”

Jag ville dö när hon pratade! Den var så allvarlig och sensuell att jag trodde hon drev med mig! Jag hade varit sten säker på att den skulle vara ljus och pipig. Hon hoppade omkring i rummet och la fram en massa papper, skåpnyckel och allt annat jag behövde.

-” Ehm.. Jo..”

Jag kände hur hennes blick brände och jag vågade knappt se på henne, men då reste hon sig upp och gick runt sitt skrivbord. Hon ställde sig mitt emot mig och lutade sig mot bordet igen.

-” Bill, det är ovanligt att man börjar på en ny skola efter skolstarten och med så kort varsel. Jag är bara kort informerad om vad som hände i Tyskland, och jag hoppas att du vet att vi kommer inte att pressa dig. Du är endast här för att gå skola och kanske lära dig något, men så vitt jag vet så behöver du inte gå skolan längre?”

Hon såg sorgset på mig och jag nickade bara.

-” Du är här för att distraheras, läsa på betygen lite. Som jag ser att du inte behöver förbättra..” Hon såg lite chockat på mina betyg från skolan i Tyskland, sen skakade hon på huvudet och drog fram ett till papper.

-” Hi there Joane. We are so thankful that you're accepting Bill. He has bin trough so much more than you'll ever imagine in a very short time. He needs to get away. He is not welcome in Germany anymore, what happened was his fault..Or... No one really knows, only Bill himself.

Bill lost something really dear to him. So please take care of him and have him in school. He needs some distraction. Thats why I'm sending him over- not to be in school. His grades are already great. Thanks again for having him with such short notice.

Best wishes, Jonathan Grey.”

Jag kände hur hjärtat sjönk efter varje mening hon läste, det var alltså verkligen mitt fel.

-” Bill, du förlorade något. Men jag tror verkligen inte att det var ditt fel. I ett tidigare brev nämndes en olycka. Jag vet inte vad du förlorade, men du kommer över det med tiden.”

Hennes röst var mjuk och jag förstod att hon menade väl, men ändå så kunde jag känna hur ilskan började bubbla upp inom mig.

” Kommer över det med tiden?” Jaså?

Jag förlorade inte något som betecknas med VAD utan med VEM.

Innan jag visste ordet av så hade jag fräst:

-” Inte vad.. Vem..”

Jag såg på klockan och sen på henne, klockan visade att det var tio minuter kvar och hennes ansikte visade att hon inte förstod.

Jag samlade bara ihop mina saker från hennes skrivbord och gick.

Skolan var ganska stor och jag fick fråga några innan jag hittade klassrummet.

” Fan, jag är sen” Så länge som jag var här så hade jag inga planer på att dra uppmärksamhet till mig. Men det skulle ju gå ”bra” om jag är sen första lektionen och blir tvungen att presentera mig!

Skit!

Jag kollade snabbt på mitt schema och blev förvånad, jag hade varit säker på att jag inte skulle ha det här ämnet. Men där stod det klart och tydligt. ” GERMAN”.

Hjärtat sjönk och jag blev osäker om jag verkligen ville gå in. Men bestämde mig för att ge det en chans.

” Stanna i skolan, fokusera på annat!”

Jag knackade försiktigt på dörren och öppnade den sen.

Där inne satt en hel klass, kanske 20 pers. Läraren såg lite förvånat på mig innan han sa.

-”Wo bist du? Und sprechen Sie Deutsch?”

-“ Bill Lily Calla... Inte längre.”

-” Nichts mehr?”

-” Nej.”

-” Ah, das neuer junger. An dich erzählt!”

Att han fick vara lärare kunde jag inte förstå, tyskan sög verkligen.

-” Bill Lily Calla, flyttade nyligen hit. Ehm... Det finns inte så mycket mer att berätta.”

Läraren nickade och gestikulerade mot en tom stol långt bak.

Jag flämtade tyst till när jag såg en kille i främre bänkraden.

Han hade en vit ”NY” keps och mörka dreads hängande under, kläderna var normala- inte mista likt Tom och han var betydligt kortare.

Men ändå... Keps och dreads....

Det blev nästan svårt att andas när jag kom fram till den tomma bänken.

Bredvid satt det en tjej.

Hon var söt, riktigt söt.

Men hon gjorde ont.

Hennes hår var kolsvart, hennes kläder var tighta och svarta, naglarna var vita men med svarta mönster på, händerna var omringade av närvantar och ögonen...

Ögonen var omringade av svart ögonskugga och i ögonbrynet på motsatt sida om min, satt en piercing.

Hon såg på mig och log, jag besvarade leendet bara halvhjärtat.

Allting om henne påminde om mig själv.

För bara en knapp månad sen så skulle jag sett nästan likadan ut...

 

Tre lektioner.. Sen var det lunch.

Efter lunchen hade jag två timmars hål och sen historia.

Redan igår hade jag bestämt mig för att inte äta skolmaten idag, jag hade gjort i ordning lite saker hemma och tänkte äta det istället.

Att vara ny skulle innebära många blickar i den till synes lilla matsalen, så istället satt jag ute på en bänk.

Bänken stod perfekt så om jag satt på bordsskivan så kunde jag luta ryggen mot ett underbart träd.

-”Åh gråter du? Kolla hon gråter!”

En killes röst hördes bakom mig, men jag visste inte om jag skulle orka bry mig den här gången.

-”Vadå då? Jag trodde emos gillade blod!”

Okej, där tog det stopp för mig. Jag kände så väl igen det där!

Snabbt hoppade jag av bordet och gick runt trädet.

Tjejen från tyskan satt på marken med händerna över sin mage och det såg ut som hon grät.

Två killar stod framför henne och skrattade, den ena tog tag i hennes hår och slet upp henne på fötter.

-” Vad nu då? Fick du tunghäfta?” Hon såg mer och mer förtvivlad ut, men höll fortfarande händerna krampaktigt över magen. Dom skrattade bara mer och jag fick nog.

-” Hey! Lägg av!” Jag stegade fram mot dom och dom släppte ner tjejen på marken.

-” Vem är du?” Jag la märke till att killen som hållit i tjejen var läskigt lik Gustavs kusin, blond, grönögd men lite för lång. Han verkade också vara den som ledde det hela, för den andra såg bara ut som en idiot där han stod med händerna knutna.

-” Ingen. Låt henne va..” Jag visste precis vad jag gjorde, för hur många gånger hade inte jag och Tom gjort det här mot mobbarna hemma?

Tom..

Magen hoppade till och tyngden på mina axlar blev svårare att hålla uppe.

”Inte nu!” Intalade jag mig själv och tryckte undan känslorna.

Jag log kallt mot dom och dom log tillbaka.

-” Så.. Är det inte våran nykomling? Vad säger du Kinns ska vi hälsa honom välkommen?” Idioten som tydligen kallades Kinns nickade.

Dom närmade sig sakta men jag fokuserade på tjejen för ögonblicket. Hon var livrädd och händerna var fortfarande etsade fast på hennes mage.

” Shit vad har dom gjort mot henne?!”

-” Vad är det? Är nykomlingen rädd?” Han som inte kallades Kinns var snabb och träffade mig nästan, men jag hann ducka. Han vände om och slog igen, men det var lätt. Dom gjorde det så enkelt! Att ducka var inga problem!

Jag menar, hur många gånger duckade inte jag och Tom för värre?

Sist vi inte duckade så hamnade Tom på sjukhus. Vi var tolv och han hade förlorat jätte mycket blod och jag trodde att han skulle dö... Dö?...

Jag kände hur läppen gjorde fruktansvärt ont och jag insåg att jag hade glömt bort verkligheten för en stund. Dom hade fått sin chans och Kinns verkade varit den som tagit den.

Båda killarna log nöjt åt blodet som droppade från min läpp. Jag kände på den med tungan och konstaterade att det inte var så farligt och att alla tänder var kvar.

-” Enligt ryktena är du från Tyskland, trodde du skulle vara mer härdad då!”

Jag såg bara på killen kallt, visste han något så skulle det ändå inte spela någon roll. Han ville leka översittare och vad dom visste om en och inte, togs sällan på allvar.

-” Jag hörde att du ställde till trubbel för någon, vad gjorde du? Satte på en kille? Nåns tjej kanske? Ställde till de för familjen kanske? Kanske DÖDADE du någon?”

Ibland så hatar jag att vara spontan.

Innan jag visste ordet av hade jag klippt till killen så att han låg på marken.

-” Vad jag gjorde ska du ge fan i. Håll dig jävligt långt borta från mig. Fattar du?” Att tala mellan tänderna var inte riktigt min grej, men just då brydde jag mig inte.

Ilska har jag aldrig varit särskilt duktig på att hantera.

Båda spärrade upp ögonen och Kinns nickade, dom började muttrande gå sin väg och jag hörde hur någon hostade bakom mig.

-” Ah, Shit! Hur är det? Förlåt jag glömde dig lite och..” Hon log.

När jag tog en närmare titt på tjejen så såg jag att hon var ung. 170 cm lång och ganska normal kropp.

-” Eh, har du mycket ont?”

Hon log igen.

-” Ehm.. Kan jag hjälpa dig på något sätt?”

Hon sken upp och pekade på en väska ungefär två meter ifrån henne, jag snappade upp den och gav henne den.

Hon öppnade den snabbt och drog fram ett block och en penna innan hon började skriva frenetiskt.

Jag studerade henne där hon satt, djupt försjunken i tankar innan hon vände sig om och log större.

Jag lyfte ena ögonbrynet och hon såg ut att fnissa, men händer av en ängel så sträckte hon fram blocket.

Jag tog emot det och började läsa.

-”TACK! Jag heter Roe J. Andrews. Fråga inte om J:et i mitt namn =) Ville bara tacka så mycket för att du hjälpte mig! Du förstår i vanliga fall hade jag skrikit på hjälp. Men på grund av en operation så får jag inte prata förrän i september. Om bara två veckor alltså. Men iaf. Tack!”

Jag log men fastnade på ett ord.

Hon var stum? Och de jävlarna slog henne? Hur sjuk får man va?

Jag brydde mig inte om att jag glodde på henne, att jag ens var oförskämd nådde inte min ofungerande hjärna.

Hon petade mig i axeln och jag mötte hennes blick, den var väldigt frågande.

-” Eh...” Hon himlade med ögonen och pekade på sig själv och mimade ” ROE” och sen på mig.

-” Åh.. Jaha.. Förlåt!” Hon himlade med ögonen igen och sträckte fram handen så att jag kunde hjälpa henne upp. Innan jag hann presentera mig så fick jag syn på hennes väska, den var täckt av olika märken.

Jag kände hur det började dra kallt i hålet där hjärtat borde sitta och det blev svårt att andas.

Hon la sin hand på min axel och såg frågande på mig, hastigt slog jag bort den och kände hur en klump stockades i halsen.

-” Ehm, jag måste gå! Vi syns senare!”

Om det inte vore för att jag redan kunde så mycket om andra världskriget så skulle nog min lärare blivit rätt sur på mig under historian. Men vem kunde anklaga henne? Jag var inte riktigt närvarande, mitt sinne var fast vid märket jag sett på Roe's väska.

Tokio Hotels märke.

 

Tom

Allt var svart.

Allt och alla var så jävla svarta.

Inget är som du skulle velat ha det Bill, nästan inga färger alls.

Ingen lyssnade på mig när jag sa att du inte skulle vilja ha röda och vita rosor och allt annat i svart.

Ingen lyssnade när jag sa att du aldrig velat se mig i kostym,

Ingen lyssnade på mig när jag sa att jag inte ville spela.

 

En gitarr trycktes i handen på mig och jag blev tillsagd att gå ut och spela, spela inför alla dom.

Vad i helvete skulle jag spela?

In Die Nacht, förstås.

Men jag hade ju lovat! Var det då rätt att jag bröt det löftet redan på din begravning?

Hur som helst så gick jag ut och mötte dom, min familj, mina vänner och en massa okända människor.

De okända människorna irriterade mig, jag kunde lätt se hur dom drog fram sina kamera mobiler och började filma.

Jag satte på stolen och kollade på micken, din mick.

Jag suckade och började.

-” Så... Jag antar att alla ni vet varför ni är här och vem jag är så jag behöver inte presentera mig.”

Några nickade och några höll ett sten ansikte.

-” Jag blev ombedd att spela här ikväll, spela min och Bills låt. In Die Nacht. Men det är bara ett problem.”

Nu såg även de okända ut som om det kändes lite fel att filma, jag skakade bara på huvudet.

-”Bill, personen tillsammans med mig har gjort låten, är inte här ikväll. Och jag har lovar att inte spela så länga inte han är här. Så länge inte han är den som sjunger de toner som ska tas, så kommer jag inte spela för igen. Så säg till när han är tillbaka så ska jag spela för er.” Jag hörde hur några flämtade men bara en blick mot min familj och G:na så visste jag att det var precis rätt sak att göra.

Jag lämnade tillbaka gitarren och gick.

 

Bill

Det var så fruktansvärt varmt, jag snodde mig av och an men kunde ändå inte hitta en bra ställning.

Egentligen ville jag inte sova, så fort jag blundade så kom mardrömmarna, alla om samma sak.

Jag dödade Tom.

Hur jag än försökte så kunde jag inte minnas vad som egentligen hände, om jag verkligen använde Tom som sköld.

Jag ville slå mig själv.

Om det var sant så hade jag av själviska skäl använt den person jag älskar mest, som sköld..

 

Efter många om och men så bestämde jag mig för att mejla Jonathan, jag ville bara be om en liten pytte sak.

När jag loggade in på hotmail så insåg jag hur otroligt många nyhetsbrev man kan få bara på någon månad.

34, 35, 36 37 och där sista. Men precis innan jag tryckte på delete så såg jag att nyhetsbrev nr. 27 inte var ett nyhetsbrev. Alltså bara 36 nyhetsbrev, men när jag tog en närmare till på de icke nyhetsbrevet så kunde jag känna hur ett litet hopp tändes inom mig.

” TOMI” stod som avsändare.

Hjärtat började brinna.

Men när jag såg datumet för mejlet så kändes det som om någon kastade det lilla brinnande hopp jag hade i havet...

Det var bara någon dag innan olyckan.

Jag var i London på en intervju och skulle komma tillbaka dagen efter.

Med tungt hjärta så öppnade jag mejlet.

” Hej, hej Billi! Haha jag vet, nån dag ska jag sluta kalla dig Billi, men det passar dig. Även om de gör dig lite mer tjejig =P Haha okej okej förlåt!

Jag öppnade min mejl idag och såg att jag hade 36 nyhetsbrev från olika ställen, sjukt va?

Hmm... Nu undrar du säkert varför jag mejlar och inte ringer? HAHA jag visste det!

Jo därför att min brevlåda börjar bli dammig av alla mejl jag inte får från dig =( Hur som helst! Så jag var inte riktigt säker på vad klockan är hos dig, vem vet? Om ja ringer så kanske du precis sitter i intervjun eller sover. Intervjun spelar kanske ingen roll, men om du sover...

Jo, jag vet att du har varit stressad och knappt sovit på skit länge. Hur jag vet det?

Jag vet det likaväl som att jag vet att just nu så har du höjt det högra ögonbrynet och tagit din piercing mellan tänderna. Sant?”

Mina händer skakade, även om det jag inte läste det här i London så visste Tom ändå precis vad jag gjorde nu. Det skrämde mig.

Snabbt drog jag tillbaka piercingen och fortsatte att läsa:

-” HAHA! Jag känner dig för bra =P Btw. Jag vet att Jonathan troligen är en skitstövel mot dig just nu, men tänk! Om lite mer än en vecka är David tillbaka, visst saknar man nästan honom på mornarna när han kommer och smeker en över kinden och säger:” Upp och hoppa rockstjärnan!” Bara för att sedan dra av täcket och nästan hoppa i sägen =S Haha, ingen kan någonsin påpeka att våran lille David inte är... speciell.

Bill, jag ville också säga att jag är ledsen för det jag sa innan du åkte, det var fel och jag skulle inte ha gjort det. Jag älskar dig mer än allt, och det kan ingen tjej ändra på.. Även om det nu är på ett annat sätt.

Det är så fel att vi är separerade! Jag saknar dig så mycket! ( våga bara säga det till Georg=P)

Ibland tror jag att jag är mjukare än vad jag själv vill inse..

Som den gången när vi var mindre och jag grät när DU bröt armen, haha.

Aww, blir lite sentimental nu. Men du har varit borta över ett bra tag nu... Och hur konstigt och desperat det här än låter så saknar jag min andra halva..

Jag saknar din röst... Lova att du aldrig slutar sjunga för mig!

Ha, där kom det... Sa ju att jag var mjukare än vad jag trodde...

Haha, jag garanterar att du sitter med lika tårfyllda ögon som jag nu! Rätt?

Men faktiskt så känns det okej... Det är bara du som vet hur jag är så det är okej...

Oj SHIT! Jag babblar ju på som om jag aldrig ska få se dig igen! Sorry...

Men gråt nu inte bara för att jag inte är där=P

Vi ses snart!

Kram/ din käraste ( och snyggaste) Tomi...”

 

Jag kunde inte längre kontrollera andningen..

 

Berättare

Dagarna gick,

Veckorna gick, och inget var sig likt.

Tom hade bestämt sig för att stanna i huset efter att hans mamma och Gordon flyttat ut, men han bodde inte ensam. Georg flyttade nästan direkt in i föräldrarummet och såg till att Tom inte gjorde något dumt.

Gustav såg till att han tillsammans med Andreas, en gemensam vän, flyttade in i ett hus tvärs övergatan. Eller det var ett delat hus, en barnfamilj bodde på ena halvan.

Men även om Georg bodde hos honom och han hade sina andra vänner så nära, så kunde inget hindra Tom från att försöka dränka sina sorger.

Tom var med en ny tjej flera gånger i veckan, bara för att få Bill ur huvudet.

Självklart var det inte för att han tänkte på sin bror på det sättet, men han ville göra allt för att bli distraherad.

Men han drack aldrig.

Han ville hedra Bills minne till den grad att han inte drack, Bill hatade när han var full.

Både Georg och Gustav som var Tom riktigt nära märkte hur han försvann, han slutade snart le.

Georg som bodde med honom hade inte en endaste gång inte ens under begravningen, sett eller hört Tom gråta. Det oroade honom, för Tom skulle tillsist spricka och troligen göra något dumt om han var ensam.

Men ingen visste att Tom redan gjorde något dumt.

Anledningen till att han aldrig gick i t-skirt längre var enkel.

Såren på hans handleder var väldigt synliga och fick någon se dom skulle han bli utfrågad, troligen tills han klippte till någon.

Men som sagt, han gjorde i princip allt för att smärtan skulle försvinna.

 

Bill var inte bättre, bara.. Han klippte verkligen till.

Roe hade börjat prata igen och kunde lugna honom, men oftast så gick det inte.

Hur mycket han än försökte kunde han inte hålla tillbaka, men han var aldrig den som slog först för den delen.

Oftast så hjälpte han någon stackare som fallit offer för mobben på skolan, mobben som älskade att klå upp alla som stack ut.

 

Bill kunde inte kontrollera sin ilska på skolan längre, alla de gånger han och Tom slagits sida vid sida, alla de gånger han och Tom satt i korridoren och spelade och sjöng av lycka och allt han upplevt med Tom under skoltiden verkade upprepas i hans huvud 24/7

Han njöt aldrig av att slå någon och föreställde sig ofta att det var sitt eget ansikte han slog, för det var bara han som förtjänade det.

Dödar man sin bror förtjänar man allt som kommer till en.

Tillsist var det bara Roe som vågade vara nära honom, den enda som vågade prata med honom.

Hon tyckte att dom andra var rätt fåniga, i alla fall dom som Bill hjälpte när han slogs.

Dom viskade om honom och ansåg att han var störd eller så, även om han troligen räddade dom från att se ut som en boxningspåse senare. Han slog aldrig heller ned någon, bara två slag. Hårt eller inte.

Rektorn såg ofta med sorg i hjärtat hur den unge kille kämpade sig igenom skolan och klarade alla prov med bättre än bästa resultat, men gick med huvudet böjt och hjärtat blödande.

Detta ledde också till att Bill slutade prata under skoltid, bara efter skolan så pratade han med Roe.

Roe visste också att Bill var fullt kapabel att kontrollera sin ilska efter skoltid, och någonstans långt i bakhuvudet visste hon att det var någonting på skolan som Bill inte kunde hantera.

Han pratade aldrig med henne om varför han blev skickad till Australien, när dom pratade var det bara om väsentliga saker eller om Roe. Roe litade på den blåögde killen väldigt mycket och han lyssnade alltid på henne, även när hon bara klagade.

 

När Roe en dag berättade att hon skulle tatuera in datumet när hon fick tillbaka rösten i nacken så bestämde även Bill att han ville ha en ny tatuering.

Han visste precis vad han ville tatuera in.

Sist han kände sig fri, riktigt fri och verkligen kände sina känslor igen, var när han stod utanför rum 89.

Snart pryddes hans underarm av ” Freiheit 89”.

Bill fick även jobbet som livräddare och bartender, ingen på hotellet visste att han slogs på skolan och han var alltid snäll mot gästerna, men log kanske inte så mycket som de önskat.

Den nu mer blonda killen upptäckte snart att han mådde bättre när han räddade någon, han räddade inte bara ett liv. Utan han räddade Tom.

Bill hade frågat Jonathan om det fanns möjlighet att han kunde få några av Toms saker, vilket han också fick.

Två klädesplagg, en gitarr och några kepsar med pannband.

Tom märkte självklart att det försvann saker men tänkte bara att han lurade sig själv.

 

Mejlet som Tom skickat innan olyckan läste Bill varje kväll som en slags tröst, han visste att han var löjlig och kanske desperat.

Men en dag svarade han på mejlet, i vetskapen om att ingen någonsin skulle läsa det han skrev så fick han tröst. Sorgen var bara att han visste att han aldrig heller skulle få svar.

 

Och det är där vi är nu..

När Tom läste Bills svar.

 

Tom

” Hej på dig med Tomi! Haha, ärligt så saknar jag att höra det gamla smeknamnet..

Hmm, jo du känner mig för väl. Ungefär likaväl som att jag vet att du just nu sitter och leker med den där läppringen och trummar med tummen mot tangentbordet.

Tomi, det är inte fegt att visa känslor! Haha hur många gånger har jag inte sagt det?

Och jo, jag vet att du är mjukare än vad du vill tro, du är inte gjord av sten! Du är gjord av samma material som jag. Hmm, vill du veta mer om hur vi blev till så får du fråga mamma! =P

Åh gud, det där bråket? Det är jag som ska säga förlåt... Jag var bara sur för att vi inte spenderade lika mycket tid ihop. Jag gick för långt! Aww, du vet att jag älskar dig också!

Gud, sentimental var ordet...

Jag vet att du aldrig kommer att läsa det här...

Men det är en tröst, att läsa det du har skrivit, dina tankar...

Haha, om du lovar att inte sluta spela för mig...

Fel att vi är separerade? Det är mer än fel...

Jag vet inte vad jag ska göra! Ena stunden vill jag hoppa och vara med dig för alltid och ena stunden så vet jag att du inte skulle ha velat det..

Men jag tror jag tänker fortsätta ett tag till.. Se vad som händer..

Så.. Gör nu inget dumt medan utan mig, och se till att du har det bra..

Gråt inte heller några tårar för mig...

Jag ÄLSKAR dig och jag saknar dig så att det gör ont!

 

Kram/ Din Billi.”

 

-” Nej... nej..” Helt plötsligt fick jag väldigt svårt att andas.

 

Georg

En duns från Toms rum hördes innan allt blev tyst.

Jag gick ut i korridoren som skiljde våra rum åt, först höll jag på att gå in i fel rum.

Bills rum...

Åh gud, jag måste sluta med det där! Men jag saknar honom så fruktansvärt...

Ingen hade varit inne i Bills rum sen Gordon bar dit lite kläder, det är säkert väldigt dammigt och kallt. Inte som när Bill fortfarande bodde där, då var det aldrig dammigt och aldrig kallt.

Allt som kunde vara dåligt för rösten fanns INTE där...

När det lät som om en kaffekopp föll till marken kom jag tillbaka till mig själv och mindes vad jag egentligen var på väg att göra. Men en försiktig knackning så klev jag in i ex- gitarristens rum.

 

Aldrig i hela mitt liv har en syn lett till så mycket panik som denna.

Det gick så fort, så fruktansvärt fort.

Någon låg på golvet och skakade, andningen var konstig och ögonen var vidgade.

Denna någon var Tom.

Han höll på att dö!

Nej, inte dö!

Han hyperventilerade.

-” TOM!” Innan jag själv visste vad som hände så hade jag Toms ansikte mellan händerna, hans ögon verkade inte kunna fokusera på något utan flög bara omkring vilt över rummet.

-” TOM! Fokusera! Andas! Kom igen killen, andas med mig!”

Med ena handen kvar över Toms panikslagna ansikte så lät jag den andra handen fatta Toms och dra den mot min egen bröst korg, jag lyckades snabbt lugna min egen andning och tog djupa långsamma andetag.

-” Såja, lugn killen... Andas bara lugnt..”

Toms andning lugnade sig efter vad som kändes en evighet, men han skakade fortfarande som ett asplöv.

-” Tom, snälla vad hände?”

Men han skakade bara på huvudet och med en darrande hand pekade han på datorn.

-” Är du okej?” Jag började känna hur min egen chock släppte och helst ville jag sätta mig ner och gråta. Men Tom verkade ha återtagit sin sten attityd och nickade bara mot dataskärmen.

På gelé ben ställde jag mig igen och gick närmare för att se mejlet som Tom hade uppe.

”BILLI!” Och mitt hjärta sjönk.

Jag läste igenom hela meddelandet och vände mig mot Tom, och för första gången på flera veckor så såg jag något annat än kyla i hans ögon.

Hopp.

-” Georg, han kanske lever...”

”Var är Gustav när man behöver honom?”

-” Tom, jag vill inte slå ner ditt hopp men... Bill kan inte ha skickat det här...”

Toms gnista försvann direkt och och såg ner på sina händer.

-” Jag vet, men... Datumet.. Han skickade det bara för några dagar sen...”

Gud! Vad jag hatade att göra det här mot honom! Han är min bästa vän, sånna ska man uppmuntra! Inte slå ner allt hopp som finns...

-” Tom, Bill har varit borta i snart två månader... Du själv spridde ut hans aska... Du själv har gått till hans gravsten varje dag... Tom om Bill levde, tror du inte han hade sett till att vi träffat honom nu?”

-” Jag vet, någon driver med mig... Men... Jag önskar att det var Bill...”

Tom suckade och jag kände verkligen för att gråta...

 

Berättare

Dagarna gick,

Veckorna gick,

Månaderna gick....

Och idag befinner vi oss exakt nio månader efter olyckan.

Tom var med tjejer som aldrig förr och glömde snart mejlet.

Bill slogs på skolan, räddade liv efter och glömde snart mejlet.

Georg och Gustav såg med skräck hur Tom försvann från dom.

Roe såg med skräck hur Bill försvann från henne.

Ingen visste vad som kunde göras, kunde ens något göras?

Georg och Gustav visste att det enda lindriga för Tom vore att se till att han var hos Bill igen.

Roe trodde att Bill behövde åka hem.

Georg och Gustav ville inte att Tom skulle dö... Dom ville ha honom hos sig.

Roe ville inte att Bill skulle åka... Hon ville ha honom hos sig.

Så Georg och Gustav bestämde sig för att försöka sig på en semester med Tom.

Roe bestämde sig för att behålla Bill.

Tom saknade Bill.

Bill saknade Tom.

 

Bill.

” Gud jag vet inte vem jag är längre... När jag ser mig i spegeln så ser jag inte mig själv.. Bara han...Hans ansikte, hans drag och allt som hör honom till....”

Jag granskade mig själv i spegeln och höll på att brista.

I spegeln så kunde jag se hur de mörka och varma ögonen stirrade tillbaka på mig.

Hur killen med kepsen och de förstora kläderna vinkade och såg inget annat än lycklig ut.

Men killens ansikte förändrades snabbt... Nederläppen började darra och han fick jobbigt att hålla andningen normal.

Det var så lätt... Jag drog bara fram kläderna som Jonathan skickat och hoppade i dom, fixade med bältet så att jag fick världens häng, böjde en gammal piercing och satte den på nederläppen och satte kepsen och pannbandet på plats.

Klart jag visste att det inte var min bror som såg på mig...

Klart som FAN att jag visste att jag var Bill och inte Tom...

Igen såg jag upp på mig själv i spegeln och allt bara brast...

-” ÅH GUD TOM!”

Jag kände hur jag skakade och hur tårarna föll, men ärligt så brydde jag mig inte...

För nio månader sen förlorade jag min bror.. Och jag har inte gråtit en tår sen dess...

-” FAN! FAN! FAANS JÄVLA HELVETE!” Jag kunde inte kontrollera floden som rann ner för mina kinder, än mindre känslan av att sakta tömmas på alla känslor.

Jag höjde blicken mot helkroppsspegeln och insåg också att jag satt på golvet.

Men den insikt som sårade mest där jag satt var, att hur mycket jag än liknade honom så skulle jag aldrig få honom tillbaka.

Även om det var Tom som såg tillbaka på mig där i spegeln så var det ändå jag...

-” HELVETE TOM!” Jag har nog aldrig varit så emotionellt ”fucked up” som jag var då, men det jag gjorde lättade faktiskt lite på trycket.

-” Hur kan du vara borta? Va? Jag trodde i alla fall att jag skulle känna det! Känna att du var borta! Men jag känner inte ett jävla dugg! Jag är helt jävla tom!”

Utan att riktigt tänka på det så höjde jag blicken och såg ut genom fönstret, ut mot himlen.

-”Om du nu är där upp, varför ger du mig inget tecken? Jag trodde att om någon av oss dog skulle den andre visa sig för den andre! Ge ett tecken! Bara ETT tecken Tom! Säg vad jag ska göra! Jag trodde att du skulle leda mig, se till att jag gör rätt! Men jag gör inget rätt! Jag slåss, jag är dum jag är inte jag! Jag är inte mig utan dig...”

Jag började må illa, en annan insikt kom. Och den slog mig hårt, jag sänkte blicken och lätt kroppen falla fram mot golvet.

-” Åh gud Tom... Förlåt... Jag glömde, jag har ingen rätt att be dig om något... Jag borde skjutas... Det är mitt fel att du är borta.. Mitt fel att du inte är här med mig... FAN FÖRLÅT! Helvete.... Förlåt Tom.. Mitt fel... Snälla... Förlåt...”

Hade någon lyssnat på mig hade jag nog blivit skickat till ett mental sjukhus, men jag brydde mig inte.. Det fanns bara en som kunde göra allt bra igen...

-” Tomi..”

 

 

Tom

” Gud jag vet inte vem jag är längre... När jag ser mig i spegeln så ser jag inte mig själv.. Bara han...Hans ansikte, hans drag och allt som hör honom till....”

Det var så lätt...

Jag hade bara smugit in i hans rum och hämtat det jag behövde utan att se mig om.

Jag hade hjälpt honom med det här så många gånger förr att jag kunde det utav gammal vana.

Att ringa in ögonen, färga ögonbrynen, hoppa in i hans kläder och sen gömma dreadsen i en mössa, det var för lätt..

Klart jag visste att det inte var min bror som såg på mig...

Klart som FAN att jag visste att jag var Tom och inte Bill...

Igen såg jag upp på mig själv i spegeln och allt bara brast...

-” ÅH GUD BILL!”

Jag kände hur jag skakade och hur tårarna föll, men ärligt så brydde jag mig inte...

För nio månader sen förlorade jag min bror.. Och jag har inte gråtit en tår sen dess..

-” Tom? Hey Tom? Är du okej?” Georgs röst hördes på andra sidan dörren men jag brydde mig inte.

-” Tom? TOM!” Jag brydde mig fortfarande inte om att svara, jag hade bara blicken fixerad på Bill, eller min spegelbild.

-” Okej Tom du ger mig inget val!” Jag hörde hur handtaget trycktes ner och vände mig för att möta min vän basisten.

 

Georg

Sotade ögon, tighta kläder, ringar och armband..

Bill!

Försiktigt närmade jag mig honom och lät en hand falla över hans ansikte, jag visste inte vad jag skulle tro.

Att möta sin döde vän i broderns rum var kanske inget jag hade väntat mig.

-” Bill?”

Ibland hatar jag min egen dumhet, jag behövde bara se lite närmare för att upptäcka hålet där läppringen skulle vara.

-” Tom?” Han nickade och snart vek sig knäna och han sjönk ner på golvet, innan jag hunnit reagera så var jag själv nere på golvet med honom i famnen. Det var då jag insåg att han grät, asså grät på riktigt. Jag kunde inte hjälpa det utan kände lättnad över att han äntligen visade känslor, känslor som visade hur han mådde.

-” Såja killen.”

Tom började skaka och jag höll honom närmare när han började prata...

-” Ja-ag... B-ill... Jag trodde att han...”

Jag började cirkla med händerna över Toms rygg och uppmuntrade honom att fortsätta.

-” Jag trodde att om Bill försvann och jag inte fick följa med, så skulle han leda mig.. Säga vad jag skulle göra... Men han...” Tom började skaka igen men fortsatte ändå, med en ovanlig styrka i rösten.

-” Jag är inte mig själv utan honom! Jag är patetisk! Jag är egoistisk, jag ligger runt hela tiden och jag gör bara fel!” Där försökte jag stoppa honom men han tystnade mig.

-” Vet du varför Georg?” Jag skakade på huvudet som om jag inte visste, men ärligt så hade jag mina aningar.

-” För att jag är halv...”

Mitt hjärta sjönk flera meter. Vad gör man i en sån här situation? Svar: Finns till hands.

Men om det inte räcker då? Hur lagar man en människa som är så trasig?

-” Jag önskar bara att han kunde ge mig ett tecken, ett tecken på att han fortfarande älskar mig och vill vara med mig lika mycket som jag vill vara med honom..”

Jag suckade och drog Tom ännu närmare.

Jo att åka till Australien följande dag skulle göra gott.

 

Berättare

Natt... Det var nattsvart ute, kväll i Tyskland och en ny dag i Australien.

Vad ingen visste, var att det satt två väldigt lika pojkar i varsin del av världen.

Den ene i sin väns famn och den andre ensam framför sin spegelbild väntandes på en bättre tid.

 

I Tyskland så packade de fyra killarna (med Andreas) för att åka, mot skivbolagets vilja, till Australien för att bo på hotell ” Jean's Blue”.

I Australien så gjorde sig den unga livräddaren redo att vakta stränderna den kyliga lördags morgonen på ” Palm O's”.

 

Tom

-” Långt kvar?”

Gustav såg lite små surt på mig innan han nickade.

-” Vi kommer att vara där nån gång vid fem, Australiensk tid.”

Jag suckade och lutade mig tillbaka.

Skivbolaget hade varit helförbannade över att vi skulle åka till Australien, egentligen var inte jag heller så sugen på det men det var G:nas påhitt alltihopa.. Och lite Andreas.

Men nu när jag vant mig med tanken så kändes det lite mer inbjudande, om vi bara slapp maskera oss.

Visserligen så var det ju inte mycket, men jag fick ex. Inte ha dreadsen uppsatta eller väldigt förstora kläder på mig. Men värst av allt så tvingades jag ha GRÖNA linser på mig! Men det kändes lite bättre när både Georg och Gustav fick ha ljus blåa. Georg såg lite ut som en tjej... Haha nej.. Men det muntrade upp mig lite att tänka så.

Georg fick inte heller ha håret som han ville utan tvingades ha det i en stram knut, Gustav fick inte heller klippa sig så att lockarna var snart framme och HAHA Anderas fick så lov att gå omkring med en av mina kepsar. Och precis alla som vi känner har ansett att han ser ur som en idiot.

Jodå, tvingar mina vänner med mig till Australien ska jag i alla fall få lite ut av det!

Helt plötsligt så kände jag hur ögonlocken blev väldigt tunga och jag tänkte att ÄNTIGEN så kom sömnen.

 

-” Så så törnrosa, dags att öppna dina vackra gröna ögon.” Jag började blinka bort det suddiga och fick snart Anderas ansikte framför mig.

I vanliga fall bär Andreas väcker en så använder han sina klo händer och kittlar en tills andan är borta, not funny!

-” Nej... Inte du..” Andreas log och vände sig mot Gustav.

-” Hah! Sa ju att han älskar mig!” Gustav ryckte bara på axlarna och såg ut som om han skulle somna på fläcken. Men den kommentaren gjorde i alla fall så att jag ofrivilligt drog på smilbanden.

Vi blev upphämtade av en taxi som tog oss till hotellet, själva resan dit från flygplatsen tog lite mer än en timme och innan vi var framme var klockan mot halv åtta.

Georgs förslag om att lämna väskorna och sen söka upp ett matställe kändes riktigt bra.

Sen vi landade i Australien så kunde jag känna hur aptiten kom tillbaka och även förmågan att sova, det var som om jag kände mig en aning tryggare, närmare... Äsch... Jag var rätt fjantig som tänkte så.. Men det var så jag kände..

 

Bill

En ny dag... Nej, bara ytterligare en dag. Lördagen var slut och jag var tillbaka i stugan med Roe, som påstår att hon ska åka till Tyskland med mig innan året är slut.

Visst jag vet att jag måste tillbaka nån dag men jag vill inte tänka på det och definitivt inte med Roe innan året är slut. Dels för att hon inte har någon aning om vad som egentligen hände och dels för att hon skulle prata skallen av mig.

För första gången i mitt liv så inser jag hur jobbigt det måste ha varit för andra att lyssna på mig när jag pratade oavbrutet 24/7.. Inte för att jag får någon chans att gottgöra det.

Roe börjar snart prata om något annat och jag börjar bli riktigt trött.

 

Inom en timme hade Roe gått och jag hade lagt mig.

I natt var första natten jag var helt utan mardrömmar och andra hemsökelser, så dagen efter vaknade jag med ett solsken på läpparna..... Nästan.

 

12.46 visade klockan i köket på och jag fick en aning bråttom, jag började som livräddare ett, prick. Och jag skulle få gå till tornet idag vilket var lite längre bort än vanligt, jag hade bytt med en kille som hade sitt torn nära ” Jean's Blue”.

Väl där så insåg jag hur tråkig den här dagen skulle bli, det var nästan folktomt, bara ett par på kanske 80 som gick efter stranden.

Av någon anledning så kände jag ett stort behov av en penna och ett papper.

Ett behov jag inte haft på över nio månader.

Jag letade lite i min väska och fann några informations papper som jag kunde använda baksidan av och sen en penna. Innan jag visste ordet av så var jag djupt försjunken i det jag skrev..

”Empty streets... ”

 

Och DÄR slog klockan sju! Att jobba sex timmar på ett folktomt ställe är nog ingen livräddares dröm, särskilt inte min. Av någon anledning så var jag rastlös hela dagen och gjorde i princip allt för att sysselsätta mig i några timmar. Jag tog det till och med så långt att jag skrev ner hela ”Heilig” med en pinne i sanden, plus de ackord jag kunde till.

Men nu var klockan sju och jag fick gå tillbaka till kontoret, eller ”högkvarteret”.

Vägen dit trodde jag aldrig skulle ta slut, folk frågade mig hela tiden om småsaker typ: vars ligger närmsta mat ställe? Men det lyfte ändå min dag när jag fick hjälpa ett barn få tag i sin boll som hade farit iväg för långt från stranden. Det var också enda gången idag jag behövde blöta ner mig.

Egentligen hade jag ingen vidare lust att gå hem till stugan, hem till ensamheten. Men jag hade nog inget val, det var bara att gå hem. Dessutom hade jag skola följande dag så jag kunde inte vara ute så länge.

Högkvarteret kryllade av livräddare och annat folk som hade för lite att göra, dom var alla trevliga men ingen av dom hade jag lust att prata med. Snabbt tog jag mig ner till omklädningsrummen och bytte om. Jag mer eller mindre sprang hem, bara för att upptäcka att mina nycklar var borta.

-” Åh nej, satan!” Jag hatade verkligen när jag tappade bort saker, jag fick alltid småpanik och fick så dåligt samvete. Och när jag inte hittade det jag letade efter så fick jag skitmycket panik.

-” Nej nej..” Då kände jag för att slå huvudet i dörren.

Idioten Bill hade glömt nycklarna i badvakts tornet.

Lite smått irriterad på mig själv så gick jag tillbaka till tornet, men samtidigt som jag var irriterad så var jag ändå lite glad för det var en härlig kväll och jag hade inget emot att gå.

Vägen dit flög bara fram, och jag kände mig glad. Nästan som om jag hade lust att le, okej det kanske låter dramatiskt men jag hade inte haft lusten på länge.

 

Ju närmare tornet jag kom, ju mer uppfylldes jag av en helhets känsla. Okej jag tror att jag, på grund av min före detta roll som sångare till emotionella texter, kan ha mina ”moments”. Jo, det förklarar nog de känslor jag hade.

Sakta närmade jag mig tornet och insåg att jag hade lämnat dörren öppen.

-” hur dum får man va?” Jag log faktiskt när jag fattade att jag sa det högt.

När jag kom till tornets framsida så såg jag någon stå ute i vattnet.

En kille troligen i badshorts, en t-skirt och en mössa.

Jag fick en känsla av att jag kände igen killen, men jag var inte riktigt säker.

”Kanske någon från min klass.” tänkte jag och gick in i tornet för att ta mina nycklar.

På det träfärgade bordet längst in så låg dom, precis bredvid telefonen.

Jag log lite, tog nycklarna i handen och såg ut genom fönstret .

Killen var borta.

Istället var det bara en mörk fläck under ytan.

-” Shit nej!”

Jag slängde av larmtelefonen, benen sprang av sig själv och snart kände jag vattnet mot mina ben.

” Han kommer dö om jag kommer för sent!”

 

 

 

Berättare

Bill hade aldrig sprungit så fort i hela sitt liv, känslan av att han kanske skulle förlora killen i vattnet var mer än han kunde klara av.

När han kom ut i vattnet så kunde han inte se killen någonstans, killen var borta.

Han samlade luft i lungorna och dök, det stack i hans ögon när sand virvlade upp från botten men han ignorerade det och fortsatte.

Inte långt ifrån honom så låg en något.

Det var killen!

Bill kände hur luften höll på att ta slut och sparkade på allt vad han kunde för att det skulle gå snabbare. Snart kunde han sluta sina armar runt kroppen och sparka av från botten.

När han nådde ytan trodde Bill att han nått himlen, andetaget han drog var ett av de saker han behövde mest.

Bill hade blivit väldigt stark under den tid han varit i Australien och även om det inte syntes på hans fortfarande lika taniga kropp, så kunde han lätt bära killen i hans famn upp på land.

Ingen andning.

-” Åh! kom igen!” Skrek Bill och började HLR.

Killen som Bill räddat hade inte varit under ytan för länge och snart vaknade killen till med en hemsk hosta.

Killen låg först alldeles stilla och flämtade medan Bill letade i tornet efter en filt eller något som killen kunde få.

-” Sorry, I couldn't find a blanket. So you can take my jacket instead.”

Killen log tacksamt och tog emot Bills livräddar jacka innan han började hosta ordentligt igen.

-” It's okay.. Thank you by the way, for saving my life! I wasn't trying to kill myself even if it might have looked that way.””

-” Haha, okay. You have a strong accent were are you from?”

-” Germany.”

Bill hoppade nästan av lycka, han hade inte fått använda sin tyska på så länge.

-” Aha, jag kunde nästan gissa det!”

Killen vände då för första gången på sig med ett chockat uttryck i ansiktet.

Bill fick också en ordentlig titt på killen framför sig.

Han hade dreadlocks, och käkbenen var ganska höga, nederläppen var lite större än den övre, näsan var mjukt böjd och hela ansiktet var så likt.

Bill höll nästan på att säga ”Tom!” Men hejdade sig då han såg att killen hade gröna ögon.

-” Um .. Ehh..”

Bill var som trollbunden av killen, kanske Tom hade en till tvilling?

Likheterna var så många, men ögonen skiljde sig, dessutom så hade killen inte heller en piercing i läppen.

-” Um.. Jag är ledsen men jag måste gå! Du borde gå till sjukhuset och kolla så att du inte fått vatten i lungorna eller så. Ehm.. Vi ses.”

På bara sekunder så hade Bill rest sig upp och var säkert femtio meter ifrån Tom innan Tom ens hunnit reagera.

 

Tom

Vågen kom så plötsligt, jag hann inte ens vara med.

Det var faktiskt inget självmordsförsök eller ens i närheten av den tanken.

Jag hade bara gått ut i vattnet för att samla mina tankar då vågen kom.

På bara sekunder så hade jag ingen som helst kontroll över vad som hände.

Jag försökte skrika, men det enda som hände var att vatten fyllde min mun och luften från mina lungor försvann.

Panik spreds i bröstet och jag kunde se bilder blixtra för mina ögon..

Helt plötsligt så var min värld alldeles svart..

 

Lungorna höll på att döda mig, vilket ledde till ett obarmhärtigt hostande.

Jag kunde höra en kille prata med mig i bakgrunden och jag svarade på hans frågor utan att riktigt veta vad han sa.

Det kändes som om jag någonstans långt inom mig kände igen rösten men kunde inte riktigt koppla den.

Tillsist så snappade jag jag upp orden ” Where are you from?” och jag svarade att jag var från Tyskland.

Svaret var nog inte det som chockade mig.

Det var killens röst när han svarade på tyska.

Det var en röst jag inte hört på länge, den var så len, mjuk och samtidigt hes. Jag blundade mot den överväldigande känslan inom mig och vände mig om för att möta Bill.

Problemet var bara att det inte var Bill.

Nej, killen hade blont hår uppsatt i en liten tofs, blå ögon, ingen piercing i ögonbrynet och en tatuering på vänsterarmen där det stod ” Freiheit 89”.

Jag fick nästan panik då jag insåg att jag hade stirrat på killen rätt oförskämt i flera minuter och han reste sig.

Innan jag visste ordet av så var han borta.

-” Shit!”

Irriterat så borstade jag bort lite sant från benet och tänkte tillbaka på killen.

Åh gud.. Han var ändå lite lik Bill. Hans ansiktsform var rätt lik och sättet han höjt ögonbrynet på när han insåg att jag glodde på honom.

Det dröjde inte länge förrän jag upptäckte att hans jacka låg kvar på mina axlar och jag insåg att jag borde lämna tillbaka den.

Bara ett problem...

Jag hade ingen aning om vad han hette eller vars han bodde.

Ibland älskar jag att vara nyfiken och inte riktigt respektera vad folk har i sina fickor.

I hans högra jackficka så hittade jag ett schema för ” Palms high.”

Lite sorgset så insåg jag att Georg skulle tvinga med mig ut nånstans i vildmarken imorn så jag skulle inte kunna se Bills- look- alike förrän dagen efter, tisdag med andra ord.

Lite lustigt var det nog, han hade också ett namn som började på B.

När jag såg närmare på namnet högst upp till höger på schemat så insåg jag att han i alla fall hade ett väldigt ovanligt namn och att folk troligen skulle veta vem han var.

B. Lily Calla

Lily Calla... Calla Lily.. Det är en av mina favorit blommor... Haha det där lät ju ALDRIG gay.. Haha! Suck...

 

Bill

Av ungefär de nio månaderna jag känt Roe så har hon varit tillsammans med nån kille som heter Patrik. Det började för fyra månader sen och sen dess har hon pratat non- stop om deras parnings ritualer. Men för två veckor sen gjorde dom slut och idag så hade Roe insett något som kanske skulle förändra hennes liv dramatiskt, troligen skulle hon förändra mitt också.

-” Bill snälla, kan jag få göra det hos dig? Mamma kommer flippa ur om hon får reda på det nu!”

Jag nickade bara, vi var fortfarande på skolan och jag gillade inte att prata på skolan. Mer än en gång hade det lett till att folk försökte hoppa på mig.

-” Åh gud! TACK!” Roe kastade sina armar om mig och jag kämpade med att andas.

Ingen som mötte Roe och bara såg på henne skulle någonsin kunna gissa hur mycket liv hon var fylld av, hur mycket glädje som bodde i henne. Just nu var nog Roe den person jag lutade mig mot.

-” Åh.. Bill se på mig!” Jag såg på Roe's chockade ansiktsuttryck och blinkade. När jag blinkade gjorde det väldigt ont i det högra ögat. ”Fan!”

-” Bill, freaka inte ut nu! Men du har ett brunt och ett blått öga!”

Jag la direkt handen över ögat och drog med Roe in på närmsta toalett.

-” Bill vad i?” Jag lyckades tysta henne med en blick lyckligt nog och såg till att låsa dörren ordentligt när vi väl var inne.

-” Fan..” Mumlade jag och lyckades pilla tillbaka linsen som halkat fel.

-” Bill tänker du berätta varför du har blåa linser...”

Jag suckade, vad gjorde det om hon visste? Hon gillade ju våran musik och hon skulle inte skvallra för någon heller.

-” Roe.. Jag...” Av någon anledning så kunde jag inte förmå mig att säga det. Och föresten, vad skulle jag säga? ” Du Roe, jag är egentligen Bill Kaulitz, ex- sångare i Tokio Hotel.” Risken att hon skulle tro mig var liten.

-” Roe, köp ditt graviditetstest och kom till mig sen vid fem, jag jobbar inte ikväll. Jag lovar att jag ska förklara allt då.” Hon nickade och kom närmare, så nära att våra näsor snuddade varandra.

Jag kände hur min andning saktade ner och mötte hennes blick.

Allt jag behövde veta såg jag där, min hemlighet skulle vara säker hos henne. Roe hade blivit en lika nära vän som Gustav och Georg en gång var...

 

Av någon anledning så fyllde G:na mina tankar när jag gick hem.

Jag saknade dom så vansinnigt, men dom hade nog glömt mig...

Jonathan sa ju det innan jag åkte.

”-” Bill, dom vill aldrig mer se dig igen, dom anser att det var ditt fel. Likson Andreas, dina föräldrar och redan de fans som vet om det här... Skivbolaget är skyldig dig massor, dom vill att du åker. Ta den här chansen Bill och börja om.. Ingen vill ha dig här ändå..”

Jag sparkade på en sten vid minnet och fick väldans ont i tån.

Det dröjde inte länge förrän jag nådde min stuga, hah.. Stuga.. Jag sa inte ens ”hem”...

Jag hann bara komma innanför dörren innan jag satte igång.

Jag skulle nog aldrig få Roe att tro mig om jag bara berättade för henne, så jag fick visa henne.

 

När klockan var tio i fem så såg jag mig en sista gång i spegeln och kände hur det stack i hjärtat.

Jag hade haft så fullt upp att jag hade glömt bort hur det var.. Hur det kändes... Hur det luktade och allt...

Framför spegeln stod inte längre Bill Lily Calla- Killen med blåa ögon, blont hår och shorts.

Framför spegeln stod Bill Kaulitz- Killen med svart sminkade ögon, svart hår, mörka tighta jeans, en mörkröd t-skirt med trycket ” With the right to live”, armband och halsband, håret utspretat och framför allt.. Bruna ögon.

Jag kände hur det blev svårare att andas och började fundera på om jag gjorde rätt som lät Roe veta.

JA, var svaret.

Klockan slog fem och två lätta knackningar hördes på ytterdörren.

-” Vem är det?” Ropade jag av vana.

-” Bill din idiot! Du sa FEM! Vem tror du att det är?” Jag log, Roe var inte ens hälften så arg som hon lät. Hon gillade bara att ge sken av det.

Mitt hjärta dunkade fortare och fortare ju närmare dörren kom och när jag satte handen på handtaget för att öppna, mådde jag nästan lite illa.

Jag skakade om huvudet och tog mot till mig och..

-” Bill! Shit! Vilken tid det tog!” Roe gick bara förbi mig och rakt in i ”stora rummet”, jag gapade. Hon hade inte ens sett mig!

Häpet följde jag efter henne in och väntade på att hon skulle vända sig om, hon stod nämligen med ryggen mot mig och grävde i väskan. Jag kunde se hur Tokio Hotel märket glänste på hennes väska och blev med ens mer nervös.

Men Roe verkade inte vilja vända sig om utan fortsatte bara att skotta ut alla möjliga grejer ur väskan och jag började få panik. Jag klarade inte av att stå där och vänta på något som antingen skulle förstöra mitt liv ännu mer eller kanske lyfta lite av den tyngd som hänge över mina axlar.

-” Roe snälla! Se på mig!” DÅ vände sig Roe om.

Jag tror aldrig att jag sett någons ögon bli så stora, hela hennes ansikte förvreds till ett uttryck som jag inte riktigt kunde läsa av och helt plötsligt skrek hon.

-” ÅH GUD! Du är ju BILL KAULITZ! BILL! BILL! Vars är du? Asså jag menar Lily Calla! CALLA! Var är du! ÅH GUD! Jag visste inte att ni kände varandra!” Innan jag visste ordet av så hade jag hela Roe över mig. Hon kramade mig och var helt galen.

Det var kanske inte den reaktionen jag hade väntat mig och det kändes som om jag skulle börja gråta.

Snart hade Roe hoppat av mig och gick till mitt rum och skrek.

-” Calla! Kom ut! Shit, jag hade aldrig trott att du skulle berätta att du gömde Bill Kaulitz!”

Jag suckade och satte mig i soffan, utan att tänka mig för så satte jag huvudet i händerna och kämpade mot de tårar som jag kunde känna i strupen.

-” Bill K.. Vad är det?” Roe närmade sig snabbt och la en varm hans på min axel.

Det här var en av de saker jag älskade hos henne, ena sekunden så kunde hon vara helt uppspelt och galen och andra kunde hon vara så brydd och omhändertagande att man kunde tro att hon hade en personlighetsdelning.

-” Rosie... Det här är ganska svårt att berätta...”

-” Huh? Det är bara Bill som kallar mig Rosie..”

-” Det kan bero på att jag är den Bill...” Jag vågade se upp lite för att möta hennes blick.

-” Va?” Jag suckade och Roe såg ut som om jag hade fem huvuden.

-” Det hände en grej i Tyskland som gjorde så att Tokio Hotel splittrades, jag skickades hit för att koncentrera mig på annat. Jag fick en ny identitet och fick inte berätta för någon. Vilket inte du heller får göra Rosie...” Roe såg ut som om jag slagit till henne.

-” Så det du menar är... Att Bill Lily Calla inte finns på riktigt och att du egentligen är Bill Kaulitz?”

Jag nickade och Roe såg på mig igen med ett uttryck jag inte kunde förstå.

-” Det här låter som en dålig film, vet du det..” Jag log, det var verkligen något som Ro skulle säga och hon verkade ta det bra, trodde jag. Roe's röst var kal och känslolös när hon fortsatte

-” Så Bill Kaulitz, vad har du mer ljugit för mig om?” Jag tror att det hade gjort mindre ont om Roe hade skjutit mig.

-” Rosie..”

-” Nej! I helvete heller! Du vet! Du vet för fan! Alla i hela mitt jävla liv har ljugit för mig! Alla sviker mig förr eller senare! Och jag trodde... FAN! Jag trodde i alla fall att du var annorlunda! Men jag hade visst fel!”

Jo jag visste.. När Roe var tolv så våldtog hennes mammas kille henne, med löftet om att han älskade henne. Kort efter det så stack hennes mamma och lämnade henne hos hennes moster, hennes äldsta syster blev tillsist arton och tog hand om Roe när hon fyllde fjorton. När hon blev femton så kom hennes mamma tillbaka. Sen dess har inget av hennes tidigare förhållanden funkat, killarna har varit otrogna, slagit henne och tvingat henne till olika saker. Det vara bara nu, när hon började på Palm's High, det började ordna upp sig för henne. Jag hade också kommit en bit in på terminen och vunnit hennes förtroende och hon vunnit mitt.. Bara.. Jag svek henne också.. Jag hann knappt reagera innan hon ställt sig upp, det gick så fort och hon var på väg mot dörren.

-” ROE!” Jag slängde mig efter henne mot dörren.

-” Snälla Roe.. Förlåt..”

Men i Roe's ögon kunde jag se något jag sett förut, men aldrig riktat mot mig.

Ilska, frustration.. men framför allt... Besvikelse.

-” Roe?”

-” Bill.. Så, vad gjorde du egentligen? Satte du på en kille? Nåns tjej kanske? Ställde du till det för familjen kanske?” Hennes röst var kall och jag märkte att hon citerade killen som jag slog till första gången jag träffade henne.

-” Roe..”

-” Jasså? Det vill du inte berätta? Jag har fan öppnat hela mitt jävla liv för dig! Jag har berättat precis allt för dig! Och ä..”

-” JAG DÖDADE TOM OKEJ!” Jag kände knappt igen min röst och kände direkt hur värmen i kroppen lade sig för att sen direkt ersättas med kyla. Det var första gången jag sa det högt, första gången jag sa det när någon hörde det, första gången jag hörde det..

Det gjorde riktigt ont....

-” Va?” Roe's röst var tunn och hon såg oförstående på mig.

Jag var arg, arg på mig själv. Dels för att jag skrikit åt Roe och dels för att jag sagt för mycket. Men mot mitt skrikande inre så fortsatte jag ändå berätta.

-” Vi pratade.. Och... jag minns inte riktigt vad som hände.. Men det kom en bil, föraren var alkoholpåverkad och körde för fort. Min manager sa att jag använde Tom som sköld... Han blev så förstörd att dom inte kunde fixa hans ansikte.. Jag.. eh...Han dog... Innan jag hann säga hejdå.. eller förlåt...”

Jag mötte inte riktigt Roe's blick men jag kunde höra hur hon andades tungt innan hon mumlade.

-” Bill... Jag.. Vet bara inte vad jag ska säga... Du har ju aldrig pratat om varför du kom hit så jag antar att det bara är namnet du ljugit om.. Men jag behöver tid...” Jag nickade och hon gjorde sig redo att gå. Men jag ville inte att hon skulle gå, inte bara sådär och vara sur på mig.

-” Rosie...Snälla stanna...” Min röst kändes alldeles knäckt, dels för mitt tidigare uttalande och dels för att jag insåg precis hur mycket jag behövde Roe.

-” Bill... Asså... Jag fattar det inte... Jag tror det här är det sjukaste jag varit med om!”

-” Roe, snälla stanna.. . Gör testet här...”

Helt plötsligt så blängde Roe på mig och tryckte ner handtaget för att gå ut men innan hon gick fräste hon:

-” Mamma ha redan tvingat mig att göra det! Och gissa vad? Jag ska bli mamma!” Och med det var hon borta.

 

Tom

Även om Georgs planer på att muntra upp mig kunde gå för långt, så hade det han planerat för måndagen varit rätt mysig ändå.

Vi väcktes före nio och hämtades av en bil, ingen planerade att berätta för mig vart vi skulle.

När vi hade kommit en bra bit efter en landsväg så knöt Georg en hilka för mina ögon och sa åt mig att lita på honom. Visst, jag skulle lägga mitt liv i hans händer, men nu handlade det ju om något annat och det skrämde mig lite.

Bilen stannade tillsist och vi klev ut.

Jag log nästan..En hund slickade mina händer och jag kände mig genast tryggare, jag älskar hundar.

Lukten av hästar och kor nådde snart mina näsborrar och jag försökte blänga på Georg genom hilkan. Precis som om han visste vad jag gjorde så sa han:

-” Tom, lägg ner! Du kommer att gilla det här.”

Tillsist så fick jag min syn tillbaka och såg ett utav de vackraste djur jag sett på länge.

Shadow var en kolsvart frisier häst. Ägarna hade låtit manen växa och han såg nästan sagolik ut.

Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att en häst var vacker, dom var mer som bara. Fina..

Men Shadow påminde om någon... Hans sätt att röra sig så vackert och lugnt men samtidigt så gjorde den svarta färgen honom mystisk.. Som om han hade en hemlighet som bara var hans, hans att bära till döden.

Medan jag stod och beundrade den mystiska skönheten så harklade sig Georg bakom mig.

-” Hrm, Tomsi Tomsi... Tänker du sitta upp eller bara stå där?” Jag snurrade runt och fann Georgs lugna gestalt på ett brunt fullblod. (Som ni förstår så red jag förut, när jag och Bill var yngre. Och vi hade en tjej kompis som pratade på om raser och allt sånt, så vi lärde oss.)

Dagen flöt på bra och jag njöt faktiskt, nästan så mycket att jag glömde killen som räddade mig... Nästan..

Jag hade berättat för G:na och Andreas vad som hade hänt och dom blev självklart också nyfikna på den här killen, men dom var skeptiska.

-” Tom, du plågar bara dig själv!” Hade Andreas sagt, men efter många om och men så fick jag dom att gå med på det. Georg hade även fått möjlighet att hyra en bil och skulle skjutsa mig till skolan på följde med.

 

Följande dag är idag.

Nervositeten steg och jag fick kämpa med att få upp Georg som skulle följa mig till skolan.

Både Andreas och Gustav hade lyckats ramla av hästarna igår och både hade bett om att få sova lite längre. Georg hade föreslagit att om han också tyckte att killen liknade Bill så skulle dom nog få se honom senare i vilket fall som helst.

Georg vaknade tillsist till och även om han var intresserad av killen så fick jag ändå hota med kallvatten för att få upp honom.

Resten gick fort, vi var snart på väg mot skolan.

 

-” Helvete...” Jag såg frågande på Georg som såg sig själv i spegeln.

-” Vad?”

-” Jag glömde spöka ut mig, har varken linser eller håret uppsatt.”

Vore det inte för att jag varit livrädd för att bli igenkänd så hade nog även jag glömt linser och utstyrsel. Men Georg smälte in mer än vad jag gjorde och när han tillsist hittade ett hårband så var jag säker på att det skulle gå bra! Av någon anledning så kände jag mig mer och mer osäker. Varför kände jag att jag ville se Bills look- alike igen?

Kanske Andreas hade rätt? Ville jag bara plåga mig själv? Var det därför jag varit så positiv senaste tiden? Frågor snurrade runt i skallen på mig när vi äntligen stannade vid skolan.

 

Berättare

Georg kunde lätt se rakt igenom Toms lilla charad, det var inte svårt att se hur han jobbade med att få upp hoppet och verka positiv. Kanske för hans egen skull eller hans nära, men det spelade ingen roll. Varje gång Georg mötte Toms blick så kunde han tydligt se osäkerheten och hur det positiva inom honom dinglade i en väldigt skör tråd. En tråd som kanske skulle gå av vid mötet av den här killen. Men samtidigt så var Georg nyfiken på killen och han hade räddat Toms liv, om inte annat så var han skyldig killen ett stort tack.

Tom och andra sidan fortsatte barra att intala sig att han var positiv, att bara han såg killen så skulle allt ordna sig. Varför visste han inte, men han ville det bara, utan en tanke på vad som skulle hända sen.

Tillsammans gick de två vännerna in på skolgården för att försöka hitta killen.

Skolan var varken stor eller liten, den var rätt mysig. Inte så att alla visste vem man var men inte heller så att man såg flera olika nya ansikten varje dag.

Georg och Tom insåg snart att dom troligen inte skulle hitta killen direkt och satte sig ner vid en bänk.

-” Så, vad gör vi nu?” Tom såg funderande på sin vän innan han svarade:

-” Vi får väl fråga någon.” Georg nickade och såg sig om.

-” Hey, you! Blondie, can we talk to you for a sec.?

Tom ville skratta åt Georgs plötsliga utfall mot en blond kille i nåt slags gäng, killen såg ut som han tänkte nita dom och Tom blev med ens lite mer osäker på Georgs val av utfrågningsoffer.

-” What?” Georg insåg direkt att han hade valt rätt, alla skolor hade killar med attityd och de killarna visste oftast det mesta om alla.

-” We're looking for a guy, think you can help us?”

-” Whats in it for me?” Killen lyfte ett ögonbryn men Georg fortsatte:

-” What about me not making you flat in front of your friends?” Tom såg förvånat på Georg, han hade aldrig hört honom hota någon förut. Georg där emot visste precis vad han gjorde. Den här killen hade troligen slagit mer elever som än hjälpt dom, vilket Georg kände igen från sin tidigare skolgång. Killen log, vilket Georg visste att han skulle göra.

-” I'm Kinns, who're you looking for?” För första gången under hela det ”gulliga” lilla samtalet så lät Tom sina läppar forma ord.

-” A guy, his last name is Lily Calla.”

Varken Georg eller Tom skulle ens kunnat gissa sig till reaktionen som dom fick.

Kinns spärrade upp ögonen och backade.

-” You're not with him, are you?”

-” No we just want to talk to him.”

-” You're cops? He's going to jail?”

Georg kände hur hakan föll och kunde inte riktigt komma på varför killen sa som han sa.

Tom mörkande bara, han kände hur hjärtat blev kyligt och tog över konversationen med Kinns.

-” Why do you think so?”

-” Well let's see.. He has beaten up every single guy in my gang, probably every single guy in this fucking school.”

-” Why would he do that?”

-” No reason! He is like.. I dunno, he did something in his former country and now he's here.”

Tom kände hur något kramade om hans hjärta, visst, killen var just en sån kille som överdrev allting. Men ändå så kunde Tom känna att han inte längre ville hitta killen. Om killen slogs så skulle han inte vara minsta lik Bill, Bill skulle aldrig slå någon och Tom ville inte gärna förstöra den bilden tackvare nån idiotisk look- alike.

Georg hade återfått fattningen och studerade Toms ansiktsuttryck länge innan han sa:

-” What's his real name?”

-” Bill Lily Calla, that's all I know!” Tom höll på att kvävas av sitt eget hjärta i halsen. Killen hette Bill. Basisten såg medlidsamt på sin vän men fortsatte:

-”We're here to return something, you know where we can find him?”

-” You're seriously stupid.. I dunno, talk to the girl over there. She's the only one who gets close to him without having his fist in her face.”

Georg nickade och började leda iväg Tom mot trädet där flickan satt men Tom stannade tvärt.

-” Georg, skulle det vara okej om du gick ensam?”

-” Va?”

-” Förlåt, men jag vill inte se honom längre...”

Georg nickade bara, han förstod mycket väl varför inte Tom ville se killen. Shit, det ville inte han heller, men det var lika bra att lämna igen jackan.

-” Visst, sätt dig i bilen så kommer jag strax.” Tom nickade och gick.

Georg närmade sig flickan sakta, hon hade huvudet nedböjt och svart hår dinglade runt hennes ansikte.

-” Hrm, Um..” Georg visste inte riktigt vad han skulle göra för att dra till sig uppmärksamhet, och när flickan fortfarande inte såg på honom sa han:

-” Kan du kanske hjälpa mig?” Innan han ens insett att han pratade tyska så svarade tjejen, också på tyska.

-” Beror på vad du vill.” Hon såg fortfarande inte upp och Georg utbrast.

-” Du kan ju tyska!”

Hon såg nästan ut att le under sitt draperi av hår.

-” Jo, min eh.. Bästa eh vän är tysk, så lite kan jag.”

-” Bill Lily Calla?” Hon rykte till men nickade.

-” Vet du vars vi kan hitta honom, han hjälpte en vän till mig och lämnade sin jacka. Vi tänkte lämna tillbaka den.”

Tjejen såg ut att vara nära till tårar och Georg spärrade upp ögonen.

-” Eh, är du okej?”

-” Va? Jo visst, visst! Bill är inte här idag, men jag kan ta hans jacka. Jag ska ändå dit efter skolan så jag kan ge honom den.”

Georg nickade och tackade tjejen igen, han var faktiskt riktigt glad över att slippa träffa den här Bill, tanken på att likheten skulle vara slående och personligheterna vara olika gjorde det hela väldigt jobbigt.

 

Georg

Jag skulle precis göra mig ställa mig upp och gå när jag hörde tjejen snyfta till, och direkt var jag tillbaka på marken igen. Jag klarade verkligen inte av när någon grät!

-” Hey, tjejen.. Är du okej?”

Då såg hon äntligen upp på mig.

-” Nej.” Att hon svarade hörde jag knappt för jag var fast.

Ögonen var svart sminkade och is blå, läpparna var fylliga med en rosa nyans, ansiktet var ovalt men ändå runt och i vänstra ögonbrynet satt en piercing. Håret var svart och kort i nacken men såg ut som något jag tror kallas ”Page”, kort bak, långt fram. I nacken kunde man skymta en tatuering men jag kunde inte riktigt se vad den föreställde.

-” Um, är du okej?” Jag hade inte tänkt på det tidigare, men hennes röst hade en tendens att lägga sig som ett mjukt lager runt mitt hjärta och.. WTF! Jag låter ju som en kär liten.. Ugh.. Stop här!

-” Eh, jo jag är okej. Förlåt jag tappade bort mig lite, vad sa du?” Hon log och mitt hjärta smälte.

-” Haha, jag sa: Nej jag är inte okej, men jag kommer att bli efter att jag pratat med Bill.”

Ugh, där var den där Bills namn igen.. Jag nickade och hon mötte min blick. Och there we go again.

Jag var fast i ögonen.

-” Um.. Eh..” Hon skrattade och jag rodnade, SHIT! Jag rodnade! Jag rodnade aldrig på grund av nån tjej!

-” Du är rätt söt, jag heter Roe.” Roe... Jag lät namnet rulla över tungan ett par gånger och kände hur oerhört bra det placerade sig inom mig.

Jag kom tillbaka till verkligheten och fann att Roe stirrade frågande på mig.

Suck.. Jag är en idiot..

-” Sorry, Georg!” Hon skrattade och sträckte fram sin hand, som jag utan tvekan tog.

-” Okej, Georg, har du varit här förr?” Jag skakade på huvudet.

-” Hm, okej. Det känns bara som om jag har sett dig förr!”

FAN! Tänk om hon var ett fan!

-” Ehm, du misstar mig nog för någon.”

-” Haha, jo säkert! Jag brukar ofta tro att folk är någon dom inte är..” Jag hajade till, hon pratade inte längre om mig. Det här var något annat.

En vibrerande, irriterande sak i min ficka påminde mig om Tom i bilen.

Besviket sa jag:

-” Hey, jag är ledsen men jag måste gå.”

Ärligt talat så såg hon också en aning besviken ut och jag tog mod till mig.

-” Ehm, kan jag få träffa dig igen?” Hon sken upp och jag log.

-” Jo! Om du vill kan du träffa mig i baren på Palm's O ikväll kring åtta?”

Magen tog ett skutt.” JA ABSOLUT! Längtar tills dess!” Sa jag inte...

-” Okej, syns då!” sa jag och log. Hon log också och jag gick till bilen.

Då började jag tänka. ” Vad i helvete är det som är fel på mig?” Jag har aldrig känt så här förut och varför i hela friden kände jag så nu? Hade Bill varit här hade han börjat tjata om ” Kärlek vid förska ögonkastet” nonsens.... Nonsens? Kanske.. Äsch...

-” Du tog din tid..” Mumlade Tom och jag bad om ursäkt.

Resan tillbaka var tyst, men det gjorde mig inget. Jag hade ändå tankarna på annat håll.

 

Bill

Måndagen var nog en av de värsta dagarna hittills på den här skolan, kan jag med all säkerhet konstatera.

Roe hade inte sagt ett ord till mig sen i fredags så jag berättade, vilket gjorde att min humör sjönk, och att efter hört alla glåpord skickas mot stackarna som inte stod upp för dom själva så var mitt humör i botten.

Hela dagen hörde jag också kommentarer om varför mitt hår var svart. Jag hade nästan glömt att jag färgat det. Mina lärare tjatade på om en inlämningsuppgift som var ihop kopplat med flera ämnen och hela min dag sög.

När skolan var över så försökte jag hitta Roe, vi hade inte pratat sen hon fick veta. Jag saknade henne.. Hmpf... Det lät nästan som om jag var kär.

Jag gick omkring ett tag och bara funderade, menade Roe det hon sa? Om att hon skulle ha barn? Skulle jag ha nån del i det? Men det som störde mina tankar mest var frågan: Är jag kär?

Svaret blev nej varje gång. Mitt band till Roe har blivit så starkt på bara några månader, jag älskar henne, men är inte kär i henne. Ändå så kunde jag inte riktigt släppa tanken på hur det skulle vara om vi blev tillsammans. Jag kunde hjälpa henne med barnet och jag kunde se till att hon fick en framtid och en bra familj.

Familj.

Den senaste tiden så har mina tankar varit oavbrutet hos Tom.. Han kommer aldrig att få någon familj, och inte heller få se min...

Det låter kanske lite löjligt, men när jag tänkte så, ville jag inte längre ha familj. Jag skulle hjälpa Roe.. Men aldrig skaffa en egen familj.

Inte så länge Tom inte var i min familj.

Jag suckade djupt och försökte koncentrera tankarna på Roe igen.

Skulle hon förlåta mig?

Just när jag kom ut ur byggnaden så såg jag Roe... Och tre killar till...

Dom slängde hennes väska mellan dom och skrek alla möjliga förolämpningar åt henne, jag hade ärligt bara tänkt närma mig dom, ta Roe och väskan och gå. Men det var en idiot som ville se till att

jag skulle ge någon ett blåmärke. Idioten Jerry smällde till Roe, rakt över ansiktet.

Som jag sagt tidigare så hatar jag att vara impulsiv och innan jag visste ordet av så hade killen min näve i ansiktet.

-” Låt henne va...” Mumlade jag. Jag hade blivit rätt bra på att tala mellan tänderna och få folk att tro att jag var förbannad, få folk att tro att jag skulle kunna slå dom utan att blinka... Jag hatade det! Det var som om nån annan tog över min kropp och bara slog.

Killen höjde händerna och visade sig besegrad.

-” Visst, visst Bill, lugna ner dig!” Jag blängde bara på honom och dom backade iväg.

Roe hostade till och jag vände mig förskräckt mot henne.

-” Shit är du okej?” Roe såg på mig med ett uttryck som lättade mitt tunga hjärta lite.

-” Så prinsen Bill Kaulitz kommer till min nöd återigen!” Även om hon fräste så kunde jag ändå se hur hon tvingade tillbaka ett leende, jag var förlåten.

-” Rosie...” Gnällde jag och hon sträckte fram sina händer för att få hjälp upp.

Jag skrattade och tog dom, men i samma stund så vidgades hennes ögon och hon skrek:

-” BILL!” Jag såg frågande på henne när jag kände hur smärtan i ryggen steg ofantligt och hur jag närmade mig marken väldigt fort. Något träffade mitt revben och jag började hosta.

-” Snälla sluta...” Hördes en avlägsen röst men jag var inte säker på om jag hörde det eller bara fantiserade om det. Smärtan var oumbärlig, allt började göra ont. Som om nånting träffade varje del av min kropp flera gånger om och snart insåg jag att jag var på marken, med hela gängets sparkar riktade mot mig. Roe skrek och jag hörde hur någon skrek tillbaka:

-” Få tyst på hor jäveln!” Och DÄR kunde jag känna hur adrenalinet slog till, Ingen och jag menar INGEN kallar Roe för hora. Även om det inte var lätt att kämpa sig upp på fötter igen så gick det och direkt fick jag ducka för en smäll riktad mot mitt ansikte. Jag kände hur den välbekanta ”ducka” rutinen kom tillbaka. Jerry slog, men missade och snart var han uttröttad. Mitt knä flög snart upp och träffade hans ”heliga” delar. Snabbt svängde jag runt med armen utsträckt och kände hur den träffade två eller tre käkar.

-” Jag sa: Låt henne va!” Fräste jag innan jag fick tag i Roe och började gå bort från skolan.

Roe var helt tyst medan vi gick och jag började känna mig yr, världen hade av någon anledning börjat snurra. Det irriterade mig nåt sjukt!

Knäna började också kännas en aning mjuka och jag skyndade på farten. Jag ville hinna till stugan och sätta mig innan knäna gav vika.

-” Bill, är du okej?” Jag nickade och fumlade efter nycklarna till stugan, och genom det släppte jag också Roe's hand. När jag hittat nycklarna och skulle stoppa in dom i låset så märkte jag att det blev svårare och svårare att hitta av låset. Ett lås blev till två som senare blev till tre som senare blev väldigt suddigt. En skarp smärta genomborrade ryggen och jag fick kämpa för att inte stöna högt.

Jag lutade mig mot dörren och la handen över ögonen.

” Skärp dig Bill!” Men kroppen verkade inte riktigt vilja lyda. Jag kund känna att något var fel, riktigt fel. Jag hade tagit smälla förr och aldrig känt så här.

-” Bill?” Roes röst lät så långt borta när jag kände hur balansen for och allt blev svart.

 

-” Ingen fara miss, han kommer snart vara på benen igen.” Allt var dimmigt när jag öppnade ögonen och jag kunde höra distanta, otydliga röster, det lät som om nån skulle prata med munnen full av soppa. Jag log lite åt tanken och minns när jag och Tom var åtta. Tom hade stoppas munnen full med broccoli soppa och kom precis på något viktigt han skulle berätta, maten hade bara flugit när han entusiastiskt berättade att han hade lärt sig fler ackord och ville visa dom direkt. Mamma var mindre glad då...

En varm hand placerades på min kind, jag var helt säker på att jag kände igen beröringen. Den var lätt och så fylld av ömhet, men jag kunde inte riktigt placera den.

-” Tom?” Toms namn var det enda namnet som snurrade i mitt huvud och jag var inte riktigt säker på varför det kändes fel att säga det namnet.

Svaret fick jag snart...

-” Nej..Bill det är jag.. Roe...” Roe? Ah, Roe! Jag tvingade bort dimman från mina ögon och lät ögonen vandra upp efter Roes ansikte. Hon grät..

-” Roe, varför gråter du?” Hon log och hickade till.

-” Är Tom anledningen till att du gråter?”

-” Va?” Hon svepte med handen över min kind och jag kände hur hon avlägsnade något vått.

-” Du har varit borta i snart ett dygn Bill, minns du igår? Du slogs med några killar. När dom knuffade dig så lyckades dom orsaka ett stopp i en artär. Du svimmade av det, jag ringde ambulansen men dom ville inte flytta dig eftersom risken att artären skulle brista var för stor. Istället så lyckades dom tunna ut blodet så att stoppet försvann. Men tack vare stoppet så tog det tid för din kropp att återhämta sig, därför var du så borta.”

Jag blinkade, en artär hade vadå?

-” Bill, hade inte ambulansmännen kommit när dom kommit så hade du varit död bara minuter senare...” Roe började skaka och jag försökte sätta mig upp. Jag insåg att jag låg i min egen säng och att det gjorde alldeles för sjukt ont i ryggen för att sätta sig upp. Så istället så drog jag ner Roe i min famn och hon hickade.

-” Du kunde ha dött Bill... Och det hade varit mitt fel!” tanken om hur nära jag var döden hade inte riktigt lagt sig men jag bestämde mig för att ignorera den.

-” Varför tror du det?” Roe begravde sitt ansikte i mitt bröst och snyftade ljudligt.

-” För att om jag kunde stå upp för mig själv så s-skulle inte d-du behöva s-slåss för mig!”

Jag skakade på huvudet.

-” Rosie, om jag inte ville slåss för dig skulle jag inte göra det. Och hur skulle du veta att dom skulle lyckas pricka en artär eller vad det nu var?”

Roe såg upp på mig med tårfyllda ögon.

-” Du sa hans namn flera gånger, vet du det?” Jag blinkade men hon fortsatte:

-” Du sa ”Tom” om och om igen, sen skrek du ”Förlåt!” när du fick smärtstillande... Jag insåg då att... Du verkligen förlorade din bror... Du grät också i sömnen”

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag trodde aldrig att jag skulle göra nåt sånt.

-” Bill, jag är ledsen över att jag bara gick. Jag kunde ha hanterat det bättre!”

Återigen skakade jag bara på huvudet.

-” Jag ljög Rosie... Förlåt.. Men du är här med mig nu, va?” Hon skrattade lite och kittlade mig lite i sidan. Det kittlades inte alls, det gjorde skitont så jag stönade till.

-” Oj! Förlåt Bill!”

Jag log och Roe hjälpte mig upp i sittande ställning.

-” Ehm.. Roe.. Minns du vad du sa innan du gick i tidigare?”

-” Jo. Testet var positivt... Jag är med barn..” Jag kände hur det knöts åt i bröstet och blev med ens osäker.

-” Eh, Roe.. Jag vet inte hur jag ska säga det här utan att låta som en blåst idiot.. Men jag är med dig, varje steg på vägen!” Roe log, hoppade hon upp för att ge mig en kram och sen hoppade hon ut i hallen och kom tillbaka med en påse i handen.

-” Bra! Första steget du ska hjälpa mig med är att välja kläder till en... ehm.. date.”

Jag spärrade upp ögonen, en DATE? Hur gick det till?

Roe började gapskratta och satte sig i fotändan av min säng.

-” Bill! För att göra en lång historia kort så träffade jag honom i morse medan jag tvingades vara på skolan. Han frågade efter sig faktiskt! Du hade hjälpt hans kompis och glömt din jacka. Hängde den i hallen btw. Men i alla fall. Jag var rätt nere över att du inte hade vaknat än och att jag inte fick vara hos dig. Han fatta att nåt va fel och vi pratade lite. Sen ville han träffa mig igen och det är ikväll klockan åtta. Palm's O.”

Jag spärrade upp ögonen, Roe hade ju en tendens att vilja dejta killar ofta men.. Vänta nu.. Palm's O?

-” Helvete! Jag jobbar ju där ikväll!” Roe log lugnande men kunde inte hindra den lätta panik som spreds inom mig.

-” Meg var här och sa att om du kunde fick du gärna jobba imorgon kväll istället så skulle Josie ta ditt skift idag.” Jag andades ut och kände hur jag sakta men säkert tömdes på energi.

Men så länge som Roe var kvar höll jag mig vaken. Vi pratade på som vanligt. Hon berättade mer om sin graviditet och den här killen som hon träffat.

Jag kände mig lite illamående när hon berättade om den killen med brunt hår, snälla ögon, varma händer och med namnet Georg... Det stämde lite för bra...

 

Berättare

De tre vännerna satt och njöt av den oroliga basistens ansikte medan han för femtioelfte gången kollade på klockan.

-” Georg, du kan ju vara tidig, visst vet du om det?”

-” Nej men är du dum eller! Han är ju inte desperat heller!”Gustav och Andreas satt och käftade emot varandra en stund, men Tom betraktade bara sin nervöse vän innan han sa:

-” Men gå för helvete! De är en kvart kvar!” Georg visste att det var vänskapligt menat och log mot Tom, som faktiskt log tillbaka.

 

Medan Georg samlade ihop sina saker och gjorde sig i ordning att gå, så satt Roe i fotändan på Bills säng och var minst lika nervös.

-” Asså tekniskt sett så är det ju ingen date, eftersom vi nyss träffat men..” Bill stängde av öronen och log bara mot Roe. Hon hade tjatat om det i snart två timmar och hans öron ville blöda.

När klockan var fem i åtta så slutade det med att Bill samlade sina krafter och sparkade bort Roe från sängen, som med ett leende på läpparna gick.

Behöver jag berätta att Bill somnade direkt?

Georg var så nervös att han knappt kunde hålla drinken i handen stilla, och precis när han skulle till att sätta den mot munnen så hörde han en röst bakom sig säga:

-” Alkohol?”

Georg vände sig om och fann flickan i sina drömmar. ” Herregud, jag måste sluta med det där! Jag känner henne inte!”

-” Nej, bara vanlig cola. Du?” Roe log lättat åt han inte drack alkohol, hon ville inte sluta upp men en full kille i slutet av kvällen.

-” Haha, nej.” Roe la snabbt märke till att Georg hade väldigt fina drag och ögonen gnistrade på ett vackert sätt. Det var också en grej hon lade märke till. Georg var liksom Bill inte särskilt manlig, eller jo, Georg var manlig, men hon kunde inte beskriva honom med sådär manliga ord. Eller jo ”HET!” med stort H var det manliga ord hon kunde hitta för honom, men sen var han något annat.

Han var vacker.

-” Så eftersom det var jag som frågade så är det väl inte mer än rätt att jag bjuder på vad du än vill dricka.” Georg var inte riktigt säker på hur han skulle bete sig. Han hade aldrig gått för ”emo” tjejer förr, men han hade aldrig heller känt sig så dragen av en tjej heller.

Dom kall pratade en stund vid baren innan både beställde en stor cola och satte sig vid ett bord. Georg hade inga planer på att bli full den kvällen, han ville njuta av varje ögonblick med den här tjejen. ” NU FÅR JAG GE MIG!”

Det visade sig att båda hade väldigt lätt för att prata med varandra och även om Georg undvek att prata om saker som kunde leda henne in på Tokio Hotel så godtog hon det. Han berättade bara att han spelade i ett band som lades ner för inte så längesen.

Hon berättade då om hennes kille Patrik som stack, men Roe undvek också en sak.

Den lilla detalj att hon var gravid. Hon berättade också att hon bott i Tyskland under sommaren i några år, eftersom hon hade det så trasigt hemma. Georg berättade att i tonåren hade han en tjej kompis, men hon flyttade på grund att något hände hemma.

När klockan började närma sig elva så kom Roe in på ett nytt ämne.

-” Så, hur kommer det sig att ni fick tag i Bills jacka?” Undrade Roe plötsligt.

Georg rykte till vid namnet av den kille som han kommit att ogilla, killen hade samma namn som en underbar person. Även om Georg visste att det inte var särskilt lätt för den här Bill att veta så tyckte han att Bills namn borde hyllas mer än att nån som liknar honom går och slår ner folk.

-” Ugh, han räddade min kompis från att drunkna.”

Där insåg Georg en grej, killen kunde ju inte vara allt för hemsk om han räddade Tom.

-” Åh, okej.” Georg svalde sin stolthet och frågade:

-” Är han verkligen så hemsk som dom säger? Att han slåss med alla?”

Roe reagerade knappt, hon kände till de rykten som gick om Bill. Och hon kände att hon ville strypa den som spridit dom, om dom lärde känna Bill så skulle dom se hur mysig han verkligen var!

-” Ehm, nej. Jag vet inte vad du har fått höra men Bill slåss aldrig för att han vill. Och inte heller för sin egen skull. Hittills så har han bara hjälpt elever på skolan som inte kan stå upp för sig själva,

elever som blivit slagna av mobben du pratade med. Kinns är en av de killarna som älskar att jävlas med oss som inte kan slå tillbaka. Tills Bill kom så råkade även jag ut för en del. Men idioterna han hjälper är inte ett dugg tacksamma, dom hjälper bara till och sprider fler rykten om honom.” Roe kände hur hon blev mer och mer upphetsad och arg. Georg såg bara på tjejen och kände att han fick dåligt samvete för att ha dömt Bill.

-” Vill du veta vad som är värst?”

Georg så upp lite chockat, kunde de va mer?

-” För ett tag sen så berättade Bill att han förlorade en väldigt nära till honom, efter det så bråkade vi. Men då i måndags på skolan så gav sig ett kill-gäng på mig, genast var Bill där och hjälpte mig. Det var första gången så blev han ordentligt skadad, men han såg ändå till att jag var i säkerhet innan han började känna av de onda. Han svimmade och det visade sig att han hade stopp i en artär. Han vaknade inte förrän dagen efter. Det var därför jag var så nere igår när vi träffades, jag visste inte om han hade vaknat eller inte.”

Georg gapade, han visste verkligen inte vad han skulle säga. Han var dels förvånad över hur öppen Roe var och dels rätt imponerad av den här Bill, som han fått ändra uppfattning om helt.

Roe läste snabbt av Georgs stumma ansiktsuttryck och rodnade.

-” Förlåt, jag brukar inte vara såhär öppen, jag vet inte vad som flög i mig.”

Roe tittade ner i bordet och Georg visste inte riktigt vad han gjorde.

Försiktigt lät han en hand smeka försiktigt över hennes kind och lyfte hennes haka så att hon såg in i hans ögon.

-” Jag....” Georgs ord dränktes när en lugn låt spelades ute på det rätt fulla dansgolvet.

-” Vill du dansa?”

Båda kände hur det hoppade i magen och Roe nickade sakta.

Georg ställde sig upp på skakiga ben och tog hennes hand.

Roe kände det som om el strömmade genom hennes hand när hon lät sig föras till dansgolvet, hand i hand med den finaste kille hon träffat.

Georg var lite nervös när han la armarna om hennes midja, om hon kom lite närmare skulle hon nog känna hur hans hjärta slog hårt i hans bröst.

Roe var lite nervös när hon la ena armen om hans nacke och andra mot hans bröst, men hon slappnade av då hon kände hur hans hjärta pulserade mot hennes fingrar.

 

Låten tog slut och dom lät armarna falla till sidan.

-” Jag måste gå...” Sa Roe ledsamt.

Georg kollade på klockan och såg att den var snart tolv.

-” Okej, jo klockan är mycket..” Roe såg lite fundersamt på honom, det var ju hennes tur nu va?

-” Hey, jag tänkte att du kanske skulle vilja träffa Bill... Han jobbar imorgon! Samma tid?” Georg sken genast upp.

-” Utan tvekan!” Sen rodnade han när han insåg att han kanske lät en aning för ivrig.

Men Roe log bara och såg återigen på klockan.

-” Klockan är 00.00, önska dig något.”

Kan någon gissa vad de önskade?

 

-” Kaulitz! Var är du! Åh gud! Jag har aldrig varit på en bättre date förr!”

Roe, som hade nyckeln till Bills stuga, klampade in och mer eller mindre skrek av lycka.

Bill skulle minsann få höra varje minsta detalj, även om klockan var över tolv.

Det var bara ett problem, Bill svarade henne inte.

-” Bill? Hallåååå?” Roe hängde av sig jackan och gick längre in i stugan.

-” Bill?” sa hon lite högre, men fortfarande inget svar. Hon höjde på ögonbrynet (något hon fått från Bill) och gick till köket.

-” Fan Bill det här är inge roligt! Svara!” Något svar fick hon inte den här gången heller.

Bara ett högt stön inne från sovrummet. Det ilade genom Roes rygg och hon satte ner vattenglaset för att lyssna igen.

-” Bill!” Bill stönade igen och den här gången så var Roe säker på att det kom från hans rum.

Bill..” Sa hon när hon kom in.

Bill låg i sängen med ögonen hårt ihop knipna, skakade och såg ut att ha ont i var enda lem i kroppen.

-” Bill!” Vännen sprintade över till sängkanten och den mörkhårige killens hand. Han försökte röra sig men smärtan genomborrade honom bara mer.

Bill kände hur han flög in och ut ut medvetandet och hur allting blev svårare och svårare att försöka få någon kontroll över.

Han spärrade tillsist upp ögonen och skrek.

-” Roe! FAN! Det gör ont!” Roe ryggade tillbaka.

Bill hade blivit slagen förr och att det gjorde ont var det aldrig nån tvivel om, men han visade det aldrig eller ens sa något om det.

-” Bill, vars gör det ont mer exakt?” Bill försökte koncentrera sig på smärtan, men det gjorde bara ondare och han skrek.

-” Åh, Lugn Bill. LUGN!” Försökte Roe men Bills ögonlock började fladdra och hon blev rädd.

”Vad hade ambulans typerna sagt? Något om smärta, smärta, smärta och vad skulle man göra?” Roes tankar verkade inte vilja samla sig och Bill blev bara sämre och sämre.

Men som om han läst hennes tankar så bet han ihop och sa:

-” Medicin. Stora rummet. Bord!”

Roe fattade direkt och sprang ut i stora rummet och mycket riktigt, ambulansmännen hade lämnat en liten burk med medicin efter besöket när Bill vaknade. Hon sprang upp och hämtade ett glas vatten, tog burken och gick in till Bill igen.

Smärtan började nu bli mer koncentrerad mot ryggen och sidorna, men framför allt i hjärtat.

Bills hjärta smärtade så vansinnigt... Det var som om han varit nära en drog han en gång varit beroende av.

-” Såja, svälj försiktigt.”

 

Efter ytterligare ett par minuter i smärta så började läkemedlet verka och Bill kunde börja slappna av.

-” Hur länge?” Mumlade Roe.

-” Vad?”

-” Hur länge låg du så här innan jag kom?”

Bill studerade Roe ett tag, den här lögnen skulle absolut inte skada henne.

-” När du öppnade dörren så vaknade jag, det var då det började.” I själva verket hade han legat med smärtor sen hon for, men allt eftersom smärtstillande tilltog så blev det bara värre och värre.

-” Förlåt Bill, att jag väckte dig!” Bill log och flyttade sig lite så att Roe fick plats i sängen.

-” Gör inget, lägg dig! Jag vill höra om din date!”

 

-” Aw shit Tom, säker att du är okej?” Gustav kunde inte låta bli att fråga efter att hans vän hängde över toalettstolen och tömde sitt inre på det lilla han hade ätit för säkert tredje gången.

-” Bara bra, är nog känslig för maten eller nåt.”

Men sanningen var att Tom inte alls mådde bra, hjärtat värkte så mycket att han mådde illa.

Det var som om han hade varit nära en drog han en gång varit beroende av.

 

Roe och Georg fortsatte att träffas och lärde känna varandra mer och mer, och ingen av dom kunde hitta brister hos den andre. Roes plan om att låta Georg träffa Bill misslyckades totalt när Bill knappt kunde röra sig följande dagar och tvingades åka in på sjukhus för en koll. Då visade det sig att han brutit ett revben, vilket verkligen retade upp Bill. Allt han kunde göra nu var att ligga hemma och tänka. Tänka på saker han försökte lägga bakom sig, tänka på varför det kändes som om hans hjärta hade planer på att ge upp.

Andreas, Georg och Gustav blev allt mer oroade över Toms beteende.

Efter att Tom kräks lika mycket som om han druckit flera liter alkohol, så gjorde han inget annat än att ligga till sängs.

Dom försökte alla få upp honom, men han sa bara att han mådde illa.

Han sa aldrig att hans hjärta verkade slå ett slag mindre för var sekund som gick.

 

Efter att Roe och Georg träffats i över en och en halv vecka så bestämde Georg att han skulle låta henne träffa resterande av hans resekamrater, samtidigt som Roe planerade att låta dom träffa Bill på fredags kvällen då han jobbade.

Hon längtade faktiskt till fredagen, för Bill hade lovat henne en grej, eller det var inte henne han lovat.. Han hade lovat Tom en sak just den dagen... 1:a maj... Och han tänkte hålla löftet.

Tom minns också det löftet och kände för att gråta när han tänkte på det, Bill skulle inte kunna hålla sitt löfte i år. Löftet som Bill gav det år Tom hamnade på sjukhus och nästan dog på grund av att han missade att ducka när en äldre elev slog honom. Det var ett speciellt löfte och en speciell sak ingick i det löftet... Tom kände hur det värkte i hjärtat ytterligare och kravlade i väg mot toan för att tömma sitt inre.

Fredagen kom och även första maj. Bill var nervös, han skulle verkligen infria sitt löfte till Tom, han bröt ett annat lite... Men det här löftet stod över det andra.

Han svalde och svalde men det kändes som om det inte var något värt.

Roe var nästan lika nervös som Bill, dels så skulle hon få träffa resterande medlemmarna i Georgs resa hit och dels skulle hon presentera Bill efter att han hållit sitt löfte.

Hon log när hon tänkte på det, hon ville verkligen att han skulle hålla det... Det skulle vara så fint!

 

-” Roe?”Roe vände så hastig att hon höll på att spilla colan över den varmt leende Georg framför henne. Hon spärrade upp ögonen, hon hade ju sett honom flera gånger förr men nu! Han såg precis ut som den ängel hon visste han var. Ögonen var så varma och leendet la sig runt hennes hjärta som ett skyddande skal från nervositeten som hotade.

-” Åh..” Var allt hon fick fram innan hon satte ner sitt glas och log mot honom.

-” Hej tror jag man brukar börja med.” Georg ville slå sig själv. Det var den absolut töntigaste öppningsreplik han någonsin hört.

-” Hej.” Hon rodnade och Georg kände sig bättre till mods.

-” Hej..” Sa han och strök henne över kinden.

-” Vars har du dom?” Georg fattade först ingenting, förrän en stor bild av Andreas mega smil dök upp i hans huvud och han skakade med ens av sig den.

-” Dom sitter vid ett bord lite längre bort, kom så ska jag presentera dig!” Roe tog sitt glas i handen och följde efter honom. En miljon fjärilar cirkulerade i Georgs mage då han försiktigt och tveksamt lät sin hand svinga in i Roes.

Roe rodnade djupt och ville hoppa av lycka då hon kände Georgs fingrar flätas samman med hennes egna. När hon hörde Georg harkla sig så såg hon upp och möttes av tre lysande ögonpar. Eller två som lös, det tredje verkade ha tappat något.

-” Den blonde med långt hår är Andreas, kort blont är Gustav och killen med dreads här är Tom.” Tom log svagt och såg hur Roe tog dom alla i hand.

Hon såg bra ut men Tom kunde inte hjälpa det utan hoppade nästan till då han såg hennes naglar.

Dom var svarta med vita toppar.

Precis samma manikyr som Bill hade.

Tom blundade och kunde inte förstå varför han följt med, visst Georg verkade ju vara kär och han ville verkligen träffa tjejen som smält hans väns hjärta. Men att träffa Bill typen kunde inte leda till något bra. Ingen av dom hade för den delen brytt sig om att klä ut sig, efter som Georg inte ville ha några hemligheter (förutom Tokio Hotel) för Roe.

-” Så vars är din vän?” Undrade Gustav, Tom visste att dom allihopa var en aning nervösa över att träffa honom.

-” Han kommer snart. Han hade lovat sin bror att göra en sak ikväll.” Tom skrattade nästan, hans bror hade också lovat att göra nått den här dagen. Bara... Han kunde inte.

-” Vad är det han ska göra?” Undrade Andreas som såg ut som om han funderade hårt på något.

Roe log lite finurligt och tryckte Georgs hand innan hon sa:

-” Det får ni snart se!”

 

Kvällen fortsatte med långa konversationer och frågor. Georg log när han insåg att hans vänner verkade gilla Roe, och att Roe gillade dom. Konversationerna på gick ända tills Roe utbrast:

-” Shit, du är faktiskt rätt lik Bill!” och pekade på Tom. Tom spärrade upp ögonen och skulle precis svara när någon harklade sig i micken.

Roe log.

Killarna vände sin uppmärksamhet mot scenen och tappade andan.

 

Bill skakade nästan innan han skulle upp på scen, han hade inte gjort det här på så länge. Men han kunde faktiskt känna hur han saknade det, saknade det så otroligt mycket.

En kille kom fram till honom och sa att det var nu eller aldrig, han blundade och gick ut på scenen.

Turligt nog så var scenen bara lite upplyst och inte så många hade märkt honom än.

Efter ett djupt andetag så satte han sig bakom pianot och harklade sig smått i micken.

-” Hrm.. eh.. Hej...”

Han kände det som om han skulle sluta andas, men det här skulle han göra! Han hade lovat Tom!

-” Ehm.. Hej! Jag heter Bill Lily Calla.. För några år sen så lovade jag min bror en sak. Han låg på sjukhus rätt skadad och jag trodde att han skulle dö. Det fanns ett piano inne i sjukrummet och jag spelade den enda låt jag kunde. Det var den första maj. Den dagen under den tiden jag spelade så öppnade han också sina ögon för första gången på över en vecka. Efter det så spelade jag alltid den låten på första maj... Det tänkte jag göra idag också. Idag kan han inte se mig, för att för mindre än ett år sen så omkom han. Ehh.. Hur som helst så ska jag spela den för er nu.”

Bills fingrar skakade då han rörde tangenterna och han kände hur han lät orden falla över hans läppar:

-” Goodbye my sweetest rose rose

May you ever grow in my heart
You were the grace that placed itself
When my life were torn apart”

Tom drog efter andan då han hörde orden, känslan och rösten. Det var som om han hade kommit hem. England's rose var den enda låt Bill kunde på piano.

-”You called out to our country
And you whispered away my pain
Now you belong to heaven
And the stars spell out your name

And it seems to me you lived your life
Like a candle in the wind
Never fading with the sunset when the rain set in
And your footsteps will always fall here
Along Germany's greenest hills
Your candle's burned out long before
Your legend ever will”

Killarna såg som förhäxat på killen vid pianot. Ingen visste vad dom skulle tro..

-”Loveliness I've lost
These empty days without your smile
This torch I'll always carry
For my hearts golden child

And even though I try
The truth brings me to tears
All my words cannot express
The joy you brought me through the years”

De tre killarna vid bordet vände sin blick mot Tom, ingen visste riktigt vad dom skulle göra eller säga. Georg följde även tåren från när bildades i Toms ögon tills den föll ner för hans kind.

-”Goodbye my sweetest rose
May you ever grow in my heart
You were the grace that placed itself
Where lives were torn apart

Goodbye my sweetest rose
From a country lost without your soul
Who'll miss the wings of your compassion
More than you'll ever know”
Bill kände hur han skakade på rösten när han viskade ett tack i micken och skyndade av scenen.
Tom satt alldeles stilla... Det här var deras version av England's Rose, ingen annan borde kunna de exakta orden. Och rösten... Tom hade kunnat känna igen den även om han vore döv... Rösten som alltid gav honom gåshud...

Men hur kunde den rösten göra sig hörd här? När ägaren till den är död?

 

-” Bill!” Innan han ens hunnit vända sig om så hade Bill Roes armar runt sig och fick nästan svårt att andas. När han hostade till så drog Roe genast bort händerna.

-” OJ! Förlåt! Jag glömde att du fortfarande har ont! Men du var så duktig! Jag trodde aldrig att jag kunde gråta av en låt!” Bill log.

-” Säker på att det inte är gravid- hormonerna som spökar?” Roe skrattade och slog honom lätt på armen.

-” Berättat för Georg än?

-” Nej, jag tänkte göra det efter att du sjungit. Men han såg ut som om han sett ett spöke. Just det! Han ville träffa dig... eh... Bill?”

-” Mm..”

-” Han.. Han vet vem du är.. Eh.. han bad mig följa dig till deras hotell typ nu.. Och för att citera honom så: Be honom komma som Bill Kaulitz inte Bill Lily Calla.”

Bill svalde och blundade, fet kunde väl inte vara?...

-” Bill, vad är det som pågår?” Roe såg rätt liten ut där hon stod och Bill log försäkrande.

-” Inget Rosie! Om jag inte tar fel så känner jag och Georg varandra sen Tyskland...”

Roe spärrade upp ögonen men Bill viftade bort hennes frågande uttryck och sa muntert:

-” Vi måste gå nu om jag ska byta om, vi får ju inte bli sena till din framtida kille! SOM jag måste godkänna!” Roe skrattade och puttade honom framåt.

 

-” Tom! Sitt ner!” Men Tom ignorerade bara Gustavs befallning och fortsatte vandra runt i rummet.

Sen Roe lämnat dom så var det bara Bill som deras konversationer handlade om.

Samtalet fortsatte och Toms huvud värkte. Han kunde inte förstå det, killen var ju lik Bill.

Men Bill var död! Han hade accepterat det! Men rösten då... Texten? Orden hade Bill själv bytt ut! Och hur kunde någon annan veta om deras löfte?

-” Bill är ju död...” När Tom hörde Andreas diskreta viskning så sprack det.

-” Käften! HÅLL BARA DIN JÄVLA KÄFT STÄNGD!”

Killarna ryckte till. Det var första gången sen Bill dog som Tom ens höjt rösten åt dom.

-” Tom..” Försökte Gustav men Tom viftade bara bort det och satte sig på sängen med huvudet i händerna.

-” Förlåt Andi, det var inte meningen...”

-” Lugnt Tom...”

De fyra killarna var fort uppe på benen när dom hörde en försiktig knackning på dörren.

 

Bills händer hade skakat som aldrig förr när han fixade sminket, han ville helst ta bort det.

Men Georg ville se honom som han var, och då skulle han få det också.

Frågorna snurrade i hans huvud medan han gick med Roe mot hotellet.

Skulle Georg skrika åt honom, slå honom eller rent av kanske förlåta honom? Men han trodde huvudsakligen att dom skulle vara förbannade på honom, Georg hade ju inte konfronterat honom om Toms död än... Han skulle nog slå honom.

Innan Bill visste ordet av så var han framme vid hotell dörren och hjärtat hoppade upp i halsen på honom. Roe gick in före och snart så stod Bill inte bara öga mot öga med Georg, utan även Gustav och Andreas.

Han kände hur något stramade åt hans hjärta när han såg deras ansikten.

Alla såg ut som om dom sett spöken.

Roe närmade sig Georg som återfick talförmågan när hon smekte honom över kinden.

-” B- Bill?” Bills hjärta slog så hårt att han knappt klarade av att hålla sig stående, han kände hur han var nära att hyperventilera. Han tog tre djupa andetag och sa försiktigt:

-” Georg, Andreas och Gustav.”

-” Hur?” Började Gustav men Bill avbröt honom snart.

-” Jag är så ledsen.. Tom han.. mitt fel.. jag..”

Georg skakade på huvudet och verkade inte riktigt förstå vad han såg, Roe drog honom lite åt sidan så att en annan figur bakom honom blev synlig.

Killens ansikte var likblekt som Bills eget, nederläppen darrande och ögonen var som tallrikar.

-” Bill?” Bill granskade sin brors ansikte och kände hur andningen trappades upp brutalt.

-” Tom?” Bill började bli yr och han såg hur killen framför honom nickade.

Bill var säker på att någon drev med honom, Tom var borta... Så jävla sjukt skämt.

-” Nej.. Nej.. Tom är död... han..” Bill klarade inte av att se på ”skämtet” längre utan vände på klacken och sprang. Hur kan man göra så här? Hade hans före detta vänner kommit hit för att plåga honom med en kopia av Tom.. För det kunde inte vara han...

-” BILL!” Roe skrek efter honom men han var redan långt borta.

Hon vände sig om och såg hur killen som kallades Tom sjönk ner på knä och såg ut som om han tänkte svimma. Tom? Roe insåg snart vem det var.

-” Tom? Du är Tom Kaulitz... Bills bror.” Georg la sin hand på Roes axel men hon skakade av den och knäböjde framför Tom.

-” Du lever...” Tom var i chock, han var inte riktigt säker på om han var vaken eller om det här var ytterligare en idiotisk dröm.

Roe lyfte hans ansikte så att hon kunde utforska hans ögon, ögonen som var identiska med Bills.

-” Jag..” Hon ställde sig upp och backade in i Georgs famn.

För att vara ärlig så var nog Roe den enda i rummet som kunde tänka normalt, hon var den enda som inte var i sån chock att hon fortfarande kunde få idéer.

-” Georg, jag måste hitta Bill. Kom till den här stugan om en timme. Vi syns där..” Hon skrev snabbt ner adressen på en lapp och kramade Georg innan hon rusade iväg och lämnade de fyra killarna i chock.

 

Bill var inte särskilt svår att hitta, han satt på en klippa nära stranden.

Solen låg över hans ansikte och Roe tyckte att han såg ut som en ängel.

Sakta gick hon fram och tog hans darrande händer i sina egna.

-” Bill...”

