*-” NEIN!”

---

Klockan var inte mer än tio i elva när medlemmarna i Tokio Hotel vankade hem från efterfesten, en fest som Jonathan Grey tvingat dom att gå på.

Jonathan var där för att ersätta deras manager David, som var sjukskriven i två månader. Det rådde ingen tvekan om att bandet tyckte att han gjorde ett dåligt jobb, eftersom dom fick gå på tå hela vägen till hotellet från festen, med Saki och Tobi som enda beskydd.

Jonathan hade glömt att fixa bil.

-” Ah, nein!” Bill hade stannat upp vid ett gatlyse för att se vad klockan var.

-” Bill skynda!”Tobi hade en aning bråttom hem, eftersom ju närmare midnatt dom kom ju farligare var det att stanna ute.

-” Bill, vad?” Bill såg irriterat på sin bror som kom allt närmare och sträckte ut handen.

-” Vad? Har du brutit nageln?” Flinade Tom, men flinet suddades strax bort när han såg hur irriterad Bill var.

-” Kommer ni eller?” Georg skrattade åt något men Tom gav honom bara fingret.

-” Jag ser hotellet härifrån, ni kan gå!” Saki och Tobi verkade redan vara inne på den planen och ledde iväg resterade medlemmar av bandet.

-” Vad?” Försiktigt så tog Tom sin brors framsträckta hand och drog den till ljuset.

-” Klockan har stannat. På 23. 04, haha, klockan är då bara 23.00 än så det är lugnt!”

-” Det är inte vilken klocka om helst Tomi, det är klockan jag fick av dig!”

Toms hjärta mjuknade en aning och tippade upp sin brors ansikte igen.

-” Det är nog bara batteriet! Vi fixar det direkt imorn! Okej?”

Bill log, han brukade inte gnälla över småsaker, men saker som var på nåt sätt ansluten till Tom, var han mer än rädd om.

Tvillingarna mötte varandras ögon och fastnade där, det hände ibland.

Konversationer utan ord.

Dom blev så inne i det att dom inte hörde bildäcken tjuta flera meter bakom dom, och den alkoholpåverkade föraren hade inte en chans att stanna.

-” NEIN!”*

 

 

-” Så jag ser att du är vaken...” Kroppen gjorde fruktansvärt ont och det stack i ögonen när ljuset träffade dom.

-” Bill?” Pojken med de hasselnöts bruna ögonen lät försiktigt ut ett litet ljud som signalerade att han var vaken.

-” Bill se på mig.”

Smärtsamt lyfte Bill huvudet lite för att kika på mannen som satt bredvid honom.

-” Var är jag?”

Jonathan såg kallt på Bill och Bill ryckte till.

-” Du är på sjukhus sen tre dagar tillbaka, du var med i en bilolycka.”

Jonathan såg både arg och ledsen ut samtidigt, vilket ledde till dom kalla blickarna.

-” Va?”

Bill fick nästan lust att skratta, om han verkligen låg på sjukhus så skulle han ha Tom vid sin sida. Om inte...

-” Tom?”

Den äldre mannen suckade och blängde på Bill.

-” Han är borta Bill, borta på grund av att du höll honom fast tills ni träffades av bilen.”

-” Sluta, det är inte roligt” Bill var säker på att Jonathan drev med honom, om Tom var borta så skulle han känna det. Eller hur?

Istället för att börja skratta och dra fram Tom ur en garderob eller liknande så suckade Davids ersättare bara.

-” Bill... Tom levde inte mer än två timmar efter kraschen. Du flög åt sidan och in i en vägg, men Tom... Åh gud Tom.. Bilen tryckte upp honom snett mot en lyckt stolpe och sen när stolpen gav vika så fick Tom hela bilen över sig. Jag är ledsen Bill men han är borta.”

 

Bill trodde att han skulle sluta andas, han trodde att hjärtat skulle stanna och att tårarna skulle komma.

Men istället så fortsatte han andas, hjärtat slog och tårarna kom aldrig.

 

 

I flera timmar efter så låg Bill helt stilla, han andades knappt och Jonathan fick lite smått panik.

-” Bill, det är en grej jag tror du måste förstå.”

Bill öppnade ögonen och såg kallt på mannen bredvid sängen.

-” Han skulle inte velat att skulle följa efter honom, och jag tror att du läker bättre sen när musiken kommer igång igen.”

Bills blick blev bara kyligare och kyligare ju mer mannen pratade, tillsist väste han.

-” Om jag inte får följa med honom, då tänker jag aldrig sjunga igen.”

Jonathan blängde på Bill och svor tyst, innan han gick och slog igen dörren hårt.

Bill visste att beslutet troligen var överilat och att han behövde tänka på det.

Men på en timme hade allt förändrats, han hade fått för mycket information.

Dom bad om för mycket på så kort tid.

Nej, han skulle hålla fast vid sitt svar...

 

Att aldrig sjunga igen?

Inte för att det spelade någon roll.

Inget spelade någon roll längre.

Bill hade säkrat döden för den person han älskade mest.

 

* Senare*

-” Åh gud... å herregud tack! Han vaknar! Gordon han vaknar!” Kroppen gjorde fruktansvärt ont och det stack i ögonen när ljuset träffade dom.

-” Åh älsklig... Tack..” Tom fick kämpa för att fokusera ögonen och fann sin mammas tårdränkta ansikte bara en bit från hans eget.

-” Mamma..” Mer hann han inte säga förrän hon bokstavligen slängde sig över honom och grät.

-” Simone, snälla...” Gordon la en hand på hennes axel och hon drog sig sakta bort från pojken i sjukhussängen.

