Killed in a Hate Crime

Han kunde inte andas, rädslan kröp under hans hud då de tog tag i hans armar och släpade honom bort från bilen. Hjärtat dunkade då han föll framstupa ner i det blöta gräset, smågrus och sten trängde in i händerna då han tog emot sig, knäna knakade obehagligt. Han skrek, de skrattade.

Adrenalinet pumpade i tre personers ådror, i deras på grund av spänningen och ruset. I hans... på grund av rädslan och ångesten.

Han skulle aldrig ha klivit in i bilen, han skulle aldrig trott på dem.

-” Jävla bög!” deras skor träffade honom i magen och han skrek när huden gav efter och smärtan spreds i honom. De skrattade igen.

De tog tag i hans händer och han drogs framåt, knäna släpade i marken och det lilla grus som fanns rispade upp hans bara knän. Varför hade han inte burit långbyxor? Han mådde illa, vätskan trängde på i halsen men istället för att spy så började ögonen läka. Salta tårar föll efter det smutsiga ansiktet.

I ett sista försök så skrek han så att lungorna brände, han skrek efter hjälp.

Men ingen hörde honom, de skrattade igen.

Två par hjärtan slog långsamt mot varandra, två synkroniserade andetag var allt som hördes i det annars helt tysta huset. Även hundarna i hallen låg helt tysta, de kanske inte förstod ord men de förstod definitivt känslor, sorgen.

Tårar föll från två identiskt bruna ögon, små skalv gick igenom deras kroppar. Sängen de satt i var varm men deras sinnen var kalla, deras hjärtan brustna. Ägaren till den yngre kroppen satt grensle över den äldres, med armarna om varandra så grät de tillsammans för vad de förlorat.

-” Jag kan inte fatta att han är borta, Tom...” sa den yngre och den äldre tvillingen drog honom bara närmre, de behövde varandra lika mycket som de behövde luft, särskilt nu.

-” Hur kunde dom? Han var vår vän... han.. FAN!” skrek den yngre grötigt och den äldre kände sitt hjärta brista ytterligare, han ville ta bort sin brors smärta men han var inte ens kapabel att dämpa sin egen.

-” Jag vet Bill, jag vet...”

Det knakade i handlederna då de våldsamt böjdes bakåt och bands hårt bakom hans rygg, i ett försök att dämpa smärtan lutade han bak huvudet mot staketet men det visade sig vara ett misstag.

Pistolens handtag träffade honom upprepat i ansiktet, smärtan blev för stod för kroppen att hantera och lungorna släppte iväg luft i ett skrik. Han försökte förtvivlat dra loss sina händer men de satt fast, återigen träffades han av pistolen i ansiktet och han kunde känna hur näsbenet krossades.

Munnen blev alldeles varm och kletig, värken dunkade men bedövade på samma gång.

Vad hade han gjort för fel? Var det han som var fel? Han önskade att han aldrig berättat vad han var, vad han kände och länge hade känt inom sig.

Varmt och metalliskt rann blodet in i munnen då han skrek på nytt, axeln slog emot marken då han föll. Med ett lågt stön försökte han rulla runt och begrava det varma ansiktet i det kalla gräset, men händerna bundna till staketet höll honom uppe och det gjorde även händerna som greppade hans tröja och drog upp honom i sittande igen.

Ansiktet dunkade då han om och om kände deras knytnävar i ansiktet, mot kroppen. Det gjorde ont, han hade ont. Hela kroppen var ett enda dunkande hjärta, för varje slag så kände han hur livet slogs bort.

Han undrade igen, vad hade han gjort för fel? Frågan fick han snart svar på...

-” Det här är vad AIDS- spridande, ogudaktiga äckelbögar som du förtjänar.”

Trötta, rödspränga och ljusgröna ögon stirrade rakt fram, rakt fram på föremålet som han ville slå sönder samtidigt som han ville hålla det tätt intill sig - som han gjorde med träpinnarna. Han kunde inte tro det, han kunde inte tro att någon kunde göra så och än mindre att en av hans närmsta, om inte den närmsta vännen- var borta. För vad?

För hat, för oförståelse och för okunnighet.

Kinderna var torra efter att gång på gång blivit blöta och saltade men han kunde inte hjälpa det, och vem kunde klandra honom? Han ville skrika, han ville slå något men framför allt så ville han backa tillbaka tiden. Han ville gå tillbaka några dar och göra om allt, hindra honom från att kliva in i bilen.

Men han kunde inte gå tillbaka i tiden.

Han kunde bara stirra på trummorna framför honom.

Trummorna som förlorat som rytm.

Varje andetag gjorde ont.

Varje hjärtslag blev svagare.

Varje kroppsdel dunkade i smärta.

De var borta, de hade äntligen lämnat honom ifred.

Tårarna hade lämnat sina spår efter de blodiga kinderna, men de föll inte längre.

Han var inte säker på hur länge han suttit där men det kändes som en evighet.

Han önskade att han hade berättat, berättat för alla att han älskade dem. Han hatade att veta att det var för sent.

Plågsamt öppnade han de svullna ögonen så mycket det gick då han hörde hur det prasslade i gräset bredvid honom.

Två par bruna ögon möttes då djuret kom närmre, dess förlåtande och lugnande blick kvävde hans ångest och smekte hans blödande hjärta.

Djuret la sig försiktigt en liten bit ifrån honom, deras ögonkontakt hölls tills dess att han inte längre klarade av att hålla dem öppna.

En sista tår föll och när den lilla droppen träffade marken så tog Gustav Schäfer sitt sista andetag.

Miljoner grät framför tv:n fyra dagar senare då nyheternas sändningstid började:
-” Den sjunde oktober så påträffades Gustav Schäfer från Tokio Hotel fastbunden vid ett staket utanför Magdeburg. Allvarligt misshandlad och knappt vid liv så fördes han till sjukhus men avled idag, den tolfte. Alla bevis pekat bara åt ett håll; att det här brottet begicks på grund av Gustav Schäfers homosexuella läggning. Polisens slutsats är att detta är ett hatbrott, ett liv som slocknat på grund av någon annans brist på förståelse. Den enda förståelse han hade den kvällen var hjorten som låg vid hans sida tills ambulansen hämtade honom... Vi hedrar hans minne och sörjer med hans nära.”