-” Han är död Roe... Jag såg kistan.. Jag... Jonathan berättade allt.. Han kunde inte ha överlevt...”

Roe nickade och valde sina ord noga.

-” Bill.. Ändå är han här.. Du måste träffa honom...”

-” Jag...”

-” Bill, du måste..” Bill nickade och Roe förstod att även om han ville göra motstånd så kunde han inte, han var fortfarande i chock. Hon tog hans hand och drog upp honom på fötter, lugnt ledde hon honom tillbaka till stugan.

Inne i stugan så satte han sig i soffan och Roe gick för att hämta hans smärtstillande och ett glas vatten.

Han tog tacksamt emot glaset och försökte ta pillret, men händerna skakade för mycket och det slutade med att han gav upp och ställde ner glaset på bordet bredvid soffan.

-” Bill försök lugna dig..” Roes bedjan lyddes bara några få sekunder innan någon knackade på dörren och Bills värld blev väldigt kall. Roe knäade framför honom och såg honom djupt i ögonen innan hon lämnade honom för att öppna dörren.

Hon log när hon mötte Georgs blick, han log också även om det var en aning förvirrat. Hon tecknade åt dom att följa med henne.

När dom nådde det stora rummet så ställde sig Bill direkt och Tom klev tungt fram från bakom Georg. Dom andra backade bara undan.

Tvillingarnas hjärtan dunkade i bröstet på dom och båda fick en känsla av att vara hemma, en känsla av att allt skulle lösa sig.

Bill tog ett steg närmare Tom och kände hur andningen otroligt nog var alldeles kontrollerad.

-” Tom?” Tom nickade och tog två steg närmare Bill som också tog ett steg närmare. Dom var nu så nära att dom kunde känna varandras andning. Bill förde händerna och tog Toms ansikte i sina händer. Han förde ena handen över kindbenet och ner över läppen. Tom blundade och tog in varje känsla av Bills händer.

” Jag för mina händer över hans ansikte, jag kan inte tro att det är han... Han står här framför mig... Min Tom lever... Han lever och jag har honom här hos mig, jag dödade honom inte... Jag kan se hur hans egna känslor speglas i ögonen... Ögonen identiska med mina....

 

” Jag lutar mig mot Bills beröring, känslan av dom händerna ger mig rysningar... Jag är inte säker på om jag gråter eller inte.. Men han lever... Han lever och håller i mitt ansikte... Jag kan känna hur hans känslor förmedlas via beröringen... Känslan i ögonen när han ser på mig... Ögonen identiska med mina...”

Tom förde sina händer upp bakom Bills nacke och före deras ansikten närmare varandra tills deras pannor stötte emot varandra.

Deras ögon granskade varandra och snart så kunde man se spår av tårar i båda ögonparen.

Bådas andning saktade ner och snart så var båda inne i varandras armar. Tårar rullade efter kinderna men ingen sa något. Dom behövde inte, känslan sa allt...

Känslan av att vara hel...

 

-” Så... Jonathan sa till dig att du använde Tom som sköld för att skydda dig själv, och att Tom dog på grund av det.” Bill nickade och Gustavs ögon blev större.

-” Sen så sa han att jag, Georg och Andi inte ville ha med dig att göra? För att vi tyckte att det var ditt fel? Att vi h- hatade dig?” Bill nickade igen och Georg suckade.

-” Du har seriösa tillits problem, killen!” Kommentaren fick Bill att dra på läpparna och tänka att det var så typiskt Georg att säga så.

-” Och sen så skickade bolaget dig hit för att 'distraheras' och då träffade du Roe?”

Bill nickade igen, den här gången var det Andi som pratade.

-” Bill..” Bill vände sig mot killen bredvid honom och tog hans hand. Tom la sin arm om Bills midja och lutade sig mot hans axel och blundade. Det var två dagar sen Bill återuppstod och hans huvud höll på att sprängas av frågor. Men innan han hunnit ställa frågan som verkade dunka i hans skalle hade Bill snott hans ord.

-” Varför?”

Ingen av dem visste svaret och ingen av dom skulle få svaret förrän dom fick kontakt med skivbolaget.

 

-” Georg kan jag få prat med dig bara nån sekund?” Bill hade lutat sig närmare för att få Georgs uppmärksamhet. Roe hade inte sagt något än och Bill visste att hon inte skulle kunna göra det förrän det var försent. Dom skulle faktiskt ut ikväll och Bill tyckte att det var på tiden att Georg visste, Roe skulle nog hellre uppskatta det. Georg nickade och båda reste sig upp.

Tom, som fortfarande hade ett krampaktigt tag om Bills hand, ville inte riktigt släppa sin döde bror när han äntligen fått tillbaka honom.

-” Lugn.. Jag är tillbaka om två minuter! Jag lovar!” Tom nickade, han hade knappt sagt något på hela kvällen, bara hållit Bill så nära att han knappt kunde andas.

Georg följde Bill in till hans sovrum och dom stängde dörren.

-” Roe, eller hur?” Georg skrattade då han såg Bills förvirrade ansikte.

-” Du vill prata med mig om Roe? Eller hur?” Bill log och nickade.

-” Ingen fara! Jag lovar att respektera henne, hon kommer vara hemma före tolv ikväll och jag tycker om henne! Nej, jag utnyttjar henne inte, sir!” Bill höll på att spricka av skratt men tvingade bort det och log mot sin vän.

-” Aw, det är så skönt att ha dig tillbaka killen!” Georg samlade in Bill i sina armar och Bill tryckte sig närmare. Han hade verkligen saknat känslan av Georgs starka armar runt honom.. Äsch han hade ju saknat dom allihop.. Men just nu så var det bara Georg han kunde tänka på och kände hur tårarna samlades i ögonen. Ett hickande läte gjorde så att Bill backade lite, bara för att möta att Georgs ögon var lite våta som hans egna.

-” Gud Bill... Vi trodde verkligen att du var borta...” Bill kände hur han fick rysningar och tryckte sig närmare Georg.

-” Förlåt...” Georg skrattade till lite.

-” Ja du ska då himlar be om ursäkt! Du har ingen rätt att göra mig helt sentimental!” Bill log, ÅH vad det var skönt att ha dom här igen.

-” Åh just det! Jag glömde ju att lova att inte ge henne en massa socker eller göra henne gravid!” Bill kände hur det floppade till i magen och han backade undan från den nu frågande basisten.

-” Det var det jag ville prata om...”

-” Bill, jag vet redan...” Bill spärrade upp ögonen, hur visste han?

-” Vad vet du?” han kunde se hur Georg bet sig i läppen innan han svarade.

-” När vi träffades i torsdags så råkade hon tappa ett papper. Jag tog upp det och tänkte ge tillbaka det när jag såg ordet 'pregnancy' högst upp på det.. Jag läste inte hela... Men jag tänkte att hon skulle få berätta det själv om hon ville...” Bills ögon var stora som tefat. När hade hans vän blivit så tålmodig och så.. eh...känslig? Svar: Han var kär!

-” Så.. Jag antar att det är nu du tänker be mig låta henne vara?” Georg såg sorgsen ut och Bill bara blinkade.

-” Va?”

-” Asså.. Jag vill inte försöka komma emellan er och.. Ehm... det blir nog svårt om du ska ha barn och så.. men eh...” Bill tappade hakan och kände den bisarra lusten att skratta.

-” Georg, det är inte mitt barn...” Basisten såg förvirrat på honom.

-” Barnet tillhör en idiot som heter Patrik... En idiot som jag aldrig låter komma nära henne igen.”

-” Så...” Bill log Georg såg så lättad ut att Bill knappt kunde hålla inne skrattet.

-” Hon gillar dig verkligen Geo...” Georg nickade och Bill drog in sin vän i famnen igen.

Georg hickade till och sa:

-” Det är så skönt att ha dig tillbaka.”

 

-” Billsi, upp och hoppa!” Bill stönade när Roe väckte honom, skolan! Usch!

När Bill gnuggade sina trötta ögon så insåg han att det låg någon annan i sängen, först fick han panik sen såg han att det var ingen mindre än hans tvilling. Han tänkte tillbaka på natten som varit.

Dom hade legat och bara pratat, pratat som om inget hade hänt. Tillsist hade Bill insett att han hade skola och att han var tvungen att sova. Då hade Tom dragit in honom i famnen och Bill hade aldrig känt sig så trygg. Vid närmare eftertanke så insåg Bill att det här var första gången på snart månader som han sovit en hel natt utan mardrömmar. Försiktigt så lutade han sig över Tom och strök bort en av lockarna från ansiktet.

-” Wakey Wakey brorsan..” Tom öppnade ögonen och möttes av ett identiskt ögonpar, han log.

-” Skola redan?” Bill nickade.

-” Hm... Vid lunch då eller?” Bill nickade igen. Under natten hade dom kommit överens om att killarna skulle komma till skolan under dagen, dels för att hålla Bill och Roe sällskap och dels för att prata med rektorn. Hon kanske visste lite grann om vad som hänt i alla fall.

-” C u..” Tom skrattade.

-” Mm, vi syns...”

Med det så gick Bill ut ur sovrummet för att göra sig i ordning.

 

-” Shit Bill! Du + uniform = kinky!” Bill höll på att dö av skratt, Andreas bara glodde på honom.

-” Nej Andi! Det är bara du som har en fetisch på uniformer!” Sällskapet skrattade, det var så avslappnat och lugnt att Roe bestämde sig för att det var dags. Hon drog med sig Georg en bit bort och drog efter andan.

-” Georg.. ehm.. Jag borde nog ha sagt det här innan... me..” Georg avbröt henne innan hon han säga något mer, han log och såg henne djupt i ögonen.

-” Jag vet... Och det gör mig inget..” Roe spärrade upp ögonen. HUR kan han veta det? Och HUR kan han vara så otroligt lugn?

-” Va?” Var allt hon fick fram.

-” Asså jag ska inte säga att det inte känns konstigt att du väntar en annan killes barn, men jag bryr mig om dig och då blir det liksom oväsentligt.” Roe gapade.

-” Det är typ meningen att du ska bli skitsur, gå din väg, lämna mig hjärtkrossad på marken och aldrig se mig igen!” Georg skrattade och Roe fortsatte att gapa.

-” Ett, vi lärde nyss känna varandra och jag berättade inte direkt om Tokio Hotel. Jag tror att om det inte vore för Bill så skulle jag nog inte berättat det förrän om flera månader i rädsla över hur du skulle reagera. Två, skulle jag gå min väg och lämna dig på marken så skulle jag få en stenförbannad Bill Kaulitz över mig och när Bill är arg så blir Tom arg vilket skulle resultera att jag hade två arga Kaulitzar över mig!” Roe skrattade och drog Georg närmare.

-” Jag älskar din logik!” Han log och drog henne ännu närmare. Hon stelnade plötsligt, hon hade inte kysst Georg än och hon ville det verkligen. Och nu var han ju så nära och.. och! Hennes mage gjorde frivolter då han lutade sig närmare.

Georgs knän ville ge vika av nervositet, det var bara Roe i hela vida världen som kunde få hans känslor att skifta så plötsligt. Han granskade hennes ögon när hon kom närmare, ögonen sa så mycket och Georg ville nästan skrika på hjälp när han kände hur han drunknade i dom.

Roe kunde känna hans andning mot hennes ansikte och stängde ögonen innan hon gjorde den sista rörelsen in mot hans läppar.

Georgs ögon rullade bakåt, han kände sig en aning hög och han var inte riktigt säker på vad som hände. Hennes läppar var så mjuka och dom verkade passa perfekt mot hans egna.

 

-” Naaw, Andi är avis!” Retades Bill, han visste mycket väl att Andi längtade efter sin egen flickvän hemma i Tyskland. Tom log när han såg Georg, han hade aldrig sett sin vän så totalt... Kär!

Bill gnuggade sin axel mot Tom och frågade:

-” Så, du har inte hittat någon speciell medan jag varit borta?” Tom funderade ett tag innan han svarade.

-” Ärligt? Nej... Jag gjorde i stället allt för att glömma dig. Du då?”

Bill nickade.

-” Nej, eller ett tag trodde jag att jag hade fallit för Roe, men jag vet inte.. Det kändes inte som om jag någonsin kunde tänka mig att få en ny familj om inte du var med.” Tom log.

-” Men nu kan du hitta vilken tjej som helst! För nu är jag här!” Bill skrattade och drog in sin bror i en ganska klumpig omfamning.

-” Naaw, har lilla Billy skaffat pojkvän?” Rösten fick Bill att stelna. Det var Jimmy och Kinns.

” Lugn, du kan kontrollera dig nu!” Bill vände sig om och mötte de två hånfulla ögonparen.

-” Tom det här är idioterna Jimmy och Kinns, Jimmy, Kinns det här är min bror Tom.”

Tom såg upp och såg hur fler och fler samlades bakom de två killarnas ryggar, Nåt var på gång.

-” Jasså, är brorsan här för att hämta hem dig till psykhemmet?” Bill kände sig ovanligt lugn, i vanliga fall skulle han redan klippt till, men med Tom bakom sig så rörde han inte ett finger.

-” Så, vem är äldst?” Jimmy hånlog och Bill kände att något var fel. När han såg sig omkring så fann han flera rädd ögon som glodde på honom, men nästan lika många hånfulla.

-” Jag.” Sa Tom och ställde sig bredvid Bill.

-” Naaw Billy- boy! Försöker storebror skydda dig?” Bill höjde ögonbrynet, kunde han inte bättre?

-” Hey Kinns, har du inget bättre att komma med än lama förolämpningar kan du gå.” Bill brydde sig knappt om svaret, eftersom han inte hörde det. Men det gjorde Tom...

-” Eh, Bill?”

-” Mm?”

-” Han utmanar dig.” Bill vände sig förvånat om och såg på Kinns, vad hade tagit åt honom? Bill hade ju slagit honom flera gånger förr!

-” Eh, nej tack! Du har fortfarande kvar ett blåmärke sen sist.” Bill log när han pekade på Kinns ögonbryn som skiftade i en blå/lila nyans.

-” Vad nu då Lily Calla? Vågar du inte?”

Bill började bli irriterad, varför ville dom att han skulle slåss.

-” Hey, lägg av!” Gustav hade för första gången tagit till orda och ställt sig tillsammans med Andreas bakom Bill och Tom.

-” Oj, förlåt! Det var inte men ingen att väcka tyskarnas vrede!” Kinns hånlog och gick provocerande ett steg mot Bill som bara blängde på honom. Bill behövde inte slåss, han behövde inte känns skulden längre! Tom stod bredvid honom, han hade inte dödat honom. Han kände inte längre lusten att slå ur sin skuld.

-” Kinns lägg av!” Mumlade han och kände hur en lätt huvudvärk spred sig efter tinningen.

-” Annars vadå?” Bill skrattade.

-” Innan du skämmer ut dig genom att låta som en femåring!” Han kände hur Tom drog i hans tröja bakom honom och han ville bara gå. En blick runt honom sa att något var på gång, och han ville inte vara inblandad i det.

-” Säger nazist- tysken!” DÄR kunde Bill känna hur något steg inom honom, hur VÅGADE han?

-” Jävla trög skalle! I Tyskland finns knappt några nazister! Bill och Toms farfar blev dödade i ett koncentrationsläger!” Grymtade Gustav.

-” Ånej, vad hemskt! Stackars lilla Billy, saknar han lilla farfar?” Bill kände hur den välbekanta ilskan spreds inom honom. Ilskan som gjorde honom till en annan person, ilskan som han hatade så mycket. En hand på Bills axel lugnade honom. Tom var fortfarande där.

-” Hey Kinni eller vad du nu hette, försöker du provocera min bror på något sätt?”

-” Kinns! Nej, varför skulle jag villa det?” Sa Kinns sarkastiskt. Bill insåg snart att han skulle spricka om dom inte gjorde något, han lutade sig närmare Gustav och sa.

-” Vi drar nu, hämta Georg och Roe så kan ni ta den röda bilen till hotellet, vi andra kan gå till min stuga.” Gustav nickade och gick.

-” Nej men vad? Ska ni dra redan? Men Billy... Jag trodde inte du var typen som ballade ur!”

Bill fnyste och fräste:

-” Vi syns!” Han tog tag i Toms arm och dom vände sig om för att börja gå.

Innan Bill visste ordet av så var Toms arm utom räckhåll och han fann sig själv på marken.

-”Ugh..” Han var snabbt på fötter och såg Tom och Andreas hållas i polisgrepp av två äldre killar.

-” Åh kom igen!” Kinns hånlog och gick närmare Bill, en ring hade bildats runt dom och Bill mötte Toms blick. Den var chockad och förvirrad, Bill kunde gissa att även hans blick uttryckte de känslorna.

-” Så Bill, vi gör så här: Du slåss mot mig och vi släpper din käre bror och din vän här!”

Bill kände igen den bisarra lusten att skratta.

-” Åh gud... Ta och väx upp!” Kinns skrattade och sa:

-” Välkommen till verkligheten Bill, och i verkligheten så är inte alla lika snälla och trevliga som du!” Bill himlade med ögonen och sa:

-” Jag har slagit dig flera gånger Kinns, vad får dig att tro att den här gången blir annorlunda?”

Kinns flinade och sa:

-” Nya trick! Men om du nu inte vill så kanske jag kan övertala dig.” Han nickade åt killen som höll Tom. Tom kände hur hans arm vreds uppåt och han skrek. Armen skulle gå av! Det var han säker på.

-” Sluta!” Toms arm släpptes ner och han suckade lättat innan han mötte Bills blick och hoppade nästan till. Bills ögon var inte längre lugna, dom brann.

-” Bill?” Tom var helt tagen av synen, han hade aldrig sett Bill så arg, hans ögon var helt svarta och hans andning var tung och långsam. Ärligt så skrämde det Tom lite.

-” Kinns, släpp min bror...” Sa han långsamt. Bill visste inte riktigt vart orden kom ifrån och kände hur det gjorde ont i hjärtat när ilskan tog över hans kropp.

-” Naaw, rädd att storebror gör illa sig?” Bill blängde bara på honom, han ville inte slåss, inte ens om ilskan skulle kontrollera honom helt så ville han inte.

-” Släpp min bror och min vän så att vi kan gå.” Tom spärrade upp ögonen när han hörde Bill prata mellan tänderna, Bill hade verkligen förändrats.

-” Åh kom igen Bill! Du har aldrig tvekat förr!” Kinns sträckte fram kinden och riktigt bad Bill om en smäll.

-” Kinns, vad sägs om: Låt oss gå och du får behålla benen i din näsa?” Kinns skrattade och Tom vände sig mot Andreas som imiterade hans eget chockade ansikte.

Tom minns den tiden då Bill mådde dåligt om han såg när någon avlivade ett djur, även om det så var på TV. Den tiden då Bill bara duckade istället för att slå. Var det här Bill utan honom?

-” Ska vi prata eller slåss Billy?” Bill såg sig omkring och log.

-” Inget av dom.” Han verkade ha lugnat sig och gick mot killarna som höll i Tom och Andreas och till Toms förvåning så kände han hur killen bakom honom skakade till. Bill log.

-” Jag föreslår att ni släpper min bror och min vän.” Bills ögon mötte Toms och Tom såg lättat hur dom kalla svarta ögonen ersatts med de vanliga gamla VARMA bruna.

-” Varför skulle vi det?” försökte en av de äldre killarna kaxigt.

-” För att det kommer två lärare hitåt.” Killarna såg åt det håll Bill pekade och släppte genast sina fångar. Innan Bill visste ordet av så hade ringen skildrats och det var bara Kinns och hans gäng kvar.

-” Kom igen Billy, inte hindrar väl några lärare dig från att slåss.”

Bill log, ilskan hade han lyckats skjuta undan och han kände sig lugn.

-” Faktiskt så jo, jag har fortfarande inga planer att kröka ett hår på ditt huvud.” Han tog Toms hand i den ena handen och la den andra på Andreas axel.

-” Kom vi går.. Jag tror inte att det är någon idé att jag försöker stanna i skolan idag.” Tom nickade och dom började gå.

-” I helvete heller...” Hörde dom någon mumla bakom sig men brydde sig inte.

 

-” Okej, hotellet så fort jag är klar! Roger!” Bill log och avslutade samtalet med Roe. Han hade jobbat i baren den kvällen och skulle nu till hotellet innan det blev för sent.

Klockan var snart tio, och han hade bestämt bestämt att en hel natts sömn skulle göra honom gott.

-” Drar du nu?” Undrade Chelsea, tjejen som han jobbade med mest.

-” Mm, jobbar du imorn?” Chelsea log och nickade, hon hade ”känt” Bill i snart ett år och på bara en vecka så hade hans personlighet förändrats från tyst och obrydd till en kille som nästan aldrig var tyst! Inte för att hon inte tyckte om det, hon gillade Bills röst.

Bill hade nu vant sig vid att inte gå omkring i sina vanliga kläder, utan gick nu omkring i sina blå blommiga shorts och en enkel lite tightare svart t-skirt.

Han hade tagit sig ut och gick nu efter en liten stig bredvid stranden mot hotellet, himlen var stjärnklar och hela natten var underbar.

För att vara Australien så var det rätt kyligt och han ökade takten men njöt ändå i fulla drag av kvällen. Han hade tidigare trott att han aldrig skulle vara lycklig om han inte fick Tom tillbaka, han hade haft rätt! Nu med Tom tillbaka så kunde han verkligen njuta av livet.

-” Hej Billy- boy!”

 

Bill

Jag ryckte till och svängde runt.

Ögonen jag mötte var kalla och helt tomma, Kinns.

-” Öh, hej.” Kinns blickar gav mig obehags känslor och jag ville gå, men av någon anledning så verkade det inte riktigt bli så. De två äldre killarna sen idag kom fram bakom mig och korsade sina armar.

-” Kinns, vad håller du på med?” Han log och kom närmare, han såg precis ut som om han tänkte slå till mig men jag stod stilla. Han lutade sig närmare och jag kunde känna spriten i hans andedräkt.

-” Kinns, du är full! Gå hem!” han började skratta och jag höjde på ena ögonbrynet.

-” Haha, nej.. nej.. Du ska slåss mot mig om du så vill det eller inte!” Jag började tycka att det var löjligt! Jag ville inte slåss, än mindre mot en full kille som redan hade ett blåmärke.

Kinns kanske var stark men han hade ingen kontroll över sin kropp eller nån typ av teknik och nu när han var full så skulle jag lätt kunna ta ned honom. Men jag ville inte! Jag behövde inte slåss längre! Jag var ju utan skuld! Jag dödade inte någon!

-” Kinns, jag har slagit dig flera gånger, du är full. Vad har du för nöje av att bli slagen igen?”

Han skrattade igen och backade några steg.

-” Du kommer inte att slå mig den här gången, jag vet vad du gjorde!” Med det så viftade han åt killarna bakom mig och jag kände hur två par armar förde mina egna bakom ryggen. Innan jag själv bestämt det så gjorde min kropp motstånd. Kanske var det en reflex sen tidigare men den hjälpte inte, jag kunde inte ta mig loss.

-” Vad är det lilla Billy? Kan du inte ta dig loss?” Jag blängde bara på honom, det här hade gått väldigt för långt.

-” Lägg av Kinns, du leker en lek du kommer att ångra imorn!” Han kom närmare och tillsist så var han bara några centimeter från mitt ansikte. Innan jag visste ordet av så hade han sina läppar pressade mot mina och jag spärrade upp ögonen. Men lika fort som läpparna placerats över mina så var dom borta. Han fräste och torkade sig över munnen, själv var jag för chockad för att försöka göra något.

-” Som att kyssa rent gift...” Muttrade han.

-” Vad håller du på med?” fick jag fram när talförmågan återvände.

-” Åh, håller lille Billy på att bli rädd?” Jag blängde bara på honom och han skrattade triumferande.

-” Aw, du längtar tillbaka till din storebror.. Toooomi!”

-” Lägg av!” Jag kunde känna hur ilskan jag hatade började byggas upp inom mig, ilskan som jag visste skulle svälja mig hel.

-” Aw, jag vill också gå hem till min syster! Min kära syster Anne!” Jag såg förvånat på honom, hans röst dröp av ironi.

-” Men vet du vad Bill? Jag kan inte göra det. Vet du varför?” Jag skakade lydigt på huvudet och fick känslan av att jag inte ville veta.

-” Hon dog... Hon dog på grund av dig! Kaulitz!”

Jag flämtade och spärrade upp ögonen, innan jag ens hunnit försöka något så började en rad med slag mot magen utdelas och sen några mot huvudet men mest mot mitt mellangärde.

Ett tag försökte jag ta mig loss, men killarna höll mina armar i ett järngrepp.

-” Kinns! Sluta!” Otroligt nog så gjorde han det och backade två steg.

-” Aw, det här känns bra! Att du ber mig att sluta. Det är bra, precis som det ska vara!” Om det berodde på de smällar jag tagit eller inte kan jag inte avgöra men jag fattade verkligen ingenting! Vad hade jag gjort?

-” Du ser förvirrad ut Kaulitz! Vet du inte vad du har gjort? Det gör dig fan mer äcklig!” Han riktade en spark mot mig och den här gången så kunde inte killarna bakom mig hänga med, utan tvingades släppa. Jag sjönk ner på alla fyra och hostade, jag kunde känna smaken av blod i munnen och blev med ens mer osäker, jag hade aldrig hostat blod så här förr.

-” Kinns, vad i helvete har jag gjort?” lyckades jag pressa fram mellan hostattackerna som blev allt värre och värre. Jag skulle kvävas! Men så blev inte fallet, snart så var jag uppe på två ben igen och ansiktet bara några centimeter från Kinns. Han höll mig uppe i håret och böjde nacken i en så obehaglig ställning så jag blev lite osäker på om den var som den skulle.

-” Låt mig förklara så att du förstår: Du. Dödade. Henne.” Jag kände hur något fryste i mina ådror, jag hade ju inte dödat någon! Eller? Mina tankar började vandra till de som satt i bilen som körde på jag och Tom, men inget hade dött i den va? Svaret kom direkt efter, samtidigt som jag kände mig själv bli slängd genom luften och landa hårt.

-” Hon var i Tyskland under din så kallade 'olycka'! Hon älskade er, DIG! Eran musik ALLT! Jag var nästan säker på att hon stalkade er. Men en dag ringde hon hem och berättade att du hade 'dött' Hon berättade att det redan var för sent och att jag inte kunde hjälpa henne! Hon ville inte leva om inte du fanns! Hon DOG på grund av dig! För att hon trodde att du var död! Men du din jävel levde! Du levde livet här! Du förstörde hennes liv utan att ens veta vem hon var! Hon älskade dig men hon betydde inget för dig!”

Jag var i chock, det här var... Hämnd.

Mina tankar började vandra över till den här tjejen Anne och skuldkänslorna började svalla.

Dom tog över min kropp helt och jag började bli bedövad, så pass bedövad att jag inte kände sparkarna eller slagen som träffade min kropp. Allt jag kunde känna var hur jag kom närmare och närmare omedvetande. Men innan mörkret hann komma så kunde jag känna hur Kinns lyfte upp mig och spottade mig i ansiktet innan han sa:

-” Jag fattar inte varför hon gillade dig! Du får mina ådror att vilja ruttna... Men jag antar att det är över för dig nu. Hejdå Billy- boy!”

Något kallt trycktes in precis under min vänstra lunga och jag flämtade, smärtan kom.

Jag skrek, smärtan verkade genomborra mig och jag kände hur jag föll. Ansiktet slog emot marken och jag kände hur något varmt rann ner efter min kropp och in i mina näsborrar.

 

” Tomi... Snälla hjälp mig...”

 

Berättare

Tom vankade av och an i rummet, känslan av att han borde gå ut verkade inte vilja försvinna.

-” Tom, kom och spela lite!” Hördes Andreas nånstans långt borta i Toms huvud, men han kunde inte koncentrera sig på ordens exakta betydelse. Han sneglade på klockan och blev riktigt orolig.

-” Roe, när sa Bill att han skulle gå från baren?” Roe vände sig om från TV:n och såg fundersamt på Tom.

-” Han ringde vid tio och sa att han skulle gå, så han borde väl vara här mellan tio och kvart över. Hur så?” Tom flämtade och såg på klockan igen.

-” Säkert?” Roe nickade och Tom stegade direkt över till hallen och drog på sig sin jätte tröja med dragkedja.

-” Vars ska du?” Undrade Georg som nu också märkt av sin väns underliga beteende.

-” Ut och leta efter Bill.”

-” Varför?”

-” Kolla klockan.” Georg gjorde som han sa och slängde en blick mot klockan. Den var precis tjugo över elva.

-” Han kan ha blivit uppehållen vet du.” Tom nickade bara mot Georg och sa.

-” Jag vet, men jag har den här känslan. Och dessutom, vad kan lite luft skada?” basisten nickade och ställde sig upp.

-” Tja, det verkar som om jag kommer med dig! Jag behöver lite luft.” Han log mot Roe innan han böjde sig ner och kysste henne. Han sprintade över till Tom och tog sin jacka innan dom gick ut.

Tom kunde känna hur det knöt sig i magen och han ökade tempot.

Han visste att han troligen var orolig i onödan, men han ville vara med Bill hela tiden. Det kändes precis som om han skulle försvinna igen när inte Tom såg och han skulle inte klara av att förlora sin bror igen.

-” Hey, chill pill! Han är nog bakom nästa hörn och pratar med nån tjej!”

Tom log och saktade av, Georg hade säkert rätt.

Dom fortsatte att gå och Tom såg upp mot himlen, den var verkligen vacker! Då såg han det!

En stjärna som föll.

-” Kolla! Stjärnfall!”Georg skrattade och sa:

-” Du låter som en skolflicka på date med sitt livs förälskelse!”

Tom log, han visste inte vems stjärna som fallit.

 

-” Shit vars är han?” Dom hade nått baren utan att stöta på minsta liv!

-” Han kanske tog strand vägen dit?” Föreslog Georg och Tom nickade. Dom började gå igen när dom hörde röster från barens utsida.

-” Kom igen Kinns, du har fått i dig för mycket!” Hördes killen som kallades Jimmy och de två bandmedlemmarna blängde på dom. Kinns verkade knappt kunna gå och pratade som om han aldrig gått skola, han var sten full.

-” Låt mig vara, kan gå! Jag vill gå tillbaka! Jag vill se blek skallen! Du skulle sett hans ansikte när han insåg att jag tänkte hämnas!”

-” Du gjorde vad?”

-” Låt oss säga att lilla Billy- boy inte ser så ljus ut!”

Innan Georg ens hunnit reagera så hade Tom börjat springa.

Tom visste inte vad han gjorde, han lät bara benen göra som dom ville och snart hörde han Georg bakom honom, strand vägen var betydligt lättare att springa efter eftersom det var stenplattor hela vägen till hotellet.

När Toms ben förde honom runt en krök så flög han framstupa och rakt ner i backen, men hamnade ute i sanden och gjorde därför inte illa sig.

Han såg förskräckt på sina ben som helt plötsligt var täckta i blod, men det gjorde ju inte ont! Vars kom då blodet ifrån?

Toms värld frös till is när han insåg vems blod det var, med skräck i ögonen så följde han konturerna av en kropp. Konturen var lång, blå blommiga shorts, en svart tröjan, blåmärken över armarna... Kroppen var näst intill oigenkännlig.

Men när Toms blick nådde högre upp på överkroppen så kunde han ändå under alla blåmärken och allt blod urskilja en ängels ansikte. Sin brors ansikte.

Skriket som ekade genom natten skulle aldrig någonsin lämna Australiens öron:

-” BILL!”

 

-” NEJ!” Han tog sig hastigt över till sin bror och drog upp honom i sin famn, genast så började de rinna blod från Bills hår, kläder och kropp, han hade nästan drunknat i det.

Georg nådde fram, han kände för att spy vid synen av sin bästa vän i det skicket men han sansade sig och lyckades ringa en ambulans.

Tom började förgäves dra av sig sin tröja för att linda den runt såret i Bills midja och stoppa blodflödet.

Bara ett problem: det blödde inte längre vilket gjorde så att Toms egna blod frös till is, han lindade ändå om det, tog Bill tillbaka i sin famn och höll om honom hårt.

-” Snälla Bill... Snälla....” Bill rörde sig inte, han reagerade inte, han gjorde ingenting.

Tom tog upp Bills hand i sin egen och kramade den hårt, och kände hur tårarna rullade ner för ansiktet när han kände att värmen hade lämnat Bills kropp. Försiktigt så öppnade han ett av Bills ögon och såg hur en droppe landade på Bills kind när han gjorde det. Bills ögon var inte som dom skulle. Dom skulle vara varma, kärleksfulla och gnistrande med liv.

Istället var dom kalla, känslolösa och helt utan liv. Tom drog bort handen och smekte den över Bills blodiga kind.

-” Snälla Bill.. Lämna mig inte igen... Snälla...” Georg sjönk ner på knä bakom Tom och tog tvillingarna i sin famn, även hans tårar förstärktes när han kände Bills kyla. Han lutade sig framåt och begravde ansiktet i Toms nacke och kände hur känslan av overklighet sköljde över honom. Tårarna brände mot Toms hud men han brydde sig inte, han lutade sig bara längre bak i basistens famn och grät hårdare.

-” Snälla gud... Snälla ta honom inte... Låt honom stanna... S-snälla han är allt för mig... Ha...”

Toms böner avbröts av ambulansens sirener och Georg skrek.

-” HÄR!”

 

Tom satt med huvudet i händerna och lät tårarna strömma fritt, Gustav och Andreas hade honom i sin famn och Roe var i Georgs. Ingen sa något, deras tårar sa redan allt.

Tom var inte längre säker på om han kunde andas, eller ens om han ville andas. Sjukhuset hade försett dom med allt dom behövde: filtar, kuddar och något varmt att dricka.

Polisen hade blivit informerade, det var nu två timmar sen dom hade hittat Bill och dom visste fortfarande inget mer än att han låg på operationsbordet och att hans chanser att överleva var väldigt små.

En sjuksyster hade till och med sagt ” Ha inga förhoppningar! Ni blir bara besvikna...” Dom andra hade fräst åt henne men Tom satt tyst. Han hade förhoppningar, Bill skulle väl inte kunna lämna honom nu inte? Inte när dom nyss blivit återförenade?

Roe snyftade högt och Georg drog henne närmare.

På mindre än ett år så hade hon kommit den hemlighetsfulle killen så nära, han hade tagit hand om henne när ingen annan gjort det, tagit hand om henne när hon varit hjälplös och vilse. Och nu när Bill var hjälplös och väldigt vilse så kunde hon inte hjälpa honom.

De fem ungdomarna höjde sina blickar mot läkaren som kom gående mot dom, det var dags. Dags att veta om deras bästa vän skulle på nytt få begravas? Toms hjärta slog fortare än vad det gjort på flera år, kanske bara för att få veta att andra hälften av hans hjärta stannat.

Efter vad som kändes som en evighet så lyckades han få fram:

-” Så.. Klarade han...” Dom andra stirrade på honom i frågan om varför han inte fortsatte.

Men Tom behövde inte fortsätta, han visste svaret. Läkarens ansiktsuttryck talade för honom innan han ens öppnat munnen för det ord som än en gång skulle vända Toms värld upp och ner.

-” Jag beklagar... Han kommer inte att vakna...”

 

 

Det var tre månader sen Bills hjärta stannade, två månader sen dom flugit tillbaka till Tyskland, en månad sen Roe och en vän anslutit sig till dom och det var två minuter kvar tills tre fjärdedelar av bandet Tokio Hotel skulle gå ut på scen.

Dom hade aldrig låtit fansen ge Bill ett riktigt farväl, så det här var deras chans att säga hejdå till den förlorade sångaren.

Skivbolaget hade haft en idé om att låta några fans komma upp på scen och sjunga låtarna.

Behöver jag berätta att bandet avböjde?

Konserten skulle bli halv, det visste dom redan, så biljetterna var inte särskilt dyra.

Arenan gigantisk, överallt var det uppsatt TV- skärmar som det skulle visas ett Tokio Hotel bildspel på och bilder på bandet täckte stora delar av arenan.

Fansens glädje över att killarna ville spela för dom en sista gång nådde inga höjder, men samtidigt så var deras sorg över favorit sångaren påtaglig och hjärtkrossande.

David var orolig för bandet, dom pratade inte med varandra och dom hade knappt repat de låtar som dom skulle spela. Men han förstod dom till fullo, utan Bill så skulle det aldrig bli sig likt.

Men den som han var mest orolig över var Tom, som hade tagit på sig att sjunga en låt, men hade hade inte sagt ett ord sen dom återvänt från Australien.

Det blev dom andra som berättade för honom vad som hade hänt i Australien och han kunde fortfarande inte tro det! Tanken på att Bill överlevt och sen gått förlorad igen var svår att förstå.

Polisen letade fortfarande efter Jonathan och man drev redan stora rättegångar mot de män som gett ordern om att dela på tvillingarna. Deras anledningar hade varit enkla: Bill drog ner företaget i smutsen med sitt utseende och populariteten skulle stiga om Bill 'hittades' levande två år senare- då han troligen ändrat utseende. Så det handlade i princip om utseende och att öka populariteten. Männen hade en massa andra anledningar också, som tidningarnas skriverier om homosexualitet, incest och annat. Eftersom inget av de tidningarna skrev stämde så fick männen en slags knäpp på näsan och ytterligare två punkter lades till åtalslistan.

Olaga förtal och Trakasserier.

 

Tom skakade när han fick gitarren i sina händer, han såg på dom andra som hade samma bleka, nervösa ansiktsuttryck som han själv.

Han tog ett djupt andetag innan han gick ut på scen, det kändes faktiskt lite som att komma hem.

Publiken skrek och många grät, bandet ville så gärna trösta dom- ta dom i deras famn och hålla om dom tills dom inte längre kunde gråta.

Lite obalanserat så gick Tom fram till mickarna som stod längst fram, det var tre stycken- precis som i vanliga fall. Bara det att nu var det meningen att Gustav skulle följa med dom fram på scen och prata i den tredje.

Försiktigt så greppade han tag i micken som stod i mitten och såg ut över det skrikande havet av fans.

Georg var den första av de tre som skulle bryta tystnaden, han vände sig om och mötte Roes lugnande blick. Hon stod backstage med handen på den växande magen bredvid sin vän, som för den delen verkade vilja skyla sitt ansikte. Det såg ut som om tårar ville rinna ner för kinderna på dom båda. När han såg den första tåren sina ner för Roes kinder så var han nästan beredd att kasta basen och skita i allt. Men det var ingen återvändo nu, dom skulle göra det här så det var bara att sansa sig.

-” Hej, som ni kanske vet så heter jag Georg Listing.” Arenan blev dödstyst och allt man kunde höra var stilla tårar från fansen längst fram.

-” Som ni säkert vet så förlorade vi vår sångare för snart ett år sedan i en bilolycka. Som ni säkert också har läst så dog han inte utan blev skickad till Australien på grund av bisarra rykten som män på vårat bolag trodde på. I alla fall blev vi alla lurade att tro att han var död. Det var.. jag tror jag talar för oss alla det svåraste vi någonsin gått igenom. Men genom en resa dit så upptäckte vi att han levde. Bara för att inom en vecka tas ifrån oss igen....” Rösten bröts och Gustav förstod att det här var stället han skulle ta över.

-” Som Georg sa så hade vi redan gått igenom det vi trodde var det svåraste i våra liv, men det visade sig att det svåra inte ens var i närheten av det här. Som ni läst så blev Bill mördad och tanken att någon skulle vilja göra honom illa är svår att stå ut med. Som ni kanske....”

Gustav avbröt sig när han kände en hand på sin axel och fann Toms ögon söka igenom hans egna. Han nickade och Tom återgick till sin egen mick där en kamera zoomade in hans ansikte, arenan höll liksom andan och väntade på hans ord. Lugnt andades han in och började prata:

-” Hela Bills karaktär utstrålar värme och kärlek. Att göra honom illa är helt oförståeligt. Men under den tiden vi var i Australien så insåg jag att han hade förändrats väldigt mycket, men man behövde bara få en glimt av hans ögon för att känna den värme ha spred. Ja...”

Tom kände hur något trillade ner för hans kind och han strök irriterat bort tårarna. Det här var inte rätt tillfälle att gråta! Inte när han skulle vara stark! Stark för Bill!

-” Ni vet säkert att det var jag som hittade Bill, bilden av honom i det skicket kommer alltid sitta fast på insidan av mina ögonlock.” Tårarna rann men nu brydde han sig inte längre, han slöt ögonen och kände hur läpparna drogs uppåt.

-” Men ni förstår, varje gång jag blundar så kan jag se hans leende, hans ögon och kan känna hans kärlek till allt. Kärlek till livet och kärlek till människorna runt honom. Jag tror att om ni också blundar så kan ni se honom. För han är alltid 'By our side'.”

Gustav började lunka bak mot trummorna, Georg backade undan från micken och Tom lät sina fingrar leka över strängarna. Han kände hur det hoppade i magen när första versen kom och lät magen dra in den luft som behövdes.

 

-” No one knows how you feel.

No one there you'd like to see.

The day was dark and full of pain.

You write help, with your own blood.

Cause hope is all you've got.

You open up you eyes,

But nothing has changed.”

 

Rök strömmade ut på scen och någon drog sakta av sig sin huva.

 

-” I don't want to cause a trouble,

Don't wanna stay to long.

I just came here to say to you...”

 

Tom tystnade och höll ut tonen extra länge innan refrängen började.

Han lät fingrarna fortsätta på refrängen men hade slutat sjunga, fansens gemensamma röster ekade genom högtalarna.

Tom mötte Davids blick, han såg chockad ut. Han visste inget om idéen med fansen eftersom han antog att Tom skulle sjunga hela låten själv.

Killarna fortsatte att spela och snart kom höjningen.

Dom log och placerade sig vid mickarna med spänd förväntan.

 

-” If the world makes you confused, and your senses you seem ti loose.

If the storm doesn't wanna refuse, and you just don't know what to do.

Look around I am here, doesn't count far or near...”

 

Alla i bandet vände sig om till allas förvånad när rök återigen spred sig på scenen.

 

-” Turn around!

Turn around I am here!”

 

Publiken skrek när en lång kille gav sin tröja till Roe och sprang ut på scen.

 

-” Turn around!

Doesn't count far or near!”

 

Killen dansade ner över scenen fram till gitarristen och la handen snabbt på hans axel innan han fortsatte ut på ”catwalken” och ut mot den skrikande publiken.

 

-” Turn around!

If you want it's me you'll see!”

 

David Jost hade tårar strömmande ner för ansiktet, han trodde aldrig i sitt liv att han skulle få uppleva något så mäktigt som när han följde killen med blicken.

 

-” Turn around!

I can hold you when you reach for me!

Turn around I am here!

Doesn't count far or near!”

 

Tom höll ut sista delen riktigt länge så att Gustav hann springa fram till dom.

Där stod dom nu tillsammans, alla fyra och såg ut över det dom uppnått tillsammans.

Tom började sakta men säkert spela sista delen av låten och snart hakade sångaren på.

 

-” I am by your side,

Just for a little while.

We make it if we try....” Tonen dog ut och arenan blev också tyst.

Tom vände sig om mot sångare och log.

-” Tack...” Viskade han. Sångaren log han också och drog in gitarristen i sin famn.

-” Tack för att du förde mig tillbaka...Och tack Tom, för att jag får älska dig.”

-” Jag älskar dig också Bill...”

 

Bill skulle inte ha vaknat den kvällen om det inte vore för Tom.

Tom hade med många hinder, sprungit till operationssalen och bett dom att försöka en gång till.

Dom hade alla gett upp, men för Toms skull så laddade dom maskinen igen och satte den mot Bills hjärta.

Det lilla pipande ljudet skulle nog aldrig lämna Toms eller någon av personalen i det rummets öron, Bills hjärta slog. Svagt men jämnt.

Efter att Bill vaknat så fick tvingades han stanna i Australien för att ordna upp allt med skolan, jobben och sen fick han inte flyga.

Anne Marie Kinsley- stod det på gravstenen som Bill besökte tillsammans med Roe bara någon dag innan som skulle flyga hem.

Ingen som inte var i Australien samtidigt som dom visste att Bill levde, och därför så bestämde dom sig för att överraska. Vilket dom verkligen gjorde.

 

Behöver jag ens säga att inte ett öga var torrt den kvällen?

 

The End

Lily Calla- A Definition of Love

 

 

 

-” Jag har aldrig sagt det förr.... men jag älskar dig.”

 

Äkta kärlek? I varje kärlekshistoria regerar kärleken, kärleken utan gränser. Prinsen som faller för den vackra fattiga flickan med glasskon eller flickan som vaknar ur en hundraårig sömn utav en kyss av sitt livs kärlek. Kärlekshistorier eller sagor... Men då är ju frågan: Existerar den äkta kärleken, den gränslösa kärleken, på riktigt?

Vad sägs om historien om den gravida lilla flickan i ett annat land som möter en känd rockstjärna? Historien om hur de båda på kort tid faller för varandra och han accepterar att hon väntar en annan mans barn, hur dom stöttar varandra och går igenom livet tillsammans.

Georg & Roe skulle nog kunna vara en definition av äkta kärlek.

Men är det fortfarande en definition om något plötsligt inträffar?

Något som kan dela på dem för alltid?

 

Georg lät fingrarna flyga över strängarna och såg lyckligt ut över publiken, i det ögonblicket så insåg han att han verkligen hade allt. Han hade livet på scen, bandet, vänner som skulle kunna varit hans bröder och sen hade han Roe... Flickan som stod backstage varje konsert och väntade på honom, flickan som var i sjunde månaden med det barn han skulle ta hand om som sitt eget. Han var lycklig och ingen runt honom kunde missta sig, ett leende var som fast etsat på hans läppar och humöret tröt sällan. Självklart så hade paret svårare stunder men det tog dom sig igenom.

Ungefär en månad efter Bills ”avskedskonsert” så flyttade Roe in hos Georg och hon har bott kvar sen dess.

 

-” Hej...” Georg log när han kände två armar smyga sig runt hans midja och vände sig om för att möta två isblå ögon.

-” Akta så jag inte svettar ner dig!” Sa han skämtsamt och la mjukt sina läppar mot hennes.

-” Sen när bryr jag mig?” Log hon och la pressade dom samman lite till.

-” Ni turturduvor kan väl göra det där när vi kommit till bilen? Vi blir sena.” David såg lite smått irriterat men ändå med ett leende på läpparna på paret och skakade på huvudet.

-” Autografer?” Tom som också betraktat paret vände sig trött mot David som nickade.

-” Klungan är stor och vi har lovat att ni ska signera. Därför bör vi börja nu direkt.” Bandet nickade och de eskorterades mot utgången.

Signeringen gick till precis som vanligt, Bill gick först, sen Tom, Gustav och sist Georg med Roe i handen. Fansen hade fattat tycke för Roe väldigt fort och det hände att även hon fick skriva sin autograf, självklart fanns de dom som ogillade henne men de tillhörde minoriteten.

Vägen till bilen verkade vara oändlig och fansen verkade aldrig ta slut men det tyngde inte killarnas sinne eller tröttade ut dom, istället motiverades dom bara och deras leenden blev bara mer äkta.

En bit ifrån hördes polissirener och ett billarm, men fansens skrik bedövade snart ljuden och man kunde inte urskilja det längre.

Saki var den som tillsammans med Bill nådde bilen först och såg till att han kom in säkert och utan problem. Bilen stod lite avsides, ett staket gjorde så att fansen inte kunde stå packade ända fram till bilen, vilket underlättade för säkerheten. Snart nådde även Tom bilen, tätt följd av Gustav.

En kille i Bills längd kom springande mot dom och hoppade över båda staketen innan han insåg att han var fast mot en vägg. Saki såg i ögonvrån hur en polisbil stannade bara några meter från deras egen bil och fick mer brått att få killarna i säkerhet.

Varken Georg eller Roe kunde uppsnappa sirenerna eller resten av bandets rop tackvare fansens skrik. Tillsist kunde Saki inte få in paret nog fort och knuffade omilt in Georg innan han vände sig mot Roe. Skräcksenariot framför fick hans mage att vända sig.

Ett enda skott var det som behövdes. Ett enda skott fick fansen att tystna för att sedan drabbas av panik. Ett enda skott och den långa killen sprang iväg.

Ett enda skott träffade Roe.

-” ROE!” Bill slöt sina ögon när han hörde Georgs hjärtskärande skrik. ”Det är bara en dröm, det händer inte i verkligheten” intalade han sig själv. Snart tvingades han öppna ögonen igen och det han skulle få se förändrade hans liv för alltid.

Vad gör man när en person man älskar, faller för ens syn?

Vad gör man när blod sprutar ur den älskades kropp?

Vad gör man när man känner hur världen vill försvinna under ens fötter?

Alla som bevittnade detta kunde se hur Georg bokstavligt slängde sig ur bilen, hur han knäade vid Roes kropp, hur han tog hennes hand och strök bort håret från hennes ögon, hur han lutade sig närmare och bad om hennes kamp och hur tårar sakta fann sin väg ner för hans kinder.

16minuter och vad som kändes som en evighet senare så hörde man polisens sirener bytas ut mot en ambulans och fansen klev ur vägen.

4 timmar och 23 minuter senare så kunde Bill knappt tro vad han hörde. Det var något inom honom som inte riktigt klickade och gjorde så att han förstod. Det ända som kändes rätt var att lägga armen om Georgs axlar och dra honom närmare, att hålla honom mot sig.

En flicka, en liten flicka på sju månader och två veckor låg i kuvös. Bill kunde känna hur det långsamt sjönk in men det andra var betydligt svårare. Inte ens när Georg leddes iväg för att ta farväl så kunde han förstå det.

 

Hur kan man känna sig så full av liv ena sekunden? När man känner sig död andra?

 

Georg gick med tunga steg genom sjukhuset, han var i chock. Allt hade gått så fort bara för att sedan gå så långsamt som möjligt. ”Hjärtat slutade slå. Några av sjuksköterskorna hade gjort i ordning henne medan doktorerna räddade den lilla. En liten flicka.” Det var vad läkarna hade förklarat för honom, dom hade förklarat lugnt och sansat så att han skulle förstå. Men han kunde inte förstå, det kändes så fel.

Sjuksköterskan ledde honom varsamt in i ett ljust rum, ett vackert vitt ljus var tänt vid sängen och ett par näsdukar låg bredvid.

Georgs ögon fokuserade på ljuset för att inte möta synen av personen på sängen. Men sakta så lät han ändå blicken vandra. Först över filten som täckte fötterna och upp över den nu platta magen, sen ner över de vackra mjuka händerna och naglarna som täcktes av svart nagellack och tillsist upp över ansiktet. De isblåa ögonen var slutna, läpparna var inte lika röda och kinderna hade förlorat sin rosa nyans.

Sakta närmade han sig den stol som var framställt åt honom. Han tog hennes kalla hand i sin egen och kysste den ömt. Känslan av att behöva säga något dunkade i hans inre och han försökte låta läpparna forma ord.

-” Du sa alltid att vissa saker är större än oss... Att vissa saker kan man inte förstå... Men av någon anledning så fick du mig alltid att förstå. Förstå att hur svårt det än var så behövde jag bara dig vid min sida...” Han kände hur något brände i ögonen. Men kämpade för att få orden att lyda.

-” Som du vet så har jag svårt att beskriva mina känslor, men jag behövde aldrig med dig... Du förstod ändå och...” Georg kände hur något varmt trillade över hans kind och slöt sina ögon innan han bet sig i läppen.

-” Jag har aldrig har sagt det förr.... men jag älskar dig.” Sakta så lät han ena handen vandra letande in i hans ficka och drog ut det han letade efter. Han svalde och granskade det som låg i hans hand, guld och silver med några små diamanter i. Försiktigt och lite darrigt trädde han ringen på hennes kalla ringfinger.

-” Jag älskar dig... mer än något annat.”

 

Hur kan man känna sig så full av liv ena sekunden? När man känner sig död andra?

 

Utan att bandet riktigt hunnit förstå det så fann dom sig i Australien, i Bills gamla stuga på Palm's O. Bill hade sett till att stugan skulle stå kvar i hans namn och att alla saker skulle lämnas kvar innan han flög tillbaka till Tyskland för konserten. Nu önskade ha att han sagt upp stugan och bränt alla saker. Allt där inne påminde honom om Roe, hennes halsduk låg kvar på soffan och hennes extrajacka hängde i hallen.

-” Okej, hämta dina saker så åker vi.” David såg smärtan i de unga killarnas ögon och kunde känna smärtan i sig själv. Han hade tyckt om Roe, det hade han verkligen och även för honom så kändes det oförståeligt.

-” David, är det okej om jag stannar en stund.. Jag kan gå till hotellet sen.” Bandet och deras följe bodde på samma hotell som sist, Jean's Blue. David nickade och Bill lämnades åt sina tankar.

Försiktigt gick han in i sitt gamla rum och drog in alla de dofter som fanns blandade där inne. Även om han hade varit borta lite mer än ett halvår så luktade det ändå likadant. Han log när han såg Roes glömda väska med reservkläder stå precis bredvid sängen.

” Sån panik hon fick när hon insåg att den var glömd..” Tänkte han sorgset och tog några steg mot den. Sakta tog han med sig den till sängen och satte sig med den i knät. En darrande han drog fram hennes svarta ” Livin' Again” tröja och han satte den mot näsan, doften av äpple och vanilj fyllde honom.

Väskan halkade av hans knä och slog i golvet med en duns, men sångaren kunde inte brytt sig mindre. Han satt med näsan djupt begraven i tröjan och inhalerade Roes lukt, en klump formades i hans hals och han kände tårarna bränna.

-” Åh gud... Roe...” Mumlade han och han kände hur han började skaka. Snart så grät han så häftigt att det blev svårt att andas och hur han än gjorde så vägrade tårarna att skingra sig. Tankarna flödade och han kunde inte kämpa emot dom.

Minnen som de gånger Roe skrattat så hon gråtit, eller de gånger han hållit henne när hon gråtit. Minne sen han träffade henne första gången och hon inte fick prata, minnen sen de båda tatuerade sig. Minnet när hon och Georg kysstes första gången på skolan. Tankar på vad som skulle hända nu, hända med Roes lilla flicka som flugit i kuvös till Australien, hur det skulle gå med Roes begravning... Och hur Georg skulle kunna resa sig ur det här.

Men framför allt så kunde han se Roes leende framför sig och tårarna rann bara mer.

 

Möten med Roes mamma och syster, en begravningsentreprenör och en advokat ägde rum flera gånger under de följande dagarna.

Roes mamma Elle visade sig vara helt oförstående och fördomsfull, medan Roes syster Rose visade sig vara varm och förstående. Rose såg ut som en blond äldre version av Roe och många gånger kände bandet att dom fick vika undan blicken.

Tuffast var nog att gå igenom begravningen. Mamman vägrade samarbeta och ville bara att hon skulle ner i jorden så fort som möjligt, medan bandet ville göra det på riktigt. Häftiga diskussioner och tårar bröt ut. Den enda som var tyst var Georg. Han hade känslan av att Roe inte skulle velat ligga i en kall kista långt nere i jorden.

-” We're just torturing our selfs! Roe would want this over with fast and simple.” Bill blängde på henne innan han sa:

-” How would you know what she wanted, you didn't even know her. She deserve this.”

-” You... If it wasn't because of you she would be alive...” Bills blick blev med ens tom och han tystnade men David kom genast till hans försvar.

-” Listen Elle, I know this isn't easy for you. But blaming Bill won't get us anywhere. If it's about the financial stuff, the management will handle it.”

-” NO! Listen! I know MY DAUGHTER! And we're just torturing our selfs! Just leav..”

-” Cremated...” Rummet blev alldeles tyst och allas blickar vändes mot Georg som satt med ögonen på sina händer.

-” What?” Viskade Elle.

-” Cremated... I think she would want to be cremated...” Georg kände hur varje ord stack i hans bröst. Vid 20 års ålder så skulle man inte behöva planera sin flickvän/fästmös begravning, det var fel.

-” Thats a good idea... We could have a memorial stone here and then we could spread her ashes.” Elle såg irriterat på dom alla och fnyste.

-” Who, and it won't be me, would spread her ashes.?”

-” I... I would...” Återigen så riktades blickarna mot Georg och Rose viskade något till sin mor.

-” Okey... Okey then..” Elle gick med på det och killarna häpnade, förutom Georg som bara nickade.

 

Bara en timme senare så fann sig Georg vid babyavdelningen på sjukhuset, han hade sett henne redan så många gånger men av någon anledning så kunde han inte slita sig från henne.

-” Can I help you?” En snäll medelålderskvinna la lätt handen på Georgs axel och han sa vem han sökte. Hon log och ledde honom till en speciell avdelning. Att flyga ett så litet barn i kuvös var väldigt riskfullt och viss personal hade fått följa med. Sjukhuset hade varit emot det, men Roes mamma hade använt sig av advokater för att få flyga henne. Tyvärr hade det inte riktigt gått enligt planerna och hennes tillstånd hade försämrats.

Georg stack försiktigt in sin hand i det lilla utrymmet så att han kunde stryka henne över den oerhört lilla kinden. Snart lät han henne greppa pekfingret och han kunde kännas hur en välbekant klump formades i halsen.

-” Hej lillan, det är jag igen.” En tår trillade ner för hans kind och precis som om barnet kände det så kramade hon pekfingret hårdare.

-” Förlåt att jag är så här... jag bara... Se bara till att bli okej... Jag klarar inte att förlora dig också.. Shit, jag vet knappt om jag klarar det ändå...” Den lilla flickan kramade hans finger igen och Georg kände ytterligare en tår falla. Han visste inte om han skulle klara att begrava en person han älskade igen.

Bills hade ju i och för sig inte varit riktig, men det visste han inte då. Det var lite mer än ett år sen nu... Och nu skulle han göra det igen... Men den här gången var det på riktigt, den här gånger så fanns det ingen väg ut eller ens en möjlighet att någon iscensatt det.

Det här var äkta...

Georg blundade och tänkte på flickan framför honom. Hon var så liten och hade redan förlorat sin mamma och hennes pappa var inte att räkna med, hon hade alltså ingen i en värld så många gånger större än hon själv.

-” Jag kommer aldrig lämna dig min ängel...” Viskade han och försökte att inte tänka på hur svårt det skulle bli.

 

-” We've gathered here today to say our goodbyes to Roelynn James Andrews a beloved family member, friend, girlfriend and I'm sure that she would have become a amazing mother.”

- Präst.

 

Sorg kan uttryckas i tårar, ett liknande tillstånd kan vara ledsamhet. Sorg som uppkommer när man förlorar någon man känt kan leda till olika funderingar om livet och man kan känna sig nedstämd..

 

-” Small towns is often a boring place to live in, but when you can follow a child growing up, I'd say it's rather interesting. Roelynn or Roe was a girl I personally had the benefit of watching her grow. I remember her running around in diapers and craving for us to follow.”

- Soc. Kvinna

 

Smärta kan kännas via olika skador som ex. sår som blöder. Beroende på skadan så kan det behövas olika behandlingar och läkningstiden varierar men tar i regel inte längre tid än ett par veckor...

 

-” Roe was... Oh god... She was so much more than just a sister for me... Even when her own life was so screwed up with beatings constant bullying and people abandoning her, she still smiled her beautiful smile everyday and helped me to build up my life... Ever since we were kids she brightened up my day... Some days ago she became a mom, and I know she is watching her... Smiling so proudly...”

- Rose

 

Psykisk smärta då? Hur behandlar man den? Smärta som tynger ner ens sinne med ångest , förtvivlan och saknad. Smärtan som lämnar en evigt funderande över om man kunde ha gjort något annat. Smärtan som får en att göra allt bara för att få göra det ogjort. Hur lång är den läketiden?

 

-” We, me, Andreas and Gustav, learned to know Roe just about a year ago. When we thought my brother was gone. She smiled and was so happy all the time. And she made other share her happiness just by smiling. We or most of all I, owe her so much! She kept my brother alive until I could meet him again. She also became a very close friend. I think I speak of both me, Gustav and Andreas when I say that she has made a great impact on our life. So... Thank you Roe...”

- Tom, Gustav, Andreas.

 

Sorg är den normala och naturliga känslomässiga reaktionen vid en förlust. Hur förluster upplevs är helt individuellt. Men en förlorad vän är helt oersättligt.

-”Roe, or Rosie... When I first came here to Australia, I had no hope. No hope about anything really. Then I helped a beautiful girl, that beautiful girl was Roe. And not long after that she became my friend. She came with me back to Germany and she was by my side... I... shit... If it wasn't for her I wouldn't have seen my brother again... Taking my life would have been an option.. But because of her, I had something to live for... I owe her everything... I.. I don't really know what to say... Cause Roe was an amazing person, she is a person you can't describe with words...

- Bill

Man brukar säga att tiden läker alla sår, att man får sörja men inte förlora sig själv i det. Men hur vet man när det har gått för långt? När har man förlorat sig själv? Kan man verkligen hindra sig själv att gå förlorad när man har förlorat någon man älskar?

 

Alla hade sagt något, utom en. Alla hade förklarat sin sorg, utom en. Alla hade funnit sina ord, utom en. Villrådigt gick han upp och la darrigt en hans på fotot.

-”So.. um.. Hi.. Sorry for my bad English, hope you'll understand anyway...” Han fumlade nervöst med kanten på sin tröja och blundade. Vad skulle han kunna säga som inte redan var sagt?

-” Um.. I don't know what to say really...” Han blundade och öppnade ögonen igen när han såg ner på fotot av flickan han kommit att älska. Plötsligt blev hans syn suddig och allt han kunde se var Roe. Orden blev med ens uppenbara för honom och han försökte igen:

-” Everyone in here has talked about who Roe was for them, what they felt for her.. But ever since I was young I didn't like talking about my feelings. And as Bill said, Roe couldn't be described in words.. So I'm just gonna say the thing that really matter to me...” Han riktade sin uppmärksamhet mot fotot igen och smekte med handen över det.

-” I love you... With all my heart...”

- Georg

Killarna satt inne på deras hotellrum och såg en film (förutom Bill som precis då var på toa) när någon bultade på dörren.

-” Come in.” Andreas, Gustav, Tom och Georg riktade blickarna mot dörren och in klev en lång kille.

-” Vem av er är Georg Listning?” Sa han på perfekt tyska. Georg såg förvånat på dom andra som ryckte på axlarna och ställde sig upp.

-” Jag, vem frågar?”

-” Vad i helvete gör du här?” Bill kom in i rummet igen och blängde surt på killen framför honom.

-” Trevligt att se dig med Bill, du har verkligen gjort en förändring.” Killen hånlog och Bills blick mörknade.

-” Tyvärr kan jag inte säga det samma. Du är i alla fall densamme ser jag.” Bill hade, utan att tänka på det, börjat prata mellan tänderna- något han utvecklat i Australien.

-” Lika go och trevlig som vanligt eller hur?” De övriga killarnas ögon vidgades dramatiskt när Bills näve flög rakt in i den andra killens käkben och skickade honom över golvet.

-” BILL!” Tom hoppade upp och tog tag i Bills tröja för att dra honom bakåt.

-” Du skulle inte slå någon fler..” Sa han ilsket men Bill bara blängde på figuren på golvet.

-” Du skulle gjort desamma Tom.” Tom såg förvånat på Bill som fortfarande talade mellan tänderna.

-” Vad har han gjort, som gör dig så här?” Försökte Tom oroligt och sökte Bills blick med sin egen.

Killen satte sig upp igen och hånlog, Bill fräste:

-” Låt mig få presentera Patrik, idiotjäveln som slog Roe medvetslös när hon berättade om sina misstankar om sin graviditet. Bara för att sen gå och aldrig höra av sig igen.”

Tom släppte Bill utan att tveka.

 

Bill lugnade sig ganska snart och snart så satt dom alla I soffan och Patrik på en stol framför dom.

-” Så vad vill du?” Patriks leende föll sakta och han mötte Bills blick.

-” Bill.. Jag vet vad du tror och det är delvis sant... Men hur mycket jag än gjort så brydde jag mig om Roe och jag är ledsen att hon är borta.” Georg ställde sig upp och gick sakta in i rummet bredvid. Han skulle inte klara av att höra resten av den konversationen, han skulle inte klara av någon fler som kom och beklagade sig för dom. Sakta la han sig ner på sängen och blundade.

Vissa stunder- Som nu när han bara låg och blundade, så kunde han föreställa sig att han var hemma i deras lägenhet och om han bara vände sig om så skulle han mötas av Roes sovande figur. Han suckade och vände sig om, med ögonen fortfarande slutna. Han koncentrerade sig så hårt på Roes ansikte, räknade hennes ögonfransar och såg hur en lock föll över hennes ansikte, när han sakta öppnade sina ögon. För en sekund så hade han kvar bilden av henne och han kände tårarna krypa, bara för att sen falla när bilden försvann.

Höjda röster hördes inifrån det andra rummet och han suckade, han visste att det skulle bli bråk och hur det skulle sluta var det ingen som visste.

 

-” Georg...” En mjuk hand smekte över hans kind och försiktigt öppnade han ögonen, han mindes inte att han hade somnat.

-” Georg, vi måste prata.” Bill såg bekymrat ner på sin vän och önskade att han slapp göra det här. Georg behövde verkligen inte det här just nu.

-” Mm, vad?” Georg betraktade Bills nervösa uttryck och kände sig orolig.

-” Bill säg det bara.” Bill svalde och tog ett djupt andetag, sen sa han det bara rakt ut:

-” Patrik vill ha sitt barn.” Georg kände hur den lilla bit av hans hjärta som fanns kvar krossades.

Bill såg hur Georgs blick blev tom och han svalde igen, den lilla levande del av Roe han hade skulle tas ifrån honom och det var inte säkert att det skulle gå göra något åt det.

-” Georg...” Bill la sin hand på vännens axel men Georg såg bara rakt ut.

-” Georg.” Fortfarande ingen reaktion.

-” Georg!” Bill slog honom lätt på bröstet när han insåg att Georg slutat andas.

-” GEORG! HJÄLP!” Bill hörde hur de andra reste sig och kom mot dörren. Han fick upp Georg i sittande och tog ansiktet mellan händerna.

-” Georg lyssna, jag vet att det är svårt men du måste andas!” Bill hörde hur någon flämtade bakom honom och såg sedan hur Tom kom och satte sig bakom basisten för att hålla honom sittande.

-” Georg se på mig. Snälla.” Sångaren försökte se djupt in i sin väns ögon medan han tog hans hand och la hans handrygg mot sitt bröst och andades lugnt.

-” Georg andas!” Bill kände en viss panik spridas då Georgs blick fortfarande var lika tom och han började bli blå i ansiktet.

-” Å gud nej...” Viskade någon bakom honom. Bills hjärna verkade inte vilja samarbeta med honom. Allt vad han lärt sig om chock på livräddar kursen verkade vara som bortblåst.

-” BILL!” Tom såg på sin bror som såg ut att tänka febrilt.

Tillsist så brydde sig inte Bill längre om vad han gjorde, Georg skulle börja andas och det var nu!

Först gjorde han det inte så hårt, men det gav ingen reaktion.

” För helvete GEORG!” Bill kände hur det tog emot när han lät sin hand flata slå samma med Georgs käke.

Ett djupt andetag var allt som hördes i rummet och en lättnad spred sig.

-” Georg?” Bill log när han fann Georgs blicka söka sin egen och han kände hur han nästan ville gråta av lättnad.

-” Bill..” Viskade han och sångaren tog hans hand för att visa att han lyssnade.

-” Han får inte ta henne...” Bill skakade på huvudet och hjälpte sedan den trötta och förvirrade pojken att lägga sig. För det var just det som Georg var just nu, en pojke. En pojke som behövde svar och skydd av någon han litade på. Georg somnade ganska direkt och dom tassade alla ut ur rummet.

-” Bill, du vet att vi in...” Började tom men Bill avbröt honom.

-” Jag vet, men jag lovade Georg och då måste vi i alla fall försöka. De nickade och började slå numret till David Jost.

 

Följande veckor bestod av inget annat än advokater och papper, Patrik envisades med att han var den biologiska pappan medan Bill menade att genetik har inget med föräldraskap att göra. Tyvärr så var Roes mamma Elle på Patriks sida men dom hade i alla fall Rose på deras. Georg hade lyckats hämta sig från chocken men spenderade betydligt mer tid på sjukhuset. Den lilla flickan skulle få bo med Georg tills förhandlingarna var klara eftersom Rose hade sagt att hon inte kunde och ville att Georg skulle göra det.

Två veckor senare så låg Georg på sin säng med lillan framför sig.

-” Hej...”Georg såg upp och fann Tom stående framför honom.

-” Är det okej om jag..” Han nickade mot sängen och Georg nickade.

-” Hon är vacker...” Georg log och såg hur Tom lät babyn dra i en av de dreads som fallit ner över axlarna. Hon drog förtjust i dom och fnittrade. Både killarna log och Tom kittlade henne lite på magen. Även om så små barn inte är direkt kittliga så vred hon sig ändå förtjust och log stort.

-” Georg, jag ville bara säga att vi kommer klara det här. Om du får vårdnaden så kommer hon att stå i ditt namn, men egentligen så borde det stå ” Bandmedlemmarna i Tokio Hotel.” Hon kommer att ha fyra pappor att bli less på. Du är inte ensam i det här.” Georg log svagt och Tom kramade hans axel innan han återgick till att försökta få tillbaka sitt hår från den pyttelilla men super starka flickan framför honom. Georg skrattade och Tom såg upp, Georg hade inte skrattat sen Roe dog och han insåg hur mycket han hade saknat det. Georgs skratt var något man tyckte om, det var så glatt och smittsamt att man alltid log.

 

Bill var i sin egen värld när han gick från stugan på Palms 'O när han stötte i hop med någon som föll bakåt.

-” Oj, shit! Sorry!” Det var en flicka med halvlångt brunt hår och en rejäl solbränna. Hon skulle sett rätt normal ut om det inte vore för tröjan hon hade på sig. Flickan tittade först på honom och sen ner på tröja och sen på honom igen innan hon skrek. Det var en Tokio Hotel tröja.

-” OH MY GOD!Y- you're Bill Kaulitz! OH MY GOD!” Bill ryggade nästan tillbaka när flickan slängde sig om halsen på honom. Han log besvärat och hon backade undan och granskade honom.

-” Jag måste säga att du är mycket snyggare i verkligheten!” Bill blinkade.

-” Du pratar tyska.” Lyckades han konstatera innan hon slängde sig runt halsen på honom igen och han suckade nästan. När hon drog sig tillbaka så log hon bredare än han sett någon göra förr.

-” Jo, jag har bott i Tyskland snart fem år och hörde talas om er där. Asså ni är det bästa band jag vet! Och hur jobbigt det än har varit för er så har ni ändå kommit tillbaka! Åh gud! När jag var på din avskedskonsert, åh jag grät så mycket när du kom fram och sjöng!” Bill spärrade upp ögonen och försökte säga något men tjejen bara fortsatte.

-” Sen så hörde jag att min bror hamnat i fängelse och jag tvingades flyga tillbaka hit och här är jag. Jag är förstås jätteledsen om Georgs flickvän! Jag hörde det när jag åkte med planet hit! Det är verkligen inte rättvist! Hon var så vacker och dom passade så bra ihop! Och hon var väl din bästa vän också eller hur? Jag beklagar verkligen sorg..” Bill la en hand över hennes mun och kände hur öronen blödde.

-” En fråga bara, som behöver ETT svar okej?” Tjejen nickade.

-” Vad heter du, så jag kan skriva en autograf och gå sen. Jag har lite bråttom.” Flickan sken upp och gav honom sitt papper och sin penna.

-” Förlåt, jag inser att du säkert har fullt upp! Jag heter....” Bill tappade det han höll i handen när hon sa sitt namn. Han kunde känna hur världen vill snurra och han ursäktade sig snart.

 

Tom satt tyst och såg medan Gustav och Andreas spelade kort, dom hade inte särskilt mycket att göra. David var på möte och skulle försöka fixa det här med vårdnaden över flickan, Georg var inne med lillan och Bill var ute. Tom sträckte på sig och på tal om trollen så öppnades dörren och Bill klev in, han gick sakta mot det andra rummet. ( Hotellrummet hade fyra rum i ett)

-” Bill?” Tom såg upp och fann sin bror likblek och han var snart på benen efter honom.

Bill hade lagt sig med ansiktet mot väggen och med ryggen mot Tom, gitarristen gick fram och satte sig bakom honom.

-” Bill?” Sa han försiktigt och la handen på hans axel.

-” Hon lever....” viskade han och Tom ryggade tillbaka.

-” Bill, Roe kan int...”

-” Inte Roe...” Tom förstod inte men la sig bakom sin bror för att komma honom närmare.

-” Det var bara på låtsas, hon levde men jag fick ändå ta smällarna...” Tom förstod fortfarande inte, han lyckades vända på Bill så att han låg med ansiktet mot honom.

-” Bill... Vad pratar du om?”

-” Du minns den kvällen då du hittade mig på strandvägen?” Tom nickade men skulle helst velat glömma.

-” Du minns också att Kinns gjorde det för att hämnas sin syster...”

-” Flickan som tog självmord?” Bill nickade stumt och Tom började få känslan av han han inte ville höra mer.

-” Jag dog nästan Tom... Eller jag dog och kom tillbaka... jag... Men jag kunde ändå på ett sätt förlåta honom, för jag vet hur det känns när man mister någon nära.” Tom drog Bill närmare och lät Bill lägga sitt ansikte i nackvecket.

-” Jag kunde förlåta honom eftersom han var så full och han ville ha tag på den som var skyldig...”

-” Bill, du visste inge..” Tom blev avbruten och han såg ner på sin bror, av någon anledning så såg han så liten ut där i hans famn. Så skör...

-” När jag trodde att du var borta ville jag lägga skulden på någon, för att kunna ta ut all den ilska jag kände på den. Men eftersom det var mitt fel så kunde jag inte... Därför kunde jag ändå förstå honom... Men idag.... så träffade jag henne....” Tom tryckte sig närmare och uppmuntrade Bill till att fortsätta.

-” Jag träffade Anne Marie Kinsley... Kinns 'döda' syster.”

 

-” David?” En man I svart kostym klev in i det rum som David gjort om till ett litet kontor.

-” Mm..”

-” Tänkte bara säga att dom vet vem som sköt Roe.”

-” Jasså?” Mannen i kostym nickade och gav David en mapp med bilder och information. Managern öppnade mappen och drogs direkt till ansiktet, han flämtade:

-” Nej, det kan bara inte vara sant...”

 

Georg gick fram och åter med den lilla flickan i sin famn, men hur han än hyschade och vaggade så ville hon inte lugna sig. Hon var nyvaken och mätt men ändå så skrek hon. Georg kände hur en klump formades i magen och vemodet sjönk. Hon kunde väl inte ha? Han rös och kände hur gåshuden kröp efter armarna. Han visste inget om sånt där! Han skulle nog bara tappa henne! Han kände nästan för att gråta då han kände att hon hade gjort något. Rose var den som hade tagit hand om det där, men han kunde ju inte ringa henne tre på natten och be henne byta blöja!

-” Georg, vad i hela?” Bill kom sakta gående ut från sitt rum och såg mer eller mindre ut som en zombie.

-” Jag har matat henne, hon har sovit, jag har sjungit, dansat, gjort allt vad mamma sa åt mig att göra, gjort en massa roliga miner och härmat Pingu! Och nu inser jag att det inte hjälpte för hon har gjort i blöjan och jag har ingen aning om hur man gör!” Bill spärrade upp ögonen och konfunderades över att hans vän inte tagit ett enda andetag under allt han hade sagt, sen lade han märke till något annat. Georgs ansikte var för tillfället inte fyllt med sorg utan han såg bara väldigt trött och sliten ut. Vore det en annan tid och i en annan situation så skulle Bill ha skrattat åt Georgs lilla utbrott, men i stället så tog han lillan från honom och sa.

-” Såja, jag har henne gå och lägg dig... Du behöver en natt...” Georg visste inte om han skulle somna eller gråta. Han behövde verkligen få sova en natt, men han ville också visa att han kunde ta hand om henne. Han BEHÖVDE visa att han kunde eftersom han ville adoptera henne.

-” Georg du är inte själv i det här... Du behöver inte göra det ensam... Gå och lägg dig.” Georg nickade tillsist och snubblade iväg tillbaka mot sitt rum.

-” Dåså Prinsessan, då var det bara du och jag.” Lillan hade slutat skrika och såg istället på honom med stora ögon. Han tryckte henne försiktigt närmare och gick mot badrummet där Rose hade installerat någon form av blöjbänk. Bill drog fram en handduk, la den över skivan och sänkte varsamt ner den lilla flickan som fortfarande var så liten att han knäppt kände när han höll henne på ena armen.

-” Tänk att du snart är tre månader...” Viskade han och började ta bort den gamla blöjan. För Bill kändes det surrealistiskt, att Roe lämnade dom, dom åkte tillbaka till Australien och lillan kom- bara på tre månader. Ha kunde känna hur händerna började skaka lätt och hur synen blev oklar. Han skakade på huvudet, villig att få känslorna att försvinna. Men dom återkom i full kraft när han mötte flickans ögon. De vackra, klart isblå ögonen såg på honom med så mycket tillit att knäna nästan vek sig.

-” Åh gud...” Han samlade sig till den grad att han kunde fortsätta, men tårarna var riskabelt nära att falla och hur han än försökte så kunde han inte bli av med dom.

När lillan hade en ny blöja på sig så kunde Bill inte hålla sig längre utan tog upp henne och la henne mild mot sig. Lugnt så satte han sig ner mot väggen och bara höll henne, innan han själv visste ordet så hade han börjat viska:

-” Roe, om du hör eller ser mig nu... Snälla låt henne inte hamna hos Patrik.. Jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att få henne till Georg men du måste hjälpa till... Om du ser mig så måste du ju också se Georg... Han är ett så nere utan dig... du måste hjälpa honom... Han behöver dig... Jag behöver dig... förlorar vi Roe så förlorar vi den sista levande biten av dig.. så snälla...”

Bills syn blev suddig och lillan sträckte ut händerna för att lägga dom mot hans ansikte.

-” Hon är så vacker Roe, precis som du... Gud... jag saknar dig så mycket...” Sångaren klarade inte av det längre utan tryckte lillan försiktigt mot sig igen innan allt brast. Axlarna började skaka och tårarna rann nedför hans kinder, otroligt nog så låg den lilla flickan helst stilla.

Många underskattar barn i det fallet, att så små barn inte kan känna känslor. I det här fallet är det nog bevisat motsatsen, någonstans djupt inom sig så förstod och kände den lilla flickan killens sorg och låg helt stilla. Försiktigt så förde hon återigen upp sin hand för att ta på hans ansikte, som för att på sitt eget lilla vis ge honom den tröst bara hon kunde ge.

 

Tom vände sig i sängen för att lägga armen om Bill, eftersom han var stensäker på att Bill inte mådde bra. Men hur han än letade med armen så kunde han inte hitta sin bror.

-” Bill?” Någonstans så hörde han någon som grät och utan att tänka efter så var han uppe på benen och började leta. Han hittade Bill inne på toan med lillan i famnen, gråtandes på golvet.

-” Bill...” Han böjde sig ner och tog sin bror och den lilla i famnen.

-” Kom nu.. Du är iskall...” Bill nickade trött mot sin brors axel och lät sig föras tillbaka till sängen. Med Toms arm runt midjan och lillan framför sig så somnade Bill handlöst.

 

-” Geo?” en mjuk viskning nådde basistens öron men han trodde att han inbillade sig.

-” Snälla Georg se på mig...” Georg slog upp ögonen, rösten bakom honom lät nästan som... Han kände hur en klump formades i magen och vände sig försiktigt om. Blodet frös och han kunde känna hur andetaget han drog in fyllde hans lungor.

-” Roe..” var allt han fick ut. Där låg hon, framför honom, de isblå ögonen och leendet så vackert att han kände hur världen började snurra. Han gnuggade sig i ögonen och tittade igen, hon var kvar.

-” Jag inbillar mig..” hans brutna röst hördes knappt i det lilla rummet vilket fick Roes hjärta att brista.

-” Jag är här älsklig...” en varm hand lades mot hans kind och han kunde känna det.

-” D-du nej..Jag..”

Georg satte sig omilt upp i sängen och andades häftigt, samtidigt som det var väldigt svårt att andas.

Han hade känt henne, han hade känt hennes hand på sin kind. Han hade hört henne, han hade hört hennes röst som skönsång.

-” Åh gud..” Georg kände hur något bröt ihop inom honom, hur han bit efter bit krossades till något obefintligt. Det var bara en dröm, eh förbannad dröm. Trött vände han sig om och såg på klockan 04.30 PM! Genast var han uppe ur sängen, men ångrade sig när han kände hur yr han blev och satte sig ner med huvudet i händerna. Halv fem på eftermiddagen, han brukade verkligen inte sova så länge. Tillsist klädde han sig och gick ut i rummet där Bill satt med lillan i famnen, som såg ut att sova.

-” God morgon sömntuta.” viskade Bill leendes.

-” Fattar inte att jag sov så länge.” Bill log fortfarande när Georg satte sig bredvid honom och la armen om hans axlar för att kunna luta sig fram och se på den lilla flickan i hans famn.

-” Inte jag heller, Andreas snubblade in i din dörr, drog ner lampan som gick sönder och skrek, vilket ledde till att lillan och Tom skrek.” Georg grymtade förvånat.

-” Varför skrek Tom?” Bill skrattade tyst.

-” Han trodde han fick en glasskärva från lampan i axeln så att det blödde, men det var lillan som spydde på hans axel.” Georg fick hålla sig för skratt och gjorde tummen upp till den sovande figuren i Bills famn. Sakta så såg han på Bill, hur han höll flickan så kärleksfullt och hur Georgs armar var posterade runt hans axlar. Han föreställde sig själv och Roe i den situationen.

 

-” Så, var är alla?” Georg insåg först DÅ att den lila stugan var tom.

-” Tom hade jätte ont i huvudet så han är på något apotek medan Andreas och Gustav skulle testa surfa.” Det blev alldeles tyst igen. Surfa? Innan han hunnit fundera mer på saken så kunde han höra hur någon rocklåt gick igång och hur det vibrerade i hela soffan.

-” Helvete, Georg kan du?” Georg tog glatt emot lillan och placerade henne i sitt knä medan Bill grävde fram telefonen.

-” David?” Lillan såg sömnigt från Georg till Bill bara för att sedan gäspa humoristiskt och somna om igen. Samtalet fortsatte och delar av det som ” de är osäkra Bill” och ” vill ta det till domstol” nådde Georgs öron, vilket ledde till att han såg förväntansfullt på Bill efter att han lagt på.

-” De är osäkra på om ett band som ständigt turnerar klarar av att ta hand om ett småbarn, men samtidigt så tror vissa att det kommer garantera en säker och bra uppväxt, eftersom vi är omgivna av så många. Olyckligtvis har Patrik lycka dra det hela till domstol på fredag, så vill vi ha henne så är det bara att infinna sig där.” en nickning var allt han fick som svar.

 

*-” Aw, jag vill också gå hem till min syster! Min kära syster Anne!” Jag såg förvånat på honom, hans röst dröp av ironi.

-” Men vet du vad Bill? Jag kan inte göra det. Vet du varför?” Jag skakade lydigt på huvudet och fick känslan av att jag inte ville veta.

-” Hon dog... Hon dog på grund av dig! Kaulitz!”

Jag flämtade och spärrade upp ögonen, innan jag ens hunnit försöka något så började en rad med slag mot magen utdelas och sen några mot huvudet men mest mot mitt mellangärde.

Ett tag försökte jag ta mig loss, men killarna höll mina armar i ett järngrepp.

-” Kinns! Sluta!” Otroligt nog så gjorde han det och backade två steg.

-” Aw, det här känns bra! Att du ber mig att sluta. Det är bra, precis som det ska vara!” Om det berodde på de smällar jag tagit eller inte kan jag inte avgöra men jag fattade verkligen ingenting! Vad hade jag gjort?

-” Du ser förvirrad ut Kaulitz! Vet du inte vad du har gjort? Det gör dig fan mer äcklig!” Han riktade en spark mot mig och den här gången så kunde inte killarna bakom mig hänga med, utan tvingades släppa. Jag sjönk ner på alla fyra och hostade, jag kunde känna smaken av blod i munnen och blev med ens mer osäker, jag hade aldrig hostat blod så här förr.

-” Kinns, vad i helvete har jag gjort?” lyckades jag pressa fram mellan hostattackerna som blev allt värre och värre. Jag skulle kvävas! Men så blev inte fallet, snart så var jag uppe på två ben igen och ansiktet bara några centimeter från Kinns. Han höll mig uppe i håret och böjde nacken i en så obehaglig ställning så jag blev lite osäker på om den var som den skulle.

-” Låt mig förklara så att du förstår: Du. Dödade. Henne.” Jag kände hur något fryste i mina ådror, jag hade ju inte dödat någon! Eller? Mina tankar började vandra till de som satt i bilen som körde på jag och Tom, men ingen hade dött i den va? Svaret kom direkt efter, samtidigt som jag kände mig själv bli slängd genom luften och landa hårt.

-” Hon var i Tyskland under din så kallade 'olycka'! Hon älskade er, DIG! Eran musik ALLT! Jag var nästan säker på att hon stalkade er. Men en dag ringde hon hem och berättade att du hade 'dött' Hon berättade att det redan var för sent och att jag inte kunde hjälpa henne! Hon ville inte leva om inte du fanns! Hon DOG på grund av dig! För att hon trodde att du var död! Men du din jävel levde! Du levde livet här! Du förstörde hennes liv utan att ens veta vem hon var! Hon älskade dig men hon betydde inget för dig!”

-”Hon DOG på grund av dig!”

-”Nej.”

-”Hon DOG på grund av dig!”

-” Nej!”

-”Hon DOG på grund av dig!”

-” NEJ!”

-” BILL!”*

 

-” Bill!” Tom hade legat med ryggen mot Bill när han hade känt hur an arm flugit in i ryggen, Bill drömde. Svetten rann och han rörde sig oroligt, till och från skrek han men Lillan sov hos Georg.

Tom tog försiktigt tag i Bills arm och skakade om honom, men inget hände.

-” Nein bitte... nein...” Bills röst var så skör och så bruten att Tom kunde känna hur hans hjärta tog stryk.

.-” Bill det är bara en dröm... Vakna.” Han ruskade om Bill igen vilket ledde till att han skrek och Tom drog snabbt bort handen.

-” Vad i?” En omtöcknad och sömnig Gustav klev in genom dörren och fann tvillingarna i deras en aning kaotiska tillstånd.

-” Han drömmer och vill inte vakna.” Gustav nickade förståeligt, lugnt gick han ner på knä vid Bill och tog ett lätt tag om axeln.

-” Bill, seså killen vakna!” när Bill fortfarande inte visade någon tendens att vakna så gjorde blondinen något som fick Tom att blänga surt på honom. Han örfilade honom.

-” Vad i hel...” Bill öppnade snabbt ögonen och satte sig upp.

-” Det funkade, gonatt.” Gustav ryckte på axlarna och gick.

-” Tom?” Tom log lite då Bill vände sig med ett förtvivlat uttryck mot honom.

-” Bara en dröm... Vill du berätta vad den handlade om?” Bill la sig ner i sängen igen och styrde undan täcket, morgondagen kunde inte komma fort nog.

-” Minnen, Kinns.” Tom nickade och la sig närmare, i månskenet så kunde han se det rätt stora vita ärret under Bills vänstra lunga och rös. Den kvällen skulle han aldrig vela uppleva igen.

-” Det är minnen, minnen kan inte skada dig.” Bill skakade automatiskt på huvudet och kröp upp i Toms famn, även om det var varmt så behövde han ändå Toms värme. Den trygga värmen.

 

-” Please gentlemen be seated.” Rättssalen var inte särskilt stor, inte som de man ser på TV. Något hela bandet var glada över. Georg, Bil och deras advokat var posterade till vänster om domarpodiet medan Patriks följe var på den högra. Patrik var uppklädd i kostym och hade håret kammat, något varken Bill eller Georg hade. Bill hade håret nere för ovanlighetens skull, men hans kläder och sminka var densamma och Georg hade håret plattat och en rätt vanlig ”Georg- outfit”. Bakom dom på några bänkar satt: Tom, Gustav, Andreas, David, Rose och hennes barn, Saki, Tobi och många andra från deras management, samt Chelsea- tjejen som Bill jobbat med på baren. Bakom Patrik verkade det vara en hel släkt. Ordförande hade satt sig och så även alla andra, ordförande och resterande av juryn kunde alla tyska för att underlätta, men ändå var två tolkar var utposterade- en som skulle översätta direkt åt juryn och en som skulle översätta åt den ”publik” som fanns.

Målet upptogs ganska fort och direkt kunde man känna hur starkt Georgs mål var, de hade många övertygande argument som Roes vilja och att Georg ansökt om adoption innan lillan var född medan Patriks advokat hävdade att genetiken styrde och att lillan aldrig skulle klara att vara med på deras turnéer. Georgs advokat hävdade då bestämt att visst kunde det bli att åka buss mycket och många hotellbyten, men om man växer upp med det så blir det en vana och lillan skulle med all säkerhet vara omgiven av människor som älskar henne. Genetikförsvaret ansåg han också var för lamt för att ens försvara sig mot. Målet gick verkligen åt rätt håll och skulle precis avslutas när domaren frågade:

-” Har ni något mer att tillägga mister Stock?” Patriks advokat Kim Stock såg slugt åt deras håll och Bill kunde känna hur det knöt sig i magen. Inte helt i onödan.

-” Ja, vi har misstankar om att mr. Listing inte har den psykiska stabilitet som krävs för att uppfostra ett barn.” Tom brast nästan ut i skratt och de andra rynkade på pannan, alla utom Georg som skruvade på sig i stolen.

-” Varsågod.” Ordföranden gav klartecken åt advokaten att börja.

-” Innan jag börjar vill jag be om att ingen får avbryta mig medan jag framför våra misstankar.” Georgs advokat började protestera men domaren godkände.

-” Anledningen till att mr. Listing inte är passad att uppfostra ett barn är på grund av att han själv fick en uppfostran som i dagens samhälle kallas grym.” Om man ställde upp hela bandet Tokio Hotel och röntgade deras magar så skulle man kunna se hur en isig jätte klump formades, de kunde gissa var det här var på väg. Bill som satt bredvid Georg tog hans hand under bordet och tryckte den lätt.

-” Han uppfostrades på ett sätt som gör att vi tror att han har fått en felaktig syn på uppfostran.” Advokaten började rätta till en OH- projektor innan han la fram ett antal bilder som var markerade från ett till sju, med några sjukhus notiser nedanför.

1. Georg Listing 1993- 06-21: Bruten arm, strypmärken, sprucken läpp, tre stygn i pannan och flera antal blåmärken.

2. Georg Listing 1993- 09- 09: Ryggsmärta, blåmärken, ett stygn i läppen.

3. Georg Listing 1994- 03- 31: Lätt hjärnskakning, svullen fot, eventuell nackskada, blåmärken.

4. Georg Listing 1995- 01- 14: Igen svullet öga, strypmärken, blåmärken.

5. Georg Listing 1996- 04- 05: Medvetslös, svårt att andas, blåmärken.

6. Georg Listing 1998- 12- 24: Brännskada vänster underarm, blåmärken, glasskärvor i ryggen, såriga handleder.

7. Georg Listing 2001- 08- 17: Troligen fall från marmor trappa, lätt hjärnskakning, vänster axel ur led, blåmärken, tre stygn i vänster ögonbryn, svårt att andas, två brutna revben på högersida.

 

Juryn flämtade när de såg bilderna på Georg, Bill kunde inte se deras vänner bakom dom men han visste att Andreas troligen satt med tårar i ögonen medan Gustav och Tom svor och kämpade mot de tårar i halsen dom också hade. Själv så skulle han nog också fått kämpa en hel del om det inte vore för att han fortfarande inte släppt Georgs hand. Georg hade verkligen fått gå igenom ett helvete innan och under det att han träffat dom. Tre av datumen var de som gjorde bandet upprörda, det på Georgs födelsedag, det på julafton och det som var tre månader efter att han anslutit sig till Devilish. Georg hade kommit till en spelning alldeles blodig och hade mer eller mindre svimmat innanför dörren. Det dröjde ytterligare två år innan han blev fri från sin oerhört våldsamma pappa.

 

-” Som ni ser mina damer och herrar så hade mr. Listing en chockerade uppväxt och det jag har visat er nu är bara en pytteliten del av hans journal. Enligt journalen så började det hela vid fyra års ålder och slutade vid sexton. På grund av detta så tror vi att han är psykiskt instabil att ta hand om ett barn.” David såg förvirrat från den ena bandmedlemmen till den andre, det här var före han kände dom riktigt ordentligt och dom hade aldrig någonsin pratat om att Georg misshandlades som liten.

-” Än ni klar?” Advokaten nickade och Georgs tog till orda.

-” Sir, det här har absolut inget med målet att göra. Det där är privata bilder som absolut ingen har någon rätt att visa utom mr. Listing själv. Jag anser att mr. Stock har gått för långt och vill att vi stryker det sista som har tillagts.” Juryn och ordföraren utbytte ett par ord innan ordföraren sa:

-” Avslås.” Georg kunde höra hur de bakom honom suckade.

-” Jag skulle vilja höra mr. Georg Listing om ni tillåter?” Ordföranden nickade och med en sista tryckning från Bills hand så gick Georg fram och satte sig i förhörs stolen, han började nästan skaka när han svor om att tala sanning.

-” Herr ordförande, eftersom Georgs uppväxt sannerligen varit mycket tragiskt så ber jag er att inte se honom som 'instabil' om han visar känslor när han berättar. Hellre tvärt om.” en nickning kom som svar.

-” Georg, är det sant att det är du på bilderna?”

-” Ja.”

-”Är det sant att du utsattes för en rad olika typer av misshandel?”

-” Ja.”

-” Gick du någon form av terapi efteråt?”

-” Ja...” Georg började känna sig obekväm, minnen från den dag han tvingats sitta och berätta vad hans föräldrar gjort mot honom för att äntligen bli fri, spelades upp inom honom.

-” Kan du berätta hur du känner när du tänker tillbaka på de minnen du har.” Georg kände sig själv bli tom, det här var känslor han stoppat undan i flera år. Att få dom framdragna så här utan förvarning var helt enkelt för mycket.

-” Jag...” han såg sig omkring i salen, medlidande blickar kastades åt hans håll och han mådde illa. Han behövde inte mer medlidande, han hade kommit över det där! Illamåendet höll i tills han mötte Gustavs, Toms och Bills blickar, de var långt ifrån medlidande. De lyste av trygghet och stöd och gav honom styrka.

-” Jag kan inte ljuga och säga att det där inte har påverkat mig, för det har det. Men jag kan inte heller säga att jag någonsin skulle låta ett barn växa upp på samma hårda sätt som jag, hellre på motsatt sätt. Jag älskade Roe över allt annat och jag skulle aldrig låta hennes barn fara illa om jag kan hindra det. Jag kommer heller inte att uppfostra flickan själv eftersom vi är fyra i bandet, vi gör allt tillsammans och jag tror att hur ni än vrider och vänder på det så kommer ni nog att inse hur otroligt många som skulle ta hand om henne på ett bra sätt. Även om jag vore instabil på något sätt så är jag så hårt bevakad av press och media att jag aldrig skulle kunna göra något, inte för att jag vill det heller.” Rummet fylldes av en värme och Georg fortsatte att prata, Patrik kunde sparka sig själv. Psykisk instabil är något som Georg inte kan betecknas med.

 

Tiden kröp fram när juryn överlade och verkade ha heta diskussioner, Georg var tillbaka på sin plats och Bill höll hans hand igen.

Tillsist kom juryn in igen och de ställde sig upp när ordföranden ställde sig vid podiet.

-” Genetik och fosterland må vara en sak, vi tror att Roelynn J. Andrews barn skulle få det väldigt bra här i Australien med sin biologiske far och sin släkt.” Bandet höll andan.

-” Men när vi överlade fördelarna med nackdelarna så inser vi att om vi lät den lilla flickan flytta in hos Georg Listing så skulle hon få tre farbröder på nacken. Det beslut vi har tagit ikväll är avgörande, och vi ber att efter ikväll så ska flickan ha ett namn.” Några i juryn skrattade.

-” Vårdnaden av flickan Andrews går till:”

 

-” Georg snälla! Gör något!” Gustav tryckte kudden för öronen när han hörde hur den lilla flickan skrek i framsätet, men Georg bara log. Han stannade bilen, klev ut och gick runt. När han öppnade dörren så såg lillan på honom med stora våta ögon och han log ännu större.

-” Såja Bella, pappa är här...” Namnet betyder Bella är ”vacker” på spanska.

 

-” Tom! Kom igen, vi är redan snart sena.” Bill satt otåligt i bilen medan Tom gjorde sig i ordning, under tiden i Australien hade både Tom och Georg skaffat bil licens där.

-” Kommer! Det är över en timma kvar.” Bill visste mycket väl att det var över en timme kvar till Bellas dop, Tom och Gustav hade blivit ombedda att bli hennes gud föräldrar och skulle helst va där lite tidigare. Anledningen till att Bill inte blev gud förälder var enkel, enligt en ny lag i Australien så fick inte en man adoptera ett barn ensam, så Bill var tillsammans med Georg, Bellas pappa. Han stod som förälder, något som gjorde så att stoltheten växte i bröstet.

Tom såg sig virrigt omkring när han gick ut till bilen och startade bilen, vägen till kyrkan var rätt lång och ett dop kyrkan var det enda Elle hade bett om när dom bestämt namnet Bella.

-” Tom? Hur är det?” Bill såg hur Tom gned sig över tinningarna och grimaserade.

-” Bra, bara ont i huvudet, asså jag är stensäker på att jag såg en kvinna som ser precis ut som mamma där borta.” Bill skrattade när han insåg vem han hade sett.

-” Du såg säkert Meg, min tidigare chef. Hon som äger Palm's O.” Tom nickade och la ögonen på vägen igen. Men något Bill inte visste var att Meg var sjuk och hemma medan deras egna mamma var i Tyskland.

Bill och Tom pratade på som vanligt i bilen, Tom drog även på lite då han längtade efter att få se lilla Bella igen. Men Toms inre sa att något var fel, bilen bakom dom låg kusligt nära och hade följt efter dom flera kilometer nu. Tom saktade av lite för att låta bilen passera.

-” Vad gör du?” undrade Bill.

-” Jag väntar på att bilen ska köra om.” Tom slängde en blick i backspegeln och började bli irriterad när bilen bakom fortfarande låg just där, bakom dom. Bill däremot såg sig förvånat om, bara för att stirra in i ödemarken.

-” Tom, det är ingen bil bakom oss.” Tom såg skeptiskt på sin bror och sen i back och sidospeglarna.

-” Bill den är där, den ser lite ut som våran bil hemma.” Bill skakade på huvudet, hur han än försökte så kunde han inte se någon bil bakom dom.

-” Säkert att inte speglarna spelar dig ett spratt?” Tom kom in till staden och stannade vid ett rödljus där han kunde vända sig om i sätet.

-” Bill sluta, det är inge roligt! Den står ju där!” Bills ansikte uttryckte mycket, men inte minsta hint om att han skämtade. Han såg oroligt på Tom och sen tillbaka bakåt.

-” Tom ser det ut som om jag skämtar? Det är ingen bil! Det är grönt, du kan köra.” Tom vände sig förvirrat om igen och tryckte ner gasen. För en sekund så såg han tillbaka på bilen i backspegeln innan Bill viskade:

-” Åh nej...” Tom kände hur något träffade bilens vänstra sida och hur själva bilen trycktes iväg. Skräcken han såg i Bills ansikte när han vände sig mot honom och paniken han kände själv var obeskrivlig.

-” BILL!” Han såg hur de chokladbruna ögonen vidgades och hur hela Bills kropp slungades mot honom, hur krossat glas flög runt dom. Han kände hur glas genomborrade hans hud, hur hans huvud slog emot något och hur Bills kropp flög upp liksom ett skydd över honom. Lukten av bränt gummi nådda hans näsborrar, lukten av Bill la sig runt honom. Men allt han hörde var tystnad.

 

-” Så bra att du har vaknat.” Försiktigt öppnade han ögonen och möttes direkt av ett skarpt ljus.

-” Så mr. Kaulitz, mitt namn är John och det är jag som ska ta tag i ditt lilla problem.” Han såg sig förvånat omkring. Där inne satt ungefär hela hans följe till Australien, utom en.

-” Min bror?” lyckades han få fram, men halsen kändes öm.

-” Din bror har legat på intensiven i snart två dygn, han kommer att flyttas idag så att ni får chans att träffa honom. Du själv har flugit in och ut ur medvetande.” han nickade.

-” Vill du träffa honom så är det okej, ditt ingrepp är inte planerat förrän om några timmar.”

-” Mitt ingrepp?” Halsen brann och han skulle göra nästan vad som helst för en halstablett.

-” Mr. Kaulitz du har en tumör liknande propp i hjärnan. Vi kommer att behandla den via ett medel som sprutas in i ryggen. Som färdas via likvor för att senare tas upp av de delar av hjärnan som behöver det för att minska och sedan eliminera hela problemet. Det är en ny metod och har hittills funkat väldigt bra, men ändå är det bara 40% som överlevt. Och de som gjort det har drabbats av olika tal eller förstå svårigheter. Men det är den enda metod vi har för den här typen av tumör. Om vi opererar så är du nästan garanterad att dö under ingreppet.” Läkaren talade väldigt bra tyska men det hindrade honom inte från att tycka att han bara kunde gjort det och sparat detaljerna till senare.

-” Min bror..” läkaren nickade och hjälpte honom att sätta sig i en rullstol. Sedan han legat på sjukhus tidigare så kunde han inte annat än avsky lukten och känslan han fick varje gång han var på ett. Korridorerna var långa och vita. Ironiskt nog så låg hans bror på intensiven 4 rum nr. 83. Ironin låg i att deras senaste album hette rum 483.

 

-” Åh...” Han kunde se sin brors sovande kropp bara några meter innanför dörren. Läkaren rullade snällt fram honom till sängkanten och sänkte ner sängen.

-” Åh gud...” ansiktet var täkt av flera småsår från glaset och han hade ett långt jack uppe vid hårfästet. Syrgasmasken hade tagits bort och ersatts av en syrgas grimma, en sån man sätter i näsan. Han kände hur den första tåren trillade nedför hans ansikte, tätt följt av många andra. Var det verkligen meningen att det skulle sluta så här? Att han antingen skulle dö eller få en hjärnskada? Att han aldrig mer skulle kunna se sin bror på samma sätt? Han lät försiktigt sina fingrar flätas samman med fingrarna som var så lika hans egna och tårarna rann värre.

-” Varför gråter du?” Rösten var svag men ändå fylld av den värme som han så länge älskat.

-” Hej.” Den nyuppvaknade såg oroat på sin bror, ljuset stack honom i ögonen vilket försvårade det lite.

-” Hur är det?” Han fick bara en skakning på huvudet som svar.

-” Jag...” Tårarna satte sig i halsen och tvillingen hickade till innan han började skaka.

-” Vad?” Oroat lyckades han hissa upp ryggen så att hamnade i en sittande position och han kunde ta sin brors båda händer i sina.

-” Jag behöver höra dig...” Han bannade sig själv över att rösten inte ville bära honom. Hans bror i sängen kände hur kroppen värkte, men hjärtat värkte ännu mer när han såg honom på det här sättet, han ville ta bort vilken smärta som han än hade.

-” Bara...snälla säg att du älskar mig.” Ögonen spärrades upp ögonen och kände hur oron ströks på ytterligare.

-” Vad handlar det här om?” ytterligare en gång så skakade bara han på huvudet.

-” Snälla...” Tvillingen grät häftigare och brodern försökte förtvivlat hålla om honom, något som inte gick.

-” Jag älskar dig Tom, det vet du.” Toms tårar verkade inte ha något slut, han var rädd. Riktigt rädd. Vad skulle hända med Bill om han försvann? När en läkare kom in och gav Bill en ny dos medicin så kunde Tom se hur Bill, nästan direkt, började dåsa av. Bara några minuter senare så var Bill rätt drogad.

-” Förlåt Bill, jag älskar dig också.” Bill såg lugn ut när han strök bort några av de många tårarna från Toms kind.

-” Det kommer bli okej...” Bill somnade. En sista tår föll över Toms kind när han skakade på huvudet och rullades ut, inget skulle någonsin bli okej.

 

Bill stirrade bara blankt framför sig han hade inte sagt ett ord på snart två timmar.

-” Bill... vi går ner och ser om vi kan äta något, Gustav stannar så att du inte blir ensam.” Simone suckade när hon insåg att hon inte skulle få något svar, tillsammans med sin man, Georg och Bella så gick dom ner till kafeterian. Det här tog hårt på dom alla, Bill var i chock sen han fick veta att Tom var inne för en operation som skulle förändra honom totalt, om inte det skulle ta hans liv.

-” Såja Simone.” Gordon samlade ihop sin skakade fru i sina armar och lät henne gråta, hon hade varit så stark under tiden dom varit inne hos Bill. Georg hade själv väldigt svårt att hålla tårarna borta, men begravde bara ansiktet i Bella när han kände ögonen blötas. Det var inte länge sedan de förlorade Roe, och skulle han förlora Tom så var han garanterad att förlora Bill också. Ingen av de kvarstående skulle kunna komma över det.

Simone och Gordon hade flugit direkt från Tyskland när dom hört vad som hade hänt, när dom landat hade det inte varit annat än panik på sjukhuset. David hade gått lös på vem det än var i telefonen, både Georg och Gustav var i chock, Rose grät och lilla Bella sov. Varken Bill eller Tom hade vaknat då och ingen visste mer än att det var allvarligt.

-” Jag klarar inte av att förlora dom..” Georg såg hur Simone jobbade med tårarna, men hon hade det tufft, de verkade inte riktigt vilja sluta rinna.

-” Såja..” basisten såg ner i sitt knä, den lilla flickan var knappt ett år och hon hade redan fått gå igenom något man knappt går igenom under en hel livstid, även om hon inte riktigt visste om det.

”Tur” tänkte Georg, under lite mer än ett år så hade han varit med om de sjukaste och mest obehagliga saker han kunnat föreställa sig. Ja, han hade haft en väldigt trasig barndom, men det var inget jämfört med att förlora någon som stod en så nära. Det var inget jämfört med känslan av total hopplöshet.

 

-” Bill?” Gustav såg hopplöst på när Bill försökte kravla sig ur sängen för att gå till Tom, som överlevt och vaknat. Även om de nu visste att Tom överlevt så var faran långt från över, Tom kunde fortfarande ha en hjärnskada som kunde försämra hans förmågor helt.

-” Bill, vänta!” Gustav lyckades med viss svårighet få Bill att sätta sig i den utvalda rullstolen som stod framme.

