Make a wish

 

 

Jag vet inte om det finns något som styr vilka önskningar som uppfylls.

Tandfen, anden i lampan, tomten? Alla är personer som många anser som påhittade.

Något som däremot inte är påhittat är programmet, Make a Wish- ett program som försöker uppfylla barns önskningar.

Den här gången handlar det om elvaåriga Lejli Hanson, ett barn med styrka bortom dess like.

I flera år har hon kämpat mot cancern och alltid rest sig när hon fallit som hårdast, alltid lett för bättre tider.

Idag är den dagen som hon får sin önskan uppfylld, en hel dag och konsert med Tokio Hotel.

 

Bill fingrade smått nervöst på tröjkanten innan han kände att mohawken stod upp som den skulle och rätade till en av kedjorna på byxorna. Han visste att han inte var den ende i bandet som var nervöst, Tom pillade hela tiden med flätorna, Gustav med glasögonen och Georg sms:ade med sin flickvän. Han trodde också att de va nervösa över samma som han, att flickan som kom in skulle vara så sjuk att hon knappt kunde stå, inget hår, ingen livsgnista och mörka ringar under ögonen.

Att hon tappat livsgnistan var han mest rädd för..

Nejdå, han var inte rädd för henne, men för vad hon kunde få honom att känna och skuldkänslan över vad hon får gå igenom medan han själv lever livet.

 

En lätt knackning på dörren fick honom att hoppa till och rikta uppmärksamheten mot dörrhandtaget som sakta trycktes ned. Han tog ett djupt andetag innan han ställde sig upp för att ta emot henne, en blick på klockan sa honom att den var kvart i tio och hon var tidig.

Han antog att det var mamman som kom in först eftersom hon såg ut att vara i trettioårsåldern, flickan som kom efter henne kunde inte heller vara Lejli- hon gick helt själv. Så nästa person var tvunget vara henne!

Nästa person som kom in var Tobi och Bill tappade hakan när han förstod att lilla Lejli i själva verket var den glada flickan framför honom.

Hon var inte i närheten av vad han hade föreställt sig, de gröna ögonen lyste av liv och glädje, långt brunt hår låg över axlarna och hon gick alldeles själv. Han log.

 

-” Hej, jag är Bill och jag antar att du är Lejli Hanson?” Hennes ögon lyste upp när han nämnde henne vid namn och hans eget humör sköt genast i toppen.

-” Hej!” De övriga i bandet presenterade sig med lika stora leenden som Bill och efter ett tag så började Lejli skruva på sig. Bill skrattade och såg henne i ögonen.

-” Kan jag få en kram?”

-” JA!”

 

En timme senare så satt det lilla gänget med varsin mjukglass i handen och pratade, mest Bill och Lejla men de andra sa något lite då och då.

-” Jag önskar att jag också hade en tvilling! Då skulle jag aldrig behöva oroa mig för att vara ensam!” Bill log och gav Tom en kärleksfull blick innan han sa:

-” Vi har pratat om oss skitlänge, jag vill höra om dig.” Hon fnittrade och Bill skrattade när han såg hur hon blev röd i ansiktet.

-” Jag vet inte vad jag ska berätta..” Hon gömde ansiktet i händerna och Bill såg på de andra som såg medlidsamt på henne samtidigt som de försökte hålla skratten borta från att ljudsättas.

-” Vad brukar du göra på fritiden, din mamma sa att du spenderade mycket tid till att skriva?” den sjuka flickan log och flyttade undan händerna.

-” Ja, jag är precis som du! Men jag skriver en bok, inte låtar.”

-” Jasså, vad handlar den om?” Hon rodnade igen och såg ner i sitt knä innan hon tog mod till sig och sa:

-” Om mig.. cancern.. om hur det är att alltid vara rädd att varje dag är min sista... Och hur man kan hjälpa andra barn.”