-” Ta det bara lugnt, jag rullar dig dit.” Gustavs ord var en aning tröstande för Bill, även om allt han kunde göra var att nicka. Han kunde inte förstå hur hans eget kött och blod kunde vara helt förändrat på så kort tid.

-” Hej igen Bill, så du ska hälsa på Tom antar jag?” Bill nickade långsamt, deras doktor hade varit väldigt snäll och förstående, men hur han än försökte så kunde inte Bill gilla honom.

-” Bill, jag tror inte du behöver vara orolig. Operationen gick riktigt bra och Tom har både pratat och förstått normalt. Vi tror att han kan bli helt återställd.” Bills ögon vidgades och en våg av lättnad spred sig genom honom.

-” Han är okej?” Gustav log, skulle Tom bli okej så skulle Bill bli det.

-” Rulla in och se efter.”

Toms rum var liksom Bills, vitt med någon plastblomma i fönstret och en TV hängandes från taket.

Där, mitt i rummet låg Tom, dreadsen var tillbaka hållna av ett vitt band, kläderna var helt vita och som vanligt så såg Tom väldigt obekväm ut i sina kläder. Gustav kunde se hur ett leende skymtades på Bills läppar och smög försiktigt ut.

-” Tom?” Tom riktade uppmärksamheten mot sin bror och Bill rullade närmre, Toms börs låg öppen på nattduksbordet och bilden på dom när dom var små var fullt synlig. Han lät sin hans smeka över Toms innan han såg upp och deras chokladbruna ögon möttes.

-” Hej.” Bills ord kom ut som en viskning och till sin lycka så svarade Tom med samma hesa röst:

-” Hej...”

-” Hur är det?” frågan var i sig ganska självklar, men Bill ställde den ändå.

-” Okej, tror jag... Men ve...”

-” Hej, förlåt att jag stör, men Simone undrar när hon kan komma in?” Gustav kom försiktigt in i rummet mer när han såg hur Tom sken upp.

-” Gustav!” Gustav log och kom närmare för att ge sin vän en kram.

-”Hej lillen, hur är det?” Tom räckte ut tungan och Gustav skrattade.

-” Förlåt, glömde ju att lilla Billie är ännu mindre!” Bill log och räckte ut tungan han med, Tom däremot såg väldigt förvirrad ut.

-” Billi?”

-” Ja Bill, din tvilling.”Gustav skrattade ännu mer, till skillnad från Bill så la han inte märke till det genuint förvirrade uttryck brodern bar. Det gjorde så att magen kändes lite konstig.

-” Tvilling? Gustav vad pratar du om? Du är min tvilling, jag känner ingen Bill.”

 

Återigen så kunde man finna Bill sitta och stirra rakt ut i tomma luften, känslan han hade kunde jämföras med femtio slag i magen.

-” Haha Tom, lägg av nu.” Försökte trummissen men Tom såg fortfarande ut som om det var en självklar grej.

-” Gusti... Kolla här!” Tom drog fram sin plånbok och drog fram bilden på han och Bill, sedan också en annan bild på honom och Gustav.

-” Här är vi, han där har svart hår. Vi är båda blonda, pojkarna på bilden är blonda och på baksidan av det här kortet står det våra namn.”

Bill föll sakta framstupa från stolen och Gustav tryckte på alarmknappen innan han satte sig på knä vid den chockade sångaren.

 

Minnesförändringar... Det var den skada Tom fått, han visste vissa saker om sitt liv och annat lade han ihop själv. ” Det är nog bäst om ni låter hon tro att Gustav är hans tvilling tills vi fått reda på mer.” Så hade orden som fått Bills värld att brytas samman, låtit. För honom verkade världen sakta frysas sönder, Tom lät honom inte komma nära eftersom han inte hade någon aning om vem Bill var.

 

Lite mer än vecka efter operationen så låg Bill inne på sitt rum hemma i Tyskland, något han hade gjort den senaste tiden och läste någon skvallertidning. Hundratals tidningar hade hört om olyckan och många gissade sig fram. Tvillingarna hade båda dött, Tom slog Bill, Bill hade hittat kärleken i en sjuksyster, Bill hade dött när Tom medvetet kört in i en annan bil osv. Men ingen var ens nära sanningen.

-” Bill...” Bill tittade tvärt upp, så tvärt att det knakade i nacken och han stönade.

-” Tom?” Tom kom aldrig in på hans rum och han pratade inte heller med honom, vilket ledde till att en liten gnutta hopp tändes inne i Bill. Försiktigt så satte han sig upp och lät sina ögon genomsöka Toms, vars ögon aldrig varit förvirrande för honom.

-” Ska jag följa med nu eller kan det vänta?” Bill läste Tom av gammal vana och ryckte till när Tom såg på honom som om han hade någon slags smittsam sjukdom.

-” Du är fan läskig. Jag och brorsan vill prata med dig där nere.” Med det så gick han ut genom dörren. ”Brorsan”= Gustav, orden stack Bill så hårt att han mådde illa, något han gjorde varje gång Toms nya tvilling togs upp.

Bill nickade för sig själv och följde Tom ner för trappan in i vardagsrummet där Gustav satt och såg mer än nervös ut. Bill försökte ge honom en frågande blick men trummissen undvek den skickligt.

-” Så, jag har ett förslag!” Bill höjde på ögonbrynet och satte sig ner i soffan, det här kunde nog bli intressant.

-” Kör på.” Gustav mötte äntligen Bills blick och såg bedjande på honom, han visste mer än Bill, den saken var klar! Bill började få misstankar och såg lite smått nervöst mellan sin tvilling och sin vän.

-” Alltså Bill, jag vet att du har bott här länge och så. Och jag vill inte att du ska ta illa upp, men det är ju liksom mitt och Gustavs hus. Jag, vet att du typ är våran sångare och så men jag vill att Gustav flyttar in igen... Så jag tänkte att du kan flytta in med Andreas och Gustav flyttar tillbaka hit.” Bill såg först på Gustav- som såg ut som om han ville gråta av pressen han hade på sig, sen på Tom. Toms ansikte var allvarligt, han menade det.

-” Vi har ju ett extrarum.” mumlade Bill och försökte få liv i hjärtat som han var säker på hade stannat.

-” Jo jag vet, men jag vill inte att Gustav ska bo där. Jag menar, det är fortfarande vårat hus och han har all rätt att ha ditt rum. Dessutom så vet jag inte riktigt varför du bor här? Du sitter ju bara på ditt rum hela tiden, kan du då inte sitta på ett rum hos Andreas?” Efter en snabb genomsökning av sin brors ögon så ställde sig Bill hetsigt upp, blängde tvärt på Gustav och stegade iväg mot trappan. Han stannade inte förrän han var nästan högst upp då han hörde Tom och Gustavs höjda röster.

-” Snyggt Tom! Jävligt smidigt!” Gustav lät spydig och Bill kunde gissa att han hade bett Tom att säga det på ett bättre sätt.

-” Men du fattar inte! Jag har ju sagt att jag inte kan ha honom här!” Bill vände sig om och såg ner mot dörren till rummet dom stod i.

-” Jag kan sova i gäst rummet, Bill har bott här i evigheter! Innan olyckan så var han som en i familjen. Det är fan din t.. Ni var jävligt tighta!”Gustav hade nästan försagt sig, något Bill önskade att han hade gjort. Resten av konversationen gjorde så att höll Bill andan.

-” Jag fattar inte hur jag kan ens ha gillat honom, han är fan som en plåga man aldrig blir av med! Och han kollar på mig så jävla konstigt, är han bög eller?”

-” För helvete Tom! Hur kan du vara så trög, tror du verkligen att du gör det bättre för dig själv? Det är som om du inte vill minnas! Så tighta som ni var som vänner så är det inte konstigt om han kollar på dig. Du gör ju fan inget annat än att göra honom illa!”

-” Tänk om det är han som gör mig illa då...”

-” Va?”

-”Jag sa: Tänk om det är han som gör mig illa! Varje gång han är nära så får jag dåligt samvete, mår illa och får huvevärk. Jag vill inte ha honom här, han är bara obehaglig!”

-” Tror du verkligen allt löser sig om han flyttar? Vi kommer fortfarande att vara i samma band!”

-” Bara jag slipper se honom hela tiden så är det lugnt. Andreas hade inget emot det.”

-” Tom..”

-” Bill...” Bill såg upp och fann Georg stående med Bella i famnen precis framför honom. Bill kände hur han torkade bort något från hans kind och han insåg att han grät. Utan ett ord så slog han milt bort Georgs hand och gick in på sitt rum, drog fram väskorna och började, nästan ilsket, packa.

Georg suckade sorgset och gick ner för trappan in i vardagsrummet där Tom och Gustav fortfarande satt.

-” Snyggt killar, så jävla snyggt.” sa han lugnt med tanke på barnet i sin famn.

-” Vad?” att Tom var irriterad märktes knappt när han la märke till Bella.

-” Bill, han hörde precis allt ni sa.” Gustav stönade och la händerna i ansiktet.

-” Jag går och pratar med honom.” Georg nickade och satte sig bredvid Tom.

-” Minns du verkligen ingenting om Bill?” han skakade på huvudet.

-” Ingenting, jag minns precis allt annat och alla andra. Mamma, pappa, Gordon, ni, Roe, Tokio Hotel. Men så fort jag tänker på sångaren i vårt band så blir det blurrigt. Jag minns att jag och Gustav startade bandet i alla fall.” Georg suckade.

 

-” Bill?” Bill ville helst ignorera Gustav när han kom in så han fortsatte att packa, ögonen svarta av ilska och besvikelse.

-” Bill, gör inte så här.” Bill glömde att ta tre lugna andetag innan han svarade.

-” Vad ska jag inte göra? Låtsas som att allt är okej? Ignorera det faktum att min egen tvilling inte klarar av att vara nära mig? Glömma att han kallar dig för sin bror och inte mig? Se förbi den lilla detaljen att han minns allt och alla för utom mig? Den person som han borde minnas mest! Den personen som borde ha betytt så pass mycket att han skulle klara av att vara nära!” Gustav kunde se hur Bill var på bristningsgränsen och la sin hand på hans axel.

-” Jag vet att det är svårt, men jag är här. Även om jag förstår att du inte gillar mig så mycket just nu.” men Bill skakade på huvudet.

-” Det är inte det Gustav... Fan...” Bill sjönk ner på golvet, med ett par jeans fortfarande i handen.

-” Sist jag förlorade Tom så hade jag ingen... Absolut ingen, fram tills Roe kom. Nu har jag förlorat båda. Jag... FAN!” Bill började skaka och Gustav la försiktigt armarna om honom, han var nästan skakad till tårar. Roes död hade skakat honom rejält, men Bill och Georg var de två som tog det allra hårdast. Det gjorde ont i honom att se Bill så bruten, men då visste inte att det bara skulle bli värre.

 

Två veckor efter att Bill flyttat ut så hade David bestämt sig för att bandet skulle börja öva igen, så bara en vecka före tvillingarnas födelsedag så träffades dom i replokalen.

Bill insåg direkt hur mycket han hade missat under den lilla tid han varit ute ur huset, killarna pratade glatt med varandra om saker han inte riktigt förstod. Han såg på Tom och sjönk in i sina tankar. ”OM” upprepade sig i hans huvud, han märkte inte att han låtit blicken vilat på sin bror, fram tills:

-” Har du problem eller?” Bill vaknade till och såg rakt på Tom som tagit några steg framåt. Han höjde blicken lite till Toms ögon, den lättnad han sökte fanns inte att få. Han hade sökt Toms bruna, varma och kärleksfulla ögon, bara för att hitta ilska, irritation och trötthet.

-” Kom igen killar, dags att börja.” David hade märkt av spänningen i rummet, spänningen mellan tvillingarna rättare sagt. Killarna posterade ut sig vid sina instrument och bestämde sig för att börja med den låt som Tom kom ihåg bäst. ”Monsun”.

-”I'm starring at a broken door, there's nothing left here any...” Sångaren tystnade när han hörde att gitarren också gjort det, han vände sig mot Tom. Tom satt på sin stol med ett uttryck som Bill inte kunde läsa av. Ögonen var okoncentrerade och munnen hängde halvt öppen.

-” Tom?” det kom mer ut som en viskning än vad Bill tänkt, men när han satte sig på knä framför Tom så var han inte beredd på vad som skulle hända.

-” Vad i helvete!” Ingen hade tid att reagera när Tom drog upp sin fot och lät den slå samman med Bills bröstkorg. Sångaren flög bakåt och nästan in i trummorna.

-” Kom aldrig nära mig igen jävla missfoster!” Med det marscherade han ut ur rummet för att hitta David.

-” Bill!” Georg var den förste att komma ur sin chock, han knäade bredvid sångaren som tappert försökte andas ordentligt.

-” Tom för helvete! Han har varit Tokio Hotels sångare sen ni började! Det går inte byta ut honom.”

-” Men han är ju helt jävla falsk! Jag trodde vi var ett rockband, inte ett pojkband med en transa som sångare!”

-” Tom lyssna...”

-” Nej lyssna själv, lyssna på nån skiva. Han låter som en tjej! Och han är läskig så in i helvete! Jag drar, hejdå!” Dörren slog igen och Georg såg återigen ner på Bill som än en gång hört Tom gräla med någon om honom. David kom in i rummet och såg lite nervöst på Bill innan han sa:

-” Bill, jag skulle tro att det kan vara bra om du tar en paus från bandet. I alla fall tills Tom fått minnet tillbaka.” Innan någon i bandet hunnit protestera så var han ute genom dörren.

Något som slog basisten var att båda gångerna Bill hört hade varken Gustav eller David försvarat Bill när Tom kallade honom bög, transa, konstig, läskig en plåga och bad honom försvinna. Orden i sig hade Bill hört mer än en gång från sin brors läppar, men han hade aldrig hört dom när han menat dom.

De gjorde ondare än sparken han nyss fått.

Det gjorde ondare än att han troligen nyss fått sparken.

 

1:a September.

1:a September satt Tom, Georg och Gustav i Kaulitz huset för att fira ”tvillingarnas” nitton årsdag.

-” Georg, vet du om Bill skulle komma?” Gustav visste att han med all säkerhet inte var Bills favorit just då, han firade ju trots allt Bills födelsedag som sin egen.

-” Andi sa att han skulle ut i morse, sen skulle han nog titta förbi.” Bara för att man alltid talar om trollen så hördes det en knackning på dörren.

-” Jag tar det!” nästan skrek Tom och hoppade glatt upp i tron om att det var hans mamma eller kusin.

-” Åh, det är du.” Toms min föll dramatiskt när han fann Bill stående ute på bron. Bill visade inte så mycket som ett leende när han räckte fram två små paket.

-” Ville bara säga grattis, till din.. Jag menar eran nitton årsdag.” Tom såg först ut som om han tänkte smälla igen dörren i ansiktet på honom, men såg sen ner på de väl inslagna paketen i Bills hand. Han tog emot dom.

-” Tack antar jag, ehm.. Så hur är det med dig? Jag har inte sett dig sen du slutade.” Slutade? Bill var sliten mellan att skrika åt honom och gå eller att krama om honom för den lilla omtänksamhet han nyss visat.

-” Bara bra, tack.” svarade han efter en liten stund. Tom såg på honom som om han tänkte djupt innan han sa:

-” Blir inte du också nitton i år?” armarna reagerade nästan av sig själv men han hann hejda sig och drog med ena handen genom håret. Bill log.

-” Jo, men jag är lite yngre.”

-” Okej.” Tom slog igen dörren så häftigt att Bill hoppade till. Han suckade och gick med smärtsamma steg till huset på andra sidan vägen.

-” Vem var det?” undrade Gustav då han såg Tom komma in med två paket i sin hand.

-” Bill.” Gustav såg oroligt på Georg, som envisades med att leka med Bella. Irriterad på sin äldre vän så tog han emot presenten från Tom och fann en trumpinne i glas med ”Gustav ” inristat i guld när han öppnade den.

-” Vad i helvete?” Vännerna i rummet riktade genast sina blickar mot Tom som satt med en liten glas gitarr i handen.

-” Va fan skulle han välja en med ” In Die Nacht” inristat på halsen?” G:na såg skuldmedvetet på varandra, låten dom inte fått spela

1:a September satt Bill Kaulitz inne på sitt rum hos Andreas i hopp om att kunna känna något. Försiktigt trevade han med handen efter revbenen, tyget kändes så mjuk mot hans fingrar och han kunde försiktigt spåra orden från hans nya tatuering: ” Wir hören nie auf zu schreien, Wir kehren zum Ursprung zurück.”

Han suckade när han insåg att han inte kände något.

-”Glad jävla födelsedag Bill...”

 

-” Hej älskling...” ljudet av en mansröst ekade genom rummet och studsade mot dess väggar.

-” Det är svårt ska du veta, jag förstår ingenting längre.”förvirringen och ångesten var påtaglig.

-” Inget är sig likt ska du veta, ingen är sig heller lik. Det har gått så sjukt fort! Innan man hinner smälta en sak så händer det något annat. Först det som hände i vårdnads tvisten som fick alla mardrömmar att komma tillbaka och sedan Toms tumör och bilolyckan. Men det svåraste är nog att se hur Bill bryts ner och ingen verkar bry sig. Alla gör allt för att behaga Tom, de till och med uteslöt Bill från sin egen födelsedag och bandet. Igår så övervägde dom till och med att utesluta honom från Andreas bröllop nån gång efter jul. Det är så fel...” Georg lutade tillbaka huvudet mot väggen och såg på den lilla vas några meter framför honom. Större delen av Roes aska hade spridits ut i Australien, men det sista ville han sprida ut själv. Han visste precis vars, men han kände aldrig att tiden var rätt.

Georg såg ner på bilderna i sitt knä och kände tårarna välla upp, det var tre bilder, en på han, Roe och Bill, på han och Roe och sedan en på bara Roe i all sin prakt.

-” Jag behöver dig Rosie.... jag önskar mer än allt att du vore här...” viskade han.

Georg hade lyckats väldigt bra med att gömma sin sorg de senaste veckorna, alla de andra hade nog med problem och behövde inte fler. De kunde ändå inte lösa hans problem.

Han behövde henne så innerligt att det nästan nådde en sjuk nivå, en nivå som bara uppnås när man inser att det är något man inte kan få. Roe var borta och hur mycket Georg än ville ha henne tillbaka, så visste han att han inte kunde. Vilket gjorde begäret större.

 

-” Gud? Om du nu finns där uppe så snälla lyssna... Lyssna bara en enda gång...” vinden fångade upp viskningen och lät den föras vidare. En pojke satt vid ett träd, inte allt för långt ifrån sitt snötäckta hus.

-” Gud snälla, låt Tom återfå sitt minne... Jag klarar inte av det här längre... Jag vill inte låtsas och jag vill inte skada längre...” Pojken lät sina tårar falla fritt, ångesten tärde på hans stackars hjärta mer än ilskan han kunde känna djupt inom sig.

-” Jag klarar inte av att ta ifrån Bill hans liv, jag klarar inte av att se honom försvinna såhär... Snälla GUD!” Gustav skrek och drog upp knäna mot kroppen.

-” Gusti...” en lång figur närmade sig honom och han såg upp för att möta ett par bruna ögon.

-” Bill? Vad gör du här ute?” Gustav torkade snabbt tårarna, innan Bill hann se.

-” Jag tyckte jag hörde någon, ville bara kolla vem det var.”

-” Jag pratade i telefon, jag har ett eget liv också.” Bill såg ner i marken och Gustav fick genast dåligt samvete, han hade inte menat att fräsa sådär.

-” Bill.” Men Bill ställde sig bara upp.

-” Det är lugnt, jag fattar att för utom mitt liv så har du ett eget att leva.”

-” Gustav? Bill?” Gustav hade precis tänkt säga något, men självklart så kom den NÅGON som kunde göra det värre.

När Tom kommit närmare så såg han först på Bill som för honom såg lika irriterande ut som vanligt med sitt smink och sin sorgsna min, men sen såg han Gustav. Gustavs ansikte innehöll spår av tårar.

Toms hjärna kopplade direkt.

-” Va fan har du gjort bögjävel?” Tom hade ingen aning om varför han blev så arg, men när han fick ner Bill på marken och tryckte underarmen mot hans strupe så kändes det bra. Riktigt bra.

-” TOM NEJ!” Gustav ryckte bort den äldre tvillingen från den yngre och kunde höra hur Bill andades tungt.

-” Kom inte nära oss igen jävla missfoster.” Tom la handen på Gustavs axel och drog honom med sig. Gustav vände sorgset på huvudet bara för att upptäcka att Bill fortfarande andades tungt men hade rest på sig, han suckade lättat.

Det gjorde inte Bill, andningen kändes svår att styra och han kände sig lite yr. Men han var helt övertygad om att det inte berodde på att han nästan blivit strypt.

Han var övertygad om att det berodde på känslan av att förlora ytterligare en bit av sin själ.

 

-” Är du helt jävla dum i huvudet eller? Du kan inte låta honom komma tillbaka!”

Trots Toms protester så fick Bill tillsist komma tillbaka till bandet, Tokio Hotel var bokade för en sista konsert innan dom skulle börja jobba med deras nya album. Den konserten skulle enligt Bills klocka äga rum om 3 minuter och 45 sekunder.... 44, 43, 42, 41, 40. Bill var så nervös att han skakade, tusentals skrek utanför och han kände för att göra det samma när någon sa att det var dags.

Han kunde höra hur ”Ready set go!” startades, han tog ett djup andetag innan han lät sin kropp lyda sig själv ute på scenen. Han dansade i takt med musiken och lät energin flöda genom ådrorna.

När publiken sjöng med så glömde han problemen bortanför scenen, det här var allt, det här var nu. Kroppen tog inte minsta notis om vad hjärnan skrek var fel, den gjorde som den ville och dansade över golvet i all sin prakt.

Georg log när han såg den brutna Bill ersättas med den Bill han kände, den Bill som skulle stå på scen tills han fick bäras bort på bår av ålderdom. En snabb blick bak mot Gustav sa honom att han tänkte desamma. Magen hoppade lite när han vände sin blick mot Tom, han hade väntat sig någon slags förvirring. Men leendet på hans läppar var fastklistrat, men äkta.

 

-” TACK SÅ MYCKET!” Bill stod längst ut på scenen med ögonen slutna, han stod inte längre där som en nittonåring, han stod där som för bara några månader sen. Innan Roe dog, innan Bella nästan hamnade hos Patrik, innan olyckan, innan ordet ”minnesförändringar” uppfanns och innan Tom hatade honom. Han stod längs ut och bara njöt, försiktigt så höjde han micken till sina läppar och sa:

-” Tyvärr så är det här vår sista låt... Ni vet, när vi lämnar den här hallen ikväll så kommer vi alla att gå skilda vägar, på ett eller annat sätt. Jag. vi vill att ni ska veta att vars ni än tar vägen så är vi alltid By Your Side.” Publiken blev som galen när Tom försiktigt började på introt, efter ett tag så hakade också Bill på.

Fansen sjöng med och Bill kunde inte varit lyckligare.

Det var inte längre bara musik, det var inte heller bara sång. Hela arenan var enad i en enda melodisk själ som tillsammans uppnådde den himmelska musik som gav sångaren gåshud.

Låten och stunden tog slut för fort och snart fann sig Bill stående längst fram på scen med sina band vänner. Han var nästan sjuk av lycka- inte bara hade konserten varit perfekt, Tom hade sin hand runt hans midja vilket var första gången Bill känt någon slags närhet på väldigt länge.

-” TACK SÅ MYCKET!” killarna började vanka av scen då Bill frös fast på stället. Publiken kallade dom tillbaka, med ett krav som gjorde Bills ben till gelé.

-” IN DIE NACHT! IN DIE NACHT! IN DIE NACHT!”

Bill vände sig om och såg på Tom, som såg mer än förvirrad ut.

-” Ni har nog inget val Bill, det är bara att gå ut och göra det.” Han nickade stumt och gick fram mot Tom.

-” Va fan Bill? In die nacht?” Tom såg ut som om han tänkte slå till honom men följde ändå med ut på scen igen.

-” Du kommer minnas när du hör, låt mig börja bara.” Bill hade ingen aning om vars han fick självförtroendet ifrån, men han hoppades innerligt att han skulle ha rätt. Problemet var bara: vad skulle han säga? Tur att han var duktig på att improvisera!

-” Som ni ser så är det bara jag och Tom på scen just nu. De flesta vet att vi har varit väldigt tighta genom åren. Och vi tror, att vad som än händer så kommer vi alltid att vandra tillsammans, in die nacht.” Okej, det var ungefär det han sa på Zimmer 483 DVD:n men det fick duga.

Tom gav honom en konstig blick men Bill valde att ignorera den och började:

-“ In mir, wird es langsam kalt.

Wie lang können wir beide hier noch sein.

Bleib hier, die Schatten wollen mich holen.

Doch wenn wir gehen, dann gehen wir nur zu zeit.

Bill vände sig snabbt om och såg på Tom, han minns! Han spelade som om han aldrig gjort annat.

Slutet på låten kom och Bill lät sitt hjärta sköta sången.

-“ Du bist alles was ich bin,

Und alles was durch meine Adern fließt.“

Bills underläpp darrade till i ett försök att hålla tårarna inne, han fick inte ur sig ett sista tack ens. Publikens entusiasm och att Tom minns överväldigade honom, så istället log han bara.

 

-” Säker Tom? Inte ens Bella stannar.” Georg såg fundersamt på Tom som vägrade följa med honom, Gustav och Bella över till Andreas och fira deras konsert med film och välling utprovning.

-” Hur lockande det än låter att prova ut välling till Bella så är jag riktigt trött, jag stannar.” Gustav suckade och såg menande på Georg som fattade vinken och dom gick. När Tom hörde dörren slå igen så reste han sig långsamt, aldrig i sitt liv hade han varit så förvirrad. Kvällen hade varit underbar fram tills sista låten med Bill. Han ville veta vad den betydde! Varför den handlade om dom två! Han rusade uppför trappan och i på sitt rum, lådor flög upp, bokhyllor tömdes på papper men hur han än letade så kunde han inte hitta något som kunde indikera anledningen till ”In Die Nacht.” Han satte sig uppgivet ner på golvet, först när han träffat Bill så fick han bara så dåligt samvete att han mådde illa- helt utan anledning, han fick ont i huvudet och kände alltid att det var något hos Bill som gjorde att han kände sig blottad. Han ville ha honom på så långt avstånd som möjligt. Men nu, efter konserten, efter att Bill mött hans ögon med en sån passion och kärlek att Tom häpnat, så ville han inget hellre än att få prata med honom. Bara få krypa upp vid hans sida och somna fullt medveten om den trygghet som skulle omge honom. Han ville slå sina tankar, men samtidigt så kunde han inte sluta känna sig lättad när han tänkte så.

” Gustav tog ju aldrig hans rum...” tänkte han och med en suck så ställde han sig upp och gick ut i den lilla korridoren som skiljde rummen åt. Mittemot hans egen så fanns det en dörr med bokstäverna ” B- I- L-L” fastklistrat i olika färger ovanför handtaget. Samma bokstäver som formade ”T- O-M” på hans egen dörr.

Efter ett djupt andetag så tryckte han ner handtaget och klev in.

Den friska lukten av äpple och vanilj slog emot honom och han drog in den. Magen snurrade några varv och han satte sig tveksamt ner på sängen.

Han kände hur hans tidigare tunga huvud lättade och han blev trött, Bills kudde verkade dra honom neråt och innan han visste ordet av så hade han somnat.

 

-” Okej vi ses senare.” Georg sa hejdå till killarna och tog med sig lilla Bella, eftersom Andreas bara bodde tvärt över gatan så gick det fort att ta sig hem.

-” Tom?” när han inte fick något svar så antog han att gitarristen gått och lagt sig och en blick ner på sin axel sa honom att det hade Bella också gjort, på hans axel. Försiktigt så bar han henne upp till sitt rum och la ner henne på sängen. Snabbt stoppade han om henne och gick för att göra sig i ordning. Han skulle precis passera mellan tvillingarnas rum då han upptäckte att Bills dörr stod öppen. Nyfiket så öppnade han den lite till och sneglade in.

Tom låg med ansiktet inborrat i Bills kudde, ena handen hängde ner och tog nästan i golvet men han såg fridfull ut. Så istället för att få honom till hans egen säng så la Georg ömt upp handen mot Toms kropp och drog en filt över honom.

Men hans tankar om steg i rätt riktning var felaktiga.

 

-” Så du vill inte att jag firar jul med er; dig, Gordon, Tom, Gustav, Georg och Bella som ska fira jul hos Andreas, utan sitter ensam i mitt och Toms?” Simone såg olyckligt på sin bleka son, hon hade inte föreställt sig att det här skulle bli så svårt.

-” Bill gubben det är inte vad jag vill, men enligt läkarna så är det nog bäst om du håller dig undan från Tom ett tag.” Tom hade sen deras konsert haft en extrem huvudvärk och läkarna trodde att det var för att Bill pressade honom att minnas.

-” Ha så kul då.”

-” Bill gör inte så här, du vet att vi gör det här för ert eget bästa.” Vad som var deras eget bästa var något som Bill starkt ifrågasatte, men han höll tyst.

-” Vad kommer ni att säga till Tom? Han kanske undrar.” Inte för att Bill trodde en sekund på att Tom skulle fråga efter honom, han var mest bara nyfiken.

-” Vi har redan sagt att du åker till dina föräldrar i Berlin, så du måste hålla dig undan så att inte Tom ser dig i fönstren.” Bill sänkte blicken och sa:

-” Ha en riktigt god jul då. Vi syns väl dagen efter.” Utan ett ord till så lämnade han huset och gick till Andreas för att ”packa”. När han kom in så märkte han inte att både Gustav, Andreas och Tom stod i hallen, han var för uppslukad av det svek han kände. Men de andra märkte av honom och Tom mådde lite illa.

-” Vad har han för problem?” Andreas bet sig i läppen och såg på Gustav, de visste precis vad Bill fått höra. Georg var den enda som inte visste eftersom han ansåg att dom hade börjar stöta bort Bill utan anledning.

-” Låt oss säga att han har familjeproblem.” Tom nickade och de återgick till det dom pratade om tidigare.

 

Bill kände hur en tår trillade ner för kinden när han försiktigt vek undan gardinen, genom fönstret så kunde han se rakt in i Andreas vardagsrum. Ljus var tända och alla han höll nära var där, skrattandes och sjungandes. Själv så stod han i han och Toms hall, några ljus var tända i fönstren men i övrigt var huset kolsvart. Huset skulle ju trots allt ge sken av att vara övergivet. Simone hade lämnat lite julmat åt honom och några kort låg under den gran som Georg tvingat dom att skaffa. Han tvingade smärtsamt bort blicken från det andra fönstret och gick in i köket. Han fick vara snabb, folk kunde ju se honom genom fönstret. Han skyndade in i vardagsrummet med tallriken i ena handen och ett foto album i den andra. Utan att spilla något så satte han sig ner på soffan och slog upp första sidan. ”God Jul Bill! Bättre tvilling och vän finns inte!” Albumet hade Tom gjort åt honom sist dom firade jul tillsammans. Första sidan var svart med en bild på dom skrattande tillsammans.

Det gjorde ont... Riktigt jävla ont. Att veta hur hans familj stötte bort honom, att veta hur dom så lätt lät honom sitta ensam på julafton. Den enda som inte hade stött bort honom var Bella, som inte hade så mycket att säga i det här fallet. Georg hade också verkat ta hans sida där ett tag, men ändå lämnade han honom ensam. Inte heller så försvarandes han av någon när Tom förolämpade honom, dom protesterade inte när han fick gå ur bandet och hejade inte heller när han återvände.

Han rykte till när klockan slog nio och han muttrade:

-” God jul Bill...” Han såg ner på maten som blivit kall och paketen som stod orörda under granen.

Jul var alltid något han hade förknippat med värme och ljus, men den här gången så började han frysa i det mörker han satt i. Han ställde sig upp och ruskade på kroppen lite, om han mindes rätt så hade han en filt inne på sitt rum.

En timme senare så kämpade han återigen mot tårarna, albumet var säkert placerat i hans händer och bilder med minnen strömmade förbi honom. Albumet innehöll inte bara bilder från tvillingarnas uppväxt, utan också en hel del av Toms egna varma kommentarer. Albumet var hemligt mellan bara dom båda eftersom Tom aldrig visade den här sidan för andra, sidan som han så kärleksfullt visade för sin tvilling.

-” Vad i helvete gör du här?” Bill ville blunda och låtsas att han inte hörde, hur kunde han ha missat när han kom in i huset?

-” Svara då för fan!” efter ett djupt andetag så vände sig Bill om och mötte sin tvillings ilskna blick.

-” Jag...”

-” Vad? Vad i helvete får dig att bryta dig in i vårat hus?” Bill hann inte hålla det inne utan sa:

-” Det fan är mitt hus lika mycket som ditt! Helvete jag saknar dig Tomi!” Tom stannade upp och Bill slog nästan handen för munnen. Egentligen så ångrade han inte direkt sina ord, det här kanske skulle få Tom att minnas. Han kanske kunde förklara? Om han berättade allt så skulle dom andra berätta sanningen för honom, eller hur?

Mer än så han inte Bill tänka förrän Toms näve kolliderade med hans tinning, han flög chockat åt sidan och in i en vägg. Tom var betydligt starkare än vad han gav sken av att vara.

-” Du är ju helt jävla sjuk! Vad har du för problem egentligen?” Tom skrek medan han drog upp Bill på fötter igen och dunkade honom in i väggen. Han knäade honom i magen så han sa:

-” Jag känner fan inte dig! Ändå beter du dig som om du någonsin betytt något för mig!” Bill skulle nog ha skrikit av smärta om det inte vore för att den psykiska smärtan tog så mycket hårdare. Det här var hans Tom, hans Tom med det varma leendet, hans Tom som höll om honom när han var rädd eller nere, det här var HANS Tom som försökte slå honom medvetslös.

En speciellt hård spark i mellangärdet tvingade honom att hosta, han försökte komma upp på alla fyra, han hade inte insett att han hamnat liggande på golvet.

Tom kunde återigen känna hur bra det kändes att göra illa Bill, det var som om den lilla kontakt han fick stimulerade hans behov. Han kunde inte riktigt förstå varför han på senaste tiden kände behovet att ta på Bill, bara snudda honom. Han behövde det och det gjorde honom arg, för honom var Bill någon som bara skapade förvirring och smärta. Just därför så kände han sig nästan extatisk när han såg Bill på golvet, hostandes blod. Han ville känna det igen.

-” Svara! Varför tror du att jag betyder något för dig?” Innan Bill hostat färdigt så höll Tom honom uppe, de varma ögonen hade bytts ut till svarta och Bill kände tårarna rinna ner för kinderna. Försiktigt viskade han sitt svar, men inte högt nog. Tom dunkade hans huvud mot väggen igen och skrek:

-” Vad sa du?” Bill samlade luft i sina lungor, han brydde sig inte längre om vad läkarna sagt.

-” För att jag är din tvilling Tom...” Han förundrades nästan över att rösten bar honom att säga det, men den här gången hörde Tom. Tom kunde knappt tro det, efter allt han nyss gjort så hittar Bill på det här. Han skrattade.

-” Fan Bill, du är sjukare än vad jag trodde. Gustav är min tvilling, ta och få in det. Du är inget för mig, jag hatar dig. Fattar du det? Jag kunde inte bry mig mindre om du existerade eller inte.” Tom kände hur hans näve återigen rammades in i Bills käke och han kunde känna hur något gav vika. Han log triumferande när han insåg att några tänder slagits in, leendes sopades snabbt bort. När han mötte Bills blick så blev han faktiskt rädd.

Bills ögon var tom på varje känsla som en gång satt sina spår i dom.

-” Släpp mig så går jag.” Bill kunde känna hur kroppen blivit bedövad, han kände hur Tom släppte taget om honom och han fick kämpa för att få benen att hålla. Han gick skakigt ut i hallen för att dra på sig sina skor.

Tom hade släppt honom, men inte för att Bill bett honom, utan för att han började må illa. Bill såg på honom och sänkte sen blicken.

-” Tom?” Han såg inte på honom utan han lät blicken vila mot golvet.

-” Förlåt...” Tom såg förvånat upp på Bill när han lämnade huset, varför hade han bett om ursäkt?

 

Bill hade ingen aning om vart han skulle ta vägen, men han brydde sig inte heller. Han brydde sig inte heller om att han gick ut i t-skirt i slutet på December när gatorna var fulla av snö. Det dröjde inte länge förrän han fick börja luta sig mot saker för att ta sig framåt, benen höll honom inte uppe och kroppen gjorde så ont att han började se stjärnor. Tillsist kunde han se sitt mål. Ett träd i mitten av en lekpark, ett träd som han och Tom hade haft sin ”hemliga” mötesplats uppe i.

-” Ohn...” Bill kände ytterligare en våg av smärta sköljde över honom, och han slungades. Han ville stöna av smärta men blodet i halsen stoppade honom och han tvingades hosta, det skrämde honom knappt när allt som kom upp var mer blod. Istället fäste han blicken mot trädet inte allt för långt bort och började krypa, snön skrapade mot hans bara hud och frös den sakta. När han nådde sitt mål sa la han sig tungt ner. Han kände varken kyla eller smärta, allt han kände var total tomhet.

 

-” HERREGUD TOM!” Simone skrek när hon såg sin äldsta son komma in med blod på tröjan, Tom såg ner och upptäckte att hans vita t-tröja inte var så vit längre.

-” Är du okej, vad har du gjort?” Simone var nästan i tårar. Att hon över reagerade har den enkla förklaringen att hon helt enkelt sett sina pojkar ned blodade för många gånger.

-” Ingen fara mamma, det är inte mitt.” Stämningen i rummet hade ändrats drastiskt och Gustav såg förskräckt från Simone till Andreas, deras blickar vittnade om att de alla tänkte samma sak. Bill?

-” Gubben, vems är det?” Man kunde nästan märka hur hela rummet höll andan och sen andades ut när Tom sa:

-” Grannens katt hade blivit påkörd, jag hjälpte lille Emil med den. Det är därför jag är sen.” Tom förvånades nästan själv över hur lätt den lögnen kom och stannade. Han såg ut genom fönstret, det hade börjat snöa.

 

”Bill Kaulitz misshandlad av sin egen bror, hittad ihjälfrusen på lekpark.”

Bill log åt sina tankar, media skulle få fullt upp kommande tid. Han kände hur känseln i de olika kroppsdelarna försvann, en efter en. Han kände hur önskan att dö blev starkare för var minut som gick. Han ville inte, men han önskade. Smärtan var så intensiv både i kropp och själ att han inte längre brydde sig om vad som hände med honom. Han längtade efter att få somna, bara somna in och inte finnas längre. Det gjorde så ont. Så ont att veta att han hade glömts bort i kylan av hans egen familj, att hans vänner inte tänkt på honom ens på julafton men framför allt att veta att alla de gånger han någonsin kämpat för något, alla de gånger han fått ta smällar och allt det han och Tom gått igenom- var förgäves. Inget som han någonsin trott på kändes sant, som om allt bara var en lögn.

Bill lät den fort fallande snön lägga sig som ett mjukt täcke över honom, känseln var redan borta. Han hade ingen aning om hur länge han hade legat där, eller ens hur länge han skulle få ligga där innan någon hittade honom

Han slöt ögonen en sista gång och pustade ut.

Det skulle ta slut, ingen mer smärta.

 

Värmen i huset var påtaglig, de satt alla vid elden och väntade spänt på sina julklappar. Även om de hade lovat varandra att inte ge något så hade dom en tradition att ge varandra ett kort av något slag. Det kunde stå precis vad som helst, allt från långa kärleksförklaringar till ” God Jul”. Tom såg ner på sina, alla var från någon han kände förutom ett. Kuvertet var svart med ” Tomi” skrivet i silver, han kände igen det smeknamnet och försökte placera det. Av någon anledning så var det helt omöjligt, han försökte scanna hjärnan efter ledtrådar, utan resultat. De andra satt fullt upptagna med sina egna kuvert så han kunde öppna det utan att någon tittade på honom.

”En plats där tårarna var fällda av lycka.” stod det på baksidan av ett kort. Tom höjde på ögonbrynet när han vände på kortet.

Kortet var från en arena, Tokio Hotels märke längst fram på scen och två stolar. Gitarren i stället fångade hans blick, gitarren var ljus med en röd platta nedanför strängarna.

-” Vars är en bilden tagen ifrån?” Andi hade kommit upp bakom honom och han hoppade nästan till.

-” Det är arenan där jag och Bill spelade In die Nacht för första gången.” Rummet hade tystnat och Tom kände hur han blev kall inombords, hur visste han det där? Det var en annan grej som han visste också, något han inte heller kunde förklara. Magen snurrade flera varv och han mådde nästan lite illa.

-” Det där är gitarren jag fick av Bill när jag fyllde tretton, eller hur?” Simone nickade tyst, tårarna på gränsen till att falla över igen.

-” Vem i helvete skulle ge mig det här kortet?” Alla suckade.

 

Han suckade tungt medan han kröp hemåt, han hade misslyckats med ytterligare en sak.

Han kunde inte dö.

När Bill hade lagt sig ner och trott att allt var över så hade han fått fjärilar i magen och sen hade ögonen skjutit upp. Han klarade inte av att ligga där när hela hans kropp sa ifrån, istället så lät han fötterna bestämma och han tog sig hem. Huset såg ut precis som han hade lämnat det, allt på sin plats förutom i vardagsrummet där hans kort och mat fortfarande fanns. På en av väggarna och på golvet under fanns det blod- hans blod, kuddarna och filten var tillstökade men han kunde inte brytt sig mindre.

Istället så kravlade han sig upp för trappan och med kläderna på, in i duschen. Skulle han leva så skulle han göra det med alla sina fingrar och tår kvar.

Sakta så kunde han känna hur kroppen tinade upp och hur det började dunka lite varstans i kroppen, men smärtan var nästan skön.

Han hade säkert stått i duschen över en timme när han äntligen fått tillbaka stora delar av känseln och klev ut.

Han hittade några gamla mjukisbyxor och en tröja innan han gick ner för att torka bort blodet och städa bort allt annat som på något sätt kunde indikera att han vart där.

Efter ytterligare en timme av städning så blängde han på klockan ”04.33”. Hur han riktigt hade överlevt ute så länge och med så lite skador förstod han inte, allt han förstod var att han var riktigt trött. Trappan verkade aldrig ta slut och när han väl var uppe så kunde han svära på att han såg dubbelt, ”B-B-I-I-L-L-L-L” såg rätt roligt ut på hans dörr och med ett fnitter gick han in. Nånting långt bak i huvudet sa honom att han inte skulle vakna lika pigg dagen efter, men han kunde inte brytt sig mindre när han la huvudet på kudden. Kroppen värkte fortfarande och den tidigare adrenalinkicken från att han städade och gick hade helt försvunnit, han hostade och suckade när han kände hur mer blod rann ned för kudden.

Bill slöt sina ögon och hoppades att han aldrig skulle vakna.

 

-” Aw, inte igen!” Georg knuffade Andreas lite retsamt i sidan när Bella skrek för andra gången den kvällen. Även om man inte kunde kalla det kväll längre när klockan var nästan fem på morgonen.

-” Lugn, jag tänkte ändå gå hem!” Georg samlade ihop han och Bellas saker innan han gav alla en kram och gav sig ut i kylan. En bit bort från deras hus så såg han en blodfläck i snön precis på vägen. ” Emils katt.” Tänkte Georg även om han fann det konstigt att det var så mycket, som dessutom verkade ha släpat sig en lång bit efter vägen.

När värmen inomhus omgav honom så stönade han nästan av lycka och höll Bella lite närmare, bara för att sedan känna hur han föll. Hade det inte varit för byrån som stod precis innanför hallen så skulle Georg snubblat och landat platt över Bella, irriterat vände han sig om och såg Bills skor stående bakom honom. ”Konstigt!”

-” Bill?” När han inte hörde något så ryckte han på axlarna och gick in.

-” Nej, Bella... Blä!” Bella skrattade förtjust över vad hon gjort på Georgs axel, som nu var täckt i morotsbitar och dregel. Georg såg äcklat på axeln och sen på Bella. Bella såg precis ut som en hundvalp, ögonen var stora som tefat och munnen vridet i ett skadeglatt leende.

-” Vänta bara, jag ska allt påminna dig om det här, unga fröken.”

-” IIIHHH!” Bella skrek av lycka och Georg höjde på ögonbrynen.

-” De lär inte säga så när du är femton.” Georg log triumferande när Bella blev tyst, han hade nyss vunnit en diskussion över ett barn på snart sju månader. När han tänkte på det lite mer så suckade han och ville slå sig själv. Det var faktiskt lite pinsamt.

-” Okej, bara för att du dreglar ner hela mig så blir det marsch i säng med dig! NU!” Återigen log han triumferande, hon argumenterade inte emot. Och återigen tänkte han på det lite till och slog sig i ansiktet. Innan han hann skämma ut sig mer så rusade han upp för trappan och la henne i hennes säng. Hon hade inte ens snuddat kudden innan hon somnade. Georg log åt henne, redan så ung så kunde man se att hon skulle likna Roe. Vad Georg inte log åt var sörjan på hans axel, han suckade och stegade iväg mot duschen. Försiktigt så drog han av sig tröjan så att det inte skulle hamna mer på honom och slängde den i tvätt korgen. Under den lilla tiden det tar att se på en tvättkorg han Georg se något som tvingade honom att vända sig om helt.

Bills kläder.

Han såg tydligt att dom var blöta och antog att det var därför dom låg där. Han gick fram och tog upp dom, bara för att sen släppa dom i panik.

Det droppade något rött ifrån dom, något som Georg kände igen som blod.

-” Bill!” Georg drog på sig en annan tröja och gick snabbt ut ur toan och in i Bills rum där han tydligt kunde se konturerna av Bill under täcket.

-” Bill?” Med försiktiga steg så närmade han sig och fick hejda sitt skrik när han såg att Bills kudde var blodig, såsom golvet sängen och lakanen.

-” Herregud Bill!” han la handen på sin väns axel och skakade honom lätt.

-” Tom?” Georg suckade lättat och hjälpte honom att vända på sig.

-” Nej det är jag, Geo.” Han kunde nästan se hur Bills ögon i mörkret vek undan hans blick.

-” Gå.”

-” Va, vänta jag ska bara tända.”

-” Nej!” men Georg hade redan tänt.

-” Shit...”

Georg satte sig ner med en duns på golvet, fortfarande med ögonen fastnaglade vid Bills ansikte.

Läppen var sprucken på två ställen, båda kinderna höll lila och blåaktiga färger, blod hade stelnat efter ett sår i pannan och det såg ut som Bill saknade en tand. Till råga på allt så såg han ut att ha varit nära att förfrysa kinderna, det fanns risk för att han skulle få en snyggt litet ärr efter det.

Georg kunde knappt andas, så han lät sina handlingar tala för sig. Lugnt gick han fram och lät Bill lägga sig ner i sängen igen innan han drog upp tröjan, varje centimeter lika smärtsam för honom att se som det var för Bill att känna. Hela framsidan var blå och tatueringen han nyligen skaffat syntes knappt.

-” Vad har du gjort?” Bill såg misstroget på honom, tilliten som en gång varit så stark hade runnit ut i sanden.

-” Inget.”

-” Lägg av Bill, jag är inte dum heller.” Bill ryckte på axlarna och såg upp i taket, då la Georg ihop två och två. Toms blodiga kläder, de blodiga släp spåren och Bills skador.

-” Tom gjorde det här eller hur?” Bill såg snabbt på honom, något han ångrade då han kände hur yr han blev.

-” Tom skulle aldrig skada mig, det vet du.” Georg såg på honom och lät förnuftet komma tillbaka. Även om Tom varit väldigt olik sig den senaste tiden så skulle han aldrig skada Bill så här illa, det var ju tvunget att ta emot inom honom då.

-” Vad hände då, och säger du inte sanningen så drar jag hit din mamma.” Han blev inte förvånad då Bill blängde på honom. Istället tog han det som ett tecken på att han i alla fall var klar i huvudet.

-” Jag gick ut, dumt nog så gick jag i t-tröja och stötte på ett gäng. Kan du gissa resten? Eller vill du höra i detalj om hur det kändes att få tänderna utslagna, att ligga ute i nån timme och hur illa man mår efter att ha hostat blod?” Det här var Georg däremot inte beredd på, Bils tonfall var iskallt och minen han hade var nästan kallare. Sen började han tänka på vad han hade sagt och fick nästan panik.

-” Låg du ute i över en timme med bara t-skirt? Du borde åkt till sjukhus! Bill du kunde ju fan ha dött!” något verkade passera Bills ögon som liknade lättnad, men det försvann på sekunder och han var tillbaka till att blänga.

-” Hoppa in.” Bill spärrade upp ögonen.

-” Va?”

-” Jag sa: hoppa in. Du är fortfarande kall och jag antar att du är lika kall över hela kroppen. Du kommer inte att bli varmare om du ligger så här. Hoppa in.” Bill gav upp och försökte flytta sig längre in i sängen, men det slutade i att smärta spred sig över hans ansikte och han stönade.

-” Gör det så ont?” Bill nickade och Georg började få slut på idéer.

-” Vi får vända dig på sidan helt enkelt.” Bill blängde på honom en sista gång innan Georg med smidighet lyckades dra honom på sidan. Han lyckades också få av Bills t-skirt och byxor, kalsongerna fick han behålla, innan han gjorde samma sak med sig själv och la sig bakom honom. Bills kropp kändes iskall mot hans egen och han började tänka på vad han lärt sig i skolan. Fötterna.

Han satte sig upp försiktigt och fick fram en kall fot, tur nog så var den bara kall och inte förfryst eller avfallen. Han la sig tillrätta bakom Bill igen och lät sin arm krypa runt honom, när Bill skakade till så kände han nästan för att gråta.

-” Du firade inte jul hos David eller hur?” Han kunde känna hur Bill blev spänd, han tog det som ett ”nej” och fortsatte.

-” Du ensam firade jul här, sen gick du ut och blev överfallen. Sant?” Bill skakade våldsamt och Georg höll honom närmare.

-” Förlåt Bill, jag är så ledsen. Dom sa att du skulle fira med David och hans familj. Jag visste inte.” hur än Bill kämpade emot så kunde han ändå känna hur hans hjärta smälte och med stora svårigheter och väldiga smärtor så vände han sig om så han kunde se Georg i ögonen.

-” Tack.” Han kröp in i Georgs famn och där somnade han.

 

-” Är det säkert att du mår bra?” Gustav såg oroat på Tom som satt krökt över toalett stolen.

-” Varför?” Tom mådde illa, riktigt illa. Det kändes som om han höll på att kräkas ut alla inre organ, smärtan var så plötslig att han inte hunnit bygga upp ett försvar mot den. Han antog att det hade med dåligt samvete att göra och så här i efterhand kunde han inte förstå varför han gjorde det. Han kunde inte förstå varför han lät ilskan ta överhanden och slå Bill. Han ångrade sig, grovt, men att må så här illa för samvetets skull var ju nästan löjligt.

-” Tom?” Allt kändes fel, det kändes som om världen skulle gå under och han skulle vara ensam. Helt ensam om han inte gjorde något.

-” Varför Gus, det gör så ont! Så jävla ont!” Tom kände hur kroppen blev svagare och svagare, han började tro att han skulle dö. Världen blev dimmig och han kände snart två armar runt honom.

-” Såja Tom, det ordnar sig.” Gustav hade aldrig sett Tom så förstörd förut, han grät, spydde och hade ångestattacker fram och tillbaka.

-” Nej, inget kommer ordna sig! Inget!” Toms huvud började dunka och han la det i händerna och skrek.

-” Lugn Tom... Snälla lugn...” Tom försökte andas lugnt och tillsist så gav sig huvudvärken så pass att han inte kände behovet att skrika. Han lät sig omfamnas och snyftade i Gustavs tröja.

-” Såja killen, det ordnar sig... behöver du nåt?” Tom snyftade till och såg ner i golvet, innan han själv insåg vad han tänkte säga så hade han sagt det:

-” Jag behöver Bill...”

 

Georg väcktes av en försiktig knackning på dörren, han såg ner på Bill som äntligen lyckats somna och försökte försiktigt ta sig lös utan att väcka honom.

-” Mm?” Till Georgs förvåning så stod Gustav därute, med Tom bara några meter ifrån dom.

-” Vad vill ni?” han försökte att inte låta allt för irriterad, men dom kunde inte gjort mer fel. Att dom väckte honom var en sak, men att dom ljög om Bills jul var en annan.

-” Kan jag få prata med dig en stund?” något i Gustavs blick fick Georg att lyssna istället för att gå tillbaka in till Bill igen.

-” Mitt rum?” Gustav nickade.

-” Tom, vänta precis där.” Georg förvånades över att Tom inte sa ” jag är ingen unge, jag går vart jag vill,” utan bara nickade stumt.

-” Vad?” Gustav stängde lugnt dörren innan han såg på Georg.

-” Det är Tom, och säg inget jag vet att vi ljög för dig om Bill och jag vet att han är här. Jag är väldigt ledsen för det.”

-” Inte lika ledsen som Bill.” muttrade Georg, mest för sig själv men Gustav hörde.

-” Va?”

-” Inget, fortsätt.”Gustav skakade på huvudet men gjorde som han sa.

-” Tom .. Shit jag vet inte vad som hände men han fick någon slags ångestattack- han kräktes, hade huvudvärk och grät Georg! Jag visste inte vad jag skulle göra, och...” Gustav kliade sig i huvudet och såg ner.

-” Och?” Gustav såg upp och för första gången på riktigt länge, mötte han Georgs ögon.

-” När jag frågade om han behövde något så... svarade han Bill.” Georg såg på honom med stora ögon.

-” Han sa inte varför, men du kan nog gissa varför. Varför det hände kan jag inte heller svara på.” Georg kunde nästan känna hur ett leende spred sig över läpparna. ”Så det är inte över...”

-” Jag kan nog svara på det... Bill stötte på ett gäng.” Gustavs käke slog i golvet och han såg först ut som om Georg skojade med honom, bara för att inse att det var sant och se riktigt rädd ut.

-” Helvete Georg! Va fan har du inte sagt något?” Georg svalde.

-” Fanns inte tillfälle. Jag vet inte hur det är med honom nu, men det är inte vackert och han har ont. Han låg sen ute i flera timmar, att han tog sig hem själv är nog närmsta mirakel vi kan komma.”

-” Varför har du inte ringt an ambulans?” Georg blev lite tillbaka tagen av just den frågan, han hade aldrig tänkt på det.

-” Jag vill vänta tills han vaknar så vi kan se hur illa det är.” Gustav suckade men nickade okej.

-” Bra, då får vi bara be Tom att vänta."

Dom hade inte mer än öppnat dörren när dom tvingades inse att Tom inte väntat.

 

-” Bill?” Bill slöt ögonen och hoppade dels att han hade hört fel och dels att han inte drömde.

-” Bill..” Han öppnade ögonen och magen gjorde ett skutt, Tom satt på knä precis framför honom.

-” Hej...” Bill kände sig osäker om han skulle må illa eller skratta av lycka.

-” Har du kommit för att slå ut fler tänder?” Bill hade inte menat att det skulle komma ut högt, men nu när han hade sagt det så ångrade han sig inte. Istället blängde han bara.

Tom kände hur samvetet tog överhanden igen och han började må illa igen, så fort han bytte vinkel så kunde han se Bills blåslagna ansikte. Att veta att han hade gjort det, att HAN hade förstört Bills i normala fall vackra ansikte. Bill såg honom som någon slags vän och även om han inte minns honom så borde han ju ändå inte slå ner honom.

-” Bill... Förlåt... Jag vet inte vad som hände... Förlåt.” Bill visste att vad än Tom gjorde mot honom så skulle han bli förlåten, han kunde aldrig vara arg på honom länge. Men det hindrade inte smärtan från att borra sig in i hans bröst.

-” Varför?” Bill flyttade med viss svårighet längre in i sängen så att Tom fick plats bredvid honom.

-” Jag vet inte...” mumlade Tom medan han la sig till rätta i sängen och kände hur illamåendet rann av honom. Av någon anledning så kändes det här helt rätt, han kände sig hemma.

-” Varför vill du inte va nära mig?” Bill såg hur Tom slöt sina ögon och han hoppades innerligt att han inte skulle ångra sin fråga. Tom däremot bestämde sig för att lätta på tyngden han hade över axlarna. Det var sanningen som gällde.

-” Du gör mig så förvirrad, ibland så vill jag bara vara nära dig och inget annat, det känns som om jag alltid står naken när jag är med dig. Och ofta irriteras jag över att du verkar ha den förmågan att alltid veta vad jag känner. Jag hatar att jag mår så konstigt när jag är med dig och när jag försöker komma på vad det är så mår jag bara illa.” Bill kunde inte låta bli att le när han hörde delar av Toms ord. Klart han kände sig naken, klart han ville vara nära och klart att Bill visste hur han kände- han kände ju oftast likadant själv. Han skulle precis säga något när Tom fortsatte:

-” Sen säger alla att jag kände dig väldigt väl. Att vi var riktigt tighta... Men jag har så svårt att tro att du betydde mycket för mig tidigare, eftersom jag inte ens minns dig. Det gör bara allt det ja sa innan läskigt... Jag vet inte...” Sångarens leende rann av honom och hade Tom slagit honom igen så hade han välkomnat det.

-” Tom, jag tror att det är bäst för oss båda om du bara går.” Bill kunde känna hur tårarna låg på lur och han tänkte inte låta dom komma i närheten av hans bror.

-” Bill, jag är...”

-” Bara gå Tom..”

-” Men jag..”

-” GÅ!” Tom blev arg och reste sig sakta upp.

-” Bill varför kan du inte acceptera min ursäkt? Det är mitt hus!” Bill blängde ilsket på honom genom tårarna, han brydde sig inte längre om vad han sa.

-” Som jag sa så är det även mitt hus!” Tom kände hur han gick in i ett slags skal, hans tidigare behövande sida ersattes med en ilsken. Han böjde sig över Bill igen och tryckte underarmen mot Bills redan blåa strupe.

-” Du är patetisk!” Tom förvånades över att Bill inte ens såg rädd ut, han såg bara ut som om han väntade på att Tom skulle trycka hårdare. Det hade Tom säkert gjort om inte Bills sagt:

-” Och du är min bror.” Tom kastade sig ilsket bort från honom och slog ner något från skrivbordet. I vad som kändes som timmar såg de bara på varandra medan Tom ilsket andades andfått.

-” Vad i helvete håller ni på med!” Tom såg panikslaget på Gustav som in precis då och försökte hitta hans blick. Osäkerheten han kände höll på att leda till mer än bara panik.

-” Gustav! Han säger att han är min bror. Få honom att fatta!” På bara sekunder så hade Toms ilska och panik övergått till en slags hjälplöshet som han inte kunde förklara varför han kände.

Gustav såg kluvet mellan bröderna och sa tyst ”förlåt..” innan han högt sa:

-” Bill, jag är Toms bror. Sluta försöka få honom att tro något annat.” Det slet i hjärtat när Gustav såg hur han släckte det lilla ljuset i Bills ögon. Gustav tecknade åt Tom att följa med ut och tillsammans lämnade de Bill i all sin smärta.

-” Fan...” Tom kände sig alldeles tom när han kom ut ur huset, han kunde inte förstå varför tårarna ville rinna ned för kinderna.

 

-” Gustav vi måste göra något.” Gustav såg menande på Georg.

-” Bill?” en nickning.

-” Vadå då?” Georg såg ut som om han ville slå något. Han hade hämtat Gustav från bröllopsplanering hos Andreas två veckor efter incidenten vid jul.

-” Jag skulle väcka honom och se om han ville hjälpa mig med Bella. Men han sov...” Georg avbröt sig tvärt och såg oroligt på Gustav, som såg rätt lugn ut. Bill hade ju sovit och bara lämnat rummet för att äta eller gå på toa väldigt länge, visst var det väl hemskt men inget som var ett akut orosmoment.

-” Geo, han sover nästan hela tiden.” Georg såg ner i backen som om han vore osäker på om han skulle få den hjälp han behövde, men tillsist såg han upp och såg, nästan trotsigt, in i Gustavs ögon.

-” Precis, han sover mycket. Men jag tror inte han har karvat in streck över handleden i sömnen.”

 

-” Bill, jag vet att jag kanske inte har varit någon vidare vän på senaste tiden... Men jag vill be dig om en sak.” Bill tittade upp och fann Andreas ansikte tvärs över bordet. Anderas gav sin fästmö Gabrielle en blick och hon nickade innan hon kysste honom på kinden och lämnade köket.

-” Jag vet att du har haft det väldigt tufft och att jag inte varit där för dig.” Bill fick kämpa emot lusten att himla med ögonen ” Jasså verkligen?” han var fortfarande små blå på olika ställen av kroppen och han visste att anledningen till att de engagerat honom i bröllopet var för att de trodde att han skulle ta självmord.

-” Och jag är ledsen över att det blev så här... Men jag ska gifta mig om bara fyra veckor, och Gabi vill köra på den amerikanska traditionen med bestman och överlämning. Som du vet har jag inga bröder så därför vill jag be dig...” Anderas såg så nervös ut att det var löjligt, men för Bill var det inte löjligt. Det var sorgligt, tidigare så var Anderas aldrig nervös när han pratade med honom. Inte ens då han sa något viktigt eller något som kunde förolämpa honom, vad det än var så hade han alltid bara sagt det rakt ut. Nervositeten var för Bill bara ett bevis på hur mycket de glidit isär sen Toms tumör.

-” Anderas, säg det bara för fan!” Andreas tycktes inse vad han höll på med och samlade sig.

-” Sorry, shit... Du vet vad jag vill fråga!” Bill höjde på ögonbrynet.

-” Och om du frågar och verkligen vill det så du vet att jag kommer svara ja, jag vill bara höra dig säga det, Gör det inte om du inte menar det..” Andreas såg lite konfunderad ut och Bill hade lust att kräkas av känslan.

-” Vill du va min bestman?”

-” Ja.”

 

-” BILL! Skärp till dig!” Som vanligt hade Bill sovit mindre än tre timmar den natten, inte ätit något och den kombinationen gjorde också att han sjöng dåligt. David var också med på planen att hålla honom ockuperad, men om han visste om det eller inte var han inte riktigt säker på.

-” Förlåt, igen?” David kände hur han kom ett steg närmare rosenrasande, Bills koncentration var i botten och han sög. David började nästan förstå vad Tom snackat om tidigare. En snabb blick på klockan sa honom att Bill jobbat över sin lunch igen, han fick helt enkelt äta senare. Han suckade och bestämde sig för att nu fick det vara nog! Han drog upp volymen nästan till max, (observera att det var endast för att väcka den unge sångaren till liv)och startade låten. Bill flög till och kastade bort lurarna.

-” VAD I HELVETE?!” Han blängde mot den tonade rutan där han visste att David satt.

-” Förlåt Bill, men om du inte vaknar och koncentrerar dig så går du hem!” Bill suckade och försökte koncentrera sig, men det var svårt! Det här var sjunde dagen dom höll på i sträck, dom jobbade från sju på morgonen till elva tolv på kvällen med bara en timmes paus i mitten. Det var helt sjukt och Bill var helt övertygad om att det var emot arbetarlagens alla regler. I och för sig så spelade han ju inte in hela tiden, men när han inte gjorde det så övade han in nya rytmer, försökte hitta bättre vägar i låtarna, annars så satt han med när dom andra spelade in och kommenterade vad han tyckte, eller översatte låtarna till engelska. De andra var inte ens i närheten av så pressad som han var. De hade tid att sova, äta och ta det lugnt. Så fort Bill kom hem så kunde han inte släppa det han höll på med och det ringde i öronen, han lyckades ofta missa sin lunchtimme och fick då vänta tills någon av ljudteknikerna ville ta paus- vilket aldrig hände och att ta det lugnt var inte längre att tala om. David pressade dom så hårt med tio låtar som skulle vara klara att redovisas för bolaget alldeles snart. Dom lyckades faktiskt rätt bra med att hålla hans tankar borta från självmord.

-” Okej Bill, vers tre. Glöm inte att öppna och mena det du sjunger!” Bill blundade och föreställde sig Davids huvud och en pilbåge, han log lite innan han lät orden rulla över hans tunga. Men stunden var kort.

-” För helvete BILL!” han suckade. Bill trodde att ingen såg hur han mådde, men den här gången hade ha fel.

 

-” Värst vad han tog tid på sig.” Tom slängde återigen en blick på klockan, tio i sex. Han och Bill skulle på ett möte med bolaget. Båda två skulle fräschas till, Tom hade fått sina dreads klippta och han hade nya, en storlek mindre, kläder. Ärligt så hade han inget emot det, det kändes rätt skönt. Men något som inte kändes skönt var knutarna och smärtan han hade i nacken på grund av de tunga dreadsen.

-” När skulle ni vara där?” Georg log lyckligt när Bella försökte få fram sina första ord.

-” Halv sju.”

-” Förlåt att jag är sen!” Blickarna riktades mot dörren och en väldigt andfådd Bill.

-” Shit...” Bill såg ut som om han sprungit flera mil, hans humör hade stigit totalt efter att han fått fixa till sig. Han började känna sig som sig själv igen.

-” Jag vet, sminket rinner eller hur?” Men sällskapet var tyst, förutom Tom som sa:

-” Jag menade ditt hår, dreadsen, dom ser bra ut!” Bill log och drog handen genom sina svarta och vita dreads.

-” Tack.”

-” Kul, du skaffar dreads och jag funderar på att skaffa cornrows.”

-” Jasså?” Bill fastnade i Toms blick, han visste att han inte borde hålla kvar den men han kunde inte motstå. Som vanligt så dröjde det inte länge förrän Toms blick hårdnade och han vek undan.

-” Bill? Ska vi dra?”

-” Ill!” Rummet blev helt tyst och ett litet skratt hördes från Georgs knä. Bella sprattlade och skrek förtjust.

-” Ill!” Bill gick fram till henne och satte sig på knä, mungiporna från öra till öra.

-” Vad sa du?” Bella klappade händerna och hoppade upp och ner i Georgs knä, vilket ledde till ett smärtsamt stön från basisten när hon landade på hans ”värdefulla stenar”.

-” BILL!” Bill log och mötte Georgs blick, Georg såg ut som om han var med i sjunde himlen.

-” Gratulerar lillungen, du kan säga mitt namn.” Bill petade henne lät i magen och hon skrek av lycka, vilket ledde till att allas hände flög upp och täckte öronen.

-” Bill, vi måste gå.” Tom kunde höra bilen stanna utanför och Bill nickade.

-” Grattis Georg, du har lärt henne svära!” Bill fejkade och la handen för munnen innan han puttade Tom framåt mot dörren.

-” Georg jag tror en svag fluga försöker krascha in i mig. Kan du se den?” Bill glömde allt om minnesförändringar och la armarna om Tom bakifrån, han lät ena handen söka sig upp efter Toms sida till ett ställe där han visste att han var extremt kittlig.

-” Nej! BILL NEJ!” Tom vred sig av skratt och blundade, han kunde känna hur allt bara släppte och han började brottas tillbaka.

-” Haha! Ånej, så lätt kommer du inte undan!” Bill hoppade upp på Toms rygg och fortsatte sin tortyr.

-” Snälla BILL SLUTA!” Tom kände hur han föll framåt och helt plötsligt låg han på golvet med Bill sittande triumferande på hans mage.

-” Vem är flugan egentligen?” Georg studerade dom båda med ett leende, han visste att Gustav satt bredvid honom med exakt samma min. Det kändes precis som förr, förutom det lilla faktum att det brukade vara betydligt våldsamare. Saker brukade flyga och tvillingarna var obarmhärtiga mot varandra, på ett kärleksfullt sätt såklart.

Tom skrattade och försökte sprattla sig fri när han mötte Bills ögon och kände hur världen försvann runt honom.

-” Tomi? Var är du?” En barnsröst ekade genom huset, källan till den syntes inte till.

-” Här Billi! Här!” En blond liten pojke sprang fram från sitt gömställe bakom soffan, han sprang fram till en annan blond pojke som var snäppet längre. Båda log mot varandra och den andra drog med fingret efter näsan på pojken som gömt sig.

-” Nej, det är meningen att jag ska leta efter dig! Du ska vara gömd hela tiden, dumsnut!” den lite kortare pojken såg skuldmedveten ut och såg ner i marken.

-” Förlåt...” Men den längre pojken bara skrattade och tog den andra i sin famn.

-” Det gör inget! Det är ju första gången vi leker den här leken!” Den kortare sken upp och la sina armar om den andre.

-” Vi får öva!”

-” Självklar.”

-”B2!”

-” T1!”

-” TOM!”

-” B2...” Bill satte nästan tuggummit i halsen när Tom satte sig upp.

-” Va?” Tom såg sig förvånat omkring, han låg fortfarande på golvet men klockan var mer än vad han hade trott.

-” Vi måste dra.” Fräste han åt Bill och puttade honom innan han reste sig upp och gick ut till bilen.

-” B2?” Georg såg frågande på Bill som såg ner i golvet innan han gick.

 

Under hela bilresan till bolaget så satt Tom i djupa tankar, han var mer än förvirrad! Han var rätt säker att det var han själv som han ”sett” i ”drömmen/minnet” och självklart ”T1” men den andra personen som han antog var Gustav hade fel initialer. ” B2” stämde inte överens med hans teori varför han hette ”T1”. En hostning från Bill gjorde så att han riktade blicken mot honom istället från det som hände utanför fönstret. Bill såg trött ut, även med allt smink så kunde man se påsarna under ögonen. Han antog att Bill skulle försvinna på toan sen och fixa till det.

Tom suckade och försökte sova den lilla bit som var kvar av vägen.

 

-” Var i helvete Bill, har ni varit?” David såg ut som om han skulle mörda Bill på fläcken och tvillingarna ryckte till.

-” Jag, eh..”

-” In med er, vi har fan inte mer tid att förlora!” Tom såg förvånat på managern, dom var inte mer än tjugo minuter sena. Utan att han tänkte på det så blängde han på Bill och de gick in. Att Tom blängde på honom var något Bill inte missade.

Mötet blev kort och ”höjdarna” var väldigt irriterade med deras sena ankomst, även om Tom förklarade att han inte mått bra innan dom åkte. Det var en lögn, faktum var att han aldrig mått bättre.

-” Tom?” Bill hade gått ut till bilen för att åka hem och Tom höll precis på att dricka upp det sista kaffet ur sin mugg när David kom fram.

-” Tom, kan du hälsa Bill att han har dom där tre mötena med FAA- ledarna imorgon och att vi vill att han kommer två timmar tidigare till studion på grund av det.” Tom tänkte på det, det skulle innebära att Bill skulle jobba i studion från halv sex på morgonen i stället för vid halv åtta.

-” Det kan du nog hälsa honom själv.” Tom blev irriterad, deras deadline var långt borta och allt gick riktigt bra, men ändå pressade David på som om det gällde livet.

-” Tom, lyssna!” Irriterad som han var så mötte gitarristen Davids blick och sa:

-” Nej, du borde lyssna! Eller öppna ögonen för en gångs skull! Bill är ju helt jävla slutkörd!” David höjde på ögonbrynen.

-” Varken du, Gustav eller Georg verkar särskilt trötta.”

-” Du vet lika väl som jag att Bill jobbar dubbelt så mycket mer än oss. Enligt ditt schema så ska han hinna hem, sova, äta, duscha och gå igenom saker för nästa dag på sju timmar. Sen ska han hinna göra allt fan- arbete också. Du vet också att han knappt äter under dagarna eftersom du driver på så hårt att han missar den timme teknikerna byter skift. Ta en titt på honom och säg vad du tycker.” Tom insåg knappt själv vad han hade sagt och när han gjorde det så chockades han. Vars hade det där kommit ifrån? Den oerhört starka instinkten att ta Bill i försvar.

-” Jag trodde inte du brydde dig om Bill, Tom.” frågade David lite nyfiket.

-” Jag bryr mig inte om Bill, jag bryr mig om att vår sångare inte tar livet av sig. Fansen skulle inte gilla det.” Tom lämnade David ensam och gick ut till bilen, nöjd med vad han sagt men förvirrad över de känslor han kände. Det gjorde honom ännu mer irriterad.

-” Vad?” Fräste han åt Bill som bara snabbt gav honom en blick när han klättrade in i bilen.

 

31 januari 2009.

Bill stod längst fram i kyrkan med Andreas, han log åt nervositeten i Andreas kroppsspråk. Han skakade lätt lite då och då, kämpade mot lusten att bita på naglarna och han såg nästan svettig ut.

-” Lugna dig, hon kommer inte vilja gifta sig med någon som svettas som en gris.” Andreas mungipor flög uppåt och han puttade Bill lekfullt, samtidigt som brudmarschen startade och folket ställde sig upp. Gabrielle gick arm i arm med sin pappa in och hon var verkligen vacker som brud. Hon såg i vanliga fall rätt alldaglig ut- lång, brunt långt hår, lite rund, blå ögon och lite fräknar. Men idag när hon kom in med sin vita klänning såg hon ut som om hon var drottning över jorden. Håret var lockigt och samlat i en lös knut, klänningen var axelbandslös och med små rosor runt kanten och hela hon gav intrycket ”vacker”. Bill log bredare när han hörde Andreas dra efter andan.

 

Efter ceremonin så hade brudparet bråttom att åka till flygplatsen och iväg på deras smekmånad, så själva efterfesten missade dom. Tom gick som vanligt runt och stötte på tjejer hit och dit, men han kunde inte hitta någon han ville prata med. Han var rätt trött eftersom klockan hade slagit över tre och några gäster hade redan åkt hem för natten. Eller morgonen. Men många, lite yngre var fortfarande kvar och festade. Georg var den enda i bandet som åkt hem för att kolla till Bella, han hade verkligen blivit en typisk förälder. Tom log och insåg sen att han log åt ingenting och kände sig lite dum. I ett hörn så kunde han se Bill, fortfarande iklädd sin kostym, prata med en man som Tom vagt kände igen. Bill såg irriterad ut och mannen såg ut som om han flirtade. Tom höjde på ögonbrynet men bestämde sig för att leta reda på Gustav.

-” Hej, vill du åka med på min fiskeli fisk karusell?” Tom höjde ögonbrynet när en väldigt berusad flicka helt plötsligt var över honom.

-” Nej tack, jag gillar inte fisk.” Han log åt sin egen kommentar och fortsatte leta.

Efter en timme av letande så kollade Tom sin telefon och såg att Gustav också hade åkt hem och om han ville hem så fick han ta Bill med sig. Tom visste att Bill druckit lika lite som han, alltså ingenting och han skulle inte ha några problem med att ta sig hem. Så Tom beslutade sig för att göra som Gustav- åka och skicka ett SMS.

Han passerade precis toaletterna på väg mot utgången när han hörde två röster, en kille med lite grövre röst och sen Bills. Först tänkte han inte på det, men när han lyssnade lite mer på Bills stämma så släppte något inom honom. Han kände hur ilskan bubblade upp inom honom och innan han visste ordet av så hade han fått upp dörren till toan och stegade in. Mannen som Bill tidigare pratat med stod bakom honom, med händerna slickade på ställen som Tom inte ville se. Bills min och uttryck gjorde honom ännu mer ilsken och innan han visste ordet av så hade Toms näve kolliderat med en käke. Han kunde höra hur Bill skrek och i ögonvrån kunde han också se de tårar som trillade ned för hans kinder. Av någon anledning så kändes det som om Tom längtat efter att få göra det här, att få släppa ut ilska på den person han hatade mest i hela världen. Bill hade tystnat och låg på golvet, men Tom bara fortsatte med knuffar och småslag. Bill slutade röra på sig, ögonen slöts och andningen blev hackig, men Tom brydde sig inte. Ilskan hade tagit över honom helt och lättnaden över att få ut den helt var mer än stimulerande. Sakta men säkert så slutade han slå, Bill var helt orörlig. Tom såg på mannen som varit med Bill.

-” Kommer du nära mig och min bror en gång till så lovar jag att jag dödar dig!” Fräste han och vände sig om. Bill höll sin hand mot kroppen och blundade, Tom visste inte riktigt vad han skulle göra, allt kändes nästan lite väl overkligt för att vara sant. Han lyssnade då bara på vad som kändes rätt. Försiktigt lät han sina armar krypa runt Bill och drog honom mot sig. Det väckte Bill ur hans chocktillstånd.

-” Nej! Snälla sluta!” Bill hade ögonen hårt slutna och han försökte slå bort honom.

-” Såja Bill, jag är här...Du behöver komma hem..” När Bill hörde vem som höll honom så släppte han ner en hand och begravde ansiktet i Toms bröst. Tillsist nickade han och lät Tom hjälpa honom och föra honom till bilen.

Eftersom Tom körde så kunde han inte hålla Bill så tätt intill sig som han önskade, men han höll hans hand så ofta han kunde. Tårarna verkade inte vilja sluta, men Tom var ändå lättat att dom kom, hade Bill stannat i chock så skulle han inte ha någon aning om vad han skulle göra. Personen som han slagit kände han också igen, han visste vad han hette och han visste hur han kände till honom men han hade ingen aning om varför han hatade honom så mycket.

-” Såja Bill, kom...” När Tom parkerat framför deras hus så öppnade han försiktigt Bills dörr och hjälpte honom ut. Bill skakade fortfarande och tårarna rann häftigare när han kom in i Toms famn.

-” Bill, det är okej... Du är säker nu, han kan inte göra mer.” Tom ledde honom mot dörren och kunde genom fönstret se att resten av bandet satt vid TV:n, något han önskade att dom inte gjort. Innan han gick in så tryckte han Bill närmare och viskade tröstande i hans öra, öppnade dörren och de gick in.

Tom kunde bara anta vad som gick genom killarnas huvud när HAN, han som tidigare bara visat avsky mot Bill, kom hem från ett bröllopet med Bill tryckt mot sig. Bill grät och skakade fortfarande och innan G:na hunnit ställa sig upp så viftade Tom med handen. Just nu behövde Bill sömn. Han hjälpte Bill uppför trapporna och in i sitt gamla rum, han kände sig konstig när han kom in och kände att Bills lukt fortfarande var kvar. Bill lyckades lägga sig i sängen utan större problem men i månskenet så kunde Tom se hur blåmärken började formas på kindbenet och läppen. Magen sjönk och han la sig bakom Bill i sängen. I stället för att bara ligga där så följde han instinkten om att lägga armen om honom. Bill vände sig om och begravde sig i Toms kläder och bröst.

-” Sch... Jag är här... Jag låter honom inte komma nära dig igen..” Bill såg upp på honom och Tom kunde sakta se hur ögonen fylldes med lättnad.

-” Det är o-okej... Jag vill sova...” Tom nickade och tryckte Bills hand en sista gång innan han sa:

-” Jag finns där nere... Är det okej om jag berättar för Georg och Gustav?” Bill nickade.

-” Förlåt att jag inte kom tidigare.. Och förlåt för allt... B2...”

 

-” Tom, vad ha..” Tom skakade på huvudet, han hade klurat ut rätt mycket på bara några timmar och han behövde konfirmation.

-” Sätt er, det här är nog svårt ändå...” De satte sig alla runt bordet. Tom skulle precis dra efter andan och börja när han såg ett kort hänga lite i skymundan. Han kunde se precis vilka de föreställde och log.

-” Vad?” Varken Georg eller Gustav kunde se varför Tom log, de antog bara att han visste mer än vad dom gjorde.

-” Tom, varför är Bill så..”

-” Ledsen?” Avslutade Georg Gustavs mening. Tom suckade, hur säger man något sånt här? Rakt ut eller ska man gå som katten runt tallriken, eller runt het gröt eller vad det nu heter? Han beslutade sig för det första alternativet.

-” Förlåt att jag säger det såhär: Jag tror, eller jag är rätt säker på att Bill blev.. eh...” Han kunde inte hitta rätt ord, att bara gå rakt på sak kändes fel, men sen att försöka låta dom lista ut det själva kändes inte heller bättre.

-” Hade sex, mot hans vilja...” Han hörde själv hur han sa det, men han var osäker på om han själv kunde inse det. Det lät lite som en dröm, eller en mardröm rättare sagt.

-” Va?” Innan Tom visste ordet av så rullade hela berättelsen ut genom munnen på honom. Hur han gått förbi toaletterna och hört hur den ena stönade och Bill skrek, hur han kommit in och sett Bill stå mot väggen- båda med byxorna nere och mannens händer över honom, hur han slagit bort mannen och sedan fått hem Bill. Han berättade att han misstänkte att Bill kanske hade ont i handen eftersom han höll den så tätt mot kroppen. Vad han inte berättade var sina funderingar, dem ville han hellre ha svar på.

-” Tom, vet du vem det var?” Sa Georg efter en lång tystnad, ingen av dom satt utan att vara nära till antingen ett utbrott eller tårar.

-” Jo..” Båda G:na sken upp och såg på honom.

-” Jag vet inte riktigt vad han har gjort, men jag gillar honom inte. Han jobbar på universal och heter Jonathan Grey.”

 

-” Du skojar!” Var det första som kom från Gustavs mun, det var även det första som sagts på väldigt lång tid.

-” Nej, vad är det med honom egentligen?” Georg och Gustav såg skeptiskt på varandra.

-” Minns du verkligen inte?” Tom skakade på huvudet nej.

-” Sjukhuset då, minns du varför vi åkte till Australien?”

 

-” Tom, du var med i en bilolycka. Du har legat på sjukhus sen två veckor tillbaka.”

Jag fick nästan lust att skratta, om jag hade varit med om en olycka och låg på sjukhus så skulle jag ha Bill vid min sida. Och jag kunde inte se honom någonstans. Om inte..

-” Bill?”

Jag hörde hur mamma snyftade till där hon satt och jag vände genast blicken mot Gordon, som för första gången inte såg på mig.

-” Jag är så ledsen Tom..”

 

-” Hrm.. Hrm?”

Jag såg upp och såg Jonathan stå i dörröppningen, jag gillade honom inte och helst ville jag att han skulle gå.

-” Eh.. Tom.. Innan Bill dog.. I ambulansen.. Han kunde inte prata, så han skrev ner en grej.”

Jag såg hur han tvekade först men kom ändå fram till mig med ett ihop knycklat papper i handen.

-” Det.. Det är till dig.. Jag slutar på Universal nu, det kommer att komma en ersättare till innan David är tillbaka, ok?”

Jag nickade och han såg lättad ut.

-” Så jag antar att this is it?”

Jag nickade.”

Tom kunde känna hur huvudvärken kom samtidigt som minnena och blev mer förvirrad.

-” Bill.. Dog?” Gustav nickade medan Georg skakade på huvudet. Georg såg på Gustav och slog honom i bakhuvudet.

-” Jonathan Gray lurade oss att tro att Bill dog, samtidigt som han lurade Bill att tro att du dog. Bill skickades till Australien och träffade Roe och du stannade här. Vi åkte dit, jag träffade Roe och vi hittade Bill.” Tom nickade och allt blev tyst, var och en i sitt eget funderande. Allt var riktigt tyst tills Georg tillsist bröt den.

-” Så, hur är det med Bill?” Tom skakade på huvudet och såg ner i bordet.

-” All stress plus det här... Jag vet inte... Jag tror vi får vänta och se.” Gustav nickade men Georg spände blicken i gitarristen.

-” Tom, det är en grej jag vill veta. Och jag tror redan jag har en aning om vad som hände men jag vill veta sanningen.” Tom såg upp, han var nästan 100 på vad som skulle komma. Han hade rätt.

-” I julas när du gick hem, stötte du på Bill här ensam då?”

-” Ja.” Gustav som inte riktigt förstod vad de pratade om såg upp och fann att varken Georg eller Tom blängde på varandra. De pratade helt lugnt.

-” Gick du bara här ifrån när du träffade honom.”

-” Nej.” Tom svalde, men Georg såg inte ut som om han skulle slå honom om han talade sanning.

-” Var Bill ute och stötte på ett gäng den kvällen?”

-” Nej.” Gustav kunde börja ana vart Georg ville komma.

-” Var det du som slog honom?”

-” Ja.”

-” VA?!”Gustav drog efter andan, han var inte helt säker på om han skulle bli helförbannad och slå till Tom eller om han skulle.. bara sitta där? Hur som helst verkade Georg ha full kontroll, så han lät honom ta samtalet vidare.

-” Irriterade eller gjorde han dig arg på något sätt?”

-” Ja.”

-” Hur då?” Tom försökte komma på varför han blivit så arg, men det var egentligen en sak han kunde komma på.

-” Eftersom han sa att det här var vårat hus. Hans och mitt.” Det blev betydligt mer spänt i luften, två fjärdedelar av bandet visste vad som behövde sägas. Men hur säger man det?

-” Varför tror du han sa det?” Sa Gustav istället.

-” Han sa att han var min bror.” Blickar utbyttes och en stilla överenskommelse gjordes.

-” Jag är inte din bror Tom, Bill är det.” Utbrottet som väntades kom aldrig.

-” Jag vet..”

 

-” Va? När kom du på det?” Tom log sorgset.

-” För sent. Ni vet att hela den här tiden så har jag haft väldigt svårt att vara nära Bill på grund av allt jag kände.” Utan att vänta på svar fortsatte han:

-” På senaste tiden så har de känslorna blivit allt starkare och jag insåg att det jag kände var ett behov av att ha honom nära. Först trodde jag att jag var bög eller nåt, men det gick över rätt fort när jag kände att känslorna inte stämde. Sedan så märkte jag saker utan att jag tänkte på det och under några tillfällen så tog jag honom i försvar bara av ren instinkt.” Små spår av leenden kunde ses på G:nas läppar.

-” Sen så var det minnet om ”T1” och ”B2” som jag inte riktigt kunde komma på. Det som slutligen fick mig att inse var ikväll. När jag såg Jonathan och Bill så blev alla känslor så starka, hade jag inte kunnat se Bill i ögonvrån hade jag säkert dödat honom för vad han gjorde. Tillsist så tror jag att jag skrek något om 'kommer du nära min och min bror igen', det kom per automatik. Då insåg jag...”

Gustav gapade och Georg log fånigt, av någon anledning så såg dom riktigt roliga ut där dom satt med sina miner. Tom reste sig upp och tog fram det lilla kortet i skymundan och la det på bordet.

Han pekade på sig själv och sa: ” T1” och sen på Bill och sa: ”B2”. Först när Tom såg sina vänners förvirrade uttryck så förklarade han:

-” Jag har alltid varit kortare än Bill, men jag ville bevisa att jag ändå var äldst. Så jag fick ha en etta på min tröja i skolan eftersom ingen kunde skilja på oss. Men när ingen heller kom ihåg vem som hette vad så la dom dit T och B på våra tröjor. Mormor älskade att sy till våra kläder.” G:na nickade och det blev tyst igen, allt som hördes var Toms andning som blev allt hackigare och hackigare. Gustav såg upp på honom.

-” Tom?” Tom såg ut som om han ville säga något men hittade inte riktigt orden, tårar hade formats i hans ögon.

-” Jag förstår inte! Jag borde minnas honom, men allt jag har är känslor! Hade jag vetat tidigare hade jag kunnat förhindra det här! Hade jag inte glömt honom så skulle jag aldrig slagit honom och jag hade säkert kunnat undvika det som hände ikväll! Det är mitt fel att han mår så jävla dåligt!” Tom fortsatte att rabbla på om sin skuld och vännerna lyssnade bara, de visste bättre än att försöka avbryta honom och försöka övertala honom att det inte alls var sant. Det visste inte att ett annat par ögon över vakade allt som hände, ett ögonpar som skiftade mellan rädsla, tomhet och tårar.

 

Tom såg slött på TV:n, Georg och Gustav hade gått och lagt sig för länge sen och det var bara han uppe. Han hade pratat jätte mycket med G:na den kvällen och dom hade berättat så mycket, med all den informationen i hjärnan så hade sömnen passerat med flera mils avstånd.

-” Tom?” Han blundade och föreställde sig att rösten han hörde inte varit så svag och bruten som den var, han mådde nästan illa när han hörde all smärta som låg bakom.

-” Hej...” Hans ögon tårades när han fann sin brors, inget annat än smärta stod skrivet i dom.

-” Hej.” Tom klev snabbt upp och drog in Bill i sin famn.

-” Det kommer bli okej... Jag är här nu.” Han var inte riktigt säker på om trösten var riktad till Bill eller han själv, men den verkade ha en funktion på båda.

-” Har du sovit något?” Tom kände hur Bill skakade på huvudet mot hans nacke.

-” J- jag kunde i-inte...” Tom nickade förstående, han drog sig tillbaka bara en lite bit för att kunna granska Bills ansikte. Han hade några få blåmärken på kinden och sen ett större sår vid tinningen.

-” Hur är det med handen?” Bill hade fortfarande handen tryckt hårt mot sig och han kved lite när Tom tog den varsamt i sina egna händer.

-” Bara en stukning eller något skulle jag tro, hade något varit brutet så skulle du haft ondare.” Bill nickade och lät Tom ta med honom till köket där dom hade bandage.

-” Jag ska försöka linda om den, säg till om de gör ont. Den ser svullen ut.” Tom kom på sig själv att tänka att Bill aldrig förr sett så ung ut i hans ögon. Minnen och bilder strömmade återigen genom hans huvud och han insåg att under alla dessa år så hade han alltid gömt sig bakom Bill. Bill hade alltid varit den som tog de jobbiga besluten och den mer mogna i bandet, han hade växt upp så fort medan de andra stannat kvar i sin ålder. Han hade alltid förlitat sig på Bill när det kom till jobbiga saker och han insåg att även om han var äldre fysiskt, så var Bill betydligt äldre mentalt. Ändå så kunde han nu se hur ung och oskyldig hans bror var. Månen lös över hans ansikte och han kändes som ett skrämt barn. Tom log försäkrande mot honom innan han började linda om handen med ömhet, Bill verkade inte kunna se på honom.

-” Bill?” Han kände hur Bill började skaka mot honom och förstod att han grät, han visste inte vad han skulle säga så istället lät han sina handlingar tala för honom. Han drog Bill så nära att han kunde känna Bills hjärta bulta hårt mot hans bröst Om det inte vore för att han visste att det var omöjligt så kunde han ha svurit på att hans och Bills hjärta slog i samma takt.

-” Tom, jag ville inte. Jag ville verkligen inte...” Tom såg upp och såg både Georg och Gustav stående i dörröppningen, båda med lika bleka miner. Tom hade tänkt berätta för Bill att dom fanns där, men när han såg att Bill redan sett dom så tryckte han sig bara närmare.

-” Jag vet.. Jag vet...” Orden som följde fick de tre vännernas blod att frysa till is.

-” D-det kändes som om jag d-delades... Som han slet sönder mig.. Jag ville verkligen inte men han hade en p-pistol... Jag trodde att det var slut.. J-ag ville att det skulle vara slut... Förlåt.” Bill såg ner, han mådde illa, han ville spy och sen dö i smutsen. Han kände sig smutsig, så smutsig att han aldrig skulle bli ren igen. Försiktigt började han lösgöra sig från Tom, han var inte riktigt säker på om Tom var äcklad eller inte, han hade inte vågat möta hans blick. Han kunde känna hur Toms armar slappnade av och föll från hans axlar och Bill skyggade undan, bara för att sen dras in mot Toms darrande kropp.

-” Be aldrig om ursäkt Bill.” Tom skakade av ilska, han önskade att han inte sett Bill för att stoppa honom från att ha ihjäl Jonathan, han önskade död till varje människa som dragit så mycket smärta in i Bills liv. Han behövde inte tänka länge för att inse att han var en av dom, andan slogs ur honom.

-” Det är jag som ska be om ursäkt..” Sa han lågt och såg hur G:na lämnade köket.

-” Jag är så ledsen över allt jag har gjort, jag hatar mig själv för det. Jag blev så arg och jag förstod inte varför. Förlåt Billi, jag är en usel storebror. Men jag lovar, jag älskar dig..” Bill hickade till.

-” Säg det igen.. snälla?” Tom såg förvirrat ner på sin bror.

-” Jag älskar dig?” Bill skakade på huvudet.

-” Det du sa innan...” Tom förstod och log, han drog Bill närmare och viskade i hans öra.

-” Du är den bästa lillebror man kan ha, jag älskar dig.” Bill grät häftigare och Tom kunde känna tårarna bränna mot hans hals. Men den här gången visste han, Bill grät inte av smärta. Han grät av samma anledning som det föll små salta tårar ned för Toms eget ansikte.

Det grät över känslan att äntligen vara hel.

 

-” Vi finner den åtalade Jonathan Grey skyldig till följande punkter: kränkning av mänskliga rättigheter, mordet på flickan Roelynn James Andrews och våldtäkten på mister Bill Kaulitz.”

 

-” And here I stand with the worlds most popular band TOKIO HOTEL! Tell me Bill, it has bin a very complicated year for you all. How does it feel to be back?”

-” Great, I could never imagine hat this would happen.”

-” You guys did great up there, the song AUTOMATIC has really turned the world up-side- down! Talk about a come back with no holding back!”

-” Thank you!”

 

-” Vi vill dedicera den här låten till allt vi har gått igenom på snart två år och framför allt vill vi dedicera den till vår bästa vän och älskade Roe!” Publiken skrek och bandet startade låten.

 

-” Du kommer att bli helt återställd herr Kaulitz. Skadorna på din hjärna har läkt väldigt fint.”

 

-” Bill, jag minns det här! Jag räddade dig när du inte kunde simma! Eller hur?” Bill log och nickade. Det var bara ett fåtal saker om honom som Tom ännu inte minns.

 

Georg satt ute på scenen helt ensam, scenen som för exakt ett år sedan var det lyckligaste stället han någonsin varit på. När han slöt sina ögon så kunde han höra hur fansen skrek och när han vände sig om så kunde han se henne stå där. De blåa ögonen iakttog hans minsta rörelse och med handen över magen så log hon. Sakta men säkert så kom hon fram och satte sig bredvid honom.

-” Jag är så stolt över dig!” Georg log mot henne, han kunde känna hur magen gjorde volter.

-” Du är fantastisk Georg, jag älskar dig. ” Georg kände hur tårar formades i hans ansikte, det gjorde fortfarande riktigt ont.

-” Jag saknar dig...” viskade han. Hon log mot honom igen och lät handen spöka över hans kind.

-” Jag är med dig hela tiden... Hon är vacker Georg.” Han lät en tår falla, han kände hur askan i hans hans började bli varm. Det här var det, hans sista farväl, hon log och sträckte fram den ring prydda vänster handen.

-” Du vet att jag svarat ja.” värme spred sig i hans bröst innan han sa:

-” Jag älskar dig Roe...” innan han öppnade handen och lät askan blåsa ut över ute arenan. Han såg hur Roe log och sakta tynade bort.

-” Där är du! Vi trodde att du hade fastnat på toan eller nåt!” Tom log och satte ner Bellas barnstol på scenen innan han gick och hjälpte Gustav och Andreas med resten av sakerna. Bill däremot satte sig bredvid Georg och torkade hans tår.

-” Är du okej?” Georg skrattade lätt när Tom blåste i en tuta och signalerade att det var dags för tårta. Dom hade bestämt sig för att han en liten picknick där mitt på scenen. Han såg tillbaka på Bill.

-” Ja, jag är okej. Frågan är om du är det?” Bill nickade, det so hände efter Andreas bröllop var fortfarande färskt i hans minne. Han hade väldigt svårt för att gå igenom hjordar av fans på grund av rädslan för att dom skulle ta på honom, han klarade inte av att vara ensam med okända män och han såg sig titt som tätt över axeln. Men ju mer tid som gick desstå mer läkte han.

Han och Georg gick tillbaka mitt på scen till sina vänner.

-” Bra, att vi är okej alltså.” Sa Bill efter en stund och Georg såg förvånat på honom och sen på Bella som lyckligt skrek:

-” BAPPA!” Bill skrattade när de satte sig ner bredvid henne och Georg tog upp henne i famnen.

-” Jag tror inte Bella accepterat något annat på sin ettårsdag.”

Georg såg upp mot himlen och log, deras liv skulle verkligen bli okej.

 

-” BILL! HJÄLP! BIIIILL!” Tom kände hur händerna över hans kropp rörde sig fortare, han skrek. Från övervåningen kunde han höra Bills steg och han kände sig lättat.

-” TOM!” Tom skrek igen och tårarna trillade ner för kinderna. Synen Bill fick se tvingade honom att stanna.

-” Åh herregud.” Det knöt sig i magen när han såg att det skimrade i Toms ögon, han kunde inte förstå hur det här gått till? Han knäna knäna ge vika och han sjönk ner på golvet och började skaka.

-” Helvete Bill! Det är meningen att du ska hjälpa mig din jubelidiot!” Bills skratt ekade genom huset och snart kunde han inte se för de tårar som vällde upp. Tom blängde ilsket på honom och han försökte skärpa sig, med en ihop pressad min och nära till skratt så gick han fram till Tom som låg frustrerat på golvet.

-” Såja Bella, låt farbror Tom vila lite! Jag tror inte han klarar så mycket mer.” Sexåriga Bella såg upp på sin pappa från sin position på Toms mage, vadå klarar inte mer? Hon hade bara slagit honom lindrigt. Hennes pappor och farbröder var allt konstiga ibland! Dom klarade av att kasta tallrikar på varandra, men inte att hon slog Tom på magen.

-” Du förstår Bella, Tom är superkittlig.” Han klarar knappt av att man rör honom.” Hon såg ner på farbror Tom igen och sen på Bill som flinade djävulskt. Under tystnad räknade de båda till tre och Tom skrek igen.

 

-” Dåså, välkommen till första dagen i förskolan. Jag heller Lise Lüke och jag tänkte börja med att ni får presentera er. ” Förskolläraren såg ner på sin lista med alla barnens namn.

-” Andrews K. Listing Bella, vill du börja?” Bella såg skyggt upp från sin bänk och sa:

-” Vad ska jag säga?” Lärarinnan log och gestikulerade åt Bella att ställa sig framme hos henne.

-” Du kan berätta vad K:et i ditt namn står för, var du kommer ifrån och vad dina föräldrar jobbar med.” Bella mådde lite illa, hon gillade inte att stå inför publik och även om hon övat med farbror Gusti så blev hon rädd. Men då minns hon vad Bil sagt: Man måste våga för att vinna.

-” Jag heter Bella Andrews Kaulitz Listing. Min mamma hette Roe Andrews och mina pappor heter Kaulitz och Listing. Jag kommer från Australien och Berlin.” Hon drog efter andan, det gick ju väldigt lätt att prata! Hon ändrade attityd lite och sa lyckligt.

-” Mina pappor är rockstjärnor och jag älskar dom!” Helt plötsligt började ett annat barn skrika och sa att hennes pappa var spion, direkt drog det igång en härva om föräldrar som var allt från trollkarlar till krigare från 1800-talet. Bella stod helt tagen mitt i gröten och hon blev glad, tänk att alla här hade en speciell familj. Hon kände sig genast hemma.

 

-” Hur var första dagen gumman.” Georg såg bekymrat på henne när hon satte sig i bilen, av vad han kunde se så hade hon inte haft någon bra dag.

-” Var du mycket nervös?”

-” Nej.” Bella såg ännu mer ledsen ut.

-” Var någon elak mot dig?”

-” Nej.”

-” Tycker du inte om skolan?”

-” Jo.” Georg kliade sig i huvudet.

-” Varför är min lilla prinsessa så ledsen då?” Bella drog lite på läpparna och såg upp mot honom.

-” För att alla har en mamma, men inte jag.” Basistens hjärta sjönk, Bella visste att hennes mamma inte fanns mer. Men det betydde ju inte att hon inte saknade en modersfigur.

-” Bella, även om de andra kanske har en mamma hos sig betyder inte att du inte har det.” Tårar formades i flickans ögon när hon såg upp på den man hon växt upp med.

-” Du har henne så mycket närmare än du tror, du har henne här inne.” Georg visste precis hur smörigt det där lät, men det kändes rätt att säga när han la handen över Bellas hjärta. Hon hickade till och log.

-” Tja, varken Tom, Gusti eller pappa skulle passa som mammor ändå!”

 

Så är alla kärlekssagor bara sagor? Eller kan de hände i verkliga livet? Existerar den där gränslösa kärleken? Jag tror att om du som nu läser tvekar så kan du läsa historien igen. Inte historien där prinsen fick sin prinsessa i slutändan, utan historien där personerna bevisade att så länge kärleken finns så spelar det ingen roll i vilken form den kommer i. Så länge kärleken är ömsesidig så blir den en förtrollning som man inte kan bryta.

Så då till svaret på min fråga: existerar verkligen den äkta gränslösa kärleken?

Det lämnar jag till er att besvara.

Poison

-” Bandet Tokio Hotel har tvingats ta paus på grund av oroligheterna kring tvillingarna Kaulitz. Enligt källor så har tvillingarna fått hot brev i form av mejl och brev levererade framför dörren. Hot breven som tidigare bara stärkt säkerheten har nu blivit dödshot och efter gårdagens skottlossning utanför en av deras konserter- tvingas bandet ta allvarliga åtgärder.....”

Han log, det här var precis vad han ville, deras rädsla var stimulerande. Efter många år av skickligt planerande så visste han att det här var det han behövde, innan han gick vidare så skulle han ha gjort det här. Han kände inget för det han gjorde, först mordet på skådespelerskan Lee Anne Jacksson och sedan början på hans lilla imperium fullt av knark och prostitution. Inget eller ingen kom i hans väg, alla som försökte kunde han knäcka mellan tummen och pekfingret. Frågan var fortfarande: varför?? För att han fortfarande inte fann någon stimulans i livet, med andra ord så var han uttråkad.

 

-”... David Jost har hittills vägrat kommentera händelsen...”

 

David Jost blundade och drog handen genom sina mörkbruna korta lockar. Han suckade och stängde av TV:n, när han såg upp och mötte de fyra pojkar han känt i vad som kändes en evighet.

-” Jag vet vad ni sa, och jag vägrar låta er uppträda förrän det har lugnat sig.” Tjugoårige Bill Kaulitz såg lugn ut, de svarta och vita dreadlocksen hängde i vägen för de svartmålade ögonen och han borstade irriterat bort dem.

-” Nej lyssna, vi har precis släppt vårt album! Vi kan höja säkerheten eller någonting! Jag och Tom har pratat om det här och vi kan inte svika våra fans nu!” Tvilling brodern Tom nickade och rättade till pannbandet som han hade runt sina cornrows innan han stoppade in handen i den ena fickan på sina allt förstora jeans.

-” Jag ska se vad jag kan göra...” David suckade och lämnade killarna åt sina tankar. Vad ingen kunde se var att Tom såg skräckslaget på sin tvilling innan han tog hans hand, vad ingen förstod var att båda var rädda bortom de andras syn. Men de kunde inte ta paus nu, det var deras skyldighet.

 

-” … Enligt tidningen Dagens Blad så misstänker man att en liga ligger bakom det här, precis som med Miss Anne Jacksson.”

 

Han log och slog av nyheterna, med en enkel knapptryckning så kallade han in en av sina bästa. Han visste att den här personen kunde avsluta jobbet och göra det på rätt sätt- snyggt med andra ord.

En lätt knackning på dörren meddelade om att personen nått sitt mål.

-” Kom in...” Sa han silkeslent och dörren öppnades.

-” Ni ville något.” Han log, som vanligt så hade personen bara ett linne och ett par shorts men en massa bälten fyllda av olika vapen. Han visste att vapen var helt onödiga för personen framför honom, vapnen var mest för att skrämmas och i vissa fall användas. Personen skulle enkelt kunnat plocka honom direkt men tackvare att han sett till personens uppväxt så hade han inte bara hjälpt ett barn i knipa, utan även försett sig själv med säkert ett av världens dödligaste vapen.

-” Jag vill leka...” Personen drog på läpparna och nickade.

-” Med vem? Och hur?” Han knäckte sina fingrar och log.

-” Jag vill leka en lek på liv och död med tvillingarna Kaulitz...”

 

-” Jag har pratat med ledningen, och vill ni så gärna uppträda så kan vi inte hindra er.” Killarna nickade stumt, Bill hade halvt hoppats att dom skulle fortsätta få ett nej. Han var rädd, riktigt rädd men inte för sin egen skull utan för Toms. Tom var precis likadan men han var rädd för Bills skull, kanske just därför så var de inte oroliga för dom själva eftersom dom visste att dom var oroliga för varann.

-” Men det finns ett villkor: ni kommer att ha undercover agenter med er hela tiden.” Tom började säga något men Bill tog ett hårdare tag om hans arm och nickade åt David att fortsätta.

-” Den första är Liam 25, han har gått en specialist utbildning för agenter sen han var 18 och gick ut med högsta betyg. Han kommer att föreställa er barndomsvän men främst hålla sig till Bill.” David rensade lite grann bland sina papper och såg det han misstänkte ha glömt.

-” Självklart så kommer ni att vara beskyddade av hela hennes crew bestående av två killar till. De kommer dessvärre bara att hålla er under uppsikt och inte vara lika nära.” Bill såg på Tom som såg på David.

-” Vem är hon?” David såg förvirrat på pojkarna, tankspritt gick han igenom vad han sagt och inte. Då slog det honom.

-” Aha förlåt, jag är lite borta. Hon som kommer vara nära dig Tom, vi har satt henne som din flickvän och ja, lite ömhet kommer du att få visa. Hon är även ledare för den lilla gruppen av special agenter. Liam och de andra har hon utbildat själv inom vissa områden. Hon...” David såg ut som om han inte trodde sina ögon när han läste igenom anteckningarna, tydligen var detta en otrolig kvinna. Tom blev ledsen, han hade inte hoppats på att få någon medelålders kvinna som troligen var väderbiten. En knackning hördes på dörren och David gick för att öppna.

In kom en ung kille med halvlångt blont hår, gröna ögon som leende granskade killarna framför sig. Bill, Tom, Georg och Gustav däremot såg halvt rädda halvt förundrade på honom. Han hade kängor, militärbyxor och ett vitt linne, men runt bältet satt två pistoler och patroner utan dess like. Trots det så såg han inte direkt skräckinjagande ut.

-” Hej! Det är jag som är Liam! Jag antar att det är du som jag ska ha känt hela mitt liv?” han tog ett steg fram mot Bill och tryckte hans hand. Bill rodnade lite innan agenten fortsatte trycka de andras händer och ställde sig på plats bredvid David.

-” Våran.. Min ledare fick lite problem på vägen upp. Hon..”

-” Är här.” Tom höll andan när källan till den hesa rösten steg in och alla förutom Liam häpnade.

Det var en tjej som kom in, inte en kvinna, troligen yngre än Liam. Hon hade sitt nattsvarta hår uppsatt i en svans, ett ärr löpte från långt bak på kindbenet ner mot kinden. Hon hade, precis som Liam, kängor men svarta byxor, svart linne och ögonen var skickligt svartsminkade. Pistolerna satt i ett bälte runt axlarna och patronerna bredvid. På under armen hade hon en tatuering, liknande Bills ”Freiheit”, men orden bildade ”Poison”. Tom såg upp och mötte hennes djupblå ögon, han kunde känna hur hon granskade honom.

-” Hej, jag vet att det här ar att gå lite fort fram, men jag är din nya flickvän.” Hon log och Tom skrattade, hon var ingen väderbiten 40åring! Hon vände sig om och såg på David innan hon ställde sig i militärstil, Liam gjorde snabbt likadant.

-” Jag vill försäkra er om att dina vänner är i goda händer. Vi i S.A Poison har aldrig misslyckats att skydda någon.” David nickade och agenterna började gå mot dörren när Bill plötsligt utbrast:

-” Vänta, vi vet inte vad du heter.” Ledaren vände sig långsamt om och såg för en sekund ut att blänga på någon osynlig innan hon sa:

-” Angel.”

 

Bill såg på Tom som såg på Bill som sen såg på Georg som såg på Gustav som såg på Bill men sen tillbaka till Georg som sen såg tillbaka på Bill och tillsist såg alla på David.

-” Vad?” David såg på killarna och tyckte att de såg ut som uggleungar. Uggleungen Bill svarade:

-” När ska vi äta?”

 

Bandet träffade Liam ganska snart efter att de kommit ut ur byggnaden, han log och de försökte att le tillbaka, men ärligt så hade de ingen aning om hur de skulle bete sig.

-” Angel är ute på ett uppdrag, så ni kommer att få hänga me mig och de två andra från Poison.”

Bill insåg att han troligen skulle umgås rätt mycket med Liam i framtiden så det ar lika bra att börja lära känna honom.

-” Vad står Poison för?” Även de andras uppmärksamhet riktades mot den unge agenten och han skrattade hjärtligt.

-” Ni ser ut som uggleungar!” David hoppade till och hostade innan han vände sitt röda ansikte bort från församlingen i lobbyn.

-” P.O.I.S.O.N, Prevent crimes, operations, investigations, special spy agents, or national security. Ungefär det vi gör.” Uggleungarna gapade.

-” Angel kom på det själv.” agenten kunde inte låta bli att le hela vägen till tvillingarnas lägenhet, han gillade uggleungar.

 

Bill fumlade med nycklarna när de skulle in i lägenheten, men fann att dörren redan var öppen. Genast kunde han känna hur det drog i hop sig i magen när Liam drog fram sitt vapen och han kände Toms hand söka hans egen. Liam öppnade dörren försiktigt och tecknade åt dom att följa med in, dom såg inte det lilla leende som sakta spreds över hans läppar.

Lamporna tändes och inne i rummet stod två killar, båda såg ut att vara i Georgs ålder och båda hade liknande kläder som Liam. En av killarna hade råttbrunt hår och ögon som såg ut att vara gjorde av aska medan den andre hade mörkbrunt hår och ögon som lös grön blå. Kunde man lyssna på killarnas hjärtan då så kunde man snabbt höra hur hjärtfrekvensen steg. Vad som hände senare var ingen riktigt beredd på.

-” Kevin!” Den brunhåriga killen stoppade lyckligt tillbaka vapnet i höljet innan han hoppade

”Bill-style” fram till Liam och upp i hans famn. Innan någon förstod vad som hände så hade deras läppar smälts samman och Liam lät sina händer dras ner efter den andres bakdel.

Killen me de gråa ögonen såg under med underhållning på medlemmarna i Tokio Hotel när de tappade hakan och såg på paret framför dom.

-” Oj förlåt! Jag glömde att presentera oss!” Efter en lång stund så drog sig Liam tillbaka och log mot Bill som stod närmast.

-” Killen som ser ut som en skabbig råtta heter Nathan och den vackra killen i min famn är Kevin. Min pojkvän.”

-” Finns de en chans att de skulle kunnat missa er lilla föreställning nyss? De kommer vara så less på ert eviga flirtande innan det här är över.” Nathan blängde ilsket på dom och satte sig ner i soffan med en hög papper. Kevin lutade sig närmre killarna och viskade:

-” Han är bara sur för att Liam slog honom i tävlingen om vem som skulle vara eran kompis...”

-”...inte för att är glad i vanliga fall.” La Liam snabbt till innan de såg på varandra och log.

Bill hämtade sig först och såg till att alla satte sig ner innan de började prata.

-” Så, ni vet redan rätt mycket om oss. Men vi vet ju inget om er, ni kanske vill berätta.” Kevin sken upp, under den lilla stund de varit hemma så märkte Bill att han troligen var den som stod för den positiva, lekfulla delen i Poison.

-” Det är inte så mycket att berätta. Vi blev alla handplockade av nån snubbe i kostym och fick sedan börja träna med Angel. Vi fyra har hållit ihop i snart tre år, tre år på Angels födelsedag.” Liam såg oroligt på sin pojkvän och petade honom på axeln.

-” Har inte hon fyllt redan?” Kevin slog honom lätt på axeln och suckade.

-” Med ditt minne är det ju otroligt att du får bära vapen! Hon fyller år i januari, det är bara oktober än!” Liam log och placerade ömt sina läppar över sin pojkväns och viskade:

-” Det är just därför jag har dig.” Bandet hade återhämtat sig från alla de chockar de fått på en dag och Bill såg på paret, det syntes att det dom hade var något speciellt. Han suckade och kände hur det stack lite i hjärtat när han tänkte på det där speciella han så länge längtat efter. Han såg upp på paret en gång till och fann dom så söta att han frågade:

-” Blev ni tillsammans under träningen?” Liam drog sig tillbaka och fann Kevins hand innan han svarade.

-” Nej, vi har varit tillsammans i snart fem år.” agenten sökte ömt sin pojkväns blick som nickade.

-” Det finns en viss gräns, man får inte gör hur många uppdrag som helst inom Poison. Överlever vi ett visst antal uppdrag så blir vi pensionerade eller får en annan tjänst som är betydligt mindre riskfulla. Vi tre har bara två uppdrag kvar, det här och ett till.” Bill nickade för att visa att han förstått, de andra i bandet hade gått in i köket så det var bara han som lyssnade.

-” Efter nästa uppdrag så planerar vi att jobba inom FBI eller som utredare, vi har haft nog med spänning för ett helt liv.” Bill kunde se hur paret utbytte blickar och hur Kevin rodnade djupt, han log och frågade:

-” Vad?” Bill skrattade lätt när han såg hur Kevins kinder fick en ännu rödare nyans och Liam skrattade han också innan han sa:

-” Efter vårt sista uppdrag så planerar jag att gå ned på ett knä och fråga om herr tomat vill gifta sig med mig.” Sångaren kände hur han sprack upp i ett leende, även om han inte känt dom länge så tyckte han ändå att det var roligt för deras skull. Särskilt när han såg hur Kevin skruvade på sig i Liams knä och viskade något som lät som ”Klart jag vill dumsnut.”

 

-” Hejdå, det var kul att träffas och vi ses säkert imorn.” Georg skakade hand med var och en av agenterna innan han och Gustav gick ut för att sätta sig med sina egna vakter och åka hem.

Under kvällen så hade dom umgåtts allihopa och lärt känna varandra, det visade sig att dom absolut inte skulle behöva oroa sig för stela agenter i svart kostym. Liam och Kevin småflörtade hela tiden, brottades emellanåt och såg till att humöret låg på topp. Nathan var lite mer tillbaka dragen och kom ofta med kommentarer som tvingade de andra till skratt även om det inte alls verkade vara hans mening.

-” Så, hur är Angel egentligen?” självklart var Tom nyfiken på hur hans ”flickvän” skulle vara, det lilla han sett av henne var ju bara hennes utseende, inget han kunde klaga på. Han såg på paret som nu satt bredvid varandra och höll hand, det såg på varandra och sen på Tom.

-” Angel är den bästa ledare man kan tänka sig, hon är rättvis, bestämd men ändå så ser hon till att vi håller humöret uppe när det är som värst. Med tanke på vad hon har gått igenom och hur ung hon är så är hon otrolig.” Toms blick riktades mot Kevin som såg ut att inse en sagt när han slog Liam lätt på bröstet.

-” Vi måste komma på något att ge henne i födelsedagspresent!” Liam grimaserade.

-” Du vet att hon inte gillar presenter!” men pojkvännen var envis.

-” Jo men den här gången är det ju speciellt!”

-” Vad?” utbrast tvillingarna samtidigt och fick genast två blickar på sig.

-” Wow, ni är verkligen tvillingar.” Bill log och Tom tecknade åt dom att svara på deras fråga.

-” Tydligen så tycker idioterna att det är något speciellt med att jag blir arton.” Blickarna riktades mot dörren och där stod hon. Angel.

 

-” Shit!” Liam var först uppe och började gå mot henne, ingen av tvillingarna kunde se vad som hände men snart var även Kevin och Nathan framme hos henne.

-” Vad hände?” Var allt dom hörde innan Angel skrattade.

-” Snälla, ni tror väl inte på allvar att det är mer än en skråma?” Den lilla gruppen skingrades i ett lätt skratt och tvillingarna kunde se vad som hänt. Angels underarm var uppriven, det såg precis ut som om hon slagits mot en katt med väldigt vassa klor.

-” Vad har du gjort?” Toms ögon var stora som tefat och han var sliten mellan att hämta bandage och sprit eller höra historien först. Det verkade som om han inte skulle få något av dem, Angel såg på honom och fräste:

-” Våra uppdrag är sekretessbelagda, vad vi gör eller vad som händer med oss är vår egen hemlighet.” Tom ryggade tillbaka, otrolig? Jo pyttsann.

-” Jag går och lägger mig, ni skulle på någon fotografering imorgon va?” Tvillingarna nickade och hon försvann.

 

-” Inget kan toppa fansens lycka, istället för att ta paus så visar Tokio Hotel vart skåpet ska stå. De kommer inte att ta paus och enligt deras management så har säkerheten skärpts och bandet kommer fortsätta som vanligt...”

 

Han log, det här gick precis som planerat. Han hemliga vapen hade kommit ett steg närmre framgång.

 

-” Hejsan mitt namn är Glücan och gissa vilka som är här idag? TOKIO HOTEL!”

Bill försökte andas lugnt när de leende gick ut till Glücan och satte sig den bänk liknande soffan. Det hade gått två månader sedan Poison tagit över deras säkerhet. Han och Liam kom riktigt bra överens och man kunde lätt tro att de känt varann länge, de var rätt lika ändå.

Tom och Angel var en annan historia, ena dagen så kunde de prata som vanligt och så sa Tom nåt dumt och Angel fräste och gick. Hon var väldigt svår att läsa och pratade inte om sig själv, Bill kunde gissa att det gjorde det svårare för Tom. Tillsist hade ändå David tyckt att de kom nog bra överens för att de skulle kunna tillkännage deras ”förhållande”, något som skulle göras idag.

-” Hejsan och välkommen!” Bill kände hur det hoppade till i magen och de tackade. Han hade aldrig känt så här inför en intervju förut, han hade aldrig varit rädd.

-” Det är roligt att vara här.” Bill tackade sin lyckliga stjärna för att han var skicklig på att dölja vad han kände. Rädsla var inte något man skulle visa i TV. ” Luuuugn....” Försökte han intala sig själv, det fanns ju inget att vara orolig för. Liam och Angel stod precis bakom scen, inget kunde hända då. Eller hur?

-” Så killar ni har haft det ganska jobbigt här ett tag, varför beslutade ni er att inte ta paus?” Bill tyckte nästan att det var löjligt, hon visste lika väl som han, att det grundläggande anledningen inte skulle avslöjas.

-” Vi ville inte svika våra fans och eftersom säkerheten är höjd så är vi inte alls oroliga.” Lögn, lögn, lögn, ekade genom hans huvud. Men fansen svalde det han hade att säga och skrek.

-” Oj oj, jag tror att det uppskattas av era fans! Ni har redan gått igenom nog många intervjuer om era nya utseenden och albumet så vi tänkte göra den här lite mer intressant.” Oh boy, klingade genom ungdomarnas huvuden.

-” Först och främst Bill så skulle vi vilja veta lite om din nya piercing, får vi se den?” Bill glömde allt om att vara rädd och fick kämpa för att inte rodna, istället skrattade han:

-” Jag förlorade ett vad och nej! Jag har ingen större lust att ta av mig tröjan och visa den.” Publiken skrek till Bills nackdel och började med ” Av med tröjan”. Bill skakade bara på huvudet och försökte skratta bort det.

-” Nej nej, nästa fråga!” Intervjuaren hade ett vetande flin på läpparna och fortsatte:

-” Följande frågor är frågor från fans och de vill veta: Georg, har du en tatuering och om inte hur skulle den se ut och varför?” Georg skruvade på sig, han hade inte riktigt funderat på tatueringar tidigare.

-” Ingen aning, jag antar att jag skulle göra som Bill och tatuera in något som betyder något för mig.”

-” Precis, ett porträtt av David Hasselhoff nedanför naveln.” Tom log elakt mot sin vän när publiken bröt ut i skratt.

-” Och Tokio Hotel är tillbaka mina damer och herrar!” Glücan klappade händerna och skrattade innan hon samlade sig för att läsa nästa fråga:

-” Nästa fråga är till Gustav: Berätta något som inte fansen vet och som få känner till.” Gustav såg hjälplös ut där han satt och Bill kände nästan att han ville hjälpa honom... Nästan.

-” Ehm alltså... Jag hade en groda en gång som jag döpte till Charlie.” Ett ”Aww...” spred sig genom publiken.

-” Jag är säker på att ni trivdes bra ihop, nästa fråga går till er alla och ni måste säga olika var och en, okej? Säg tre bra saker om varandra som vänner och grupp. Gustav du först.” Gustav såg inte ut att behöva tänka länge innan han sa:

-” Dom går alltid att lita på, vi har roligt ihop och dom respekterar mig och varandra.”

-” Georg?” Även Georg fick det rätt lätt att komma på saker.

-” Jag vet att dom alltid ser till mig, ingen av oss är långsint och vi är alla riktigt härliga killar.”

-” Tom?” Det började bli lite svårare, Tom tyckte att de andra redan sagt vad han kände.

-” Vi kan skämta med varandra utan att någon tar illa upp, dom är sjukt duktiga på det dom gör och jag känner alltid att jag har deras stöd.” Då var det bara Bill kvar som var en aning irriterad, hur svårt kunde det vara att komma på tre bra saker som de andra inte redan sagt?

-” Vi är alla starka som individer vilket gör oss ännu starkare som band, vi har blivit som syskon och jag vet att jag aldrig skulle klara mig utan dom.” Återigen gick ett ”aww...” genom publiken och Bill visste att han sagt rätt.

-” Ni är så fina killar, vi tar nästa fråga som är till Bill: Vad är det pinsammaste/ värsta som hänt under en konsert?” Bill log medan han tänkte efter, det hade ju hunnit hända rätt mycket ändå.

-” Det absolut värsta måste varit den gången jag stod längst fram på scen och lyckades av misstag slå micken mot läpparna och näsan...” Tom drog micken mot sig och avbröt honom.

-” Det var blod överallt!” Bill skrattade.

-” Det är sant! Jag lyckades spräcka läppen och fick näsblod samtidigt, publiken skrek jättehögt eftersom det såg nog värre ut än vad det var när jag blev ledd av scen. Sen fick stackarna vänta medan jag fick min läpp tejpad och näsan slutade rinna...” Tom avbröt honom igen och skrattade:

-” HELA arenan skrattade när Bill kom ut och hade ett jätte plåster på läppen och min huvtröja!” Bandet skrattade tillsammans med publiken.

-” Förhoppningsvis ligger det ute på youtube, okej näst sista frågan innan vi tar paus. Tom, det sägs att du har flickvän, är det sant?” Tom höll på att säga nej per automatik när han såg Angel stå bakom kulisserna. Hon såg annorlunda ut, håret var utsläppt och plattat över axlarna, ögonen var snyggt sotade. Jeansen var mörkblå och slitna sen hade hon en enkel tight svart t-skirt. Av någon anledning så kände han sig konstig i huvudet. ”Håller jag på bli sjuk?” Tom hade vett nog att inte lyfta handen mot pannan och kolla.

-” Jo det är sant.” Publiken blev helt tyst och några flickor hade helt klart bleknat, tystnades varade inte länge. Publiken skrek, Glücan skrattade och Tom andades ut.

-” Okej om ni vill vara så vänliga att vara tysta, Toms flickvän kommer ut och ansluter sig till oss efter pausen. Så till sista frågan och den går till alla: Vad är den mest irriterande fråga ni någonsin fått?” De behövde inte ens utbyta blickar för att svara unisont:

-” Varför heter ni Tokio Hotel?”

 

-” Glöm inte att ni är ihop okej? Hålla händer, ömma blickar och sånt som hör till!” David såg ut att vara nära en hjärtattack, han hade fullt upp med allt och om det inte vore för att Kevin tvingade honom att sitta ner hade han med all säkerhet svimmat.

-” Vi börjar om 5, 4, 3...” De två kvarstående sekunderna räknades tyst och kameran rullade. Tom stod ute i kulisserna, hand i hand med Angel. Av någon anledning så hoppade magen flera varv och han blev irriterad, han fick inte bli sjuk nu!

-” Här har vi alltså Tom och hans flickvän.” Tom gav Angel en snabb blick innan han la armen om hennes midja och ledde ut henne till resten av bandet på soffan. Bandet flyttade efter lite för att göra plats åt dom. Glücan skakade hand med henne och sa:

-” Välkommen hit.” Angel såg osäkert på Tom och han nickade. Han kände sig konstig, Angel hade ju attityd tidigare, men blicken hon gav honom var frågande och full av osäkerhet. Lite triumferande log han- hon kanske var specialist med vapen men han var specialist inför en publik.

-” Tack!” Tom hade fortfarande sin arm om henne men hon greppade snart efter hans andra hand och höll den mjukt i sin egen.

-” Så du är alltså den som smält Tom Kaulitzs hjärta, jag är väldigt säker på att folk skulle vilja veta mer om dig och ert förhållande.” Tom visste redan vad hon skulle säga, David hade upprepat historien flera gånger den morgonen.

-” Jag har känt Tom sen dom var Devilish, men det var inte förrän dom började jobba med albumet som vi blev ihop. Jag sommarjobbade på Universal i år.” Tom tryckte hennes hand och gjorde som David sagt; gav henne en öm blick.

-” Hon är två år yngre än mig och jag var kompis med hennes brorsa ett tag.” Han visste att det var precis så här han skulle bete sig, även om det kändes en aning smörigt.

-” Då skulle vi vilja veta lite grann om dig, vi kan väl börja med ditt namn.” Glücan riktade micken mot Angel som rodnade, ren underhållning tyckte Tom.

-” Angel, jag flyttade hit från USA när jag var liten och.. eh.. Det är inte så mycket speciellt med mig.” Tom såg på henne, nog var hon speciell alltid.

-” Åh, då kanske du vill berätta lite om Tom, hur är han egentligen? Är han romantisk som Bill eller hård som sten? Jag är säker på att fansen inte har något emot om du berättar?” Tom såg hur Angel rodnade och han var säker på att hon skulle ge med glöd till deras hat- kärleksförhållande.

Han hade rätt.

-” Tom är väldigt speciell. Utåt sett så tror jag att han ses som väldigt laidback, men jag vet inte hur många nätter han har suttit med sin gitarr och spelat tills jag somnat och sedan hållit om mig tills jag vaknat.” Tom lyckades rodna och inte skrika, det där förstörde ju delar av den image han byggt upp. Fast att han skaffat ”flickvän” kanske hade förstört det helt. Men han kunde inte sluta känna sig irriterad, Angel fick honom ju att verka som en smörig pojkbandskille med bakåt slickat hår och halvöppen skjorta.

 

-” Aww, vi visste nog alla att Tom tog ner sin tuffa image för de han höll nära. Det har vi ju många gånger hört om när han pratat om sin tvilling.” Angel blev faktiskt lite förvånad, hon hade lyckats spela sin roll så väl och försökt knäcka Toms image, men tydligen så var den redan knäckt.

-” Bill är fortfarande allt för mig, Angel har bara också kommit med i bilden.” Tom vände sig mot sin tvilling och log snabbt, han föredrog att le mot honom än åt image- förstöraren i hans famn.

-” Oj, jag ser att tiden rinner iväg. Men innan ni går så snälla kan vi få se en kyss?” Tom tittade bak på David som satt i en stol och viftade med en skriv tavla framför ansiktet, han höjde på ögonbrynet åt deras utmattade manager. Angel la försiktigt handen på hans arm och han vände uppmärksamheten mot henne, snabbt böjde han sig ner och snuddade hennes läppar.

Till bådas förskräckelse så buade publiken och Glücan sa:

-” En riktig kyss!” Tom såg hjälplöst på Bill som log djävulsaktigt.” Tack för hjälpen! Jag ska kyssa en tjej med horn och du ler! Tack Bill, tack!” Bill log mer när han kunde gissa vad Tom tänkte.

 

Tom svalde och vände sig mot Angel, något sa honom att hon också var irriterad. Sakta lutade han sig framåt, han kunde känna hennes andning mot han mun. Han särade försiktigt på sina läppar och lät dom tryckas mot hennes, han förvånades av hur mjuka dom var och innan han visste ordet av så hade han slickat dom och fördjupat kyssen.

När han några sekunder senare drog sig bort så hejade publiken och de andra log, men av någon anledning så brydde han sig inte. Han ville ut!

 

-” Tom, det här är mer än onödigt!” Angel höll Toms hand i ett stengrepp medan de gick efter gatan, David hade insisterat på att de skulle gå ut och bli fotograferade av media och nu försökte Tom dra med henne till ett café han sett tidigare.

-” Du får en kaka om du slutar klaga!” Tom började bli riktigt irriterad, dels för att Angel hela tiden försvårade ”förhållandet” genom att vara så kall och dels för att David pressade dom att vara ”sötare” ihop. De hade till och med fått sitt eget smeknamn i media ”Anom”, något som Tom tyckte passade bra eftersom det nästan lät som ”venom” som i gift vilket osökt fick honom att tänka på poison.

-” Om du bjuder på choklad också.” Tom vände sig om så han såg ner på henne och hon suckade innan hon sa:

-” Jag vet att det här inte är lätt, förlåt!” Hon kastade upp händerna och han log. Han kunde se hur något blixtrade en bit ifrån dom och han fick kämpa för att inte stöna av irritation:

-” Stalker, media, journalist eller nåt.” Angel såg minst lika irriterad ut när han böjde sig ner i vad som till synes skulle likna en öm kyss. Sen intervjun för nån vecka sedan så hade det blivit mer och mer kyssar, ändå verkade inte Tom kunna smälta hur otroligt bra hennes läppar verkade passa mot hans egna.

När han kände hur ytterligare an blixt träffade hans näthinnor så la han armarna om hennes midja och drog henne närmare, han kunde känna hur Angel himlade med ögonen. Hon hade keps på sig och ju närmare hon kom, desto mer dolde hon deras ansikten.

-” Ska vi gå in?” Tom hade dragit sig tillbaka och log mot henne, aldrig förr hade han känt sig så smörig. Hon nickade och de gick in.

En kaffe, en choklad och två bullar ställdes fram på bordet och Tom tryckte välbehövligt sin kopp med kaffe mot munnen och fick kämpa mot ett stön av lycka. Angel höjde på ögonbrynet.

-” Du har redan druckit fem koppar kaffe och du har varit vaken i mindre än fyra timmar. Är du typ beroende?” Tom blängde snabbt på henne.

-” Innan jag tänker erkänna om jag är beroende eller inte kan väl du börja med att berätta varför är så jävla kall?” Angel sket för tillfället i att media kunde stå utanför fönstret och blängde på sin ”pojkvän” fullt ut.

-” Tro inte att jag gillar den här situationen mer än du.” Är det nödvändigt att säga att resten av deras fika var under tystnad?

 

-” Du är inte ens arton! Jag kör!” Angel såg ut som om hon planerade att sticka ned honom med bilnycklarna, de hade precis kommit ut ur cafét och ”diskuterade” om vem som skulle köra.

-” Tom, jag har kört sen jag var tretton! Sätt dig!” Tom slöt ögonen och räknade långsamt till tio, han fick ju inte verka arg på henne helt öppet.

-”Lyssna nu sötnos, du är inte över arton och om media får syn på dig bakom ratten så blir det ett himla liv!” Angel blängde på honom innan hon suckade och gav honom nycklarna, för en sekund så var hon säker på att det blixtrade till. Tom suckade och antog att det var media, han lutade sig närmare för att möta henne i en kyss.

Kyssen blev inte riktigt som han tänkt sig.

Angel tog tag i hans jacka och lyckades få honom på andra sidan bilen innan hon skrek:

-” Stanna och rör dig inte!” Tom spärrade upp ögonen när han såg hur hon kastade en kniv mot en äldre man en bit bort.

-” Va fan gör du?” Kniven träffade mannen precis bredvid halsen och Tom kunde se hur en droppe blod fann sin väg ned för hans hals, hur det gick till hade han ingen aning om men helt plötsligt stod Angel med underarmen tryckt mot hans strupe.

-” Vem jobbar du för?” Tom gapade, mannen såg ut att vara över sextio! Försiktigt gick han runt bilen, mot Angel.

-” Tom stanna precis där!” Han tvär stannade och såg på henne, hon var inte mer än tre meter bort.

-” Vem jobbar du för?!” Hon tryckte mannen närmare, men han teg. Hon suckade och tog lös sin kniv innan hon slog med båda händerna på varsin sida om halsen.

-” Lyssna nu ditt äckel, om du inte börjar prata så lovar jag dig att du går en mindre trevlig död till mötes!” Mannen såg på henne och började skruva på sig, ansiktet verkade bli rödare och rödare, näsblod började rinna och en ådra i pannan blev synlig.

-” NÅ?!” Tom hoppade till, han började må illa.

-” James Müller, men han är bara en mellanhand. Jag lovar att jag inte vet mer!” Tårar började formas i mannens ögon när han viskade. Angel fnyste och slog honom på halsen igen men lite högre upp. Hon vände sig om mot Tom innan hon gick och satte sig i passagerar sätet, Tom följde snabbt efter och startade bilen.

 

-” Hur visste du?” De hade inte så långt kvar av sin biltur när Tom äntligen hade hittat sin röst och kunde börja prata. Angel såg ner på sin arm och drog ut något från sin ärm, det såg ut som en liten pil.

-” Vad är det där?” Tom vågade släppa vägen med blicken för att snabbt se på föremålet i hennes hand.

-” En giftpil, fylld med arsenik och ett ämne jag inte är säker på.” Tom greppade ratten hårdare.

-” Berätta.” Han var faktiskt osäker i fall han ville veta hur hon visste om mannen, men nu var det försent att ta tillbaka frågan.

-” Det var ingen blixt som blixtrade utan vara solen som reflekterade när han stoppade pilen full med gift.” Känslan av att vara med i en actionfilm tog över gitarristen och han gillade det inte.

-” Hur visste du att han tänkte skjuta?” När Tom tänkte efter så var det här den mest sansade konversationen de haft, om det berodde på att han var i någon slags chock eller om hon kände för att prata visste han inte.

-” Det visste jag inte, jag fångade pilen just innan den träffade din nacke.” Tom pall nitade och la huvudet mot ratten. Det kändes overkligt, arsenik var dödligt och någon hade skjutit en pil med arsenik mot honom. Någon var ute efter att döda honom.

Bill... Han behövde Bill, han ville hem och kura ihop sig i sin tvillings famn.

- Tom?” En försiktig hand lades på hans arm och han såg upp.

-” Låt mig köra, jag tror att du behöver få tänka en stund.” Tom nickade och utan bråk bytte dom platser, han tänkte inte ens på att Angel faktiskt var riktigt snäll resten av bilresan.

Han tänkte inte heller på att Angels tröja får en mer mörkröd färg efter armen.

 

-” Hej, var är Bill?” frågade Angel Liam när hon och en väldigt tyst Tom kom in i lägenheten.

-” I köket, har det hänt något?” Angel tryckte Toms axel innan hon knuffade honom i riktning mot köket.

Tom gick med tunga steg, det började sjunka in mer och mer att någon ville döda honom. Någon ville döda Bill!Tårar gjorde sig påminda men han brydde sig inte om att torka bort dom när han mötte sin spralliga tvilling i köket. Bill hoppade som vanligt omkring och hade olika kryddor i handen. Det luktade kyckling och ostsås med pasta- något bara Bill kunde göra riktigt bra.

Tom drog in doften och lite av spänningen släppte.

-” Vad har hänt?” Bill hade inte ens hunnit vända sig om när han sa det, men det var så det fungerade.

De visste bara.

-” Jag...” Tom kände hur orden försvann och han såg ner i golvet och Bill kunde gissa vad som plågade hans sinne.

-” Åh Tomi...” Han såg på honom en stund innan han gick fram och drog in honom i sin famn, snart kände han Toms armar börja skaka. Nej, Tom grät inte. Det hade han väldigt svårt för att göra, så istället började underläppen darra. Bara Bill visste att det var Toms egna sätt att visa om han var rädd eller ledsen.

-” Såja. Jag är här.” Han strök tröstande cirklar över ryggen samtidigt som han placerade en öm kyss vid Toms tinning.

Angel stod lutad mot dörröppningen och såg fascinerat på bröderna, hon var inte helt säker men hon gissade att det där var det folk kallade kärlek.

 

-” Är du fullständigt dum i huvudet?” Liam såg hur Angel hävde upp galla i toan för femte gången den kvällen.

-” Du vet att jag inte kan söka vård.” Angel blev yr när hon försökte räta upp sig i det allt för ljusa badrummet och fann sig genast i Liams famn.

-” Du skulle sagt något direkt, du kan dö! Fattar du det?” Liam visste inte vad han skulle göra, han hade undersökt pilen och kommit fram till att ett av ämnena var arsenik. Det fanns ett till lite mindre ämne men han var inte säker på vad det var.

-” Fan Angel...” Under de år som han tränat med Angel så hade han fastnat för henne, redan när hon började träna dom som femtonåring så hade hon sett över dom. Många hade henne att tacka för sina liv, däribland medlemmarna i S.A Poison. Hon och gruppen hade blivit som en familj och en trygghet, skulle hon knäckas nu så skulle allt vara över..

-” Liam jag...” Angel slängde sig över toaletten igen och såg hur lite blod följde med upp den här gången. Hon torkade sig trött med lite papper om munnen innan hon satte sig ner på golvet, svetten trillade ned för hennes panna och hon var blekare än någonsin.

-” Liam, jag är tränad med arsenik. Dosen är för liten för att vara dödlig för mig.” Liam kände hur en klump formades i halsen och han skrattade.

-” Du är en människa av kött och blod Angel, inte ens du kan stå emot arsenik.” Han torkade bort lite av det mörka håret från hennes ansikte och tog försiktigt hennes hand.

-” Jag blev tränad med det, små doser för att göra kroppen van vid det. Det är det andra ämnet jag reagerar på, jag vet bara inte hur starkt det är.” Liam såg ut att vilja gråta, ovissheten bråkade med hans huvud och gjorde det tungt, även om arsenik inte kunde döda henne så kunde det andra ämnet vara nog starkt.

 

-” Shit.” Tom stod i dörröppningen endast iförd mjukisbyxor och ögonen vidgade. Angel såg upp på honom och grimaserade.

-” Du borde gå och sova.” Han skakade på huvudet och såg på Liam som hade mörka ringar under ögonen.

-” Jag kan ta över om du vill.” Liam såg tveksamt på honom och sen på sin ledare som nickade trött.

-” Tack.” han gick tillbaka ut i hallen där Kevin satt vakt, trött kurade han ihop sig i hans famn och försökte sova.

Angel gnydde till och Tom lät sina fötter styra honom över golvet mot henne, han satte sig ner mittemot henne och strök bort håret från den svettiga pannan.

-” Hej... ” Hon såg på honom och nickade, axlarna skakade lätt och Tom kände hur den tidigare tröttheten rann av honom.

-” Hur är det?” Han visste att det var en dum fråga, det var tydligt att hon inte mådde bra så han ändrade sin fråga till:

-” Har du ont?” Han försökte spänna ögonen i henne men hon log bara och sa:

-” Sen när bryr du dig om jag har ont eller inte?” Tom ryggade tillbaka, han hade inte riktigt väntat sig ett sånt svar, men han gav inte upp.

-” Kan jag hjälpa dig?” Angel såg på honom och för en sekund så trodde han att hon skulle le igen, men istället verkade hennes ögonlock bli tyngre och hon mumlade.

-” Du kan inte vara min hjälte Tom...” Av någon anledning så kände han hur en klump formades i halsen när hon sa det, på något sätt kändes det sorgset. Han sträckte fram handen mot hennes men hon drog undan den. Han såg henne i ögonen igen och la märke till hur tungandad hon var, hur hon inte längre att kvar sin lyster i ansiktet och hur hennes kropp spände sig.

-” Angel?” Tom la sin hand på hennes och kände hur kall den var, han såg skrämt upp på henne.

-” Angel!” Hon reagerade inte längre, hon bara andades tungt bara för att sedan sucka tungt och försvinna in i skuggorna.

-” Angel!”

 

Tom skrek till och skakade om hennes axlar, snabbt la han fingrarna mot hennes puls och bad tyst om att han skulle hitta den.

-” Helvete! Kom igen Angel!” När han inte hittade den så la han ner henne på golvet och lät instinkten ta över. Med darrande händer så la han båda mot hennes bröstkorg och började trycka.

-” Snälla, du kan inte... Vakna!” Han räknade till trettio innan han la sig bredvid hennes mun och kollade pulsen samtidigt som han kände om andningen fanns. När han inte fick något positivt från något av dom så tryckte han sina läppar mot hennes och blåste, han upprepade hela proceduren säkert sju gånger innan han skrek och sjönk ihop, tårarna förstörde hans syn.

-” Du kan inte... du får inte... Jag tillåter det inte... det går inte!” viskade han om och om igen innan han blev arg. Han skulle inte behöva vara med om det här, han skulle inte vara ansvarig för hennes död!

Han skrek igen och slog med knytnäven hårt på hennes bröst flera gånger, men inget hände.

-” Angel?” Kevin och Liam hade anlänt till dörröppningen och såg med skräck hur deras ledare låg livlös på golvet. Båda var tränade att reagera i en situation när en person var livlös, men när personen var Angel så frös dom båda.

-” KOM.IGEN!” Tom skrek och visste att han troligen väckt hela lägenheten och mycket riktigt så anslöt sig snart en yrvaken Bill till dom. Han bleknade och följde sin brors rörelser när han försökte väcka ledaren till liv.

Liam var den som vaknade till först och begav sig ut till Angels rum, när han kom tillbaka var det med en spruta i handen. Han satte sig med Tom på golvet och satte nålen mot hennes hals, händerna darrade och han fann det svårt att stick rätt. Ett par andra händer lades över hans egna och han såg upp och fann Kevin. Han nickade och försiktigt så sprutade han in innehållet i Angels blod.

-” Ge inte upp.”viskade Kevin till Tom som nickade och fortsatte HLR.

En hostning ringde i deras öron och lättade deras sinne.

 

Rummet var tyst, månen var allt som gav ljus och tillät skuggor att formas och lät även tankar formas. Tom satt helt tyst vid sidan av sängen, de andra hade sedan länge gått tillbaka till sömnen eller i Liams fall, vakten. Hans tankar vandrade ideligen tillbaka på det som hade hänt bara några timmar tidigare, hur han själv reagerat när Angel nästan dött. Hur han än försökte så kunde han inte komma på vad han kände för henne, han tyckte inte om henne tidvis men ibland så var hon nästan som en vän. Hur som helst så kunde han inte förstå varför han blivit så rädd, självklart skulle man bli rädd om man såg någon dö framför sina ögon, men det var känslan av att bli övergiven som han inte kunde bli kvitt.

-” Hej...” Han kände hur handen han höll i kramade hans egen och han såg upp, Angel hade vaknat. Hon såg på honom med hyfsat klara ögon men allt han kunde göra var att blänga tillbaka på henne.

-” Vad?” Han ville krama henne och be henne aldrig lämna honom igen, men det kunde han inte. Hon var inte ens hans vän.

-” Du tog min pil.” han kunde se hur hon höjde på ögonbrynen och han såg ner på deras ihop flätade händer.

-” Jag måste se till att inget händer dig...” men Tom grymtade bara:

-” Inte till vilket pris som helst... Jag vill inte att du försvinner...”

-” Tack.” Tom såg förvånat på henne och sen insåg han vad han hade sagt och reste sig sakta.

-” Jag är trött, eh.. Vi syns senare..” Hon nickade och han gick ut med så lite som en blick över axeln.

 

-” Fan, fan, FAN!” Bill vankade av och an i rummet, resterande medlemmar satt i soffan och såg irriterade och ledsna ut, sångaren var den som tog det här slaget hårdast.

Två veckor efter Angels tillfrisknande så hade låten som de hade tänkt släppa som ytterligare en singel efter nyår hade läkt ut.

-” Hur fan kunde det här hända?” Tom reste sig upp och försökte lägga armen om sin brors axlar, men Bill vad för upptagen med att försöka andas ordentligt så han skakade bara av sig armen och backade undan.

-” Det letas fortfarande efter den skyldige, men hit..” David avbröts när dörren öppnades och tre män i kostym tillsammans med S.A Poison kom in. Angel såg allvarlig ut och de andra verkade titta på allt förutom någon i ögonen.

-” De är närmare.” Agenterna hade sina uniformer på sig och Angel såg ut att vara färdig att nita någon. Det var då dom upptäckte att Liam saknades.

-” Vad har hänt?” Kevin såg ner i golvet, hans händer skakade och knöts snart. En av männen i kostym svarade buttert.

-” Bröderna Kaulitz, ni kommer behöva hitta ett nytt hem för ett tag. När agent Liam Kirk öppnade dörren så exploderade det efter en lina runt väggarna i er lägenhet. Dörren sprängdes också.”

Bill vågade knappt se på Kevin, rädd för att han skulle få sina misstankar bekräftade.

-” Liam?” Kevin rätade upp sig och såg argt på kostym männen innan han med ilskna steg lämnade rummet.

-” Tack vare att han var snabbtänkt så fick han bara lätta brännskador på armarna, inget allvarligt.” Bill andades ut, bara för att sedan glömma att andas. Tvillingarna såg först på varandra, en konversation utan ord tycktes äga rum och båda insåg att de kunde bli problem.

-” Var ska vi bo?”

-” Vi föreslår att vi antingen delar på er alla och ni får bo med var och en av S. A...” Männen tystnade när Tom hastigt ställde sig upp.

-” Jag är där min bror är.” Bills hjärta lättade lite.

-” Mr. Kaulitz ni förstår säkert att det är för ert eget bästa.” Men Tom var envis.

-” Ni delar inte på oss.” Angel fick hålla tillbaka ett triumferande leende, hon gillade verkligen inte männen i kostym och deras försök att göra dem svagare än va de redan var. Sen log hon också varmt åt Tom som alltid verkade så dryg och fjantig med sin fake image, när han bara behövde prata om Bill för att falskheten skulle ersättas med en beskyddande, varm personlighet. Om han visade den sidan med vilje eller inte var hon inte riktigt säker på, men det gav henne ändå ett slags hopp om att han inte var helt blåst.( enligt henne)

-” Vilket leder oss till det omdiskuterade alternativ två. Hela bandet får bo i ett av Poisons skyddshus. Ett helt vanligt hus men med säkerheten bättre än ett fängelse.” Bill tyckte att det lät som om mannen försökte få dom att välja semesterboende, han höjde karaktäristiskt på ögonbrynet.

-” Jag tror att det blir bra...” En av männen skruvade på sig.

-” Det är en sak till..” Bill blundade, skulle inte något ont följas med något gott?

-” Anledningen till att er låt läkte ut. Peter Hoffman har haft inbrott.” Det var ändå någon slags lättnat som gick genom genom rummet, låten kändes som ett lite mindre problem. Och det kunde ju varit värre, eller hur?

Gustav hade nästan andats ut när han fick ögonkontakt med en av männen, han kunde se hur han försökte slita sig därifrån och sättet han gned sina hände gav honom en känsla.

-” Vad är det ni inte berättar?” Männen var tystna, hela rummet blev tyst och det enda som hördes var de övriga anställdas arbete utanför rummet. Snart hördes också ett irriterat andetag, som om någon samlade luft i sina lungor.

-” Det är Peter Hoffman...” Angel vände sig om och såg på Nathan, han såg så liten ut där han stod och hon förstod att han inte ville avsluta sin mening.

-” Han är död.” sa hon och istället för att vänta på deras bleka och svaga reaktioner så vände hon på klacken och gick. Hon visste hur det kändes att förlora någon och hon behövde inte se de igen.

 

-” David. Är du okej?” Davids ansikte hade förlorat all sin färg och bandet stod som förstenade. Men en efter en började dom nu vakna till liv, Bill kunde se hur David skakade där han satt.

-” Bill kan du ta hit lite vatten.” Bill nickade och gjorde som dom sa och satte sig sen framför David och la försiktigt sina händer över hans. Han visste att de två männen stått varandra nära och han tyckte själv att det kändes hemskt att Peter var borta, men av någon anledning så började han känna att det här var allvar! Han kunde inte bryta samman och gråta, utan han var tvungen att hålla sig samman. Både för sin och alla andras skull, resten av bandet verkade vara inne på samma bana.

-” David, vi är väldigt ledsna...” David nickade bara och var tacksam över hur fina killarna var. Tom och Georg la varsin arm om honom och Gustav anslöt sig till Bill på golvet. De tryckte sig närmare och så satt han.

I deras famn.

 

-” Så här är det...” Huset var stort och påminde lite om ett hotell, stora fönster, blommor och moderna möbler. Kevin visade dom runt i huset och dom gapade, ingen hade trott att de skulle hamna i en lyxvilla utan mest troligt i någon liten stuga mitt ute i ingenstans. Var och en fick varsitt rum i källaren eftersom där var det allra svårast att ta sig in och lämnades sedan att packa upp.

 

-” Låt mig göra det där.” Kevin satte sig på mittemot Liam och tog hans brännskadade arm i sina händer, försiktigt smorde han på en örtsalva innan han lindade om det med ett bandage. Månskenet sken över dem, rummet lystes upp på ett sätt som kändes mystiskt men det var inte inte mystisk som låg i rummet.

Allt gjordes i tystnad och när Kevin var klar så lät han bara sina händer knytas samman med sin pojkväns, blickarna möttes och både kunde se vilken känsla de bar på.

Rädsla.

De kunde gissa vad som var på väg och fruktade för varandra.

 

Dagarna gick, Tokio Hotel höll konserter, var på intervjuer och höll sina fans nära, men tvingades tillbaka till huset så fort som möjligt efter flera olika manövrer. Men i övrigt hände det inget, efter Peters begravning så hade bara en liten incident med en bilsprängning ägt rum- ingen kom till skada. Så man kan väl säga att den här dagen var som alla andra.

 

 

Doften av pizza förföljde Tom när han gick mot övervåningen med tallriken i handen, Angel hade inte ätit något eftersom hon hade haft så fullt upp med något så han hade bestämt sig för att ge maten till henne. De hade knappt bråkat de senaste dagarna och de gav honom en smula hopp om att hon kanske skulle släppa in honom på sitt rum utan att slå in något värdefullt på honom.

Han tänkte sig inte för utan öppnade bara trädörren och gick in, först såg han ingenting sen såg han henne. Angel satt i sned profil mot honom iförd en enkel t-skirt och ett par svarta shorts, hon satt hukad över något som liknade ett album och i skenet av solnedgången så fastnade de ord han hade att säga. Det var första gången han verkligen tog in hennes utseende, hur huden glimmade och hur de svarta håret föll så lätt över hennes axlar. Han kunde se hur hennes hand drogs efter vad som såg ut som ett foto och han följde sedan hennes ansikte med blicken. Hon såg sorgsen ut och han insåg att han kanske inte borde vara där, försiktigt backade han ut och var nästan lättat när han kom ut.

Hjärtat bankade fortfarande obarmhärtigt hårt i bröstet och han bleknade.

 

-” Vad är det?” Bill satt med något som liknade en chokladbit och Liam såg på honom.

-” Jag vet inte, det låg på bordet i morse med mitt namn på den.” Agenten nickade och såg på lappen där det stod ”Bill” med klara röda bokstäver och en massa röda hjärtan omringade namnet, ytterligare en grej från deras fans.

-” Varför ser du så förvånad ut?” Bill grimaserade och tog ytterligare en bit choklad i munnen, han försökte känna vad den smakade som.

-” Den smakar konstigt!” Liam tog upp papperet och log.

-” Kan bero på att den är från Turkiet, choklad smakar ibland lite olika beroende på vars dom kommer ifrån.” Bill såg ut som om han tänkte säga ”aha” men stoppade istället mer choklad i munnen och bestämde sig för att han tyckte om den även om den smakade underligt.

-”Så, tio minuter till minipremiären av eran nya video, hur känns det?” Bill log och bet av ytterligare en bit. Han och Liam satt i en soffa precis framför en jättestor TV där bandet skulle få se sin nya musikvideo för första gången.

-” Lite nervöst, men jag har en känsla av att den kommer bli riktigt bra!” Konversationen fortsatte några minuter till innan Tom dök upp tillsammans med Angel. Underhållande nog så såg Tom ut att vilja spricka av ilska och Angel av allvar.

-” Det är musik, inte någons liv!” Tom blängde på henne igen och Bill kunde bara gissa vad dom pratade om. Tom hade visat henne någon musikvideo som han gillade, självklart någon rap låt med halvnakna tjejer i och även om låten var rätt fin så förstörde videon allt.

-” Det är äckligt.” Och Bill svor på att han kunde se hur rök sprutade ut genom Toms öron, han skrattade. Tom blängde på honom och skulle precis säga något när Gustav, Georg och David kom in i rummet, David hade en skiva i handen och ett leende större än.. Ja, stort.

-” Så killar, är ni beredda?” Ett instämmande mummel gick genom rummet och David tryckte på play.

” Gatan var helt tom, dimma drog lätt fram över den mörka asfalten. En hand greppade sin trumpinne och lyfte den några centimeter, takter ekade genom gatan. Strängar kalla som is greppades av två olika händer och ljudet av ett klingande samspel fyllde upp trummandets eko. Ett par rosa läppar lät luften sippra mellan dom och ångan blev synlig i det kalla mörkret. Luften drogs in i lungorna igen och stämman kompletterade de tidigare ljuden med ord:

-” You see what you wanna see,

As you dust me of your shoulder.”

 

Resultatet var svårt att beskriva, David såg spänt på bandet när den sista tonen tonat ut.

-” Så?” Bill stirrade fortfarande på den blanka skärmen och gissade att de andra gjorde och kände likadant. För en gångs skull så kände han att orden svek honom men han bestämde sig för att göra ett försök ändå.

-” Det blev... Betydligt bättre än vad jag vågat hoppas.” David skrattade och alla släppte ut de andetag som de gemensamt hållit och snart var diskussionerna i full gång. Även Liam var mer än imponerad och deltog glatt i deras samtal, men Angel satt tyst. Tom vände sig lite osäkert mot henne, deras tidigare dispyt fortfarande klar i hans minne.

-” Så?” Hon såg på honom och han fingrade på kanten av hans tröja, återigen så fastnade han i sina egna tankar. Varför var han nervös över vad hon tyckte? Deras ”vänskap” existerade ju mer eller mindre inte. Men av någon anledning så hoppade det lite i magen när hon sa:

-” Den är riktigt bra, det var bara riktigt länge sen jag lyssnade på bra musik.” Tom såg misstroget på henne. För några veckor sen så var det tydligen första gången hon åt pizza och nu sa hon att det var länge sen hon lyssnade på musik. Vad var hon för människa egentligen? Hans tidigare känslor var helt glömda.

-” Seriöst? Dina föräldrar har ju förstört dig totalt om du knappt lyssnar på musik!” Angel blängde på honom och reste sig upp. Tom insåg att ytterligare en gång hade han sagt helt fel sak utan att tänka efter och suckade.

-” Idiot..” Tom såg hur hon slängde igen dörren och visste med ens att han fick sin förtjänta del av blickar från de andra.

 

-” David, vi rockade! Vi ÄGDE!” Bill kunde knappt tro vad han varit med om för bara några minuter sen. En liten konsert i Berlin hade förvandlats till en av de bästa kvällarna i Tokio Hotels historia, fansen hade skrikit och bandets professionalitet hade legat på hög nivå.

-” Jag kan knappt fatta det!” resten av bandet och deras agenter log mot varandra när Bill dansade runt i rummet, han förtjänade den kvällen av lycka- hans röst hade garanterat gett honom ett namn i rockhistorien den kvällen. Han fortsatte studsa omkring i rummet och Tom visste att efter bara några minuter så skulle adrenalinkicken svalna och han skulle få en väldigt trött Bill på halsen. Han satte sig i soffan och bara väntade, de andra visste också vad han gjorde och ett lätt fnitter spred sig mellan Kevin och Gustav, som blivit väldigt bra vänner.

Tom kände hur det plötsligt blev lite tyngre bredvid honom i soffan och snart kände han en varm hand läggas över hans mage, han log och drog Bill närmare så de satt inklämda i hörnet av soffan. Bill gäspade och frös lite, adrenalin var verkligen härligt så länge det varade, men när det la sig så kom tröttheten och hans tidigare väldigt varma kropp blev kall.

-” Upp och hoppa killar! Ni har M&G sen ska ni ut och signera. Bill ta på dig en tröja.” Bill stönade och Tom flinade elakt, Bill hatade när folk störde honom från hans lilla ”vilostund” efter konserter. Men Toms leende rann av honom när Angel äntrade rummet och han minns vems ”flickvän” hon var.

Efter en liten knackning på dörren så hade Bill hoppat upp och dragit på sig en tröja och Angel placerats i Toms famn när han ställde sig upp. Gustav släppte in tre flickor till att börja med, David hade sagt att det var en tjej som vunnit ett ensamt möte med dom efter dom andra.

In klev två blondiner och en brunett, en av blondinerna hade försökt tupera sitt hår som Bill hade tidigare och brunetten hade långa dreadlocks. Bill misstänkte att Tom fortfarande saknade dom lite.

-” Åh gud!” Den otuperade tjejen såg nästan besviket på Angel där hon stod i gitarristens famn, men brunetten såg istället bara glad ut och sa:

-” Hi, I'm Jenica from Florida.” Killarna tog hand och pratade lite om Florida och fick sedan prata lite med de andra två som båda var från Berlin, Alice och Jenni. Det gick riktigt bra, Tom lyckades spela sin roll väldigt väl som omhändertagande pojkvän, men Angel krånglade. Av någon anledning så tillät hon inte att han drog sina händer efter hennes rygg- inte ner mot rumpan men bara ömt smekande, däremot så tog hon egna initiativ till kyssar.

-” Låt bli!” viskade hon hårt i hans öra efter att han dragit med handen lågt efter hennes axlar.

Tom såg lite konfunderat på henne men fortsatte konversera med flickorna.

 

-” Okej tjejer, vi har en kvar och en signering och killarna är trötta. Säg hejdå.” I vanliga fall så skulle Bill tyckt att en kvart var för lite att umgås med fans, men han var alldeles slut. Han ville bara hem och få lägga sig i soffan och slötitta på något program som Tom ville se och kanske till och med övertala Tom att massera honom. Han suckade och förberedde sig för nästa tjej..

Hela bandet drog efter andan när hon klev in, ett pyttelitet barn låg tryggt i hennes famn. Tom var säker på att han kände igen henne, ansiktet fick honom att tänka på Amy Lee och ögonen såg ut att lysa. Av någon anledning så kunde han höra Angel dra efter andan när hon stack fram bakom honom och han vände sig mot henne. ”Vad?” mimade han men hon såg bortom henne mot flickan.

Flickan såg överlycklig ut och Bill kramade om henne, hon gick sedan vidare till Gustav och sen Georg. Det var när hon skulle omfamnas av Tom som problemen började, han kramade henne bara lätt eftersom hon fortfarande hade barnet i famnen men hon drog med händerna efter hans underarmar.

-” Dom här känner jag igen.” Hon log flirtigt och Tom såg oförstående på henne.

Precis som med de tidigare tjejerna så pratades det mycket, hon pratade glatt med Bill och de andra men Tom var fullt upptagen med Angel.

-” Vad?” Tom höll ett lätt tag om hennes överarmar medan han försökte få ögonkontakt med henne.

-” Jag gillar henne inte.” Han himlade med ögonen.

-” Du glömmer att du inte gillar någon.” Angel blängde på honom, han visste att han än en gång sa för mycket men hon irriterade honom med sin kyla. HON var alltid den som fick honom att tvivla på bra saker i världen, något som han inte alls gillade.

-” Hon har ett barn, vad tror du hon kan göra?” precis då så skrattade flickan och tittade bort mot Tom, hon log och vinkade. Han höjde handen lite tafatt tillbaka men riktade sin uppmärksamhet mot sin ”flickvän”.

-” Ser du inte hur hon tittar på dig?” det fick faktiskt Tom att le och han log nästan lite hånfullt när han sa:

-” Jag trodde inte att du skulle bli sotis.”

När Tom vände tillbaka mot bandet så var det med ett rött handmärke över den högra kinden.

 

-” Snälla kan jag få ta en bild på er?” Flickan som de lärt känna som Laura hoppade glatt med sitt barn i famnen, som började gny lite men inte mer än det. Bandet nickade och hon såg ut att kämpa för att inte skrika.

-” Tom, kan du hålla Simone?” Tvillingarna såg på varandra, det var faktiskt lite läskigt att barnet hette samma sak som deras egen mamma. Men Tom nickade och tog försiktigt emot barnet i sin famn, han kunde se Angel studera honom i ögonvrån och av någon anledning så kände han stolthet i bröstet. Han ville bevisa för henne att han kunde! Varför kunde han inte riktigt svara på.

Laura log från öra till öra och började gräva i sina fickor efter kameran.

-” Helvete...” Bill fick slita blicken från den bedårande och underhållande blicken från Tom med ett barn i sin famn och såg på mamman.

-” Vad?”

-” Jag har glömt min kamera i fickan ute hallen! Tom, håll din dotter medan jag hämtar den!” Hon var ute genom dörren lika fort som Toms ansikte tappat all färg.

 

-” Sa hon?...min?” Tom såg blekt på Bill som nickade stumt. Av någon anledning så kände Tom att han behövde titta på Angel så han vände sig om. Hon hade munnen vidöppen och ansiktet verkade innehålla samma förvirring som hos alla de andra. Tom såg ner på flickan i sin famn, hon var inte lik honom alls. Eller kanske de bruna ögonen och det ljusa håret, men hon kunde väl inte? Han kände ju igen Laura och han kunde inte förklara varför, men av DEN anledningen? Nej...

Något slog i dörren och det lät som om någon tryckte på en fjärrkontroll, men Tom var för inne i sig själv för att tänka på det.

-” Tom?” Han såg upp och mötte Angel precis framför honom, han mådde nästan illa när han såg på henne. Hon såg inte arg eller sur ut, hon såg bara ut att vara väldigt besviken.

-” Angel jag..” Han sträckte ut ena handen efter hennes axel, men hon skakade bort den.

-” Det är okej, det mellan oss är ju inte på riktigt!” det stack till lite i magen, han önskade nästan att hon skulle ta tillbaka de orden.

-” Hon kan inte vara min...” Tom såg ner på Simone igen, hur gammal kunde hon vara? Han hade helt säkert inte haft sex med någon sen de började jobba på albumet och hon kunde inte blivit så här stor på bara några månader. Simone skrattade lätt och han var säker på att det var hennes sätt att säga ” april april!”, självklart var det ingen annan som skrattade.

-” Bill, hon kan inte vara min.” Bill nickade, men det var inte han som reagerade på vad Tom sagt.

-” Tom, är hon din måste du ta ansvar för henne.” Angel såg bestämt på honom och ju mer Tom tänkte på det så kunde han inte komma fram till hur det skulle kunna vara hans. Laura var väldigt ung och om Simone var ett år eller mindre så var hon betydligt yngre när hjon blev gravid. Han försökte känna det logiska i det hela och den enda anledningen till att han inte skulle haft sex med henne då, vore att hon skulle vara ungefär tre år yngre än han och han gick tidigare bara för äldre tjejer.

-” Nej, hon är inte min.” Angel blängde på honom.

-” Hur vet du det?”

-” Eftersom jag har levt i celibat när vi jobbade med albumet och för att innan dess gick jag bara för äldre tjejer!” Han kunde höra hur rummet suckade åt honom, hans förklaring höll inte.

-” Det här är ett barn Tom, inget du kan göra ogjort.”

-” När kan man göra något ogjort?” sa han utan att tänka efter och han visste att Angel gav honom en av hennes välkända mördarblickar.

 

Simone började sprattla och Tom fick ändra hållning för att hon skulle stanna kvar, men det var något som inte stämde. Han drog försiktigt upp hennes tröja lite, hon hade ett svart bälte spänt runt magen.

-” Är det här normalt?” frågade han Angel so stod närmast och lutade sig fram så att hon skulle se bättre. Han hann inte ens reagera innan Angel hade flickan i sin famn och undersökte bältet.

-” Helvete!” Angel tryckte flickan närmre innan hon började springa.

-” Angel?” Tom såg hastigt på de andra innan de följde efter, bakdörren helt fri från fans. Ljuset stack honom i ögonen och han kisade, Angel sprang bort mot en kulle som ledde rakt mot ett stup.

-” Angel!” Han lät benen gå på instinkt och följde efter, han hörde hur dörren slog igen bakom honom och han visste att de andra följde efter honom. Angel rundade precis kullen när Tom tvärstannade.

Känslan av skräck fyllde honom när han såg elden flamma framför hans ögon, smällen ringde fortfarande i hans öron, värme spred sig runt honom och han kunde se Bill någonstans bredvid honom. Han förstod att de andra inte var långt bakom honom.

 

Det fanns ingen förklaring till vad som hade hänt, det fanns inget vettigt i det hela. Han hade fått barnet av Laura och sen hade Angel sprungit ut med henne och exploderat.

Angel.

Han flämtade, hon kunde väl inte? Skulle han gå fram och se efter?

Men skulle han verkligen klara att se henne i småbitar? När hon kunde ligga skadad... Herregud, han ville verkligen inte att det skulle hända henne något.

Det flammade till igen och han återvände till verkligheten, han tog ett försiktigt steg framåt och skrek:

-” ANGEL!” Han hörde snart Nathans stämma bakom sig och förstod att han också hämtat sig från det han sett.

Tom tog ytterligare ett steg framåt, försiktigt så rörde benen sig fortare och fortare och snart gick han i lugn takt.

-” Angel!” Bakom honom kunde han höra polisbilar och han såg hur agenterna rusade förbi honom, men allt han riktigt uppfattade var känslan av tårar som stockade sig i halsen. Rädslan över vad han kunde få se gjorde nästan så att han stannade, om Angel var borta... Då hade hon riskerat sitt liv för honom för andra gången. Han insåg att han skulle ha lyssnat på henne och inte blivit sur.

-” Åh gud...” det värkte i bröstet när han insåg att hon troligen trodde att han var sur på henne.

Han kom över kullen och allt han såg var agenterna hukade över barnet och Angels jacka, ryggen var bort bränd.

-”Nej...nej.. nej..” Tom kände Bills hand på sin axel och han hickade till för att inte låta tårarna falla.

-” Hon är borta...” viskade han, han var inte riktigt säker på om Bill hörde eller inte men det var nog illa att han hörde det själv. Han kände sig bedövad, han ville intala sig själv att det bara var en dröm, att sånt här inte hände i verkligheten. Det borde inte ens hända i verkligheten.

-” Vi måste gå...” Tom blev nästan arg när han hörde det, han ville inte gå. Han var rädd att om han vände bort blicken så skulle han få möta sanningen. Handen på hans axel drog lite i honom och han brusade upp.

-” Nej, släpp mig! Hon... Ho- hon är ju.. Hon... är...” Tom började göra motstånd men hade ingen chans och tvingades att vände sig bort. Han ville slåss, han ville skrika och han ville vakna, men i stället möttes han av två djupblå ögon. Inte Bill.

-” Precis här.” Angel log svagt när hon såg förvirringen i Toms ögon, försiktigt så knäppte hon honom på näsan och la handen mot hans kind.

-” Jag är här, jag lyckades få bomben över klippan. Det var bara träden som tog eld...” Tom skakade på huvudet, det här var egentligen en sjuk dröm, eller hur? Han hade somnat efter konserten och drömt allt det här! Barnet var inte hans och Angel hade inte exploderat och sedan rört vid honom. Det bisarra begäret att skratta blev starkare.

 

-” Du kallade?” Han såg upp och ett leende spreds sig efter hans läppar.

-” Du misslyckades.” Han såg hur det ryckte till i ögonbrynet hos sitt vapen, misslyckande var inte uppskattat.

-” Jag fick.. problem...” Han skrattade hånfullt.

-” Du kan hantera problem.”

-” Självklart, sir. Men mitt problem är större än så.” Han höjde intresserat på ögonbrynen när ett foto skickades över till honom.

-” En av de få som mästrar sju olika kampsporter och fått medalj för flertalet uppdrag. Också en...” Vapnet tystnade då han höjde handen och väntade på att han skulle fortsätta.

-” Både jag och du känner till vem ditt problem är. Jag tror att det här kan bli din största motståndare.” Vapnet såg nästan ut att vara upprörd och han fortsatte:

-” Kanske rent av den som plockar dig i slutändan, jag tror att du inte går på fullt ut för att du är rädd. Har jag rätt?” Han skrattade tyst när vapnet vände på klacken och marscherade ut.

Han älskade att strö salt i såren.

 

-” Tom?” Han vände på huvudet och såg Bill stående i dörren, han såg både glad och lite sorgsen ut där han stod.

-” Dom är här nu...” Tom nickade och såg ner på lilla Emily i sin farm, hon var inte hans utan tillhörde en familj i Halle. Efter explosionen så hade hon fått bo hos dom nu i snart en vecka och han hade precis fått veta att hon inte var hans. Han fick erkänna att han var lite besviken, hon var riktigt söt och gjorde inte mycket väsen av sig, istället log hon och charmade alla runt sig. Hon hade till och med fått Angel att dra på munnen när hon såg hur charmtrollet log med hela ansiktet.

Idag skulle hon få åter förenas med sina riktiga föräldrar, Laura var inte heller hennes riktiga mamma. Vad som hade hänt med henne fick bandet inget svar på, men de antog att det inte var något roligt eftersom Poison bara sa att hon inte skulle bli besvär igen.

-” Såja gumman, redo att träffa mamma och pappa igen?” Han kunde känna hur någon iakttog honom och såg sig om, bara en bit ifrån honom stod Angel.

-” Spionerar du på mig?” Sen han trott att hon sprängts så hade deras ”förhållande” bara blivit värre, hon hade blivit kallare än någonsin och han var irriterad över att hon låtsades att hon bar på en hemlighet.

-” Som Bill sa: dom är här.” De blängde på varandra en stund innan hon gick och han suckade innan han försiktigt ställde sig upp och följde efter.

 

-” Emily!” Kvinnan som antogs vara mamman sprang fram till Tom och tog flickan ifrån honom, han kunde se att hon spenderat en lång tid till tårar eftersom ögonen var röda och svullna.

-” Åh Emily...” Hon vaggade henne fram och tillbaka, snart var även hennes man bakom henne och de höll om varandra länge. Det lättade ändå Toms hjärta lite när han såg kärleken mellan dom.

-” Tack så mycket..” Mannen hade vänt sig mot Tom och höll ut sin hand, även om Tom inte riktigt förstod varför han tackade så tog han den ändå. Han antog att det var något mannen behövde göra så han log lite.

-” Hoppas ni får det bra i framtiden.” Mannen log och tårarna trillade ner för kinderna, handen Tom höll i började skaka och han fick svårt att hålla sig uppe. Liam var snabb nog att dra fram en stol och fick pappan att sätta sig ned.

-” Hur kunde det här hända?” pappan skakade huvudet i sina händer och såg tvivelaktigt på sin fru och sitt barn, det var som om han inte trodde sina ögon.

-” Det spelar ingen roll vad som hände, det viktiga är att hon är tillbaka.” Liam gav Kevin en godkännande blick och tog hans hand.

 

-” Spring! Spring bara och se dig inte om!” Jag hade så länge tränats att följa order, men ordern att överge min döende mamma var betydligt svårare att lyda.

-” Snälla, SPRING!” Mina kinder blev sakta blöta när jag lät mina ben göra som hon sa, jag sprang. Tankarna ville inte sluta och jag kunde höra dom bakom mig, jag försökte springa fortare me en tolvårings ben klarar inte så mycket. De var snart helt över mig och jag kände hur den första kniven rev sönder huden på min rygg.

Jag kunde inte hjälpa att tänka att det var mitt fel, det var jag som dragit uppmärksamheten till mig. Hade jag inte blivit kär och velat visa min partner för mina föräldrar så hade detta aldrig hänt! Jag bröt mot fler än ett av pappas förbud: att ta hem någon och visa dom vägen till vårt hus, att ge ut mitt nummer och fram för allt.... Förbudet mot att bli kär i en person av samma kön.

Ytterligare en gång så kunde jag känna kniven förstöra min kropp och sakta bryta ned den, med ett sista skrik så lät jag min värld sjunka in i skuggorna.

 

Liam vaknade med ett ryck och satte sig i sängen, rädslan över att han missat sitt skift kom över honom. Han kunde inte riktigt se klockan, den var på andra sidan av sängen- andra sidan om Kevin.

-” Vi börjar om två och en halv timme, somna om.” Liam log då han hörde Kevins trötta stämma, men han var inte alls trött. Drömmen hade skakat honom och han kände ett starkt behov av närhet. Lugnt började han placera små ömma kyssar efter Kevins hals och ut mot axeln, han log när han fick en reaktion.

-” Mm... Va gör du?” Kevin lät fortfarande trött men betydligt klarare än sist. Liam teg och fortsatte med att kyssa honom efter halsen och precis bakom örat, en punkt som fick hans älskade att rysa. Med ena handen så strök han honom sakta efter sidan och gjorde små lätta cirklar över magen, men den andra höll han sig uppe och han lutade sig närmare. Kevin vände på sig och deras ögon möttes innan Liam bestämde sig för att han var för långt bort. Deras läppar möttes och saliv blandades, båda kunde känna hur det bubblade någonstans långt ner i magen. En hand sökte sig in under Liams tröja och han log, spänningen gjorde honom bara mer exalterad och han gränslade Kevin utan att kyssen bröts. Han log triumferande när han kunde känna hur något hårt formades under honom i ungefär samma takt som han själv. Kyssen blev till hångel och han började gunga fram, händerna som tidigare varit under hans tröja slet nu av den.

-” Åh gud, vad gör du med mig?” Liam log och drog med Kevin upp i sittande ställning för att få av hans tröja. Han kunde inte få av den fort nog och innan de lagt sig ner i sängen igen så var det inte längre Kevins läppar som han attackerade, huden ner för hans bröst kändes mjuk mot hans läppar och han sög hungrigt på olika ställen. Kevin stönade tyst, han ville inte direkt väcka någon annan men han kunde inte hjälpa det. Liams fingrar började leta sig längre ner på Kevins kropp och hans hand hade tillsist Kevin i ett sensuellt grepp.

 

Svetten glänste i skenet av månen och deras andning lugnade sig medan de fortfarande låg i varandras armar. Kevin strök försiktigt bort ett hårstrå från pojkvännens svettiga panna och log.

-” Jag älskar dig, det vet du va?” ett leende spred sig över Liams läppar och han kysste Kevin som svar. Försiktigt så började han dra sig ur sin älskades kropp, men en hand hindrade honom.

-” Nej... Jag vill känna mig hel en stund till.” Han log bredare och kysste honom ömt i pannan.

-” Du säger så underbart korkade saker, men du har rätt... och jag älskar dig också...”

 

-” Varför? Det är idiotiskt!” Bill himlade med ögonen när han kunde höra Tom än en gång bråka med Angel, men den här gången visste han vad det handlade om. Under en konferens hade det bestämts att alla i bandet skulle gå en kurs i hur man hanterar ett vapen. De hade redan gått den teoretiska kursen och nu skulle de var och en träna på en skjutbana med varsin agent. Gustav med Nathan, Georg med Kevin, Bill med Liam och självklart: Tom med Angel.

Tom hade sen en incident med en pistol när han var mindre, utvecklat ett riktigt starkt hat mot alla sorters skjutvapen.

De hade hittat deras pappas jaktpistol och Tom visste inte att den var laddad när han på lek tryckte av den mot Bill, kulan hade inte träffat men varit riktigt nära och på grund av det otroliga trycket från jakt ammunition så gjorde trycket en liten kanal efter Bills kind. Det var inget allvarligt men det hade blivit riktigt blodigt och Bill hade skrikit, Tom hade trott att han haft ihjäl honom.

Efter det så hade han aldrig hållit i ett vapen och även om inte samma rädsla fanns kvar så fanns ändå känslan av att det var fel kvar etsat fast inom honom.

-” Tom, du kan mycket väl behöva kunskapen!” Bill såg hur ilsken och kall Angel såg ut, han kunde aldrig får ett grepp om henne, ibland så började han tro att hon faktiskt gillade Tom lite grann och i bland verkade hon vilja be honom dra åt...

-” Ni är här för att beskydda oss, jag vägrar!” Bill såg hur Angels blick blev kyligare och kyligare, han var nästan rädd att hon skulle hoppa på honom men istället så fräste hon:

-” Fint, tänk så här då: det kommer ett gäng fullt armerade killar som har till avsikt att döda oss alla. Vi i Poison kämpar allt vad vi kan, men hinner inte med alla samtidigt..”

-” Det är ändå idiotiskt..” Tom muttrade men kunde ändå föreställa sig hela scenariot.

-” En man kommer upp bakom Bill..” avbröt Angel och Bill hoppade till. När kom han in i bilden?

-” Han kanske inte har något att skjuta med i bästa fall, men han har en kniv eller ett rep. Att Bill kommer dö är oundvikligt för ingen av oss har möjlighet att stoppa honom. Bara du. Ett vapen ligger på golvet och du når det, försiktigt plockar du upp det men är osäker på hur du ska göra. Du lyckas ladda rätt och siktar på mannen som står med ryggen mot dig. Du trycker av och allt du kan se är hur Bill seglar ned på golvet. Antingen sköt du mannen i ryggen och kulan gick rakt igenom Bill också, eller så missade du och mannen skar av Bills halspulsåder eller i värsta fall så missade du helt och träffade Bill i huvudet. Allt bara för att du inte lärt dig skjuta ordentligt.”

 

Bill mådde lite illa när hon sa så där, han önskade innerligt att hon inte hade haft med så många detaljer och hans önskan blev starkare när han såg Tom. All färg hade runnit av honom och man kunde se hur det ryckte till i hans hand, Bill hade lust att gå över och krama honom men blicken han fick av Angel sa honom att det här var den tankeställare Tom behövde.

-” Nå? Ska du skjuta eller inte?” Tom såg upp och hans ögon såg lite glansiga ut.

-” Jag gör det..” Inga fler ord blev sagda och Tom vände på klacken och försvann utom Bills synfällt.

-” Kan det där verkligen hända?” Han vände sig mot Angel och bad om att hon skulle le och säga att det var ett skämt, det funkade inte. Hon blängde på honom och gick i motsatt riktning som Tom.

Bill suckade, han förstod att det var nu han skulle följa efter sin tvilling.

 

-” Tom?” Hans möttes bara av Toms ryggtavla när han klev in i rummet, han förstod att Tom troligen var fast i sina egna tankar. Med långa steg gick han fram och la sina händer på Toms axlar och masserade dom mjukt.

-” Är du okej?” Tom skakade på huvudet och Bill log, när de var små så brukade Tom sluta prata när han var upprörd istället skakade han eller nickade bara på huvudet.

-” Vill du prata om det?” Bill en lång stund på ett svar men han insåg tillsist att han inte skulle få något. Han skulle precis säga något annat när Tom plötsligt sa:

-” Det hon sa kan bli verklighet, eller hur? Du kan dö utan att jag kan stoppa det.” Bill såg ner, visst hade han redan tänkt på det här men han hade aldrig lyckats besvara de frågor som flöt omkring i huvudet. Han suckade och la armarna om Toms hals och huvudet mot hans kind, Tom la upp sina händer för att röra vid Bills och han skälvde till.

-” Försök att inte tänka på det, jag är säker på att det här kommer gå bra.” Bill kunde inte se Toms ögon, men han visste att han inte trodde honom.

-” Hur kan jag inte tänka på det? Angel har tvingats rädda mitt liv två gånger, vår lägenhet är totalförstörd och Peter är död.” Bills grepp hårdnade och han la näsan mot Toms hals.

-” Vi har klarat oss hittills och vad som än händer är jag alltid med dig. Det är allt jag kan göra.” Tom nickade och lät sig omfamnas av Bill igen.

 

Tom vred av energin till motorn och drog långsamt efter andan, han var så nervös att händerna inte riktigt villa vara still. Angels blick brände men han brydde sig inte, tanken att han kanske skulle tvingas få någon annans liv på sitt samvete var olidlig.

-” Är du redo?” Han vände sig mot Angel med mord i blicken säker på att hon skulle göra narr av honom, men till hans förvånad så såg hon varken hånfull eller ilsken ut. Hennes ansikte var mjukt avslappnat och hon såg ut som om hon kämpade för att le snällt.

-” Nej, men vad har jag för val?” Hon rykte på axlarna och öppnade sin bildörr, Tom gjorde likadant men tog sin tid. Huset dom var i såg precis ut som ett helt vanligt kontor och han hoppades nästan att det var just det som det var. Han hade fel.

Angel ledde honom in och visade en bricka av något slag och de släpptes in, de började gå mot en hiss och åkte till källaren.

-” Nervös?” Tom såg inte på henne utan nickade stumt, hon försökte lägga en tröstande hand på hans axel men när dörrarna öppnades så gick hon bara rakt fram istället.

 

Tom såg nervöst på pistolerna framför honom, tre stycken i olika storlekar.

-” Vilken ska jag? Angel såg ner på pistolerna och sen på Toms händer, efter en stund då tog hon upp den mellersta pistolen i sin hand och kände lite på den innan hon la ned den igen.

-” Lägg upp din hand mot min.” Tom gjorde som hon sa och kände hur det brände i handen när han la upp den mot hennes. Hon drog försiktigt med sina fingrar efter hans hand och han rös, det var som om hon försökte få honom att glömma nervositeten. Hon lyckades.

-” Ta dem mellersta, känns den konstig får du byta.” Tom nickade och tog emot vapnet, det kändes kallt mot hans hand och han funderade ett tag på att släppa det.

-” Okej, jag vill inte skrämma bort dig. Men det är några regler du måste följa för din och min säkerhet. Okej?” han nickade och hon fortsatte:

-” Skjut inte om jag inte har sagt att det är okej, lyssna på vad jag säger, håll pistolen med båda händerna till en början och vad du än gör- tappa aldrig pistolen.” han nickade igen och hon tog vapnet ifrån honom och visade hur man laddade. Han fick prova själv några gånger innan han fick kläm på det och han hade börjat slappna av lite då hon räckte honom ett par öronskydd och glasögon. Pulsen ökade direkt och han tog darrigt emot dom.

-” Ta det lugnt, jag är här och inget kommer att hända.” Tom såg nästan lite nyfiket på henne, hon lät som om hon gjorde ett försök att vara snäll. Ärligt talat så uppskattade han det.

 

-” Okej lyssna nu noga, det är inte så svårt som man tror okej?” Tom log vagt och lät henne fortsätta.

-” Vi använder inte övningspistoler, dom stöter inte lika mycket och jag vill att du ska vet precis hur det känns. Det här är mina egna pistoler.” Han såg på henne, hon pratade med en ömhet i rösten som han aldrig hört förr. Eller jo, det var nästan på samma sätt som Bill pratade med honom när han försökte trösta, av någon anledning kände han sig lite tryggare.

-” Låtsa säkringen försiktigt och håll sedan armen du har pistolen i rak och lägg den andra handen under som stöd.” Tom gjorde som hon sa och höll upp vapnet, han började skaka då han insåg att han siktade och hade pekfingret på avtryckaren.

-” Ta det lugnt och sikta ordentligt, sikta ungefär där hjärtat är.” Tom insåg först då att han siktade på en tavelgubbe, det gjorde så att tankarna riktades mot riktiga personer.

-” Andas djupt, sikta igen och skjut.” Tom kände hur pistolen blev halkig i händerna men gjorde som hon sa. Siktet var precis där hjärtat skulle varit på på en riktig person en levande person med en familj som skulle sörja, han blundade och tryckte av.

Han hörde hur det smällde och hur handen trycktes bakåt, om det inte vore för att han hade Angels regler i huvudet så skulle han ha kastat pistolen och sprungit. Istället så säkrade han den snabbt och försökte ge den till sin ledare, men hon tog den inte.

-” Snälla ta den!” Han insåg att han lät desperat men det speglade bara vad han kände, han behövde komma bort från den.

-” Tom lyssna, jag vet att det inte är lätt. Men du gjorde det riktigt bra, titta!” Tom ville inte vända sig om och se vart han träffat, men han gjorde det ändå och såg att han träffat tavlan i magen.

-” Jag vill inte.” Han började trycka sig förbi Angel för att lägga pistolen på bordet, han hatade det här.

-” Tom okej du ska få gå, men bara om du provar en gång till! Den här gången så står jag bakom dig okej?” Tom tvekade, men om det var enda sättet att få åka hem så...

Han ställde sig i skjutbåset igen, låtsade säkringen och siktade. Han kunde känna hur Angel ställde sig bakom honom och la en arm om hans midja så att hon kunde ha handen på hans armbåge, den andra handen la hon på sidan om den han höll pistolen i.

Tom andades tungt, om det var på grund av nervositeten eller faktumet att Angel stod och andades honom i nacken kunde han inte svara på, men han lugnade sig avsevärt.

-” Sikta, andas och skjut.” Det slutade med att Tom sköt fem gånger till med Angel bakom sig. Varje gång som hon flyttade tummen över hans hand eller tryckte sig närmare så ilade det genom hela kroppen och han blev alldeles varm.

-” Du är riktigt duktig på att skjuta, sen är det också på långt håll. Man kan knappt tro att du är nybörjare.” Toms självförtroende steg när hon log mot honom, det här var också lite av den Angel han trodde att hon försökte dölja. Den varma och stöttande Angel som han så sällan fick se, den Angel som han... Tyckte om? Plötsligt la han märke till hur nära de stod och de hoppade i magen, han mötte hennes blick och det såg ut som om hon lutade sig mot honom.

”Fan ta dragningskraften.” Tänkte han och lutade sin närmre, han kunde känna hennes andning mot sin egen och han påmindes om första gången de kysstes. Det var inför publik och han ville bara därifrån, nu ville han inget hellre än att hon skulle sluta avståndet mellan dem. Men det gjorde hon inte utan hon såg bara på honom, han kunde räkna hennes ögonfransar och kände hur han föll djupt i hennes ögon. Plötsligt upphörde värmen mot hans läppar och han rätade på sig, hon hade dragit sig undan.

-” Jag kan inte.” Hon tog snabbt vapnet ifrån honom och drog ut ammunitionen innan hon tog sina tre pistoler och stoppade två av dom i sin ryggsäck och den minsta i höljet under jackan.

De åkte i tystnad tillbaka till studion där Tom skulle närvara för ett bandmöte.

 

-” Nej!” Tom sprang tvärs över rummet och flyttade filten Bills ansikte, ett blåmärke spred sig över kinden och upp mot ögat.

-” Bill? Nej nej...Bill!” Tom skakade på honom men fick inget svar, paniken skrek i magen och han såg mer än ett tänkbart scenario i skallen.

När Tom och Angel anlänt till studion hade de fortfarande inte sagt ett ord till varandra, de hade bara gått uppför trappan som vanligt. Men när de nådde dörren så insåg de att allt inte var som vanligt. Dörren var in sparkad.

Angel hade dragit sitt vapen och sett till att Tom följde tätt efter henne, allt de såg när de kom in var en enda röra. Kevin halvlåg över bordet och Georg försökte plåstra om Gustav. Liam gick mot dom och började prata med Angel. Tom började söka efter Bill och gick in i övernattningsrummet, det var då han såg Bill.

Han låg helt orörlig i sängen med en filt över sig, över ansiktet och rummet var helt mörkt. Tom hade sprungit över till honom, han kunde knappt tro vad han såg. Bill svarade inte när han pratade med honom och reagerade inte när han skakade honom, Tom kände hur tårar sökte sig fram i ögonen och hotade med att falla, Bill var riktigt blek och han var kall. Han kunde väl inte?

Ett par armar sökte sig fram runt Toms midja och axlar och höll honom hårt, Angel.

-” Såja, det är ingen fara... Han sover bara. Kom, Nathan kan förklara.” Tom andades lättat ut och reste sig men hade lite svårt att lämna sin tvillings sida, men Angel tog honom lätt i handen och ledde honom ut i all rummet. Han sattes på en stol och såg på sina vänner, Georg hade spräckt ögonbrynet och det såg ut som om han blött näsblod och Gustav hade spräckt läppen. Han såg sedan på Kevin som lyft sitt huvud från bordet, han hade en hel del småsår i ansiktet men annars så var det ingen större fara. Liam verkade se likadan ut.

Angel satte sig ned bredvid Tom och såg på Nathan som var den ende helt utan blåmärken.

-” Vad hände?” Nathan såg på sina agent kollegor och sen tillbaka på sin ledare.

-” Jag orkar inte dra ut på det så jag säger det bara lite kortfattat.” Angel nickade.

-” Gustav, Bill och Georg blev tillsagda att vänta här inne på oss medan ledningen insisterade på att få prata med oss. De ville veta saker om säkerhet inför konserter, de insisterade på att få prata med alla oss. Precis när vi stängt igen dörren så hörde vi hur den låstes och hur det började leva om där inne, killarna från ledningen drog fram vapen och försökte skjuta oss. Vi lyckades avväpna och oskadliggöra dom innan vi bröt upp dörren. När vi kom in så slogs både Bill och Georg med varsin kille medan Gustav hade en pistol riktad mot sig. Vi var snabba nog att avlägsna den, men inte snabba nog att stoppa dom från att spruta någon slags gas i ögonen på Bill. Jag han inte se precis vad det var men han fick så ont att jag gav honom propavan och vårt eget sömnmedel så att han skulle få sova av sig lite. Vad jag har förstått så klarar han inte av starkare ljus så jag släckte, jag kan inte säga om hans skador är bestående.”

 

Tom blundade, han borde vart där! Det var lite ironiskt att Tom åkt iväg för att lära sig skydda Bill, när han egentligen borde stannat hemma och verkligen gjort det.

Han sökte Bills hand och fann den, han drog med tummen över hans ryggens mjuka yta och hörde hur David skrek i telefon utanför. Det här hade pågått i snart två timmar, han ville ha svar på varför Poison så lätt blivit övermannade och om Bill skulle bli.. Blind... Tom kände hur knuten i magen drogs åt hårdare, efter en snabb undersökning av den djupt sovande Bill så hade Angel konstaterat att det kunde vara en typ av syra han fått i ögonen, något som kunde leda till blindhet. Först hade Tom sagt att de skulle till sjukhuset, men det slutade med att det kom en doktor till dom. Huset var redan omringat av journalister och fans som på något vis fått reda på att det varit slagsmål i huset.

Gitarristen såg hur tvillingbrodern började röra på sig och han såg på klockan, det var ungefär fem timmar sen Bill blivit sövd så han borde börja vakna. Handen som höll Bills byttes ut mot den andra och istället för att hålla handen så letade den sig upp mot ansiktet för att stryka bort ett hårstrå.

-” Tom?” Han vände på huvudet och fann Angel stående precis bakom honom.

-” Är du okej?” Han skakade på huvudet och hörde hur hon suckade, han förväntade sig inget från henne. Han var inte ens säker på om han ville ha henne där, nej, han skyllde inte på henne men han hade ändå svårt att titta på henne.

-” Jag är ledsen Tom, jag drog med dig här ifrån till något du inte ville göra. Hade vi varit här så kanske det inte hänt. Förlåt.” Toms ögon vidgades och han såg ner i golvet, som sagt hade han inte väntat sig något, men Angels röst lät så sårbar och så ursäktande. Han mötte hennes blick som om han ville se om hon menade det, hennes ögon verkade glänsa och han påmindes om hur ung hon var. Att hon knappt var arton och redan hade hon uppnått så mycket, det hade aldrig slagit honom förr men nu när han tänkte på det så verkade det omöjligt. Hon hade börjat träna Poison som femtonåring och redan då varit fullt utbildad själv, hur lyckas man med det?

-” Det är okej.” Han såg hur hon nickade, handen hon senare la på hans axel brände och han kände för att gråta när han sedan återvände till verkligheten och såg på Bill. Han hade börjat blinka och Tom höll andan.

-” Tom?” Han andades ut när tvillingen slog upp sina ögon helt, båda händerna vilade nu på Bills.

-” Jag är här...” Av någon anledning så verkade Bill inte riktigt kunna hitta Toms blick och han kände hur illamåendet kom tillbaka när Bill sa:

-” Tomi, varför är allt svart?” En liten lampa lyste på sängbordet.

 

-” Bill?” Tom såg med skräck hur Bills ögon sökte honom tröstlöst, han hade inte ens märkt att Angels grepp om hans axel hårdnat.

-” Tom, kan du tända lampan. Jag ser inget.” Tom tog Bills hand och fick kämpa för att inte snyfta högt. Angel hade lämnat hans sida för att tända en större lampa och hela rummet lyste upp, men Bill såg fortfarande bara på en blank plats framför honom.

-” Tom? Tom vad är det?” Den första tåren letade sig fram ned för Toms kind, han kunde knappt andas och än mindre tala. Angel insåg att det var nu hon skulle lämna den rörande scenen och få dit läkaren som varit där tidigare.

Bills hand letade sig upp efter Toms ansikte och han lutade sig in mot beröringen, tårarna blötte ner Bills hand men Tom brydde sig inte.

-” Varför gråter du?” Tom snyftade till precis som dörren öppnades och en man i vardags kläder och en liten väska klev in. Tom såg bedjande på honom och han nickade.

-” Hej Bill, mitt jag är doktor Roberts och jag tänkte undersöka dig nu när du är vaken.” Tom kunde se hur Bills pupiller flög runt över rummet och sökte efter källan till rösten.

-” Eh, hej... Förlåt, men det är så mörkt att jag inte kan se dig.” Tom blinkade, var Bill verkligen så naiv att han fortfarande trodde att lampan var släckt? Eller ville han bara inte tro det han garanterat kände på sig?

-” Bill, jag tror redan att du har listat ut att lampan är tänd.” Bills underläpp darrade till och han kramade Toms hand när han nickade. Tom kände för att ta honom i sin famn och inte släppa, men av någon anledning så kändes det inte riktigt som rätt tillfälle. Han kunde snart se hur små tårar formades i Bills ögon och han hade inte kraften att stå emot, han hjälpte Bill att sätta sig upp och satte sen sig själv bakom honom. Han kunde känna hur broderns händer skakade, han kände själv för att skaka.

-” Om du bara sitter alldeles stilla så tänkte jag undersöka dina ögon. Okej?” Bill nickade och väntade på vad som skulle hända. Han var rädd, riktigt rädd! Skulle han förlora synen nu så skulle allt vara över, men han kände också att hur gärna han än ville bryta ihop av rädslan så fick han tvinga tillbaka sina känslor en stund till.

-” Jag kommer att lysa dig i ögonen, säg till om det gör ont.” Tom kände hur Bill nickade mot hans axel och docktorn satte igång. Det dröjde inte särskilt länge innan Bill fick vika undan blicken på grund av ljuset. Docktorn log nöjt.

-” Bill jag kan direkt konstatera att jag inte tror att du är permanent blind. Dels för att du reagerade på ljuset och dels för att dina pupiller vidgas och minskas.” Bill nickade igen, lite mer lättad än sist.

-” Jag ska ge dig en salva som ska appliceras två gånger om dagen, den kommer att rensa bort det som jag tror täpper igen sin syn och du kommer nog att kunna se rätt snart, men det kommer vara väldigt mörkt till en början, jag tror också tro att du kommer behöva gå med solglasögon ett tag, dina ögon kommer att vara superkänsliga.” De tackade docktorn när han gick.

 

Alla behövde sin egen tid att bearbeta den information de fått, dels mordförsöket och Bills synbrist.

Docktorn hade återvänt lite senare till studion där Bill fick vackert vänta eftersom de inte kunde ta med någon till huset, han sa att det läkte bra. Vad Bill egentligen fått i ögonen kunde ingen direkt svara på, Angel sa att hon behövde labbet de hade på Poisons riktiga högkvarter för att lista ut det. Men de flesta hade redan gissat på någon form av syra.

En annan sak som det kämpades mycket med var vilka det var som brutit sig in, det var verkligen inte den riktiga ledningen som gjort det utan några i förklädnad. Tom var väldigt säker på att David skulle få en hjärtattack en vacker dag, han kämpade på med precis allt plus bandets framträdanden för fansen och media. De lyckades hålla flera akustiska konserter där Bill fick sitta på en stol, han leddes fram när dom släckte ner hela scenen och leddes bort när den släcktes igen- ingen misstänkte något eller undrade varför han hade solglasögon på sig. Allt gjordes för att ingen skulle märka av Bills syn problem, och tackvare att han visste att det inte var permanent så lyckades Bill hålla sig samman.

 

-” Tom?” Tom vände sig om och såg sin bror treva med händerna framför sig, han var precis på väg att gå in i dörrkanten.

-” Bill, ett steg till och du går in i dörren. Vänta.” Tom tog försiktigt tag i sin brors hand och ledde honom mot köksbordet.

-” Tack...” Muttrade Bill och Tom hade full förståelse för honom, att gå från att hoppa runt och sjunga glädjesånger genom sina lyckorus till att behöva leta sig fram och ha flera blåmärken och bulor efter saker han gått in i var mer än påfrestande för Bill. Bills värld hade varit helt svart i över två veckor och han började bli irriterad på alla som låg framför hans fötter och berättade hur ledsna dom var. Tom gjorde det också vid enstaka tillfällen och det gjorde honom nästan mer nedstämd, han skulle ju få tillbaka synen! Han behövde varken sympati eller empati, han behövde någon som betedde sig som vanligt... På det sättet så kunde även han bete sig som vanligt.

Något som alla verkade vilja göra omöjligt med sitt tisslande och tasslande!

-” Bill ni ska till studion rätt snart, jag tänkte köra dig dit nu. Jag måste sen om högkvarteret för att hämta lite grejer åt Angel, så du kommer vara ensam i typ tio minuter innan Tom och Angel kommer. Okej?” Liam var någon som Bill uppskattade, han lät aldrig sorgsen när han pratade med honom, han lät precis som vanligt och lite gladare kanske. Bill nickade energiskt och kände på sig själv. Han hade byxor, en av Toms tröjor och håret var uppsatt i en tofs.

-” Ser jag okej ut?” Han kunde höra hur Liam skrattade och log lite vagt.

-” Bill, jag tror att du är den ende som varit blind i två veckor som frågar hur du ser ut och inte bryter ihop!” Bill log lite mer, sanningen var att han redan brutit ihop- flera gånger under nätterna, men han behövde inte låta de andra veta något. Självklart var han rädd att docktorn skulle ha fel och han aldrig skulle få se något igen, han var rädd att han aldrig skulle få se sin bror igen eller bandet eller fansen. Det fanns så mycket han insåg att han aldrig tagit sig tid att beundra, saker som man i vanliga fall aldrig tänker på. Som skönheten hos en blomma eller glädjen i ett barns ansikte. Han var rädd för att det aldrig skulle sluta gör ont så fort han närmade sig ett lite starkare ljus, han var rädd att han aldrig skulle kunna ta av glasögonen.

Men Bill hade alltid varit duktig på att spela sin roll, rollen som självsäker och oförstörbar sångare.

Det skulle han fortsätta med!

Han kände hur han leddes in i bilen och hur någon försökte spänna åt säkerhetsbältet.

-” Jag är blind, inte förlamad. Jag kan göra det här själv.” Han hade inte menat att fräsa åt Liam, men han var bara så trött på allt daltande.

-” Okej, de är lugnt..” Bill suckade, han ville skrika och slåss men de menade ju egentligen bara väl.

-” Förlåt, jag är bara trött.” Bill gissade att Liam nickade, inte så smart med tanke på att han inte kunde se gesten.

 

-” Okej, jag måste sticka nu men Tom och Angel kommer vara här riktigt snart.” Bill nickade sär säkert femtioelfte gången och hörde tillsist med lättnad hur ytterdörren slog igen.

”Äntligen” tänkte han trött och reste sig upp, bara för att inse att han inte hade någon aning om vart han var så han satte sig ner igen. Han visste att han satt vid ett glasbord eftersom han kunde känna den kalla ytan mot hans fingrar, men hur resten av rummet såg ut kunde han inte föreställa sig. Deras studio var enorm och hade massvis av lokaler han kunde vara, genom att deras gamla var för lätt att hitta igen så hade dom tvingats byta. Han satt och fingrade lite med tröjärmen lite och lät sig själv bli förlorad i tankarna, han började känna hur texter formades i huvudet och behovet att skriva blev starkare. Då insåg han att han inte heller kunde skriva, och han ville gråta.

Han hörde hur ytterdörren öppnades och slog igen.

-” Tom?” Han fick inget svar, han vred huvudet åt det håll han tyckte sig höra steg i hopp om att synen mirakulöst skulle komma tillbaka.

-” Angel?” Han fick inget svar den här gången heller men han kunde utan problem höra hur fotsteg kom närmare.

-” Vem? Kom igen det här är inte roligt!” Han hoppade till då han insåg att personen stod alldeles bredvid honom, han kunde höra hur den personen drog efter andan och han blev rädd.

-” Vem är du?” Han sträckte ut händerna för att försöka känna på kläderna, men personen backade undan.

 

-” Vem är du?” Han blev rädd när främlingen kom närmre och han kunde gissa att hans ansikte var bara några centimeter ifrån.

-” Sträck fram handen.” Bill kände hur panik fyllde hans mage och han glömde nästan att andas, rösten påminde lite om Angels men det var mörkare och betydligt hesare. Känslan av något kallt mot hans hals gjorde så att hjärtat slog flera extra slag och han var säker på att den här gången skulle han inte kunna komma undan. Hans ena hand drogs ut och han kände plasthandskar mot sin hud, för en sekund så lättades kniven mot hans hals och han var rädd att han skulle få handen kapad.

-” Snälla. Släpp mig.” Han var inte säker, men det kändes som om tårar fann sin väg till ögonen och han försökte få bort som med vilje styrka. Tackvare blindheten så hade han ingen makt över sina tårar.

Sakta kände han hur kniven drogs efter insidan på handen och han gnydde till, rädslan hindrade honom från att skrika högt.

-”Så.”

Han kunde känna hur ett papper trycktes i hans hand och han drog tummen över det, papperet kändes lite som ett foto.

-” Angel NEJ, jag vägrar!”

-” Du kommer behöva göra det igen Tom, alla de andra har redan provat.”

Bill suckade lättat när han hörde Tom och Angels röster just utanför dörren. Kniven försvan från hans hud samtidigt som han hörde ett par nycklar vrida om låset.

-” Bill, vad gör du?” Han kunde höra hur Tom tog några steg mot honom, man kunde lätt känna igen Tom när han gick. Han drog alltid fötterna efter sig och trampade ner hälarna onödigt hårt.

Tom såg hur Bill började skaka, varför förstod han inte så han gick lugnt fram och knäade vid honom. Han riktade sin blick mot Bills ansikte och såg enbart rädsla, han höjde på ögonbrynet och såg snart det röda lilla märket som låg i en fin linje över Bills hals.

-” Shit, vad hände?” Tom hörde Angel komma upp bakom honom, han skulle inte märkt det om inte Angel svurit och tagit upp Bills hand i sin egen.

-” Tom hämta min väska!” Tom såg hur Angels fingrar färgades röda och han gjorde som hon sa, precis när han fått tag i väskan och vände sig om så kunde han se hur Angel varsamt tog bort något som liknade ett foto från Bills hand och la det på bordet.

-” Här.” Bill gnydde till igen när han kände hur en tuss med desinfektionsmedel trycktes mot såret.

Angel hade troligen haft mer sympati för honom om hon inte varit för upptagen med att se på fotot, det här handlade inte längre om bara Bill och Tom. Det här handlade om att förinta hela bandet.

Och så vitt hon kunde se på fotot så var det hennes fel.

Hon svalde och såg med ångest på Tom som försökte lugna sin bror.

 

Hon klev in på hans kontor igen, han satt som vanligt och log mot henne.

-” Du lägger ut riktigt fina ledtrådar.” Hon nickade, hon visste hennes plats.

-” Ibland har det förflutna en hemsk förmåga att krypa upp på oss, eller hur”? Hon nickade igen.

-” Men du har inga känslor kvar, det här blir inga problem för dig. Eller hur?” han log när han såg hur hon tvekade lite, han älskade att han var den ende som kunde kontrollera detta vapen. Att hon lydde allt han sa.

-” Inga känslor alls.” Han log igen, namnet han hade valt för henne passade bara bättre och bättre.

-” Du hedrar verkligen ditt namn, Lethally.”

 

Bills syn återvände stegvis och såret i handen läkte fint, men hans värld var fortfarande väldigt mörk. Om du tänker dig att du går omkring i väldigt mörka solglasögon hela tiden så förstår du hur han hade det, och så fort han skulle ut på scen eller ta en bild med fans så fick han ta på sig riktiga solglasögon, något som gjorde det ännu mörkare.

MTV hade en ny grej för 2010, en välgörenhetsgala, där Tokio Hotel skulle närvara och eventuellt dela ut och få ett pris. De hade även blivit tillfrågade att uppträda men de fick neka eftersom Bill fortfarande bara klarade av att köra akustiskt.

Fotot Bill hade haft i sin hand var för Tom en gåta, det föreställde två tjejer- en svarthårig och en blond. Ena verkade vara i fjorton- femton årsåldern och den svarthårige såg ut att vara elva- tolv.

Han hade pratat med Angel om det, men hon vägrade säga det hon visste.

Angel som faktiskt visste vad kortet föreställde klarade inte ens av att se på det, om det inte vore för att det var bevismaterial så skulle hon ha bränt det.

 

-” Hej.” Angel vände sig tvärt om och fann Tom stående precis bakom henne.

-” Hej.” Hon vände sig tillbaka mot boxningsbollen och slog hårdare, hon visste nu att hon var betraktad men brydde sig inte. Allt hon ville var att få tankarna ur huvudet.

-” Angel, kan vi typ prata lite?” Hon suckade och sänkte nävarna, hon visste att den här stunden skulle komma.

-” Prata på.” sa hon och vände sig om. Hon såg förvånat på honom när hon såg att han höll i en lång påse och en liten låda.

-” Först så skulle jag bara lämna din klänning och dina skor för ikväll och sen undrade jag bara om du var okej? Du har verkat lite borta sen vi hittade Bill.” Hon nickade och tog emot kläderna och la dom på hennes säng, försiktigt så vände hon sig tillbaka mot Tom igen och försökte sig på ett leende.

-” Jag är okej, det är lite mycket att tänka på bara.” Tom tog ett par steg mot henne och hon kunde känna hur andetaget hon tänkt dra in drogs in betydligt fortare än hon tänkt.

-” Vi kommer vara ett par igen ikväll och jag ville bara be om ursäkt i fall att jag har sagt något som upprört dig.” Hon blinkade och förstod, hon fick inte verka sur på honom på galan kvällen. De skulle på någon känd Hollywood gala för välgörenhet och självklart så skulle hon och Liam med.

-” Det är okej, mitt humör kommer inte att förstöra för er.” snäste hon och försökte vända sig bort igen, men en hand på hennes arm stoppade henne.

-” Du vet att jag inte menade det sådär.” Tom stod riktigt nära och hon kände hur hjärtat slog fortare, hon ville slå sig själv! Det här var något hon absolut inte fick känna, det var förbjudet och mot alla regler! Men... hon kunde hjälpa det...

-” Jag vet...” han tog ett steg närmare så att de nästan stod tryckta mot varandra, hon fann sig själv att tycka att han hade fantastiska ögon och märkte inte ens att hon lutat sig närmre.

Hon märkte knappt vad som hände förrän det var försent, förrän hon hade Toms läppar mot sina egna.

Det här var inte en av de många kyssar de delat förr där de bara kyssts snabbt och inte egentligen lagt nån tanke bakom, det här var något annat.

Och nu när hon stod såhär med Toms läppar som sakta masserade hennes så kunde hon inte hjälpa att tänka att det kanske verkligen var något mer. Det här var ömt och sött, något som hon inte var helt van vid.

Tom drog sina händer efter hennes nedre rygg, hon rös och la sin armar om hans hals för att komma närmare. Hon började känna sig yr, som om knäna skulle ge vika när som helst men av någon anledning så skulle hon göra vad som helst för att känslan skulle stanna. Hon kände sig lätt och hon kände det som om hon gjorde något rätt.

Känslan försvann och verkligheten gjorde sig påmind när hon hörde rösten från hallen, snabbt drog hon sig undan och såg förskräckt på Tom.

-” Förlåt, jag kan inte. Du borde gå.”

Tom såg förvirrat på henne, han ville kyssa henne igen! Men här stod hon nu framför honom och fingrade osäkert på sin tröja.

-” Det är inget mellan oss, allt det här är fejk... Du är ett uppdrag för mig...” mumlade hon och han såg på henne. Hon blängde på honom tvärt när hon insåg att han såg på henne.

-”Jag sa att du borde gå.” Tom nickade, han förstod inte varför han inte kämpade för att få kyssa henne igen när hela hans inre skrek efter det. Men det gjorde på något vis ont att veta att hon hade rätt, att hon hade honom i uppdrag. Han visste att även hon kände att det var något mer, så skulle han aldrig få se henne igen när uppdraget var slut. Det gjorde ont, och otroligt nog så hoppades han att någon skulle försöka döda honom för att få ha henne kvar.

-” Okej... Var klar vid sju.” Hon nickade och gick, men han kom inte längre än utanför dörren och in på sitt eget rum innan han sjönk ner på golvet. Han var inte nära tårar, men det kändes hopplöst! Sakta så började han inse att de han alltid skrattat åt eller försökt glömma hade smugit upp på honom... Kärlek?

 

-”Kevin kan du berätta vad det här fotot föreställer?” Tom satte sig vid köksbordet en timme innan de skulle åka, han hade redan gjort sig i ordning för galan och hade tid över så han försökte få svar på lite frågor. Han skickade över fotot på de två flickorna till Kevin som såg med avsmak på det.

-” Har du fått det av Angel?” Om Tom hade fått det eller inte gick ju att diskutera men han nickade i alla fall.

-” Då antar jag att det inte gör något. Vet du vilka det här är?” Tom skakade på huvudet.

-” Jag tror hellre att jag berättar hela historien, är du säker på att du vill höra?” Tom såg nyfiket på Kevin, han skulle äntligen få lite svar!

-” Skyll inte på mig om du ångrar dig sen. Jag kan bara berätta delar, vill du höra allt måste du prata med Angel.” Tom förstod att han också skulle få lite svar om Angel också, något som fick hans mage att slå volter.

-” Angels båda föräldrar var spioner, rysligt bra sånna också. Men när hon föddes så tvingades hon direkt in i världen av hårdträning och vapenhantering, för att försäkra sig om hennes egen säkerhet så började hon tränas redan som liten baby då hon fick ha vikter kring handlederna för att bli starkare. Redan när hon var sex så kunde hon mer om olika stridskonster än de flesta under hela sitt liv. Ju äldre hon blev desstå hårdare tränades hon och dagen hon fyllde tio så fick hon börja kasta kniv och använda vapen, även om jag vet att hon aldrig i hela sitt liv behövt ett vapen för att döda någon.”

Tom satt med munnen vidöppen, även om det var för hennes egen säkerhet så måste hennes föräldrar verkligen legat i och mycket av träningen var med all säkerhet onödig. Han stängde snabbt munnen när Kevin fortsatte.

-” När hon blev elva så fick hon en lillebror, han behövde inte alls tränas lika mycket eftersom Angel skulle finnas där och beskydda honom. Angel fick också en vän just efter, vad jag vet så blev hon också kär. Vänskapen blev till ett förhållande och tolvåriga lilla Angel längtade efter att få visa sina föräldrar vem hon var så kär i. Så hon bröt mot hennes pappas regler och gav ut sitt telefon nummer och tog med sin kärlek hem. Vad hon inte visste var att hon ledde en av hennes föräldrars största fiendes lockbete rakt in i deras hus. Det dröjde inte länge förrän hela huset stormades av en liga, och Angel tvingades se på när hennes föräldrar och lillebror dödades. Efter det så hamnade hon i ett program för spioner, men vad jag förstått så var den tiden inte så trevlig eftersom hon var anledningen till att två av världens bästa spioner dödats.”

 

Tom var stum, han var chockad, han var ledsen! Han ville gå upp till Angel och hålla om henne, eller han ville åka tillbaka i tiden och göra allt ogjort. Han såg ner på fotot, han var helt säker på att Angel var den svarthårige lilla flickan, men den blonde gjorde honom förvirrad.

-” Så det där är... pojken hon föll för?” Han pekade på kortet och Kevin såg förvånat på honom och sa:

-” Hon.. det där är Lethally, den enda person Angel någonsin älskat.”

 

Tom var inte riktigt säker på om han förstod och han kände sig illa till mods när han tänkte på det. Angel var kär i en tjej och han kunde inte sluta tänka att det kanske var just därför hon inte ville vara med honom. Hon hade fortfarande känslor för den där Lethally, hur som helst så insåg han nu att allt hon gjort var att leka med hans känslor.

Ändå kunde han inte vara arg, inte när han hört hennes historia, han kände sig bara bedrövad.

Nästan besviken.

 

Tom klev ur sin bil tillsammans med som andra, bandet åkte i en enskild bil som Kevin körde, Liam och Angel skulle åka i den andra. Han log åt blixtarna och fansen som skrek när han vände sig om för att ta emot Angel när hon klev ut ur den andra bilen.

Han tappade hakan.

Ut klev inte en tjej med kängor, jeans, linne, håret i en tofs och rökiga ögon.

Ut klev en tjej med svarta nit pumps, svarta armband, ett halsband, örhängen, sotiga ögon, håret var utsläppt och lite tuperat samtidigt som svarta lockar letade sig fram över axlarna och en klänning. Klänningen var lätt vriden och hade små veck, den var svart och glitter prydde den ena sidan och gick upp mot ena bröstet likt en eldflamma. Den var inte så lång och längst ner hängde det ut något nät liknande som hade små silver saker hängandes lite här och var. Själva klänningen hölls uppe med två kedjor som gick som axelband. För att komplettera klänningen helt så skylde en svart sjal ryggen.