-” Åh...” Bills hjärta skar, han var säker på att de andra kände likadant, men innan han hann säga något mer så sa flickan:

-” Nej nej, du får inte vara ledsen för min skull! Jag kommer vinna över min cancer, även om jag så är en på tusen så ska jag vara den ena.” Bill log sorgset, hennes mamma hade förklarat att Lejlis chans att överleva var väldigt liten. Ändå så satt hon här framför honom med ögonen som sken starkare än solen och liv i varenda cell.

-” Lejli, du är inte alls om jag... Du är så mycket bättre.”

 

De sista tonerna av Humanoid klingade ut och Bill stod lyckligt längst fram på scen, fansen skrek och han skrattade innan han skrek i micken.

-” Tack så mycket!” han gick långsamt tillbaka mot sitt band där de stod mitt på scen, han gav dem en frågande blick och de nickade.

-” Som ni kanske vet så var det där vår sista låt, men ikväll så har vi bestämt oss för att göra en till.”

skriken var öronbedövande och Bill försökte be dom att lugna sig innan han sa med den mjukaste röst han hade:

-” Idag mötte jag någon som för alltid kommer att förändra min syn på livet. Den här personen visade att hur tufft det än är så ska man alltid leta efter ljuspunkter, för även om de är få och små så finns dem. Kan jag få be att Lejli Hanson kommer ut på scen?” Han hörde skrik, han hörde flämtningar men allt han såg var Lejlis förvånade ansikte när hon sakta kom ut på scen fram till hans utsträckta hand. Han såg sig snabbt om och kunde bara se leenden på bandets läppar och tår blandade leenden hos fansen.

Lejli verkade hålla hårt i sin svarta tröja, han hade hjälpt henne att hitta kläder som var väldigt lik hans egen stil.

Hjärtat slog snabbare för varje steg närmre hon tog och han började överrumplas av alla de känslor som kom mot honom. Det han tidigare hade tänkt säga var som bortblåst, han kunde inte heller forma tankar eller ord i huvudet. Han kunde bara känna, han kunde känna allt som hon berättat för honom den dagen.

Om hur hon först bett dem att döda henne när hon fick återfall av cancer för ett år sen, att hon började skriva sin bok för att informera om hur det verkligen är, hur hon såg två av sina sjukhus kompisar dö... Till och med om när hennes pappa lämnade dom när det blev för svårt...

Ändå log hon när hon kom ram till honom, Bill sökte hennes blick.

När han fann den så fann han inte bara hennes vackra gröna ögon, utan även de ord han tappat.

-” På så kort tid så har du sett till att förändra våra liv brutalt...” han talade direkt till henne, omvärlden hade försvunnit.

-”... din styrka lyser upp och för det vill jag tacka.” han såg hur tårar formades i hennes ögon.

-” och jag vill att du ska vet, att vi.. alltid kommer att vara by your side..” han fick svälja sin egna klump i halsen när han såg hur två tårar fann sin väg ner för hennes kinder.

Introt började och han gick ner på knä framför henne så han kom i hennes ögonhöjd, orden som föll ur hans mun var bara riktade mot henne.

 

-” I'm by your side... Just for a little while.. we'll make it if we try.” Hans armar fann sig runt hennes i slutet av låten, tårarna han kämpade emot fick falla och han hörde hennes snyftningar i nacken.

Just då önskade han inget hellre än att få hålla om henne... Lyfta hennes börda.

 

Två månader senare så satt Bill med ett kuvert i handen, Tom höll hans andra. Tysta tårar föll ner för hans ansikte, men ändå var de inte sorgsna...

 

Mr. Bill och Tom Kaulitz.

Hej, jag är Katrin, Lejlis mamma. Det är svårt att säga det så jag skrivet det istället. Igår, den 23:e september så drabbades min dotter av lunginflammation. Hon klarade det inte.

Anledningen till att jag skriver är för att hon ville tacka så mycket för att ni uppfyllde hennes önskan. Som ni ser så finns det mer än bara mitt brev i det här paketet.

Jag vill också tacka, för att ni gav gnista till den glöd hon hade.