Tom bara gapade stumt när Angel la sin hand i hans och log, han kunde inte riktigt kontrollera sig och sa:

-” Du är vacker.” Hon log bredare och han la armen om hennes midja. Han kände sig huvudsvag, nästan som om han skulle trilla om han tog ett steg till. Samtidigt som han fann styrkan i hennes ögon att hålla sig uppe.

Bill log när han såg de blickar hans tvilling gav Angel, hans syn förbättrades hela tiden och han kunde nu gå ut utan solglasögon men det var fortfarande mörkt. Tydligen inte mörkt nog för att han skulle missa sin storebror tappa hakan för en tjej. Liam ställde sig upp bredvid honom och de började gå mot paparazzin.

 

-” Tom, Angel, hur skulle ni beskriva ert förhållande?”

-” Angel är det sant att du är gravid?”

-” När ska ni gifta er?”

-” Kom igen en kyss bara!”

-” Angel hur känns det att Tom är känd men inte du?” Journalisterna skrek och Tom log bredare och såg ner på Angel. Av någon anledning så tappade han andan när han såg på henne och påmindes starkt om det han hade fått veta precis innan de åkte. ”Du är bara ett uppdrag för mig..” varför skulle just de orden envisas med att upprepas i hans huvud? Han försökte svälja den sorgsna klumpen i halsen och sa:

-” Välj en journalist att prata med.” Hon log och spärrade upp ögonen, Tom skrattade och ledde henne mot en journalist som inte verkade trängas allt för mycket med de andra.

-” Goddag!” Tom log och ”paret” hälsade på journalisten.

-” Är det sant att ni planerar att gifta er till våren?” Först ökade hans hjärtrytm bara för att sen nästan stanna när han mötte Angels blick, hon såg nästan äcklad ut. Han rätade på sig och klistrade på ett leende innan han svarade:

-” Haha nej, vi har inte ens tänkt på det! Det har varit så fullt upp med musiken och turnén.”

-” Men kan ni tänka er en framtid tillsammans?”

-” Självklart, Angel är tillsammans med bandet allt för mig och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne nu.” Tom hade ingen aning om vart det kom ifrån och när han vände sig mot Angel så såg hon frågande på honom, men journalisten verkade nöjd och vände sig mot Angel. Tom kunde ändå känna att det låg någon slags mening bakom det han sagt.

-” Så du är alltså den som smält playern Tom Kaulitzs hjärta, hur gjorde du det?” Angel verkade lite tillbaka tagen av frågan och hon såg på Tom för support, han nickade bara.

-” Jag vet inte, vi har känt varandra ett tag så han visste väl att jag inte lurade honom.”

Vid de orden så kände sig Tom som om hon hade slagit honom över ansiktet. Precis som hon sa tidigare så var ju deras förhållande bara påhittat... Långt inne önskade han att det inte var det.

Bill vinkade åt dom och de började gå mot honom när journalisten skrek:

-” Tom, TOM! Hur skulle du beskriva Angel ikväll?” Tom stannade upp och såg ner på henne och sen på journalisten. Innan han förstod vad han gjorde så la han båda armarna runt Angels midja och drog henne tätt intill sig. Deras läppar möttes och han kände en våg av elektricitet strömma genom honom. Men allt som skrek i hans huvud var... det är inte äkta...

 

Angel granskade priset framför henne, det var nästan morgon och Tokio Hotel hade vunnit något pris för att ha dragit in mest pengar under en välgörenhets konsert. Hon var stolt men ändå lite nere, Tom vägrade se henne i ögonen ordentligt och hon förstod att hon hade sabbat det. Samtidigt var hon lättad, om han inte visade något för henne så skulle hennes känslor svalna och hon skulle inte bryta mot några fler regler. Hon minns hur det gick sist och hon tänkte inte låta det hända igen.

-” Hallå?” hon såg upp och fann en extatisk Bill vinkande med handen framför hennes ögon.

-” Du har glasögonen på.” var allt hon sa och Bill nickade.

-” Jag vet, alla blixtrar gjorde ont.” Hon nickade och såg hur de andra kom mot henne, men en saknades, Tom.

-” Var är Tom?” undrade hon direkt. Visst det var i och för sig efterfest och det var meningen att han skulle supa ner sig, men det hindrade ju inte att hon ville ha koll på honom.

-” Han är vid baren tror jag.” sa Georg och rykte på axlarna. Angel reste sig hastigt upp och började gå, ärligt så gillade hon inte klackar och fötterna började göra ont.

Efter att hon letat ett tag så fann hon mycket riktigt Tom vid baren pratande med en tjej, hon gjorde sig beredd för att gå fram till honom när hon helt plötsligt kände att hon inte kunde ta ett steg till. Som om hon frös till is inombords.

Tom och tjejen kysstes.

 

-” Hej där!” Tom såg upp från sin drink och fann en rätt snygg blondin stå framför honom, han log.

-” Hej själv.” Hon satte sig bredvid honom han kunde känna hur hon granskade honom, jo hon visste helt säkert till hans rykte.

-” Vad dricker du?” han såg ner på sin drink igen och ironiskt nog hette den:

-” Angel.” svarade han och nedstämdheten kom tillbaka. Blondinen skrattade och beställde en likadan. Tom såg hur hon tvärt vinkade åt någon med en kamera innan hon kom närmre och kysste honom mitt på munnen. Han var inte beredd och spärrade upp ögonen, för att göra allt värre så kunde han se hur Angel stod bakom blondinen, hon såg ut som om någon slagit till henne när hon vände på klacken och gick.

Tom puttade ilsket bort tjejen och sa argt:

-” Jag har tjej, vad fan håller du på med?” Hon såg lurt på honom och sen på mannen med kamera.

-” Imorn är du nog singel igen..” Tom ställde sig snabbt upp och övervägde nästan att slå till henne men insåg att de skulle dra till dom för mycket uppmärksamhet. Istället så sprang han till bordet där resten av bandet och de tre agenterna satt.

-” Har ni sett Angel?” flåsade han fram och Nathan sa:

-” Jo hon skulle hem och kolla säkerheten innan vi kom, och på tal om det! Bra att du kom för vi tänkte fara.” Tom nickade lättat och de gjorde sig i ordning att åka.

 

-” Angel?”Tom öppnade försiktigt dörren till Angels rum, hon hade inte setts till sen de kom hem.

-” Vad?” hörde han hur hon spottade fram. Ha kunde se hur hon fortfarande var iförd sina finkläder satt och vässade en av sina många knivar. Tom svalde, hon planerade väl inte?...

-” Det var inte som det såg ut, hon kysste mig för att få ta en bild!” Utbrast han och Angel såg upp på honom, för en sekund såg hon lättad ut, sen såg hon nästan arg ut. Tom var säker på att han skulle få hjärtproblem på grund av hennes humör svängningar.

-” Det spelar ingen roll, du får kyssa vem du vill Tom. Vi är ändå inte ihop på riktigt.” Stenen föll tungt i Toms mage och han blev nästan arg.

-” Varför är du så himla arg då?” Angel ställde sig upp och blängde på honom.

-” Du har ditt eget liv att sköta och jag mitt. Att jag är arg har inget med dig att göra!”

-” Jasså? Varför blir du då arg när jag kysser en annan tjej?” Tom glömde bort att det egentligen var hon som kysste honom, han ville ha svar och han var less på att bara fyllas med frågor!

-” Om bilden kommer ut i media kommer vi aldrig få en lugn stund, är du trög eller?” Angel märkte knappt att hon brusade upp. Något som inte Tom heller märkte att han gjorde.

-” Du är fullständigt sjuk! Först så kysser du mig och säger att det inte betyder något, men du blir arg när jag kysser en annan. Hur kommer det sig?” fräste han.

-” Jag sa ju att det kommer komma ut i med..”

-” För HELVETE Angel var ärlig för en gång skull!”

-” Du tror så mycket!” Fräsandet hade gått över till skrikande.

-” Varför ljuger du?”

-” Du vet ingenting om mig!” Angel skrek nästan desperat, alla de känslor hon känt under kvällen började sakta släppas fria.

-” Jag vet att du utnyttjade mig! Du är så jävla kall!”

-” Jag bryr mig fan om dig! SLUTA!” Tom tystnade men blängde fortfarande på henne, hon andades tungt och och blängde tillbaka på honom och han sa:

-” Jag vet vad du känner för Lethally, är du fortfarande så DÖDLIGT kär?” Angel bet ihop käken och såg ner i golvet.

-” Fint, riktigt jävla fint.” Hon mötte Toms ögon och han sa inget, hon vände sig om bara för att vända sig tillbaka mot honom.

-” VAD JAG KÄNNER FÖR LETHALLY? Dödligt kär? Hon såg till att jag dödade hela min familj! Du verkar ju redan ha hört den historien!” Tom skakade på huvudet, nej han hade inte hört HELA historien.

-” Så du vill ha detaljer? Visst okej! Jag var elva när jag blev kär för första gången i mitt liv hon var fjorton. Jag var tolv när jag insåg att jag älskade någon för första gången, nej jag älskade inte min familj! Jag fick gå igenom ett helvete för att bli deras perfekta dotter, vad dom sa var för min egen säkerhet var egentligen för att dom skulle kunna visa upp mig som någon slags superunge! Jag slogs, jag blev slagen, hur jävla härligt är inte det! Men då träffade jag Lethally... jag älskade henne så jävla mycket för hon förstod mig...”

Tom stod vid det här laget alldeles tyst och lyssnade, det här var hans chans att äntligen höra sanningen och Angel verkade inte längre bry sig om vad hon sa. Hon vände ryggen mot honom innan hon fortsatte:

-” Dagen då jag tog med henne hem... Min pappa slog mig nästan blodig för att brutit tre av våra regler: ta aldrig hem någon, ge inte ut telefon nummer och fall inte för en person av samma kön. Mamma grät och försökte stoppa honom, jag skrek på Lethally men hon log när hon la på från ett samtal. Bara sekunder efter det så stormades mitt hus av beväpnade män. De sköt pappa i bröstet och mamma försökte springa med mig och lilla Kim, men hon sköts också. De dränkte min lillebror och när mamma skrek åt mig att springa så sprang jag... Jag lämnade dom...”

Tom insåg då att Angel troligen aldrig pratat med någon om det här och säkerligen gjort allt för att förtränga det, han skulle få sina svar men var det värt att röra upp hennes känslor igen?

Angel däremot började bli osäker på vad som egentligen trillade ned för hennes kinder och hon mumlade:

-” Männen följde efter mig in i skogen och överbemannade mig. Lethally följde med dom och jag var lättat för jag visste att hon skulle rädda mig....”

Tom svalde när han såg hur Angel började skaka och han gick fram för att lägga sina händer på hennes axlar, men hon skakade ilsket bort dom.

-” Frågan i min lilla tragedi lyder: Älskade hon mig också?” Hon tog ett par steg ifrån Tom så att hennes rygg hamnade i skenet av soluppgången. Hon lät sjalen hon haft om sina axlar hela kvällen falla till golvet, klänningen som hon hade var djupt u-ringad i ryggen och Tom kunde se hur vita konturer av en tatuering täckte hela ryggen. Han gick närmare och såg att tatueringen var väldigt detaljerad, änglavingar. Varje fjäder hade sin egen kontur och han kom på sig själv med att vara imponerad av tatueraren. Men när han drog med handen efter en av fjädrarna så kunde han känna hur huden stack upp lite och han drog snabbt åt sig den igen, när han såg närmare så insåg han att det inte var någon tatuering. Det var ett ärr.

-” Hon älskade mig nog mycket för att se till att jag fick vingar... Med en kniv.”

 

-” Är du nöjd nu?” Angel vände sig ilsket om och mötte Toms blick, hon var arg! Arg för att han rört upp sånna känslor hos henne, arg för att hon minns men framför allt så var hon arg på sig själv.

-” Nå? Är du nöjd nu när du vet sanningen? Det är nu du ska hånle och påminna mig om hur mycket jag förtjänade det!” Tom teg, han visste ärligt inte vad han skulle säga.

-” Kom igen säg något!” Angel knuffade honom omilt i axeln och han tog några steg bakåt.

-” Angel...” var allt han fick fram.

-” DIN TRÖGA JÄVEL SÄG NÅGOT! SLÅ MIG, HATA MIG! GÖR NÅT!” Tom förstod att all självkontroll som Angel en gång haft var borta och hennes murar var rivna, av någon anledning så försvann hans egen kontroll med hennes. Han tog tag om hennes axlar och puttade in henne i väggen. Han kunde se hur hon öppnade sin mun för att säga något, men hon hann inte.

Tom hade täckt hennes läppar med sina.

Angel började slå honom på bröstet, det gjorde riktigt ont men Tom höll kvar. Den smärta han han tidigare känt försvann med varje slag och han var säker på att hon kände likadant. Slagen blev allt färre och lösare och snart så tryckte han sig närmare. Hon tog tag i hans tröja och drog.

Deras läppar pressades våldsamt samman och Angel bet Tom smärtsamt i nederläppen, hon slickade sedan där hon bitit och Tom särade på sina läppar och släppte in hennes tunga.

De slogs ett tag för dominans innan Toms händer fann sin väg ner över Angels bak och lyfte upp henne i famnen, han började gå mot sängen. Helt utan att tänka på henne så slängde han sig ner på madrassen och deras munnar pressades samman en gång till. Angel började slita i Toms t-skirt och han bröt kyssen tvärt för att få av den, snart började han fumla med Angels klänning. Men hon verkade inte riktigt vara redo för det än så hon drog ner Tom igen för en kyss, samtidigt som hon drog med naglarna på ena handen efter hans bara rygg. Tom rös och stönade till av smärta och njutning. Han sökte sig ner efter hennes hals och sög efter den sköra huden, men när Angel ytterligare en gång drog med sina naglar så bet han till. Han kunde hörde hur hon stönade och tryckte upp sina höfter mot hans. Han log och fann öppningen till klänningen och lyckades öppna den helt, han drog med sig henne upp och drog försiktigt av den. Han suckade nästan när han såg att hon hade en axelbandslös BH under, men lämnade den på. Han kunde känna hennes händer på hans gylf och han attackerade hennes hals igen, han kände hur hon öppnade den och han hjälpte till att få av byxorna. Han märkte att hon använde klackarna för att sparka av hans byxor den sista biten och han stönade, en hand sökte sig upp och smekte över hennes bröst. Snart så började han lämna ett spår av nafsande kyssar längsmed hennes hals, ner på varje bröst och längre ned på magen. Han visste precis vad han ville göra, men hon hindrade honom och drog upp honom mot sig. Deras läppar möttes igen, men den här gången mindre våldsamt och mer passionerat. Han stönade när hon tryckte sig upp mot bulan i hans underkläder och han började gnugga sig mot henne. Hon stönade och lät båda händerna dra, lite försiktigare, med naglarna efter hans rygg igen.

-” Åh gud...” Tom märkte inte ens vad han sa, huvudet snurrade och hela han krävde mer.

-”Tom... vänta...” Han avbröt lite besviket vad han gjorde och såg henne i ögonen, förvånad av att finna små spår av tårar där.

-” Vad?” Han strök försiktigt med tummen över hennes kind, all den våldsamma upphetsningen hade runnit av honom på bara sekunder. Solljuset sken in genom fönstret och gjorde så att hela hon fick ett gyllene sken.

-” Jag vill inte va någon du glömmer imorn...” Tom fann henne dyrkansvärd när en nyans av rosa spred sig över hennes kinder. Det här var den Angel han föll för, den sårbara personliga Angel.

-” Aldrig...” Han böjde sig ner och kysste henne ömt på läpparna, men hon tryckte snart bort honom igen och såg osäkert på honom.

-” Vad är jag då?” Tom visste inte riktigt vad han skulle svara på den frågan, han hade nyss insett sina känslor... Men det kändes som om dom alltid varit där, det kändes som hon alltid varit den person Tom såg framför sig när han såg sig själv som åttioåring sitta och se på hans och Bills barnbarn och hålla handen med en person han älskat i flera år.

-” Du är någon jag ser mig själv med...” Han kysste henne på halsen,

-”... någon jag håller handen med när det regnar...” på käkbenet,

-”....någon jag ger min jacka till även om det är kallt....” på kinden,

-” … och du är någon jag random kysser på munnen.” på munnen. Han kunde känna henne le mot sina läppar och han andades ut, för en sekund var han nästan rädd att hon skulle putta bort honom och påpeka att deras förhållande var fejk. I stället så öppnade hon munnen och sa:

-” Jag tror... att jag har fallit för dig Tom Kaulitz...” Tom suckade och attackerade hennes läppar varsamt.

 

-” Godmorgon mina damer och herrar!”

-” Bill wtf? Angel har inte klivit upp än!” Georg tog emot mjölk glaset som Bill sträckte fram, Bill hade vaknat tidigt av någon anledning och bestämt sig för att göra frukost till alla. De flesta gissade att det berodde på kaffet med sju sockerbitar i som Bill druckit kvällen innan.

-” Nej jag vet men jag räknar Georg som en dam, han här nästan lika långt hår som Angel!” Georg fick kämpa för att inte spotta ut det han drack på Bill när Kevin skrattade:

-” Bill, du har LÄNGRE hår än Angel.” Georg skrattade men tystnade när han såg att Bill fortfarande log.

-” Jag ser feminin ut för att jag vill det, Georg har det bara i sig.” Han log sockersött och blinkade åt honom. Liam kysste skrattande Kevin på kinden och Gustav flinade. Georg däremot blinkade, det tog ett tag innan han insåg vad Bill sagt.

-” Meh! Hallå!” han reste sig upp och skulle precis försvara sin maskulinitet när han han kände hur något kletigt träffade hans vänstra ansiktshalva. En macka med mjukost på... och om man riktade blicken lite längre bort så kunde man se Bill skratta så han knappt kunde stå. Georg hade planer på att bli arg, men han kunde inte! Inte när hans bästa vän inte skrattat ordentligt på flera veckor.

-” Vad är det med dig idag?” Bills skratt lugnade sig och han såg på Georg som med ett leende försökte få bort mjukosten från ansiktet och håret.

-” Jag vaknade i morse och såg helt klart, alla ljus och allting.”

-” Härligt!” Bill vände sig mot dörren där Tom stod, han log ännu bredare när en blyg liten Angel stod bakom honom och höll honom i handen.

-” Jag ser att jag inte är den ende som vaknade och såg världen i ett helt nytt ljus i morse!” Tom blev med ens rädd att Angel skulle dra sig undan, men log när hon bara kramade hans hand hårdare. Leenden gick genom rummet under hela frukosten och alla pratade ivrigt med varandra, Kevin började tok skratta åt något som Gustav sagt och i det stora hela var det en trevlig stämning.

-” Vad händer?” Nathan klev in i köket, endast iförd mjukisbyxor och håret stod åt alla håll, av någon anledning kände Tom att han borde titta på Bill. Han var glad att han gjorde det, för Bill hade ett riktigt elakt flin på läpparna. Han hade nästan lust att varna Nathan för mjukost mackan som Bill höll i handen... Nästan.

 

Förmiddagen var inte särskilt speciell, Angel berättade lite om vapen för bandet och de umgicks bara. Bill kunde inte sluta le så fort han såg sin bror stirra på Angel.

-” Du dreglar.” viskade han retfullt när han gick förbi sin bror, vars blick tycktes vara fast vid Angels händer när hon putsade sitt vapen som hon själv konstruerat. Bill fick erkänna att vapnet helt klart var snyggt, helt svart men längst ner på handtaget så gick det ut vingar ut över sidorna.

Bill skrattade när han fick fingret av sin bror men övergick till att återigen bara le när Tom flätade samman sina fingrar med Angels.

Lunchen kom och den här gången var Bill inte lika ivrig att laga mat, den tidigare sockerkicken började lägga sig och han var faktiskt rätt trött. Så han anförtrodde Kevin och Liam det tunga ansvaret att laga hans mat, då hade han i alla fall en chans att vila upp sig inför konserten kommande kväll. Även middagen passerade och bandet började göra sig i ordning för en soundcheck klockan sju och sen konsert nio. Agenterna stoppade på sig alla möjliga typer av vapen, men Liam och Angel var dom som troligen både gömde och hade mest. Liam som inte hade så tighta kläder rymde lätt saker i byxorna, jackan och i bältet, men det var Angel som var imponerande!

Under den enorma svarta munkjackan hon lånat av Tom hade hon sitt pistols höljde runt axlarna där hon hade två pistoler under axlarna och två knivar bak på skulderbladen, i de rätt tighta byxorna hade hon två knivar, två i vardera sko och en vid svanskotan. Det var faktiskt lite roligt när Tom skojat om att hon hade en kniv i BH:n och Angel svarat ” Hur visste du det?”, Bill var bara glad att han var på Angels goda sida.

Bandmedlemmarna själva hade inga vapen, de hade avböjt när Nathan påpekat det eftersom dom inte ville bära vapen i närheten av fans när dom var osäkra på hur dom skulle hantera dom. Tom totalvägrade hur som helst.

-” Bill, är du klar?” Bandet och agenterna väntade otåligt i trappan på sångaren som verkade ta mer tid än vanligt, de kunde höra skyndsamma steg uppifrån och Tom suckade lättat.

De kunde äntligen se Bills skor långsamt ta steg för steg ner för trappan, lite för långsamt.

-” Bill, kom igen! Vi har inte hela dagen på oss!” När ytterligare ett par skor följde med Bills så blev det alldeles tyst och Tom glömde för en sekund att andas när hela Bill och hans följeslagare blev synliga.

En hand täckte Bills mun och Tom kunde se rädslan i Bills ögon, handen tillhörde en fullvuxen man i uniform och i den andra handen höll han en pistol... Hårt tryckt mot Bills strupe.

-” Ett steg till och skönheten här får betala.” Tvillingarnas ögon möttes.

 

Tom var inte riktigt säker på vad som hände, först så kunde han se hur mannen log elakt bara för att sen se hur han livlöst föll framstupa över Bill som lyckades hindra sig själv från att dras med i fallet. Kniven i nacken och Angel bakom gav Tom det svar han behövde.

-” Tom!” Tom tog emot sin bror i sin famn, han skakade lätt och Tom strök honom tröstande över håret. Rummet var alldeles tyst, nästan i chock och Tom blev nästan arg över att väggarna inte kunde prata och ta bort lite av den läskiga tystnad som bara låg runt dom. Lite längre bort kunde dom höra ett starkt ljud, nästan som en varningssignal och Angel försökta överrösta oljudet när hon skrek:

-” Håll er undan! De är här!” Tom såg hur hon tecknade något åt agenterna och de ställde sig alla i position framför dom. Han kände sitt hjärta bulta hårdare när Angel ställde sig framför honom och han försökte röra hennes hand, men istället mumlade hon bara.

-” Det händer igen...” Han såg sig omkring och insåg att alla agenter dragit vapen- alla förutom Angel vars händer skakade men snart knöts ena näven och hon drog av sig Toms tröja.

-” Här!” Hon drog upp ena vapnet hon hade under armen och gav det till honom, men han tvekade.

-” Ta det! Det är ingen lek längre!” Han såg desperationen i hennes ögon och var precis på väg att viska hennes namn när flera fönster krossades och dörren rycktes ut av något som liknade en MC. På tiden av Toms blinkning så stormades huset av män i uniform. Han backade lite och kände hur hans vänstra hand kramades hårt- Bill. Hans yngre bror såg rädd ut där han stod men samtidigt väldigt modig, något som Tom också ville känna. Han önskade att han kunde känna något slags mod där han stod med ett vapen i handen. Bill slet bort sin hand från honom för att kunna skydda sig själv och Tom insåg att mannen som kom mot honom inte tänkte be om autograf.

 

Han kände hur kroppen reagerade av sig själv medan tankarna strövade fritt inom honom.

Vad skulle han göra om det här gick fel? Om han skulle överleva ensam, som Angel? Om Bill skulle dö utan honom, eller om Angel skulle offra sitt liv för honom igen. Han var rädd, riktigt rädd, men det hindrade inte adrenalinet från att ilsket pumpa ut i hans ådror och låta kroppen reagera automatsikt.

Han hörde pistolskott avfyras och han blev räddare, tänk om den träffade någon i bandet? Eller om den träffade någon av Kevin eller Liam, skulle dom då kunna gå vidare om den andre dog?

Det kändes helt plötsligt väldigt konstigt i ena armen och han förstod att han troligen stukat handleden, hur kan kunde veta det hade han ingen aning om för det gjorde inte ont. Kanske var det som Angel sagt, att när man är i en situation mellan liv och död så reagerar kroppen för att överleva.

Han började tänka på Angel och historian hon berättat, hur hon lurats att leda sin familj in i döden, hur den person hon älskat stuckit henne i ryggen. Han bestämde sig för att aldrig låta någon som Angel älskade såra henne igen. Någon som Angel älskade? Han tänkte på vad han själv kände för henne, hur alla fjärilar i världen tycktes bo i hans mage när hon log mot honom. Hur elektrisk varje kyss kändes och hur oerhört mycket fortare hans hjärta slog när hon såg honom i ögonen.

” Jag kan älska henne...” tänkte han innan han vände blicken så att han kunde se henne. Hon slogs med knivar mot en större man, hennes ögon lyste och hon hade blod på kinden. Vem som helst skulle sett ett monster, men Tom såg den rädsla hon bar på den skyddande instinkt hon kände när hon hindrade en man från att sticka Nathan i ryggen. Hjärtat svällde med något han för första gången förstod vad det var och han var nära att bli knockad.

 

Samma piercande ljud löpte genom huset och mannen som Tom försvarat sig mot sparkade lätt av honom pistolen innan han och de andra drog sig ut genom fönstren eller genom hålet som en gång varit ytterdörren. Tom såg sig förvånat omkring, varför drog dom sig tillbaka?

Svaret fick han när han vände om ett halvt varv.

En blond tjej stod mitt i rummet, hon hade shorts, kängor och ett linne. Skärpet bestod liksom Angels, av patroner och hon hade säkert fem pistoler fast satta vid sin kropp, men ett sjätte hölje var tomt. Den pistolen hade hon i sin hand.

Tom följde hennes arm med blicken och fann Bill lutat över en stol, med pistolen riktad mot hans huvud.

-” Jag föreslår att ni står precis där ni är.” Tjejen log och såg sig omkring, hon mötte Toms ögon för en sekund innan hon drog upp en till pistol och sköt rakt upp i taket. Hon skrattade men Tom märkte det inte ens. Allt han såg var sin brors livlösa kropp på stolen, hur de vita dreadlocksen var rödstänkta och täckte ansiktet.

När Tom såg sig omkring så insåg han också att det bara var han och Kevin som fortfarande stod upp. Georg satt i ett hörn med Gustavs huvud i sitt knä, men kunde tydligt se hur det droppade blod från olika delar av Georgs ansikte, Gustav verkade vara medvetslös, han hade ett skärsår rakt över sin stjärntatuering på underarmen. Kevin satt lutad mot trappan och höll sina ögon fast svetsade på Liam, hans ben såg ut att vara vridet felaktigt och Tom mådde ännu mer illa. Trots det så fortsatte han söka igenom rummet och fann Nathan, han låg mot väggen med huvudet ner, håret låg för hans ansikte och, Tom drog efter andan, det såg inte ut som han andades.

Tom hade fortfarande inte släppt ut sitt andetag när han sökte igenom rummet en gång till, en person fattades.

-” Åh Angel, kom ut, kom ut och lek!” Skrattade tjejen och tryckte pistolen mot Bills huvud, Tom höll på att springa fram men Kevin stoppade honom. Han såg honom i ögonen och skakade på huvudet, men det blev suddigt för Toms syn försämrades när han såg hur enstaka droppar blod föll från Bills huvud.

-” Snälla rör på dig...” Viskade han, men Bill var stilla.

-” Åh kom igen Angel! Jag vet att du inte dött, mina mannar har ingen chans mot dig.” Hon låtsade

säkringen på pistolen. Tom kände hur den första tåren föll, scenariot som Angel en gång beskrivit började likna sanningen. Men den här gången så kunde han inte ens se ett vapen!

Han kunde se hur tjejen la pekfingret på avtryckaren och han höll andan, var det nu som hans ben skulle föra honom framåt och han skulle be för sin brors liv? Även om det var den ursprungliga meningen så ändrades den då han insåg att han inte kunde gå och än mindre tala. Han skulle bli vittne till Bills död....

Tom kunde höra någon komma ned för trappan och han lyckades slita blicken från sin bror, bara för att finna Angel längst ner i trappan. Det fanns inget annat än kyla i rösten då hon viskade:

-” Lethally...”

 

Tom såg förvirrat på kvinnan som höll pistolen mot Bills huvud, var det här Lethally? Kvinnan som Angel precis berättat om.

-” Hur är det med ryggen?” Angel blängde bara kallt på henne och svarade.

-” Bra tack, ditt svek kändes knappt.”

-” Ouch, är det meningen att jag ska känna något nu?” Tom såg på Lethally, hon lekte med pistolen hon inte höll mot Bills huvud och riktade den åt olika håll.

-” Erkänn att du saknar mig.” Angel tog några steg närmre och log.

-” Lika mycket som jag saknar en kniv i ryggen.” svarade hon spydigt, lite lekfullt la Lethally pistolen mot sina läppar och gapade lätt.

-” Oj, men om jag minns rätt så fick du en kniv i ryggen. Jag gjorde dig till Angel, glöm inte det lilla Angelina Dana .” Gitarristen hade aldrig tänkt på att Angel kanske inte riktigt var hennes riktigt namn och förvånades över hårdheten i Angels blick när hennes namn nämndes.

-” Angelina Dana finns inte längre, hon dog när du dödade henne.” Förvirring spred sig över Toms ansikte när han såg att Lethallys leende försvann en aning, bara för att återvända mer hånfullt.

-” Hur kommer det sig att du lämnade USA, för många svåra minnen?” han kunde inte se Angel röra en min och han gissade att hennes mur var uppe och starkare än aldrig förr.

-” Jag är där mina uppdrag är, till skillnad från dig så försöker jag räta upp mitt liv.” Lethally skrattade och Tom ryckte till, han hörde ett svagt stön bakom sig och såg att Gustav öppnat ögonen. Georg hade lyckats dra upp honom mer i knät och strök honom försiktigt över ansiktet. Det såg nästan ut som om Georg grät...

-” Lägg av Angel, du är bara arton och du har redan dödat mer än dina föräldrar gjorde.” Angels blick flackade tvärt mot Tom, något som inte undgick Lethally som vände sig om och såg på Tom, hon log.

-” Jasså det visste du inte? Men jag kan berätta hur lilla Angelina blev Angel.” Angel knöt sina nävar ytterligare när hon började:

-” När lilla Angelina såg sina föräldrar dö och blev bedragen av den enda person hon litade på, insåg hon att hon var sitt eget vapen. I ren ilska så började hon döda agenter och militärer. Jag kan lova att ingen listade ut att det var hon, jag menar en trettonårig flicka som mördar super agenter är ju knappast troligt, eller hur?”

Tom såg på Kevin och Liam som båda hade sina munnar öppna, han kunde gissa att han själv såg likadan ut.

-” Haha, vill ni veta något roligt? Angel heter inte Angel på grund av att hon valde det, haha nej nej! Angel kommer från ”the Angel of Death”, ett rykte som spreds mellan rädda militärer. Som tur var så fick FBI tag i henne just efter hon fyllt fjorton och oj vilket liv det blev! Vem var hon? Var det hon som dödat så många? Varför? Hade hon utomjordiska krafter! Haha, nej nej.. Hon var bara så ilsken och kanske lite vilsen.” Lethally skrattade hånfyllt och såg på Kevin.

-” Du trodde säkert att hon var fläckfri och bara hade ett jobbigt förflutet när hon började träna er som femtonåring, eller kanske trodde du också att hon hade superkrafter?” Lethally skrattade och Tom sökte Angels blick, han behövde någon slags konfirmation om att allt detta var sant. Deras ögon möttes och han såg hur hon nickade och såg en aning sorgset och tvekande på honom, han visste inte vad han skulle känna. Hon hade mördat, hon var en mördare... Men...ändå...Tom höll kvar hennes blick och han kunde se att hon blev mer och mer osäker. Även det hann Lethally snappa upp.

-” Åh, jasså, nu förstår jag varför du är här. Oj, vad jag känner mig dum! Angel du måste presentera mig för din nya kärlek.” Angel teg och Toms mage slog volter.

-” Kom igen nu Angel, precis som på gamla goda tiden!” sa Lethally sarkastiskt men när Angel fortfarande teg och höll Toms blick så suckade hon. Hon ryckte upp Bill från stolen och höll uppe honom i tröjan, säkringen på pistolen släpptes och hon tryckte den rakt under Bills hals.

-” BILL!” Tom tog ett steg framåt men hindrades av Kevin från att gå längre, Lethally log belåtet.

-” Aha, det här är alltså Bill... Då är du Tom, har jag rätt älskling? Eller måste jag skjuta honom?” Hon riktade blicken mot Angel som hade sänkt sin.

-” Fast han känns rätt död, det kanske inte gör någon skillnad om jag skjuter eller inte. Vågar du ta risken Angel? Eller har jag rätt när jag säger att det där är Tom?” Angel såg upp på Tom igen som hade tårar i ögonen när han såg på Bill och hon mumlade:

-” Ja.”

-” Oj, men då börjar jag förstå! Du är hans livvakt! Oj, oj, oj... Angel du vet att man inte får falla för dom man ska vakta! Det är att bryta mot reglerna och du minns ju sist du bröt mot reglerna!” Lethally slängde ner Bills livlösa kropp på golvet och Tom såg med skräck hur Bill inte ens reagerade på att flyga genom luften som en docka och sen landa på golvet.

” Snälla Bill... snälla... rör på dig.. stanna med mig...”

Han slängde sig på knä vid honom, i sitt panikartade letande efter en puls så insåg han snart att Bill inte hade en.

-” Nej.. nej...” Tom kände tår efter tår falla och han märkte knappt hur Lethally riktade sitt vapen mot honom, men en kniv flög genom luften och fick henne att tappa vapnet. Hon såg upp på Angel och sa:

 

-” Fy fy Angel, lek snällt!” Toms förakt började brinna, han mådde illa av Lethallys sarkasm och avskydde hennes leende.

-” Rör.honom.inte.” Angel talade genom tänderna och Tom såg med skräck hur hennes ögon blivit svarta och i dom brann något helt annat än det han var van att se. Hat.

-” Oj gjorde jag lilla Angelina ilsken? Kom igen Angel, håll inte tillbaka!” Tom hörde hur huset blev tyst, allt som hördes var ett skratt som studsade mellan väggarna. Angels skratt.

-” Snälla, om jag håller tillbaka eller inte gör ingen skillnad. Du har fortfarande ingen kontroll över dina känslor Lethally, du har egentligen ingen balans när du står så där. Du skulle lyssnat bättre när din söte lille arbetsgivare bad dig koncentrera dig fullt ut, eller du kanske koncentrerade dig på att låta honom komma in?”

Tom såg ner på Bill igen när Lethally slängde sig mot Angel, han förstod inte var hon menat men det hade definitivt verkan på hennes fiende.

Lethally slog och slog men den yngre blockerade bara, leendet på läpparna var fortfarande kvar.

Angel började tillsist också slå tillbaka, varje muskel jobbade och det behövdes inte många slag för att hon skulle kunna slå bort Lethally från henne.

-” Du använder inte rätt muskler gumman, jag tror jag berättade det för dig när vi firade jul ihop.” Lethally kastade sig återigen mot Angel, som fortsatte blocka tills hon helt enkelt slog bort henne. Tom såg upp och satt frusen på stället, han förstod att det här handlade inte längre om om vad som hände idag eller var som skulle hände imorn, det här var en uppgörelse som skulle skett för flera år sen.

Han kunde se hur Angel skickligt använde sitt fotarbete och sina bara händer för att Lethally inte skulle kunna komma åt henne. Varje gång som hon slog bort henne påpekade hon en svaghet och Tom påmindes om att Angel kanske var ett underbarn. Hon var precis arton och ändå kunde hon lätt få bort en två år äldre kvinna, tankarna vandrade också iväg på de hon mördat som tretton och fjortonåring. Han började förstå vad Lethally menade med ”sitt eget vapen”, för det var kanske just det hon var- ett vapen. Ett dödligt sådant. När Tom återvände till verkligheten så stod Lethally en bit ifrån Angel och andades tungt, av någon anledning så log hon nu och Angels ögon var fortfarande svarta.

-” Du glömmer en sak Angelina, jag har inget att förlora. Det har du!” Tom kände hur en kniv susade förbi hans kind och hur ett litet sår bildades. Han fick ögonkontakt med Angel som såg skrämt på honom, det gav Lethally chans att agera. Hon drog fram två pistoler och riktade en mot Tom och en mot Angel.

-” Oj, vad ska du göra nu Angel? Du kan hoppa på mig, men du vet att jag hinner skjuta honom. Vad väljer du?” Tom förstod först inte, men när han såg Angel sänka sina händer så började en dålig känsla i magen bildas.

-” Kasta dina vapen sötnos!” Han såg med skräck hur Angel drog fram vapen efter vapen och kastade dom på golvet, ett av dem landade precis vid Bills huvud. Det vapen som Angel själv konstruerat, den med änglavingar efter handtaget. Han följde hennes rörelser när hon höll upp händerna och när hennes svarta ögon ersattes med hopplöshet kunde Tom känna tårarna i halsen.

-” Angel nej...” orden lämnade hans läppar som en viskning, men han visste att hon hörde när hon bara såg på honom.

-” Åh gud vad jag har längtat efter det här!” Med pistolen fortfarande riktad mot Tom så sparkade hon Angel i magen, första gången så märktes det knappt att Angel hade ont. Men när sparkarna började riktas mot hennes huvud och ben tvingades hon ner på knä. Även om det var lite så kunde han se hur blod och blåmärken satte sina spår över hennes vackra ansikte, hon ställde sig upp igen.

-” Vet du? Det här känns lite baklänges!” Lethally log stort och fick in med träff med näven rakt över Angels hals, något som fick henne att tappa andan.

-” Du såg när din familj dog, nu får dina vänner se när du dör! Det ger mig en känsla av ironi tycker du inte?” Angel såg inte ut att kunna prata, hon höll sig fortfarande om halsen när hon fick en spark i sidan.

-” Angel!” Tom skrek när han såg hur hon flög över golvet, han såg inte hur Kevin börjat skaka och att Liam satt med tårar i sina ögon. Allt han såg var hur ett liv försvann, allt han kände var hur han blev tommare och tommare inombords. Det var då han insåg det, hon gjorde det igen! Hon gav sitt liv för honom- igen... Och den här gången skulle hon inte komma undan...

Vad är det man säger? Tredje gången gillt?

-” Hur känns det gumman? Börjar du inse att kärlek gör dig svag?” Tårarna rann ned för Toms ansikte när han såg hur Angel tappert försökte resa sig upp från golvet, bara för att bli uppdragen i tröjan. Lethally höll pistolen hon tidigare riktat mot Tom tryckt mot hennes hals.

-” NEJ!” Tom skrek genom tårarna och han kunde känna hur magen frös till is. Det här hände inte, det var inte verklighet! Han försökte möta Angels blick, men allt han kunde se var hennes sammanbitna ansiktsuttryck. Ena handen hade hon släppt ner så den hängde mot golvet och den andra höll ett stadigt grep om Lethallys handled, hon pressade ihop läpparna till en vit linje och verkade bara vänta.

Kunde man vägra låta någon dö? Kunde man vägra låta någon man älskar dö?

Tom strök försiktigt Bill över håret när han sänkte blicken, han skulle inte klara av att se det. I hela sitt liv så hade han alltid tänkt att sånt här bara hände på film, att folk dog ifrån varandra hände bara på nyheterna. Men om det nu var så? Hur kom det då sig att han satt och strök sin livlösa bror över håret, för var drag blev handen bara blodigare?

Fingrarna snuddade tillsist Bills halskedja och han försökte greppa den, han ville få krama något, släppa de tankar på det skott som skulle förändra hans liv. Problemet var bara att han inte kände kedjan ordentligt, det var något annat.

Försiktigt så drog han fram det, det kändes kallt och lite tungt i hans händer. Han hörde ett klick och förstod att Lethally låtsat på säkringen, han förstod knappt vad han gjorde när han gjorde likadant och höjde handen mot Lethally.

-” Sikta, andas, skjut.” Tyvärr hörde Lethally klicket från hans egen säkring.

 

I slowmotion kände hur kulan trängde igenom hans hud samtidigt som han flög bakåt och slog huvudet i väggen.

-” TOM!” det kändes som om han låg där i flera timmar, han kände hur något sakta försvann från honom och hur bröstet blev kallare och kallare. Han försökte lyfta sitt finger, men han orkade helt enkelt inte. Tröttheten slog honom så plötsligt.

-” Det kommer bli okej...” Rösten påminde om Bills och det var det sista han hörde innan allt blev svart.

 

” Jag hade alltid haft min tro på ödet, efter varje ont så kommer något gott... Men för några år sen så ändrades min tro. Hade någon då berättat för mig att mitt liv skulle förändras så hade jag välkomnat det. Det var på den tiden då jag inte visste vad den förändringen skulle innebära...

***

-” Lethally snälla! När dom ser dig så måste dom förstå varför jag tycker om dig!” Hon var tolv, det svarta håret var bara axellångt och kroppen var outvecklad och fri från de plågor den senare skulle få uppleva. Nej, sinnet var inte tyngt av sorg, för de djupblåa ögonen lyste fortfarande av styrka.

-” Tänk om dom blir sura ändå, Angie... Jag vill inte att du råkar illa ut igen för att du bryter mot reglerna!” Nej, hennes liv var långt ifrån perfekt! Dagar som började och tog slut med träning i olika former.

Många kan tycka att ett barn ska få vara barn så länge det kan, men Angelina Danas föräldrar hade en annan åsikt. Till en början var det för hennes egen säkerhet men det utvecklades snart till en slags utmaning att göra deras dotter så skicklig som möjligt.

-” Kom igen!” hon gick fram och tog den andra flickan, Lethally, i handen. De hade precis påbörjat sitt andra år tillsammans eftersom de firat ett år bara några veckor tidigare. Ja, Angelina tycktes redan ha gjort sitt val av livskamrat, under lite mindre än två år så hade de kommit varandra så nära och hon var helt säker på att hon aldrig skulle hitta någon som hon kunde älska lika fullt ut.

Efter en snabb kyss på kinden så gav Lethally med sig och hon följde med sin flickvän hem.

***

Jag jublade inombords, mina föräldrar skulle äntligen få träffa flickan i mitt liv! De var tvungna att förstå mig när de träffade henne! Jag vet inte om det hör ihop med att jag var tolv eller om jag bara var så naiv, något jag inte alls var i vanliga fall. Jag trodde nog bara att jag kände mina föräldrar.

Något jag minns klart är hur lycklig jag var när jag gick hem, hand i hand med Lethally... Jag visste inte bättre och även om träningen borde sett till att jag gjorde det, så var jag kär utöver normala gränser och blind för omvärlden.

Hon förvånades över att vi bodde mitt ute i skogen och hur långt jag gick varje dag till skolan och hem. Jag tänkte aldrig på att hon granskade mina fingrar när jag slog in koden som fick våran grind att öppna sig. Jag såg inte heller att hon log där hon gick, jag var för upptagen av lyckan som gick genom magen och min förväntan att få presentera Lethally för mina föräldrar.

Spänt öppnade jag dörren, det var som vanligt ingen i sikte så jag ropade:

-” Mamma! Kom!” Mamma var nog lättast att börja med, hon skulle med all säkerhet förstå hur mycket jag älskade flickan som höll min hand. Pappa kunde vara svårare.

När steg i trappan hördes så höll jag andan, mammas röda klackeskor blev synliga och jag log från öra till öra. Synd bara att hon inte delade min glädje.

När hon fick syn på mig och Lethally så stannade hon tvärt, jag antar att man kan säga att CHOCK är ett bra ord att beskriva ordet som stod skrivet i hennes ansikte. Jag var fortfarande förväntansfull när hon öppnade munnen för att prata.

-” Vad har du gjort Angelina?” Det var inte exakt det jag hade väntat mig när hon pratade, men jag behöll mitt leende och sa:

-” Mamma, det här är Lethally, min flickvän!” Känslan av en mors hand som snabbt snärtar över ens kind är faktiskt något man aldrig glömmer, det gör inte bara fysiskt ont.

-” Hur vågar du säga så Angelina! Det är fel! Din pappa kommer att bli så arg!” Som om jag inte förstått det direkt hon sa det så kom pappa precis in innan för dörren.

-” Vem i helvete är du?” Pappa blängde på Lethally och sen på mig, jag sökte Lethallys hand och fann den. Vart mitt mod kom ifrån har jag ingen aning om, men jag fattade det i alla fall.

-” Pappa, det här är Lethally, min flickvän och jag älska...” Jag hade inte riktigt hunnit reagera innan jag var uppe i luften och mötte min pappas ursinniga ansikte. Hur fort det hann gå så fel förstår jag knappt än idag.

-” Hur många gånger har jag sagt åt dig att följa mina regler?” Han skakade om mig och jag blev rädd när jag såg att mamma blev rädd, pappa började bära mig mot vardagsrummet. Pappa var väldigt bestämd när det gällde regler, något ni kanske märker...

-” Jake, hon är tolv! Hon menade nog inte att ställa till..” mamma tystnade bara genom att pappa såg på henne. Självklart visste jag varför vi hade de regler vi hade, för att ingen av mammas eller pappas tidigare fiender skulle söka upp oss. Men det här handlade om Lethally, min två år äldre kärlek! Något inte pappa förstod.

-” Kim, det är dags att flickan förstår att vi menar vad vi säger!” Jag landade hårt på golvet och pappa började med sina predikningar om hur fel homosexualitet är och hur straffad jag skulle bli för att jag bröt mot reglerna.

Mamma skrek till då pappa höjde sin näve mot mig, jag förstod knappt att det hände förrän min vänstra ansiktshalva kändes bedövad och pappa skrek:

-” Horunge, fattar du vad du kan ha ställt till med!” Han lyfte upp mig i tröjan och slängde omkring mig som den docka jag kände mig som. Jag hörde hur han svor och att mamma tillsist börjat gråta, men jag lyckades inte hitta Lethally med blicken. Hon var inte i rummet och jag började frukta att pappa hade gjort något mot henne. Den tanken ställde om mitt huvud helt och jag började kämpa emot.

-” Var är Lethally?!” Allt jag fick till svar var golvets hårda yta mot min kropp och ett skåp som slog i mitt huvud. Kroppen kändes bedövad, liksom mina känslor. Jag hade verkligen hoppats på att de skulle gilla mitt val, att de äntligen skulle vara stolta över den jag var! Bara en dröm tydligen...

-” Jake snälla!” jag vände mig om och såg på mamma, jag kände knappt något för henne längre där hon stod med tårarna som trillade ner för kinderna och min bror i famnen. Allt som betydde något var synen jag fann bakom henne.

Lethally.

Synen borde gjort mig lättad, istället skrämde den mig mer än vad det pappa gjorde mot mig.

Hon log... I sin hand höll hon en telefon som blinkade.

På bara sekunder så kunde vi höra varningssignaler ebba igenom huset, först krossades en ruta.. sen alla.

Män i militäruniform slog sig in i vårt hus och pappas grepp om mig lossnade helt när han föll framstupa över mig. Blod spred sig efter mina kläder, men det var inte mitt den här gången. Det var pappas... Jag lyckades ta mig bort från honom och försökte ta mig till Lethally, men mamma tog bara tag om min redan sönderslitna tröja och drog med mig ut. Det var då jag förstod att vi skulle få springa för livet.

Ett skott var allt som hördes och mamma tappade min bror, vi båda skrek. Mamma hade blivit skjuten i axeln... Männen fick tag i honom och drog med honom in, men två stannade kvar.

-” SPRING ANGELINA!” Jag försökte lyda mammas order men benen ville inte lyda när jag såg hur männen sköt skott efter skott genom henne. Jag hade lärt mig att stanna och slåss, inte springa och lämna min familj bakom.

-” Snälla spring och se dig inte om!” återigen vägrade jag göra som hon sa och jag såg hur hon försvann mer och mer. Jag ville göra något, jag ville hindra döden från att ta min mamma, men en tolvåring har inte så mycket makt över livet och döden.

-”ANGELINA DANA, DET ÄR EN ORDER!” det var som om mamma låtsat en spärr och mina ben lydde plötsligt. Jag såg på mamma en sista gång innan jag lyckades börja springa.

Steg ekade bakom mig och jag sprang fortare, men mina korta ben hade ingen chans mot deras långa och snart var jag nere på marken.

Vad som hände sen kan jag inte återge i detalj, jag minns bara att jag skrek och kämpade för att ta mig loss.

Något som däremot aldrig lämnar min näthinna är bilden av Lethally stående över mig, lättnaden jag kände var obeskrivlig. Hon älskade ju mig, hon skulle aldrig skada mig.

-” Lethally!”

Har ni någonsin känt hur allt ert hopp runnit ut på bara sekunder?Det har jag.

Det försvann när Lethally böjde sig fram mot mig och sa:

-” Gumman, du är mitt uppdrag.” Hon kysste mig mitt på munnen innan hon fick männen att lägga mig platt mot marken.

Ni vet att man brukar säga att elefanter glömmer aldrig? Det gör inte tolvåringar heller... Jag glömmer aldrig när dom slet upp min tröja och Lethally satte kniven jag gett henne mot min hud.

-” Var inte orolig gumman, jag ska se till att du får vingar.”

 

När jag slog upp mina ögon så kände jag inget annat än smärta, smärta i ryggen och smärta överallt, min innersta önskan var att få blunda och aldrig kunna vakna igen. Men det är då överlevnads instinkten slår till.

Det är lite blurrigt hur jag tog mig tillbaka till huset och in i badrummet, jag har bara vissa bilder som jag kan delge. Som min mammas skändade kropp precis utanför huset, min pappas inne i vardagsrummet och min brors dränkta i diskhon. Det är bilder man helst inte vill ha...

I alla fall så är mitt minne rätt klart nästan en vecka senare då jag fortfarande var kvar på övervåningen i vårt hus. I flera dagar hade jag legat i min säng och väntat på att mina ”vingar” skulle börja läka. Vissa delar skulle bli svårare än andra.

Men som sagt så efter en vecka så var jag nog stark att lämna rummet, vårt hus luktade illa och jag förstod att kropparna inte var så fina längre. Efter att ha noga undvikit diskhon så fick jag i mig lite mat, ärligt så tror jag knappt att jag behövt någon. Jag kände ingenting vid det här laget.

Tillsist kom den dagen då jag, förhand, begravde min familj. Ingen kista, inga blommor, men en gravsten.

Tänk er själva att bära er familjs ruttnande kroppar till en grav, lukten och synen skulle förändra min syn på döden för alltid.

 

En månad senare så bestämde jag mig för att lämna huset. Jag tog mig ut på vägen och hamnade vid ett militärfält och kände genast igen uniformen.

Oj, jag hade ju inte tänkt dra ut på det hela så länge, så jag ska försöka göra min historia lite kortare nu när ni vet grunden.

Jag började stå vakt utanför byggnaden i hopp om att få de svar jag sökte, istället så kom det ut en man. Jag var så säker på att jag kände igen honom och när man är så ung så kan man inte kontrollera sig, ilskan brusade upp inom mig och snart hade jag hans egen pistol tryckt mot hans strupe. Av någon anledning så kändes det stimulerande att se hans rädsla för mig, nästan som en slags hämnd. Jag ville känna mer stimulans så jag lotsade säkringen men behovet blev bara starkare. Tillsist så hade jag tryckt av.

Jag fick inte den stimulans jag behövde och det gjorde mig ännu ilsknare och som ni säkert läst lite längre bak i den här historien så fortsatte jag att söka stimulans och blev kallad ”the Angel of Death.”

Nu kan jag ju tycka att det var tur att FBI fick tag i mig, jag hade insett min egen förmåga och var ett hot för andra. Jag måste erkänna att det var lite underhållande när de kom på att ”the Angel of Death” bara var en ilsken tonåring, en farlig tonåring. Jag blev först satt i arrest sen träffade jag Joe Scott, mannen som hjälpte mig spåra min familjs mördare och såg till att jag fick börja jobba med olika uppdrag. Bara något år senare så hade jag fått ett antal hedersmedaljer och erbjöds att träna min egen grupp, jag var inte längre ” the Angel of Death” utan bara Angel.

Historien om hur S.A POISON bildades har ni redan hört av mina senare utvalda medarbetare.

Jag började verkligen trivas med dom, vi kom varandra närmre och jag kan bara säga att dom blev den familj jag behövde och själv kunde ta hand om.

Egentligen så handlar ju inte den här historien om mig, den handlar om bandet Tokio Hotel och hur de kämpar sig igenom ett antal hot och svårigheter.

Som ni säkert förstår så tar min historia slut här, min resa är över.

Där historien sist slutade blev mitt eget slut när jag såg hur den andra människan jag verkligen tror att jag älskat, dog...

Tack för att ni läste min berättelse, hur kort och förvirrad den en må vara så läste ni igenom den hela vägen hit... Kanske ger det er lite förståelse för den person jag var och kanske kan se bakom det monster jag har varit...

Nu när jag vet att ni läst detta så kan jag inte hjälpa att ändå känna lite frid, kanske någon ser det lilla goda i mig och låter mig återförenas med honom på en bättre plats...

Man vet aldrig....

Ta hand om er och kasta inte bort era liv som jag gjorde.

 

MVH/ Angelina Dana

 

-” Snälla... vakna..” Hans hade varit dimmig väldigt länge nu, var det så här det var att dö? Går man bara igenom en dimma? Kanske, men det var kallt och ensamt, han hade alltid trott att döden skulle vara en slags trygghet och att han skulle få sina nära och kära. Kanske han och Bills morfar, den morfar de så länge hållit kär som dött av en hjärtattack. Var det inte liksom det som var meningen med det hela? Att åter förenas med de man inte kunde leva utan... Betydde inte det att han skulle vara med sin bror vid det här laget? Personen som alltid höll honom bunden till jorden och världen. Brodern som han trodde var borta, han borde själv vara borta, men varför kände han då ett tryck i sin vänstra arm? Han såg ner på sin hand och rörde den lite, mest för att se vad som skulle hände..

-” Herregud!” Rösten var bekant, den var trygg och på något sätt gav honom en biljett ut ur den kalla dimman han verkade vara fast i. Allt som behövdes var bara...

-” Bill?” Ögonen var så tunga och han var säker på att han inte skulle klara av att hålla dom öppna, men den lilla syn han fick gjorde honom klar. Bill hade ett bandage i pannan, två stygn i läppen och tre efter kindbenet.

-” Du är lever!” Värmen av Bills tårar när han blev omfamnad gav honom en lustig känsla i magen, som om han inte borde vart där. Som om han kanske skulle stannat i dimman, känslan av att den världen var tryggare ville inte överge honom.

-” Jag trodde du skulle dö...” Den känslan kände Tom igen och frågor han inte kunde besvara ekade i hans huvud, men han var inte säker på om han ville ha svaren eller inte. Hade han lyckats?... räddade han dom?... henne?

-” Georg och Gustav?” Bill såg över axeln och när Tom följde hans blick så fann han sina två bästa vänner sovandes på varsin stol.

-” Kevin och Liam?”

-” Båda är okej, fast Liam har brutit benet.” Då återstod det två.

-” Nathan?” bilden av hans livlösa kropp mot väggen stannade kvar när Bill såg ner på sina händer.

-” Nej...” Bill nickade.

-” Hon knäckte nacken, han dog omedelbart...” Även om Bill inte nämnde henne vid namn så förstod han att ”Hon” var Lethally...

-” Jag kunde inte hitta din puls...” mumlade han och Bill såg upp.

-” Jag hade ingen ett tag, jag kan inte förklara det så bra, något med adrenalinkickar... Jag kan fråga en läkare sen.” Tom nickade, han tänkte inte fråga... Inte riktigt än, han var inte säker på om han var redo för svaret.

-” Angel är borta...” sa Bill plötsligt och Tom såg hur en hårslinga föll ner över Bills ögon. Orden nådde honom i slowmotion. Han hade missat...

-” Enligt Kevin så missade du Lethally när du sköt, men det gav Angel tid att få bort henne... När Lethally dog så kom en polisstyrka och ambulansen, jag vet inte om Angel överlevde eller inte för hon fördes bort direkt..” Tom såg på honom en lång stund, de mörka ögonen sökte genom de identiska för att få bekräftelse. Ändå var han tvungen att fråga:

-” Så det är 50/ 50?”

 

Det här var andra gången på två månader som Tom var i kyrkan, första gången var under Nathans begravning. Men den här gången var det inte alls lika sorgligt och nedstämt, den här gången var en dag att le för. Han såg sig omkring och fann bara leenden på folks ansikten och han såg rakt fram.

Liam hade en svart kostym med en grå väst under, håret var kammat och stylat, framför honom stod Kevin med en lika svart kostym men en ljusblå väst även han hade fixat håret. Ingen av dom bar slips...

-” Liam Joakim Kirk tager du Kevin Leo Brooks att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt?”

-” Ja, och så mycket längre.” Några på bänkarna ”aww:ade”.

-” Kevin Leo B..”

-” Samma här!” kyrkan skrattade och Tom log åt Kevins otålighet, man kunde se hur han väntade på att få börja sig fram och placera sina läppar mot sin makes läppar. Liam verkade också vara inne på det spåret och böjde sig fram, tyvärr så var det inte Kevins läppar han mötte... Det var prästens hand, han harklade sig och hela kyrkan skrattade när rodnaden bröt ut på hans kinder.

-” Hrm, hrm... vänta!” Tom höll på att bryta ihop av skratt när prästen torkade sin hand på rocken, hittills hade bröllopet inte varit annat än komiskt.

-” Jag förklarar er härmed make och ma..” Längre verkade inte Kevin kunna hålla sig utan han slängde sig om halsen på Liam och kysste honom djupt.

-” Ja, eftersom ni inte kan hålla er så, förklarar jag er äkta makar.” Tom och de andra i kyrkan skrattade och några applåderade. Liam lyfte lekfullt upp Kevin i sin famn och bar honom ut genom kyrkan- utan att släppa hans läppar för en sekund.

 

-” Hur är det?” Tom satt kvar på kyrkbänken och lekte med en vit ros när Bill satte sig bredvid honom och la försiktigt handen över hans arm.

-” Jag saknar henne...” Det var nu över två månader sen han såg Angel sist, Bill var den ende som i vanliga fall lyckades hålla hans humör uppe. Men just idag så kom leendet ändå, han tänkte på Kevin och Liams lycka och kunde inte stå emot det leende som bara kröp fram.

-” Sådär, där är leendet jag saknat så länge.” Bill log igen och drog Tom närmare in i en kram.

-” Älskar dig...” Tom log.

-” Älskar dig också lilleplutt!” han skrek när han kände Bills expertfingrar leta sig fram över hans extremt kittliga sidor.

 

-” Så ni planerar inte att berätta vart ni ska åka?” Liam skakade på huvudet och log:

-” Nej, vi planerar att inte låta någon veta så att ingen heller kan störa oss!”

-” Smart! Men då får jag väl gratulera då.” Kevin såg på Tom och han fick tårar i ögonen, Tom skrattade.

-” Det är inte roligt din idiot! Jag tycker så synd om dig!” Tom leende föll lite, men han rätade snabbt till det och sa:

-” Och du ska föreställa agent! Kom hit din fjant!” Kevin skrattade och lät sig omfamnas av Tom som snart kände Liams armar runt sig.

-” Wow, ni borde gifta er oftare om ni blir så kramgoa.” Den hesa, lena rösten la sig runt Toms hjärta som silke och fick honom samtidigt att frysa, han kunde väl inte hört rätt? Lugnt slöt han ögonen, halvt önskade han att han inbillade sig, men hela hans hjärta skrek efter henne.

-” Tom?” han kunde knappt tro sina ögon, hon verkade inte heller så säker på om hon såg rätt eller inte. Han tog försiktigt ett steg närmare och hon lyfte sin hand för att vid röra hans ansikte.

-” Du lever...” viskade hon, men allt han kunde göra var att nicka stumt.

-” Eh, jag tror att jag ska ta min hormonella make och gå, kul att du lyckades komma!” Orden flög bara förbi dem, den yttre världen existerade inte längre. Liam log och kysste den smått förolämpade maken mitt på munnen innan de begav sig av till några andra gäster.

 

Gitarristens blick blev suddig men han var rädd att blinka i fall att hon skulle försvinna..

-” Angel?” han kände knappt igen henne, hennes hår var inte längre korp svart utan hade lila skiftningar och det var betydligt längre. Hon hade en svart kort klänning som passade henne perfekt.

-” Ja... jag visste inte om du levde..” när tårar formades i hennes ögon så glömde han sina tidigare känslor gentemot att hon lämnat honom.

-” Var har du varit?”

-” Jag... Jag mådde inte så.. jag...” Hon såg osäkert på honom.

-” Inga fler lögner Angel...” Hon nickade och övervägde att vända sig bort.

-” Min kropp stängde ner, inte så länge.. När jag vaknade så fick jag höra att du blivit skjuten... jag ehm... jag klarade inte av att åka tillbaka hit för att få reda på sanningen...” hon backade undan en bit för att kunna stärka sin mur, den stolthet hon än gång besuttit var utbytt mot osäkerhet.

-” Tillbaka?” hon nickade.

-” De tog med mig tillbaka till USA, hem.. Sen fick jag höra om bröllopet och bestämde att det var... nu eller aldrig.” Han nickade men hade fortfarande obesvarade frågor i huvudet, det var då han såg Bill. Brodern stod med ett leende från öra till öra, Tom vickade lite på huvudet när Bill viftade lite med händerna i en uppmanande gest. Bill blev lite snopen när Tom inte fattade men Angel hann också se Bills försök. Hon la sin hand på vardera sida om Toms ansikte och fick honom att titta på henne, man kunde nästan höra ett klick ifrån Toms huvud. Han la ena handen om hennes midja, den andra på hennes hand och lutade sig in mot beröringen. Han blundade tvärt och öppnade ögonen sen för att luta sig fram och fånga hennes läppar.

Allt hans läppar mötte var ett finger, han såg förvånat på henne och hon skruvade sig obekvämt.

-” Hur kan du tycka om en mördare?” hon viskade det men han hörde det som om hon sagt det högt, han såg förvånat på henne och sa:

-” Det gör jag inte...” Hon backade lite och såg på honom innan hon försökte ta ytterligare några steg bakåt, problemet var bara att en arm hindrade henne. Tom lutade sig framåt och lät sina läppar spöka över hennes när han viskade:

-” Men jag älskar en ängel...”

 

Hej, Fanficen är så stor att ja måste dela upp den i två delar:D

Om vi ändrar Historien

-” Bill, mamma sa att vi inte fick gå på räcket!” sa en tjurig Tom Kaulitz till sin sexårige tvillingbror Bill.
-” Tom, man måste våga utmana livet lite! Det säger alltid pappa!” Tom suckade och fortsatte gå längs den rätt långa bron, ögonen var hårt spända i Bill som balanserade på räcket.

-” Billiiii, kom ner! Jag gillar inte att du är där uppe, det är högt!” men Bill flinade bara och fortsatte balansera.

-” Du behöver inte alltid skydda mig Tomi, jag klarar mig!”

-” Men fröken sa att vi ska lyssna på mamma.” den äldre tvillingen såg sig ängsligt omkring efter någon vuxen som skulle bli arg för att de inte lydde sin mamma.

-” Äh, fröken är en riktigt skit häxa! Tom flämtade innan han la sina små händer för munnen och fnittrade.

-” Bill! Du sa ett fult ord!” Bill flinade igen och upprepade sina rebelliska ord:

-” Skit, skit, skit! Hah jag bryr mig inte, jag kan till och med säga fan!” Den äldre ögon blev stora som tefat innan han återigen började fnittra okontrollerat.

-” Åh Billi din dummerjöns!” Flinet på Bills läppar byttes ut till ett brett leende då han såg sin tio minuter äldre bror skratta högt, i ögonvrån så såg han en lastbil komma närmre.

Tom skrattade så att det gjorde ont i magen, det var inte förrän lastbilen tutade som vansinnigt som han la märke till den då den passerade. Han slutade skratta och såg förvånat på den, han följde den med sin blick då den bromsade och en man hoppade ur den och skrek:

-” Vad håller ni på med?” han sprang mot dem och Tom blev rädd, han vände sig om för att ta Bills hand och springa.

Problemet var bara...

Bill var inte där....

 

Sjuttonåriga Tom Kaulitz grymtade och försökte vända sig om då ett envetet pipande försökte döva hans öron, han stönade högt av irritation och slog så hårt han kunde på den pipande blå väckarklockan. För en sekund så glömde han drömmen han haft och fokuserade på att det här var hans första dag på estetiska gymnasiet i Magdeburg, egentligen så var det här hans andra år men efter att hans mamma bytt jobb så hade han följt med henne hit. Han skulle inte sakna sitt gamla gymnasium så värst, visst det var bra människor men allt var väldigt ytligt.

Han suckade och satte sig tungt upp, flytten från Berlin hade skett för över två veckor sen men ändå bestod inte hans rum av något märkvärdigt. Blå väggar, ett mörkbrunt skrivbord med tillhörande bokhylla, en vit rätt stor säng, två vita garderober och en liten TV med ett PSP inkopplat. Allt som prydde hans väggar var den stora affischen på en gitarr precis ovanför sängens huvudända och en bild på en -67 Ford mustang till höger om dörren.

Han hade två rätt stora fönster som han njöt av att ha, utsikten var ärligt talat väldigt fin och även om han var kille och enligt normerna inte skulle uppskatta sånt så kunde han inte hjälpa att tycka att det var vackert.

Utsikten gick precis mot där deras tomt och skogen delades av med en häck, några meter bakom häcken rann en liten älv och eftersom Tom var nyfikenheten själv så hade han redan provad bada i den. Det var inte så strömt, maxdjupet gick honom just över huvudet och det var inte särskilt kallt heller- för den sakens skull så var det ju inte varmt heller.

Tom sträckte ut sina långa lämmar och hörde hur det knakade lite varstans i kroppen, med en suck så reste han sig och började leta fram de kläder han skulle behöva. Med tanke på att han gillade att sova så hade han duschat ordentligt kvällen innan, med ordentligt menade han att han duschat sina axellånga dreads och använt hans mammas hemmagjorda schampo.

Vanliga dreads luktade ofta rätt illa om man vaxade dom, men supervaxet som Tom och Simone kokat ihop luktade vanilj.

Han irriterade sig på att ha inte kunde hitta ett enda sockpar som hade samma ursprung så det slutade med att han hade en blå och en grön socka på vardera fot. De hip hop inspirerade kläderna bestod av en vit XXL tröja med ett rött tryck och ett vitt linne under, väldigt stora mörkblå jeans och som avslutning ett svart pannband och en röd/vit keps som han hade lite på sned. Han fick kämpa lite med att dra dreadsen genom hålet bak på kepsen men med lite strategi så funkade det alltid.

Han såg sin nöjt i spegeln och lekte lite med läpp piercingen som bestod av två silverkulor i den vänstra delen av nederläppen.

-” Tom, är du uppe?” han grymtade och svarade genom att hoppa två gånger upp och ner på golvet, under åren hade han och hans föräldrar alltid bott i ett våningshus och de mornar Tom helt enkelt inte orkade svara så hoppade han. Något som egentligen var mer ansträngande än att svara verbalt.

När ändå familjen kommit på tal så kunde han ju alltid nämna att han bodde med sin mamma Simone och sin styvpappa Gordon, hans riktiga föräldrar skiljde sig när han var sju på grund av hans lillebror. Han hade nästan inget minne om vad som hänt den dagen då hans lillebror, tvilling, försvann. Någon hade en gång sagt att man omedvetet förtränger saker som är för svåra för kroppen att hantera och Tom bara accepterade det utan att fråga. Särskilt då hans mamma vägrade prata om det och alla foton var så långt bort gömda att han inte ens la energi åt att tänka på var de kunde ligga, det enda han hade var ett halsband som de båda delade. Det var ett halvt silverhjärta med initialerna BK skrivna, något han fått av sin mormor och morfar i födelsedagspresent året då hans bror dog.

Tom skämdes då han tänkte på sin bror, han saknade honom inte och minns honom väldigt dåligt, han minns knappt vad han hette. Ben? Birger? Bobby? Brian? Benjamin? Benjamin! Även om Toms mage sa honom något annat så kom han inte närmre än Benjamin.

-” Frukost!” han suckade och gick med långa kliv ner för trappan in i köket.

-” Så, hur känns det att börja om på nytt?” Tom satte sig vid bordet där Simone hade dukat fram flingor av alla dess slag och fil, en ganska typisk frukost i den familjen.

-” Det är ju inte direkt nytt eftersom både Georg och Gustav går där.” barndoms vännerna Georg Listing och Gustav Schäfer hade i grundskolan gått samma högstadie som honom men de flyttade senare när de skulle börja gymnasiet, men kontakten var fortfarande stenhård och han kände hur magen gjorde ett hopp då han föreställde sig deras ansikten när han började på samma skola som dem. Georg var två år äldre och Gustav ett men tack vare att Georgs föräldrar flyttat runt mycket och att Gustav gått IV ett år så skulle de hamna i samma klass, Tom log elakt.

-” Just det! Hur är det med dom nu då? Jag hörde att Georgs föräldrar låtit honom skaffa lägenhet?” ungdommen nickade och ibland önskade han själv att han flyttat ut, men när han hörde Georg klaga på tvätt, mat och städ så ångrade sig han alltid oväntat fort.

-” Jag vill inte stressa men du har tio minuter på dig innan bussen kommer, jag föreslår att du skyndar dig!”

Dörren slog igen och Tom var ute ur huset, han gick sakta och kämpade lite med att få igen dragkedjan till ryggsäcken innan han svingade den över axeln och insåg att ha inte tagit någon fler tröja över sin gigantiska t-skirt. Han suckade men orkade inte vända, bussen kunde ändå skymtas bara en bit bort.

Han skyndade sig fram till busshållplatsen och letade i fickan efter pengar, han hade ingen aning om vad det skulle kosta att åka till skolan och han hoppades att han skulle få ett busskort innan dagen var slut.

Den grå bussen stannade framför honom och chauffören granskade honom noggrant, Tom visste att hans stil var lite egen men han hade aldrig brytt sig om att följa dagens normer. Han var stensäker på att han hörde chauffören muttra ”jävla gangster” men tog ingen notis om det.

Efter att ha betalat 23 kronor så gick han längre bak i bussen och upptäckte Gustav lite längre bak, han satt med mp3 och ögonen slutna. Tom log elakt och började gå mot sin gamle vän, när bussen skumpade vidare så fick han svårt att hålla balansen och fick stödja sig mot de säten som fanns på bussen.

Han kämpade sig fram och tillsist så stod han precis vid den blonde killen, han skulle precis dra ut en av hörlurarna då bussen gjorde en tvär sväng och han föll hals över huvud på rygg ner i Gustavs knä. Gustav hoppade till och drog ut sina hörlurar, han såg på Tom ett långt ögonblick innan han sa:

-” Tom?”

-” Georg!” Tom flinade när han hörde Gustav ropa på en kille lite längre fram, han hade brunt långt hår och rätt breda axlar. Tom la märke till att hans tidigare knubbiga kompis hade förvandlats till en vältränad ”heting” han flinade ännu bredare. Gustav hade inte förändrats så mycket, hans hår var fortfarande blont och kortklippt och han själv var rätt kort, för att beskriva Gustav kunde man säga att han såg ut som Sam i Sagan om Ringen, fast Gustav har bruna ögon.

-” Tom! Shit va gör du här?”

-” Jag hörde att ni behövde en barnvakt så jag anmälde mig till ert dagis.” han flinade och såg både Georg och Gustav ge honom fingret innan de skrattade.

-” Nej men allvarligt, ska du börja här?” Tom nickade.

-” Jo, mamma ville ut från stan så jag följde liksom bara med.” de nickade och flinade när en brunett i högklackat och mini shorts gick förbi, hon verkade kämpa mot det flirtiga leendet som tom hade på sina läppar och hon log blygt.

-” Du har inte förändrats ett skit!” skrattade Georg och slog Tom lätt på axeln.

-” Oh, bäst du börjar anteckna Georg, du kanske lär dig nåt.” Georg tystnade, Gustav skrattade och Tom flinade när en klockan rang.

-” Helvete jag har inte ens varit inne på kontoret än.” Gustav klappade honom menande på axeln och Georg riktade ett skakande finger mot en dörr nästan i slutet av korridoren.

-” Säg inget dumt, vi vill gärna se dig igen.” Tom gav dom skrattande fingret och började gå, förbipasserande elever la knappt märke till honom där han gick, många hade nog insett hur sena dom var.

Skolan såg ut som vilken skola som helst, väggarna var vita men med alla regnbågens färger målade efter korridorerna, taket var högt och olika frigalit figurer hängde från tak fönstren, golvet var i rött tegel och skåpen var antingen blå eller röda.

En svart skylt hängde över en glasdörr där det med vita bokstäver stod ” KONTOR”, han ryckte på axlarna och öppnade dörren. Han trodde knappt sina öron då han kom in- telefoner ringde överallt och människor i kavaj gick omkring som om världen kretsade runt dem. Tom hittade tillsist en skylt där det stod ”INFO” och han skyndade dit utan att gå in i någon. Bakom en glasruta satt en söt liten tant med blommig kjol och lila skjorta, hon hade lockigt hår och de röda glasögonen på huvudet. Han hostade lite och knackade på, med ett leende öppnade hon rutan och sa vänligt:

-” Och vad kan jag hjälpa dig med vännen?” han höjde på ögonbrynet och sa:

-” Jag är ny.” hon log brett.

-” Namn och linje?”

-” Tom Kaulitz, musikestet.” hon knappade snabbt in det han sa på en dator och nickade.

-” Stämmer precis, rektorn väntar dig om jag förstått rätt. Han sitter innanför dörren därborta med en bild på sitt barn barn.” Tom följde hennes finger och såg vart hon menade.

-” Tack.”

-” Det var så lite lilla gubben.” lilla gubben?... han hade inte ens blivit kallad något sånt av hans mormor. Han skakade på huvudet och började gå, han såg vad han antog var lärare, springa omkring med olika papper och mobil telefonerna i högsta hugg. Efter att ha lyckats väja för nån snubbe i kostym så var han framme hos rektorn. Han knackade försiktigt på och en grön lampa lös vid sidan av dörren, rött för ”vänta” och grönt för ”kom in”.

Rektorns kontor bestod av ett trångt utrymme med ett skrivbord och en stol, rektorn själv bestod av mörkt hår, en knubbig kropp och stora glasögon upptryckta på näsan.

-” Tom Kaulitz antar jag?” han nickade och satte sig på den stol som rektorn gestikulerade åt.

-” Vi tillåter inte gäng mr Kaulitz.” Tom suckade, han kunde slå vad om att han kunde hela det här talet utantill.

-” Jag är inte med i något gäng.” rektorn snörpte misstroget på munnen och fortsatte:

-” Vi tolererar inte heller någon form av våld.” Tom bestämde sig för att det var lika bra att låta rektorn hålla sitt tal och sen fick det vara bra.

Bara en halvtimme senare så stod Tom mitt i en nästan helt tom korridor och hade ingen aning om vart han skulle gå, enligt hans schema så skulle han ha matte i A234, problemet var bara att han inte hade den blekaste om vart det låg. Han fiskade upp sin gamla Nokia och skickade ett sms till Gustav, även om han starkt misstänkte att Gustav inte skulle svara, pluggis, så gjorde han det ändå.

” Geos lekt.” ett flin spred sig på hans läppar, typiskt Gustav att svara så kort. Han skickade ett sms till Georg och bad honom hämta honom.

Medan han väntade på svar så insåg han att han stod i närheten av där han hade sitt skåp så han började följa skåpnumren med ögonen, se där! Inte allt för långt bort så kunde han skymta nummer 36.

Det ekade från golvet då han gick och tystnaden gjorde sig påmind om hur liten skolan var i jämförelse med den han tidigare gått på, Tom misstänkte att han skulle trivas.

När han öppnade skåpet så såg han att den han var tänkt att dela med redan hade tömt en hylla åt honom och hållit en dubbelkrok ren för honom att hänga jackan på.

Nyfikenhet var Toms mellan namn så han kunde inte hjälpa sig själv när han såg närmre på jackan och väskan som redan var där inne. Det var en kolsvart läderjacka med inte allt för många detaljer förutom knapparna som var formade som nitar efter dragkedjan, väskan var i princip likadan. Han höjde på ögonbrynet då han såg en massa klotter vara ingraverat lite varstans i skåpet men det som fick hans blick att fastna var orden ”Rette Mich” längst in bakom jackorna, man kunde se hur någon gjort ett försök att få bort dem men ändå syntes den röda texten tydligt.

-” Där är du! Shit vad jag har letat.” han hoppade till då han kände Georgs hand på sin axel och han vände sig om.

-” Letat som i: rökte alla cigaretter jag hade så fort jag kom ut ur klassrummet?” frågade Tom sockersött och Georg flinade bara till svar.

-” Oh jävlar!” utbrast den äldre och Tom följde hans blick tillbaka till skåpet.

-” Vad?”

-” Vet du vem du delar skåp med?” Tom skakade på huvudet.

-” Wow, gör dig beredd på en överraskning.” Han himlade med ögonen och såg på sin äldre vän.

-” Vadå då? Vad heter han eller hon?” Georg flinade och såg sig omkring innan han sa:

-” Han heter Bill Kampf och om jag säger så här: han är ingen du vill möta ensam i mörkret.”

-” Mamma?”

-” Här inne!” Tom sparkade snabbt av sig sina skate skor och la i från sig ryggsäcken innan han började gå in i det rum han visste att Simone var fullt upptagen med att måla om, eller snarare lacka om eftersom huset var timrat och väggarna på nedre plan bestod av vackra timmer stockar.

Han fann Simone stående precis vid dörren och han hoppade till då något kallt träffade hans kind och han såg upp.

-”Såpa.” Var den enda förklaringen han fick då Simone försiktigt vred ur trasan en gång till och började skrubba.

-” Har du redan lackat klart?”

-” Jepp, hur var första dagen i skolan förresten?” hon såg inte att han ryckte på axlarna då han korsade rummet och satte sig på en pall precis framför den stenade öppna spisen. Han längtade tills det här rummet skulle bli klart. Huset i sig bestod av timmer och alla väggar var timrade på insidan och stenade på utsidan, vid ugnen och den öppna spisen var det också stenat, på övervåningen fanns det ytterligare ett rum med en öppen spis och enligt Gordon skulle det bli ett extra vardagsrum. Eftersom halva övervåningen bestod av ett förråd så hade Tom hela våningen för sig själv, något han skulle njuta av in i det sista.

Det absolut bästa med huset var att det var väldigt nytt, fräscht och öppet. Stora fönster, inga onödiga väggar och stora ytor, det var gammalt men ändå en gnutta nytt i det hela.

Hur hans föräldrar fått tag i det här huset hade han ingen aning om men han skulle aldrig komma sig för att klaga, huset var en dröm.

Faktumet att gården nästan var lika fin med sina stora hemlighetsfulla trädd och sitt gröna gräs gjorde saken bara bättre.

-” Tom?” han såg tvärt upp och fann sin mamma ge honom en konstig blick.

-” Jag frågade hur skolan var?” han suckade lätt och stoppade ena handen i byxfickan för att känna om han fortfarande hade mobilen där innan han svarade:

-” Den var väl okej, gjorde inte så mycket mer än att bli presenterad inför varje klass även om nästan alla hade sett mig i slutet av dan, men lärarna ville väl veta vem jag var. Eh... sen hörde ja på ett anti- gangster tal av rektorn i morse, träffade Georg och Gustav och fick reda på att alla på skolan delar skåp med någon.”

-” Men det låter ju roligt, var det samma tal som förra gången?” ett flin spred sig på bådas läppar då de minns den dag som Tom gått halva året i Berlin och rektorn upptäckt Toms unika stil. Han hade kallat både mor och son till sitt kontor bara någon dag efteråt och hållit ett långt tal om hur fel det var att vara i ett gäng och hur han verkligen avskydde gäng och ordet ”gäng” nämndes i varannan mening.

Inte ens Simone hade lyckats övertala rektorn om att Tom inte var nån ligist.

-” Nästan, men han drog upp en massa om våld, att skolan inte tolererar våld och sån dryg jävla skit.” han grimaserade då han visste precis vad hans mamma skulle säga härnäst.

-” Akta språket Tom.” han flinade och sa.

-” Jag går upp, är rätt trött.” han såg hur hon nickade och återgick till sitt arbete med väggen, han hoppade upp från pallen och gick med tunga steg mot trappan.

Det enda dåliga med huset var just trappan, trappor tvingade honom till en massa extra rörelser.

Han tog tag i träräcket och masade sig sakta upp för trappan och mot den träfärgade dörren som gömde Toms rum bakom sig.

När dörren öppnades så önskade han inget hellre än att slippa gå de fyra långa, resterande stegen fram till sängen, men det skulle göras.

Med ett lågt stön så rörde fötterna på sig och tillsist föll han framstupa över madrassen, var hade denna plötsliga trötthet kommit ifrån?

Han vände sig om så han hamnade på rygg, ögonen slöt sig själva och innan han själv visste om det så hade han vandrat in i sömnens och drömmarnas värld.

Hur Toms mamma sett till att han ätit middag och tagit av sig sina kläder innan han sovit för resten av natten- hade Tom ärligt talat ingen aning om. Det var länge sen han var så trött och han hade bara några vaga minnen om hans mammas försök att väcka honom. Det underliga var att han hade starka minnen om ett barn som sprungit omkring och försökt väcka honom flera gånger, vilket hade varit en dröm eftersom Simone inte hade en aning om vad han pratade om då han nämnde det.

Barnet var så tydlig i hans sinne, det blonda håret och de stora bruna ögonen- han visste att det var sig själv som liten han såg. Han skakade på huvudet, drömmar fungerade så underligt ibland.

Med huvudet sänkt och hörlurarna intryckta i hans öron begav han sig återigen mot sin nya skola, han hoppades nästan att han skulle få träffa sin ”skåp- polare” på morgonen. Han hade fortfarande ingen aning om vem Bill Kampf var och när han nämnde honom så verkade folk se oroligt på honom, Georg sa att det troligen berodde på att alla andra kände till honom. Tom hade länge irriterat sig på varför ingen ville berätta vad denne Bill hade gjort? Vem han var och varför han borde undvika honom?

Ingen tur idag verkade det som.

Georg hade mött honom vid ingången eftersom han fortfarande hittade som en råtta i New York och hade följt honom till skåpet. I skåpet hängde samma svarta läderjacka och några böcker saknades- till Toms missnöje.

-” Värst vad du ser besviken ut.” konstaterade Gustav då han kom upp vid dem och Georg flinade:

-” Tror väl jag när den andre person han ser här är din fula nuna!” Tom bara antog att Gustav smällt Georg på skallen efter som ”smack” och ett väldigt ljust ”Aj” kom bakom hans rygg och ett litet leende prydde hans läppar när han vände sig om.

-” Berätta om Bill Kampf?” de två, enligt honom, idioterna släppte sina fasoner och såg på honom en lång stund innan Gustav sa:

-” Vi kan ta det sen.” Irritation lyste över den nyfiknes ansikte då han återigen inte fick rätt svar på sin fråga, han hade inte särskilt mycket tålamod med andra människors förmåga att informera honom. Men han suckade och följde med sina vänner till deras skåp för att sedan tvinga sig upp för den stora marmor trappan, bara tanken gjorde honom andfådd.

När de gick längs korridoren så kunde han svära att han kände blickar i nacken och han vände sig om.

-” Blev du tappad på huvudet som liten? Kom nu vi kommer ändå bli sena!” han kunde inte se någon och fortsatte traska efter sina vännen, med samma känsla hoppande i magen.

Klassrummet såg ut precis som alla andra oestetiska klassrum- fyra vita väggar, en tavla och sen bänkar och stolar, Tom var i princip tvingad att jämföra det med ett fängelse och han hade bara varit där i två dagar. Han hörde hur Gustav sa något till Georg, som inte skulle ta samma kurs som Gustav och Tom när det gällde eget val. De skulle läsa en extra matte kurs och han skulle ha psykologi, Tom gissade att det var ett sätt för Georg att börja förstå sig själv. Något han tänkte högt med ett leende på läpparna och fick en lekfullt ilsken blick från sin två år äldre vän.

Det som gjorde Tom riktigt besviken var att han inte skulle ha något estetiskt ämne idag och hade inte haft det dagen innan heller. Enligt hans schema hade han dubbellektion i matte, lunch, dubbelt i tyska, sen idrott och sist någon förberedelse inför deras projektarbete i trean.

Behövs det sägas att den tunga suck som rymde från hans läppar verkligen vägde mer än den röda valross han föreställde sig i huvudet?

Läraren kom in, men surret slutade inte och vad Tom förstått så hade ingen någon respekt för den tjocka, stränga, hårlöse gubben i skinnkostym framme vid den vita tavlan. Läraren harklade sig men inget hände, han provade med ett högt ”god morgon” men inte en käft tystnade. Han stampade högt och innan någon hunnit reagera så visslade han högt i en visselpipa, hopen av elever såg skräckslaget på honom där han stod, röd i ansiktet och med visselpipan i munnen.

-” Nu jävlar blev ni allt tysta!” ett par elever muttrande några mindre fina ord men lät läraren nöjt börja sin lektion. Tom flinade när han var stensäker på att han hörde gubben säga ”jävla mini ligister!” och han rättade till sin keps lite grann innan han öppnade boken och började jobba.

Matte var ändå ett av hans starka ämnen.

-” Jag orkar inte mer! Jag är utbränd!” klagade Georg högljutt då han mötte dom i korridoren och Gustav ryckte bara på axlarna:

-” Så går det när man spelar mario kart hela natten!” Tom gav de två en förvirrad blick och Gustav förklarade:

-” Georg har utvecklat en störande kärlek för Peach.” något som förtjänade honom en smäll på huvudet.

-” Idiot!” Tom skrattade och de började prata om allt och inget, han insåg att han verkligen hade saknat sina två vänner under tiden han bott i Berlin. Båda två var så avslappnade och trygga i sig själva att det var svårt att inte stortrivas med dem.

När de nådde skolmatsalen med deras brickor så fick Toms ögon en chock!

Skolan skulle ju vara liten, men matsalen var ändå fylld av hur många elever och lärare som helst!

Hur hade han inte märkt det redan igår? Åh, just det! Han åt inte lunch på skolan igår.

De satte sig vid ett bord rätt centralt och Tom såg hur de två vilddjuren framför honom nästan hällde i sig maten, uppfostrad som han var så använde han gaffeln. Spagetti och köttfärssås var helt klart en underskattad maträtt!

-” Sammy!” Tom såg upp och såg Georg vinka åt en lång halvlång kille med ett utseende som fick Tom att titta två gånger.

Sammy verkade vara i Georgs längd men annars fanns det inte minsta likhet mellan dem, Sammy var smalt byggd men hans axlar var breda och man kunde lätt gissa att han tränade. Förutom kroppen så såg han ut att ha ett afroamerikanskt ursprung med sin chokladhy och bärnstensbruna ögon, håret gick ungefär till öronen och var väldigt lockigt- hade det varit lockigare hade han haft afro, han hade en silver ring i sin nederläpp på motsatt sida om Toms och sedan ytterligare en ring i högerörat. Han hade an svart tröja med uppkavlade ärmar, ett par mörka halv tighta jeans och leendet på hans läppar var självsäkert men mjukt, hade Tom varit gay hade han hoppat upp och ner av förtjusning men han nöjde sig med att hålla med sin inre tjej om att killen såg bra ut.

-” Tja, eh.. Dig har jag inte träffat förr? Eller hur?” han satte sig bredvid Tom som skakade på huvudet och presenterade sig.

-” Jag började igår, Tom Kaulitz.”

-” Samuel Licht, nice börjar du också tvåan?” när Tom nickade så la han även märke till hur oerhört mjuk och len röst Samuel hade, ögonen var snälla och om Simone varit där så hade hon gett honom en massa sockerbitar... hon var bara konstig på det sättet.

-” Jo, vad går du?”

-” Estet bild/ dans.” Dans? Musikaren såg förvånat på honom, han hade väldigt svårt att se den nye killen hoppa omkring i balettkläder.

-” Hipp hop och street.” skrattade Samuel och Tom flinade, han var nästan lättad... Han hatade när andra verkade tro att han hade fördomar.

-” Coolt, hipp hop och rap är en av de bästa musikgenrerna.” Samuel höll med och konversationen fortsatte, med undantag från de gånger Georg eller Gustav kom med något. Vid något tillfälle så sa Tom ”Samuel” och blev hårt tillsagd att säga ”Sam”, han hade bara flinat då Sam blängt på Georg när han sagt ” Sammy”.

-” Så du spelar alltså gitarr? Spelar du sj...” Sam avbröt sig själv och fäste blicken rakt fram, Tom rynkade oförstående på näsan och följde sin nyfunne väns blick, hans ögon letade inte länge innan de fann vad Sam tittade på.

Vid ett bord inte alls långt ifrån dem satte sig en person helt klädd i svart, det mörka håret var stylat så att det omringade hans huvud som en lejonman och några ljusa slingor kunde skymtas tackvare reflektionerna av lampan.

Tom var förundrad när personen såg upp, det var helt klart en kille.

De kolsvarta ögonen var skickligt omringade av rökigt smink, något som liknade läppglans gjorde hans läppar lätt putande och när han förde gaffeln mot munnen så kunde man se hur naglarna var svart manikyrerade med vita toppar.

Kläderna bestod av en enkel bandtröja, tighta byxor med dragkedjor på och skorna såg ut som militärkängor. Ringar och halsband prydde hans fingrar och hals, nätvantarna på båda händerna och silverringen i ögonbrynet gav hans utseende en annorlunda attityd som fick Tom att antingen vilja krama om honom eller akta sig för honom.

Men helst av allt så skulle han vilja gå närmre för en bättre titt.

-” Jag önskar att de kunde lämna honom ifred!” Sams röst gjorde sig hörd i Toms huvud och han slet blicken från den väldigt dragande killen, han såg frågande på den talande och fick bara en nickning som svar. Han såg på personen igen och insåg att han hade släppt sin gaffel och bara stirrade i bordet, några killar i ett gäng var på väg mot honom. De skrattade och knäckte sina nävar hotfullt.

-” Borde inte någon göra något?” undrade Tom när han förstod vad som höll på att hända.

-” Titta bara...” muttrade Sam bistert och Tom lydde.

Killarna kom allt närmre och de började prata väldigt högt om auktioner, föräldrar och homosexualitet, killen de närmade sig verkade inte ens brydd.

Ynglingen längst fram i det lilla gänget var hyfsat stor och hans steg ekade i den plötsligt tysta matsalen, han skrattade och tog av sig kepsen för att sätta den bak och fram, något Tom fann ytterst löjligt eftersom hur mycket killen än försökte så såg han bara ut som spoling med inget vett. Ändå var han tillräckligt stor för att Tom skulle vilja springa om han kom emot honom med samma flin på läpparna och med samma avsikt som Tom visste att han hade.

”Gangstern” gick fram till killen vid bordet och lutade sig nära för att viska något i hans öra, men killens min förblev orörd. Hans läppar rörde sig men ingen hörde vad han sa förrän den stora killen röt:

-” Vad i helvete sa du?”

-” Varför ger dom inte bara upp?” mumlade Sam.

Killen vid bordet reste sig sakta och sa något, återigen lika tyst som innan.

Tom flämtade när den stora killen svingade sin näve mot den mindres ansikte och tvingade honom att backa in i stolen bakom honom, han kände hur han ilsknade till och gjorde sig beredd att ställa sig upp när Georg sa.

-” Se först...”

Killen som tagit emot slaget höll sig för munnen och stödde sig en stund med den andra armen, ögonen var svartare än natten och den större killen blängde på honom. Killen rätade på sig och tog två steg framåt så han stod bara några decimeter ifrån sin angripare.

Tom höll andan.

Killen verkade mumla något innan han ilsket spottade den andre i ansiktet, en hel del blod träffade angriparens kind och han blundade tvärt, dumt...

Musikaren såg hur killen spände sin hand och i slow motion såg han hur han höjde handen och slog mot sin angripares ansikte. Angriparen backade flera steg och höll sig för näsan, de sipprade sakta ut blod mellan fingrarna och han skrek.

En lärare rusade fram och skrek på killen som bara ryckte på axlarna och satte sig lugnt ner vid bordet igen.

Toms ögon var stora som tefat.

-” Vad var det där om?” stammade han förvånat fram och såg på Gustav som suckade innan han sa:

-” En sport, sen han började här i ettan så har varje mobbare eller översittare på skolan försökt få honom att visa smärta. Men dom lyckas aldrig få in mer än ett slag eller två innan de ligger på backen själva, eftersom dom är på skolan så vågar dom inte hoppa på honom hela gänget. Och ingen, vad jag vet, har vågat närma sig honom efter skoltid heller.”

-” Varför då?” undrade Tom och kände hur den välbekanta nyfikenheten bubblade upp inom honom, han hade en väldigt klar insikt om att han var för nyfiken för sitt eget bästa men det valde han oftast att ignorera.

-” Det sägs att han håller på med knivar, det gick ett rykte om att han är någon slags mästare med knivar och att han håller på med sadis...”

-” Det är ren dynga.” avbröt Sam Georg och fortsatte.

-” Alla vet att all den där skiten bara är rykten.” Gustav nickade men sa:

-” Skulle du verkligen våga ta risken? Även om du visste vem han var tidigare också?”

-” Kände du honom?” utbrast Georg och Sam viftade irriterat med handen så att hans armband bestående av ett svart läderband med tre olikfärgade kulor, skramlade.

-” Han gick på min skola tidigare så jag såg honom då och då... Och nej.. jag skulle inte vilja träffa honom utanför skolan.” erkände han besegrat och Gustav gjorde en gest som Tom tolkade som ” Ja men då så!”... Förvirring var också något han tolkade och tillsist sa han rätt ut.

-” Asså förlåt men vem är han?” Sam såg ner i bordet, Gustav stoppade gaffeln i mun och Georg flinade innan han sa:

-” Titta noga nu Tom för han där har den andra nyckeln till ditt skåp, det där är Bill Kampf.”

 

Toms hjärta bankade hårt i bröstet då han med långa, tunga steg gick mot skåpet, det var två dagar sen han fick reda på vem han delade skåp med och sen dess hade han inte lika bråttom att träffa honom. Han hade egentligen inte hört så mycket om honom, förutom att han var sadist och gillade knivar- det var inte bara Georg han hört det från. Sam däremot blev bara ledsen när man nämnde Bill Kampf och när Georg vid något vagt tillfälle påpekat lekfullt att han gillade den misstänkte sadisten så hade han bara tittat bort. Gesten i sig hade förvirrat Tom, han hade inte heller trott att Sam var gay eftersom han varken verkade tillräckligt undergiven för att ”bottna” eller tillräckligt dominant för att ”toppa” så han hade vid lunchen frågat rätt ut:

-” Sam, är du gay?” Georg hade ramlat av stolen i chock och Gustav hade fått träna HLR.... ja eller så kunde det sett ut.... Egentligen så hade båda bara tyst stirrat på Sam men den tråkiga detaljen kan vi spara till senare, eller hur?

-” Eh.. nej inte helt... asså...” Tom förstod att hans fråga varit lite väl rak och han skyndade sig snabbt att säga:

-” Asså jag har inget emot det, det är bara nyfikenhet.” Georg flinade åt ordet ”nyfikenhet”, det ordet kombinerat med ” Tom” hade gett dom sju helvetes problem i grundskolan, men oh vad roligt dom haft.

-” Jag.. eh.. jag gillar tjejer men jag har haft pojkvän så jag är väl.. bi?”

Med dom orden i tankarna så fortsatte Tom gå mot skåpet, med lite tur så skulle han inte träffa Bill idag heller. Det var inte så att han var rädd för killen som slagit ner en bjässe två dagar innan, Nej nej... han eh.. hade bara ingen aning alls om hur han skulle bete sig.

Han blundade och tog ett djupt andetag innan han rundade det hörn som skulle avslöja om ”today was the day”.

Det var det inte.

Korridoren var nästan helt tom och en snabb blick på klockan sa honom att de fått sluta tidigt, en hyfsat bra förklaring till de tomt ekande korridorerna.

Han kunde känna hur axlarna föll ner och han andades ut nät han gick mot skåpet, stegen blev lätta och benen rörde sig lite snabbare. Han skyndade sig med att öppna skåpet och log stolt åt sin egen sorterade hylla där alla böcker han fått var märkta med ”TOM”... en vana hans mamma hade sen han fått sin första bok. Bills saker var inte alls sorterade utan bara intryckt, samma sak med en väska han hade och jackan. Tom skakade lite lekfullt på huvudet och var helt inne i sin egen värld när:

-” Så jag antar att du är Tom?” nackhåret reste sig flera meter och han vände sig långsamt om, som en tjuv ertappad med stöld. Han väntade sig nästan röda eller svarta ögon och huggtänder men Bill var faktiskt ingen vampyr.

Tom blev nästan besviken då han såg att Bill hade helt normala tänder och inte alls röda eller som han tidigare trott, svarta ögon. Ögonen lös varmt bruna men ändå med en intensitet som nästan drog honom närmre. Nyfiken som Tom var så lät han ögonen snabbt vandra över det bleka ansiktet.

Bills hud var krämvit och felfri, förutom den lilla skönhetsfläcken precis på höger sida om nederläppen, hans käkben var rätt höga och kinderna smala, läpparna putade mer på nära håll men inget av det kändes relevant då han granskade Bills ögon tills deras blickar möttes.

Tom hade helt klart haft rätt om intensiteten i Bills blick, den var lugnande och befriande samtidigt som den fick en att tvivla på friheten. En känsla han inte kunde beskriva bubblade upp inom honom då han drogs in djupare och såg smärta och sorg ligga i de vackra bruna ögonen. Det otippade begäret att skydda och läka växte utan att han förstod varför.

Skolklockan ringde och Bill vek undan sin blick.

-” Eh, jo. Hur visste du det?” svarade Tom tillsist på den fråga Bill ställt tidigare.

-” Dina böcker.” rösten var magisk för öronen, lugn, mjuk och rätt hes.

-” Åh, hehe... Du vet, mammors dåliga ovanor.” Bill nickade och mumlade tyst:

-” Ovanor, ja... Du är inte härifrån va?” Tom försökte le men misslyckades då han skakade på huvudet.

-” Nej, jag är från Berlin eller ursprungligen från Leipzig.” det ryckte i Bills underläpp då han sa det sista men han tänkte inte så mycket på det.

-” Jag antar att du redan vet vem jag är?” Tom hindrade sig själv från att himla med ögonen, var killen verkligen så full av sig själv att han antog att folk visste vem han var?

-” Eftersom du inte frågar.” Åh! Om Toms tankar hade kunnat så skulle dom ha rodnat.

-” Eh jo, jag har hört om dig.” den andres min föll och stämningen blev spänd Bill visste nog precis vad han hade hört.

-” Vi ses.” Bill tog snabbt ut sin jacka och väska ur skåpet innan han med långsamma steg gick mot dörren. Dreadlocks killen kunde inte annat än följa honom med blicken, han kände sig sorgsen och varm på samma gång och han beslutade sig för att försöka prat med Bill igen.

-” Tom!” han vände sig om och såg Gustav stå och flåsa bakom honom.

-” Hoj Gusti.” för det fick han bara en konstig blick och han skrattade när han tog ut sina saker.

-” Var det verkligen Bill som du pratade med?” han nickade.

-” Du borde hålla dig borta från honom...” ett ögonbryn höjdes.

-” Varför?” men Gustav skakade bara på huvudet och vände blicken mot Sam som kom gående mot dem.

-” Tom.”

-” Hej Sammy.” för det fick han en irriterad blick och han skrattade när han kollade mobilen och såg att hans mamma skickat ett meddelande:

Äter ute med Gordon, finns lasagne i kylen. Kram Mamma. Han stoppade bara tillbaka telefonen i fickan och såg på Sam.

-” Var det verkligen Bill du pratade med tidigare?” han nickade.

-” Du borde nog inte prata så mycket med honom.” Sam verkade ångerfull när han sa det och Tom fick en känsla av déja vú.

-” Varför?”

-” Tom!” han vände sig om och såg Georg komma i från en annan riktning.

-” Hej Geo.” för det fick han en sockersöt blick och han hurvade.

-” Sötnos!” han nöp Tom i kinden som gamlingar gör innan han frågade:

-” Pratade du precis med Bill?” Gustav flinade bakom Toms rygg då den tilltalades haka dängde i backen.

-” Du borde nog inte vara för nära honom.” sa Georg när Tom äntligen samlat ihop sin haka tillräckligt för att kunna nicka.

-” Ni säger det men varför då?” Sam och Gustav tittade bort och Georg grymtade åt dem.

-” Asså om ni också säger att han inte ska vara med honom så kan ni väl åtminstone ge honom en förklaring era fega fjantar.” för det fick han två ilskna ögonpar på sig och Tom log.

-” Nå?” Georg suckade.

-” Bill hade faktiskt en vän här på skolan, dom satt som klister och vissa trodde att dom var syskon. Dom var lite som varandras motsatser; Bill med sitt svarta hår och allt annat i svart medan kompisen, Andreas, var blond och hade kläder av alla regnbågens färger. Annars såg de likadana ut med håret och själva Rock/ emo stilen hade som båda. Andreas var faktiskt riktigt schysst och han fick till och med Bill att säga ett par ord då och då.”

-” Kom till saken, seg skalle.” Dom hade börjat gå bort från skolans område och mot busstation där Tom och Gustav skulle med sin buss.

-” Stressa mig inte, ska han veta historien så kan han väl få höra allt.” Sam slog handen för ansiktet och Gustav hävdade att Georg inte visste hela historien.

-” Han får veta det jag vet.”

-” Men säg det bara.” Tom fann det högst roande att betrakta sina vänner när inbördeskrigen var i full gång, de käftade och irriterade varandra till gränserna skrek, men ändå höll de ihop i vått och torrt.

-” Ja som jag sa så var Andreas den som tog fram de bra sidorna hos Bill, även om det nästan aldrig hände när andra var med så hände det ofta att man hörde Bills skratt då de pratade. Så kort sagt, Andreas var det bästa i Bills liv.” Georg gjorde en paus, en paus som var tillräckligt lång för att Tom skulle hinna säga:

-” Var?” för första gången sen han började berätta så tvekade Georg en stund innan han fortsatte:

-” Var eller är, jag vet inte hur man ska räkna det. Sporten att testa Bills smärtgräns gick en dag för långt. Hela estet programmet hade en utomhus uppvisning en kväll förra året som julavslutning, Andreas sjöng medan Bill spelade piano och för att vara ärlig så var nog uppträdandet det starkaste eftersom de själva skrivit låten och Andreas röst är helt otrolig. Det var nog också första gången jag sett Bill le genuint, när Andreas fick massvis med blommor. Ibland tror jag att Bill skulle vara en av de bästa vänner man kan hitta när man tänker på hur han var med Andreas. Han lät honom stå i rampljuset hela kvällen och själv stod han bara bredvid och log, på samma sätt som man behandlar sitt liv kärlek behandlade Bill Anderas som vän. Ja, jag vet Gustav men sluta stressa! I alla fall så höll de flesta på att packa ihop och fara när någon började mucka med Bill, och det här kan jag faktiskt säga med säkerhet eftersom jag såg allt. Som vanligt så lät Bill dom slå honom en gång innan han själv slog tillbaka men problemet var att han för första gången blev överrumplad av två andra killar som höll honom tillbaka. Alla trodde att de skulle slå ner Bill eftersom alla ville se när han skulle knäckas, men någon hade insett att de skulle göra ondare om de slog någon annans stans. Det var första gången jag hört Bill höja rösten, som han skrek lovar jag att blodet frös på varenda en som stod där. När dom gick på Andreas så svär jag på att Bills ögon blev svarta när han kämpade mot dom som höll i honom, ju mer stilla Andreas blev ju mer slogs han och när han väl fick sig lös så hade killarna som gav sig på Andreas ingen chans. Om jag minns rätt så fick han som startade allt sy tjugoen stygn i ansiktet och de andra kom väl undan med någon bruten näsa eller arm. Andreas däremot...”

Georg pausade för att få luft och Tom kände hur gåshuden fortfarande stod rakt upp, han mådde nästan lite illa och Georg fortsatte.

-” De flesta trodde att Andreas blivit ihjälslagen fram tills han lyckades viska något till Bill och Bill grät öppet när han höll om honom. Polisen och ambulansen kom senare, Bill kom undan med att det var självförsvar och de andra fick ungdomsfängelse och samhällstjänst. Men jag tror att de kunnat ge killarna vilket straff som helst, det skulle aldrig kunna kompensera för vad dom gjorde och jag tror inte heller att någon kommer glömma det heller.”

-” Varför ingrep ingen?” Tom hade inte menat att låta arg men det måste ju ha funnits lärare eller andra vuxna på plats, eller hur?

-” För att personen som hotade Bill till en början hade en pistol.” Känslan av att se en film kom över honom och det kändes nästan overkligt.

-” Vad hände med Andreas?” Tom fruktade nästan svaret då Georg tystnade och det var Sam som svarade:

-” Koma, Bill är den som vägrat låta föräldrarna koppla ur honom men hans chanser är små. Det finns ett skåp på skolan där Andreas bild och lite annat är, jag kan visa dig imorn?” Tom nickade och såg bussen komma, han och Gustav sa hejdå och besteg stegen till bussen. Han och Gustav pratade lite under resan hem men han kunde inte sluta tänka historien Georg berättat och han kände sympati för Bill. Det skyddande begäret inom honom blev bara starkare och han plötsligt kände han en huvudvärk komma krypande.

-” Mamma, jag går upp.” han begravde huvudet i händerna så fort han lämnade middagsbordet och klev in i sitt rum, huvudvärken hade inte gett sig och den hade envist hållit honom fast i säkert tre timmar, han ville inte tänka på den nivå den skulle legat på om han inte tagit alvedon.

Den första skolveckan tog slut och så även lördagen, allt under höga klagomål från en ung kille med blonda dreadlocks.

Tom stampade ilsket med den gröna sockbeklädda foten i golvet när han såg vädret ute, solen sken och det blåste lite lätt i de kommande höstlöven.

Detta var en av de sista dagarna man skulle kunna bada utan att frysa bort sina barntillverknings delar eller gå ut i t-skirt och bara vara och vad gjorde Tom på denna vackra och enligt vädergubben, sista solskensdagen?

Jag kan lova att det inte var gudvänliga eller barnvänliga ord som strömmade ut ur dennes mun då han ilsket skrubbade golv och väggar i källaren. Simones mamma, alltså Toms mormor hade kommit över med en hel del saker som nu skulle placeras i den fram till idag, orörda källaren.

Tro mig han älskade sina mor och farföräldrar innerligt, men just för stunden så kunde han inte ha något emot att dela helvetet med dom.

Fingrarna hade blivit som russin efter all kontakt med vatten och han suckade djupt då han åter en gång skrubbade för hårt och skrapade knogarna mot cementgolvet.

-” Men helvete!”

-” TOM!” han såg snabbt upp och hörde hur nacken knakade i den hastiga rörelsen.

-” Vad?”

-” Kom upp!” han pustade ut och kastade ilsken den äckliga borsten i vatten hinken innan han, lydig som han var, sprang upp för trappan och ut i hallen där han hörde sina föräldrars röster.

-” Vi tänkte ge oss för idag, pappa mår inte så bra så vi tänkte åka till sjukhuset.” Simone såg oroad ut och en kall droppe fann sin väg ner i Toms mage, Toms morfar hade nyligen haft lunginflammation och det fanns många skäl till att han snabbt kunde bli sämre av små saker.

-” Vems bil tar vi?” undrade han då han såg tre bilar stå parkerade vid deras hus.

-” Jag, mamma och pappa tar en och du och Gordon den andra.” skyndade sig Simone att säga innan hon hjälpte sin pappa mot bilen medan Toms mormor strövade oroat bakom.

Tom hatade att se de djupa vecken i sin mormors ansikte så med några snabba steg framåt så kramade han om henne och kände hur hon log emot hans nacke. Hennes långa lockiga hår kittlade honom i ansiktet då han tryckte henne närmare, den välbekanta lukten av saffran och nybakade bullar satte sig i hans näsa och han suckade.

-” Det kommer bli okej, det är säkert inget allvarligt.” sa han hon han kände hur hon nickade.

-” Kommer du mamma?” Simone drog en hand genom sitt ännu längre blonda lockiga hår och log åt synen framför henne, Tom hade alltid stått hennes föräldrar nära.

-” Tom!” Tom släppte sin mormor och log innan han gick mot bilen som Gordon redan satt sig i och de körde iväg.

Tom såg ut genom rutan och lät tankarna vandra iväg, egentligen var han inte så orolig över sin morfar, han var så säker på att morfar Kaulitz alltid skulle finnas.

Så istället vandrade tankarna i väg på en annan person som han visste skulle finnas på sjukhuset, Andreas Lilie. Sam hade visat honom skåpet där en bild på Andreas fanns, en massa R.I.P kort samt en liten blomkrans i plast. Tom fann det ganska sorgset att så många gett upp hoppet om den blondes liv, han låg i och för sig i koma men han kunde vakna.

På bilden så hade Andreas lett men inte sett rakt in i kameran och Toms gissning var att det var en lång svarthårig kille som tagit kortet.

Det var ingen större aktivitet i sjukhuset så det ekade när skorna tog i golvet, en städerska gav Tom en dömande blick men han tog ingen notis om det. De som åkt i Simones bil hade kommit fram före Gordon och Tom så Gordon fick fråga sig fram innan de till slut hittade.

Simone satt grensle över en stol med huvudet tryckt mot ryggstödet och Toms mormor fanns inte i närheten.

-” Simone?” frågade Gordon och Simone såg trött upp men hon log i alla fall.

-” Dom tror inte att det är något men de vill röntga hans lungor.” Tom nickade och hörde Gordon börja prata om något annat, själv försvann han in i tankarnas värld där blommor och elefanter störde hans sinne.

-” Tom!” han vände sig snabbt mot sin mamma, tonläget i hennes röst sa honom att hon sagt till honom mer än en gång.

-” Vi kommer vara här ett tag, följer du med mig ner till cafeterian?” han nickade, för vad skulle han annars göra? Sitta och stirra i en tandvit vägg?

Han la en arm om sin mamma och lät henne visa vägen ner för en trappa och tillbaka till ingången, rakt fram och sen till vänster. Hur hade Tom missat en hel cafeteria när han kom in? Den var i och för sig inte så stor men tillräckligt för att han skulle ha märkt den, den var rätt mysig.

-” Kommer snart, toa.” sa hans mamma ursäktande och skyndade i väg. Tom ryckte på axlarna och kliade sig lite på armen innan han började gå mot disken. Han stannade tvärt när han såg något i ögonvrån, det ”något” definierades med en stor svart lejonman, han kunde höra sina vänner klaga i huvudet när han bestämde sig för att hälsa. Snabbt korsade han golvet men halkade nästan in i en sjuksköterska när hon skyndade förbi, efter det gick det smärtfritt och han la sin hand på personens axel.

-” Hej Bill!” den nämnde hoppade till och slog snabbt bort hans hand, Tom hoppade också till i den hastiga rörelsen men tog inte illa vid sig för att hans hand blivit bort slagen.

-” Hej...” mumlade Bill efter ett tag då han insåg att Tom inte planerade att gå nånstans.

-” Vad gör du här?” det var....troligen det mest okänsliga som kommit ur Toms mun den dagen men han hade varit för nyfiken för att kunna hindra det. Något skiftade förbi i Bills ögon och hade Tom vågat se honom i ögonen så hade han inte misstagit sorgen för ilska.

-” Borde inte du veta det redan?” Bill hade tydligen full insikt när det gällde vad som sas om honom och inte, det var rätt sorgligt i sig.

-” Andreas?” han kände sig fortfarande okänslig när orden sipprade ur Toms mun innan han hunnit råda över nyfikenheten, men när Bill nickade svagt så ångrade han sig inte.

-” Är du okej?” stoltheten spreds i bröstet då han insåg att han faktiskt inte sagt något okänsligt och han kände för att le, men blicken Bill gav honom drog leendet ifrån honom.

För första gången tog han in Bills utseende, han precis ut som på skolan- håret spretade åt alla håll, massvis med smink, svarta kläder och den ilskna likgiltigheten i blicken.

Ändå så kunde Tom se förbi den fasaden, i Bills ögon såg han inget annat förutom samma smärta och sorg han sett tidigare, han fick hejda sig för att inte ta den tanigare personen i sina armar och krama honom till ett leende.

-” Visst.” rösten var monoton och fick Tom att tvivla.

-” Säkert?” Bill såg förvånat på honom och nickade, den här gången kunde Tom inte skylla på nyfikenhet när han sa:

-” Kan jag få träffa Andreas? Jag menar eh.. han går ju på vår skola och eh..” Tom hann inte prata klart när han hörde:

-” Tom?” han behövde inte vända sig om för att veta att det var hans mamma bakom dem, Bill däremot tog ett steg tillbaka och Tom såg frågande på honom.

-” Tom vi bör gå tillbaka nu, åh! Hej! Vem är du?” Simones röst blev pipig som den alltid blev när hon träffade någon ut Toms krets. Tom skakade på huvudet åt sin mamma och vände sig mot Bill för att säga något, men Bill verkade inte se honom. Hans ögon var fäst vid Simone som om han såg ett spöke och Tom såg hur händerna sakta knöts. Han såg frågande på den svarthårige men han insåg att han inte skulle få ett svar då Bill bara vände sig om och gick därifrån.

-” Han var ju.. trevlig?” sa Simone och Tom kunde inte annat än att bara nicka.

-” I wanna see your halo, halo... Come on let me see your halo HALO!” blicken Tom gav Georg på måndagsmorgonen är en blick värd att spela in och lägga ut på youtube.

-” Det där är fel text.” konstaterade han bara trött och lät huvudet luta bak mot skåpet då han vände sig mot Georg. Hans morfar hade fått åka hem utan några större problem, men Tom hade fortfarande haft Bill i huvudet när han lagt sig.

Han rättade till kepsen och drog några dreadlocks ur ansiktet, varför var Bill konstant i hans huvud? Han kände honom knappt och var inte heller attraherad av killar, hur kom det då sig att han så gärna ville prata med honom?

Att döma av kläderna i hans skåp så var Bill redan någonstans på skolan, och att döma av deras schema så skulle han inte ha någon lektion med honom förrän på onsdag eftersom måndag- tisdag var bara teoretiska ämnen och musikklassen var uppdelad i två klasser.

Han suckade.

-” Har du tänkt nåt mer?” Tom såg upp då han hörde Gustav komma mot dom, jo självklart hade han tänkt och beslutat sig.

-” Du har inte gett mig nån riktig anledning till att göra det.” påpekade han och Georgs min föll.

-” Jag kan ge dig en anledning.” sa Gustav plötsligt och vännerna vände sig mot honom.

-” Om du inte spelar med oss så kommer Georg möta dig varje dag med sin fina solostämma, eller hur Geo.” Georg flinade elakt och nickade, Tom suckade bara. Han stoppade in händerna i fickan och lekte lite med nycklarna innan han sa:

-” Jag klarar nog av det eftersom jag hör så dåligt, men jag antar att jag måste bespara alla andra den plågan. Okej, jag gör det.” Gustav flinade och klappade honom på ryggen, Georg och andra sidan hoppade glatt upp och ner och klappade händerna lyckligt.

Gustav började säga något om att Georg var gay men Tom fastnade i rörelsen, han var absolut sten säker på att han sett den förr, men var? Grävskopan i hans minne grävde och grävde men allt han kunde se var bilderna av just rörelsen, inte människan som han såg göra det.

-” Tom?” han blundade och koncentrerade sig hårdare, han hatade när det blev så här! När man hade det på tungan men inte fick ut det hela vägen. Som när man har sex och inte kan komma!

-” Tom!” han såg snabbt upp mot Gustav som pekade på klockan, han skulle bli sen! Han strövade på så fort han kunde med de väldigt stora byxorna, men det förhindrade inte att han nästan snubblade fram då han gick. Stunder som dessa så funderade han ärligt på att skaffa mindre byxor.

Klockorna ringde för sista gången och han sparkade ilsket på en soptunna, den sista klockan betydde att lärarna fick låsa dörren och att alla andra elever inte behövde komma på lektionen, självklart så fick dom frånvaro. Han såg surt hur soptunnan rullade iväg och hoppades att inte rektorn skulle komma i den stunden, han såg redan tillräckligt snett på honom.

Nu hade han alltså en timme att göra ingenting, ingenting försvann i hans huvud då en söt liten rosa tankebubbla pressades upp bland tomrummen i hans huvud..

Med tunga ekande steg så korsade han mellan skåpen och de stängda klassrummen men tvärstannade framför den gigantiska anslagstavlan för att snabbt se över sitt schema så att han inte skulle komma för sent nästa lektion. Han stönade högt då han insåg att lektionen han missade var två timmar lång och troligen en av de viktigaste lektionerna för honom att vara på just då.

Förbannade dubbelmatte!

Han stampade i golvet och kände hur det värkte lite i foten, snabbt såg han sig om och hoppades att ingen skulle ha sett hans otroligt barnsliga ovana, korridoren var turligt nog för honom helt tom.

Han stoppade händerna i fickan och slöt ena handen runt mobilen när han började gå mot skåpet en bit bortanför biblioteket, snart tog den andra handen även tag om nycklarna. Det var faktiskt en helt ofarlig vana han hade, att alltid hålla i något när han hade händerna i fickorna.

Helt plötsligt höll knäna på att ge vika då han snubblade över något, snabbt tog han tag i något framför honom och pustade ut då han inte föll framstupa ner i golvet.

-” Men hej vännen!” han såg förskräckt upp och fann den lilla tanten han träffat första dagen, hon som kallat honom ”lilla gubben”.

-” Eh, hej.” han reste sig snabbt och nickade åt henne innan han skyndade sig förbi henne, en snabb blick över axeln sa honom en sak.

Synden straffar sig själv.

Han hade snubblat över soptunnan han sparkat på.

Han skakade på huvudet så att de sand blonda dreadlocksen föll över hans axlar då han nådde det vackra glasskåpet. Han hade sett det förr men han var fortfarande nyfiken på personen bakom silverramen, håret var blont och leendet var brett. Sorg smällde till Tom rakt i bröstet då han tänkte på vad som hade hänt den kväll då Andreas hamnat i koma, han önskade att han varit där men ändå inte. Han önskade att han varit där för att hjälpa dom, men han tvivlade på att han skulle kunna göra något om en av dem höll en pistol i sin hand.

Scenen spelades upp framför hans ögon ändå men allt han inte kunde föreställa sig var Bills ansikte då han förstod hur skadad hans vän var, han kunde inte se hur styrkan han besatt rann av honom och känslorna vädrades. Han försökte sätta sig in i hur han skulle ha känt om det varit Georg eller Gustav på marken och han varit den dom varit ute efter, det var nästan så att han kände hur ilskan bubblade upp inom honom och han blev arg av bara tanken. Men sen slog en annan känsla honom, samvetet. Hur Bills samvete såg ut ville han inte ens försöka föreställa sig, hur kan man förlåta sig själv när något sånt händer? Även om det inte var i närheten av hans fel?

-” Vad gör du?” rösten var först okänd för Toms öron men snart klickade det och han vände sig om, det mörka håret föll för den andres ögon som irriterat viftade bort det.

-” Vet inte, missade första lektionen.” Sam nickade och mumlade något om att han också gjort det, en idé formades i Toms huvud och han lät den ljudsättas.

-” Sam, tror du att du kan berätta en grej för mig?” han såg hur den tilltalade höjde på ögonbrynet och återigen så kände han hur en känsla av déja vú kom över honom, men hjärnan och minnet ville inte fungera med honom.

-” Om vad?”

-” Om Bill.” Sam såg honom snabbt i ögonen och Tom svor på att han såg något skifta i de bruna ögonen, något han kände igen som ömhet.

-” Vill du verkligen veta?” han nickade och den andre suckade tungt.

-” Det är väl lika bra att du hör det från mig, jag är nog en av de få som har en hyfsad koll på sanningen.” det var något Tom redan kommit underfund med, Georgs påståenden om att Bill var sadist och kniv expert verkade gå lite väl långt.

-” Vi sätter oss nånstans.” Tom nickade och följde med Sam in i biblioteket, långt in fanns en avskärmad del som inte många besökte och man kunde lätt prata utan att vara rädd för att bli avlyssnad. De lutade sina väskor mot de fotöljliknande stolarna som var utspridda över hela biblioteket.

-” Vad vill du höra?” Tom ryckte på axlarna.

-” Allt, hur länge har ni gått på samma skola?” Sam funderade en stund innan han svarade:

-” Sen fyran, det var då han kom till min skola och nån sa att han blivit hemskolad fram tills då.” Tom nickade förstående.

-” Har han alltid varit så.. eh...” Sam förstod och fortsatte meningen åt honom:

-” Kall och sorgsen? Jo, när han började i vår klass så var alla på honom direkt men han avfärdade alla, till en början sa han inte ett ord och lärarna blev jätte arga när han vägrade svara på frågor. Men tillsist så började han prata med en pojke som hela tiden envisades med att visa honom hur bra han kunde spela trummor, redan då så tror jag att Bill hade sin framtid inom musiken skriven med guld.” Tom log nästan då han såg det hela framför sig, av någon anledning så var pojken som fick Bill att tala blond.

-” Pojken som spelade trummor, var det Andreas?” Sam nickade.

-” Precis, men han över gick till sång efter bara någon månad, men jag tror att Gustav hjälpte honom lite i innan.. ja du vet..” en dyster stämning spred sig då Tom nickade och han önskade nästan att han valt ett gladare ämne att prata om.

-” Vill du fortsätta?” Sam nickade.

-” Du kommer aldrig att tro mig... Men Magdeburgs historia är långt ifrån ren och Bills ursprung är enligt rykten och misstankar som en skräckfilm.”

-” Jasså?” Tom försökte att inte låta skeptisk men han kunde slå vad om att han sett filmer värre än det som Sam skulle berätta.

-” Som jag sa så kommer du inte att tro mig. Bill kom till skolan var och varannan dag med sår över hela kroppen, en gång så svimmade han av blodförlust då han klev innan för klassrummet och hamnade på sjukhus. Men ingen hade en aning om vem som gjorde det, Bills föräldrar var där och dom verkade vara förskräckta över allt som hände. Ingen tänkte då på att varje gång som Bill hamnade på sjukhus så kom det alltid olika föräldrar, det var inte förrän i åttan som det spreds ett rykte om att Bill hade blivit såld. Enligt rykten så hittade Bills pappa honom på ett barnhem och sålde sedan runt honom till olika par som behövde honom till olika saker, från sex till matlagning.”

-” Du skojar!” utbrast Tom när han hörde det sista, han fick bara svårare och svårare att se det framför sig.

-” Nej, det visade sig att ryktet stämde när polisen grävde djupare i det, Bills mamma hade dött när Bill var sex och sen dess så klarade inte hans pappa av honom längre. Polisen la ner jättemycket tid åt att hitta en ny familj åt Bill men när ingen ville ha honom så fick han stanna hos sin pappa som skaffade ny flickvän och Bills farmor flyttade in. Tydligen så fixade det sig efter det och nu så är det tydligen rätt lugnt.”

-” Du har rätt, det är svårt att tro det.” sa Tom efter en lång tystnad och Sam bara nickade innan han reste sig och sa:

-” Vänta här tvärt, jag kan bevisa det för dig.” Tom nickade och lutade sig tillbaka i stolen medan Sam gick iväg. Han hade aldrig kunnat gissa att något sånt här förekom i Tyskland och inte heller hur Bill kunde vara kvar hos sin pappa. Han mådde lite illa när han tänkte på allt som Bill blivit utsatt för.

Det allt växande behovet av att få skydda gjorde sig påmint.

-” Här kolla.” Tom väcktes från sina tankar då Sam slängde en tidning i hans knä och han tvingades se på den.

En bild av en svarthårig pojke var i mittuppslaget, hans hår stod åt alla håll, läppen var sprucken och ansiktet såg ut som om det blivit sönder manglat. Nedanför så kunde han lätt läsa den lilla texten under:

Bill Kampf, 14, såldes av sin pappa till olika ägare. Bilden är nytagen och liknande bilder från hans uppväxt finns.

Sen var det bilder på olika ställen där Bills ägare bott, det som var mest chockerande var att det var helt normala hus. Hus med kärleksfullt tapetserade väggar och vackra trägolv, speciellt ett par fångade Toms blick. Det var en bild på en blond kvinna och en mörkhårig man, de höll hårt om varandra och såg lyckligt in i kameran. Tanken på vad de gjort fick Tom att vilja spy på fläcken och han kunde känna hur vätskan steg i halsen innan han tvingade ner den.

-” Så hur kommer det sig att alla vill testa hans smärtgräns?” fick han tillsist framefter att han sett vidare på bilderna som fanns i tidningen. En obekant känsla spred sig i bröstet då han mötte Bills ögon på bilden igen, de var nästan kolsvarta precis som första dagen han sett honom.

-” För att under rättegången mot ett av paren så kom det fram att de slagit honom för att se när han skulle knäckas. Deras riktiga son var med på det hela och började dra med sig allt till skolan i sjuan, men Bill har aldrig så mycket som blinkat. Det var bara kvällen då Andreas blev misshandlad som alla kunde se att han grät och höra hur han skrek.”

Tom nickade bara, tankarna och orden hade lämnat hans huvud och han kände sig bara tom där han satt och stirrade på Bills svarta ögon. Helt plötsligt sa han:

-” Hur kommer det sig att du vet så mycket om allt det här? Ni gick ju bara i samma klass.” Sam log sorgset och sa:

-” För att Andreas är min kusin.” Tom såg snabbt upp och visste inte riktigt vad han skulle säga, han hade en förmåga att vara okänslig när det kom till sånt här och han ville verkligen inte säga något dumt. Så han sa bara:

-” Jag är ledsen.” men Sam skakade på huvudet.

-” Inte lika ledsen som Bill är... Även om jag ibland önskar att de kunde koppla ur honom så vet jag att Andreas är Bills enda livslinje.” Tom nickade igen och begravde huvudet i händerna, tankarna började pressa på inifrån och gjorde det omöjligt för honom att tänka eller säga något vettigt. Det visade sig att han inte behövde göra vardera då Sam sa:

-” Visste du att Bills hår var kolsvart tidigare?” Informationen som togs helt ur det blå fick Tom att titta upp och Sam nickade sorgset och fortsatte.

-” Jag tror att han satte blonda slingor i det för att hedra Andi.”

 

*

-” Det där är din brors julklapp, Tom. Ge den till honom.” Tom såg fundersamt ner på det inslagna paketet i sina små händer, det var renar och tomtar på det röda papperet och hans brors namn stod skrivet med en guldpenna. Han såg upp och fann sin tvilling hoppa upp och ner med händerna klappande i samma takt som han hoppade.

-” Tomi! Kom hit med dig!” ett leende spred sig på den tilltalades läppar då han stolt puffade ut bröstet och gick fram till sin bror. Han var så glad att han fick den äran att göra sin lillebror så glad, det var nämligen viktigt att göra om man var storebror! Småbröder skulle hållas glada och lyckliga vad som än hände! Han såg ner på sin pyjamas, den var blå med batman på, tvillingarna hade fått varsin och Tom visade med stolthet upp sin blå medan tvillingen visade upp sin gröna.

-” Här!” han räckte fram paketet men allt han fick som tack var ett höjt ögonbryn.

-” Ska du inte säga något mer?” Tom funderade länge men kunde absolut inte komma på vad det var han skulle säga. Men småbröder är inte så tålmodiga så tvillingen sprack upp i ett brett leende innan han sa:

-” God jul dumsnut!” innan Tom han svara så hade han två par armar om sig och han visste att det här var helt klart den bästa julen någonsin.

*

Han öppnade ett öga i taget och kände hur huvudvärken pressade på tinningarna, ett stön blev släppt från hans läppar då han försökte väcka ena lemmen efter den andra. Det gjorde ont, så fruktansvärt ont men inte ett ljud av obehag smet då han satte sig upp i det kalla rummet.

Varför? Det här var andra gången dessa drömmar hemsökt honom och han kunde känna hur dom slet i hjärtat. Handen skakade då den fördes upp mot den ömma kinden och han försökte att väsa när smärtan sköt genom honom.

De få minnen han hade skulle han alltid hålla nära hjärtat, men det finns inget han hellre önskade än att få göra nya, liknande minnen. Att få känna på det folk kallade kärlek och kanske se världen ur ljusare ögon.

Men han visste att det var idiotiskt att tänka så, han hade ingen framtid och därav inget ljus. Det han kunde kalla framtid var självmord eller något som var så gott som, till en början hade han gråtit när han insett det men tillsist så tog tårarna slut och ersattes med tomhet.

I skolan pratade man om en värld fylld av möjligheter, en värld full av frihet.

Hans enda möjlighet till frihet var en snara runt halsen och det visste han, han hade accepterat sitt öde men det betydde inte att han inte fruktade den dag han skulle bli arton. En suck lämnade hans läppar då han försiktigt ställde sig upp, kroppen skrek efter lindring men han hade ingen att ge så ignorerade den. Yrt gick han mot badrummet, skulle skadorna idag vara värre än dom igår?

-” Tom?” Tom vände sig om och flinade när Sam kom fram mot honom, Sams lockiga hår stod åt alla håll- särskilt en som stod nästan rakt upp.

-” Vad har du gjort?” sam grymtade och drog snabbt ut en mössa från ryggsäcken och drog den över huvudet.

-” Min lillasyster fick ett gäng hårsnoddar igår och uppenbarligen lyckades hon fästa de flesta i mitt hår medan ja sov.” Tom skrattade när han såg det framför sig, han visste i och för sig inte att Sam hade en syster men tanken på det var underbar.

-” Har du fler syskon?” frågade han då han tillsist lugnat sig.

-” En äldre och yngre bror, sluta flina!” skrattet släpptes innan Tom kunde hindra det och Sam började tillsist flina han också, men det spolades bort då Tom såg honom följa någon med blicken.

Den någon var ingen mindre än Bill Kaulitz som stod vid deras skåp i full färd med att ta ut något som verkade vara en tyskabok.

Men det var inte riktigt det som vår dreadlocks kille fastnade för, det var blicken hans vän gav killen i svart. Sams ögon innehöll mängder av sorg men också känslor som Tom inte kände igen, men det var något helt annat än sorg i alla fall.

-” Eh, Sam till jorden?” men Sam svarade inte utan höll sin blick fäst på Bill och tillsist tvingade sig Tom att också titta på honom, då la även han märke till det. Bills armar darrade under tyngden av boken och varje rörelse var som om den smärtade honom grovt, boken var inte alls särskilt tung och Bill var inte alls svag så det kunde inte ha något med det att göra. Sättet han greppade skåpdörren när han reste sig talade om att skulle dörren varit ersatt med en hand så skulle handen krossats.

Tom höjde blicken till Bills ansikte och deras ögon möttes direkt, Tom fick en känsla va tomhet men samtidigt en känsla av värme, som när man kommer hem till ens mormor och morfar och de har precis bakat eller något sånt. Men det var inte den känslan som fick Tom att tänka på det Sam berättat för honom bara ett par dagar tidigare, om Bills historia.

Det var känslan av att saktas brytas ned till inget, han hade aldrig känt något så starkt i hela sitt liv, hjärtat delades i småbitar och deras ögonkontakt bröts.

Bill stängde skåpet och gick vidare medan Tom kände hur all ansiktsfärg runnit av honom, allt på bara några få sekunder.

-” Tom? Hur är det?” Sam la en hand på honom men han kände det knappt, huvudet bultade som aldrig förr och han svor på att han såg stjärnor. Lugnt försökte han andas in djupt och sedan ut igen men allt gjorde bara så att han tvingade sig själv att ta tag i Sams axel.

-” Tom! Okej vänta, kom här!” han kände Sam föra honom bakåt så han kunde sätta sig, men känslan ville inte skakas av honom.

Helt plötsligt dök Sams oroliga ansikte upp framför honom och han lät deras ögon utforska varandra.

-” Tom lyssna, om du inte mår bra så säg det. Annars hämtar jag Georg!” Tom blundade och kände hur ena sinnet efter det andra kom tillbaka och tankeverksamheten sattes igång igen. Varför hade han reagerat sådär? Sen när fick han så kraftig huvudvärk att han tvingades sätta sig ner? Han gned sig kring ögonen innan han öppnade dem igen och fann Sam i samma ställning som innan.

-” Jag är okej, ugh.. tror jag har migrän eller nåt.”

-” Okej, jag vet hur det känns. Här.” Sam öppnade sin väska och verkade leta en stund innan han hittade något som liknade värktabletter och en koffeintablett.

-” Ta de här och lite vatten så mår du bättre sen.” Tom tackade och tog emot pillren innan han gick in på toan och svalde ner dom tillsammans med lite vatten.

Blekt såg han upp i spegeln och möttes av sina egna bruna ögon, ögonen påminde om Bills och han togs tillbaka till den kalla känslan han fått för bara ett par minuter sen.

Gåshud föddes på hans skinn och rysningar kröp upp efter ryggen.

” skärp dig!” sa en ilsken röst inom honom och han drack lite mer vatten innan han rätade på sig och gick ut igen. Sam stod och väntade med Georg, de verkade inte prata om något särskilt men tystnade då Tom kom fram till dem.

-” Är det bättre?” han nickade och vände sig till Georg.

-” Jag måste nog skippa träningen ikväll, mitt huvud kommer aldrig klara ljudnivån.” Georg nickade förstående och Tom antog att Sam talat om vad som hänt. Första klockan ringde och de skuttade allihop iväg till sina skåp för att dra fram de böcker som de skulle behöva.

Tom kunde ha låtit läraren föda hans barn när hon lät dem få lunch tidigare än vanligt, han samlade snabbt ihop böckerna och kastade sig mot dörren tillsammans med 20 andra elever så trycket mot den stackars grå dörren blev nästan för mycket. Skåpet trollade han nästan upp och han hoppade otåligt upp och ner tills en rätt snygg tjej gick förbi och gav honom en konstig blick. Han stannade mitt i rörelsen och lutade sig tillbaka mot skåpet, desperat att rädda situationen och sa:

-” Tja!” hon såg bara på honom en lång stund innan hon fortsatte, han grimaserade men började nästan hoppa igen då han såg sin trio av vänner komma mot honom.

-” Det är lunch!” han skyndade sig att springa bakom Gustav och styra honom fram mot matsalen som hittills inte var helt fylld av elever.

Det var då han tvärstannade.

-” Tom vad i?” han känd Georg gå rakt in i honom men han brydde sig inte, hans ögon hade fastnat på den person som gett honom miljoner känslor på bara sekunder.

-” Gå ni, jag kommer strax.”

Han skyndade sig därifrån och ignorerade vännernas förvirrade uttalanden, men stegen saktades ner ju närmre han kom och tillsist stod han helt stilla och bara stirrade. Hjärtat gjorde volter och hagen gick vingar när Bill vände sig om.

-” Hej.” stammade Tom fram och Bill såg bara konstigt på honom, blicken påminde lite om tjejen i korridorens och tom fick stoppa sig själv från att grimasera.

-” Hej.” svarade Bill och Tom kände hur spänningarna släppte.

-” Vad gör du?” Bill tittade snabbt ner på brickan i sina händer och sen upp på honom igen och sa.

-” Hämtar mat.” Hade Tom varit ensam hade han slagit handen i pannan och han skulle precis säga något då han kände Bills blick genomborra honom och han tystnade sina tankar.

-” Du sa att du hade hört om mig, eller hur?” Tom nickade och hoppades att det inte var fel sak att göra.

-” Håll dig då till Andreas kusin, längre än så vill du inte komma.” Med de orden så lämnade Bill honom stående där han stod.

Jo, det var nog helt fel sak att säga.

-” Är du gay Tom?” Spagettin som var halvägs ner i Toms mage stannade till då han började hosta kraftigt, maten höll på att fastna i halsen och Georg dunkade honom hårt i ryggen några gånger innan han lyckades svälja allt. Tårögt drack han från mjölkglaset innan sa:

-” Du sa att jag är vad?” Sam såg förskräckt på honom men upprepade sig.

-” Är du gay, du intresserad av killar?” Tom blinkade flera gånger innan han sa:

-” Eh... du såg möjligtvis inte min reaktion alldeles nyss. Det finns inget som skulle kunna få mig att vara nära en annan killes kuk av andra anledningar än att kastrera.” Georg flinade och Gustav hade inte ens sett upp från boken han höll hårt placerat i sina händer, Tom hade inte ens lyckats få en ordentlig titt på framsidan innan Gustav hållit den skyddande mot kroppen.

-” Åh okej...” Sam rodnade och Georgs flin blev bredare, Tom skakade på huvudet och lät blicken fara iväg mot en viss svarthårig killes bord. Det var två dagar sen Bill bett honom hålla sig borta och det hade han gjort men det var svårt, något hos Bill tvingade honom att vilja närmre.

-” Varför är du då så besatt av Bill?” Sams fråga gick förbi utan att Tom ens hörde det, istället så såg han hur ett par killar började gå mot Bill igen. Han visste att det skulle bli precis som förra gången, nerverna spändes och han ilsknade nästan till. Känslan var något han inte alls var beredd på, det kändes som om någon försökte knuffa undan hans inre och ersätta det med ilska. Han ställde sig upp och muttrade:

-” Kommer strax.” Han började gå mot bordet Bill satt vid.

-” Oroa dig inte, jag har känt Tom länge och vad det än är han känner för honom så är det inget i närheten av det du känner. Han har absolut inga känslor för något med något dinglande mellan benen.” sa Georg försäkrande då han såg Sams nedslagna blick. Sam såg snabbt upp och försökte se oförstående på Georg.

-” Jag gillar inte Bill.” Georg flinade.

-” Vem sa att det var Bill jag pratade om.” Sam rodnade och såg ner i bordet.

Tom såg killarna närma sig än lite till och han märkte att det var samma killar som sist, ger dom aldrig upp?

Han hade en bit kvar innan han skulle nå Bill då den tilltänktes ögon plötsligt mötte hans egna och han tvärstannade. Han kände sig nästan rädd för att fortsätta när Bills kolsvarta ögon piercade honom, rysningar och känslan att han egentligen inte ville veta försökte tvinga tillbaka hans nyfikenhet men det hindra de honom inte från att gå hela vägen fram till bordet.

-” Hej Bill!” försökte han så glatt han kunde utan att låta en del av rädslan sätta sina spår i rösten då han såg hur killarna kom närmare och hade ögonen fästa på dem, istället riktade han sin blick på Bill som sänkt sin till bordet.

-” Jag tyckte att jag sa åt dig att hålla dig borta, eller hur?” hans röst var låg och iskall, Tom nickade och började säga något då Bill sa:

-” Varför lyssnar du inte?” rösten hade ändrats lite och lät mer som om den bad honom att gå iväg, Bill såg upp i ett par få sekunder innan han såg ner i bordet igen men Tom hann se det. De kolsvarta ögonen skiftade till bruna på bara sekunder innan pupillerna växte och de blev svarta igen.

-” Kampf!” killarna stod bara en bit bort och Tom såg hur Bill slog ner näven i bordet innan han sakta reste sig för att ta bort brickan. Flinen på gängets ansikten sa honom vad de tänkte göra och vad Bill tänkte gå mer på att göra, fruktan kröp upp på honom då han snabbt la sin hand på Bills axel. Vad skulle han egentligen säga? ”Jag är så nyfiken på dig att jag spricker!” eller ” Snälla gör det inte! Jag bryr mig om dig!” repliker från filmer fanns just för att dom var just där, i filmer och det var bara ett bevis på att de inte fungerade i verkligheten.

-” Du borde inte.” fick han tillsist fram och Bill slog snabbt bort hans hand och mumlade.

-” Och du borde hålla dig borta.” den svarthårige gick utan ett ord till och Tom stod där, känslan av att vara iakttagen av fler än en elev fick honom att rodna och känna det som om han var med i en löjligt romantisk film, en film där flickan skulle bli räddad av sin prins i slutändan, men som sagt så fanns filmer bara för att man skulle få slippa verkligheten i två timmar.

Det behövdes inte ett inbördes krig för att Tom skulle följa efter gänget och deras offer, vad han egentligen skulle göra hade han ingen aning om.

När han kom ut ur matsalen så insåg han att de andra hunnit betydligt längre än vad han gjort och han hade fortfarande ingen koll på vad som var vart på skolan så han skulle få gissa sig fram. Irriterad över att han inte lärt sig kartan så började han springa mot idrottsplatsen.

Varför han sprang visste han inte heller, det var som ett begär inom honom drev honom framåt- som om han inte kunde stanna och tänka logiskt.

” Du behöver inte alltid skydda mig Tomi, jag klarar mig.” han tvärstannade och tog sig om huvudet då minnet kom till honom, rösten påminde honom om något. Huvudvärk började skrika i hans huvud och ena stjärnan efter den andra täckte hans syn, det var som om hela hans huvud och sinne ville bryta sig ut och skrika hans innersta hemlighet för världen. Yrsel kom till honom och han började känna sig som för ett par dagar sen då han mött Bills blick, det kändes som en dröm. En dröm där han såg något fruktansvärt och försökte hejda det, men skriket kom ut som döva toner och benen vägrade samarbeta.

-” Kom igen då KAMPF!” Tom kunde höra en killes röst åt motsatt håll som han var på väg, men den kändes avlägsen då han gick in i bubbla. De människor som passerade blev bara prickar i rymden då han började gå mot ett träd, något inom honom sa åt honom att han inte ville ha uppmärksamheten till honom om han skulle svimma. Något han var säker på att han skulle göra.

Han svalde då han bara behövde ta tre steg framåt, kroppen kändes tung då han satte sig ner och kyla tog över hans yttre medan hetta regerade över hans inre.

Att gissa vart de plötsliga känslorna kom ifrån hade han ingen motivation till, allt han var motiverad till var att blunda. Trött lät han huvudet tippa bakåt mot trädstammen, ljuden runt honom blev dimmiga och svarta prickar svärtade hans syn tills ett mörker omslöt honom.

-” Tom?” rösten påminde om någons, den var välbekant och trygg men en röst inom honom sa åt honom att inte lita tillräckligt på den för att öppna ögonen.

-” Kom igen Tomi, vakna.” en kraftig känsla strömmade ner i magen och en hissande känsla fladdrade i bröstet, ögonen skulle bara upp!

Han kämpade länge med ögonen men mörkret hade ett järngrepp om honom, men dom skulle upp om det så var det sista han gjorde.

Hur gärna han än ville se ägaren till rösten och troligen svaret på omedvetna frågor så förlorade han kampen mot mörkret och han lat sig själv falla in i det igen.

Det var varmt, nästan för varmt men axlarna kändes iskalla och han kröp i ihop ytterligare. Kroppen brände när han rörde sig och han ville spy när en obekväm rörelse i magen gjorde sig påmind.

-” Gordon han verkar vakna.” ljudet av hans mammas röst fick honom att öppna ögonen, hon stod på knä precis framför honom och hade han haft någon energi kvar i kroppen så skulle han ha flugit bakåt.

-” Mamma?” viskade han hest men hon hyschade honom och sträckte sig efter ett vattenglas och ett par tabletter på nattduksbordet, något han girigt accepterade.

-” Du svimmade av feber, Georg hjälpte dig hem från skolan.” Tom nickade trött och lät orden sjunka in innan han reagerade på dem.

-” Jag svimmade?” till sin förskräckelse så nickade Simone.

-” PÅ skolan? Inför alla?” lättat såg han hur hon skakade på huvudet.

-” Utomhus, minns du inte?” han skakade på huvudet och försökte komma ihåg vad som hänt när Simone la sin hand på hans kind och sa mjukt:

-” Tänk inte på det gubben, sov bara så får vi se hur du mår senare.” Han nickade och hon log innan både hon och Gordon lämnade rummet. Tom suckade och kände hur tabletterna började göra sin magi på hans kropp, sakta men säkert så föll han in i en drömlös sömn.

 

Trött vandrade han hem, bröstet kändes tungt och han visste att han kämpade en strid som han redan förlorat. Men att släppa taget kom inte på fråga, skulle de lämna världen så skulle de göra det tillsammans. Det var inte alls långt kvar bara ett par månader och sedan skulle han vara arton på papper, bara på papper men inte på riktigt. På riktigt så skulle han bli arton i september, första september för att vara precis- dagen då han egentligen skulle hoppa av glädje och frihet tillsammans med sin andre hälft. Glädje bodde inte i honom längre och hans andre hälft minns honom inte, han var sedan länge glömd av dem som en gång betytt något för honom. Han ville så gärna glömma men han kunde inte, inte så länge han levde helvetet i himlen.

2 Januari- hans födelsedag och dödsdag, ärligt talat så hade han inget val i den frågan eftersom han visste att det helvete han skulle leva i om han inte gjorde det var inget i jämförelse med det han levde i nu. Det var faktiskt en roande sysselsättning- att planera sitt eget självmord... Han hade i och för sig lovat men han kunde inte hålla det.

En tung suck lämnade hans läppar då han satte handen på dörrhandtaget och klev in i hallen, Hon hälsade på honom med samma sorgsna ögon som alltid och han visste att Han var i närheten

-” Du är sen.” den hårda rösten skulle en gång i tiden fått honom att gråta men idag ryckte det inte ens i en muskel. Han nickade bara och hörde hur Han fortsatte prata på om allt han gjorde fel och vad han egentligen var, en gång i tiden så hade han haft en röst som kämpat emot kommentarerna och övertalat honom att det inte var sant. Rösten som tillhört hans bättre hälft hade vissnat och tillsist dött ut.

Första smällen väckte honom ur hans tankar och han såg upp, en till näve kom flygande och han vandrade i väg i tankarna igen.

Natten som för inte alls så länge sedan ändrade hans liv och tog hans ljus ifrån honom, kvällen då han hade berättat precis allt om sin förra familj för hans bästa vän. Kvällen då den bästa vännen föll, på grund av honom.

Kan man verkligen förlåta sig själv?

-” Tom, är du vaken och påklädd? Ser jag något jag inte vill se så lovar jag att du är sjukare när jag går här ifrån!” Tom flinade när han hörde Georgs stämma bakom dörren, han mådde betydligt bättre än vad han hade gjort för bara ett par timmar sedan och yrseln hade försvunnit.

-” Jag vet att du tänder på min nakna kropp men tyvärr är jag fullt påklädd.” Georg öppnade dörren med ett snett flin på läpparna som snart möttes av Toms.

-” Hur är det med dig?”

-” Bättre, vad hände egentligen?” Georg såg ut som om han var dum men la undan Toms grejer som han haft med sig på en stol och satte sig på sängen.

-” Borde inte jag fråga dig desamma? Jag vet bara att du sprang i väg och svimmade.” Tom grimaserade vid ordet ”svimmade” men sa bara:

-” Jag vet bara att jag följde efter Bill och började må illa och sen blev bara allt svart.” Brunetten såg fundersam ut och drog med tummen över mobilskärmen innan han sa:

-” Bill sa du?” Tom nickade.

-” Det förklarar en hel del.”

-” Som?” förvirring tog över en del av huvudvärken i Toms huvud och han försökte möta Georgs gröna ögon.

-” Bill ringde mig från din telefon och sa att jag skulle skynda mig ut till min bil, där stod han och hade dig i famnen. Det var en väldigt dramatisk syn kan jag lova.” Bill, bil, famn, Bill, Va?

-” Bill hade mig vars då?” Georg log retsamt.

-” Han bar dig som den lilla prinsessa du är.” irriterat slog Tom bort brunettens hand när den nöp honom i kinderna.

-” Så Bill bar mig hela vägen från idrotten till din bil?” när han fått ur sig den meningen så verkade även Georg förvånad, idrotten och parkeringsplatsen var en bra bit ifrån varandra.

-” Jävlar och pannkaka, han är starkare än vad jag trodde.” den sjuke fnös åt vännens ordval men tankarna började dra honom in i en annan värld, eller det var snarare ett minne. Han var säker på att han hade hört någon prata med honom, men det kunde väl inte vara? Han måste ha hallucinerat, eller hur?

-” Så det var Bill som hittade mig?” När Georg nickade så började huvudvärken komma tillbaka och han insåg att han hade fler minnen än vad han kunde förklara.

Han låg helt stilla och stirrade i taket, han ville inte röra sig. Även om Hon hade försökt lindra det lite och han inte längre kände smärta så hindrade det inte kroppen från att skrika så fort han lyfte handen framför sig. Han blundade och för första gången insåg han att han kanske längtade till sin födelsedag.

Så som löven vissnade vissnade ytterligare ett liv bara ett par gator ifrån ett hus med träfärgade knutar och många fönster, bara ett par gator från personen som en gång i tiden kunnat rädda just det här livet.

-” Upp och hoppa älskling!” Tom stönade och hörde hur någon fnissade bredvid honom, han grymtade och försökte vänta huvudet åt ett annat håll. Han hade verkligen ingen lust med att låta Simone driva omkring honom just den här dagen, huvudet kändes tungt och han kände sig väldigt bekväm där han låg.

-” Kaulitz, om du inte vill tillbringa resten av kvällen till att studera Matte så rekommenderar jag att du torkar bort dreglet och börjar lyssna!” Tom öppnade snabbt ögonen och fann Georgs flin precis framför ögonen, kinden kändes bort domnad och bänken han låg på var lite blöt. Han satte sig upp och hörde hur ett allmänt fnitter spred sig i klassrummet. Han muttrade fram en ursäkt men hängde snart med huvudet igen.

-” Tom kom igen, han blir skitsur om du somnar igen!” han suckade TUNGT och lutade sig tillbaka i stolen.

-” Distrahera mig.” bad han tyst och Georg nickade, de satt långt bak i klassrummet och så länge läraren stod längst fram så fanns det inte en chans att han skulle höra dem.

Han strök sakta med handen över de bekanta fingrarna, klumpen i halsen var inte hans vän men inte heller hans fiende. Försiktigt så borstade han bort några hårstrån från ansiktet och lät handen vila på den bleka kinden. Det hade snart gått ett år... ett år sen han lät sin stolthet kidnappa det bästa han hade och någonsin skulle ha. Klumpen i halsen växte och vällde upp i ett illamående när scenen upprepade sig framför hans ögon.

-” ANDREAS!” de skrattade men de var dövt för hans öron, varje spark gjorde avtryck på Andreas ansikte och ärrade det. Han kämpade hårdare men armarna höll honom tillbaka som ormar och snaror- med avsikt att döda.

Viskningen fick honom att stanna upp för en sekund,hans sinne blev svart och hjärtat slutade slå...

-” Bill...”

 

-” Bill?” han såg upp och fann ett par bruna ögon precis framför sig, trött slöt han sina egna och försökte tänka bort tankarna. Sakta öppnade han dom igen och fann att ögonparet framför honom var oroliga, varför?

-” Shit, vad har du gjort?” Åh.. jasså därför....

-” Inget.” muttrade han och vände sig bort, ändå verkade inte ögonen tro honom.

-” Lägg av, vore det inget så skulle det inte synas. Kom så fixar jag det.” kroppen lydde honom inte när han sa åt den att sitta stilla utan följde efter ägaren till ögonen som en hund. Personen som han en gång sett på med fjärilar i magen och blickar som smälte isberg. Det var innan han fick ryggen inpräntad med hur fel det var, bokstavligen.

-” Sitt.” han hade följt efter ägaren in till toan och satte sig på toastolen.

-” Sam, du borde gå.” viskade han hest men Andreas kusin ignorerade honom bara när han lät sina choklad bruna fingrar dra fram diverse saker från det lilla medicin skåpet som de installerat bara för hans skull.

-” Man bör en massa saker, men det betyder inte att det är rätt.” sättet han pratade förvånade honom alltid, som om han bar på världens visdom men inte visade den.

-” Varför är du inte i skolan?” Sam såg på honom och väntade sig ett svar men det var ett svar han inte kunde ge, istället mumlade han bara.

-” Jag har inga lektioner före tolv, själv då?” han visste att Sam visste att han ljög, något han alltid var förundrad över. Precis som Andreas så visste alltid Sam när han talade sanning och inte, hade inte Sam varit adopterad så hade han kunnat skylla på släktband.

-” Till skillnad från dig så är jag faktiskt ledig.” hade inte tröttheten varit överhängande och stämningen tung så kanske läpparna hade vridits uppåt åt den kommentaren. Men de förhållandena existerade inte längre och hade inte gjort det på ett år, även innan var de stunderna få.

-” Det här kommer svida.” informerade den brunetten innan han tryckte en tuss med en stickande vätska mot det öppna såret vid hans tinning. Inte så mycket som ett ljud lämnade dennes läppar.

-” Det ser inte så djupt ut och blodet ger nog mer effekt än vad som behövs.” Sam drog sig tillbaka och log mot honom, någonstans inom honom så önskade han att leendet kunde bli besvarat, men mungiporna var fästa i samma position som innan.

-” Tack.” viskade han tillsist och han hörde Sam sucka.

-” Jag önskar bara att det här var sista gången.” han vek bara undan blicken.

-” Så om jag nu har förstått det här rätt så har Sam gillat Bill sedan åttan?” Georg nickade och fick det att se ut som om han hjälpte Tom med ett matte tal, det här var Toms idé av distraktion och de hade pratat fram och tillbaka i snart en timme.

-” Han kommer neka det till han går i graven men Andreas sa en gång att han och Bill var på G, sen hände något och Bill drog sig undan. Jag vet inte ens om det är sant men om du tittar på Sam när Bill kommer in så garanterar jag att du ser hur han lyser upp.” Tom nickade.

-” Så det är därför han alltid tar Bill i försvar?”

-” Precis, det sorgliga i det hela är att i all Bills olycka och Sams underliga liv så har dom egentligen bara en sak gemensam.” Tom såg nyfiket upp och tecknade åt Georg att fortsätta:

-” Önskan om att Andreas ska slå upp ögonen.”

-” Jag tror att Bill och Sam skulle passa bra ihop.” Georg såg förvånat på Tom när de gick från skolan mot den berömda parken som alla pratade om, Georg hade insisterat på att Tom skulle ta en senare buss för att följa med och äta av den berömda parkglassen.

-” Och hur kom du fram till det?” Ett leende spred sig på den dreadlocks beklädda killens läppar då han och han svarade:

-” Det vore lite som skönheten och odjuret.”

-” Inser du att du precis kallade en av våra närmsta vänner för skönheten?” Tom flinade.

-” Vem sa att Sam var skönheten?”

-” Vem sa att Bill inte är vår närmsta vän?” de utbytte sarkastiska blickar innan Georg slog Tom i nacken och skrattade:

-” Jaja, kom till saken.”

-” Ja okej! Tänk dig vår oskyldige, välvilliga och naiva lilla Sam tillsammans med den mystiska, smärt tåliga och svartklädda Bill. Kan du inte se det hela framför dig?”

-” Jag kan se Bill men om Sam är skönheten, har han klänning på sig då?” Bilden av Sam i en gul festklänning störde Toms inre syn stadigt och han skakade fort på huvudet.

-” I så fall kan jag se det.” Toms blick går nog inte att beskriva i ord så jag tänker inte försöka.

-” Det är bra att du är med mig Geo.” sa han bara och klappade sin barndomsvän på ryggen, de fortsatte gå mot glasståndet utan att märka hur molnen på himlen drog ihop sig och blev allt mörkare.

-” Vad i helvete gör du?” han backade undan från sjukhus sängen när Han kom in, han visste att han stannat för länge men det lilla pipet på maskinen hade gett honom hopp.

-” Dom ringde från skolan och sa att du inte var där, förklara det!” han backade ytterligare två steg men egentligen brydde han sig inte, han visste att han inte skulle kunna komma undan men han visste att om han bara var stilla så skulle han bli skållad för annat. Han tog sig snabbt över mot honom och lät näven flyga över hans ansikte, Hans ansikte hade blivit rött och det ljusa håret lös upp mer än vanligt.

Som alltid så började han blockera ut det som hände, blockera ut smärtan och ilskan som sakta byggdes upp inom honom. Tankarna riktades mot Andreas där han låg så fridfullt, utan en aning om vad som hände precis framför honom. Det hade hänt ett par gånger och för ett år sen så hade Andreas sett det flera gånger, gömd i hans garderob.

 

-” Göm dig fort!”

-” Va?!”

-” Snälla gör det bara!” han puttade milt in sin vän in i den öppna garderoben men dörren gick inte igen helt så om man tittade så kunde man se de blå ögonen lysa i mörkret.

-” Bill va?”

-” Var bara tyst och vänta...” han svalde när han hörde fotsteg i trappan, panik växte och han såg med rädsla på sin vän.

-” Vad du än gör, ingrip inte... avslöja dig inte för få blir det mycket värre.” Andreas såg ut som om han tänkte säga något mer men den bedjande blick han fick tystade honom. Stegen kom närmre och snart var de precis utanför dörren, handtaget trycktes ner och där stod Han.

-” Vem pratar du med?” men han skakade nästan förtvivlat på huvudet och sa:

-” Ingen.” orden som följde blev bara blurriga för varje ord gick med en näve i handen. Bruna ögon mötte ett par rädda blå och de höll ögonkontakten fram tills han inte längre klarade av att stå på benen och föll, han kunde se hur den blondes muskler reagerade men lydde hans bedjan och stannade kvar.

Det tog slut så fort bakhuvudet slog i golvet, några ord försökte skära sin väg genom hans hjärta och han tvingade sig att titta bort när Han lämnade rummet.

-” Bill...” viskade Andreas då det var säkert att komma fram, Bill rörde sig inte. Smärtan dunkade överallt men han försökte att inte visa det.

-” Sluta spela hjälte, jag ser att du har ont!” det fick ett genuint leende att dra fram på hans blodiga läppar, Andreas hade alltid haft förmågan att genomskåda honom. De båda pojkarna blev tysta och såg bara på varandra, båda försökte avläsa vad den andre tänkte men ingen lyckades vidare bra.

-” Nu vet du...” viskade han tillsist.

Det var första gången Andreas såg det och han hade sett det och det var inte heller sista.

Trött satte han sig upp från elementet där han tydligen fallit och drog upp huvan över sig, han visste att han såg rätt illa tilltygad ut men han ville inte att någon skulle se. Han ville inte att någon skulle försöka ta i honom och försöka göra det bra igen, Sam kunde göra det för han var okej. Men sjuksköterskor som inte hade en aning om vem han var eller vad som hade hänt gick honom bara på nerverna.

Han hade redan gått då han lyckades ta sig upp på skakiga ben, de vägrade lyda då han bad dom att vara stilla och han snubblade fram till sin vän.

-” Vi ses imorgon...” kraxade han hest fram och lät sina ben smärtsamt leda honom ut i korridoren, så fort han stötte på någon så rätade han på sig och duckade med huvudet. Han var så lätt avslöja om han bara såg upp och då skulle han ha en hel del att förklara.

Just därför tolererade han Sam- han hade bara en aning, ställde inga frågor och visste vad han gjorde, kanske hade de otroligt mjuka händerna något med saken att göra.

Ute var det kallt och han kunde känna hur gåshuden satte sina spår mot hans kropp, han kunde känna hur regnet bara väntade att få falla och förhoppningsvis så skulle det inte vara någon efter vägen. Hade han ännu mer tur så skulle han kunna gena genom parken till busstationen eller han kanske till och med kunde försöka ta sig till Sam.

Ju mer yr han blev desto mer insåg han att han litade på Andreas kusin att hjälpa honom, bara av just den anledningen att han var Andreas kusin och han visste att han kunde lite på honom.

Bittert tänkte han att det fanns en annan i byn som han borde kunna lita på... troligen mer än någon annan.

-” Tom, när man talar om trollen, är inte det där odjuret?” Tom vände sig om och kisade genom det snabbt fallande regnet och mycket riktigt såg han en svartklädd tonåring stappla mot en bänk där han satte sig ner, huvudet lutade mot armarna och regnet smattrade mot bordet.

-” Vänta här, jag vill försöka prata med honom.” Georg såg lustigt på honom och torkade bort lite regn från pannan.

-” Jag vill det bara, sätt dig under paraply grejen därborta så kommer jag snart.” han hörde hur vännen suckade men gjorde som han sa och Tom började gå i det hala gräset.

Han älskade regnet, regn var ett bevis på att man kunde börja om och göra allt bättre. Varje droppe regn som träffade hans hud var befriande och gav honom en känsla av renhet.

-” Bill!” ropade han när han bara var några meter ifrån honom.

Han kämpade med att se upp under luvan, något han inte behövt göra eftersom han kände igen den rösten lika väl som sin egen. Han blundade och hoppades att det bara var en dröm men tyvärr hörde han den igen.

-” Bill?” han såg upp och mötte ett ögonpar identiskt med sina egna och han tittade snabbt undan, smärtan i magen gjorde sig allt mer och mer välkänd.

-” Du borde inte vara här.” viskade han hest och han insåg att det blivit en replik han ofta använde.

-” Man gör mycket man inte borde.” han påminde om Sams ord och såg ner i bordet. Bordet som innehöll så många minnen av folk som tidigare suttit där och karvat in sina namn eller sina kärastes namn. Med en kall hand så följde han bokstäverna ” B &A” inkarvat med med en nyckel, åren hade gjort så att om man inte visste vart bokstäverna fanns så skulle man inte se dem. Men för honom var de ingraverat i guld.

Han kunde känna hur något började irritera halsen och han försökte kämpa emot att hosta, men precis som alltid när man kämpar emot något som redan är förlorat så går det inte.

Han försökte lägga handen för munnen och hindra Tom från att se det som garanterat skulle följa med hostningen upp ur halsen, hur mycket han än önskade att Tom kunde försvinna från världens alla ytor så ville han inte oroa människan.

Tom... Första gången han hade sett honom så hade han vetat, han hade knappt sett honom för att veta att han var där och magen hoppade obarmhärtigt. Det skrämda lilla barnet inom honom hade hoppats på en saga där Tom skulle rädda honom från ett liv i helvetet, barnets låga hade slocknat då han mött sin hjälte. Hjälten minns honom inte och inte heller hjältens mamma, det borde kanske ha stuckit eller gjort ont någonstans inom honom men ärligt så var han inte allt för förvånad. Irritation och en känsla av klaustrofobi omringade honom alltid då Tom var nära och invaderade hans personliga utrymme.

-” Herre jävlar.” mer hörde han inte förrän hostningarna tärde för mycket på hans lungor och världen blev svart.

Regnet som Tom prisade så högt kunde inte dölja den röda färgen som sipprade fram mellan Bills fingrar då han började hosta och Tom följde scenariot med skräck i blicken.

-” Herre jävlar!” han såg hur mer och mer blod kom upp och hur Bill började svaja där han satt.

-” Georg!” han vinkade åt sin vän och han precis vända sig om igen för att se Bills rygg slå i marken.

-” Bill!” han knäade snabbt på den blöta marken och kände hur grus trängde mot knäna, något han inte brydde sig om då han för första gången såg hela Bills ansikte.

Det svarta sminket var utsmetat och dolde inte det stora blåmärket vid ögat, kinden hade också fått sig ett blåmärke, läppen var sprucken och att döma av ärret på överläppen så var det inte första gången. Ett äldre sår vid tinningen gjorde sig också bemärkt och Tom rös.

-” Vad i helvete hände?” Georg knäade på andra sidan om Bill och Tom funderade precis över att ringa ambulans när Bill öppnade ögonen igen.

-” Hur är det?” Tom böjde sig över honom och mötte Bills blick.

Ögonen var varma och bruna när de genomsökte hans egna och han fick en känsla av att han drömde. Han fylldes av värme samtidigt som han blev alldeles kall, han blev lycklig men ändå olycklig och framför allt så sprängdes han av kärlek och exploderade av likgiltighet. Han hade ingen aning om hur länge de såg på varandra men när Georg tillsist harklade sig så bröt Bill ögonkontakten och med lite hjälp så reste han sig.

-” Tack.” muttrade han och började gå men det gick inte gitarristen med på, han skyndade efter honom och tog tag i hans arm.

-” Bill du borde till sjukhuset, du kan ha en blödning eller nåt.” för en sekund så möttes deras ögon igen och den tilltalade svarade enkelt:

-” Det är mycket man borde men inte gör.” ironin av att kasta om Toms egna ord hängde i luften då han lät den svarthårige gå.

Känslorna som vällde inom honom då han följde den skadades ryggtavla var många men han kunde inte sätta ord på någon av dem.

-” Tom! Ta av dig allt som är blött NU innan du får vatten över allt!” irriterat gjorde Tom som han blev tillsagd men inte utan att vara distraherad av sina tankar. Han kunde höra Simones stämma som någon slags bakgrundsmusik men han hörde den definitivt inte klart, allt var Bills fel.

På något sätt så lyckades den svarthårige krypa ner långt under hans skinn och stanna där, han hemsökte tankarna med sin mystik och hjärtat med sitt utskickande av mixade känslor.

Efter en snabb ursäkt om att ha läxor så skyndade Tom upp på rummet och kastade sig på sängen, han hade säkert läxor men han kunde inte hitta koncentration nog för att göra dem.

Trött slöt han ögonen och hoppades att om han vilade bara LITE så skulle skärpningen komma tillbaka.

De mörka ögonen lyckades inte dölja förvåningen när de stirrade i det mörka taket, ljusen var släckta och allt som sken upp den långa silhuetten på sängen var månen utanför. Hade någon kunnat kika in genom fönstret hade de funnit synen vacker men personen på sängen fann inget vackert just då.

Han var förvirrad. Han var förvirrad och han var inte van vid att känna det. Stund vis så önskade han att han inte hade sett det för sin egen psykiska hälsas skull och stund vis så slog hjärtat ett slag fortare då han tänkte på det- hans psykiska hälsa var ändå så förstörd den kunde bli.

Vad var det då som fick hans sinne att göra uppror?

Allt handlade om ett smycke han sett runt en viss Tom Kaulitz hals när han lutat sig över honom, ett litet smycke med initialerna ”BK” på.

Trött lät Bill sin högra hand föras mot halsen där han kände en kall kedja, han snurrade den runt sitt finger och lät tankarna fortsätt att lulla honom till sömns.

 

*

Två identiska små pojkar gick han i hand efter vägen, båda hade puffat ut bröstet i stolthet.

Det var första gången de skulle få gå och köpa glass själva.

-” Tomiiiii, fortare.” gnällde den ena av dem, han hoppade runt runt sin tio minuter äldre storebror och log från öra till öra medan den äldre brodern bara fnissade.

-” Åh Billi... Om man springer för mycket innan man ska äta så lugghugg!” tvillingen som kallades Bill stannade upp och såg förskräckt på sin tvilling med stora ögon.

-” Vad i allsin dar är lugghugg?” Tom såg klokt på sin bror och la sin arm och hans axlar medan de gick.

-” Det har fröken berättat och det låter förskräckligt!” Bill såg fortfarande skandaliserad ut och tryckte sig närmre sin bror och sa:

-” Tur att du vet så mycket Tom, annars så skulle jag ha fått massvis med lugghugg!” Toms leende växte och han sa stolt:

-” Tur att jag har dig som bror, annars skulle jag varit väldigt ensam.” Han behövde inte se leendet för att veta att det fanns där på Bills läppar.

*

-” Bill, kom igen vakna...” en mjuk hand tryckte samma stickande vätska som alltid mot hans läpp då han sakta slog upp ögonen. Marianne log stelt då han mötte hennes blick och en känsla av att han inte ville veta kröp efter hans ryggrad jäms med rysningar.

-” Vad gör du här?” hon log bistert och han tyckte synd om henne, det var inte hennes fel att hon blev indragen i det här då polisen upptäckte vad som pågick. Det var inte hennes fel att hon tvingats bo i samma fängelse som han men hon var snäll mot den gamla och det var han tacksam för.

-” Alltid lika misstänksam...” suckade hon och strök ett finger över det bultande såret i läppen innan hon fortsatte:

-” Han vill att du ska se bra ut idag...” den varnande känslan i hans mage skrek men han höll tyst och lät henne prata.

-” Ingen lejonman, bara lätt uppfluffat, rökiga ögon, få accessoarer, tight och svart.” bröst korgen gjorde ont då hjärtat bultade blåmärken mot den och han försökte svälja det som byggdes upp inom honom.

-” Varför?” viskade han hest men hon skakade bara på huvudet innan hon lämnade rummet så fort hon kunde. Han vände blicken mot klockan och insåg att han sovit hela natten, något ovanligt för hans del. Med en suck så satte han sig upp och gick mot badrummet där han vred på duschen och började klä av sig. Det stack lite här och var då klädplagget gled efter kroppen men han tänkte lätt bort det, något som inte gick tänka bort var då de kalla vatten strålarna träffade hans kropp och de sår som fortfarande var öppna. Han väste men bet ihop, det gjorde egentligen inte så ont men tanken på att en vanlig människa skulle skrikit kändes värre. Med en hand så följde han linjerna av tatueringen han skaffat för inte allt för länge sen på högra sidan av höften. Det var tre stjärnor som han skaffat i en stund av sentimentalitet, de representerade hans familj. De tre som hade glömt honom. Men han ångrade ändå inte att han hade tatueringen och önskade att han skulle hinna göra en till innan han blev arton. Den han var mest stolt över var den han hade i nacken, en logga han skapat för att ha något att tro på. Båda tatueringarnas ursprung skulle låtit fåniga och jättelöjliga i någon annans öron men i hans klingade dom tillsammans.

Han blundade av smärta då schampots lödder rann ner över såren och han fick kämpa mot att inte bita i den redan sårade läppen. Han visste att om den började blöda så skulle det bli svårare att försöka täcka över såret senare.

Så snabbt han kunde utan att halka på det nu blöta golvet så hoppade han ut ur duschen och började låta fingrarna och sminket göra sin magi på hans kropp.

Bootsen klickade mot golvet då han gick nedför trappan, hade det varit en annan situation så skulle han känt sig riktigt självsäker när det gällde hans utseende men inte den här gången. Han var rädd för att inte bli godkänd och sedan ha problem att gå till skolan, han var rädd att någon skulle märka. Säkerligen Tom eller Sam.

Marianne log sorgset när han kom ner, tyst tippade hon över till honom och viskade:

-” Du ser bra ut.” han nickade nervöst och önskade att han skulle hinna upp och träffa den gamle innan han blev godkänd eller inte. Den gamle eller Elisabeth var utåt sett hans farmor men egentligen bara en gamling som Han tvingat att flytta in när polisen låg dom i hälarna, precis som Marianne.

-” Bill!” han drog in ett djupt andetag och gick in i vardagsrummet där Han satt tillbaka lutad i soffan och med fötterna på det skabbiga bordet.

-” Snurra.” det var förödmjukande att stå framför någon annan och bli granskad från topp till tå men de tankarna var inte alls nära då han snurrade i rädsla för att inte bli godkänd.

-” Okej.” ekade tillsist i luften och han andades ut och frågade tyst.

-” Varför?” allt han fick var en bitter blick och han såg ner i golvet, han hatade hur liten han kände sig och hur hjälplös han verkligen var i huset han lärt sig att kalla sitt hem. Han hatade att inte kunna stå upp för sig själv som han gjorde i skolan eller när han gick ensam genom parken om nätterna eller kvällarna.

-” Dom ville komma och se dig ikväll så jag tänkte att du kunde se lite extra fin ut för dem.” en våg av terror flöt genom hans ådror då han hörde detta och han såg snabbt upp på Marianne för bekräftelse. Att hon såg bort gjorde just det.

-” Iväg till skolan med dig.” han kände hjärtat bulta flera gånger fortare än vanligt och gick med snabba steg ut genom dörren.

Tom tuggade ilsket på en morot då han gick genom korridoren med Gustav bredvid sig.

Han hade vaknat i panik då hans mamma väckt honom med meddelandet att bussen var en halvtimme bort. Allt om drömmar, funderingarna kvällen innan och läxor var totalt glömda då han vräkte i sig Simones skalade morötter- fråga inte varför de har en massa skalade morötter i kylskåpet.

-” Eh, hur e läget?” den absolut mordiska blicken Tom gav Georg fick brunetten att brista ut i skratt.

-” Dålig morgon eller gillar du inte Snurre Sprätt?”

-” Dålig morgon.” faktum var att Tom gillade den underliga kaninen eller.. haren? Men efter att ha gnagt morötter hela vägen från hans hus och till skolan utan någon form av mättnads känsla irriterade honom över gränsen. Att första klockan ringde gjorde inget bättre, Gustav klappade honom medlidsamt på axeln medan han och Georg gick iväg fullt upptagna i en diskussion om någon band träning.

Tom suckade tungt då han insåg att moroten han envist gnagt på började kännas torr i hans hand så han kastade den i närmsta soptunna och svor på att om han någonsin såg en morot igen så skulle han...

Tankarna avbröts då en viss mörkhårig stod vi deras skåp och minnet om gårdagens händelser kom flödande emot honom. Med beslutsamma steg så gick han mot skåpet, som vanligt så greppade han tag om mobilen i fickan då han började bli lite lätt nervös över vad han skulle säga. Som tidigare nämnts så är han inte duktig med ord och det har en förmåga att bli fel, men den här gången så skulle han göra precis som han sett på film!

Steg 1: närma dig.

-” Hej Bill.” den tilltalade grymtade till svar och såg upp, till en början trodde Tom att han var arg men ögon spelet visade något annat.

Steg 2: visa vad du känner.

-” Eh, är du okej?” han la sin hand på Bills axel och försökte se honom i ögonen, något som visade sig vara helt fel steg då han kände hur han flög bakåt mot skåpen. En näve höll honom stadigt tryckt mot plåt dörrarna och han kände hur låsen tryckte obekvämt mot hans rygg. Egentligen var det inte det som oroade honom, det var Bills kolsvarta ögon som gjorde så att magen vred sig några varv.

-” Vem fan tror du att du är? Lyssna jävligt noga, jag vill inte ha dig i mitt liv och jag vill inte heller ha din sympati. Så du kan ta ditt lilla projekt till välgörenhet och stoppa upp det nånstans, okej?” Tom kände hur han slängdes den lilla bit som existerade mellan honom och skåpet en sista gång innan Bill släppte honom och gick sin väg. Chockat försöte Tom hämta andan och se sig omkring, många elever hade stannat av för att kolla på honom och han kunde bara gissa vilka rykten som skulle spridas.

-” Shit hur gick det?” Han hörde Gustav komma bakom honom men han orkade inte vända sig om och se på honom, han kunde bara följa Bils ryggtavla då han gick iväg utan att se sig om.

-” Det är inte mig det är synd om...”

Han såg sig dystert i spegeln, ögonen var nästan lika svarta som sminket som omringade dem och han sökte förtvivlat efter den välbekanta likgiltigheten som på något sätt tröstade honom. Knuten i magen drogs åt hårdare när han insåg att allt som fanns att hitta var panik.

Han slog på kranen och betraktade vattnet när det forsade förbi honom likt blodet i hans ådror, pumpande till och från det snabbt bultande hjärtat. Han hade varit så säker på att han skulle klara det när han gick till skolan den morgonen, han skulle klara av att hålla sig samman men nu fanns ingen av den trösten att få. Det hade han bevisat då han fått hindra sig själv från att slå Tom.

Ärligt talat så kände han sig dum, han hade stött bort den enda person som möjligtvis kunnat lyfta lite av tyngden från hans axlar. Men när Tom kommit fram till honom så hade han inte kunnat hjälpa det, Toms liv var perfekt! Han hade det liv som de egentligen skulle ha delat och även om han inte var avundsjuk så kunde han inte hjälpa det, han önskade att han aldrig gått på broräcket. Vad han vägrade erkänna var att just då... önskade han inget hellre än att ha just Tom vid sin sida.

Omedvetet så tänkte han tillbaka på alla de gånger han legat i sin säng och fantiserat om den person han borde ligga vägg i vägg med. Han brukade fantisera hur han såg ut och om de fortfarande skulle vara lika varandra om de möttes igen, ofta undrade han om det var hans egna känslor eller Toms som han kände eftersom han hade vaga minnen från den tid då han hade svårt att skilja på vilka känslor som var hans egna. Så nära hade dem stått varandra.

-” Bill!”

Och så mycket var det värt...

-” Bill?” Mariannes försiktiga röst hördes bakom dörren och han stängde av vattnet med en suck.

-” Dom är här...” han greppade handtaget till kranen och kände hur känsla efter känsla rann av honom in i ett mörkt ställe där inte ens mardrömmarna vågade visa sig. Han såg upp i spegeln utan att egentligen titta, ögonen blev tomma och han blundade en sista gång innan han gick mot dörren.

-” Bill.” Marianne såg sorgset på honom, hon önskade mer än något annat att hon en dag skulle få uppleva liv i de hittills döda ögonen. Hon la händerna på hans axlar och suckade, trött lutade hon huvudet mot hans bröst och viskade:

-” Blunda bara, vad dom än gör så händer det inte... Vad som händer ikväll är bara en dröm.” han nickade inte men hon visste att han förstod och hon hoppades innerligt att just den här kvällen så skulle han vara djupt inbäddad i sitt skal.

Ändå så var Bill inget annat än beundransvärd, allt han gått igenom både fysiskt och psykiskt skulle tagit livet av vilken människa som helst. Men fortfarande stod han framför henne i all sin styrka och prakt, hon ville så gärna säga det högt men orden tycktes inte ha någon makt. Istället drog hon handen genom hennes röda lockiga hår och suckade.

-” Gå...” viskade han och hon såg upp på honom och han nickade igen.

-” Gå upp till henne och kom inte ner förrän imorn.” hon nickade och med en sista sorgsen blick på honom så gick hon.

Han svalde när han hörde hennes fotsteg försvinna, beslutsamt lät han sina egna steg styras ned för trappan. Det kändes som en film, som om han skulle gå ut i krig och kanske aldrig återvända... Det var delvis sant... För han visste att vad som än hände i kväll så skulle ytterligare en del av honom försvinna ut i tomma intet.

Fredagsmorgon kom och Tom skyndade sig att släcka cigaretten innan han gick genom skoldörrarna, åh vad han längtade efter helgen! En tjej i hans klass hälsade på honom när han närmade sig skåpen och han stannade upp en stund för att prata med henne. Lisa hette hon tydligen men han hade dålig koll på vem som gick i hans klass och inte, alla tjejer såg precis likadana ut! Hon nämnde något om en läxa han helt glömt bort och sen skuttade hon iväg till sina andra dockliknande vänner. Han såg länge efter henne, i normala fall så hade han flirtat med henne och kanske till och med försökt få henne i säng men för ovanlighetens skull så kändes det inte helt rätt. Hans tankar låg hos en annan person, en person som han egentligen inte fann annat än oerhört svår att sluta tänka på. Han hade väldigt svårt att komma över det lilla faktum att den här personen tryckt upp honom mot ett skåp bara dagen innan.

Bill...

Han öppnade sitt skåp och fann det förvånansvärt tomt, Bill hade tydligen inte kommit till skolan än. Först funderade Tom över att stanna kvar vid skåpet och försöka prata med honom men magkänslan sa att det var en väldigt dum idé så han tog sina grejer och gick till lektionen.

Vid lunch så var skåpet fortfarande lika tomt och han suckade, både av lättnad och irritation.

Han ville inte prata med honom samtidigt som han visste att han borde och när hjärnan skrek två olika saker åt honom så fick han nästan kramp cellerna. Han var säker på att samvetet låg och vred sig i skratt åt han dilemma!

-” Tom?” Han såg Georg komma upp bredvid honom och för ovanlighetens skull så hade han det långa bruna håret uppsatt i en tofs, han såg faktiskt riktigt snygg ut. Han hade en vit tröja och en skinnjacka, jeans och hans vanliga skor, säkert för att imponera på tjejerna i trean eller Gustav. Tom flinade lite åt tanken på en imponerad Gustav, om Georg verkligen gjorde det för Gustavs skull så kunde han vara säker på att få en smäll.

-” Morgon.” sa han bara nonchalant då Georg gick runt honom så deras ansikten möttes.

-” Gustav vill träna ikväll, i mitt garage.” Tom grimaserade, mamma Listing ogillade verkligen hög volym- något Tom älskade då han lät sina fingrar löpa över stålsträngarna.

-” Visst, har du sett Bill förresten?” Georg höjde ett ögonbryn.

-” Borde inte du hålla dig borta från honom?”

-” Varför då?”

-” För att inte bli inslängd i fler skåp.” Tom viftade bara med handen och sa:

-” Han har tagit fel böcker och jag behöver dem som är mina.” ljög han och hoppades att Georg inte skulle se igenom honom, förhoppningsvis visste han inte om att alla Toms böcker var märkta med ”TOM”.

-” Så du har du inte hört?” Gitarristen skakade förvirrat på huvudet.

-” Polisen tog honom igår.” Georg skrek av förvåning när Toms ögon bokstavligt hoppade ur sina hålor och han fick kämpa med att trycka tillbaks dem.

-” Va?” Georg ryckte på axlarna.

-” Nån sa att det var för att han tränade med sina knivar på riktiga personer, men majoriteten säger att han är misstänkt för mord.”

Försiktigt öppnade han det ena ögat efter det andra, synen var suddig och de få läten som hördes runt honom var bara ett enda surr. Huvudet började sprängas av ljuset som envisades med att genomborra hans känsliga ögon.

-” Bill...” taket var vitt och väggarna likaså, det luktade av handsprit och rengöringsmedel, han blundade igen. Ena minnet efter det andra kom och han önskade att han kunde glömma förödmjukelsen och skammen som piercade hans hjärta så fort han rörde sig, ömheten i den lägre delen av ryggen smärtade och han visste att han spruckit. Vad dom hade gjort mot honom...

-” Bill jag är så ledsen... förlåt...” Även om han var tacksam att Marianne var hos honom så önskade han inget hellre an att hon lytt honom och stannat med den gamla kvällen innan. Tackvare henne så hade dom haft en håll hake, men han la inte skulden på henne. Skulden låg endast på hans egna axlar, så fort de gjort illa Marianne så hade hans sköld fallit och han hade låtit sig fastna i deras fälla av panik och skräckvälde. Snabbt hade han blivit deras marionett att göra vad dom ville med, att hunsa och driva med.

Den värsta skammen var ändå att han tvingats springa, springa och gömma sig som en förskräckt hund medan de letade upp honom och gjorde precis vad de ville mot hans kropp. Allt som behövdes var ett järngrepp om Mariannes nacke.

-” Snälla Bill... förlåt... snälla öppna ögonen.” det stack ordentligt när han han vackert lydde och öppnade sina ögon och såg på henne. Oro var skrivet i blod över hennes ansikte och han kunde se blåmärkena runt hennes hals.

-” Är du okej?” viskade han hest, halsen kändes rosslig och oanvänd, värst av allt så kunde han fortfarande känna konsistensen efter den vita krämen som runnit så förrädiskt genom matstrupen. Tanken på vad som nu vilade i hans mage fick honom att vilja spy.

-” Borde det inte vara jag som frågar dig det?” Hon strök honom ömt över kinden och han kände sig själv slappna av utan att ens veta om att han spänt sig.

-” Det är mycket man borde men inte gör...” en hostattack tvingade honom att sätta sig upp när han upprepade samma ord för Marianne som för Tom. Snabbt stängde han munnen då han kände vad som var på väg uppför halsen men tydligen var han inte snabb nog.

-” Det är blod Bill, försök inte dölja det.”

-” Jag är okej.” hon nickade bara.

-” Vad hände?” frågade han tillsist och hon såg sorgset på honom.

-” Anders lät mig ta med dig till sjukhuset då du hostade tills du svimmade, de åkte hem kort efter.”

Han nickade och minnet verkade klart i han huvud, att hosta blod tills man ser stjärnor och svimmar var inget han kunde rekommendera.

-” Vad sa ni till sjukhuset då jag kom in?” sa han lågt när han hörde hur någon rörde sig utanför dörren.

-” Din fotboll hamnade högt uppe i ett träd och sen föll du.” Bill nickade, han visste att ingen trodde dem men dom gjorde inget- det var det aldrig någon som gjorde. Han suckade och kände hur huvudet blev tungt igen.

-” De vill att du är kvar över helgen Bill, så jag kommer komma tillbaka lite senare med dina kläder. Okej?” han nickade och kände lättnaden när en ny dos med smärtstillande sparkade igång.

-” Va försiktig.” slurrade han när hon var på väg ut genom dörren men han var för trött för att förstå hennes svar och snart blev hans värld svart och drömlös.

-” Så jävla grymma ni är!” Sam hoppade upp från sin stol och gick stolt fram till de tre killarna vid varsitt instrument, träningen i Georgs garage visade sig vara mer än givande för dom allihop.

-” Nja alltså, vi skulle behöva en sångare eftersom Georg låter som om han skulle varit med i ett pojkband!” muttrade Gustav vid sina trummor och fick en ilsken blick från pojkbandssångaren.

-” Jaja visst visst! Men jag måste dra!” Tom stoppade snabbt undan sin gitarr medan de andra bara stirrade på honom, han kunde inte koncentrera sig över huvudtaget. Han ville så gärna veta om Bill verkligen satt i fängelse eller inte, och det hade inget med ryktes spridning att göra utan för att om Bill verkligen satt i fängelse så ville han besöka honom. Han... brydde sig..

-” Varför?”

-” Mamma har julstämning igen och om jag är sen så kommer hon tvinga mig att putsa hennes koppar grytor och allt som kan tänkas bli blankare än vad de var förra året.” Förvirring spred sig i det lilla rummet och alla som inte packade ner sina gitarrer såg förvånat på varandra tills Gustav pep:

-” Det är ju bara oktober.” Tom såg hastigt upp.

-” Och då kommer jag tvingas putsa om dem innan jul!” han slängde gitarrväskan över ryggen och drog på sig sina skor.

-” Vänta, jag ska ändå åt det hållet.” Sam hoppade glatt fram till honom och drog på sig skorna och sin jacka. Efter snabba hejdå så gick de båda ut genom dörren och lämnade två förvånade bandvänner efter sig.

Tom gick fort efter gatan och märkte knappt att Sam halkade efter eftersom hans ben inte var hälften så långa som hans egna.

-” Hur bråttom har du egentligen?” Tom stannade upp och såg förvånat på dansaren som flåsade bakom honom, han saktade in och fortsatte att gå i en mycket långsammare takt.

-” Förlåt, jag glömde att miniatyrer inte går lika fort som oss andra.” sa han retsamt och svaret han fick tillbaka var inte mer än förtjänt.

-” Nej det är mitt fel, jag glömde att Långbens dummare kusin går fortare än de som fortfarande har hjärnceller kvar.” Långben skakade på huvudet med ett flin på läpparna och Sam hoppade upp och ner i lycka:

-” Ha, gangstern blev ägd!”

-” Det säger mer om dig än vad det gör om mig, eftersom du helt klart försöker förlöjliga en person som är dummare än du själv. Jag behöver i alla fall inte trycka ner värre idioter för att känna mig smartare.”

-” Det är bara för att ingen är större idiot än du.” för att visa att han gav upp så sträckte Tom upp händerna i luften och visslade.

-” Du vinner.”

-” Jag vet!” ett stolt leende spred sig över dansarens läppar och han vickade lite på rumpan då han traskade framför gitarristen.

-” Var det där ett försök att flirta med mig så bör du nog veta att jag inte gillar killar.” Sam vände sig bestört om och la handen över munnen i ett typiskt ” Amerikansk- gay- film- move”.

-” Du krossade precis mitt hjärta Tom Kaulitz.” ett skratt ekade från Toms läppar innan han ens hunnit tänka tanken att skratta. Han flinade ännu mer då han kom ihåg att käre lille Sam faktiskt var kär, eller förnekande kär i alla fall.

-” Så hur ska det gå för dig och drömprinsen då han sitter inne?” allt som hade med amerikanska gay filmer släpptes och Sam blev allvarlig.

-” Vad menar du?” bådas ögonbryn höjdes.

-” Enligt Georg sitter Bill inne?” men Sam skakade bara på huvudet och sa sorgset.

-” Du ska inte tro på vad alla säger om honom.”

-” Var är han då?” han såg hur Sam bet sig i läppen och blev plötsligt osäker på om han skulle ställt frågan, om det kanske var känsligt och han inte borde lägga sig i.

-” Han är på sjukhus.” en sten föll hårt i Toms mage då han hörde detta, hur många gånger hade han inte försökt intala sig själv att han inte brydde sig om den svarthårige kylan det minsta lilla? Bara för att resultera med att han faktiskt brydde sig, eller kanske inte bry sig men han kände att det var något. Bill hade en förmåga att få honom att känna mer än vad människan är skapt till att känna!

-” Varför?” magkänslan växte allt starkare och han försökte intala sig själv att det inte alls var något allvarligt, men något sa emot honom.

-” Hans pappas flickvän sa att han spelade fotboll och sen fastnade den i ett träd och när han skulle hämta den så halkade han och föll.” Fotboll och Bill? Den synen gick inte riktigt ihop och Tom blinkade.

-” Tror du på det?” Sam undvek hans blick.

-” Vad jag tror spelar ingen roll.” Tom nickade och stannade framför busshållplatsen, han kunde se bussen komma en bit bort och tog fram sitt busskort.

-” Kan du skriva ner vart han ligger? Jag vill träffa honom.”

Sam såg länge på honom.

Som vanligt så gungade hans steg fram efter golven och många vände sig om för att se på honom men han tog ingen notis om det. Hans tankar var spridda på andra ställen, vem som helst skulle nog kunna gissa vilket huvudämne han hade i huvudet.

Sen han kom hem på fredagen så tillbringade han fyra timmar med att putsa Simones köksredskap bara för att ha möjlighet att åka in till stan dagen efter och här var han.

Bill hade sagt åt honom att hålla sig borta, det var helt klart i hans minne men nyfikenheten och magkänslan drev på honom och tvingade honom att försöka träffa ilskan och kylan själv.

Han gick dit han blivit dirigerad och såg snart en kvinna sitta ute i korridoren en bit bort. Hennes hår påminde om Simones, det var långt, lockigt, rött och stod åt alla håll. Men till skillnad från Simone så var den här kvinnan väldigt kort och hennes ansikte var veckat av oro och sorg. Han fortsatte att se på henne då han kom närmre och tillsist såg honom upp och såg honom komma mot henne. Förvånat såg han hur hennes mun föll öppen och hon reste sig sakta då han bara var ett par steg ifrån henne.

-” Bill?” hon såg ut som om hon sett ett spöke och blicken flackade hela tiden mellan honom och dörren till 8B2.

-” Eh... jo jag skulle vilja träffa honom om det går bra.” svarade Tom osäkert och hon fortsatte stirra på honom som om han hade två huvuden.

-” Det var inte.. jag.. där.” hon nickade mot dörren som Tom redan visste dolde Bill bakom sig. Han tackade och öppnade dörren, när han väl stängt dörren så suckade han av lättnad. Hennes blick var inte att leka med.

Magen vred sig några varv då han såg Bill ligga i sängen, ansiktet var helt fritt från smink och han hade småsår i ansiktet och några på armarna. I det ögonblicket så trodde han inte alls på trädursäkten, alla såg han hade såg ut att vara gjorda med flit.

Han hade väldigt svårt att tro att en kvist eller gren skulle orsaka varsitt sik sak sår efter armarna.

Bill sov uppenbarligen och han hade inga avsikter att väcka honom men han kunde inte slita blicken från det avslappnade ansiktet som i vanliga fall var så kallt och hårt. För första gången så kunde han se Bills mjuka konturer och välbehagliga drag och för att vara ärlig så påminde det honom om hans mamma Simones. Hur näsan böjde sig lätt uppåt och hur käkbenen verkade smälta in i huden, han insåg att de faktiskt liknade varandra lite grann.

Han väcktes ur sina tankar då Bill gnydde till och hans ansikte ändrades från avslappnat till smärtsamt. Utan att tänka sig för så gick han runt sängen och fångade Bills vänstra hand i sin egen, utan att tänka sig för så sa han:

-” Det är okej... ” orden och handlingen kändes så naturlig att ha först inte ens tänkte på det men när han insåg det så pirrade det i magen och han kände hur han fick gåshud. Bills händer var oerhört lena och mjuka motför hans egna som var påverkade efter allt gitarrspelande. Han såg hur lite av nagellacket hade försvunnit och han kunde föreställa sig Bill sitta och omsorgsfullt måla dom.

Nej... han var inte kär...

Han gjorde bara det som kändes rätt.

Efter en lång suck så ställde han sig upp och gick ut ur rummet där han passerade kvinnan igen, den här gången så la han märke till blåmärkena runt hennes hals.

Han slog upp ett öga och märkte lättat att inga lysen var på och att det höll på att skymma ute, förvånat märkte han att den vänstra handen hade blivit flyttat.

Men det var inte den stora frågan, den stora frågan var:

Varför kändes handen så underbart lätt?

-” Gick du och besökte Bill?” Tom vände sig om och såg förvånat på Sam som kom upp bakom honom, han hade inte haft en aning om att han stod där.

-” Jo.”

-” Okej, hur var han?” Sam hade inte haft möjlighet att åka till sjukhuset och se efter själv och det var just därför han gett Tom rumsnumret.

-” Han sov men han såg inte så bra ut. Han hade rispat upp ansiktet och armarna lite blåmärken men annars så såg han okej ut.” delen där Tom hade tagit hans hand kändes inte riktigt rätt att berätta eftersom han pratade med den person som faktiskt hade känslor för den svarthårige killen.

-” Okej, men han är på skolan idag?” han nickade, jo Bills jacka hade hängt i skåpet då han kom så han antog att han fanns någonstans i skolbyggnaden.

-” Då man talar om trollen.” Tom såg förvånat upp och fann att Bill stod bara ett par meter ifrån dem, lunchen hade precis tagit sin början och i normala fall så skulle både Tom och Sam suttit i matsalen vid den här tiden men båda hade tvingats hämta ett skolarbete från en annan lärare.

-” Bill.” sa Tom halvhögt och han såg hur Bill tittade upp på honom, Tom vågade inte möta hans blick eftersom han var rädd för att ilskan skulle vara kvar i dem så han nöjde sig med att titta på en punkt mitt i Bills ansikte.

-” Hej Tom, Sam.” rösten var len, inte arg eller ilsken som den hade varit då Tom försökt närma sig honom sist. Han såg upp och fann de mjuka konturerna som omringat Bills ansikte då han sov, det fick hans hjärta att göra två extra hopp.

-” Hej, hur är det?” gitarristen var glad att dansaren var med eftersom han var säker på att han inte skulle kunna säga något mer vettigt än ”huh” när han pratade med Bill och det störde honom. Det var som om huvudet blev alldeles tomt.

-” Bra, själv då?”

-” Fint, har du..”

-” Kampf!” Tom och Sam vände sig om samtidigt och såg samma gäng som alltid närma sig dem och de förstod direkt vad de ville, det ironiska i det hela var att killen i mitten fortfarande hade en blåtira sen de sist försökt ge sig på Bill.

Tom behövde inte ens vända sig om för att veta att Bills ögon var svartare än natten och ansiktet kallt. Han blundade och försökte lägga band på sig själv men det var svårt, de hade precis förstört hans chans att få prata med Bill och kanske till och med göra det utan att stå upptryckt mot ett skåp.

-” Bill, vi kan gå.” han hörde Sams röst bakom sig och vågade för första gången se Bill i ögonen och han hade haft rätt, de var verkligen svarta.

-” Det är okej...” Bills stämma var låg och kanske lite ångerfull, en känsla som Tom fort snappade upp. Så gärna ville han ta honom i handen och dra in honom i en benknäckande kram, ta bort alla hans tyngder och få honom att förstå att Bill alltid skulle vara säker i hans armar.

Ärligt talat så kände han sig löjlig som tänkte så men han kunde inte hjälpa det och han visste att de tankarna skulle stanna hos honom ett tag.

-” Nej, det är inte okej. Vi gå...”

-” Kampf vad är det med dig, rädd för att få spö.” blodet började koka i Toms ådror och han vände sig mot dem. De kom i ett gäng där dom var minst fem biffiga killar och två lite mindre för att ge sig på en tanig kille som dessutom gett den största nöten i högen en blåtira.

-” Ser ut som om du redan fått spö, låt bli din idiot.” mumlade han men han visste att de hörde honom när mitten killen blåste upp sig. Tom kände hur något tog över honom när killen kom fram mot honom, mot Bill. Han kände hur varje muskel blev på helspänn som en tiger i väntan på attack.

-” Säg det där igen, lillgangster.” Tom flinade brett.

-” Ser ut som du redan fått spö din idiot.” han såg hur gänget bakom killen började skratta och även killen själv.

-” Vart har du ditt gäng, lillgangster? Hemma i, vart var det? Tingelings hemstad?” Killen såg ut som han tänkte slå och Tom skakade på huvudet, egentligen så var käftande löjligt- något han alltid ansett eftersom det aldrig kom något vettigt ur det som blev sagt. Om det inte var raka hot, vill säga. Våld var en lösning han helst slapp så allt eftersom så flöt en idé upp till ytan. Han märkte aldrig att Bills ögon ändrades från svarta till nästan rädd på bara sekunder.

-” Vad håller ni på med, John du har lektion. Iväg med dig!” en suck rymde från Toms läppar då han insåg att han skulle slippa dra till med sin idé om att låtsas vara med i ett riktigt gäng. Han väntade tills gänget stuckit innan han vågade se på Bill igen med hopp om att ansiktet skulle hinna mjukna.

Han fick inte precis reaktionen han väntat sig.

-” Vad i helvete tänker du med?” han kände en hand kollidera med hans ansikte och såg förvånat på Bill som argt blängde på honom, Sam hade vett att backa en bit och bara betrakta dem båda.

-” Jag försökte hjälpa dig.” försökte Tom medan han kände på sin kind, den stack lite men slaget var inte hårt nog för att lämna ett blåmärke efter sig.

-” Nej, du försökte leka välgörenhet igen! Jag sa så tydligt jag kunde att du skulle hålla dig borta från mig, vad mer behöver jag göra?” Tom brusade upp, han hatade när folk trodde att han hade en baktanke med allt han gjorde. När folk inte kunde acceptera att han faktiskt försökte hjälpa dem.

-” Vem sa att jag gillar välgörenhet? Och varför är du så inne på att hålla mig borta från dig?”

-” Då du besökte mig på sjukan, du hade ingen jävla rätt!” Det förvånade Tom att hur ilsken Bill än lät så kunde han tydligt höra undertonen av smärta och rädsla i rösten.

-” Är det förbjudet att besöka någon man bryr sig om, du kanske inte vill se det men det gör jag av nån bitter, oförståelig anledning!” det blev alldeles tyst och Tom vågade slänga en blick på Sam som förskräckt stod en bit bort, han kunde känna hur han fick dåligt samvete då han insåg vad det hade låtit som. Men när Bill fortsatte så försvann Sams uppmärksamhet och Tom såg på killen i svart framför honom.

-” Bryr sig om mig?” Bills röst var hes och hotfullt viskande, han tog några steg närmare Tom som nickade. En fnysning kom från Bill då han kraftfullt tvingade upp Toms hand och öppnade den.

-” Du minns mig inte ens.” brummade ha och tryckte något i Toms hand innan han gick med stora steg därifrån. Förvirring spred sig i cellerna och Tom hade ingen aning om vad som precis hänt.

-” Tom, jag måste..” han nickade.

Ilsket slog han på ett skåp och kände hur smärta spred sig genom armen men han gillade det, han var så arg på sig själv för att han släppt kontrollen. Det var så lätt att inte vara arg på andra men hans ilska mot sig själv nådde inga gränser. Nu hade han avslöjat allt.

Han hade sett det...

Första gången han insåg att Tom kanske hade en liten del kvar av honom...

Den kväll då Tom försökt hjälpa honom i parken, då han böjt sig över honom och pratat med honom... Kedjan runt Toms hals hade glidit fram och avslöjat det halva hjärtat med hans initialer på.

-” Bill?” Han slog i skåpet igen och vände sig om.

-” Vad vill du Sam!” det var inte en fråga utan snarare en dold mening, han ville att Sam skulle försvinna långt bort från honom, samtidigt som han ville ha honom nära. Adrenalin pumpade genom hans ådror då deras blickar möttes.

-” Jag ville se om du är okej?” han suckade och hängde lite med huvudet, Sam hade en effekt på honom som han aldrig skulle klara av att beskriva med ord och tal men aldrig att han skulle klara av att visa det heller.

-” Gå... Gå för helvete!” självhatet bubblade upp igen då han såg det sårade uttrycket skrivet i Sams ansikte men dansaren rörde sig inte en millimeter.

-” Ditt sår har gått upp.” han såg chockat på brunetten då han sakta närmade sig igen och han tackade vad som än finns där uppe för att korridoren var tom. Sam sträckte fram sin hand mot hans panna men han slog argt bort den.

-” Låt mig va.” den här gången kunde han inte förmå sig att såra honom, men orden som kom fram lät bara patetiska.

-” Nej.” samma envisa beteende som Andreas visat honom, minnen och bilder gled förbi hans blick och argt tryckte han Sam mot ett skåp. Det var inte det här han hade tänkt sig, men han kände hur kroppen reagerade av sig själv då han släppte Sams tröja för att ta stöd med ena handen mot skåpet medan den andra bara tryckte hårdare mot den andres bröst.

-” Varför lyssnar du inte?” Även om Sam var adopterad så var hans och Andreas minspel precis likadant och han svor då en klump formades i halsen. Såret i pannan som tydligen gått upp gjorde sig bemärkt och hans koncentration fastnade i minnet, minnet varför han över huvudtaget hade ett sår i pannan. Han kände hur han sakta försvann in i en värld av smärta, han hade sprungit och han hade...

-” För att du inte skrämmer mig.” Samma ord... samma ton i rösten och samma allvarliga min, Andreas ord fastnade i halsen på honom så han såg Sams beslutsamma ansikte och han undrade för en sekund om Andreas berättat för dansaren vad han sagt den dag då han tvingat Bill att öppna sig för honom.

-” Du borde inte...” han kände hur ilskan signade och hur hans grepp om tröjan blev lösare tills han tillsist släppte och bara höll handen mot Sams hjärta. Rytmen pulserade starkt mot hans fingrar och lugnade honom ytterligare.

-” Det är mycket man gör men inte borde...” han såg upp och fann de varma honugsbruna ögonen se varmt på honom. Han blundade och suckade, huvudet tippade lite framåt och snart kände han en hand på sin panna där såret var. Sen en kittlande känsla mot läpparna.

Han förstod först ingenting, hans huvud blev helt tomt och när han väl förstod så backade han snabbt, men varken ilska eller kyla fanns i honom.

-” Va..” började han men Sam avbröt honom med att säga.

-” Och det är mycket man borde men aldrig gjort, förrän nu.”

Tom såg chockat ner i sin hand. Silverkedjan hade ryckts av i Bills hastiga rörelse så den hängde löst mellan hans fingrar, det var inte det som Tom var så förhäxad av.

Yrsel och dimma omgav honom då han om och om läste:

” TK” på det halva silverhjärtat.

-” Mamma!” nästan skrek han då han kom hem, han slängde jackan över kroken och hoppade ur sina skor, och lät väskan falla till golvet. Förvirringen som skrek i hans huvud spred migrän likt en epidemi och minsta lilla sände honom nästan över gränsen.

-” Men vad gör du hemma? Det är ju bara lunch.” han ignorerade hennes frågor då hon mötte honom i hallen, han gick förbi henne och uppför trappan där han visste att de förvarade resten av alla kartonger som de inte hunnit packa upp, eller inte ville packa upp.

-” Tom!” han vände sig om och såg på henne, han var desperat efter svar och han skulle göra vad som helst för att få dem. Det här kunde förändra allt det kunde...

-” Vad hette min bror mamma?” Simones ansikte föll avsevärt och hon tittade oroligt på honom.

-” Vad är det med dig? Skolkar du?” hela hans insida var vriden upp och ner, in och ut- han skulle inte klara av en utskällning.

-” Svara på frågan mamma!” hon gick några steg närmre och såg på honom, hennes uttryck var oläsbart och hon suckade:

-” Du borde vara i skolan Tom.”

-” Det är mycket man borde men inte kan eller gör, svara!” hans röst höjdes steg för steg och hans undermedvetna var faktiskt glad över att Gordon jobbade.

-” Tom! Lugna ner dig och förklara varför du inte är i skolan och kommer hem som.., jag vet inte vad?” han skakade bara på huvudet så att dreadlocksen snärtade honom över ansiktet.

-” Jag ska berätta när jag har fått de svar jag behöver, vad hette min bror?” han försökte andas lugnt men ärligt talat så är det ganska svårt när hela ens värld vänts upp och ner av en enda person, en person som kunde förändra hans liv om han gissade rätt.

-” Varför drar du upp det här? Han är borta, det är ingen idé att prata om det!” han bet sig hårt i läppen för att förhindra de hårda ord som höll på att smita från hans läppar.

-” För att jag har rätt att veta, varför minns jag honom inte... Där kan du börja, varför minns jag knappt vad han heter när han borde varit det bästa i mitt liv?” Simone såg ner och han kände tvärt hur det stack till i samvetet men han kunde inte låta det hindra honom.

-” Snälla mamma, svara...” han såg hur hon var nära till tårar och ilskan släppte men frustrationen ökade när han tänkte vidare på det. Hur kunde han ha sett förbi det? Alla känslor han haft? Bills likhet med hans mamma och kvinnan som han av misstag trott att han var Bill, även om han inte insett det direkt så var det klart för honom nu. Nu när han hårt kramade silverhjärtat i sin hand.

Om han gissade rätt så skulle hans prioriteringar och hans sätt att se på sig själv ändras för alltid.

-” Post traumatiskt stress tror jag det kallas, vissa psykiska smärtor är för stora för kroppen att klara av så den förtränger det. Men det dröjde innan du glömde honom Tom, du grät varje dag utan avbrott i flera veckor. Det gick så långt så att vi fick ta med dig till sjukhus och de fick söva ner dig för att få i dig den näring och den sömn du behövde. När du vaknade var du alldeles lugn och minns ingenting om din bror så vi beslutade att helt enkelt inte låta honom finnas och berätta för dig senare.”

Sex år senare ja.. han fick veta sex år senare att han hade en tvilling... Fram till den här dagen så hade han aldrig tagit så hårt på det mer än att han krävt att få besöka hans grav en gång. Han var besviken på sig själv, varför minns han så lite? Var hans kropp verkligen så svag att den glömde något som inte borde blivit glömt?

-” Hjälp mig att hitta kartongen med hans foton, snälla...” de såg länge på varandra och Tom trodde nästan att hon skulle vägra när hon tillsist nickade på huvudet och följde med honom upp. Självklart visste hon precis vilken låda det var eftersom den hade blivit undangömd från allt och alla, det var nästan skamset.

När Simone drog fram lådan så kunde Tom se de tydliga spåren av tårar i hennes ögon och samvetet tog överhanden:

-” Förlåt mamma, det är bara... jag berättar sen okej?” hon nickade och tryckte lådan i hans famn innan hon gick mot dörren. Tom ställde ner lådan och satte sig bakom den, han skulle precis öppna den när Simone hejdade sig vid dörren.

-” Bill, du frågade vad han hette... han hette Bill.” stenen som hade hotat så länge gjorde sig klar i Toms mage och han nickade och tackade innan hon gick ut.

Han drog in ett djupt andetag och mumlade.

-” Okej, då kör vi.”

-” Hej Andi..” mumlade han då han klev in i det kliniska rummet, han kunde se att de flyttat honom lite sen sist han var där, även om det var ett tag sen nu. Han kollade så att dörren var ordentligt stängd innan han fortsatte:

-” Förlåt att jag inte varit här på ett tag, jag blev inlagd igen.” han bet sig i läppen och kliade sig i pannan, bara för att snabbt rycka tillbaka handen då den for rakt över en av de många såren i hans ansikte. Han gick fram till sängen och satte sig i den stol han alltid placerade sig i, den som någon höjt så att han kunde hålla sin vän i handen utan att sitta obekvämt. De som hade hand om Andreas verkade tycka om honom, de lät honom stanna längre och några enstaka gånger hade han fått sova över.

-” De ville se mig igen...” han svalde och såg ner.

-” Marianne väckte mig och sa att jag skulle göra mig fin, att jag skulle klä mig som dom behagar. Dom var där när jag kom hem från skolan. Han var full men dom var nyktra och de ville leka... De ville ge mig en försmak på hur mitt liv kommer se ut efter att jag fyllt arton så dom flög hit från England... ” han kramade sin medvetslöse väns hand hårdare och lutade huvudet mot sängkanten.

-” Prova aldrig springa barfota i badshorts genom en skog i slutet av oktober Andi, särskilt inte med två kåta män efter dig. Har dom en piska och rep i handen så föreslår jag att du springer fortare och vad du än gör så får du inte stanna. Spring för ditt liv och vänd dig inte om, att vända dig om kan göra så att du stannar.” han suckade och kände hur varje känsla tvingade honom att börja hosta, han visste att en dag så skulle förhoppningsvis hostningarna kväva honom, kanske skulle det vara av blodet som alltid följde med upp när han hostade.

Det var lite ironi, att bli kvävd av det blod som håller en levande.

-” De hotade Marianne, stannade jag inte så skulle dom ge sig på henne... Hon skulle aldrig blivit indragen i det här om jag stått ut, jag kunde inte låta dom göra nåt mot henne. Men fan... Jag inser att vad du än tycker så kommer jag tvingas göra det Andi, jag kommer aldrig bli fri på något annat sätt och det vet du.”

Han förde Andreas hand närmare sig själv och kysste den lätt på handryggen.

-” Men du skulle vara glad trots allt, din kusin kysste mig idag... Jag vet inte varför jag bara... Jag antar att det var som vilken första kyss som helst, han gick och jag hade inget att säga. Vill du veta det roliga i det hela? Han är kompis med Tom, du vet Tom som jag har berättat om.” Han såg upp och svor att han kunde se hur mungiporna gled upp hos dem medvetslöse.

-” Flina inte, jag vet vad du skulle sagt: Åh lilla Billy får sin bror och sin kärlek på samma gång... ” Han förvånade sig själv när ett litet leende höll på att göra sig synligt på hans läppar, han visste att han egentligen borde ha drunknat i depression men av någon anledning så lyckades han hålla ansiktet en bit ovanför ytan.

-” Jag tror jag avslöjade mig för honom idag.” han kunde nästan höra och se hur Andi gapade och sa: ” så bra för dig.”

-” Jag har ingen aning om vad som kommer hända nu men det kommer inte ändra något, mitt liv är skrivet i sten... Det är bara att acceptera.” han lyfte huvudet lite och mötte sin väns stängda ögon, det fanns inget han önskade mer än att Andreas skulle öppna ögonen.

-” Jag saknar din röst Andi... Hur smörigt det än låter så gör jag det.. jag vill se dig le en sista gång innan min födelsedag.”

-” Hej där vännen...” han reste sig snabbt och såg på kvinnan som kom in, hennes blonda hår föll över de blå ögonen och hon var säkert två decimeter kortare än vad han var.

-” Hej.” Andreas mamma såg sorgset på honom och han visste att hon granskade varje sår i hans ansikte, som alltid så såg hon dem men frågade aldrig. Precis som Sam, skillnaden var bara att Sam hjälpte honom, det gjorde inte kvinnan framför honom.

-” Är du okej?” han nickade och visste precis vad hon skulle fråga senare och valde att bespara henne orden.

-” Nej, jag tänker inte ge upp... han kommer vakna när som helst nu.. Ge honom lite tid.” Han såg hur hon nickade och satte sig i stolen han precis suttit i.

-” Vi ses.” han såg ner i golvet och började föreställa sig vad som väntade när han kom hem.

När första tåren letade sig ner efter hans kind så höll han bara ett kort i handen, hundratals olika bilder var spridda runt honom men han hade bara ögon för en. Bilden föreställde två pojkar, den ena kunde man lätt känna igen som killen som höll bilden hårt tryckt i sin hand och den andre kunde man känna igen som den person som borde stått bredvid honom.

Den person med ett födelsemärke på hakan och hasselnötsbruna ögon, den person som han pratat med för bara ett par timmar sen.

Hopplöshet och förvirring skrek inom honom och huvudet var på väg att slita sig från nacken, han behövde luft. Kvickt hoppade han upp på benen och ignorerade yrseln som kom med det hastiga upphoppet, han snubblade ut genom dörren och begav sig ned för trappan.

-” Tom var är d...”

-” Ut!” hur han fick på sig sina skor och sin jacka hade han ingen aning om men helt plötsligt var han ute genom dörren och på väg mot busshållplatsen, han var tom... tom på varje känsla som egentligen skulle levt inom honom. Han behövde konfirmation och det fanns bara en person som kunde ge honom den. Lyckligtvis så hade han kvar mobilen i fickan sen han kom hem och han började snabbt skriva ett sms till Sam, förhoppningsvis så skulle han svara rätt snart.

Bussen närmade sig och han grävde fram pengar ur jackfickan, busschauffören tittade länge på honom innan han tog emot pengarna och lät honom sätta sig. Han blundade och kände snart hur det vibrerade i fickan.

Magen gjorde ett hopp då han svarade med ett tack och stängde av mobilen, han såg trött ut genom rutan och tänkte. Vad skulle hända nu? Skulle de bli som vilka syskon som helst eller bara ignorera varandra? Det senare alternativet kändes helt plötsligt som det bättre, men när han tänkte efter så visste han att det var långt i från det bättre.