Med varma hälsningar Katrin Hanson

 

Bill snyftade och tog upp boken mellan sina händer innan han såg på Tom som också hade små tårar i ögonvrån. Bill drog in andan för att säga något, men han fick inte fram orden. Istället såg han Tom dra med handen över bokens framsida och säga:

-” Make a wish, av Lejli Hanson.”

 

 

 

Tom höll darrande Bills brev i sina händer.
Han läste det om och om igen, men kunde inte förstå!

Världen var i krig. Tyskland, Ryssland och några mindre länder mot USA och Kanada.
Ingen riktig anledning till kriget fanns inte, eller tycktes aldrig komma fram.
Tom och Bill var bara arton år när dom tvingades in på kontroll. Att de spelade i bandet Tokio Hotel (som turnerat två gånger i tyskland och släppt ett album) spelade ingen roll.
” Man ska tjäna sitt land i krig”.
-” De var säkert någon smart idiot som kom på det!” Sa alltid Tom.
Tom hade sedan en bilolycka problem med ryggen, och de andra två i bandet Georg och Gustav som var med i samma olycka hade knä problem. Så ingen av de fick delta i kriget.
Men Bill, Bill hade inga problem som kunde orsaka att hans kropp svek honom i ett avgörande mellan liv och död.
Bill och Toms mamma Simone var gravid, och skulle få i juli. Så för att få en lugnare tillvaro så flyttade Kaulitz familjen och G: Na till Sverige.
Bill skickades på militär träning. Och trots hans taniga kropp så klarade han den ändå så pass bra att efter bara en månad så skickades han ut på fält. Den 1maj med andra ord.

Tom höll darrande Bills brev i sina händer.
Han läste det om och om igen, men kunde inte förstå!
Det var nu fyra månader sedan Bill skickades ut på fält, och en månad sen han skickade brevet.
”Varje brev kan vara mitt sista.”
Tre dagar efter att Tom fått brevet så läste han tidningen.
”Den tyska enheten E72 Jämnades idag till marken vid en amerikansk flygbombning.
Alla svenska soldater och soldater med familjer i Sverige kommer att återvända till Arlanda den 1:a augusti. Men hittills så har man bara hittat elva överlevande…”

Tom
Jag läste inte längre. Hela min värld hade rasat samman.
”Bara elva överlevande.”
Bill kunde vara en av dom.
1:a augusti kom och jag tillsammans med mamma begav mig till Arlanda.
Vi fick vänta i flera timmar på planet. När signalen av att planet äntligen anlänt så hoppade mitt hjärta.
Det var så packat med folk att jag inte kunde se om Bill steg av planet eller inte. Mamma började må illa så en vakt förde henne till en bänk och sen mig till en kö. Jag hade tur för det var bara fem personer framför mig och snabbt bildades det en kö bakom mig!
En man med uniform satte sig vid ett bord där kön började och tog fram en laptop, och den första i kön ficksvar på sina frågor.
En kvart senare var det min tur.
-” Namn, personnummer och ev. millitär”namn” på den ni söker.”
-” Bill Kaulitz, 1989- 09- 01. BK1.”
Mannen knappade lite på datorn sen såg han upp.
-” Jag är ledsen min vän men man har inte hittat BK1: s kropp. Man vet bara att bomben släpptes fyra meter från hans tältplats. Han hade ingen chans. Den enda överlevande från den enheten är AJ1. Han står där borta.
Han knyckte på huvet åt en kille lite längre bort.
Kille vände sig då om och såg på mig.
I den stunden så kunde jag inte andas, min Bill är borta och kommer aldrig tillbaka.
Det känns som man sjunker och aldrig når botten.
-” Tom? Tom Kaulitz?”
-” Ja det är jag.”
AJ1 stod rakt framför mig.
-” Hej jag heter Adam, jag kände Bill. Han har berättat om dig.”
”Jag vet bara att han heter Adam” Orden från Bills brev ekade inom mig.
-”Var han med dig när ni bombades?”
-” Jag är så ledsen men han var i lägret..” Men han ville att jag skulle hälsa dig en grej.”
Jag nickade och Adam lutade sig nära mig och viskade:
-” Ich bin da meine brüder, an deriner seite für immer!
Du weiss, wenn nichts mehr gehts will Ich ein engel sein fü dich allein.
Ich bin nicht tot, Ich bin deine engel.
Ich will dursh den monsoon gehen fü dich.
Leb deine leben. Ich liebe dich! det är inte gramatiskt rätt, mne jag minns bara på ett ungefär.”