Bussen stannade och han insåg att tiden gick mycket fortare när man var i andra tankar, han började gå mot utkanten dit han fått adressen och kände hur var steg tömde honom på känslor.

Kvinnan han mött på sjukhuset öppnade dörren, huset låg i utkanten av stan och närmsta hus var en rätt bra bit bort. Hon såg på honom med stora ögon och han kunde inte sluta tänka på att hon hade misstagit honom för Bill på sjukhuset.

-” Är Bill hemma?” Hon nickade och han höll på att missa de oroliga blickarna hon slängde runt sig, hon backade lite men höll upp en hand och viskade:

-” Vänta här.” hon backade in och stängde dörren, han förstod ingenting. Varför kändes det som om folk ville förvirra honom med mening?

Han såg sig omkring, området var rätt fint och huset var definitivt inget att klaga på. Det var vitt och säkert nymålat, trädgården var rensad inför vintern och några utemöbler kunde skymtas bakom knuten. Skog låg precis bakom och han kunde svära på att han såg en piska hänga vid ett träd.

Uppmärksamheten riktades mot dörren som sakta öppnades och avslöjade en person klädd helt i svart.

-” Bi.” en hand lades för hans mun och Bill såg på honom, ögonen var allvarliga och bedjande då han sänkte sin hand.

-” Kom.”

Vägen var grusig och inte så mycket som ett liv hördes in närheten av dem, ansträngde man sig lite så kunde man höra hur folket lite längre bort levde livet i samhället. Två pojkar gick längs vägen, ljudet från deras skor och deras nervösa andetag var kanske det enda som gav liv åt den tysta omgivningen. Ingen människa skulle ha sett det men träden, vinden och de små osynliga djuren såg det som endast de själva kunde se. Pojkarna med varsin yta och varsin stil var till grund och botten precis lika- hur kom det sig att ingen sett?

-” Så... jag visste inte att man kunde bo mitt ute i skogen så nära samhället.” började ena pojken som kallades Tom. Han gick med händerna i fickorna och hjärtat tungt, hela hans inre hade brutits ner och kämpade nu hårt för att byggas upp igen. Ändå verkade varje försök rasa och det var fullständigt kaos.

-” Tydligen, det är inte så många som vet var vi bor.” den andra pojken, Bill, bar på större hemligheter än Gud själv kan ana, han var osäker och hans tankar strävade hela tiden efter en klarhet som skulle ge honom svar. För tillfället var han rädd, han var rädd att få sin hemlighet avslöjad samtidigt som han var rädd för vad hemligheten skulle göra med en kvinna vars namn är Marianne och en äldre kvinna som han lärt känna som sin mormor.

-” Kunde gissat det.” tystnaden spred sig mellan dem och de fortsatte bara gå, någonstans kvittrade en fågel som troligen höll på att göra sig i ordning för att flyga söderut.

-” Får jag fråga en underlig fråga?” Tom insåg att alla hans frågor troligen var rätt underliga men han beslutade sig för att klassa dom under kategorin ”personliga frågor” så den här frågan var helt klart bara underlig.

-” Mm.” han slängde en blick mot Bill som för ovanlighetens skull varken fräst eller försökt trycka ner och mörda honom i ett dike.

-” Brukar ni resa mycket?” han kunde känna den svarthåriges blick på sig och rodnade lite, ja frågan var helt klart rätt tagen ur det blå.

-” Nej, hur så?” han sparkade på en sten och tog omedvetet tag om mobilen i fickan.

-” Tänkte bara, jag såg en piska hända vid ett träd så jag tänkte att ni varit utomlands och köpt den från nån Indiana Jones butik eller så...” hade han tittat åt höger hade han sett hur Bill ryckte till, men istället så insåg han bara att han svamlade en massa.

-” Nej, pappas vänner tog med den från London.” felet i den meningen var för Tom rätt uppenbar och han fann inget bättre tillfälle att ta upp det på.

-” Pappa, huh?” han stannade då de inte alls var långt ifrån asfalt vägen och busstation.

-” Ja, pappa.” Tom såg upp och försökte möta Bills blick men han undvek den skickligt, han suckade och försökte igen.

-” Vad heter din pappa?” för en halv sekund så såg Bill upp och deras ögon möttes, känslan av att bara behöva hålla om honom slet och rev i det tomma inre som drev Tom till vansinne.

-” Anders Kampf.”

-” Han heter alltså inte Jörg Kaulitz?” han kände sig alldeles tom inombords och hade egentligen ingen aning om vad det var som han skulle säga, hur i hela världen skulle han kunna hantera det här? Vad var det tänkt att han skulle göra? Tom försökte reda ut sina inre strider medan Bill bara teg, Tom önskade att han kunde tolka tystnaden som ett ”ja” men med Bill så visste man aldrig.

-” Jag vill ha tillbaka mitt halsband.” sa han tillsist och Tom visste att det skulle komma förr eller senare. Han stoppade in handen i fickan och kände det kalla smycket mot hans varma händer, han lät kedjan falla runt hans fingrar och drog ut det. Han höll det i sin hand och såg på det medan han stoppade sin andra hand i fickan och kände det andra halsbandet kittla handflatorna innan han drog ut det. Lugnt höll han upp det framför Bill och mumlade:

-” Jag skulle säga att det är ett rent sammanträffande att det står våra initialer på halsbanden, att jag inte är TK på ditt halsband. Men eftersom halsbanden passar och jag vet att det här halsbandet tillhörde en person jag brydde mig om... så vet jag inte vad jag ska säga.” han höll fram halsbandet med sina initialer till Bill och väntade på att han skulle ta det.

-” Du glömde mig Tom, det finns inte så mycket mer att säga.” Han såg ner i marken och blundade.

-” Det är inte som du tror.” han hörde själv hur fel det lät och kunde nästan känna hur Bill började ilskna.

-” Berätta.” väste han och Tom nickade, han hade ingen aning om vart han skulle börja när han själv hade svårt att minnas hela historien. Allt han hade att gå på var det som stod i filerna och den lilla röda boken hans mamma förvarat i lådan.

-” Du minns att vi gick på bron?” Bill nickade.

-” Jag minns inte, för mig ar allt bara suddigt men jag har läst om det.. nej vänta!” han såg hur Bill öppnade munnen för att säga något men stängde den igen.

-” Det jag läste och vet är att vi var på en bro och det kom en lastbil, enligt polisens gissningar så blev du så intresserad av lastbilen att du glömde bort att se vart du gick och föll. Chauffören stannade och ringde efter hjälp, jag förstod det inte utan jag såg bara på mannen då han sprang mot oss. Då jag vände mig om var du borta.” Tom suckade och försökte att inte se Bill i ögonen, det var rätt lätt med tanke på att Bill inte heller var så sugen på att se honom i ögonen.

-” Enligt mamma så slutade jag äta och sova eftersom jag bara grät så tillsist fick de söva ner mig, under tiden jag blev nersövd så gick jag igenom en post traumatisk stress eller nåt sånt. Alltså min kropp klarade inte av vad som hade hänt så den förträngde det för mitt eget bästa, därför kommer jag inte ihåg dig.” försiktigt så vände Tom upp blicken och fann att Bills var nästan tåriga innan han såg bort, det fanns inget hellre han ville då än att få sträcka fram en hand och lägga den på den svartklädde axeln.

-” Jag måste gå tillbaka...” viskade Bill tillsist och Tom nickade, deras händer nuddade varandra då Bill tog sitt smycke och Tom fäste sitt snabbt runt halsen igen. Huvudet var tomt och han hade ingen aning om vad mer han kunde säga så han sa bar hejdå innan han började vända på klacken.

-” Tom.” han var säker på att han skulle svimma av den våg av känslor som sköljde över honom då han kände Bills hand på hans axel.

-” Jo, min pappa heter Jörg Kaulitz.”

 

-” Bill, mamma sa att vi inte fick gå på räcket!” sa en tjurig Tom Kaulitz till sin sexårige tvillingbror Bill.
-” Tom, man måste våga utmana livet lite! Det säger alltid pappa!” Tom suckade och fortsatte gå längs den rätt långa bron, ögonen var hårt spända i Bill som balanserade på räcket.

-” Billiiii, kom ner! Jag gillar inte att du är där uppe, det är högt!” men Bill flinade bara och fortsatte balansera.

-” Du behöver inte alltid skydda mig Tomi, jag klarar mig!”

-” Men fröken sa att vi ska lyssna på mamma.” den äldre tvillingen såg sig ängsligt omkring efter någon vuxen som skulle bli arg för att de inte lydde sin mamma.

-” Äh, fröken är en riktigt skit häxa! Tom flämtade innan han la sina små händer för munnen och fnittrade.

-” Bill! Du sa ett fult ord!” Bill flinade igen och upprepade sina rebelliska ord:

-” Skit, skit, skit! Hah jag bryr mig inte, jag kan till och med säga fan!” Den äldre ögon blev stora som tefat innan han återigen började fnittra okontrollerat.

-” Åh Billi din dummerjöns!” Flinet på Bills läppar byttes ut till ett brett leende då han såg sin tio minuter äldre bror skratta högt, det kändes som om det var hans uppgift i livet att alltid se Tom skratta. En lastbil fångade hans syn och han följde den med blicken. Den var blå och såg ut som om den hade något målat efter sidorna, han tog några steg tillbaka på räcket för att få en bättre titt. Han kunde nästan se vad det var så han tog ytterligare ett steg.

Problemet var bara... det fanns inget räcke under hans fötter.

Förvånat kände han hur marken under hans fötter försvann och hur han blev tyngdlös, i själva verket så föll han. Något hårt slog emot hans rygg och snart var han omgiven av vatten som drog honom i olika riktningar och snart neråt. Han såg hur bron och människorna på den försvann i ett blurr och hur det lena vattnet smekte honom djupare. Chocken började tillsist släppa och han försökte skrika allt vad hans sexåriga små lungor förmådde men allt som hände var att vatten strömmade in i hans mun. Han sprattlade med benen och försökte ta sig upp mot ytan igen, men inget hände. Han såg hur ljuset blev allt mindre och mindre, i ett sista försök att fånga fånga det lilla ljus som fanns kvar så sträckte han upp en hand.

Förvånat kände han hur något tog tag om handen och drog honom uppåt.

Första andetaget var något han aldrig skulle glömma, han var säker på att han kommit till himlen då han andades in och ut.

-” Såja, det kommer bli bra... Försök andas lugnt.” han vände upp blicken för att se vem som räddat honom. Framför honom satt en man med kolsvart tjockt hår och en krokig näsa, han var rätt stor och Bill var säker på att han mött stålmannen.

-” Så killen, vad heter du?” Bill såg på stålmannen med stora ögon medan han började hicka, vad skulle han göra? Skulle han be om autograf eller skulle han fråga om vad som skulle hända i nästa avsnitt på söndag?

-” Bill Kaulitz mister.” stålmannen log brett och sa snällt:

-” Jag heter Anders Kampf och jag sa se till att hjälpa dig.” Hade han kunnat hade Bill hoppat upp och ner av glädje, vänta bara tills Tom fick höra att han blivit räddad av stålmannen! Men svarta prickar började irritera hans syn och snart så kände han sig yr.

-” Mister Kampf, vore det okej om jag somnar?” stålmannen skrattade och nickade.

-” Oroa dig inte, jag ska ta med dig till sjukhuset så ska du se att allt blir bra.”

-” Bill?” han kände hur någon försiktigt skakade hans högra arm och han började trött öppna sina ögon, förvånat såg han sig omkring. Han var inte på ett sjukhus eller hemma, han var i ett grått rum med stenväggar. Förvirrat såg han sig omkring och försökte utgöra vart han var. Det såg nästan ut som en sån där cell han sett i alla actionserier på TV.

-” Bill, är du vaken?”

-” Mm.” han kände genast igen rösten, det var stålmannen! Han var inne i stålmannens hus! Oboy! Vänta tills han kunde ta med Tom hit och visa honom!

-” Är det bra?” han nickade och först nu så kunde han se mister Kampf/stålmannens ansikte ordentligt, ljuset i rummet var väldigt dåligt.

-” Bra tack, var är mamma?” mister Kampf skakade sorgset på huvudet och såg på honom.

-” Jag var på sjukhuset och på polisstationen, din mamma letar inte ens efter dig.” Bill trodde inte sina öron, han gapade men sen skrattade han försiktigt.

-” Nejdå, självklart inte! Hon vet nog inte att jag är borta! Men Tom borde leta efter mig!” återigen så skakade mannen framför honom på huvudet.

-” Ingen Bill, ingen letar efter dig... Men var inte orolig, jag kommer att ta hand om dig.”

 

Han satte sig abrupt upp i sängen då minnet och drömmen väckte honom, han såg trött ner på sina skakiga händer. Han fnyste och kollade ner på sitt bröst, blåmärket täckte halva honom och hade han tur så skulle han inte brutit ett revben.

Stålmannen? Ta hand om honom?

Knappast...

Han sträckte upp en hand framför sig, konturerna var svåra att se i mörkret men han kunde ändå se den. De rödsprängda ögonen slöts och öppnades på nytt då han gick igenom vad som hade hänt, vad Tom hade sagt. Hade han verkligen levt så länge i en lögn? Hade han verkligen kunnat bo tillsammans med Tom om han varit kritisk till ”stålmannen” redan i början? Vad hade hänt om han hade skrikit på hjälp när han blivit uppdragen ur vattnet, hade något kommit för att rädda honom?

Fast först och främst frågade han sig själv: vad hade hänt om han aldrig gått på broräcket?

Kanske skulle hans liv sett helt annorlunda ut, kanske skulle han ha någon att hålla om om nätterna och kanske skulle han ha ett perfekt förhållande med sin bror och familj.

Kanske skulle de vara rockstjärnor... Han log lite åt tanken, rockstjärna... När han var liten så önskade han alltid att skulle få stå på scen och sjunga inför miljontals fans och höra dem svara tillbaka mot honom. Drömmen blev kort då han försökte sig på att sjunga, han kunde inte prata på säkert en vecka och sen dess har hans röst varit hes och en aning sliten. Han hatade att höra sig själv sjunga och var faktiskt riktigt nöjd när han lärde sig spela piano. Rockstjärnor kunde väl spela piano, eller hur?

Egentligen var nog allt bara en av alla dessa fåniga drömmar han en gång haft, en av de drömmar som krossats och blivit tillintetgjorda. En gång i tiden så hade han jobbat så hårt vid att hålla fast vid dem, men ju mer tiden gick desto mer lät han dem sjunga iväg.

Det visade sig senare att drömmar var bara just det, drömmar. Kvällen han trodde att en av hans drömmar gått i uppfyllelse så blev Andreas skickad till sjukhus på grund av honom.

Han suckade och slog av väckarklockan som var på väg att börja ringa.

-” Bill?” en lätt knackning på dörren hördes och Marianne kom in, han satte sig försiktigt upp och såg på henne. Han kände igen hennes ansiktsuttryck, det var sorgset. Det slet lite i hans hjärta då han visste att om det inte vore för honom så skulle hon levt lycklig med en man i hennes ålder och säkerligen varit mamma till ett gäng underbara barn. Han insåg att om det inte vore för Marianne så skulle han troligen inte sitta där han satt just nu. Ärligt så visste han inte om det var något bra eller dåligt.

-” Klä på dig fort och packa, vi ska bort.”

Tom tryckte snabbt av klockan innan den ens hunnit göra nåt ljud ifrån sig, varje lem kändes tung då han sträckte på sig och huvudet kändes inte lättare än vad det gjorde igår. Han suckade.

Idag så skulle han alltså träffa Bill... Vad var det tänkt att han skulle göra egentligen? Den frågan hade han redan ställt sig så många gånger att han tappat räkningen, men han hade fortfarande inget svar. Han hade aldrig sett något sånt här varken på film eller läst i någon av de få böcker han tvingat sig igenom. Han hade aldrig lärt sig hur man beter sig när ens döde bror återuppstår mitt framför näsan på en. Han suckade igen och började dra på sig kläder.

När han kom hem dagen innan hade Simone nästan kastat en stekpanna på honom, tro mig det var inte så komiskt som det låter. Hon hade gått på om hans underliga beteende och sen hade han bara sprungit ut genom dörren, hjon hade oroat sig som vanligt men han kände ingen skuld för det. Egentligen ville han inte veta av sin mamma just då, hon hade hållit så mycket ifrån honom. Eller rättare sagt så hade hjon gömt hans tvilling ifrån honom, han kunde inte ens minnas sist de besökte Bills grav eller ens pratade om honom.

Gordon hade kommit hem sent och funnit mor och son i världens gräl och allt hade slutat med att Tom åt middag på sitt rum och Simone vägrade gå upp och prata med honom under resten av kvällen. Han hade ingen aning om vad han skulle säga till henne när han kom ner i köket, men han hoppades att han skulle kunna undvika henne.

Han kollade sig i spegeln och drog dreadsen genom hålet i kepsen innan han stegade ut i korridoren mellan rummen. Huset var helt tyst och till sin lättnad så hörde han varken Gordon eller Simone röra sig där nere. Snabbt gick han nedför trappan och in i köket där han drog fram en tallrik och lite fil och flingor, egentligen hatade han att äta fil på morgonen eftersom det fick honom att må illa men det gå fort så han klagade inte.

-” Tom?” han grimaserade och vände sig om mot Gordon.

-” God morgon.” försökte han men Gordon såg bara trött på honom och före kaffekoppen mot munnen.

-” Jag vet inte vad det tog åt er igår kväll och jag förstår att du vill veta mer om din bror, men den här gången så har Simone rätt.” Tom blängde på honom och la ner skeden i den orörda skålen.

-” Så du menar att jag bara ska glömma honom?” Gordon nickade och sa:

-” Simone har gått igenom tillräckligt, vet du hur jobbigt det var för henne att gå igenom allt?” irriterat sköt Tom filtallriken ifrån sig och ställde sig upp, efter en lång blick på sin styvpappa så sa han:

-” Inte så jobbigt med tanke på att hon låg med dig just efter Bill dog och innan hon och pappas skilsmässa var över. Brödraskap är för alltid men föräldraskap räcker visst bara tills man bestämmer sig för att gå vidare.” Han väntade inte på svar utan gick raka spåret ut genom dörren.

Han hade inte sett Bill i skolan, i alla fall inte så mycket som han hoppades. Han hade sett honom när han gick från skåpet och en gång mellan lektionerna men inte nog länge för att hinna prata med honom. Det hjälpte inte riktigt när Sam, Georg och Gustav var honom hack i häl och pratade på som om inget hade hänt, självklart visste de ju inget men Tom ville gärna lägga lite skuld över dem. Han var så förvirrad att han inte längre visste vilken dag det var eller vad i hela världen han höll på med under lektionerna.

Det slutade med att han bad om att få gå till skolsyster och istället satte sig på en bänk i en tom korridor, han suckade tungt och la huvudet i händerna.

-” Tom?” han hade i alla fall trott att korridoren var tom. Han såg upp och fann ögonen som ägdes av den person han velat prata med hela dagen. Ögonen var i dag honungsbruna och han kände hur han blev lite varmare inombords, det kändes nästan som om han behövde Bill för att hålla honom kvar på jorden.

-” Hej.” han log mot honom men visste egentligen inte varför eftersom han visste att Bill inte skulle le tillbaka.

-” Hej.” Bill kom närmre och satte sig bredvid honom och såg ner i golvet.

-” Så, hur är det?” lyckades han få fram och Bill nickade:

-” Hyfsat, själv då?” han log bara och nickade.

-” Vi borde nog prata.” konstaterade Bill och Tom nickade igen.

-” Men jag ska bort i två veckor så vi måste ta det när jag kommer hem.” förvånat vände sig han sig mot Bill och försökte se honom i ögonen, han ville verkligen inte att han skulle åka bort! Inte nu, inte när han precis fått veta.

-” Vart ska du?” äntligen mötte han Bills blick och han svor på att ögonen blev svarta då han sa:

-” England.”

Två veckor blev snart en och Tom höll på att bli knäpp av rutinen han skapat åt sig själv. Han klev upp, undvek sina föräldrar, gick till skolan, kom hem, åt middag under tystnad och låste sen in sig på rummet där han sorterade foton och videoband tills han somnade.

Han längtade tills nästa vecka skulle vara över och han skulle kunna få lite fler svar till de allt fler frågorna som Bill skapade i hans huvud.

Han var inte heller den ende som ville att Bill skulle komma hem, Sam verkade också vara rätt otålig. Tanken på de två tillsammans verkade inte längre som skönheten och odjuret i Toms huvud, snarare som en av de bästa kärlekshistorier man kunde hitta på. Det vore lite för perfekt...

Bill den ensamme, kalla kille med inga framtidsutsikter och en väldigt tålig smärtgräns tillsammans med Sam... Sam den trofasta, oskuldsfulla, energiska snyggingen som ville alla väl. De träffas på en skola och vips så blir de kära och Sam hjälper Bill ur mörkret.

Problemet var bara... Att Tom gärna ville vara en del av den sagan. Han ville vara den som hjälpte Bill och såg till att han log mot honom.

Det var då det slog honom, han hade aldrig sett Bill le.

Tom suckade och lade huvudet i händerna, något han tycktes göra allt oftare.

-” Du ok?” han såg upp på Georg med en bister min.

-” Nej... Kan jag sova här i helgen?” Georg såg förvånat på honom men nickade.

-” Bråkar ni fortfarande?” han nickade och lutade sig tillbaka i stolen, gitarren låg mjukt i hans famn då han spelade lite lätt.

-” Så... du har fortfarande inte berättat vad ni bråkar om.” han blundade och insåg att han inte skulle orka komma på en ursäkt, så han beslutade sig för bitar av sanningen.

-” Du vet att jag har en bror, eller hur?”

-” Hade, menar du?”

-” Sak samma, mamma vägrar prata om honom och Gordon tar hennes sida. De vill inte att jag ska minnas honom, vilket jag har börjat göra mer och mer.” Georg nickade förstående, ärligt så kändes det lite bättre nu när Tom fått ventilera lite.

-” Du ska nog se att det blir bättre.” Georg la en tröstande hand på hans axel och han nickade slött.

-” Anders snälla! Snälla stoppa dom! Anders!” Mariannes ord nådde honom knappt, kroppen var sedan länge bedövad och det enda han kände var tomhet. Han kände ingenting och han brydde sig inte heller, han fanns inte.

” Bill, kan du tänka ut en ny text åt mig? Fokusera bara på den och inget annat...”

Marianne hade bett honom om en ny text men han var för trött för att tänka, han hade misslyckats med att blockera ut allt via koncentration.

-” Snälla låt honom vara! Sluta snälla! Anders!” han kände sig ledsen, han gillade inte alls hennes tårar. Hon borde vara lycklig, hon borde leva livet.... Han önskade att hon kunde rymma eller i alla fall ta sig till polisen för säkerhet, men hon var fast- precis som han. Det hade tagit honom för lång tid att inse att det stålmannen gjorde mot honom var fel för att han skulle kunna rymma, men han hade försökt! Och varje gång han försökt hade hans liv blivit ett steg värre, tillsist hade den dagen kommit då han bara gett upp och stannat. Han försökte intala sig att han stannade för Mariannes skull, det kanske han gjorde eller så kanske han stannade för att han hade inget annat. Det här var hans liv skrivet i sten.

-” Gentlemen, I'm afraid that we'll have to go back tomorrow.”

-” Why?”

-” I think he's got enough of the taste of his future? The body damage won't heal enough before next week has ended, until then he'll be no fun.” Deras röster var svåra att separera från varandra och det kändes som om han lyssnade från under vatten, han försökte titta på dem men dom var bara suddiga små prickar. Helvetet var bättre- det var han säker på, han var redo att ge upp, redo att låta sig själv gå. Han hade aldrig varit med om att känna så här och tillsist fann han sig själv med att önska att han kunde dö.

Det var dom tankarna som tvingade mörkret att breda sig runt honom.

-” Bill? Bill snälla...” han kände hur någon försiktigt rörde vid hans axel, han försökte öppna ett öga för att se efter men ögonlocken var för tunga så i stället så nickade han bara.

-” Åh gud, du lever...” han kände Mariannes hand ta hans egen och undrade om det var det sista han någonsin skulle känna.

-” Anders låter oss åka hem, du kommer ha en hel vecka att vila...” det var svårt att tro henne, vila kändes för lyxigt och något som inte alls var skrivet i hans bok. En efter en kom olika minnen, eller bilder som lyfte lite av tyngden från hans axlar.

Den första var på Andreas, den blondes leende och hans lycka då publiken applåderade efter att han sjungit den sista låten.

Den andra var på Marianne, så vacker hon var den gång Anders tagit ut dem för att köpa glass i en park. Hur hennes hår föll så mjukt över axlarna och hur varma hennes ögon hade varit.

Den tredje var på Sam, han visste inte varför men odefinierade känslor dök upp inom honom och han kände sig nästan ledsen. Han tänkte tillbaka på hans leende precis efter att han kysst honom, han önskade nästan att han fått känna det igen.

Den fjärde och sista var självklart på Tom.

Men bilden var inte alls ny, den var gammal och tagen den dag de öppnat sina inslagna halsband i synkronisation. Bilden förvandlades till ett minne och han minns det otroligt klart, hur han krävt att Simone skulle hjälpa honom på med halsbandet och sedan hade han själv hjälpt Tom, hur de hade sprungit omkring med försiktighet- rädda att skada sina smycken.

Hade inte ansiktet känts för stelt så hade han nog lett.

-” Bill? Kom igen nu försvinn inte från mig.” äntligen fick han upp ett öga för att titta på henne, hon såg förvånansvärt bra ut i mörkret, inga sår eller blåmärken vad han kunde se. Ett leende uppenbarade sig på hennes läppar och han lyckades kraxa fram:

-” Det finns... en kille... Tom Kaulitz.” hon nickade och lutade sig närmre för att höra vad han sa.

-” Säg att.. att jag är ledsen.” nöjd med det han fick fram så gav han upp ansträngningen att prata, han såg hur Mariannes ögon fylldes med tårar.

-” Åh gud Bill nej...” han försökte hålla ögonen öppna men ögonlocken vann kampen och snart var allt han hörde distant gråt.

Tillsist hörde, såg eller kände han inget alls.

Helgen kom och som lovat så skulle Tom få sova hos Georg, han pratade fortfarande inte med sina föräldrar och de pratade inte med honom. Han fick erkänna att han saknade den lättsamma stämningen i deras hus men just nu så kunde han inte förmå sig att be om ursäkt för något de borde bett om ursäkt för för länge sedan.

-” Mamma sa att om vi vill ha något så måste vi köpa det nu, affären skulle typ stänga tidigare.” Tom nickade och såg på sin vän, han njöt verkligen av att han en vän som Georg. Georg var väldigt avslappnad och trygg i sig själv vilket stöttade Toms självförtroende och fick honom att se positivare på saker och ting. De fanns de gånger han själv insett att han drivit för mycket med Georg eller gått för långt i sina skämt men den äldre skrattade bara bort det. Det var samma sak med Gustav och efter att ha känt varandra lika länge som dom har så visste han inte vad han skulle göra om dom försvann. Berlin hade verkligen inget att erbjuda om inte dom var där. Han log lite för sig själv och mindes en kille han kommit rätt nära som total vägrade vara kompis med honom när han sa att han spelade gitarr, gangsters ska ju inte spela gitarr. Hela deras vänskap hade byggt på hans utseende och inget mer.

-” Vad går du och små ler åt?” Tom flinade.

-” Jag är så glad att jag har dig Geo!” han la båda armarna om sin något kortare vän och kramade honom riktigt hårt.

-” Okej... Tom en gång till och du får sova med hundarna!” förvånade blickar utbyttes.

-” Du har inga hundar.” konstaterade Tom och Georg flinade.

-” Men mina grannar har två.” gitarristen skrattande och skakade på huvudet, de fortsatte prata om lite allt möjligt tills de kom till affären. De hade tur eftersom det var lite folk och började snart leta bland hyllorna. Precis som alltid så gick de igenom det mesta och skämtade lätt med varandra, som att Georg behövde nytt schampo eller att Tom behövde raka sig osv. De hade gjort det sen dom var små och deras mammor garderat ihop sig mot dem och tvingat småttingarna gå och handla.

-” Georg vad säger du om.” Tom avbröt sig tvärt och stirrade bara, kunde det verkligen vara?

-” Vad sa du?” Georg kom fram till sin vän och viftade med en hand framför hans ansikte, men Tom puttade bara milt bort den.

-” Vänta, jag måste prata med en person.” utan ett ord till lämnade han sin förvånade vän och gick mot den rödhåriga kvinnan. Det var tvunget att vara hon, ingen annan än hans mamma och hon hade så där rött och ostyrigt hår i det här samhället! Som vanligt så såg hon djupt oroad ut där hon gick med sin stickade tröja och en korg i armen, hon såg ut som om tankarna var på ett helt annat ställe än på det hon höll på med.

-” Hej.” försökte han när han kom närmre men hon verkade inte höra honom så han försökte igen.

-” Hej, jag är Bills vän.” hon vände sig hastigt om och såg på honom, som alltid så förstorades hennes ögon när hon såg på honom.

-” Tom?” han mindes aldrig att han sagt sitt namn men gjorde ingen notis om det utan nickade istället.

-” Skulle inte ni vara i England i två veckor?” hennes underläpp darrade till och ett mörkt moln i hans mage började växa.

-” Vi var med om en olycka, Bill blev väldigt svårt skadad.” hjärtat sjönk säkert en meter då han hörde att Bill återigen gjort sig illa.

-” Är han på sjukhus?” hon skakade på huvudet och hennes ögon tårades.

-” Vi blev hemskickade igår, de kan inte göra mer för honom. Vi kan bara vänta på att allt ska läka som det ska.” i Toms öron så lät det nästan som om Bill var döende, molnet växte sig allt större och det var nästan så att paniken tog över honom.

-” Kan jag få träffa honom?” han förvånades över att hon log, hon log mot honom som om han vore en prins som skulle rädda dem från den elaka draken. Tanken i sig var nästan roande.

-” Bill har berättat om dig, hur kan jag då säga nej?” Hade Bill verkligen berättat allt? Hade han berättat att de var... kanske.

Det var faktiskt med lite dåligt samvete som han lämnade Georg med en vag förklaring och sa att han skulle komma lite senare till honom. Men samvetet försvann när han och kvinnan som presenterat sig som Marianne närmade sig Bills hus. Han var faktiskt riktigt rädd, Marianne hade inte sagt mer om Bils tillstånd än att läkarna skickat hem dom på grund av att dom inte kunde göra mer. Ärligt så förstod han inte varför en läkare skulle skicka hem någon som var svårt skadad, då skulle han väl snarare stanna kvar på sjukhuset eller hur?

-” Min man är inte hemma, men du måste nog gå innan sex, okej?” han nickade men tänkte inte på vad hon sa när de kom in i huset. Huset såg ut som vilket som helst, städat men ändå småstökigt och helt vanliga möbler. På en byrå stod en massa kort och magen vände sig när Tom gick fram till dem, alla var bilder på Bill i olika klasser, hans skolfoton. Han såg hur Bill hade växt och det kändes fel att han inte varit där och tagit del av allt, hans foton borde stå precis bredvid.

-” Upp för trappan och en vit dörr.” han tackade och gick, men han hann inte längre då han insåg att han fortfarande hade skorna på så han sprang tillbaka till hallen och lämnade dem innan han fort tog sig upp för trappan och stannade framför den enda vita dörren han kunde se. Han hoppade till när Marianne plötsligt dök upp bakom honom och sa:

-” Om han är vaken så säg till, han måste äta.” han nickade och hon log innan han öppnade dörren och gick in.

Rummet såg ut som alla tonåringars rum gör, stökiga med lite uppkäftiga affischer. Men det var inte rummet Tom koncentrerade sig på, det var personen i sängen.

Med tunga steg gick han fram, helt tom på känslor så tände han lampan och ryckte till.

Bills i vanliga fall vackra och svagt feminina ansikte var manglat, ett blåmärke täckte det högra kindbenet helt och ett skrapsår täckte det vänstra, ögonbrynet hade spruckit och piercingen hade blivit ryckts ut, efter hårkanten löpte något som liknade ett skärsår.

Han gruvade sig för att se längre men efter att ha andats en stund så tog han mod till sig och lyfte på täcket.

Halsen var blå och man kunde klart se handmärken efter att någon tagit stryp grepp, en lina var också kvar runt halsen vilket satt riktigt riktigt hårt. Tom försökte ignorera den och klumpen av illamående i halsen när han fortsatte dra täckten neråt.

Även axlarna var täckta av blåmärken och så även bröstet och magen, men efter magen var det också klösmärken och bitmärken som gjort sin beskärda del.

Det var handmärkena på Bills höfter som fick Tom att hastigt lägga tillbaka täcket och skynda sig ut, och nedför trappan där Marianne stod förvånat. Han kämpade med att hålla tillbaka det han kände i halsen och frågade:

-” Har ni någon toa?” hon nickade och pekade på en dörr, han förstod att hon förstod vad han tänkte göra. Han sprang fram mot toastolen och kände hur lättnaden kom samtidigt som vätskan genom hans hals. Två mjuka händer strök hans nacke och höll tillbaka hans dreads, han ville visa hur tacksam han var men allt han åstadkom var att häva upp allt en gång till.

-” Det är okej, få ut allt.” sa hon bara och det tröstade honom. Han kände sig yr och nära till tårarna när han rätade på sig om tacksamt tog emot våtservetterna hon höll fram mot honom. Han försökte att inte låta bilderna på Bills kropp komma framför hans syn igen och frågade istället:

-” Vad vet du om mig och Bill?” hon log och han fann en slags varm tröst i hennes leende och tyckte att de oroade vecken i hennes panna inte passade henne.

-” Bill har pratat om dig sen han var pytteliten, när jag började träffa Anders så ville han absolut visa alla bilder han hade ritat på sin bror. Han hade sedan länge glömt att han var arg på dig för att ha glömt honom, det kom aldrig ett ont ord från honom om dig. Han berättade att ni skulle bli rockstjärnor och leva i rikedom resten av livet, självklart ändrades allt när han blev äldre. Så jo, jag vet rätt mycket om dig Tom Kaulitz.” Han såg tveksamt på henne men nickade bara, han hade trott att Bill hatat honom för att ha övergivit honom. Tydligen inte men han beslöt sig för att tänka på det senare,det fanns viktigare saker att tänka på nu.

-” Vad hände med Bill egentligen?” Mariannes ansikte blev oroat igen och han kände sig nästan skuldmedveten för att ha gjort så mot henne.

-” Vi vet inte, han gick ut och sen fann de honom sådär. Englands gator är värre än de här.” han tänkte aldrig på att hon stammade eller undvek hans blick då hon pratade, istället frågade han:

-” Kommer han bli bra?” tårar föll från hennes ögon och han visste inte vad han skulle tolka det som, han kunde alltid krama om henne men kroppen lyssnade inte.

-” Jag vet inte... jag vet inte.” hon reste sig upp och torkade sig om ögonen och sa:

-” Du borde gå upp till honom. Kom ner om han har vaknat.” han nickade och gjorde som hon sa även om trappstegen kändes tunga.

Händerna skakade så han la dem på dörrhandtaget och öppnade dörren igen.

Bill hade inte rört sig en centimeter men något var annars, han gick lite närmre och satte sig på sängkanten igen. Utan att titta men ändå se då drog han upp täcket helt och strök Bill försiktigt över ansiktet.

-” Förlåt...” viskade han och kände hur det stockade sig i halsen, ilska bubblade upp inom honom. Varför i helvete hade dom skickat hem Bill från sjukhuset? Hade de ens kollat om han hade några inre skador? Bill kunde ha inre skador som inte ens var värda att drömma om!

Han letade under täcket tills han fan Bills hand och tog upp den i sin egen, den var sårig men inte alls lika illa däran som resten av hans kropp. Han kände hur han ville blunda när han drog ner täcket lite till och avslöjade linan som fortfarande satt som sten runt hans hals, linan såg ut att vara en fiskelina och han visste att den skulle vara svår att få av om han inte kunde knyta upp den.

Försiktigt la han Bills hand i sitt knä och förde händerna mot linan, han följde den runt nacken och kände knuten precis vid sidan om nackkotorna. Lättat kände han att knuten inte var allt för svår att få upp och när han sakta lotsade den från halsen så verkade huden slappna av. En tunn röd linje var synlig från linan och tvingade nästa Tom till tårar.

Hur kunde någon göra så här? Hur kunde någon göra så stor skada på någon annan levande människa? Han såg ner på handen i sitt knä och tog upp den igen, svagt kunde han känna en puls slå mot sina fingrar och han kände sig lättad.

-” Kom igen nu, vakna...” ena handen lät han ömt stryka över kinden igen och få bort de enstaka hårslingor som envist föll i ansiktet.

Han blundade och kände hur varje muskel i hans kropp kämpade för att inte börja gråta.

Bills klocka tickade på väggen.

Tick tack...

Kylan hade sedan länge gjort intrång på november mörkret och man klädde sig allt mer och mer.

Tom hade sedan länge tappat räkningen på hur många minuter som gått sedan Marianne sist tittat in och frågat om han hade vaknat. Han satt i en hög på golvet och lutade sig mot Bills säng med händerna i ett krampaktigt tag om den andres. Nagellacket hade flagnat och naglarna i sig var spruckna, kanske inte den mest gripande detaljen på Bills kropp men av någon anledning kändes den mest sorglig. Tom kunde föreställa sig hur Bill satt och målade dom med precision och ömhet, bara för att sedan förstöras av någon som inte ens visste vilket arbete som låg bakom.

Ju mer han tänkte ju mer frågor bubblade upp, han kunde inte föreställa sig att sjukhuset inte lät Bill stanna och han hade väldigt svårt att tro att om Bill gick ut så skulle han inte försvara sig mot dem som hoppade på honom. Tom hade ju själv sett Bill i skolan! Bill var skicklig i sitt spel om våld och makt, inte nog med att han alltid lyckades tala sin angripare ur balans så kunde han ta smällar som skulle få vem som helst att tvivla. Dessutom var Bills betyg i engelska nog bra för att han skulle kunna få vilken engelsman som helst ner på sina knän.

Efter att ha undersökt Bills kropp ytterligare en gång så beslöt han sig för att det inte fanns en chans att ett sjukhus skulle neka honom vård.

Slutsatsen i det hela var att Marianne ljög och han skulle komma på varför.

-” Oh...”

Men det fick vänta till senare eftersom ljudet som han hört inte alls kom från hans egna läppar.

Han såg snabbt upp och fann att en viss svarthårig öppnat sina vackra bruna ögon.

-” Bill!” han flyttade sig snabbt upp i sängen och höll hans Bills hand hårt i sin egen, Bills blick verkade söka honom men fann honom inte riktigt och det oroade Tom.

-” Här.” viskade han och lutade sig närmre, de bruna ögonen fann honom tillsist och de möttes.

-” Tom?” rösten knäckte Toms hjärta, den var så svag och bruten att man aldrig kunnat tro att det var samma röst som hotat och bett honom gå.

-” Jag är här...” Bill såg länge på honom, ögonen flög över hans konturer och kläder, de vilade länge på händerna och sedan såg de bara rakt in i Toms ögon och själ. Aldrig förr hade Tom känt sig så naken framför en annan människa, men samtidigt så hade han aldrig känt sig så ren.

Bills blick vek undan och ett sarkastiskt skratt ekade genom tystnaden innan han sa:

-” Jag drömmer...” Tom såg ner och skakade på huvudet, försiktigt lät han en hand krypa upp efter Bills ena kind och fick honom att se på honom.

-” Jag önskar att det här var en dröm, det gjorde jag så fort jag kom in... Men du har precis vaknat.” Bills ögon blev tomma och Tom nickade innan han ställde sig upp.

-” Jag ska bara säga till Marianne att du har vaknat.” Bills ögon var fortfarande blanka när han gick mot dörren, han suckade tungt.

Han gick nedför trappan och in i köket där han antog att han skulle finna Marianne, det gjorde han men inte som han hade trott att han skulle finna henne.

Hon satt hukad över bordet med armarna utsträckta framför henne, han kom lite närmre och såg en bricka stå på bänken, troligen för Bill.

-” Marianne?” hon hoppade till och vände sig om, armarna fullt synliga. Det som tidigare dolts av hennes kappa var nu framlagt framför Toms ögon och han kunde inte sluta stirra.

Hennes ena hand var gipsad och fullständigt orörlig medan den var lätt knuten.

-” Vad har hänt?” frågade han utan att kunna ta ögonen från hennes ogipsade hand, den var ärrad från fingrarna och nästan upp till armbågen. Mariannes underläpp skakade och hon såg med skräck på honom då han närmade sig, han knäade framför henne och tog hennes händer i sina.

-” Vad hände?” frågade han ingen utan att ta blicken från hennes händer, han kunde höra gråten i hennes hals då hon svarade:

-” Jag krossade tre ben i handen i en dörr på väg hem från England.” hon såg på den gipsade handen men han höll ögonen på den ärrade.

-” Och den här?” hon svalde.

-” Jag brände mig rätt illa ett par år tillbaka.” Tom grimaserade då han tänkte på vilken smärta hon gått igenom, ändå såg handen konstig ut, han kunde inte riktigt beskriva det, men det behövde han inte heller.

-” Mina fingrar är förlamade.” han såg upp och fann att hennes ansikte var blött av tårar, snabbt torkade han bort dem men de ersattes bara med nya då hon sa:

-” Jag kan inte hjälpa honom...” han nickade och hans ilska mot henne försvann. Utan händer skulle det vara omöjligt för henne att få bort linan, han insåg också vad hon måste ha slitit för att överhuvudtaget kunnat handla och än mer gjort i ordning det hon gjort till Bill. Han såg mot brickan och såg att hon värmt soppa åt honom, troligen någon slags pulversoppa.

-” Du gör nog mer än vad du tror, han har vaknat.” hon såg upp på honom med våta, frågande ögon och han nickade. Hon förde upp den förlamade handen och lät handleden torka henne om ögonen, innan hon nickade mot brickan.

-” Få honom att äta... och.. tack.” han log mot henne och hon log tillbaka innan han reste sig upp och tog brickan från bänken.

Han behövde inte ens gå in i rummet för att höra hur Bill hostade och han suckade, lätt petade han upp dörren med armbågen och klev in.

Bill hängde över sängkanten och hostade i något som såg ut att vara en del av det vita lakanet. Att han hostade var väl inte så oroande, det var den röda färgen som spreds efter lakanet allt mer efter varje hostning som fick Tom att snabbt ställa ifrån sig brickan och knäa vid Bill på golvet.

-” Shit shit shit...” Var allt han fick fram och strök försiktigt Bill över ryggen, hans tidigare illamående kom tillbaka då han såg hur blodet droppade ner på golvet och röda små pölar formades. Han tvingade sig själv att se bort och andas ordentligt innan han på nytt försökte se Bills ansikte.

-” Bill såja, andas lugnt och.. eh.. försök andas djupt och lugnt.” ärligt så hade han ingen aning om vad han pratade om, han och sjukvård hade aldrig gått ihop men han försökte tänka på hur han själv gjorde när han hade hosta.

-” Försök själv!” fräste Bill då en ny hostattack skred över honom tills han nästan spydde blod och slem.

Tom gjorde allt i hans makt för att inte titta, han hade aldrig varit känslig för blod tidigare men när det var någon han faktiskt börjat bry sig om så kunde han känna yrseln komma i vågor.

Han fortsatte bara att stryka Bill efter ryggen tills hostattacken bleknade och tillsist försvann helt. Bills ansikte var blekt under blåmärkena och ögonen var tömda på energi, det gjorde ont i Tom att se honom så hjälplös.

-” Kan du sitta upp?” det fann så mycket annat han ville säga och fråga men han beslutade sig för att det fick vänta till senare. Bill nickade och efter många svordomar från Tom så lyckades han få upp Bill i sittande ställning i sängen, han började önska att han gått en vårdlinje istället.

Han hade verkligen lyckats vända och vrida den skadade på alla de möjliga sätt och Bill hade knappt gett ifrån sig minsta lilla ljud, trots att det borde gjort riktigt ont.

-” Tror du att du kan äta?” han fick en nickning som svar igen och hämtade brickan från stolen han i all hast placerat den på. Han satte ner brickan i Bills famn och väntade på att han skulle börja äta, med det visade sig att den skadades armar var lika kraftlösa som hans ögon och Tom kunde höra hur något gick sönder inom honom.

-” Här, låt mig.” han var beredd på en elak kommentar eller något som visade att Bill hade något kvar inom sig men när Bill bara nickade så var Tom redo att börja gråta. Han tog skeden och lät den fånga lite soppa innan han höjde den mot Bills mun och försiktigt förde in den när han gapade.

-” Går det bra?” frågade han efter att han upprepat proceduren fyra- fem gånger, återigen så fick han bara en nickning och han blundade. Han tänkte tillbaka på då Bill fräst åt honom när han hostade och önskade nästan att det var den personen han matade, den Bill som fräste och svor åt honom.

Lite soppa rann från Bills mungipa och Tom tog försiktigt bort den med skeden innan han sa:

-” Kom igen Bill, säg nåt.” de trötta bruna ögonen såg på honom och återigen kände han hur själen piercades i flera bitar.

-” Vad gör du här?” Tom andades lättat ut och log nästan då han svarade:

-” Stötte på Marianne i affären, ni var hemma en vecka tidigare så jag frågade henne varför och hon berättade. Så jag kom hit...” frågan efter var så uppenbar att den gick ta på men Bill skakade på huvudet och sa innan Tom hunnit fortsätta:

-” Fråga inte Tom, det är bättre om du inte vet... Låt oss bara säga att jag hamnade i fel sällskap. Lämna det så.” Tom nickade och såg på klockan.

-” Du borde sova och jag måste fara, men jag kommer tillbaka imorn okej?” Han hade väntat sig protester och irritation men de kom inga så han hjälpte Bill att lägga sig innan han försiktigt smekte honom över kinden och gick.

På vägen in mot samhället så fiskade han upp telefonen ur fickan och slog sin väns nummer.

-” Hej det är Tom... Geo.. vi måste prata om en sak.”

Han försökte att inte skrika när han vaknade, han kunde höra Anders leva om där nere men för tillfället så brydde han sig inte när han såg Marianne stå i dörren. Hennes hand var gipsad.

-” Vad hände?” kraxade han fram och hon log mot honom då hon steg in i rummet.

-” Anders var inte så glad när han bar ut dig från sjukhuset, han visste inte att jag tog med dig dit.” han kände hur ilska bubblade upp inom honom... återigen så förlorade hon en hand för att ha hjälpt honom. Ögonen vilade på den ogipsade handen och han försökte att inte minnas lukten av bränt kött den dag som Marianne lyckats ta med honom ut för att försöka fly. Uppenbarligen så hade de inte lyckats.

Tyvärr så var det här den bistra sanningen.

En sanning som för alltid svärta ner Bills historia.

Det var hans fel.

Georgs reaktion hade inte riktigt varit den som Tom väntat sig.

-” Vad var det för?” han gned sig om kinden och även om han aldrig skulle medge det så slog Georg rätt hårt. Men han var glad att han fått någon slags reaktion ur honom, sedan han kommit dit och berättat om vad som hänt hos Bill så hade han bara suttit med munnen öppen och ögonen stora som tallrikar. Av någon anledning så var det väldigt svårt att berätta om Bills tillstånd, alla bilder som kröp fram och skymde hans syn gav honom gåshud.

-” Idiot! Varför ringde du inte ambulans eller polis eller vad som helst?” Georg verkade nästan arg och Tom stirrade bara på honom. Han hade ärligt talat ingen aning om varför, all denna tid han haft när han suttit och väntat på att Bill skulle vakna eller då han hostade blod. Varför ringde han inte ambulans?

-” Jag... tänkte aldrig på det...” kanske hade han varit för paralyserad för att göra det eller för fast i sina tankar, men nu när han tänkte på det så var han besviken över att han inte gjort det.

-” Shit... en fiskelina sa du?” han nickade och Georg svor för sig själv, innan Tom hunnit reagera så hade brunetten tagit fram sin telefon och börjat slå ett nummer.

-” Vad gör du?”

-” Ringer Sam.” Nu var det Toms tur att få ögon stora som tefat.

-” Va? Varför då?” Georg höll upp en hand och tystade honom då Sam svarade och de började prata, Tom kunde inte sluta grimasera då han hörde att Georg bjöd in dansaren och sa att det var viktigt. Han la huvudet i händerna och kände hur tankarna rusade genom honom och tryckte på hjärncellerna, vad skulle hända när Sam kom? Hur skulle han reagera på att veta hur skadad Bill var? Sam hade ju trots allt känslor för honom...

-” Okej vi ses..” Georg la på och Tom blängde på honom.

-” Vad?” men Tom skakade bara på huvudet.

-” Inser du att Sam kommer försöka åka dit direkt om han får veta? Han kommer vara helt utom sig!” Georg nickade och såg ner.

-” Då kanske han gör något som du borde ha gjort direkt.” skuld tyngde ner Toms axlar och han kämpade mot känslorna som kom över honom då han sa:

-” Det är en grej till...” Georg suckade ljudligt och satte sig mittemot Tom på golvet.

-” Vad?” tvekande såg han upp och in i brunettens gröna ögon, tvivel växte men han kunde inte låta det styra honom. Bara gud visste hur mycket han behövde få det här av sina axlar.

-” Du vet min bror...”

-” Han som dog?” Tom såg frågande på honom.

-” Hur många andra bröder har jag?” Georg ryckte på axlarna.

-” Vad vet jag.”

-” I alla fall, du vet att han föll från en bro när vi var små.”

-” Typ elva- tolv år sen?” Tom nickade och Georg lekte lite med mattkanten då Tom fortsatte.

-” Eh.. ja.. jag vet inte riktigt hur det gick till..” Georg släppte mattan och såg nyfiket på sin vän.

-” Men eh.. jag har hittat honom...”

Chock... Det var vad som stod skrivet över Georgs ansikte, ögonen var blanka och munnen halvöppen.

-” Du.. va?”

-” Jag hittade honom, det är Bill.”

När Sam knackade på Georgs dörr så hade han inte väntat sig att Tom skulle vara den som öppnade, han hade inte heller väntat sig att Georg skulle sitta och stirra mordiskt i sina händer heller.

-” Vad har jag missat?” frågade han och Georg såg upp, hans blick mjuknade men han teg. Tom skakade bara på huvudet och han hade ingen aning om hur han skulle börja, vad skulle han börja med? Att Bill var så skadad och att han inte ringt ambulans eller att Bill var hans bror?

När han berättat för Georg hade han först skrattat, sen nästan gråtit och sen blivit arg- de känslor som Georg visat över brödraskapet hade inte varit något Tom väntat sig så han beslöt sig för att ta det vid ett annat tillfälle.

-” Det gäller Bill.” Sam höjde ett ögonbryn men sa inget utan lät bara den till synes vilsna duetten börja prata. Tom och Georg såg på varandra och Georg började tvivla om det verkligen var så smart att dra in dansaren i det hela, men nu var det ju helt klart försent. Han såg på sin vän med dreadlocks och förstod att han inte skulle börja prata så han drog in luft i lungorna och började.

Tom var lättad att Georg tagit på sig uppgiften att förklara, själv visste han inte riktigt vad han skulle säga. Han var sjutton, för guds skull! Han skulle inte behöva tänka på sånt här, han hade heller aldrig blivit tränad att veta precis hur man ska göra i sånna här situationer!

Som att ringa en ambulans...

Han suckade och försökte koncentrera sig på vad Georg berättade och på Sams reaktion, men Georgs ton var monoton och Sam såg bara allvarlig ut så han lät sig själv försvinna in i tankarna igen. Han tänkte vidare på Bill, hur Bill alltid verkade vara blå på mer än ett ställe men ändå alltid ha styrkan att resa sig, att inte säga när det gjorde ont eller visa sig svag. Hade han varit i Bills sits så skulle han jämrat sig tills folk inte gick nära honom utan hörselskydd. Av någon anledning så började han tänka på sin mamma, han önskade att hon kunde förstå och stötta honom när han ville veta mer om sin bror. Det slog honom att han skulle få berätta för henne att hennes döde son fortfarande levde, hur i helvete skulle det gå till? ” Hej mamma, det här är Bill... Åh just det, han är min tvillingbror som dog för elva år sen, hoppas du minns honom?” nej, kanske inte just så...

-” Va?” uppmärksamheten riktades mot Sam som nu stod mitt framför honom.

-” Du ringde inte ambulansen?” Tom skakade på huvudet och var nästan rädd för att även den milde och anti- våld Sam skulle slå till honom. Istället backade bara dansaren undan och satte sig på Georgs säng. Han drog en hand genom sitt hår innan han lutade sig fram med armbågarna på knäna.

-” Det här kommer låta konstigt men du kanske precis räddade honom.” Georg gapade och Tom såg bara oförstående ut.

-” Det är så mycket du inte vet om Bill, men att dra dit en ambulans hade kunnat göra det värre. Tro mig när jag säger att vill Bill berätta så får han göra det själv.” Tom nickade men kände sig ändå lite lättat, även om han inte gjort det med flit så hade han kanske hjälpt Bill. Men han insåg att han lärt sig en läxa, hädan efter så skulle ambulansens nummer vara i räckhåll då något hände. Även om han verkligen hoppades på att inget mer skulle hända så hade han en känsla av att han inte skulle få som han ville.

Han såg upp då han hörde Sam säga hans namn.

-” Mm?”

-” Jag vill följa med dig dit imorn.”

-” Vänta här.” han hade ingen aning om hur Bill skulle reagera men Marianne hade sagt att det troligen skulle gå bra, men Sam och Marianne verkade redan känna varandra då de kom in genom dörren. Medan dansaren väntade i hallen så gick Tom uppför trappan och mot rummet han visste att Bill fanns i, han knackade försiktigt och gick in.

-” Bill?” Lättat såg han hur en lampa tändes och Bills konturer blev synliga. Han var fortfarande blå lite överallt men ögonen såg, till Toms lättnad, betydligt piggare ut.

-” Hej..” mumlade han och log, Bill försökte sätta sig upp och i ett hjärtslag så var Tom där och hjälpte honom. Han hade lärt sig sen föregående dag hur han skulle göra för att inte göra illa Bill mer. Bill suckade och lutade bak huvudet mot väggen, deras ögon möttes och Tom kände hur värmen strömmade tillbaka genom honom bara genom att känna hur Bills ögon på något sätt visade tacksamhet mot honom.

-” Hej...” sa Bill tillbaka och Tom lät en hand dras över ögonbrynet där en piercing borde suttit, han huttrade då han kunde känna smärtan i sin egen läppring. Han lekte lätt med den innan han såg ner på sina händer.

-” Får jag fråga dig en sak?” Bill såg på honom länge, och det kändes som han sakta föll i en våg av säkerhet. För första gången så kunde han också förklara varför han kände så här, han hade hittat en del av sig själv... hur smörigt det än lät.

-” Som jag sa så är det lättare om du låt..” men dreadlocksen flög lätt om huvudet då han skakade på huvudet, Bill ryckte på axlarna och sa:

-” Fråga på.” han skruvade på sig lite och fingrade med kanten till tröjan, en tråd hade lossnat och den.

-” Okej det här kommer låta urtöntigt, men kan jag typ... få hålla om dig?” hade det varit en helt annan situation så hade Tom trillat av sängen i skratt åt Bills ansikte, det såg både äcklat och förvirrat ut och tillsammans med alla blåmärken så såg han ut som en tecknad figur.

Det var ju som sagt om det varit en annan situation, på riktigt så höll Tom på att bubbla över av nervositet och ångrade nästan att han sagt något. Men gud visste att han ville och behövde det.

-” Okej...” Tom såg på Bill som han inte fattade vad han hade sagt.

-” Va?” Bill blängde på honom och han log, försiktigt så hasade han sig framåt i sängen. Han såg hur Bill försökte luta sig lite fram men han visste att Bill inte skulle kunna hålla honom tillbaka, det hade han förstått redan innan han ens föreslagit det. Så med försiktiga rörelser så lät han ena handen krypa runt Bills sida och mot ryggen medan den andre for runt ryggen direkt. Mot sina fingrar så kunde han känna den pinnsmala kroppen men han insåg också att Bill troligen inte var så sjukligt smal som han såg ut att vara.

Men det som också slog honom var att det aldrig hade känt så rätt att ha en annan kropp så här nära, det hade aldrig känts som om han verkligen hörde hemma någonstans. Förrän nu.

Han hörde Bill sucka och han kände två händer fingra på hans tröja bara för att sedan greppa den hårt. Han inbillade sig nästan att händerna drog honom närmre.

Att släppa taget var svårt men han visste att om han inte gjorde det snart så skulle Bill knuffa bort honom och då kanske han inte skulle få göra det igen.

Med ett litet leende så drog han sig tillbaka och förvånat fann att Bill blundade, han andades tungt innan han öppnade ögonen och såg rakt på Tom. Han öppnade munnen som för att säga något men slöt den igen och fortsatte bara stirra på honom.

Tom kände hur magen hoppade flera varv och bestämde sig för att det kanske var läge att säga något annat.

-” Sam är här om du vill träffa honom?”

Han kände hur hjärtat bokstavligen slog ut blodet i hans artärer.

Du- dunk.

Han såg nervöst på Tom som satt framför honom vilket fick honom att lugna sig en aning, känslan av Toms armar runt honom hade tagit bort lite av det han kände. Tom hade alltid haft den inverkan på honom, sen de var små så hade Tom sett till att läka allt Bills skrapsår och blåmärken med en blick eller en kram. För tillfället så höll Tom hans hand och bara av den enkla beröringen så kände han hur elektriska impulser skickade värme genom hans frusna inre.

Han borde vara arg.

Han borde vara rasande.

Han borde känna sig förråd.

Men han kände inget av det, inte mot Tom. Han kunde helt enkelt inte. Visst, han hade önskat att Tom kommit ensam men det var inte tillräckligt för att bli arg. Han hade inte någon ork att bli arg med heller, all hosta och all smärta tömde honom helt.

Fotsteg hördes i trappan och återigen började hjärtat slå hårdare, en lätt knackning på dörren sen var det för sent att dra sig undan.

Sam kom in och han verkade se sig om i rummet, Tom harklade sig och Bill mötte dansarens ögon. Först såg de på varandra en lång stund innan han kunde känna hur han blev granskad.

-” Jag går ner en stund.” ursäktade sig Tom och gick, tomheten efter hans hand fick Bill att knyta näven.

-” Herre jävlar...” han såg upp och såg hur Sam kom närmre och till tillsist knäade vid sängen.

-” Du ser värre ut än Tom beskrev.” han fnös.

-” Tack.” men Sam skakade bara på huvudet.

-” Har du kollat upp dig?” han nickade.

-” Marianne tog med mig på sjukhus i England och jag antar att de han fixa till mig lite innan vi tvingades åka hem.” det var en liten lögn men inget som han ville oroa Andreas kusin med.

-” Hur är det?” han ryckte på axlarna, begäret efter att Tom skulle komma tillbaka och han började fundera över när han blev så beroende av Tom. Han insåg att han förändrats och att han aldrig skulle kunna ignorera Tom igen, det var inte lika bra som det lät.

-” Har du varit hos Andi?” frågade han och såg hur Sam nickade.

-” Hur är det med honom?”

-” Som vanligt, moster vill släppa honom vet du.” hjärtat krampade och hjärnan tömdes på känslor.

-” Han kommer vakna, tro mig... Han kommer inte lämna mig.” han såg ner på sina fingrar och hörde en suck lämna dansaren läppar men han kunde inte komma sig för att bry sig. Andreas hade så länge kämpat för honom, var han då inte skyldig att kämpa lika mycket?

Och det skulle han, fram till sin födelsedag... Det var dagen han skulle ge upp...allt.

En hand på hans haka distraherade honom från tankarna och ha såg upp för att möte bruna ögon.

-” Jag vet inte vad jag ska säga Bill...”

-” Du behöver inte säga något.”

-” Jo det gör jag.” han kände hur handen på hans haka försiktigt drog honom närmre och hur Sams ansikte kom bara lite, lite närmre. Huvudet och tankarna skenade och nästan skrek åt honom att backa undan, de visste precis vad som skulle hända om han lät det här ske! Han visste vilket helvete som var på väg och han visste vad konsekvenserna skulle bli om någon fler blev inblandad.

Ändå så lyssnade han inte på vad huvudet skrek åt honom, han följde något helt annat. En slags kraft som tryckte honom framåt.

Sams ögon sökte igenom hans och han kände hur det hettade i bröstet, lätt kunde han räkna ögonfransarna runt den andres ögon och för fösta gången så insåg han att om inte dansaren haft så brun hud så skulle man helt klar kunna se de fräknar som var lätt spridda över hans näsa och kinder.

Något tvingade honom att sluta ögonen då han lutade sig längre fram och bara sekunder senare så kände han något vått och kallt men samtidigt varmt mot sina läppar.

Det exploderade inom honom och han drog sig snabbt undan.

-” Gå.” sa han, hjärtat slog obarmhärtigt hårt och han kände panik välla upp inom honom, det här var det sista som fick hända.

-” Bill, jag..”
-” Gå, kom inte hit igen... Gå!” han såg ner och vägrade se upp, han visste att Sams blick skulle få honom att vekna och han kunde inte tillåta det. Han hörde Sam sucka och ställa sig upp, omedvetet räknade han de tunga stegen då de var på väg ut genom dörren.
-” Vänta...” han hörde hur Sams fötter vände sig mot honom men såg fortfarande inte upp.
-” Tom... kan du be honom komma hit.” han skyllde på medicinerna Marianne gav honom, de gjorde så han inte hade nån aning om vad han pratade om eller vad han gjorde. Han hade ingen kontroll alls över vad han kände och det skrämde honom.
-” Visst...” muttrade Sam från dörren och han hörde den slå igen med en smäll.

Tom satt och lekte med sina nycklar då Sam kom ned för trappan, han ställde sig upp men rynkade på pannan då Sams ansikte var vridet i något som såg ut som en blandning mellan besvikelse och irritation.
-” Din pojkvän vill att du kommer upp.” och Tom förstod, han tog några steg fram mot sin vän och sa lågt.
-” Lägg av, du har ingen aning om vad du pratar om så släpp det innan du gör bort dig.” utan ett ord till såg började han gå upp för trapporna, huvudet kändes tungt och benen ännu tyngre. Han ville sova eftersom tankar hållit honom vaken större delen av natten, kan någon gissa vart hans tankar låg?
Han knackade försiktigt på dörren och gick in, Bill låg precis som sist men huvudet var vänt mot väggen och han kunde tydligt se märket från fiskelinan i ljuset.
-” Bill?” han kunde se hur konturen sakta vände sig om och såg på honom.
-” Du borde också gå, det är sent.” han nickade förstående och vinkade lätt åt Bill innan han gick tillbaka ner för trappan. Sam stod skuldmedvetet i hallen och såg ner på sina händer.
-” Jag är verkligen jätte dum” Tom log och klappade honom på axeln.
-” Det finns värre.”

Tisdag och Tom hade inte haft möjlighet att besöka Bill igen, inte heller hade han gjort den hög med läxor so bara vilade på skrivbordet. Han hade annat att tänka på.

Särskilt eftersom han satt vad matbordet precis framför sin mamma och Gordon. Idag, bestämde han, idag fick det vara nog.

-” Mamma, jag.. eh...” han kände hur kinderna blossade då Simone såg på honom.

-” Jag tänker inte säga att jag är ledsen över att jag drog upp Bill, men jag är ledsen att det kommer emellan oss.” Simone drog en hand genom sitt ostyriga hår och petade lite på spagettin, Tom visste inte riktigt vad han skulle tolka det som.

-” Det är okej gubben, vi får väl helt enkelt vara överens om att vara oense.” han nickade och hon log lite, hon kunde se hur Tom växte upp framför henne,, hur hans mognad ökade.

Ibland kunde hon föreställa sig sin andre blonde lille son sitta precis bredvid honom och hon undrade hur de hade varit om han inte försvunnit.

-” Tack och lov!” utbrast Gordon med ett flin och stämningen lättade upp en aning.

Problemet var bara att nästa stora hemlighet inte låg många gator bort.

Natten till onsdag hade låtit månen komma fram ur sitt gömställe och var nu det enda ljus som sken in genom det vanligtvis mörka rummet.

Skakigt stod han på benen, lutad lite lätt mot dörren.

Hela han skakade men han tvingade sig att hålla sig upprätt, det gjorde inte så ont som han trodde eller så hade han helt enkelt blockerat ut smärtan för länge sen, vilket som så kvittade det.

Han svalde och försökte att inte låta svetten påverka honom då den rann efter hans pärlvita rygg, han var tvungen att gå ut.

Länge kämpade han med dörrhandtaget bara för att inse att det var låst, han försökte att inte sucka men han var inte förvånad. Han hade väl vetat att Anders skulle låsa in honom.

Benen gav vika och försiktigt så seglade han ner på golvet, huvudet föll framåt och slog lite lätt emot dörren. Han kände hur varje cell och varje muskel var tömda på energi, det hade tagit honom mer energi att ta sig upp ur sängen än att gå fram till dörren. Ändå var han rätt nöjd, han hade minst fyra dagar på sig att bli normal igen. Nästa gång han gick till skolan så skulle han kunna gå utan att halta eller låta Tom och Sam störa honom.

Den sista idén kunde han ju lika gärna stoppa upp någonstans.

Trött vände han sig om så han satte med ryggen mot väggen och bara stirrade rakt ut i ingenting, tankarna flög iväg och riktades inte på något speciellt förrän han insåg vilket datum det var.

10e november, nästa vecka skulle det vara den 17e och även en månad kvar tills den årliga julkonserten. Han fingrade lite på ett sår på armen då minnet kom över honom.

 

*

-” Billi, Billi, Billi!” blondinen hoppade upp och ner, benen lydde honom inte och Bill skrattade.

-” Lägg av, du gör ju mig nervös!” Andreas gav honom lekfullt fingret och fortsatte hoppa tills Bill suckade och la sina armar på den blondes axlar och höll ned honom.

-” Ta det bara lugnt, du har gjort det här miljoner gånger.” blå osäkra ögon såg på honom och han log, ömt strök han bort lite hår från ansiktet från sin bästa vän och sa:

-” I kväll är det din tur att skina.” Andreas log från öra till öra och skrattade lätt.

-” Vilken film kom det ifrån?” Bill log också.

-” Minns inte, men vi har sett den nyligen.”

-” Visste väl det! Lejonkungen?”

-” Nope..”

Det var dags.

Han gick ut på scen och möttes oväntat av applåder, det var nästan så han funderade över att vända tillbaka, nypa sig i armen och sen gå tillbaka ut igen för att se om det var sant. Han log och såg ut över den lilla publik de hade, den var kanske inte så liten med tanke på hur många som bodde i det pyttelilla samhället- den var med andra ord rätt stor. Han kunde se Marianne en bit bort och med Anders bredvid sig, de höll hand och såg ut som vilken stolt förälder som helst. Han blundade då han satte sig vid pianot, den här kvällen skulle han låtsas. Han skulle låtsas att de var hans riktiga föräldrar, han skulle låtsas att de var stolta över honom.

Av någon anledning så kunde han känna hur knuten i magen blev alldeles varm då han istället föreställde sig sin riktiga familj där. Hans mamma med det yviga håret, hans pappa med den roliga mustaschen och hans bror med de identiska ögonen.

Vant lät han fingrarna löpa ut över tangenterna och en vacker låt började formas.

Han såg upp då han hörde Andreas gå in på scen mot honom, han flinade då han insåg att blondinen var för nervös för att se ut över publiken och istället höll ögonkontakt med honom. Han log försiktigt och uppmuntrande, det här var vad Andreas alltid velat och vad han längtat till sen före sommarlovet. En försiktig nickning fick tillsist vännen att vända sig om och möta sin publik, någon fattade vinken och applåderade.

Refrängen kom och det blev dödstyst runt dem, ingen sa något utan musiken ekade mellan dem.

Bill såg Marianne torka sig om ansiktet och Anders satt bara tyst, han föreställde sig Simone torka sina tårar och Jörg hålla hennes hand i ett försök till tröst. Han riktade blicken mot scen kanten och ansträngde sig så kunde han se sin tvilling, blont kort hår och samma varma bruna ögon.

Uppmärksamheten riktades mot Andreas som kom närmre honom och la en hand på pianot medan han sjöng. Bill njöt av Andreas röst, den var så tröstande och varm att han var säker på att om han släppte koncentrationen på tangenterna tillräckligt länge och bara såg på Andreas så skulle han se hur han sken.

Han log då slutet av låten närmade sig och han lät pianot dö ut, med ett brett leende så såg han hur Andreas fortfarande blundade även om sista tonen var tagen. Han öppnade dom inte förrän en efter en började med kraftiga applåder, några ställde sig upp och tillsist stod alla.

Med ett leende backade han undan och snart stod han i scenkanten, det här var bara Andreas. Det var Andreas stund och inget skulle få ta det ifrån honom, så han stod bara stilla och log medan Andreas tackade i micken och kom mot honom.

-” BILL! Såg du de STOD upp!” blondinen hoppade upp och ner, en rörelse som i vanliga fall skulle gjort honom sjösjuk men idag kunde inget göra Andreas sjuk. Bill skrattade och la en arm om hans axlar för att hålla ner honom, medveten om illamåendet som troligen skulle komma.

-” Bara på grund av dig.” om det var möjligt så skulle man kunna säga att Andreas strålade, vilket bara gjorde att Bill log.

De började, precis som alla andra, att packa ihop sina grejer när de hörde att sista bandet slutade och hur rektorn gick upp för att hålla sitt årliga tal. Egentligen fanns det inte så mycket att göra, bara lura ihop kablar och packa ner mickarna i en låda.

-” Bill! Andreas!” han vände sig om och såg att Marianne kom gående mot dem, med Anders i släptåg.

-” Hej Marianne, Anders.” Andreas log artigt åt dem men Bill missad inte den arga blicken han riktade åt Anders håll. Något ingen annan än han märkte, vilket kanske var tur.

-” Så oerhört duktiga ni var!” Marianne var alldeles salig då hon drog in honom i sin famn och han kramade henne tillbaka, Marianne var en person som var svår att inte tycka om. Även om hon inte kunde ersätta hans riktiga mamma.

-” Och du också Andreas!” hon släppte honom för att ge blondinen en kram så Bill hamnade plötsligt framför Anders.

-” Som hon sa, jag är stolt.” Det var mycket sarkasm och ironi i rösten men han valde att ignorera den och inte göra något av det, som sagt: Det här var Andreas kväll.

-” Tack, jag är hemma vid elva då vi är klara här.” Anders nickade och började gå mot bilen, efter en sista blick på pojkarna så följde även Marianne i Anders fotspår.

Bill kände Andreas blick på sig men han ignorerade den, den skulle inte göra någon nytta. I alla fall in nu.

Klockan närmade sig tio och det var bara ett fåtal saker kvar att göra, inget som kunde göras av elever utan av de som ägde scenen så alla elever fick fara hem tidigare.

-” Kommer du till mig i helgen?” frågade blondinen när de dragit på sig sina jackor och var på väg till parkeringen där Georg, en skolkamrat och vän till Andreas skulle ge dom skjuts.

-” Åh, hur skulle jag någonsin kunna missa att höra dig gråta framför lejonkungen? Det blir,få se nu.. Femte gången på två veckor?” svarade Bill retsamt och Andreas slog honom lätt på armen och skrattade.

-” Äh tyst med dig!” han skakade bara på huvudet och fortsatte att gå.

Kvällen hade helt klart varit för bra för att vara sann, självklart så tog även det slut.

-” KAMPF!”blodet frös i hans ådror, skulle de aldrig ge sig? Andreas drog i hans arm och han hade rätt. Inte ikväll. Så de fortsatte bara att gå trots ropen bakom honom, han kunde se Georg stå en bit bort. Han såg nästan arg ut, inte på dem men på det söta lilla gänget som försökte utmana Bill ännu en gång.

-” Kom igen, ignorera dom bara.” sa han då de kom närmre, Georg öppnade den gamla volvon när de bara var någon meter ifrån.

Hade Bill förstått bara sekunder tidigare varför Georgs ögon vidgades och han skrek så skulle han säkert kunnat förhindra det. Men allt han såg var Georgs ansikte innan han kände någon dra runt honom och slå honom hårt i ansiktet. Innan han hunnit förstå vad som pågick så kände han hur någon höll upp honom i armarna, huvudet verkade inte fatta vad som hände.

Inte förrän ett skott avlossades.

-” Kom igen nu Kampf, slå till mig!” han blängde ilsken på killen framför honom, Viktor Dahl- en av de människor han skulle hata livet ut. Även den första att uppfinna ” Slå Kampf sporten”.

-” Men var är det lillen? Kan du inte röra dig?” Armarna höll honom tillbaka och han fann tillsist ingen idé att försöka ta sig fri. Han såg sig omkring på mängden av skolelever och lärare som samlats runt dem, ingen verkade göra eller säga något. De såg bara på, som alltid... Men den här gången så antog han att det var okej, eftersom i Viktors hand vilade en pistol.

-” Vet du vad Billi? I kväll kommer jag knäcka dig, så hårt att du aldrig kommer kunna stå igen.” ha fortsatte bara blänga på honom, men huvudet hade fortfarande inte hunnit fatta vad som höll på att hända. Han slogs av en känsla av overklighet, att han kanske satt i en 3D bio eller helt enkelt drömde.

Slaget han fick i ansiktet sa honom något annat.

Han suckade bara då slaget knappt kändes och skakade på huvudet.

-” Lägg av, du drar bara mer skit över dig själv.” han började bli irriterad, hur normalt var det här egentligen? Att skolans mest prisade sport var att försöka slå honom till tårar? Att ett gäng stod med pistol vid skolan och försökte få honom att böja sig? Skulle de skjuta honom så skulle han tacka dem inte gråta... han suckade igen.

Viktor kom obehagligt nära och viskade:

-” Du drog mer skit över mig än vad jag kan göra själv, det är ganska försent.” han såg ner i marken för att inte säga något dumt, Viktors familj hade köpt honom. Vad trodde han...

-” Jag vet att du inte kommer gråta bara för att jag slår dig.” han såg upp igen och möttes av de djävulskt grå och iskalla ögonen. Något kändes inte som det skulle.

-” Så vi slog våra kloka huvuden ihop och kom på något som ingen annan provar förr.”

Först förstod han inget, det var när killarna bakom honom fick honom att vända sig om som blodet frös till is på bara sekunder.

Andreas...

En större kille höll blondinen i ett järngrepp och hade en hand över hans mun. Anderas ögon var uppspärrade och rädda, något som fick Bills inre att starta kalabalik. Känslorna han kände just då kan nog inte ens den skickligaste av författare beskriva, så det är ingen idé att försöka.

Men för första gången så kände han något som paralyserade hans muskler och förblindade hans sinnen.

Han var rädd.

Han svalde och fortsatte se på sin vän, någon skrek bakom honom och många drog hastigt efter andan. Det var tydligen fler än han som inte hade väntat sig något som det här.

Fel.

Det här hände inte, det var bara en dröm! Men efter allt han gått igenom så visste han att det här var lika verkligt som en dröms fantasi.

-” Så Kampf, jag vill bara testa en sak först.” han såg snabbt upp på Viktor som utan att blinka slog Andreas hårt i magen. Han kände hur reflexerna tryckte honom framåt och hur adrenalinet skrek åt honom, men han kom inte framåt. Istället så skrattade Viktor när han såg att det verkligen funkade, han slog igen och den här gången så kunde Bill tydligt se hur Andreas grimaserade av smärta.

Han kände hjärtat växa i halsen och det pumpade ilsket då han slet så hårt han kunde för att ta sig loss. Allt som hände var att killarna som höll honom bara hårdnade sitt grepp och Viktor slog igen, den här gången i revbenen. Andreas skrek och Bill såg hjälplöst på, han visste att Viktor slog hårt.

För honom var smärta något som knappt kändes längre, ungefär som när man lägger handen på något som är iskallt. Man bränner sig men det gör inte ont. För Andreas aldrig slagits eller blivit slagen så kändes varje slag, och jag kan slå vad om att Bill kände det också.

Varje gång han såg sin vän grimasera eller vråla av smärta.

Viktor fortsatte med sin misshandel, han fann olika ställen där han kunde slå.

Knäna, höfterna, magen, revbenen, halsen, ansiktet, axlarna och händerna.

Varje slag triggade något inom vår svarthåriga kille, för var slag så slet han hårdare och för var slag så kunde han se hur Andreas blev mer och mer lealös.

Men det var inte förrän vännen tog i marken som han skrek:

-” Andreas!” hans röst skar genom märg och ben, betraktarna såg hur sjukt scenen hade urartat framför dem och några vände sig bort. Men ingen kunde gå därifrån.

-” Kom igen då! Visa vad du känner Bill!” skrattade Viktor och många hade redan hunnit fastställa att han var sjuk i huvudet.

Bill mådde illa när Andreas skrek hans namn, men han mådde ännu värre när skriken tystnade och allt som hördes var nävar som träffade en kropp. Det enda han kunde göra var att möta Andreas bedjande ögon och stå helt stilla, Andreas blå ögon var fyllda av skräck och det förhäxade honom.

Det var polissirenerna en bit bort som väckte honom ut hans trans.

-” Nej!” han skrek och gjorde ett sista, lyckat försök att ta sig lös. Han kastade sig framåt, huvudet eller hjärtat var inte med honom längre då han kände sina nävar träffa de kött han obarmhärtigt skulle kunna döda utan att blinka. För det här var ju som sagt... bara en dröm.

-” Bill...” han släppte vem han än hade framför sig och gick med oförstående steg fram till sin vän på marken. Han kände sig som ett barn som såg när sin hund blivit påkörd, han förstod inte...

Det var meningen att Andreas skulle hoppa upp och prata om det sorgliga i lejonkungen, han skulle inte ligga orörlig på marken. Han skulle inte ligga med sina ögon sluta och det skulle absolut inte rinna blod från hans ansikte.

Förtvivlat knäade han i smutsen och försökte söka Andreas blick bakom ögonlocken, han skakade på huvudet och tog upp en skadad hand i sin egen.

-” Andi, kom igen...” försiktigt la han en hand mot den blå kinden och strök över den, hela hans kropp var bedövad från känslor.

-” Billi...” lättat lutade han sig närmre och lät sina hände begravas i tyget till vännens tröja.

-” Glöm...” den raspiga rösten gav honom gåshud och han fann att de blå ögonen äntligen var synliga, men de var inte fyllda av något han hoppats på.

Inte värme, inte tröst utan utmattning och uppgivenhet.

-” Börja inte..” viskade han men Andreas skakade på huvudet.

-” Glöm inte... vem du är...” verkligheten kom i ett slag mot honom och det brast, ovant kände han hur tårar rann ner för hans kinder då han hukade sig över sin vän.

-” Du och dina disneyfilmer....” hickade han och han kände nästan hur Andreas log innan han stilla slöt ögonen.

*

-” Snälla Anders! Han kan knappt stå!” han hörde Mariannes böner på nedervåningen där han satt på golvet, fotsteg hördes i trappan men han brydde sig inte. Istället så stirrade han bara rakt ut i mörkret och viskade:

-” Förlåt Andi...”

Söndagen började tidigt för en kille med dreadlocks, oron över att inte fått se Bill på en vecka drev honom till vansinne. Han hade ingen aning om vad han skulle göra, Simone höll honom sysselsatt med olika förberedelser inför julen, trots att det bara var november och fem veckor kvar till jul.

Trött öppnade han sina ögon och stirrade i det vita taket, hjärnan ville inte fungera och än mindre några idéer om kommande tid. Tom hade aldrig varit intresserad av Gus eller någon annan religion, men för tillfället hade han lust att vända sig till något övermäktigt om råd. Han suckade och svingade benen över sängkanten, han gned sig i ansiktet och suckade igen.

Han skulle prata med källan av all visdom.

-” Mamma?” han kom ner i köket och tittade på sin mamma som satt med en kaffekopp i handen och läste tidningen. Hon såg upp och tittade förvånat på honom.

-” Vad gör du uppe? Klockan är ju... kvart över nio?” Tom log och satte sig på en stol framför henne.

-” Jag behöver hjälp med en grej.” hon såg misstänksamt mot honom och han ryckte på axlarna innan han började.

-” Jag har en kompis... eh.. han har en vän som sitter väldigt illa till, alltså den vännen har blivit misshandlad och något med det hela är jättekonstigt. Och min kompis vet inte vad han ska göra, han har tvingats ljuga för två personer han bryr sig väldigt mycket om och han har tvingats göra jätte svåra val. Men nu är det en vecka sen han hörde av sin vän och han är jätte orolig, vad tycker du att han ska göra?” Han vågade inte se upp i fall att hon skulle genomskåda honom, skulle hon genomskåda honom skulle han tvingas förklara att det var hennes andre son han pratade om.

-” Jag antar att din vän har det jätte svårt just nu, så det är inte lätt.” han såg på sin mamma, men inte ögonen utan mer på kinden.

-” Hur gamla är dom?”

-” Som jag.” han kunde se hur hon nickade men han var rädd att försöka förstå vart hon var på väg.

-” Är man så ung ska man inte behöva ta beslutet om någon annans liv, det jag tycker att han skulle göra var att prata med någon vuxen som kan hjälpa.” Han grimaserade, det var inte riktigt dit han ville komma.

-” Han vet nog att han borde göra det, men han kan inte.”

-” Då föreslår jag helt enkelt att han går till sin vän och ser till att han mår bra, gör han inte det så är det nog dags att ringa sjukhuset!” han nickade innan han reste sig upp för att fylla ett vatten glas, han kunde ju faktiskt besöka Bill. Men inte nu, han skulle försöka sova en stund till och sen skulle han leta reda på en busstabell.

Andas.

Andas var i princip allt han kunde göra när han kände hur medlet kickade in.

Drömmande stirrade han bara rakt fram mot något som borde vara taket men lika gärna kunde varit natt himlen, mörkret gjorde att det man inte visste fanns lika gärna kunde vara något annat.

Det enda han kunde se var om han höll upp handen precis framför honom, om han bara kunde lyfta armen nog högt för att lyckas. Hade han ork hade han kunnat gå och öppna luckan för fönstret och släppa in ljuset från solen som förhoppningsvis strålade där ute, men nej. Han var så trött men samtidigt så sa kroppen emot, han var rädd för att somna samtidigt som han inte ville något mer.

Det var fel att säga att han var rädd, nej nej... men man kunde inte heller säga att han var avslappnad. Mellantinget var inte heller något man kan definiera.

Glöm inte vem du är.

Han slöt ögonen och suckade. Han önskade att han fått höra sin väns röst igen, få bli lugnad av orden och värmen som bara strålade från Andreas. På senaste tiden hade han även funnit värme i ögon identiska med hans egna, hos en person han började kunna kalla bror.

Hade han kunnat hade mungiporna flugit uppåt en aning men de förblev där de blev.

Sakta men säkert kände han hur den svagt bedövade smärtan rann av honom att världen blev lika svart som rummet.

Med händerna i byxfickorna vandrade Tom längs grusvägen, förstrött sparkade han på en sten och ökade takten lite, det hade börjat skymma men det var inte anledningen till att takten ökades. Ute var det kallt med stort K. Det familjära huset stod nu framför honom och han längtade in i värmen, men han längtade mer efter att få prata med Bill. Det fanns nog inget annat som kunde lätta på trycket inom honom. Han gick upp på tröskeln och knackade på, där inne kunde han höra hur något rördes och kom allt närmre. När dörrhandtaget trycktes ner så väntade han sig att Marianne skulle stå bakom och le mot honom, istället var det en man.

-” Vad?” Tillsynes så var mannen kortare än honom men han var för det inte mindre. Han var bredaxlad och rätt vältränad, den tighta t-skirten tydde på det. Håret var svart och hängde framför ögonen, men det var ögonen han fastnade för. De trängde igenom honom som om den riktiga Tom stod precis bakom honom, hade han kunnat hade han velat krympa en bit bara för att inte känna sig så i vägen.

-” Eh, kan jag få prata med Bill?” strategiskt valde han att titta bort, han ogillade känslan av att vara den mest missplacerade människan på jorden.

-” Han sover.” mannens röst var grov men samtidigt lika hes och slingrande som en orm i blött gräs.

-” Det är okej, jag kan vänta.” försökte han.

-” Han sover, gå hem.” Tom hoppade till då dörren smällde igen mitt framför ansiktet på honom.

Bussen kändes kall när han satte sig, han försökte förklara mannens beteende men kom sig inte för det. Under tiden han hade gått tillbaka till bussen så hade han insett ätt det där måste varit Andreas Kampf, mannen som adopterade Bill från ett barnhem enligt tidningarna som Sam visat i början av skolåret. Han suckade.

Han hoppades att Bills skulle vara i skolan följande dag.

-” Bill!” Tom ökade lättat takten då han närmade sig skåpen, den svarta gestalten framför honom reagerade knappt utan fortsatte plocka ut böcker och omilt stoppa dem i väskan.

-” Bill.” sa han ingen då han var bara en meter ifrån skåpet, den här gången såg den tilltalade upp och tittade på honom.

-” Hej.” utan att direkt ha någon aning om vad han skulle säga, inte när ett behov höll på att driva honom till gränsen av att spricka.

-” Hej.” Bills röst var hesare än vanligt men starkare än vad den varit för en vecka sedan, Tom log och började nervöst fingra med kanten på tröjan innan han stoppade händerna i fickan och höll fast sin telefon. Han kunde inte sluta stirra på sin svarthårige... vän? Som hade gjort ett otroligt jobb med att täcka upp de blåmärken han hade haft i ansiktet, det enda som man kunde se var en rodnad på ena kinden och det halvläkta såren på nederläppen-

-” Har du något att säga eller tänker du fortsätta stirra?” ett leende broderades över hans läppar och bitar av oron föll av hans axlar, han skulle aldrig tro att han skulle sakna Bills attityd.

-” Kan vi gå någonstans?” Han kände de bruna ögonen söka igenom honom kritiskt men det rubbade inte känslorna han bar på.

-” Okej.” han andades ut, han hade inte heller trott att Bill skulle ge med sig så lätt och han klagade verkligen inte.

Att han skulle missa första lektionen hade han redan räknat med så obrytt så strövade han iväg mot biblioteket med Bill i släptåg, han kunde känna hur Bill gick rakare och rakare för varje människa de träffade och av någon anledning värmde det. Han öppnade dörren och började gå mot den mer avskilda delen, den del där Sam hade visat honom tidningsurklippen. Han stönade nästan av lycka då han satte sig i de oerhört sköna stolarna och väntade på att Bill skulle göra desamma, men ångrade sig och ställde sig snabbt upp igen. Bill såg förvirrat på honom men han ryckte bara på axlarna, han ville göra en grej. En grej han trånat efter i över en vecka men han var osäker på om det skulle bli accepterat för den andra personen inblandat. Han sökte de bruna ögonen och fann dem, snart kände han hur hans axlar föll ner och han slappnade av, hur kom det sig att endast Bill hade kraften att göra så här mot honom?

-” Vad?” Bill lät varken arg eller irriterad, bara lugn och kanske lite nyfiken. Lugnet försvann från Toms axlar och nervöst började han greppa telefonen i fickan och nycklarna i den andra.

-” Det är.. en grej ja... ehh.” han var nästan säker på att han kunde se Bill höja ett ögonbryn, något han sett honom göra rätt ofta när han väntade på något eller försökte uttrycka olika känslor.

-” Asså när jag hälsade på dig.. kan jag eh... jag frågade och du sa okej.. men jag vill göra det igen.. men eh...” han hörde att han själv inte lät särskilt vettig men han kunde inte komma sig för att skapa en vettig mening, inte ens i huvudet. Som tur var så verkade inte Bill vara helt bakom flötet då han suckade.

-” Det är okej att säga saker rakt ut, jag kommer bli inte.. göra nåt.” Tom såg upp från golvet och mötte lugnet i de identiska ögonen igen och sa:

-” Får jag hålla om dig igen?” han var nära att bryta ögonkontakten av den nya våg av nervositet som strömmade över honom, men tvingade sig själv att vara stark.

-” Tom...” efter en suck, en blinkning och ett snabbt kliande under läppen så sa han:

-” Jag tycker att vi är över den delen där du behöver fråga...” det som spred sig i Toms bröst fick honom att nästan tappa andan då han lätt drog in Bill i sin famn, han hörde Bill sucka men det var inte irriterat utan snarare lättat. Något sa honom att det var på väg åt rätt håll då han kände hur två trevande armar vandrade efter hans sidor och varsamt strök tyget som täckte hans kropp, snart vågade de vandra längre bak och tillsist knöts två händer bak på hans rygg. Han kände hur ett ansikte blåste varmt i hans nacke och han höll lite hårdare. Behovet att ha Bill närmre växte och han kände hur han ville skydda och trösta, mot vad visste han inte men han kunde känna de smala armarna om honom och bestämde sig för att det inte spelade någon roll.

Bill var hans person.

Han log lite åt tanken eftersom han visste att hans mamma såg på någon såpa där dom hade sagt sådär, men på ett sätt var det sant.

Bill var inte en person han kunde bli kär i, men det var en person han kunde tänka sig att älska. En person han hade djupare känslor för att vad han själv kunde förstå, en person han litade på utan någon som helst grund för den totalt blinda tillit som rådde.

Bill var hans person.

-” Bill?” han kände honom nicka mot honom och tänkte snabbt ut hur han skulle fråga utan att låta dum.

-” Förlåt att jag inte minns...” började han och kände, med fjärilar i magen, hur Bill strök en tumme efter hans rygg.

-” Vem av oss är äldre?” om han inte visste att Bill aldrig log så kunde han ha svurit på att han kände ett leende mot sin nacke.

-” Du, med tio minuter.” han nickade och tänkte över det hela, Bill var otroligt accepterade och lugn. Hade han samma inverkan på Bill som Bill hade på honom? Känslan av att vara helt befriad från vissa känslor bara genom att möta den andres blick? Eller känslan av att inte kunna stå emot den andres närhet?

Han önskade att han visste.

Han kunde inte sluta försöka komma närmre, det var något med värmen och lukten från Toms kläder som gjorde honom beroende. Det kändes som om han kunde glömma sitt liv och den han är för de få stunderna han kände Tom tryckt mot sig och hade möjlighet att andas in samma luft som honom. Den rena helande luften som inte försökte förgifta honom med sin förmåga att tvinga honom att dra in den, han önskade nästan att han var mer beroende av Tomkänslan än behovet av luft.

För en sekund funderade han över att sluta andas bara för att se om Toms lukt och värme skulle rädda honom, men han var inte dum. Han visste att om han slutade andas skulle han dö, även om det var en lockande tanke så skulle Tom se till att han kom tillbaka.

Han fingrade lite med materialet mellan sina fingrar och begravde ansiktet helt i tröjan, sminket var garanterat utsmetat men han brydde sig inte.

Vågor av känslor vällde över honom och han kunde knappt kontrollera dom, han hade ingen aning om vad de var eller vad de representerade. Han hade inte känt på så länge att känslorna som kom var helt odefinierade, han höll på att förändras men så vitt han visste så skulle han inte ha något att säga till om så länge Tom var med i bilden.

-” Kanske ska jag komma tillbaka senare?” han kände hur Tom drog sig tillbaka och han vände blicken och såg trött på Sam en bit bort. Han hade lust att svara ”ja” men behövde bara se uttrycket Sam bar för att inse- han förändrades för honom också.

-” Nej, jag ska ändå gå.” hörde han Tom säga och han drog sig tillbaka lite för att se honom i ansiktet, läppringen hade höjts säkert fem centimeter och ett leende hade spridit sig över hans ansikte. Han blundade då han kände ett par fingrar borsta undan lite hår från ögonen, huden från fingrarna var hårdnat efter att ha spelat gitarr men de kändes ändå underbara mot hans hud.

För snabbt var det borta och Tom hade släppt honom helt, något slet inom honom och han fick nästan panik då han inte kunde identifiera det.

-” Vi får prata senare.” hörde han Tom viska i hans öra innan han gick, då han öppnade ögonen så såg han gitarristen ge Sam en klapp på axeln innan han rundade en bokhylla och var utom synhåll. Lite moloket så satte han sig ner igen men började söka efter Sams blick.

Sam såg ut som om han blivit slagen i ansiktet då han kom närmre, han satte sig mittemot honom och lutade sig fram på sina knän.

-” Så... är ni tillsammans nu eller?” Bill kände hur nacken nästan knakade då han snabbt såg upp.

-” Är du hög eller nåt?” Dansaren såg ner och Bill kände ytterligare en ny känsla slå emot honom men den här kände han igen- skuld.

-” Nej vi är inte tillsammans... långt ifrån. Vi är.. nära släkt.” han kände hur något hoppade inom honom då Sam såg upp och ögonen hade återfått sin lyster.

-” Typ kusiner eller nåt?” han nickade, eller nåt.... Leendet som sakta kröp fram på Sams läppar var svårt att missa, det kändes bättre inuti Bill.

-” Bill...” leendet försvann från Sams läppar och han slog ner blicken igen.

-” Jag är ledsen att jag kysste dig... jag borde inte och det var inte riktigt rätt mot dig.” Bill, som hade glömt incidenten hemma hos honom trodde att Sam refererade till den gången då han faktiskt kysst honom ordentligt i korridoren.

-” Är du ledsen över det?” frågade han oförstående och kände hur det återigen slet inom honom då Sam nickade och sa:

-” Du anar inte hur mycket jag ångrar det...” Bill slog ner blicken han också, han ångrade det inte...

-” Jag borde kanske gå...” viskade han, ovan med de nya känslorna han upptäckt.

-” Bill snälla...” han ställde sig upp och såg ner på dansaren som såg bedjande på honom.

-” Du är förlåten.” han hade inte tänkt att låta så kall, men han kunde inte ta tillbaka det utan gjorde det han gjorde bäst.

Vände på klacken och gick.

-” Hej!” Tom gick glatt fram till den unge dansaren som för tillfället svor åt något i sitt skåp.

-” Här var man munter!” konstaterade han men flinet gled av honom då Sam vände sig om och såg på honom. Ögonen var dystra och det blyga leendet som i vanliga fall dyrkade hans läppar hade runnit av honom, han såg... inte ut som sig själv helt enkelt.

-” Har det hänt något?” Sam nickade men verkade ångra sig och skakade på huvudet innan han smällde igen skåpet.

-” Vad är det?” irriterat så borstade dansaren bort lite av håret som envisades med att falla framför ögonen, han suckade och såg på Tom.

-” Jag fattar inte.. vad jag än gör så blir det fel! Jag stöter bort honom när jag försöker komma närmre.” Tom kunde bara anta att dansaren pratade om Bill men sa inget utan såg bara på honom när han irriterar blåste bort lite mer hår från ögonen.

-” Han berättade om er, hur ni är släkt.” magen gjorde ett hopp då Sam berättade, hade Bill berättat? Av någon anledning så kändes det bra, att Bill på nåt sätt konfirmerat att de verkligen var bröder, att det inte bara var något han inbillat sig.

-” Jag känner mig så dum.” Sam suckade han han skrattade.

-” Det är lugnt, även om vi är tvillingar så är vi ju inte direkt lik..” Sam såg upp på honom och han avbröt sig då han såg på honom med stora ögon.

-” Ni är vadå?”

Fantasi och barn brukar gå hand i hand men också att vara naiv, barn kan vara både naiva och fantasifulla. Men vem kan egentligen klandra dem, med tanke på vilken värld vi lever i.

*

-” Bit ihop Bill! Robin klagade aldrig när stålmanen var i närheten!” Den ljushårige lilla pojken grymtade irriterat då Anders återigen blandat ihop seriefigurerna, Robin var med Batman!

Irritationen rann av honom då han insåg att han av misstag låtit skeden trilla ner på golvet, skrämt såg han upp på sin pappa. Anders hade lovat att om han var duktig och lyssnade noga så skulle han få följa med ut på uppdrag! Bill hade misstänkt att Anders kände stålmannen sen första gången de träffades och han hade haft rätt! Anders kunde liva upp folk bara med att hålla två järnklossar mot bröstet, Bill hade själv sett det!

-” Bill, varför tappade du ner skeden?” brummade mannen framför honom och han såg skrämt upp, de hade ätit middag och han hade först råkat spilla ut saltkaret och blivit uppläxad men nu hade han tappat ner skeden, skulle han tvingas lämna bordet igen?

Vaksamt följde han den vuxne då han tog upp skeden från golvet och granskade den.

-” Du får inte tappa saker Bill, det kan vara skillnaden mellan liv och död vet du...” utan förvarning så kände han hur något drämde till i pannan och ljudet av skeden som slog emot bordet klingade i hans små öron. Han fick kämpa för att inte ta sig för pannan och tjuta, han hade aldrig sett en hjälte gråta! Han skulle bli en hjälte!

-” Gå upp på ditt rum så ska jag tänka ut ett mer passande straff senare...” även om hjältar inte fick vara rädda så kände ändå Bill hur hjärtat hoppade lite extra då han lydigt tog sin tallrik och ställde in den i diskmaskinen innan han sprang uppför trapporna och in på sitt rum.

Väl inne så stängde han dörren så tyst han kunde, sist han smällt i dörren hade han fått sova ute och det var inget han strävade efter igen. Försiktigt smög han över till sin säng och drog fram senaste numret av stålmannen, han var inte så duktig på att läsa ännu men bilderna hjälpte honom.

Sorgset tänkte han tillbaka på Simone som brukade läsa för honom och Tom på kvällarna innan de skulle sova, han saknade det.

Ilskan han känt efter att han blivit övergiven hade ersatts med sorg och saknad, han klandrade dem inte för att inte vilja hämta honom. För Anders hade sagt att ingen ville ha en pojke som grät, men han skulle allt visa dem! Anders hade lovat att han skulle träna honom så när han kom hem så kunde han visa sin mamma vilken stor pojke han var! Dom skulle allt få se att han inte alls grät och hur stark han var, sen skulle han berätta om alla människor han hjälpt Anders att återuppliva.

Så stolta de skulle bli!

Lyckligt suckade han och la tillbaka tidningen, en låga inom honom brann starkare än någonsin och han kände sig äldre, nästan vuxen.

-” Bill?” en lätt knackning på dörren avbröt honom i hans tankar och han vände sig om då Anders kom in. Förvånat såg han en svart videokamera i händerna på den vuxne och han förstod direkt.

De skulle spela in sitt första avsnitt av deras livräddar serie! Han kände hur hjärtat bultade hårt och han försökte att inte visa hur glad han blev, att rädda liv var ett allvarsamt uppdrag!

-” Bill kan du ställa dig precis framför garderoben?” lydigt gjorde han som han blev tillsagd och fick verkligen kämpa för att inte le extatiskt.

-” Du kommer få göra ett litet uppträdande så att du visar att du kan vara med i TV, okej?” glatt nickade han och satte ena handen på höften och log, det var hans superhjälte pose, efter noga studerande hade han insett att alla hjältar hade en! Med miljoner fjärilar i magen såg han hur Anders slog på kameran och ställde undan den på skrivbordet medan han själv placerade sig i sängen bredvid så att han inte skulle vara med på bild. Bill tänkte inte så mycket på att Anders knäppte upp sitt bälte och lät en hand slinta in innanför byxorna, han var så spänd på allt det andra.

-” Först så måste du ta av dig din tröja och dina byxor.” han rynkade på näsan, varför skulle någon vilja se honom i kallingarna? Men han ryckte på axlarna och lydde direkt.

-” Lägg dina händer på magen och för dom sakta upp och ner.” Skulle det sätta igång hans superkrafter? Han hade ingen aning men han lydde och lät sina händer fara upp och ner efter hans nakna bröst. Ett svagt läte hördes från en vuxne på sängen och Bill såg fundersamt på handen som rörde sig upp och ner i Anders byxor, skulle det verkligen vara så här?

-” Dra av dig kallingarna.” han tvekade, då skulle han bli naken! Ville han verkligen att någon skulle se honom naken? Ingen annan superhjälte han sett hade någonsin varit naken, varför skulle han vara det?

-” Gör det!” Anders lät arg och han lydde skrämt, han gillade inte när Anders höjde rösten! Det kunde sluta illa, väldigt illa. Det hade han lärt sig och han hade tagit vara på den lärdomen.

-” Rör dig själv... där nere.” rädd för att göra den vuxne ännu mer arg så gjorde han som han blivit tillsagd. Det pirrade lite i magen men det kändes inte riktigt bra, han gillade inte riktigt sättet som Anders såg på honom eller sättet som han lät då han lutade bak huvudet.

-” Kom Bill, hit.” förvirrat gick han framåt och Anders lutade sig fram och såg honom allvarsamt i ögonen.

-” Det jag snar kommer göra mot dig kommer göra väldigt ont, men du måste lära dig att blockera ut det. Ingen kommer vilja ha dig om du skriker eller gråter, förstår du? Vad du än gör så får du inte ge ett knyst ifrån dig, okej?” han nickade nervöst och såg förvånat hur Anders stängde av kameran och ställde sig upp.

-” Lägg dig på mage i sängen.” medan han lydde så kunde han i ögonvrån se hur Anders byxor träffade golvet och han blundade,hjältar fick inte vara rädd och han lyckades. Han var inte rädd, han var nyfiken men samtidigt orolig. Han ogillade tanken på smärta men om han klarade det så kanske han skulle komma ett steg närmre att bli superhjälte! Vilket betydde ett steg närmre Tomi och mamma och pappa!

-” Kom ihåg, inte ett knyst.” han nickade och kände hur han lyftes upp vid höfterna.

Inte ens skriket som följde kunde hejda den våldsamma smärtan som hotade att dela honom i två.

Att blockera ut smärtan handlade inte om att visa sig stark, det var för att inte bli mentalt förstörd.

*

 

Tårar rann ner för hennes en gång vackra ansikte, ansiktet som en gång hållit glädje och en positiv framtid höll nu bara ångest och rädsla. Ögonen glittrade då ytterligare tårar föll efter hennes kinder och sån såg ner på den hon höll i sin nyläkta hand, illamående rann över henne och hon fick kämpa för att inte spy då hon började skaka. Men en ny ångestattack fick henne att skrika.

Värme spred sig i bröstet då han gick genom skolkorridoren, varför visste han inte men det var skönt. Han knöt sina nävar och kände de iskalla fingrarna mot handflatan, han brukade inte frysa men just idag så hade vinden bestämt sig för att leka med hans märg. Även inomhus kunde kylan nå honom.

-” Bill!” aha, det var där värmen kom ifrån. Han vände sig om och ville le, hans muskler hade aldrig tränats för att le.

-” Hej.” han kunde inte hjälpa det.

-” Hej...” mungiporna kämpade verkligen men det var något som höll dem nere. Toms min kanske?

-” Vad?” frågade han.

-” Sam vet.” ärligt talat så brydde han sig inte, ”så bra för honom” kunde han ju sagt men han ville inte prata om Sam. Sam ångrade sig och det var okej, något alla borde ha rätt till.

-” Okej.” han nickade åt sig själv som för att bekräfta att det inte var något mer med det, han kände Tom stirra på honom men han orkade inte bry sig. Han ville lägga sig, han var trött och tabletterna han fått mot smärtan började tappa sin verkan. Han önskade bara att han inte behövt gå hem för att ligga ner.

-” Jag måste gå, vi ses senare...” han hörde inte Toms svar för han insåg att om han var tillräckligt snabb så skulle han hinna hem innan Anders kom och då fanns det chans att han skulle låta honom vila. Snabbt lämnade han skolan bakom sig och började gå mot utkanten av stan men tvärstannade då han såg sjukhuset en bit bort, skuld och dåligt samvete kom över honom. Han hade inte sett Andreas på nästan tre veckor och han visste att det skulle komma en tid då han skulle ha en hel del att berätta och förklara.

Men den tiden var inte kommen.

Han ökade takten då han kände hur huvudet började dunka värre än tidigare och hur benen kändes tunga att stå på, han hade aldrig insett hur mycket smärta tabletter kan lindra. Smärta var han van vid, det var känslan av att vilja svimma som gjorde att han ökade takten ytterligare.

Försiktigt la han en hand på dörrhandtaget och lyssnade, Anders hade inte kommit hem och han andades ut. Han öppnade dörren och klev in, klev ur skorna och gick längre in i huset.

-” Marianne?” det var fortfarande helt tyst och han misstänkte att hon kanske var uppe hos den gamle eller ännu bättre... det här kanske var dagen då hon hade rymt. Men han visste att så inte var fallet, han visste att vad hon än gjorde så hade hon ingen att vända sig till- precis som han.

Öronen spetsades då han hörde något från övervåningen, meden suck så tog han första steget upp som snart följdes av alla andra steg tills han nådde toppen och började gå mot det rum han misstänkte att Marianne fanns i.

Att döma av lätena som hon gav i från sig så grät hon.

Han kom fram till toan och hörde det ännu tydligare.

-” Marianne?” prövande la han en hand på handtaget och tryckte ner, otroligt nog så fann ha att dörren gick öppna.

Hon satt tryckt mot badkaret och höll armarna mot sig, hennes axlar skakade och håret hade fallit för ansiktet. Två långa steg genom det lilla rummet och han kunde knäa vid henne, han försökte röra henne men hon drog sig undan.

-” Nej!” gråten var uppenbar i hennes röst.

-” Det kommer inte att gå, det kommer inte att gå... vi kommer dö.. åh gud vi kommer dö.” orden fick håren i nacken att resa sig och han försökte återigen röra henne men då skrek hon:

-” NEJ! Du får inte! Det kommer bli...” även om order varit oklara för någon annan så förstod han perfekt när han såg sättet hon höll om sig själv, stenen i magen föll och han visste inte vad han skulle göra. Marianne fortsatte bara gråta och hade han inte varit beredd på hennes försök så hade hon kanske lyckats.

-” Åh gud... jag måste döda det.. Jag måste!” han lyckades ta tag i hennes händer precis då hon höjde dem för att börja slå mot sig själv.

-” Marianne! Sluta!” men hon slutade inte, han kunde se hur ångesten hade tagit överhanden och skickade henne genom en panikattack.

-” Nej nej NEJ! Bill du förstår inte! Det kommer bli som...” hon slutade streta emot och han fick henne att se på honom, han svalde.

-” Du.” han svalde igen och såg på henne, aldrig tidigare i sitt liv hade han tvingat göra ett val om en annan person. Den här gången skulle han få göra två och det tyngde honom, han ville ha någon slags försäkran om att han skulle göra rätt och inte bara skicka dem båda in i en säker död. Han blinkade några gånger och bestämde sig.

-” Jag ska få ut dig... Du kommer inte att vara kvar här länge till.” hon såg upp på honom och han visade inget annat än beslutsamhet, även om insidan skrek och sprang omkring som yra höns så höll han sig. Han hörde hur dörren slog igen där nere och han såg på henne och sa:

-” Gå och lägg dig...” hon nickade och han kunde se hur delar av ångesten sakta föll från hennes ögon, han insåg att hon litade på honom.

Tillit vägde tyngre än något annat på hans axlar.