Tårarana strömmade nerför mitt ansikte.
Det är en månad sen Bills ord strömmade ur Adams mun.
Idag är det den 1:a september och det är min och Bills födelsedag.
Vi blir nitton, eller jag blir och Bill skulle ha blivit.
Sorgen håller på att knäcka mig, varje dag står jag på broräcket eller håller rakhyveln i min hand. Men jag kan inte.
Bill ville att jag skulle leva. Men det är så svårt och så hårt.
Varje dag sitter jag med hans brev i mina händer och hans ord i mitt hjärta.
Utan Bill får jag svårt att andas.
Utan Bill kan jag inte se klart.
Utan Bill kan jag inte känna smak eller lukt.
Utan Bill så måste mitt hjärta kämpa för att slå.
Jag var helt ensam i huset när en knackning hördes på ytterdörren.
Bills saker skulle återlämnas så det var killen som skulle göra det som kom.
Jag torkade bort tårarna och öppnade.
Där ute stod en ung kille i uniform på kryckor.
han hade svart långt hår som räckte ner till axlarna. När jag mötte hans blick så såg jag in i ett par chokladbruna ögon, precis som mina.
Det kan inte vara sant!
-"Bill.."
-Jag lovade ju att komma hem igen Tom!.....

"Du är död, du kommer aldrig tillbaka...."
Jag ser mig själv i spegeln, mina ögon är röda och fulla av tårar.
Sakta låter jag mina knän ge vika och hårt faller jag ner på golvet på knä.
Knäskålarna gör ont, riktigt ont. Men smärtan av att du är borta vinner nog den tävligen.
Tyst skrattar jag för mig själv i tårarna. Du älskade att tävla, du ville vara bäst! Dom andra två i bandet tyckte att det var kul, det gjorde även jag.
Jag älskade att se ditt hår falla ner efter axlarna, och när vi spelade hur dina ögon lyste av energi från publiken.
Sakta ser jag ner på rakbladet i handen. "Det ska få ett slut nu".
Mina armar är redan fulla av ärr. Dom är mitt bevis på hur mycket jag älskade dig!
Jag tar rakbladet i höger hand och för den mot min vänstra under arm.
Jag trycker det hårt mot den tunna huden sen drar jag till.
Jag ser hur blodet rinner ut på golvet och börjar tänka på dig.
Mins du när vi var mindre och började med musik? Du älskade det verkligen! Så fort vi träffade dom andra två började vi spela upp inför publik.
Jag älskade verkligen hela dig, du var den person som var mig närmast! Den person som förstod mig, den person som lät mig vara mig själv utanför kändiskapet. Du var verkligen allt för mig.
Tänk det är två veckor sen du försvann, en man tog ditt liv när vi stod på scen. Du blev skjuten och föll. Jag kommer alltid att han den delen estsad fast i hjärnan, när du faller. Hur ditt blod sprids över scenen och alla skriker. Hur du viskar att låta dig gå när jag håller dig i min famn och gråter.
För en vecka sen sänktes du ner i jorden. Det är svårt att föreställa sig, förstår du? Svårt att inse att ens andra halva ligger en bra bit under jorden. Att jag aldrig ska få känna din närhet igen.. Jag kan bara inte förstå det.
Din begravning var så vacker. "Hilf mir fliegen" Spelades på repeat under hela ceremonin. När det var min tur att säga hejdå till dig så kunde jag inte annat än låta tårarna falla. Även om jag vet att du inte hade velat att jag skulle gråta. Men jag kunde inte hjälpa det. Dina händer va så kalla och när jag kysste dig på pannan så gick rysningar efter hela min rygg. Du var verkligen död.
Irriterande nog så tyckte varenda reporter att vi passade väldigt bra ihop som par. Dom älskade att klippa ihop bilder på oss så det såg ut som om vi kysstes, du drog dig undan efter det, men jag fick dig att öppna dig för mig igen. Vi var aldrig ett par, men så nära varandra man kan komma. Som jag sa du var verkligen allt för mig och ska snart bli det igen, för jag känner hur yrseln börjar komma. Svagt öppnar jag ett öga bara för att se hur mycket blod som rinner från min uppskurna handled. Jag sitter verkligen i en sjö av blod.
Trött blir jag nu i liggande ställning och känner hur befrielsen kommer.
" Snart Georg är jag hos dig igen, min vän...."