Han reste sig och hjälpte henne upp, smärtan han tidigare känt var bortglömd och han strök henne över kinden.

-” Gå och lägg sig så säger jag att du är magsjuk, han kommer inte nära dig då... Gör inget dumt.” hon nickade och torkade några tårar igen.

-” Bill.. jag menade inte...” men han avbröt henne.

-” Jag skulle inte heller vilja att något blev som mig.” det var inte kallt eller förebrående, det var bara ett konstaterande och det fick henne att se på honom. Han kände hennes lätt knutna näve mot pannan och blundade, han ville inte se vad hon kände för honom just då- han var rädd för det.

Han var rädd.

-” Tack.” viskade hon i hans öra och han nickade. Tillsammans gick de ut från toan och han hjälpte henne till sitt rum, med stenen fortfarande i sin mage så gick han ner för trappan och mötte Anders i hallen.

-” Vart är du på väg?” som vanligt så lät han inte minsta arg när han sa det, man kunde tro att det var vem som helst som sa det. Men Bill visste bättre.

-” För att köpa något lugnande till Mariannes mage, hon har spytt och jag tror att hon är magsjuk.” Som han väntat så rynkade Anders på näsan och backade lite från honom.

-” Gå då.” han nickade och andades lättat ut då han kom ut, det var för lätt- eller hur?

Medan han gick så lät han tankarna vandra, hur i helvete skulle han klara det här? Han kunde inte berätta för någon men samtidigt så kunde han inte lämna henne där. Marianne förtjänade det här mer än någon annan! Varje gång de haft möjlighet att vara ute i en park hade han sett de längtande blickarna hon skickat omkring sig, hur hon så ömt skrattade då något spektakulärt hände. Hon borde vara i en positionen redan och hon borde varit lycklig, istället hamnade hon med honom.

Han visste inte om han kunde hantera hennes tillit och var osäker på hur man gjorde, med Andreas hade allt kommit av sig själv men nu skulle han få tvinga fram det. Men vad det än tog så skulle han se till att få bort henne från huset.

Han visste precis vad som kunde hända.

Ärligt så var han inte säker på om han brydde sig, för den här gången så kanske han kunde börja betala tillbaka för allt hon gjort för honom.

Han såg på sjukhuset då det närmade sig.

Han behövde råd och han behövde någon som kände honom, han visste precis vem men problemet var bara att den personen inte skulle kunna svara honom.

Det var just därför han tillsist hamnade utanför ett hus med stora fönster och en vacker trädgård, och det var just därför han mötte en person han knappt kunde sluta stirra på då dörren öppnades.

-” Hej.. ehm.. är Tom hemma?”

Han kunde inte slita ögonen från henne, hennes hår, ögon, näsa mun eller kroppshållning- allt påminde om han själv och han fick bita ihop för att inte säga något i stil med ” Mamma... Hjälp mig...” Han kände olika oförklarliga känslor dyka upp inom honom, de svällde och växte sig allt större ju längre han såg på henne. Hon log mot honom och nickade.

-” Vänta så ska jag hämta honom.” han nickade stumt och såg henne försvinna... precis som i varje dröm han haft.

-” Tom?” Trött såg han upp från gitarren och på sin mamma, hon stod i dörren med ett förvirrat uttryck skrivet rakt över ansiktet.

-” Aa?” hon kom in och stängde dörren bakom sig, de var nästan tillbaka till det normala nu och det var något han uppskattade.

-” Alltså.. det står en kille där nere.” han rynkade på pannan.

-” Och?” hon spärrade upp sina ögon och såg på honom.

-” Han är jätte konstig! OCH stirrade på mig som om han aldrig sett en kv...”

-” Tack!” han skyndade sig ut genom dörren och ner för trappan, mycket riktigt... Bill stod i all sin prakt just utanför dörren. För första gången så kunde Tom se annat än likgiltighet eller smärta och sorg i hans ögon, förvirring.

-” Hej.” Bill bet sig i läppen och såg på honom.

-” Kan jag komma in?” ett litet ljus tändes i Toms huvud.

-” Åh! Ja! Kom in!” han skakade på huvudet lite så att dreadlocksen piskade hans rygg, de gick lite längre in i huset då Gordon gick förbi dem, näsan djupt begraven i en tidning. Tom visste att frågan skulle komma och då han stängde dörren så behövde han inte vänta länge.

-” Har jag rätt när jag säger att mamma och pappa skiljde sig?” han vände sig om och log mot den han kunde kalla sin bror och nickade. Han drog bort hårsnodden från handleden och fästa bak sitt hår innan han satte sig på sängen och fick Bill att göra desamma.

-” Jo dom skiljde sig. När du försvann så blev deras förhållande nästan oexisterande, pappa stack och mamma blev ihop med Gordon. Han är helt okej faktiskt.” Bill nickade men förvirring var fortfarande över honom och utan att tänka sig för så la Tom en arm rund hans små axlar och drog honom närmre. Förvånat så kände han hur den svarthårige lutade sig närmre och suckade.

-” Jag ska få en lillebror eller en lillasyster.” Tom drog sig undan en bit och såg förvånat ner på sin lillebror.

-” Alltså inte biologiskt men Marianne är det närmsta en mamma jag kan komma.” han nickade och sa:

-” Men det är väl kul?” att Bill nickade var knappt märkbart och knappast trovärdigt.

-” Vad är det?”

-” Får jag be dig om en tjänst?” Tom släppte nu taget helt om Bill och såg på honom.

-” Beror på vad det är.” den svarthårige nickade.

-” Kan Marianne komma och bo här ett par dar? Anderas vill slå in en vägg för att göra mer plats och den miljön kommer inte vara bra för en gravid kvinna.” Tom såg på honom, man kunde fortfarande tydligt se blåmärkena och han var säker på att under tröjan väntade ännu fler.

-” Borde du verkligen riva väggar med tanke på att du egentligen borde ligga på sjukhus?” hade han mött Bills ögon just då så hade han lätt vetat att han ljög, men eftersom han fann sina händer mer intressant så såg han det inte.

-” Nej nej, alltså Anders ska få hjälp av någon. Det är bara det att Marianne är hemma hela dagarna och det som är i väggarna är hon allergisk mot.” han nickade förstående.

-” Varför åkte du inte till sjukhus då.. ja.. asså.. du hostar blod!” Bill såg på honom och han kände sig lite som om han rotade i någons privatliv, vilket han gjorde men han ville så gärna veta.

-” Anders är läkare och kan ta bättre hand om mig hemma där han inte behöver tänka på andra patienter eller lagen om att man inte får vårda anhöriga. Han är en bra läkare. Jag vet inte varför jag hostar blod, enligt Anders kan det vara en lungsjukdom.” Tom spärrade upp ögonen.

-” Som TBC?” i hans hjärna så stämde symtomen och teorin bra, men Bill skakade på huvudet.

-” Då hade jag varit död för länge sen, men det är inget farligt. Jag lovar och svär.” Tom nickade men önskade att Bill kunde kolla upp sig, han suckade och bytte spår.

-” Jag kan prata med mamma om du vill, men jag tror nog att det går bra om det bara är ett par dagar.” De fick ögonkontakt och fjärilar släpptes lös i Toms mage då han såg hur Bills ögon lös upp.

-” Tack, du.. tack!” han nickade och log, att se en positiv känsla i sin brors ansikte kändes sjukt bra.

-” På tal om mamma... vi borde berätta.” han var rädd att det positiva i Bills ansikte skulle försvinna men istället så nickade han bara, ögonen lös fortfarande.

-” Jag vet, snart... Jag måste nog gå.”

-” Okej men jag frågar mamma ikväll sen kan jag skicka ett sms om jag får ditt nummer.” Bill såg ner i golvet.

-” Min telefon är sönder.” Tom rynkade på näsan, skulle hans telefon vara sönder skulle han gråta tills tårarna tog slut... men nej han var inte beroende.

-” Mejl? Hemtelefon?” men Bill skakade bara på huvudet igen.

-” Säg det imorn under skolan så tar jag med Marianne om vi kan komma.” han nickade och de ställde sig upp, Tom fick erkänna att han fann det högst roande sättet Bill skruvade på sig som om han inte riktigt visste vart han skulle ta vägen. Med ett leende så höll han ut sina armar och hann knappt blinka förrän Bill var i dem, det förvånade honom lite att Bill gått med på det så lätt man han klagade inte. Han slöt sina armar och kände den smala kroppen mot sina armar, förvånat insåg han hur otroligt viljestark Bill var. Det fanns inte en chans att han stod emot allt som hände med honom tackvare de oexisterande musklerna, det vara bara ren och skär järnvilja.

-” Du har ingen aning hur mycket jag ångrar att jag gick på den där bron.” han slöt förvånat armarna lite tightare runt sin bror, han hade aldrig trott att Bill skulle vara så ärlig om vad han kände.

-” Du är här nu och det är det som räknas.” han drog efter andan.

Kunde det? Han var så säker på att han kände det! Försiktigt så drog han sig tillbaka lite för att kunna se sin brors ansikte. Han hade haft rätt.

Bill log.

Det var inte alls mycket men man kunde helt klart se hur mungiporna farit uppåt och ögonen lös. Värmen som spreds i Toms bröst kan jämföras med den då man dricker jättevarm choklad och så känner man då den rinner nedför halsen. Försiktigt så lät han en hand spåra käklinjen och lite över näsan, Bill slöt sina ögon och han fortsatte stryka honom över ansiktet.

-” Jag är helt klart den snygga tvillingen.” sa han hest och skrattade då Bill såg på honom med en blick som minsann sa honom vad den svarthårige tyckte om att han förstörde deras stund. Han drog in Bill i sin famn igen och viskade i hans öra.

-” För du är helt klart den vackrare.”

-” Så hur går det för er?” han vände sig om mot Georg som gick med ett litet leende bredvid honom.

-” Hur går det med vadå?”

-” Bill, du, brödraskap och sedan vår svartsjuke lille Sam där i mitten.” hann flinade, Georg hade en förmåga att få allvarliga saker att kännas mindre allvarliga, det var något med den där total lugna rösten och det konstanta flinet.

-” Sam vet men jag tror han sa något till Bill som inte Bill gillade, men det fixar sig nog. Den här brödraskaps grejen går rätt bra men jag har inte vant mig vid att veta att jag delar DNA med någon annan än mamma och pappa.” Georg nickade och la en arm om honom, han låtsades snyfta och torkade sig under ögonen.

-” Så när all drama är över så kanske du har lite tid över för din sanna kärlek?” Tom försökte blänga på honom men fann att han inte kunde så istället blev det bara en totalt missbildad grimas.

-” Min sanna vadå?” Georg la dramatiskt en hand över bröstet och nästan skrek:

-” JAG!” Tom slog honom lätt på armen.

-” Snyggt din idiot! Om du har tur så hörde inte min mormor i Berlin!” men brunetten flinade bara och fortsatte få med armen om sin betydligt längre vän, som faktiskt kände sig mycket mindre då han var i Georgs grepp.

-” Du borde berätta för Gustav, jag vet att han tror starkt på att inte tvinga någon till att berätta me jag har sett hur han smugglar hem tejp och elpistoler!” Tom höjde på ena ögonbrynet mot sin vän som bara ryckte på axlarna.

-” Jag kan göra det om du vill, han ska ändå till mig i helgen så jag kan förklara. Jag säger att du är för feg och stammar för mycket för att kunna berätta!” Tom suckade och och slog honom på armen bara för att sedan gå in i någon.

-” Oh shit förlåt!” han hade tvingats blunda då en våg av hår flög in i hans ansikte, men han behövde inte öppna ögonen för att veta vem det var.

-” Hej Bill!” hörde han Georg glatt säga och han blinkade några gånger för att vara säker på att han inte fått nåt hår i ögonen.

-” Hej Georg, Tom?” han såg på Bill och visste precis vilken fråga som låg i luften och nickade.

-” Det var lugnt, mamma sa att hon kan sova i det stora rummet på övervåningen.” Georg spärrade upp ögonen.

-” Där du har en miljon TV- spel och en jätte TV?” Tom grymtade åt honom och mumlade något som lät misstänkt likt ”idiot” men nickade.

-” Mamma sa att om ni vill så kan ni komma innan middagen, jag förklarade att hon har svårt med sina händer så hon var bara glad att hjälpa till. Ärligt talat så är mamma jätte glad eftersom 'hon saknar en kvinna i huset'.” Georg såg förvirrat på dem båda men Tom brydde sig inte, inte då han återigen såg hur Bills mungipor höjdes och magen hoppade flera varv. Han kunde inte hjälpa det utan log själv väldigt brett. Han var stolt att han fått sin likgiltige bror att le, den medaljen kunde ingen ta ifrån honom.

-” Tack! Vi kommer nog kring fem.. Verkligen Tom! Tack!” ha kände sig nästan tom då Bill fortsatte gå i en annan riktning men hade fortfarande leendet kvar på sina läppar.

-” Såg jag rätt eller LOG den hopplöst sorgsna tonåringen på vår skola?” Leendet på Toms läppar kunde inte blivit bredare, han varit ensam om att se det.

-” Gissar jag rätt när jag säger att Marianne ska bo hos er ett tag?” han nickade.

-” Bill ska få ett syskon, eller ja.. Men dom ska tydligen riva något och hon är allergisk så då gick mamma med på att hon får bo hos oss.” Georg nickade och verkade tänka efter en stund innan han sa:

-” Borde han verkligen riva väggar efter det han nyss har gått igenom?” Tom skakade på huvudet.

-” Anders ska tydligen ha någon som hjälper honom, min gissning är att Bill kommer stanna hos Marianne under dagen...eller..”

-” Eller hos Andreas.” fyllde Georg in och den blonde nickade, han hade inte tänkt så mycket på Andreas men hans huvud fylldes av tankar då de passerade skåpet med Andreas minnes bild och korten fanns. Han suckade, Andreas verkade vara en bra kille och om han påminde om Sam lika mycket som Gustav påpekade så förtjänade han verkligen inte vad som hände honom.

-” Kommer Andreas någonsin vakna?” hörde han sig själv fråga och han vände sig mot Georg som fått en allvarligare blick.

-” Jag vet, men jag hoppas verkligen det. Han var.. är en bra kille och för Bills skull så hoppas jag det.” Tom nickade och de fortsatte gå mot korridoren och kunde skymta Sam och Gustav en bit bort.

-” Det är inte alls långt kvar.” Bill lät sin arm åka runt Mariannes midja, nu när hon hade lite mindre kläder på sig så kunde han lätt se hennes mage och förstod inte varför han inte insett det förr? Hon hade säkert varit gravid i fyra månader utan att han märkt något, hur kom det sig att inte hon heller märkt något? Svaret var ett namn: Anders. Båda gick som på äggskal i huset och la knappt märke till varken varandra eller de själva. Om Marianne skulle gå upp i vikt så skulle hon troligen tro att hon ätit mer än vanligt eller att hennes oprövade P-piller var fel. Anders avskydde graviditet som själva döden och såg alltid till att använda skydd... förutom när han var för full för att minnas sin högerarm. Faktumet att Marianne alltid bar stora tröjor och stickade koftor och ponchos gjorde ju inte saken bättre. Men nu när hon fått på sig sin jacka var det tydligt.

-” Tack Bill.” han kände hur hon lutade mot honom och han ökade takten och la lite tryck i hennes svank så hon gick fortare med hans hjälp. Han hade burit henne om hon gått med på det, men hon ville gå själv och det fick han respektera.

Efter att han varit hos Tom så hade han hittat henne hos den gamle, Andres hade låtit henne vara i tron att hon hade magsjuka. Det visade sig att den gamle dött under natten men det var nog bara bättre för henne, hon hade legat och andats genom ett sugrör i flera år utan att vara medveten om sin omvärld. Problemet var bara att Anders inte hade en aning om att hon var borta eller att Marianne inte skulle komma hem. Och Marianne visste inte heller om att Anders inte visste, hon trodde att Anders trodde att hon var hos en gammal väninna som besökte stan.

Genom åren så hade Bill varit den som såg till att hon kom ut och träffade folk vid andra tillfällen än då de hade fest för sjukhusanställda eller då Anders gick någonstans dit han ville visa upp sin vackra fru.

Han hade aldrig berättat vilka smällar han fått ta, för så mycket var han skyldig henne.

Han suckade lättat då de äntligen stod framför postlådan där det stod ” Kaulitz” och han flåsade.

-” Vi är här.” hon nickade, hennes panik attacker hade bleknat men hon vägrade tro honom när han sa att det var över. Han hade listat ut det, hon skulle bo hos Tom ett par dagar sen skulle han hjälpa henne till Berlin där Andreas och Sams kusin bodde.

Han kunde inte se varför han aldrig tänkt på det förr...

… kanske för att han aldrig haft Tom förr...

De kom upp till dörren och ringde mödosamt på dörrklockan, han hörde hur någon skrek ”Nu är de här!” och log.

Det var det underligaste men härligaste han någonsin gjort, att le. Det kändes som om han hade glömt hur man gjorde och precis hittat det igen, folk uppskattar inte sina leenden tillräckligt.

Man tar det förgivet att kunna le, kanske åt sig själv eller åt eller med andra, det rycktes iväg från honom när Andreas hamnade på sjukhus. Han hade glömt gnistan med att känna det lilla ruset som glider rakt igenom en och hur det liksom simmar i huvudet bara genom att dra på munnen.

-” Hej!” Tom hade öppnat dörren och stod med ett brett leende framför dem, för första gången så kände Bill hur mungiporna gjorde ont då de drogs uppåt i ett smil.

-” Hej.” Tom nickade åt Marianne som också log.

-” Hej, du ser strålande ut.” Bill såg ner på kvinnan han hade armen om och såg hur hon rodnade, han smekten henne över ryggen och puttade henne framåt och in i värmen.

-” Tack.” sa hon då hon passerade Tom. Hon var fortfarande så ung hon hade precis fyllt tjugo då Anders ”erövrade” henne och nu sex år senare så kunde men inte säga annat att hon verkligen var en vacker kvinna.

-” Hej på er! Jag antar att du är Marianne!” Tom slog handen i pannan och Bill glodde bara då Simone kom ut i ett knallgult förkläde och håret uppsatt i två tofsar på bakhuvudet, hon Hoppade.. ja hoppade.. fram och skakade Mariannes hand, vilket var lite svårt med tanke på att det var hennes högra hans som var förlamad. Men Simone verkade redan vara medveten om det hela och tog hennes hand i sina båda händer och log.

-” Välkommen!” Bill visste att den blivande mamman var chockad, hon hade aldrig blivit bemött på det här sättet och hon var definitivt inte van vid det.

-” Tack.” viskade hon och Simone log brett innan hon vände sig om mot honom. För en sekund så slutade hjärtat att slå och han bara stod där, han visste inte vad han skulle säga eller göra. Det visade sig att det inte behövdes då Simone korsade rummet och drog in honom i sin famn.

-” Tom har berättat om dig, han borde vara stolt över att ha en sån fin vän.” han svalde, det kändes som om han skulle kvävas av sina känslor och fick nästan panik innan han hittade Toms blick. Tom såg på honom med ett avslappnat leende men hur han än försökte så kunde han inte få leendet att nå honom eller ge honom tröst- Han var säker på att Tom gjorde det med flit. Han var säker på att Tom ville att han skulle krama deras mamma tillbaka, men han kunde inte helt enkelt.

Inte än.

Försök förstå att det här var kvinnan som besökt honom i så många av hans drömmar och lämnat honom då han vaknat, han visste inte vad han skulle känna.

-” Jag föreslår att vi sätter oss och äter, Gordon jobbar tyvärr lite längre ikväll så han missar middagen.” De nickade och följdes åt längre in i huset och Bill hörde Simone prata glatt med Marianne som steg för steg började öppna upp.

-” Är du okej?” frågade en mörk röst bakom honom och han nickade.

-” Säkert?” Tom kom upp vid hans sida och såg på honom.

-” Bara ovant.” han nickade och de äntrade köket tillsammans.

I hela sitt liv så hade Bill aldrig sett så mycket mat på ett bord, eftersom både han och Marianne inte åt kött så var det vegetarisk lasagne i en form på bordet, sallad, och sen en massa olika smörgåspålägg. Det var någon slags hemmagjord dricka med körsbär som dekoration.

Han kunde inte riktigt slita blicken från det hela.

-” Marianne, Tom berättade att du har problem med din hand. Min mamma har en nerv sjukdom och därför har vi speciella gafflar för henne, vill du prova en.” Bill såg upp och såg att Marianne var nära tårar då Simone tog fram en gaffel med extra tjockt skaft, Anders hade en gång gett henne en sån gaffel i början av hennes förlamning men han hade haft sönder den efter ett tag. Sen dess så åt Marianne sällan annat än soppor av olika slag. Han log överväldigad, hon såg ut att vara i chocktillstånd och han kände något växa i bröstet. Kanske hade han äntligen börjat återgälda skulden?

Middagen var fort över då Marianne började gäspa och Simone som pratat sönder deras öron insisterade på att hon skulle gå och lägga sig.

Bill hade hjälpt henne uppför trapporna och mot sängen, Marianne hade sett ut som om hon hamnat i himlen då hon lagt sig.

-” Det är en säng Bill.. med riktiga ny tvättade lakan.” självklart hade de sängar hos Anders också men de var bara tunna madrasser och gamla lakan eftersom deras tvättmaskin aldrig fungerade, kläder brukade Marianne kunna tvätta hos en vän men lakanen vågade inte med tanke på hur de såg ut.

Röd fläckiga.

-” Precis, allt du ska tänka på nu är att sova så syns vi imorn.” hon nickade och sa sömnigt.

-” Gå inte tillbaka...” men hon somnade så fort att hon inte hann avsluta sin mening, men han förstod och visste att han inte kunde lyda henne.

-” Sov sött...” han kysste henne på pannan och gick nedför trappan där Simone och Tom väntade på honom.

-” Hon somnade... typ jättefort.” Simone drog på sig sitt super leende igen och sa:

-” Graviditets hormoner, man är så pigg ena sekunden och andra så slocknar man helt.” han nickade.

-” Jag måste hem, men alltså verkligen tack för det ni har gjort för Marianne och mig. Hon har varit med om mycket och andra människor är sällan så snälla på grund av hennes handikapp.” Han såg på Tom som log mot honom, det kändes som om han aldrig skulle sluta le då han såg Tom, han ville le hela tiden!

-” Du är verkligen snäll Bill, gå hem och sov så syns vi imorgon.” han nickade och fick en snabb kram av Tom innan han gav sig av.

Huset var helt svart då han kom hem, så tyst som möjligt så sparkade han av sig skorna och gick in i huset. Rysningar kröp längs ryggraden då han passerade köket och vände sig om, likt en djävul stod ingen mindre än Anders framför honom. Även i mörkret så kunde han se hur ilskan sken i hans ögon.

-” Den gamle har dött.” försökte Bill men han visste att det var lönlöst då Anders kom närmre.

-” Var är hon?” han bet ihop och blundade.

Det här skulle inte sluta vackert.

I en del av det lilla samhället så gick en kille med sandbrunt hår till sängs med ett leende, i en annan del så hade en annan kille svårt att andas då han stod pressad med bröstet mot väggen.

 

-” Var är hon?” han bet ihop och blundade.

Det här skulle inte sluta vackert.

-” Hon kommer inte tillbaka.” han drog efter andan då djävulen i mörkret kom närmre.

-” Vad i helvete menar du?” han såg upp och mötte de ursinniga ögonen, var modet kom från visste han inte men likt adrenalin så pumpade det ut i hans ådror.

-” Just nu sitter hon på ett plan på väg till gud vet vars, du kan inte hindra henne.”

Första smällen kom och han visste att det inte längre fanns någon återvändo.

 

Andas in.

Andas ut.

Det var precis som första gången.

Han kände det.

Han kände allt.

Smärtan gick inte att blockera, inte heller den vidriga känslan av Andreas andning i nacken eller hans händer som hårt greppade hans höfter.

Varför kan han inte blockera ut det?

Nästa stöt fick hans huvud att slå i väggen, han önskade att det varit hårdare så han svimmat.

Stöten efter det om allt fortare och han hörde stön bakom sig.

Kunde han bara stirra rakt fram och hålla andan tills han dog?

Kunde han dö medan kroppen slungades fram och tillbaka helt bortom hans kontroll?

Äcklat kände han hur kroppen reagerade mot hans vilja, hur han sakta blev hård och upphetsad.

Just då bestämde han sig att han inte ville bo i sin kropp mer, den hade svikit honom när han behövt den som mest.

-” Ser du Bill... jag.. oh... Visste väl att du gillade det.” han blundade men orden nådde honom ändå.

-” Du gillar att bli knullad bakifrån som det äckliga lilla djur du är, du gillar smärta.”

Han bet i läppen tills han kände blodsmak, han fick kämpa emot hostattacken han visste var på väg och blundade hårdare.

Händer sökte sig ner och fann hans lem, smekande rörelser fick honom att växa förrädiskt.

-” Du ser egentligen fram emot din framtid Billi, din framtid med rövsex när du vaknar och innan du somnar. Du ser framemot det för att du är ingenting! Hör du det? Du är ingenting! Vad kan du göra egentligen... oh jävlar... Du.. du kan leka med dina små knivar men hjälper det något? Jag tror att det var därför din bror och dina föräldrar övergav dig, du är en patetisk massa av inget!”

Ord från en man som hatade honom och ändå hade kuken djupt inne i honom.

Han var inte trovärdig men det var däremot orden.

Så perfekt passade de in i hans pussel av stickiga bitar.

I hans pussel av smärta.

-” Kom igen nu Billi, du vill komma så kämpa inte emot det.”

Kämpa? Det handlade inte om det längre.

Det handlade om att glömma, glömma vad han blivit.

Han hörde sig själv stöna och kände hur något började rinna nedför hans ben.

Anders drog sig ur honom och han kände blod droppa från hans bakdel.

Händerna som tidigare höll upp hans kropp försvann och han hade inte längre styrkan att hålla.

-” Jag visste väl att du hade det i dig Billi.”

En hård kyss placerades mot hans läppar innan han kastades bakåt.

Bedövningen... den vackra känslan kom äntligen och han började se suddigt.

Han kände inget längre... eller jo en sak kände han.

Den desperata längtan efter döden.

Trött öppnade han skoldörren och gick in, han mötte Sam vid skåpen och log mot honom vilket besvarades ömsesidigt. Han stoppade händerna i fickan, han ville inget hellre än att gå hem, sova ett par timmar och sedan försöka introducera Bill för Mariocart- spelet Georgs kärlek Peach bodde i.

-” Trött?” han gav Sam en blick som sa ”vad tror du” och flinade lite, Sams syster verkade ha fått tag i hårsnoddar igen.

-” Vad?” han höjde på ögonbrynet och nickade åt det rosa tygstycket i hans hår.

-” Åh nej, snälla säg att det är grönt?” han skakade på huvudet och sa roat:

-” Rosa.” ilsket började dansaren leta i sitt skåp efter en mössa och suckade lättat då ha hittade den.

-” Jag svär, en dag så ska mamma få äta upp att hon köpte sånna hemska saker till ungar! Krigs spel är en sak men rosa hårsnoddar är ju rena självmordet!” Tom skakade på huvudet och kastade en blick på klockan, tiden hade visst runnit iväg.

-” Måste gå men vi syns.” Sam nickade och vinkade åt honom. Han kände hur mobilen vibrerade och tog upp den, displayen visade ” GUSTAV” och han vågade knappt läsa vad som stod. Sedan det långa samtalet kvällen innan då fredlige Gustav ringt och tjutit i telefon över att han alltid var den siste att veta saker. Han syftade förstås på Bill.

Och när man talar om trollen.

Han närmade sitt skåp och såg den svarthårige stå och leta efter något, med ett varmt leende gick han fram och la en hand på hans axel och sa:

-” Hej Bill.” reaktionen var nästan våldsam. Bill hoppade till och slog bort hans hand kraftigt innan han tog boken han letade efter och stoppade den i väskan. Tom var förstenad.

-” Kom inte nära mig igen.” rösten var hes och viskande men Tom hörde knappt för trots Bills plattade hår så kunde han klart se hur läppen hade spräckts igen.

-” Bill shit vad har du gjort?” den tilltalade vände sig om och såg rakt på honom, ögonen skrämde honom. Bills ögon hade under kvällen innan lyst men nu var dom bara tomma och en aning dimmiga.

-” Jag uppskattar verkligen att ni hjälper Marianne, men inte att du försöker leka välgörenhet med mig.” med det så slog han igen skåpet och gick. Allt Tom kunde göra var att låta blicken vila på den försvinnande ryggtavlan och undra:

Vad hade fört dem tillbaka på ruta ett?

Tom satt med huvudet sänkt, hur han än försökte så kunde han inte koncentrera sig på matte uppgifterna framför honom. Vissa delar i hans huvud var djupt sårad medan den andre ville veta varför? Varför ville inte Bill vara nära honom längre? Det kändes lite som om han blivit sviken av någon han litade på, när han tänkte efter så var det ju precis det som hade hänt. Han suckade och fingrade lite på pennan. Det var fel tillfälle för Bill att undvika honom.

Allt berodde på en incident under natten och Tom var glad att det var bara han som vaknade.

Marianne drömde.

Det var inte riktigt som vanligt när man kanske rör sig lite eller säger saker.

Han hade blivit väckt av en skrik, när han tagit sig dit hon låg så hade hon kastat sig av och an i sängen tills han rört vid hennes axel. Hon hade inte vaknat men frusit som om hon blivit påkommen med stöld. ” Nej... Nej... Inte..” och ” Bill...” viskade hon och skräcken var påtagbar i hennes röst.

Just därför ville han så gärna prata med Bill, för det där var helt klart läskigt!

Han tänkte att det kunde ha något med hennes handikapp och hur hon fick det att göra, men en tanke längre bak i huvudet sa honom något annat.

-” Vad sysslar du med?” han såg upp på Gustav och sen ner på sitt block- lika tomt som innan och hans såg upp igen.

-” Jag trodde att du slutat prata med mig.” noterade han roat då Gustav svor.

-” Fan!” det dröjde inte länge förrän de båda log.

Dagen ägnades åt att försöka undvika Tom och han lyckades, visserligen var han sen till säkert hälften av sina lektioner men lärarna hade gett upp honom för länge sedan. För tillfället hade han kemi som individuellt val, ett ämne han brukade gilla med tanke på att Sam är i hans klass. Just nu ville han bara gå, han ville inte ha honom nära.. eller ens någon nära. Han ville att världen skulle låta honom vara i fred.

-” Kampf! Är du vaken?” Han såg upp på läraren och nickade, det var en äldre man med grått hår överallt och en näsa som såg ut att ha blivit knäckt flera gånger och sen satt ihop dåligt.

Han hörde någon vissla bakom honom och visste automatiskt vad lappen som landade framför honom betydde, någon ville slåss igen. Någon ville försöka få honom att vika sig och se honom falla, han var trött på det. Han vände sig om och såg hur Dante hånflinade åt honom, han blängde och gav honom fingret tillbaka.

Han var less.

Han såg upp på tavlan igen och kände hur någon stirrade på honom, han var inte helt ovan eftersom de flesta stirrade på honom men den här gången var det inte de blickar han var van vid.

Självklart var det Sam som följde honom med ögonen.

Han önskade att han kunde vända sig om och se på honom, och kanske till och med finna någon slags tröst hos honom. Men det obehagliga känslan i magen fick honom att hålla blicken stadigt framåt.

Skulle han någonsin kunna se Sam i ögonen igen? Inte efter det som hade hänt... Han förstod inte varför han reagerade som han gjorde, han hade gått igenom det flera gånger men ändå så kunde han inte släppa gårdagen.

Det var bara delvis sant.

Han visste precis varför han inte kunde blockera ut det.

Eftersom allt var Toms fel.

Logiken i hans huvud talade om det för honom och han kunde inte hitta en annan lösning.

Lättat hörde han hur Sam skulle göra ett prov han missat och kände hur blickarna lättade så han kunde se sig omkring. Ingen gjorde något, alla satt med näsan djupt begravda i sina böcker eller så hängde de över bänken och dreglade, hans skulle aldrig förstå varför de valde kemi av alla ämnen.

-” Okej, vi ska göra ett experiment!” han suckade, det betydde att han skulle få sitta och titta på sina omogna klasskamrater medan de lekte med syror. En blick ner i boken sa honom att de skulle använda salpeter och socker för att sedan ta ut de och göra en rökbomb av det hela.

-” Grupp ett börjar så kan grupp två börja med sin labb rapport.” härligt, gissa vilken grupp han var i? Jo två. Han suckade och började rikta sin uppmärksamhet mot papperna framför honom och suckade igen. Han började fundera över varför han också valt kemi, där visste han också anledningen.

Andreas.

Andreas älskade kemi eftersom han fattade allt som hade med syror och kunde hur många kemiska tecken och formler som helst. Han antog att hans val hade något med att behålla Andreas entusiasm över ämnet, återigen så började han gruva sig för sjukhusbesöket den här eftermiddagen.

Han längtade samtidigt som han fann det svårare att gå in genom dörren och veta precis vad som väntade. Han avskydde att gå dit och veta att inget hade förändrats.

Det sved lite i hans näsa när klasskamraterna började blanda syrorna och snart luktade det även bränt, han hatade lukten av bränt.

Återigen visste han anledningen.

Marianne.

Han knep ihop ögonen och försökte blockera ut bilderna, irriterat insåg han att återigen så svek kroppen. Den fräna lukten steg i hans näsa och han började må illa, han var säker på att om han inte gick ut snart så skulle han spy av minnet.

Ett tjut ringde i hans ögon och fångade hans uppmärksamhet, när han såg sig omkring så insåg han att rummet hade blivit rökfyllt.

-” Bill vad gör du? Det brinner för helvete!” hjärtat började dunka fortare då han reste sig och skyndade sig mot utgången, han tvärstannade och vände sig om mot en av de dörrar som han såg att elden blockerade.

Han började tänka på Sam.

Det här gången tvekade han inte.

Larmet i skolan gick och eleverna suckade i tron att det var en vanlig övning, de ställde upp sig på led och gick fort ut i kylan. Många av dem var irriterade över att tvingas ut i kylan och några övervägde med all säkerhet att gå tillbaka efter sina jackor, vilket de säkert skulle ha gjort om inte brandkoren kom.

-” Shit!” Tom huttrade och Georg kom snart fram till honom och Gustav där de stod.

-” Vad är det som brinner egentligen?” undrade Gustav då han såg hur brandmän började ta sig in i skolbyggnaden och man kunde se rök forma sig från bortre delen av skolhuset.

-” Nån sa först att det var nått elskåp som tagit eld men jag har för mig att våran lärare sa att det var ett misslyckat kemi experiment.” Tom nickade men Gustav spärrade upp ögonen.

-” Vi har väl bara en kemisal?” Georg nickade.

-” Sam har kemi!” Georg gjorde som Gustav och spärrade upp ögonen men Tom insåg en sak.

-” Bill har också kemi.” en dålig känsla i magen växte obehagligt snabbt.

-” Bill vad i helvete gör du? Kom du måste UT!” men han skakade på huvudet. Hjärtat sjönk då han kunde höra hur någon skrek lite längre bort och bankade mot väggen.

-” Sam!” skrek han då röken började komma åt hans lungor, han drog upp tröjan så den täckte hans mun och näsa innan han började gå rakt mot elden. Han insåg just då att han inte spelade någon roll längre, vad som än hände så skulle det vara för det bättre. Rädslan som byggdes upp var inte för han själv utan för vad som skulle hända om han inte fick ut Sam, om han skulle...dö.. då skulle de göra de tillsammans. Hur klyschigt det än låter så skulle inte Sam behöva dö ensam om han inte hann ut i tid. Och om han själv dog så skulle det vara med lite renare samvete, det vore nästan ironiskt om han dog på skolan ändå.

Stället där han minst troligt skulle dö.

Han försökte knuffa undan tankarna medan han gick mot rummet, av den erfarenheten han hade så gissade han på att rummet var rökfyllt nu. Det var litet och hade bara ett runt bord därinne och användes oftast för att göra prov eller ha förhör, det enda som var dess nackdel var ventilationen. Två rör vätte genom väggen och resulterade i att röken sipprade in som rinnande vatten från en kran. Han kom närmre och kände hur hettan som steg brände i ansiktet, elden hade spridit sig längs bänkarna mot väggen så än så länge var han utom fara. Det som oroade honom var att det inte kom några fler ljud från rummet. Han hoppade till då han hörde en bänk rasa ihop och han insåg att han skulle få skynda sig.

Äntligen nådde han dörren och tryckte ner handtaget bara för att finna att det var låst, vem i helvete låser en dörr då någon ska ha prov.

-” SAM?” skrek han och försökte lyssna efter svar, men när inget kom så förstod han att röken troligen nått golvet.

-” SAM!” skrek han igen, men den här gången var det inte för att få svar, utan av ren desperation. Han började kasta sig mot dörren och kände hur smärtan spred sig från hans axel och in mot kroppen, ändå gjorde adrenalinet så att han fortsatte. Hur tjock kan dörren vara?

Tillsist tvingades han inse att det inte var lönt och han lutade sig mot dörren för att se sig omkring, elden hade spridit sig fram mot katedern och höll precis på att flamma upp tavlan. Han trodde knappt sina ögon när han såg de skimrande metallbitarna på katedern och han började försiktigt gå framåt för att undvika fallande lamporna från taket. Något smällde till och han såg med skräck hur elden närmade sig en av gastuberna, utan att tänka började han springa mot nycklarna och brände sig rejält då han fick upp de glödheta föremålen i händerna.

Han vände på klacken och såg att elden hade tagit fart mot ventilerna. Han skyndade sig över golvet igen och började fumla med låset. Varför hade lärare en miljon nycklar?

Äntligen fick han fram en som passade men när han fått in den i låset gick det inte att vrida om, under svordomar så bytte han nyckel och fann en som inte passade alls.

Händerna började skaka och han kände hur hostan irriterade i halsen. Inte nu, tänkte ha och kämpade mot tårarna som röken förde med sig.

På nyckeln stod det R.23 och till sin lättnad så passade den, låset gick upp och han tryckte ned handtaget. Rök exploderade ut mot honom och han hukade sig ner mot golvet.

-” Sam!” han gick ner på knä och såg honom ligga bara en liten bit bort, han kunde höra vaga hostningar och ett svagt jämrande.

-” Shit! Sam!” han kröp fram mot sin vän. Sam låg på mage med huvudet vänt bortåt och när Bill vände på honom så fick han en känsla av déja vú.

 

Förtvivlat knäade han i smutsen och försökte söka Andreas blick bakom ögonlocken, han skakade på huvudet och tog upp en skadad hand i sin egen.

-” Andi, kom igen...” försiktigt la han en hand mot den blå kinden och strök över den, hela hans kropp var bedövad från känslor.

 

Huvudet sa åt honom att ta Sam i famnen och springa men kroppen lydde inte, den fastnade där den stod och han klarade inte av att väcka den. Han var nära att ge upp då Sams ögon rörde sig under ögonlocken.

-” Sammy... kom igen gör inte så här mot mig...” försiktigt så förde han sina händer över hans ansikte, sekund för sekund så kände han hur något växte inom honom.

Sorg.

Rädsla.

Kärlek?

Han kunde höra hur brandbilar tjöt utanför och strök sin vän en sista gång över ansiktet och sa:

-” Det är mycket man borde men aldrig gjort.” han såg hur Sams ögon öppnades och stängdes igen.

-” Kom igen upp med dig.” han började dra honom försiktigt i armen så ha kunde lägga sin arm och axlarna, Sams ben höll honom inte och försökte vika sig när Bill fick upp honom i stående.

-” Du klarar det.” han hörde själv hur tveksam han lät för i ögonvrån kunde han se elden flamma upp över skåpet med syror, en klump i magen växte och han började gå försiktigt med Sam i sin famn, halvt släpande halvt bärande.

De kom in i kemisalen igen och hettan började bli olidlig, det kändes som om kroppen kokade och han började hosta. Han försökte hejda det men det blev bara värre för vart steg de gick, ögonen tårades då han fick kämpa efter luft, giftig luft och huvudet började kännas obehagligt tungt.

Svarta prickar började dyka upp framför honom medan han hostade, beslutsamt fortsatte han framåt- han gillade inte värmen insåg han. Det här var en helt annan värme än den han kände i Toms famn, den här var livsfarlig. För en sekund insåg han att allt han ville var att krypa upp i Toms famn och inbilla sig att allt var bra, att Sam skulle bli okej och att Tom skulle hålla om honom tills hjärtat brast av värme.

Tom.

Han blev yr och kände hur han och Sam dunsade mot väggen, prickarna blev allt fler och plötsligt så såg han inget.

-” Åh gud vi måste ringa deras föräldrar,.” utbrast en kort, kvinnlig lärare och rektorn skakade på huvudet.

-” Vi kan inte ringa några föräldrar förrän vi har papperna på kontoret.” den kvinnliga läraren fick tårar i ögonen och vände sig bort då det smällde till i skolan ytterligare en gång. Brandmännen började jobba fortare och snart kunde man höra ambulansen en bit bort.

-” Om vi går ut med vilka som saknas så kan vi säkert få tag i några nummer.” föreslog matteläraren och rektorn såg ut att fundera.

-” Vilka saknas fortfarande?” frågade den knubbiga lilla damen i receptionen.

-” En vikarie, två lärare och åtta elever.” rektorn såg orolig ut och det hade han all rätt att vara.

-” Hoppas dom blir hittade, det här får inte sluta i ännu en tragedi.” Rektorn suckade och sa:

-” Samuel Licht är en av de som saknas, först hans kusin och nu han.” den gråtande läraren torkade hastigt undan sina tårar och försökte påpeka med gråten i rösten:

-” Glöm inte vem fler som saknas och hans roll i det som hände med Andreas.” rektorn såg chockat på henne och sen ner på listan innan han svor. Det var hemskt nog att skolan brann, att folk saknades kändes som ett slag i magen men att det här var andra tragedin två år i rad och med samma personer inblandade var bara hemskt. Han visste hur många som fortfarande kämpade med att gå till skolan varje dag och hur många som hade minnesbilder i huvudet.

-” Är Bill och Sam kvar där inne?”

Ingen av dem hade märkt killen med dreadlocks som kommit allt närmre för att fråga vilka som haft lektion i salen. Ingen förstod att deras senaste ord var ur hans synvinkel inte bara tragiska utan en mening som dödade känslor. Rösten hade varit så tunn och så liten att den knappt hördes men den fick ändå rektorn att vända sig om.

Under sin första dag så hade Tom träffat honom och tyckt att han såg sträng och ilsken ut men nu såg han mer eller mindre uppgiven ut, det skrämde honom.

-” Vem är du?” frågade rektorn trött. Tom kämpade för att försöka hålla rösten stadig men det slutade med att han bara väste fram orden:

-” Bills bror... snälla.. säg att han inte är där inne.” han hade aldrig känt sig så liten, så delad. Värmen han burit sen Bill börjat prata med honom rann av honom lika fort som han vände blicken mot skolan igen.

En hand lades på hans axel och han kände sig själv bli ledd en bit bort när rektorn sagt ”jag är ledsen grabben”, han vände sig mot Georg och såg på honom. De gröna ögonen försökte ge honom någon slags tröst men det nådde honom inte.

-” Det kommer gå bra Tom, du måste lita på honom mer än så.” trött nickade han och vände sig om, återigen kände han sig liten som ett barn, han ville gå in dit men han visste att han inte skulle ha en chans mot polisen som stod framför ingången och hjälpte brandmännen att hålla borta folk som försökte ta sig in eller se vad som hände.

En bit bort hördes glas som krossades och man förstod att elden hade nått fönstren.

Tålamod hade aldrig varit Toms starka sida och att bara vänta gjorde honom vansinnig, han vände sig om mot sina vänner igen och sa:

-” Kan vi gå närmre mot ambulansen?” de nickade och följde bara med honom, han visste att de var lika oroliga för Sam som han och kanske var de även lite oroliga för Bill. Han var inte riktigt säker på vad han skulle känna, vad känner man egentligen i en sån här situation?

Han hade sett sånna här scener säkert hundra gånger på TV men ändå så kunde han inte minnas att skådespelarna visade hur det kändes i verkligheten.

De var tappra och modiga då de sprang in i lågorna för att rädda människorna där inne, själv kände han sig hjälplös. Han hade ingen aning om vad man gjorde om det skulle börja brinna, jo ring alarmcentralen och kryp efter golvet- det var allt.

Han kände hjärtat dunka hårt bara för att sedan knappt dunka alls, och så höll det på.

-” Vi behöver en bår!” hörde han någon skrika och hans blick vändes mot ingången.

Göran, en man med många ambitioner skulle skrattat åt de som sa att skolan höll på att brinna ner- det var ju stört löjligt! Men här stod han nu i sin med de andra i ambulanspersonalen och såg hur skolan sprakade och flammade.

-” Vi behöver en bår!” han och en kollega reagerade snabbt och sprang fram med varsitt tag om båren, personen var svarthårig och hade ett otäckt sår i pannan. Enligt den bedömning han kunde ge så var medvetandet långt borta och personen skulle inte vakna förrän såret fått tillsyn.

-” Vi måste åka!” skrek han och de andra nickade.

Tom såg hur en person med kolsvart hår fördes fram på bår.

-” Bill!” han började fort gå framåt men blev hindrad av en polis.

-” Vart är du på väg?” han såg hjälplöst upp på polisen med den svarta kalufsen under mössan.

-” Det är min bror! Jag måste...” han insåg att det inte spelade någon roll vad polisen sa eller gjorde så han duckade undan polisens armar och sprang fram till båren.

-” Bill!” men det var något som inte stämde.

Personen på båren var utan tvekan en flicka, han kände sig yr och oron växte allt mer då Gustav kom upp bakom honom.

-” Kom igen Tom, han kommer snart men vi måste backa.”

Det var då den del där kemisalen var rasade.

De två våningarna över kemisalen rasade bit för bit och folk skrek.

-” Herre jävlar!”

-” Shit!” både Georg och Gustav backade en bit men Tom varken sa något eller rörde sig. Han bara stirrade, ögonen var fyllda med skräck.

Skulle han förlora den person han varit utan så länge? Den person han precis hittat? Skakigt drog han in ett andetag och försökte att inte brista ut i tårar eller skrika hjälplöst.

Lärare samlade återigen upp elever för att pricka av sig vid två stationer så att de kunde börja gå hem och Tom kände hur han blev knuffad mot stationerna.

-” Namn?”

-” Tom Kaulitz.” hon nickade och han gick vidare till den knubbiga lilla tanten där han upprepade det som sagts tidigare. Hela grejen var för att försäkra sig om att alla elever blev avprickade.

Vissa började gå hemåt medan andra, som han väntade på de som fortfarande var saknade.

Ironiskt nog så kände han det extrema begäret efter en cigarett men det kändes som om han fått nog med rök för den här dagen.

Han såg hur skoldörrarna öppnades igen men återigen var det fel personer som kom ut.

Från vad han kunde se var det en lärare och tre elever alltså var det fyra som saknades än- Bill, Sam och två till. Han gick tillbaka till sin tidigare plats vid den nya ambulansen, den gjorde sig redo att åka iväg och han kunde höra att två ambulanser till var på väg.

Tröstlöst så sparkade han lite i backen så en sten rullade framåt, han kände hur händerna skakade då han tog upp sin mobil.

”MAMMA” lyste över skärmen och han vek upp den.

-” Hej mamma.”

-” Tom? Åh tack gode gud att du mår bra! Är Geo och Gus okej?”

-” Jo dom mår bra...” han suckade och kände hur ansträng rösten var då han pratade, han ville och tänkte inte gråta men frestelsen var stor.

-” Vad är det du inte berättar? Marianne undrar var Bill är.” han hickade till och andades in djupt innan han blundade och sa.

-” Varken Bill eller Sam är hittade än, dom eh... var i det klassrum som allt började i.” han kände en hand på sin axel och hörde Gustav mumla något till Georg.

-” Åh nej... Gubben det kommer säkert bli bra, båda är starka killar och dom har säkert tagit sig ut. Oroa dig inte i förskott.” Han nickade även om hon inte kunde se så var det otroligt skönt att ha en mamma. En kraftig knuff av Georg fick honom att titta upp på sin vän som nickade mot ingången, återigen var det full rörelse och han kunde se folk i uniform börja gå ut genom dörrarna.

-” Mamma vi hörs sen.” innan hon hann svara så la han på och såg närmre, han bad för att det var Bill och Sam de hade hittat.

-” Ur vägen hon behöver syrgas!” skrek en ambulansman och Tom strök sig över ansiktet.

-” För de andra är det en kamp mot klockan...” konstaterade en brandman något som inte gick ohört hos de tre vännerna.

-” Oh shit.” Tom vände sig om och såg att Georg hade tårar i ögonen, Gustav gick fram och la en hand om hans midja innan han begravde sitt ansikte i den lite längre killens axel. Tom hade aldrig sett Gustav gråta förr och bara det fick hjärtat att dunka fortare.

Tydligen så hade elden slocknat eller i alla fall minskat för man kunde inte se lågorna längre utan bara den ilskna röken som steg upp mot skyn.

Av någon anledning så ville Tom att det skulle fortsätta brinna, då kändes det som om allt fortfarande levde- som om Bill och Sam fortfarande hade en chans. Men om elden slocknade så skulle brandmännen börja kalla dem för kvarlevor eller kroppar... de skulle börja söka efter kroppar.

Precis så kändes det.

Blicken började bli suddig men han torkade bestämt bort det och höll blicken spänd mot dörren i hopp om att se något, de stod riktigt nära dörren så det skulle inte alls vara svårt att se om det kom någon.

Varje andetag kändes som en evighet, han kunde andas in men det var betydligt svårare att andas ut.

Han blundade och tog ett djupt andetag men innan han hunnit andas ut så var det något som fick honom att öppna ögonen och stirra tröstlöst på dörren. Långt därinne så kunde han se rörelse, en ambulansman sprang fram och öppnade glasdörren och där inne så såg han tydligt vad som hände.

-” Bill!” Georg och Gustav riktade uppmärksamheten mot honom när han skrek och började ta sig framåt mot dörren igen, men den här gången hade han rätt.

Genom dörren kom en lång kille med långt svart hår, hans ansikte var trött men han gick beslutsamt framåt. Vid hans ena sida så höll han upp en till person med lite hjälp av en brandman, en person vars hår var lockigt och spretade åt alla håll. Båda var sotiga och smutsiga men det allra viktigaste:

De var vid liv.

-” Bill!” Tom brydde sig inte längre vad folk gjorde när han började springa, han såg hur brandmannen och ambulansmän hjälpte Sam ner på en bår medan personen han var på väg till fortfarande stod.

För en sekund möttes deras ögon och vad som hade hänt tidigare under dagen var totalt bortglömt då Tom slängde sina armar runt Bill.

-” Du är okej, du är okej, du är okej...” upprepade han för sig själv medan han höll honom närmre, tårarna samlades i ögonen då han kände hur två armar höll honom tillbaka.

-” Var du verkligen orolig?” Bills röst var raspig och hes av röken men ändå lät han förvånad och Tom drog sig tillbaka lite så han kunde se Bill i ögonen. Eller ja... han såg inte så mycket eftersom tårarna var i vägen.

-” Vad i helvete tror du? Att jag gråter för ingenting? Du skrämde mig, gör inte så!” han drog sig tillbaka in i Bills famn igen och hörde svagt svaret:

-” Förlåt.”

Det var då hostan kom, det började svagt men tempot höjdes väldigt fort och snart så började Bill kippa efter luft. Tom spärrade upp ögonen och vände sig mot ambulansen.

-” Hjälp!” skrek han då han med skräck såg hur Bills hosta blev allt värre och återigen så kom det upp lika mycket blod som slem då han hostade.

Han var imponerad över hur fort ambulanspersonalen reagerade för snart kände han hur någon försiktigt började bända lös Bill från honom. Han lät dom hjälps honom ner mot ambulansen där de satte en syrgasmask för hans ansikte och försökte hjälpa honom att andas lugnt.

Han gick fram till bilen och satte sig framför Bill som såg med uppspärrade ögon på honom, han lyssnade på när kvinnan talade om hur man skulle andas och han gjorde samma sak även om det inte var ämnat för honom. Bills hosta minskade bit för bit och tillsist så hostade han bara till lite gran då och då.

-” Vi kommer ta med dig till sjukhuset okej? Din vän har redan åkt så dom väntar på dig.” Bill nickade och lät sig själv bli lagd på en bår och in skjutsad i ambulansen. Kvinnan log mot Tom innan hon milt backade undan honom för att stänga dörrarna. Tom ville protestera men ett rasplande ljud chockade honom.

-” Får min bror följa med?” Kvinnan såg på honom och nickade, hon vinkade in Tom som satte sig så han kunde se Bill i ögonen.

-” Tack.” viskade han och ambulansen satte på sina ljus.

-” Tom Kaulitz?” han såg upp och fann en sköterska stående framför honom, han öppnade munnen för att säga något men allt som kom ur honom var luft. Tårarna vällde upp i ögonen då han såg hennes ansikte, han nickade och lät sig ledas framåt mot dörren. Hon log tröstande mot honom och öppnade dörren, han tog några steg framåt men ångrade sig och försökte backa ut.

-” Det är okej... ” hörde han sjuksköterskan säga och han nickade, tårar samlades återigen i ögonen och föll sakta en efter en då han klev in. Dörren smällde igen bakom honom och han ryckte till, ögonen slöt sig automatsikt och han drog efter andan. Sakta rörde han sig framåt och försökte att inte låta tårarna komma i vägen för hans steg.

Han öppnade ögonen och såg ner i golvet medan han lät handen glida över metallen till sängen, ett litet läte slapp från hans läppar då han inte kunde hålla tillbaka tårarna.

-” Fan.” muttrade han och gick runt sängen, ögonen var fästa på grinden och försökte att inte falla på de kalla händerna som var bara ett par centimeter från hans egna.

Han blinkade tillbaka tårarna innan han sakta höjde ögonen för att möta de stängda ögonen, ögonlocken dolde de bruna ögonen han delade.

-” Tom?” han vände blicken mot Marianne i dörren, hon såg bara chockad ut då hon kom in i rummet.

-” Din mamma är utanför, de håller på att förklara för henne... jag...”

-” Jag.. han.. fan...” Tom kunde inte hindra de tårar som föll ner för ansiktet och han kände snart sin mammas armar om honom.

-” Det kommer bli bra vännen... han är alltid med dig...” men han skakade bara på huvudet, hon skulle aldrig förstå.

-” Han skulle inte dö... Dom sa det, dom sa att han skulle klara sig!” han kände hur hennes tårar blötte ner hans nacke men han höll henne bara hårdare. Hur kunde det gått så fel? Ena sekunden var allt bra men sen gick det så här?

En läkare hade försökt förklara det för honom, något om att hans lungor och hjärta inte klarade mer- han hade inte lyssnat, han hade varit för upptagen med att försöka första att han var borta.

Han skulle aldrig få prata med honom, krama honom eller se de bruna ögonen igen.

Han var borta för alltid.

-” Tom..” han släppte Marianne för en sekund och såg sin mamma stå i dörren, hennes ansikte var dränkt av tårar.

-” Mamma...” utan att tänka sig för så skyndade han över rummet och in i sin mammas famn, han kände hur hon började skaka mot honom men han insåg också att för hennes skulle så skulle han vara stark.

-” Det är okej gubben...” han höll henne och försökte lugna sig själv, han ville inte vända sig om och se honom alldeles blek på sängen, så han höll sin blick på dörren.

-” Tom, jag hörde om din vän. Jag tycker att du borde gå och träffa honom... Jag ska prata med mamma så åker jag hem sen, okej?” han nickade.

Det var bara en person han behövde just nu.

Försiktigt knackade han på dörren innan han torkade sig om ögonen, en sköterska med ett varmt leende öppnade dörren och steg åt sidan.

-” Hur är det med honom?” hon log och la en varsam hand på hans axel.

-” Han kommer bli bra, du borde åka hem... Vad jag har hört så har du haft nog för idag.” men han skakade bara på huvudet. Han gick fram mot sängen och strök ömt den sängliggandes fötter.

-” Varför har han inte vaknat än?” frågade han oroat, desperat att få tänka på något annat.

-” Dina vänner frågade precis samma sak, hans kropp behöver tid att återhämta sig.” han nickade och tog Sams hand i sin egen, trött lutade han pannan mot den kalla grinden och sa:

-” Var glad att du fortfarande sover, just nu vill du inte veta vad som händer. Allt som såg ut att bli bättre blev bara värre...” han suckade igen, han skulle inte vara här- det visste han. Han kramade Sams hand en gång till och gick ut för att leta reda på det rum han varit nyfiken på så länge.

Han vandrade efter korridoren men insåg snart att han var på fel våning så han gick mot hissarna och tryckte på trean, när hissen förde honom uppåt så försökte han blinka bort de nya tårarna som samlades i hans ögon. Han ville inte tänka och inte förstå, inget kändes ens värt att förstå.

Han började gå i den riktning han blivit anvisad, tankarna började sakta tömmas då han såg familjer av olika slag sitta lite varstans på våningen- en del grät och en del stirrade bara ut i luften. Han kände att han tillhörde de sistnämnda.

Han drog in ett djupt andetag och suckade då han stod utanför dörren, han lät handen trycka ned handtaget och sakta klev han in.

Rummet var upplyst och fräscha blommor stod i en vas på ett bord, men det viktigaste var personen som låg i sängen.

Ögonen var stängda och i näsan satt en syrgasgrimma, det blonda håret hade säkert vuxit sen ögonen öppnats sist och läpparna hade säkert varit mjukare.

Ändå så hade han svårt att förstå att det här var personen som han hört så mycket om, personen som nästan blivit lite av hans idol.

Andreas.

Han gick sakta fram mot honom, egentligen så hade han ingen aning om vad han gjorde där eller vad han skulle göra. Det var lite som när man träffade en kändis- man har så länge velat träffa dem och när man gör det så har man ingen aning om hur man ska bete sig.

-” Eh, hej...” han hade inte förväntat sig ett svar men han önskade ändå att han hade fått ett.

-” Du är Andreas... jag heter Tom och jag är...” han svalde sina tårar.

-” Bills bror... ” fick han ur sig, hela hans huvud var omvridet och hans hjärta var ihoptryckt. Han försökte kämpa emot sig själv när tårarna gjorde så han började skaka- det var för mycket.

-” Tom?” han vände sig om och i dörröppningen stod anledningen till att han var här.

-” Bill.” sa han och vände sig bort, han ville inte att Bill skulle se honom som han var.

-” Vad gör du här?”

Han hade inte väntat sig att Tom skulle vara hos Andreas, han hade hoppats att Tom skulle vara kvar nere hos Sam. Tydligen så hade han begått två misstag den här dagen, det andra var att låta Tom följa med.

Nu så här efteråt så kom han ihåg varför han försökt hålla Tom på distans till en början, han ville inte att fler skulle hamna i Andreas sits på grund av honom.

-” Jag eh..”

-” Du borde gå?” han fick hela tiden kämpa med rösten, den vägrade hålla efter att röken avklarat sina påfrestningar på den.

-” Bill.” men han skakade på huvudet och såg ner i golvet.

-” Du borde verkligen gå.” Han kände hur det slet inom honom, men det här var trots allt för Toms bästa.

-” Fan Bill lägg av!” förvånat såg han upp och fann att hans fredlige bror såg arg ut, något annat var skrivet över hans ansikte, han vågade inte fråga vad.

-” Lägga av med vadå?” frågade han kallt.

-” Det du gör nu, vad har jag gjort dig?” Han fick skylla det på medicinen de stoppat i honom, eller kanske det känslosamma tumult han precis gått igenom så han förvånade sig själv med att skrika:

-” Vad har du gjort? JA VAD HAR DU GJORT?”

Tom spärrade upp ögonen och såg på sin bror.

-” Bill..” men Bill avbröt honom och sa ilsket.

-” DU tvingade mig att börja dra upp saker som jag hade glömt, DU tvingade mig att träffa mamma igen efter allt jag gjort för att glömma henne, DU kom till skolan och tvingade in dig i ditt liv!” han tog ett steg framåt men den svarthårige backade en bit och vände bort blicken innan han fortsatte lite lugnare:

-” Du tvingade mig att känna Tom, om det inte vore för dig så skulle jag kunna blockera ut det men nej.. Du och Sam tvingar fram sånt jag lagt bakom mig...” Han såg bara chockat på honom, allt som hänt tidigare var glömt och all hans fokus låg på personen framför honom. Återigen så tog han ett steg fram och den här gången så backade inte Bill undan.

-” Varför är det så hemskt att känna saker?” men Bill fnös bara och fortsatte med att titta bort, han tog ett par steg fram igen och lät en hand vila på Bills axel. Först var han rädd att han skulle få en smäll men när Bill bara såg ner i golvet så sa han:

-” Jag vet inte allt om dig men jag vet att du gått igenom nått... Jag har aldrig varit där så vill du ge mig chansen att vara här nu.” Bill påminde honom om ett barn där han stod och tittade ner i golvet, det var lite så han önskade att han kunde vara. Som ett barn- fri från de vuxna ansvaret och de tuffa besluten som skulle fattas.

-” Jag hörde om morfar, jag är ledsen.” var allt Bill sa och han nickade men försökte att inte tänka på dödsbeskedet han fått nästan direkt han anlänt tillsammans med Bill på sjukhuset.

-” Du svarade inte på min fråga.” han svalde och insåg att han var nervös över vad Bill skulle svara.

Nervositeten släppte när Bill sakta nickade.

-” Okej?” Bill nickade igen och han suckade av lättnad. Utan att tänka mer så drog han in Bill i sin famn och rätt snart fann han att två armar lades runt hans rygg och höll hårt. Han la sitt huvud ovanpå Bills och kände hur dennes ansikte begravdes i hans nacke.

Först trodde han att han misstagit sig, men när Bills axlar började skaka så insåg han var det blöta mot hans hals var.

Tårar.

-” Sammy...” viskningen var så låg och så hes att luften knappt kunde bära det, personen i fråga såg bara tomt framför sig. Han mådde lite illa, återigen så var det hans fel- han var inte snabb nog, inte stark nog. Han följde sin väns konturer i den försiktigt rengjorda ansiktet och tänkte tillbaka.

Hade han inte hostat, hade han inte ramlat så skulle de tagit sig ut så mycket fortare och Sam skulle inte ligga i en sjukhus säng.

-” Wakey wakie!” försökte han men inget hände, med en darrande hand så strö han försiktigt över den sängliggandes handrygg. Det kändes som déja vú, klumpen i halsen sa åt honom att gå därifrån och aldrig komma tillbaka- stanna i huset och inte dra in någon i hans liv igen. Han hade ju mer än en gång sett hur det slutade- så här... i en sjukhus säng. Han lyfte ögonen från golvet för att möte Sams slutna. Tom hade bett honom följa med och träffa deras döde morfar- han kunde inte göra det. Han kunde inte gå förbi sin mamma, mormor eller se sin morfar utan att det gick kalla kårar längs hans ryggrad.

Tom var en annan sak... han öppnade saker inom honom som han helst ville glömma, han såg till att han blev medveten om vad som hände runt honom. Sakta men säkert kunde han känna hur skyddet mot total dårskap rann av honom, spärren som var för att behålla ett hälsosamt sinne började sakta tyna. Kontrollen över sina känslor tynade också, det kändes som om han antingen skulle skrika sig till tårar eller skrika av vrede.

Men det fanns inget inom honom som kunde hålla Tom på avstånd särskilt länge- det hade han insett. Men han skulle aldrig sluta gruva för den dag då Tom skulle ligga mer eller mindre vid liv framför honom- på grund av honom.

-” Bill?” när man talar om trollen dyker de alltid upp, eller hur?

-” Hej Tom...” viskade han, rösten hade inte återhämtat sig än.

-” Hur är det?” han ryckte på axlarna och vilade blicken på Sams mjuka ansikte.

-” Varför har han inte vaknat?” han kunde känna hur det retade honom i halsen att prata men försökte ignorera det.

-” En sjuksköterska sa att hans kropp bara försöker återhämta sig och att han borde vakna när som helst.”

Tårar strilade tyst ner efter hans kinder och han försökte blinka bort den då han höll sin blåslagna väns hand.

-” Borde inte du gått hem än?” han såg upp och fann en sköterska med ett varmt leende framför honom. Han skakade på huvudet och blundade, han hatade hur svag han visade sig.

-” Jag vill vara här när han vaknar.” Andreas hade inte rört en muskel sedan de kommit till sjukhuset, en dålig känsla spred sig i den svarthåriges mage.

-” Åh vännen... han borde vakna när som helst, hans kropp behöver bara vila för att återhämta sig.”

Minnet fick honom att stirra rakt fram i vad som kändes som en evighet.

Sanningen var ju att Andreas fortfarande inte vaknat.

-” Bill?” han väcktes ut sin tillfälliga dvala och såg upp på sin bror.

-” Jag sa: mamma vill att du sover hos oss i natt, för du sa väl att Anders skulle bort över helgen.” han nickade, jo Anders skulle till England... han såg ner på sina händer och nickade igen.

-” Så du följer med?” han nickade och såg hur Tom sken upp, det fick det att pirra lite i magen.

-” Kan vi komma hit imorgon igen?” Tom nickade och han kände hur mungiporna rycktes uppåt.

-” Vill ni far...” mer klarade han av att säga för halsen slöt sig och han slängdes framåt i en våldsam hostattack. Precis som alltid så kändes det som om han hostade upp alla sin inre organ när hostattackerna kom, han kunde varken styra eller påverka dem.

-” Bill... Såja, försök andas lugnt.” han lyssnade på den lugnande rösten som av någon anledning blev lite av en coach för hans andning. Han kände en hand på sin rygg och letade med handen efter något att greppa om, vilket blev Toms tröja. Som vanligt så kunde han känna metallsmaken i munnen och snart följdes det av blod och slem. Tacksamt tog han emot papperet Tom höll ut och hostade i det, känslan av sörjan på sina fingrar fick honom att må illa och han blundade. Slapp han se det så var det ofta mycket lättare.

Mot sin hand så kunde han känna Toms andning och omedvetet så försökte han följa det mönstret, han behövde det.

Han kippade efter luft men kände hur irritationen i halsen lade sig och han försökte djupandas. Trött öppnade han sina ögon och fann ett par identiska framför sig.

-” Du kollade upp hostan, eller hur?” han nickade.

-” Vad berodde det på då?” det värmde lite att se att Tom var orolig, att se hur ögonen lös av oro men samtidigt värme och förståelse.

-” Mina... Luftvägar är såriga sen en influensa och har aldrig haft möjlighet att läka.” han visste att det var längesedan de borde läkt men tackvare den upprepade behandlingen mot hans kropp så fick det aldrig någon chans.

Tom verkade i alla fall godta det han sa och ställde sig upp, han kände sig själv bli indragen i den allt för stora tröjan och han begravde ansiktet i den varma nacken.

-” Är du klar att fara?” han nickade men Tom släppte honom inte utan höll honom istället hårdare.

Han kunde inte stöta bort Tom för...

Han behövde honom.

Anders Kampf, i fleras ögon en riktig gentleman och en man som höjde standarden på andra män. En man som stod för sina åsikter och behandlade alla med största respekt, en god läkare och till synes en god änkeman och förälder.

Så när han blev misstänkt för att ha sålt omkring sitt barn så skylde man allt på barnet, att det ljög för att få pengar. Faktumet att barnet var blå slaget och att det var en klasskamrats föräldrar som anmälde ignorerades, polisen gjorde ingen vidare utredning heller eftersom ärendet var ytterst pinsamt för samhället.

Ingen utredning alltså men en tillsägelse, något som Anders tog tillvara på.

Frågan är då bara; varför ser då två par ögon honom fortfarande som ett monster?

Svaret ligger hos två personer.

Marianne Hanns, kallades rödluvan som liten och växte upp till skönheten. Men i det här fallet så var hon steget för vacker och lite för naiv då hon föll för Anders charm. Men vem kunde stått emot? En stilig läkare med händer så syndigt mjuka, och trots ålderskillnaden så blev en av hennes drömmar sanna.

Problemet var bara att drömmen blev till en mardröm då hon för första gången träffade Anders tonåring.

Anders kunde inte hålla sina händer borta från kvinnan som så lätt kunde slinka mellan hans fingrar,

när hans första fru dog så lovade han sig själv att aldrig låta någon slippa undan igen. Så fort Marianne sa ”ja” till deras första träff så var hon fast, han vägrade förlora kontrollen över någons liv eller död igen.

Psyket är en förunderlig del av oss, för att förklara detta beteende hos honom skulle man nog vända sig till de spärrar vi har. Han förlorade en spärr och därför så känner han inget samvete.

Ändå är det han gör oförlåtligt.

Bill Kaulitz, den andre som ser Anders för det han är. Det var så lätt för honom att få den oskyldige sexåringen att tro att det han gjorde var rätt, att saker som gjorde ont var hans eget fel. Ännu lättare blev det när ungen lärde sig att blockera och slutade skrika.

Men för att föra oss tillbaka till nutiden så sitter han för tillfället inne på sitt kontor, blicken hårt fäst vid silver ramen som inramat det bröllop han och Marianne hade för bara ett par år sedan.

Han ilsknade då han tänkte på att hon var borta, irriterat tänkte han på resan han skulle tvingas göra. Hon skulle hinna längre bort innan han kom hem, vad skulle hända då? Självsäkert tänkte han att hon var så kuvad och skrämd till tystnad att inget skulle hända, han hade henne vid sina fötter. Precis som Bill, pojken som skulle försvara honom till orden tog slut. Nöjt lutade han sig tillbaka i stolen, pappersarbetet kunde vänta tills efter helgen. Sedan branden på skolan hade arbetet blivit tuffare, rökskadade personer kom in och han tvingades hjälpa dem.

Patetiskt egentligen med tanke på vad människan borde kunna åstadkomma, bränder borde inte vara ett problem.

Ändå skrämde det honom mer än något annat, att bli innebränd och sakta känna hur huden kokar.

Han suckade och såg ner på sina händer, en gång i tiden hade de skakat av en brist- de mänskliga leksakerna han hade hemma fick honom att stilla. Han kunde slappna av då han visste vilken kontroll han hade, även över de människor utanför hans hus.

-” Mr. Kampf?” han såg upp och fann att Lilly, en ung sköterska stod i dörren.

-” Hej där.” han log då hon rodnade, kontroll.

-” Familjen som ville veta om donationen är här?” han nickade och hon log.

-” Skicka in dem.” han lutade sig fram över skrivbordet och väntade på den försiktiga knackningen på dörren som han visste skulle komma. Han log när den kom.

-” Kom in!” in steg en kvinna med eldigt rött hår och med en man vid hennes sida. Han gestikulerade åt dem att sätta sig innan han log varmt, sympati skrivet över hans ansikte.

-” Jag är ledsen över din pappas bortgång.” kvinnan nickade och när hjon såg upp så ryckte han nästan till.

-” Simone Kaulitz.” hon räckte fram sin hand och han tog den i sin.

-” Anders Kampf.” vart hade han sett de där ögonen förr?

-” Åh, du är du Bills pappa?” han nickade och hon log förtjust.

-” Du måste vara stolt, han är en fin kille.” Anders kände hur han log, fin på alla sätt och vis.

-” Tack, jag och min fru är väldigt stolta.” kvinnan var så välbekant men ändå inte, kunde hon ha varit en tidigare patient?

-” Du får ursäkta men jag har ett plan jag ska med så om vi kan fylla i de här papperna fort så vore det uppskattat.” Simone nickade och hennes man läste snabbt igenom papperna, Anders stirrade nästan oförskämt på henne- hennes sätt att röra sig eller låta ögonen söka igenom papperet framför henne var så bekant att det virvlade i magen.

Men det var hennes underskrift som fick hans huvud att gå igenom hela sitt register, han var så säker på att han sett det förut!

-” Så där!” Simone såg sorgset på sin man och fattade hans hand innan de ställde sig upp och såg på honom, han log sympatiskt åt dem och sträckte fram sin hand.

-” Sånt här borde kunna skötas i hemmet men tackvare lagar så måste en läkare se över det. Jag beklagar verkligen vad som hände och jag hoppas att er familj kan gå vidare från det här.” han kände hur rösten var en snudd på monoton och han försökte verkligen hålla sig.

-” Det är okej, det är nog värre för vår son. Du vet med skolbranden och allt.” han nickade förstående, tre ungdomar hade kommit in med kraftigare rökskador.

-” Jag hörde att Bill är lite av en hjälte på skolan, han drog ut en av Toms närmsta vänner.” Tom? Kunde det vara därför? Killen som snokat omkring på deras gård?

-” Han har gått igenom mycket.” han nickade och försökte hålla sin nyfikenhet borta men började irritera sig på hur kvinnan berömde Bill. Bill var trots allt bara Bill och inget mer.

-” Jo det har han, särskilt med tanke på att hans bästa vän har legat i koma i snart ett år.” Simone såg chockat på sin man som verkade ledsen för Bills skull, han kunde inte för sitt liv förstå vad det var med de här människorna! Varför brydde dem sig?

-” Jag är så ledsen, men tiden rinner iväg och ni skulle iväg?” han nickade lättat och började samla ihop lite saker från skrivbordet, paret var på väg ut genom dörren då Simone vände sig om och sa:

-” Eftersom Bill sover över i helgen så ses vi säkert om ni kommer och hämtar honom, och grattis till barnet” blodet frös och han stannade till, sakta såg han upp och fann att ingen stod vid dörren.

Kunde Bill ha?

Nej...

Det skulle nog få vänta tills efter helgen...

-” Vad gör du?” han såg hur Bill hoppade till och vände sig om, bara synen fick honom att le. Håret var platt mot hans axlar och ansiktet fritt från vartenda spår av smink.

-” Vilket täckte ska jag ha?” Tom grimaserade, Bills röst var fortfarande hes men den hade blivit bättre, elakt nog så hade han problem att prata utan att hosta.

-” Vilket du vill.” Bill nickade och tog upp ett täcke och backade en bit, Tom följde hans rörelser med ett höjt ögonbryn. När Bill tillsist slängde täcket på golvet så tvingades han att fråga:

-” Bill? Vad i hela världen gör du?” det hissade i magen då han såg hur en svag rodnad spred sig på de sminkfria mjölkvita kinderna och han log.

-” Du ska inte behöva dela säng med mig...” den här gången var det knappt en viskning och han fick anstränga sig för att höra varje ord som sas. Han skakade på huvudet och suckade, han önskade nästan att den Bill som hotade att slå ned honom var tillbaka. Bill med alla murar nere var en Bill utan styrka, samtidigt så var det den Bill han ville lära känna och även den som han kände sig länkad till.

-” Lägg av...” muttrade han och tog några steg närmre. Iförd endast ett linne och mjukisbyxor så såg Bill verkligen liten och skör ut, Tom fick känslan av att han var gjord av glas och var nästan rädd att knäcka honom när han sakta svepte sina armar om honom. Han ville stå så här för alltid, med Bill i sin famn där han kunde beskydda honom från sin historia och den del av hans liv som fortfarande plågade honom.

-” Kom...” viskade han och ledde den svarthårige mot sängen hjälpte honom att lägga sig ner, månen sken upp rummet och fick den bleka huden att avslöja sina blåmärken och ärr. Känslan av att inte vilja veta dök upp så plötsligt att Tom spärrade upp ögonen. Snabbt drog han täcket över sin bror och gick runt sängen till sin egen sida, hela tiden så kunde han känna Bills blick på honom och han kände sig förvånansvärt pressad. Han ville vara rätt för Bill, han ville göra det rätta.

Han tog ett djupt andetag och kröp sedan ner under sitt eget täcke innan han vände sig om och mötte de identiska ögonparen.

Bill öppnade munnen för att säga något men inget ljud kom, han såg ut att sucka men stängde munnen igen.

-” För jobbigt att prata?” gissade Tom och Bill nickade, han kunde se hur ögonen var rödsprängda och tänkte att han haft tur som inte tvingats stanna på sjukhuset utan följt med dem hem. Han bet sig i läppen och tog en chans.

Försiktigt så flyttade han närmre och la en arm om det smala kroppen framför honom, Bill i sin tur flyttade så nära att han kunde begrava sig i Toms bröst.

Trött började Tom stryka honom över ryggen, små bulor och annat kändes lite här och var men världen kändes ändå bättre. Förr andra gången den dan så kunde han känna hur den svarthåriges axlar började skaka.

-” Bill?” men denne skakade bara på huvudet och kröp närmre när axlarna började skaka allt värre. Miljoner saker svävade i Toms huvud men han höll tyst, tid för svar skulle komma men inte precis då.

-” Förlåt...” han drog sig lite bakåt men Bill duckade bara undan för att undvika hans blick.

-” För vad?” viskade han tillbaka.

-” För att jag gick på bron.”

Solen värmde hans ansikte och brände hans ögon, trött öppnade han ena ögat efter det andra och kände hur värmen och fukten slog honom i ansiktet. Ögonen lyckades fokusera men allt hans såg var svart, eller inte kolsvart utan svart material.

Toms tröja var alldeles blöt där han haft sitt ansikte och han gissade att han andats på samma fläck hela natten, ändå kändes det okej. Nej fel.

Inget kändes okej.

Han kände sig hopplös och utan kontroll över sin kropp och sina känslor, han hade gråtit igen. Det var så otroligt befriande samtidigt som han visste att det skulle straffa honom.

Han suckade och kände hur det tryckte på från magen, sakta reste han sig ur sin brors grepp och klev ur sängen. Kyla slog emot honom så han drog sin hoodtröja över sig kände lättat hur lite av värmen återvände till honom. Med en sista blick på sin bror så lämnade han rummet på jakt efter toan, han var säker på att den var någonstans på nedervåningen, men var?

Fötterna ilade då han tog de första stegen nedför trappan och han skyndade sig ner, inte allt för bekväm med kyla.

Han hörde hur någon jobbade lite i köket men bestämde sig för att det fick vänta till senare, han behövde verkligen på toaletten!

Tyvärr insåg han att han inte hade den blekaste var den låg så han tog mod till sig och hoppades att rösten skulle hålla då han gick in i köket. Simone stod vid kylskåpet och såg ut att leta efter något, för att inte skrämma henne så knackade han försiktigt i väggen. Förvånat såg hon upp och log mot honom, han kände hur hennes förvånade blick genomsökte honom och han log svagt. Försiktigt öppnade han munnen för att pröva rösten men hon hann före:

-” God morgon Tom, vad gör du uppe så tidigt?” han spärrade upp ögonen och såg på henne.

Han var Bill.

Han var stum, helt utan ord- för vad skulle han säga? ” Nej, jag är inte Tom.. Men jag är ditt andra barn, Bill!” Huvudet och tankarna rusade medan han fortsatte att stirra på henne, såg hon verkligen inte skillnaden?

Tydligen inte, snart kände han hur hon drog honom närmre och slöt sina armar runt honom, varje muskel i hans kropp spändes och han kom på sig själv med att undra vad hon skulle göra? För rädd för vuxnas beröring och överväldigad av känslor så kände han hur tankar och minnen flashade framför hans ögon. Sakta men säkert så började han andas tyngre och snabbare, ögonen vidgades och huvudet kändes lättare. Han försökte backa undan.

-” Det är så skönt att inget hände dig.” han kände händer över hans rygg och andningen trappades upp, hjärtat klammade ihop och när ytterligare en hand lades på hans arm så såg han inte längre, han kände bara.

-” Tom?” händerna greppade honom allt hårdare, men det var handen som lades över hans höft som drog honom över gränsen.

-” Nej!” han backade undan bort från händerna och in mot en vägg, väggen garanterade att hans rygg var säker men den lugnade honom inte. En dimma spreds i hans syn och bilder av Simone en bit ifrån honom fick honom att förstå att hon inte rörde honom längre, ändå kände han händer över sin kropp. Överallt var dem, bröst, mage, höfter... de delar han borde ha privata. Synen försvann igen och han började se ansikten av olika män och kvinnor, de log och kom närmre. Alla rörde honom och de stönade.

-” Vad gör ni?” en röst hördes i distans men han lyckades inte registrera den.

-” Gordon! Tom han..””

-” Shit!” händer var på honom igen men den här gången så var det fastare händer som förde hans axlar framåt, bort från väggen. Han ville inte! De borde inte! Stönanden och flämtanden rang i hans öron och han började förtvivlat slå bort dem.

-” Nej, snälla..” han började slå mer och försökte komma loss men personen höll hans händer i ett järngrepp. Personen som höll i honom var stor, han kunde redan känna hur smärtan skulle pulsera igenom honom och han började skrika. Inte igen, inte en gång till!

-” Mamma, Gordon! Vad i helvete gör ni?”

-” Tom?” Värme... Tom? Av någon anledning så ville han söka sig till det som hjärnan kopplade ihop, han behövde det och nästan krävde det.

-” Gordon släpp honom! Han är rädd för dig, Släpp!” genast kände han hur någon släppte hans händer samtidigt som han började hosta. Hostan retade hans redan såriga hals och snart kände han hur allt kom upp genom halsen och metallsmaken spreds i munnen, sakta gled han ner på golvet.

-” Bill? Se på mig...” återigen kände han händer på honom, men de här var en helt annan sak. Händerna var mjuka och varma mot hans ansikte och de vibbar han kände gjorde mirakel mot hans rädsla.

-” Det är okej... titta på mig.” hans värld blev tystare, allt som hördes var hur hans egen hosta skar genom luften, dimman lättade lite och han började se. Halsen gjorde ont och ögonen brände, men viktigast av allt- han vågade inte titta upp. Han var rädd, rädd att om han såg upp så skulle han se samma kalla ögon som drivit honom igenom det här, samma skadeglada ögon som skrattat när han gråtit, samma lustfyllda ögon som tagit något heligt ifrån honom.

-” Det är okej Bill, här känn hur jag andas och försök andas med mig, okej?” han kände sin hand bli lyft och förd mot något varmt och mjukt. Han blundade och kände den lugna rytmen av två lungor som samarbetade genom varje andetag, i ett försök till att lugna sig så stängde han munnen och drog in luften genom näsan. Han kände hur den fyllde hans lungor men irriterade inte halsen då den passerade.

-” Såja lugnt, snälla mamma kan jag få ljummet vatten?” han hörde hur någon rörde sig i rummet och spänt väntade han på vad som skulle hända.

-” Här.” han kände något kallt mot hans läppar och vågade inte öppna munnen, det kunde vara vad som helst. Gud vet vad han har haft i munnen.

-” Bill, öppna ögonen och se på mig... Inget kommer att hända.” rösten spred värme i hans kalla ådror och han ville lita på den, hjärtat och huvudet skrek olika saker åt honom och gjorde honom förvirrad. Ändå vann hjärtat och ögon lät försiktigt sina ögon öppnas.

Tom kände hur hans hjärta krossades då Bill såg på honom med rädsla i blicken, han hade trott mycket om Bill och han visste att han skulle få se mycket. Men aldrig rädsla av den här graden.

-” Drick..” uppmanade han och något verkade tändas i den skakades ögon, han såg ut att känna igen Tom och suckade.

-” Tom vad i?” men han höll bara upp en hand och tystade sina föräldrar, han behövde inte fler frågor just nu. Det räckte med de som envist svimmade omkring i hans huvud och sökte febrilt efter svar, men framför allt så försökte han att inte gråta... Han klarade inte av att se Bill så här, för en dag sen så verkade han så stark och oövervinnerlig då han bar ut Sam ur skolan, nu kändes det som om Tom höll i en pytteliten fågel i sina händer. En fågel som var så skör att minsta lilla tryck kunde få den att knäckas.

-” Kom...” han kunde inte hejda sig längre utan lät försiktigt Bill sjunka in i hans famn, de behövde det. Han behövde känna hur deras hjärtan slog i takt och hur Bill var säker i hans famn.

-” Vi går upp, jag kommer ner sen.” han såg på sin mamma och insåg att hon troligen hade lika mycket frågor i huvudet som han haft för ett par veckor sedan. Hon undrade om det var möjligt? Om han kunde leva efter alla dessa år och var i hela världen han varit?

Men just då så kunde han inte hjälpa henne, någon annan behövde hans hjälp mer.

Sakta ledde han Bill mot trapporna igen och hoppades att de inte väckt Marianne, hon var alltid så trött och behövde sova.

Han hade fel.

Precis i början av trappan stod hon, chock var skrivet över hennes ansikte men när hon pratade så sa hon inte vad han trodde hon skulle säga, utan:

-” Jag har väntat på något sånt här... Jag är ledsen Tom...” han försökte inte ens förstå utan nickade bara och ledde Bill vidare, Bill som blivit så tyst i hans famn tryckte sig bara närmre och verkade blunda.

Han öppnade dörren till sitt rum och ledde in den till synes vilsna pojken mot sängen, han försökte få honom att sitta ner men då vägrade han.

-” Bill det är bara en säng, inget kommer hända om du lägger dig...” han fick kämpa mot tårarna när store, starke och självsäkre Bill vände sig mot honom med förskräckta ögonen och likt ett barn frågade:

-” Lovar du?” underläppen darrade till och han blinkade bort tårarna innan han sa:

-” Jag lovar...” Bill nickade och lät sig bli instoppad i sängen.

-” Jag är skyldig dom där nere en förklaring, jag kommer tillbaka snart.” först vägrade Bill släppa hans hand men lyckligtvis så dröjde det inte längre förrän han somnade av utmattning.

Väl utanför dörren så sjönk han ner på golvet och satte ansiktet i händerna när tårarna kom.

Han var för ung för det här....

-” Tom?” han torkade sig om ansiktet och såg upp.

-” Jag är verkligen ledsen att det där skulle hända här.” han förstod inte, ville inte förstå... han ville att Bill skulle vara hel, eller så hel som en människa kan va. Hade han verkligen varit så naiv att han inte sett det? Han hade ju själv sett Bill efter att han varit i London där gud vet vad som hände, han hade själv sett Andreas och han hade själv läst tidningarna om hans förflutna.

Det fanns inte en chans att Bill inte skulle vara skadad efter allt.

-” Det är okej, jag förstår bara inte vad som startade det.” han såg på Marianne då hon öppnade sin mun för att kanske ge honom det svar han behövde:

-” Tom.. han har..” längre hann hon inte förrän det hördes en krasch ifrån nedervåningen och han insåg att hans mamma skulle kräva en förklaring. Han suckade och ställde sig upp, han lät en hand stryka Marianne över ansiktet och sa:

-” Gå och lägg dig, använd öronproppar för det här ska du inte behöva höra.” hon verkade vilja protestera men han skakade på huvudet. Med ett litet leende så kramade han hennes axel innan han gick ner för trapporna.

Simone såg förstörd ut, Gordon såg bara ut som om han blivit slagen i ansiktet- vad som var bättre kunde inte Tom avgöra. Vilket som så oroade han sig för vad som skulle hända då Simone såg upp på honom med oroliga ögon, han visste inte vad han skulle säga.

-” Hur är det med honom?” frågade tillsist Gordon och bröt tystnaden. Tom ryckte på axlarna och satte sig på en stol så han skulle slippa koncentrera sig på att stå upp när helvetet bryter ut.

-” Han somnade så jag antar att han är rätt trött.” de båda vuxna nickade, då kom det som Tom visste att Simone inte skulle kunna hålla inne.

-” Ni är väldigt lika.” han nickade och det blev tyst en stund, Tom fingrade lite på tröjan innan han tillsist sa:

-” Ja.” han kände två ögon stirra på honom och han såg ner på sina händer innan han fortsatte.

-” Jag kan gissa vad ni tänker och svaret är: ja.” han vågade inte se upp, inte ens när han hörde vattenglaset Simone hållit i handen landa i diskhon med en smäll.

-” Tom...” började Gordon men Simone avbröt honom:

-” Så när du letade i lådorna efter bilder så behövde du.. bevis?” han nickade och kunde rent av höra andetaget som Simone tog. Han hörde henne muttra något till Gordon som muttrade tillbaka.

-” Vilka bevis har du.” ja vad hade han? Halsbandet de båda för tillfället hade runt halsen och en känsla?

-” Mamma....” försökte han men han visste att nu hade det börjat.

-” Nej Tom, se på mig!” mot sin vilja så såg han faktiskt upp och fann att hans mamma blängde på honom.

-” Jag är inte intresserad av dina teorier eller hur lika ni är, mitt barn dog!” han suckade. Hans mamma var i vanliga fall en av de coolaste man kunde hitta men när det gällde smärtsamma förändringar så var hon envis och tjockskallig.

-” Uppenbarligen inte.” hur han än ville så kunde han inte visa någon sympati för hennes chock eller ens skänka en tanke på att under två dagar hade hennes pappa dött och hennes döde son återuppstått. Han kunde inte hjälpa det utan började brusa upp, Bill var hans ansvar och Simone fick inte ignorera hennes bit i det hela.

-” Tom, han må va lik dig men gud förbanne honom om han kommer ner och säger att han är min son.” han ville gapa av chock men istället så kunde han känna hur något började brinna inom honom.

-” Är du allvarlig? Efter allt han har gått igenom så tänker du inte ens försöka.”

-” Du går på en väldigt tunn tråd Tom.” han himlade med ögonen.

-” Jag skiter i trådar, du verkar inte fatta vad du säker! Lyssna på dig själv!” försökte han men han började känna sig yr, hans känslor gick upp och ner. Han ville gråta, skrika, skratta och slå en vägg... Han var sjutton han skulle inte behöva försöka övertala sin mamma att Bill var en del av deras familj.

-” Tom... ” började Gordon igen men blev återigen avbruten.

-” Han ska ut!” Tom spärrade upp ögonen och såg på henne, orden fastnade i munnen och innan han visste ordet av så hörde han:

-” Ingen fara, jag är redan på väg.” han vände sig om och hann precis se sin bror gå ut genom ytterdörren.

-” Han ska ut!” han behövde inte ens tänka innan han reagerade, fötterna gick fort mot dörren och han drog på sig jackan innan han svarade:

-” Ingen fara, jag är redan på väg.” utan en blick tillbaka började han gå, det var kallt ute men inget kändes lika kallt som i hans hjärta.

Han hade aldrig somnat ordentligt och vaknat då Simone höjt rösten, han hade inte haft en aning om hur hon hade reagerat men det hade låtit som om hon var glad. Efter att ha bestämt sig för att hjälpa sin bror så gick klev han upp, tyvärr kom han inte längre än till trappan då han hörde det sanna samtalet.

Han knöt sin näve medan han gick, kylan gjorde inget för hans hals och luften blev dimmig då han andades ut.

Oönskad, han insåg att det var precis det han var och hur kunde han lägga någon skuld på dem?

Vem skulle vilja ha någon som han.

Länge stirrade Tom på dörren efter att den hade stängts, hjärtat skrek åt honom att resa sig och springa efter men kroppen lydde honom inte. Huvudet sa lugnt åt honom att Bill inte skulle vilja prata med honom, att han behövde sin tid att lugna ner sig.

-” TOM!” han bet sig i läppen och vände sig sakta om, blicken han gav Simone sa allt.

Besvikelse

Ilska

Förvirring

Sorg

Och svek.

Simone öppnade tveksamt munnen men han ville inte höra det, sakta reste han sig upp och gick mot sitt rum utan ett ord till.

Hans föräldrar förtjänade inte att höra sanningen längre.

Trött klev han in i sitt rum, huvudet hade börjat värka och när han lät kroppen vila mot madrassen så dröjde det inte länge förrän han föll in i en drömfylld sömn.

Hopplöshet rann över honom då han öppnade dörren och klev in i huset, inne var det nästan lika kallt som ute men han brydde sig inte. Han ville gå tillbaka nån månad i tiden då han fortfarande kunde stänga av allt, han ville lägga skulden på Tom och Sam.

Tom och Sam som tvingade honom att känna varenda jävla liten grej.

Men han kunde inte.

Istället la han skulden på de avslagna elementen i huset, något han faktiskt kunde göra något åt. Han började vrida på ett element i hallen och gick sedan mot vardagsrummet, som vanligt så var det ett av husets mörkaste rum eftersom Anders gillade att sova där under nätterna. Han gick mot ett av fönstren där gardinen var fördragna, snabbt särade han på den och började vrida på elementet under fönstret.

-” Vilken trevlig överraskning.” Rösten var sömnig och kanske med spår av alkohol i sig men den fick honom att hoppa till och vända sig om.

Det var inte sant.

-” Du skulle vara i England.” stammade han, det kändes som om allt slog ner över honom på bara sekunder. Hur allt hans skydd försvann, likt en våg som lämnar stranden. Han backade upp med ryggen mot fönstret och önskade att han kunde bli ett med väggen. Han följde Anders med blicken då han sakta reste sig från soffan, en cigarett bakom örat och iförd sin kostym, det dröjde inte länge förrän han bara var ett par meter bort,

-” Något Simone Kaulitz sa fick mig att ändra mig i sista minuten.” Kunde hon ha berättat? Rädsla flög genom honom, tänk om han visste vart Marianne var...

-” Billi... Var har du gömt min gravida fru?” han höll nästan på att andas ut av lättnad, var det allt Simone hade berättat? Andan höll han ändå kvar, för... hur han än vände och vred på det så visste Anders vad han hade gjort och det var han som stod framför honom.

-” Jag såg aldrig vilket plan hon klev på.” ljög han med så mycket trovärdighet han kunde, båda visste att det mycket väl kunde vara sant. Att Bill med flit aldrig ens tittade på biljetten för att inte Anders skulle kunna kräva det ur honom.

Anders verkade köpa det, eller i alla fall för tillfället... Ilskan som stod skrivet över hans ansikte gick inte att ta miste på.

-” Simone sa en annan sak...” började han och blodet började sakta frysa till is i Bills ådror, han kunde inte förneka att han var rädd, livrädd men vad kunde han göra? Han ville så gärna bara tänka sig bort och låta allt som sas försvinna, blockera ut vad han visste skulle hända.

Tanken i sig tvingade nästan fram tårar i hans ögon.

-” Vad har jag lärt dig om bögar Bill?” han såg snabbt upp och fann det djävulska grin som broderade den vuxnes läppar, han kände hur rysningar gick längs ryggen.

-” Att de är slöseri med luft...” viskade han och såg ner i golvet.

-” Vad säger du då om att knulla Simone Kaulitz bögige son?” Tom? Det var så mycket som var fel med den meningen men faktumet att Anders hade tolkat det hela på det sättet var värre.

-” Det är inte...” längre hann han inte förrän Anders korsat golvet och drämt till honom över kinden, det brände till lite men det skulle kännas som ett myggbett i jämförelse med vad som skulle komma.

-” Så du gillar kuk, eller hur?” han försökte skaka på huvudet men en hand tog tag om hans hår och tvingade honom ner på knä. Knäna kändes som de skulle brista då de hårt slog emot det hårda trägolvet och han andades in snabbt för att inte ge ifrån sig ett ljud.

Men ljuden kom ändå då Anders började knäppa upp sitt bälte med ena handen samtidigt som den andra tryckte Bills ansikte mot det fortfarande jeansbeklädda skrevet. Han försökte backa undan men Anders tryckte honom närmre och stönade, han kände hur tårar samlades i hans ögon.

Han skulle inte klara av det här.

Inte en gång till...

När Jeansen tillsist föll ner till den vuxne fötter så föll den första tåren ner för hans kind och han viskade:

-” Snälla... slut...” längre hann han inte förrän Anders fortfarande kalsongtäckta lem fördes in i hans mun, hårt och precis mot hans kräkreflex. Han böjde sig fram för att inte spy och kände lättat hur lemmen drogs ur hans mun, men såg med skräck hur kalsongerna sakta fann sin väg ner för benen. Han stängde munnen och bet ihop, han skulle inte... Han vägrade!

-” Öppna munnen Billi...” han ignorerade det men kände snart en hans runt sin haka som tryckte mot hans tänder.

-” Öppna munnen och jag lovar att det kommer göra mindre ont.” han kände hur blodssmaken spred sig i munnen då tänderna blev intryckta av greppet.

Allt han kunde göra var att öppna.

-” Duktig pojke....” det förvånade honom att någon kunde bli så tänd av någon så äcklig som han själv. Han var äcklig och smutsig och ändå blev han refererad till en pojke, ett barn som fortfarande hade sin oskyldiga själ kvar och ett rent sinne. Han gjorde allt för att inte se på den lilla buske av hår framför honom, ett litet försök att hålla mentaliteten kvar.

-” Så jävla bra Billi...” stönade Anders och en speciellt hård stöt irriterade hans kräkreflex igen och han kunde känna hur försatsen fann sin väg ner för hans hals.

-” SNÄLLA!” fick han fram men föremålet i hans mun dämpade skriket men Anders log bara.

-” Det är så mycket bättre när du ber.” han juckade fram och tillbaka allt hårdare och kräkreflexen skrek av misshandel då stötarna fortsatte, Bill ville inte att det skulle hända men ändå kände han hur det sakta kom upp för hans hals och snart kom det ut ur hans mun.

-” VAD I HELVETE!” fötterna skrapade i golvet medan kroppen flög hopplöst genom rummet och in i väggen, stjärnor störde hans syn men de gjorde honom inget. Lite fler stjärnor så kanske han skulle försvinna in i mörkret.

Tårarna fortsatte falla mot hans vilja, han ville inte gråta och han ville inte vara svag.

Han ville dö.

Han ville ligga ner någonstans där allt var tyst och sakta känna hur livet lämnade hans kropp, hur lystern i ögonen försvann och hur hjärtat slog långsammare.

En spark mot huvudet tvingade honom att kippa efter andan, hans redan retade luftvägar fick honom att kasta sig fram i en våldsam hostattack.

-” VA FAN HÅLLER DU PÅ MED?” Anders röst fortsatte skära genom rösten men Bill slutade höra, han stängde av och kände återigen vågor av blod komma upp ut hans mun. Han kunde känna hur hans byxor blev ned dragna men han kunde inte göra något, han var helt hjälplös mot smärtan dom nästan delade honom i två då Anders placerade sig bakom honom för att avsluta det han hållit på med. Han hörde snart hur stönanden lämnade mannens läppar och undrade för en sekund hur han kunde känna lust efter att ha spya på sin skjorta.

Sakta började stjärnorna för hans ögon bli allt fler då han kämpade efter syre, syret som knappt nådde hans lungor när hostan ökade.

Trycket bakifrån lämnade honom men det märktes knappt.

Något som kändes som en handduk föll över honom och han hörde Anders säga:

-” Städa, när jag kommer hem väntar jag mig att Marianne öppnar dörren. Förstått?” han kunde inte svara, det lilla syre han fick i sig gick raka spåret till hans lungor.

Ytterdörren slog igen och han lämnades åt sitt öde.

Synen kom och for allt eftersom han hostade kroppen kändes allt svagare och svagare.

Den sista tåren som föll var inte för smärtan.

Inte för förnedringen.

Inte för hostan.

Inte för ångesten.

Utan för glädje.

Glädje över att för första gången få en önskan uppfylld.

Han kände hur livet sakta lämnade honom och lät sina ögon falla igen.

Tom satte sig upp, klockan var inte mer än två på dagen, ändå kände han sig klarvaken. Smärta fyllde hans bröst då han torkade bort svetten från pannan och insåg att hans händer skakade.

Ångest.

Han försökte andas lugnt men insåg att det var bortom hans förmåga, drömmen han hade haft var bortglömd. Men känslan vilade kvar och den spred panik och olika behov hos honom.

Det var känslan av att vara halv...

Tårar fanns i hans ögon då han driven av känslor reste sig från sängen, han hade svårt att andas normalt och händerna skakade obarmhärtigt. Han visste inte vad behovet inom honom stod för och det oroade honom, han behövde komma ut, han behövde luft.

Han drog en hand över ansiktet, händerna kändes så kalla och torra mot hans hud och han suckade tungt. Han skulle göra vad som helst för att tyngden i bröstet skulle lätta.

Trött drog hans på sig sin tröja och rättade till håret innan han gick ner för trappan så tyst som möjligt för att inte störa sin mamma, det gick ju jätte bra...

-” Tom? Vart är du på väg?” han suckade men fortsatte bara gå mot hallen då han ropade över axeln:

-” Ut!” han kunde höra hur en kaffekopp placerades hårt på bänken.

-” Du tänker gå efter honom? Du tänker prata med Bill!” Simone lät arg och hennes röst var giftig, en glödlampa tändes inom honom och något tryckte honom framåt.

-” Det var inte min tanke men nu när du sa det så låter det riktigt bra! Jag tror ja ska gå och prata med min BROR, tack mamma.” sa han med ironi i rösten och med minst lika mycket gift. Han tryckte ner handtaget för att gå ut då han hörde:

-” Din bror är DÖD Tom!”

-” Det låter som du hoppas på det.” bet han tillbaka och gick ut i kylan innan Simone kunde svara. Kylan skrapade direkt mot hans ansikte och han mindes att Bill inte gått ut i mer än en jacka och sina mjukisbyxor, han rös vid bara tanken och skyndade sig framåt.

Tanken på att se Bill hade lättat lite på klumpen i magen.

Så här precis framför Bills dörr så kunde Tom utan tvekan berätta att hans mage kändes tyngre än vanligt och hjärtat slog ovanligt sakta.

Det var verkligen svinkallt ute och därför förvånades han av att Bills ytterdörr stod öppen på vid gavel, planerade han att frysa ihjäl? Tom skakade på huvudet och försökte också skaka av sig obehagskänslan han bar på då han gick in och stängde dörren efter sig.

-” Bill?” inget svar så han gick längre in i huset, kanske kunde han träffa Anders och fråga honom om han visste vart Bill var.

-” Hallå, är det någon hemma?” han kände sig som en inbrottstjuv då han fortsatte in i huset men han kunde höra en radio spela lite längre in där han misstänkte att det antingen var ett kök eller ett vardagsrum. Oförskämt insåg han att han lämnat skorna på så han gick tillbaka till hallen och lämnade dem, fötterna protesterade åt den plötsliga kylan men det var inte mycket han kunde göra.

Han funderade över om det var möjligt att det var kallare inne än ute.

-” Bill?” irriterad över att han inte hade Bills nummer så greppade han mobilen i fickan Yrsel kom i vågor över honom och huvudet verkade bulta envist bakom hans ögon, han suckade och gned sig i pannan.

-” Hallå?”

I have given, I have given and got none.

Still I'm driven by something I can't explain.

It's not a cross, it is a choice.

I cannot help but hear his voice.

I only wish that I could listen without shame.

 

Han kände igen låten som gick på radion och bestämde sig för att leta reda på vart radion stod, kanske skulle han hitta Bill då. Han misstänkte att Bill slagit på radion och sedan kanske somnat till den, han ville inte väcka honom men han behövde verkligen prata med honom.

Tillsist blev ljudet av låten starkare och han insåg glatt att det var bakom dörren han nu hade framför sig.

Han slungades framåt av den plötsliga smärtan bakom ögonen och han tog sig för ansiktet.

-” Helvete...” mumlade han men lika fort som den kommit så lämnade den honom med bara ett irriterade dunkande vid tinningarna. Han skakade på huvudet och la förvånat handen på dörrhandtaget, huvudvärk var inte att leka med....

-” Bill?” han öppnade dörren och kikade in, där inne vid ett fönster stod radion men det var inte det som fångade hans uppmärksamhet.

Det var lukten, det luktade som om något lämnat ättika och ruttet kött i värmen, han rynkade på näsan och öppnade dörren helt.

Han frös.

Han blinkade.

Men hjärnan ville inte koppla vad han såg.

På golvet låg en person i en söndertrasad tröja och halva kroppen var täckt av en blå handduk, huvudet var vänt bortåt och badade i vad som liknade blod. Golvet i rummet var täckt av röda fotspår och mot fönstret kunde han även se källan till lukten- spya.

Men det var inte allt viktigt, det som var viktigt var personen som inte alls rörde sig.

Kroppen reagerade automatsikt då han drog upp mobilen ur fickan och ringde larmcentralen, en kvinna svarade mjukt men han klarade inte av att säga det han försökte få fram.

-” Min bror...” viskade han och försökte förtvivlat få fram orden men huvudet och kroppen samarbetade inte.

-” Min bror rör sig inte... blod..ambulans...” viskade han igen och kvinnan verkade trycka på ett par knappar.

-” Andas din bror vännen.” han tog ett par försiktiga steg framåt, han kände sig flera år yngre, som om han egentligen borde hålla sin mammas hand då han gick fram. Han la ner telefonen en bit ifrån sig innan han försiktigt ruskade om Bill.

-” Bill?” sakta kände han hur hans sinnen började vakna till liv.

-” Bill kom igen!” han började inse vad som hände och glömde helt bort telefonen en bit bort. Han började vända den medvetslöse men fann att blodet och ansiktet torkat fast mot golvet, han började snabbt pilla bort det som satt fast värst och vände på Bill helt.

-” Åh herre gud...” Om det inte vore för att ansiktet var täckt i så mycket blod så skulle det vara lättare att se hur många blåmärken och sår det fanns förutom de riktigt stora.

-”Är du kvar.” Uppgiften han fått kom tillbaka till honom och nervöst förde han sin hand över Bills lunga och väntade, han böjde sig över Bills mun och väntade- inget hände.

-”Bill?” viskade han... tårarna samlades i hans ögon och han letade försiktigt efter den puls han så gärna ville hitta.

-” Han andas inte!” skrek han i telefonen då han tog upp den.

-” Har han..”

-” Hans puls slår inte! FAN! BILL!”

-” Ambulans är..” han slängde mobilen i väggen och verklighetens känslor slog emot honom.

-” Nej Bill! Fan du får inte göra så här! Du får fan inte göra så här! Inte när jag precis hittat dig!” han torkade sig om ögonen och drog upp Bill högre i sin famn, men något inom honom sa honom att han gjorde fel.

HLR.

Han försökte samla sig tillräckligt för att göra det han lärt sig så han la ner Bill på golvet och knäppte sina händer.

Gud, finns du där uppe så snälla hör mig...

Han var rädd att börja kompensera eftersom han visste vilket skick Bills revben varit i och säkert var igen, men han insåg att det spelade ingen roll.

1...2...3...5...10....20...30 och blås.

Han böjde sig ner och satte sina läppar mot Bills torra och och blåste, han kunde se hur bröstkorgen höjdes så han visste att han gjort rätt. Han drog sig undan och hämtade luft innan han gjorde samma sak igen.

-” Bill snälla...” tår efter tår föll från hans ansikte och blötte ner Bills tröjbeklädda bröst. Han var faktiskt glad över att Samhället var så litet för snart kunde han höra sirener en bit bort.

-” Snälla Bill... Dom kommer snart.. kom igen...” bad han i en viskning mellan tårarna. Hans vrister hade börjat verka mellan kompensationerna men det kunde han inte bry sig om, allt han ville var att få höra det där stora andetaget som skulle ge ett tecken på liv.

-” Vi är här!” skrek han då ambulansmännen äntrade huset.

Andetaget kom aldrig och orden han hört på morgonen blev verklighet.

-” Din bror är DÖD Tom!”