Två veckor efter Georgs begravning orkade inte Gustav längre. Han och Georg hade verkligen blivit som bröder. Dom hade till och med börjat göra som Kaulitz- tvillingarna- Avsluta varandras meningar, tänka samma saker och veta hur den andre kände sig utan att se på varandra.
Tvillingarna var inte alltför förvånade över Gustavs självmord, dom sörjde men visste att Gustav aldrig skulle kunnat gå vidare.
På Gustavs gravsten står det "Wenn nichts mehr gehts, werd Ich ein engel sein. Fur dich allein."....

Killed in a Hate Crime

Han kunde inte andas, rädslan kröp under hans hud då de tog tag i hans armar och släpade honom bort från bilen. Hjärtat dunkade då han föll framstupa ner i det blöta gräset, smågrus och sten trängde in i händerna då han tog emot sig, knäna knakade obehagligt. Han skrek, de skrattade.

Adrenalinet pumpade i tre personers ådror, i deras på grund av spänningen och ruset. I hans... på grund av rädslan och ångesten.

Han skulle aldrig ha klivit in i bilen, han skulle aldrig trott på dem.

-” Jävla bög!” deras skor träffade honom i magen och han skrek när huden gav efter och smärtan spreds i honom. De skrattade igen.

De tog tag i hans händer och han drogs framåt, knäna släpade i marken och det lilla grus som fanns rispade upp hans bara knän. Varför hade han inte burit långbyxor? Han mådde illa, vätskan trängde på i halsen men istället för att spy så började ögonen läka. Salta tårar föll efter det smutsiga ansiktet.

I ett sista försök så skrek han så att lungorna brände, han skrek efter hjälp.

Men ingen hörde honom, de skrattade igen.

Två par hjärtan slog långsamt mot varandra, två synkroniserade andetag var allt som hördes i det annars helt tysta huset. Även hundarna i hallen låg helt tysta, de kanske inte förstod ord men de förstod definitivt känslor, sorgen.

Tårar föll från två identiskt bruna ögon, små skalv gick igenom deras kroppar. Sängen de satt i var varm men deras sinnen var kalla, deras hjärtan brustna. Ägaren till den yngre kroppen satt grensle över den äldres, med armarna om varandra så grät de tillsammans för vad de förlorat.

-” Jag kan inte fatta att han är borta, Tom...” sa den yngre och den äldre tvillingen drog honom bara närmre, de behövde varandra lika mycket som de behövde luft, särskilt nu.

-” Hur kunde dom? Han var vår vän... han.. FAN!” skrek den yngre grötigt och den äldre kände sitt hjärta brista ytterligare, han ville ta bort sin brors smärta men han var inte ens kapabel att dämpa sin egen.

-” Jag vet Bill, jag vet...”

Det knakade i handlederna då de våldsamt böjdes bakåt och bands hårt bakom hans rygg, i ett försök att dämpa smärtan lutade han bak huvudet mot staketet men det visade sig vara ett misstag.

Pistolens handtag träffade honom upprepat i ansiktet, smärtan blev för stod för kroppen att hantera och lungorna släppte iväg luft i ett skrik. Han försökte förtvivlat dra loss sina händer men de satt fast, återigen träffades han av pistolen i ansiktet och han kunde känna hur näsbenet krossades.

Munnen blev alldeles varm och kletig, värken dunkade men bedövade på samma gång.

Vad hade han gjort för fel? Var det han som var fel? Han önskade att han aldrig berättat vad han var, vad han kände och länge hade känt inom sig.

Varmt och metalliskt rann blodet in i munnen då han skrek på nytt, axeln slog emot marken då han föll. Med ett lågt stön försökte han rulla runt och begrava det varma ansiktet i det kalla gräset, men händerna bundna till staketet höll honom uppe och det gjorde även händerna som greppade hans tröja och drog upp honom i sittande igen.

Ansiktet dunkade då han om och om kände deras knytnävar i ansiktet, mot kroppen. Det gjorde ont, han hade ont. Hela kroppen var ett enda dunkande hjärta, för varje slag så kände han hur livet slogs bort.

Han undrade igen, vad hade han gjort för fel? Frågan fick han snart svar på...

-” Det här är vad AIDS- spridande, ogudaktiga äckelbögar som du förtjänar.”

Trötta, rödspränga och ljusgröna ögon stirrade rakt fram, rakt fram på föremålet som han ville slå sönder samtidigt som han ville hålla det tätt intill sig - som han gjorde med träpinnarna. Han kunde inte tro det, han kunde inte tro att någon kunde göra så och än mindre att en av hans närmsta, om inte den närmsta vännen- var borta. För vad?

För hat, för oförståelse och för okunnighet.

Kinderna var torra efter att gång på gång blivit blöta och saltade men han kunde inte hjälpa det, och vem kunde klandra honom? Han ville skrika, han ville slå något men framför allt så ville han backa tillbaka tiden. Han ville gå tillbaka några dar och göra om allt, hindra honom från att kliva in i bilen.

Men han kunde inte gå tillbaka i tiden.

Han kunde bara stirra på trummorna framför honom.

Trummorna som förlorat som rytm.

Varje andetag gjorde ont.

Varje hjärtslag blev svagare.

Varje kroppsdel dunkade i smärta.

De var borta, de hade äntligen lämnat honom ifred.

Tårarna hade lämnat sina spår efter de blodiga kinderna, men de föll inte längre.

Han var inte säker på hur länge han suttit där men det kändes som en evighet.

Han önskade att han hade berättat, berättat för alla att han älskade dem. Han hatade att veta att det var för sent.

Plågsamt öppnade han de svullna ögonen så mycket det gick då han hörde hur det prasslade i gräset bredvid honom.

Två par bruna ögon möttes då djuret kom närmre, dess förlåtande och lugnande blick kvävde hans ångest och smekte hans blödande hjärta.

Djuret la sig försiktigt en liten bit ifrån honom, deras ögonkontakt hölls tills dess att han inte längre klarade av att hålla dem öppna.

En sista tår föll och när den lilla droppen träffade marken så tog Gustav Schäfer sitt sista andetag.

Miljoner grät framför tv:n fyra dagar senare då nyheternas sändningstid började:
-” Den sjunde oktober så påträffades Gustav Schäfer från Tokio Hotel fastbunden vid ett staket utanför Magdeburg. Allvarligt misshandlad och knappt vid liv så fördes han till sjukhus men avled idag, den tolfte. Alla bevis pekat bara åt ett håll; att det här brottet begicks på grund av Gustav Schäfers homosexuella läggning. Polisens slutsats är att detta är ett hatbrott, ett liv som slocknat på grund av någon annans brist på förståelse. Den enda förståelse han hade den kvällen var hjorten som låg vid hans sida tills ambulansen hämtade honom... Vi hedrar hans minne och sörjer med hans nära.”