-” Var är jag? Vad hände?” stammade Tom fram.

-” Åh.. älskling..” Simone klarade inte av att fortsätta och Gordon ledde henne till en stol lite längre bort. Sen satte han sig på pallen bredvid Tom och såg utforskade på honom innan han svarade.

-” Tom, du var med i en bilolycka. Du har legat på sjukhus sen två veckor tillbaka.”

Tom fick nästan lust att skratta, om han hade varit med om en olycka och låg på sjukhus så skulle han ha Bill vid sin sida. Och han kunde inte se honom någonstans. Om inte..

-” Bill?”

Han hörde hur hans mamma snyftade till där hon satt och han vände genast blicken mot Gordon, som för första gången inte såg på honom.

-” Jag är så ledsen Tom..”

 

Tom trodde att han skulle sluta andas, han trodde att hjärtat skulle stanna och att tårarna skulle komma.

Men istället så fortsatte han andas, hjärtat slog och tårarna kom aldrig.

 

-” V- aad hände?”

Gordon var inte säker på om han skulle berätta och såg plågat på sin styvson.

-” Ni blev på körda av en fylleförare, du slungades in i en vägg.. Men Bill.. Å gud Bill..Bill trycktes mot en lyktstolpe och hamnade sen under bilen. Han.. dog.. i ambulansen,.. Jonathan var först hit... han sa.. Sa att vi inte skulle kunna träffa Bill igen.. Hans kropp den.. Helt sönder... Bara ett under att han inte.. direkt..”

Tom kände hur andan gick ur honom, luften han andades blev väldigt kall.

-” Sa han något?”

-” Tom..” Blickarna vändes mot Simone som hade slutat snyfta och istället bara lät tårarna falla fritt.

-” Jonathan sa att ambulansmännen kanske hade något men dom var inte säkra. Tom snälla....

Följ inte efter honom, han skulle inte velat det. Fortsätt med Tokio Hotel och spela.. Jag tror att du läker bättre då..”

Tom behövde inte ens tänka efter innan han väste:

-” Om jag inte får följa med honom, tänker jag aldrig spela igen.”

 

Aldrig spela igen?

Inte för att det spelade någon roll.

Inget spelade någon roll längre.

Tom hade mist person han älskade mest.

 

Jonathan var orolig, Tom hade äntligen vaknat, men ändå så skulle han tvinga Bill att åka idag.

Han kände hur det vibrerade i fickan, ” Äntligen” tänkte han.

-” Vad tog er så länge?”

-” Jonathan, vi vet att du är pressad, men du klarar det bra!”

-” HUR i helvete kan ni mena att jag klarar det bra? Jag håller ju för fan på att krossa en hel familj!”

-” Lugn! Det är bara tills Bill är borta, sen skickar vi in den riktiga ersättaren.”

-” Jag är lugn, hur blir det med betalningen?”

-” Så snart Bill är borta så kommer du att få allt, ny identitet och tillräckligt med pengar för resten av livet.”

-” Då antar jag att jag får det senare idag?”

-” Som vi sa, när Bill är borta så..”

-” Ja, hej då.. Sir?”

Det blev tyst i luren.

 

 

Bill

Elva dagar... Elva dagar sen jag vaknade upp.

Fjorton dagar sen jag miste det enda som någonsin betytt något i mitt liv. Alltså verkligen betytt något!

Musiken, vännerna och familjen, självklart betyder dom något, men dom bleknar rejält när jag tänker på dig Tom.

Hur fan har du tänkt att jag ska kunna leva utan dig?

Men... Det känns inte som du är borta... Därav inga tårar...

 

När Jonathan lämnade mig för andra gången idag så sa han att det bara var en halvtimme kvar tills bilen skulle åka. Jag suckade och drog på mig kläderna han gett mig, det kändes helt fel.

Kläderna var inte mina.

Det var ett par enkla jeans och en vit T- skirt med en svart skjorta över.

Det var absolut inte jag.

Sakta gick jag fram och såg mig i spegeln, genast kände jag hur det högg i bröstet på mig.

Jonathan hade skaffat avfärgnings- medel och sagt åt mig att det var för mitt eget bästa. Medlet hade haft ofattbart bra verkan. Jag hade fått tillbaka min gamla ljusbruna hårfärg, och hade håret uppsatt i en tofs under.. Under en av Toms gamla kepsar. Hans favorit keps.

Jonathan hade varit snäll nog att hämta åt mig, det var det enda jag skulle få ta med som verkligen påminde om Tom. Jag granskade mig i spegeln igen och om det inte vore för ögonen så skulle jag ha trott att jag var du, Tom.

Ögonen.. Det var också Jonathans påhitt, mina ögon var inte längre bruna, utan klart blåa. Han sa att så länge jag befann mig inom Tysklands gränser eller ens inom Europa så skulle jag ha linser. För min egen säkerhet. Om någon skulle känna igen mig så skulle det vara kört.

 

Kroppen hade återhämtat sig snabbt efter olyckan, jag vara bara väldigt öm och hade högerarmen i gips.

Med en suck gick jag fram till väskan som Jonathan packat åt mig.

Där låg skoluniformen jag skulle ha i min nya skola, min nya skola i Australien. Nya kläder som liknade det jag hade på mig nu, kepsar och skor. En del foton, mest på mig och Tom...mig och dig...

Några andra personliga saker som min första egna mick och min iPod, en gammal nalle och sedan bara en massa personligt tjafs, men fulla med minnen.

Där i låg också en skiva och en mapp, Tokio Hotels skiva och mappen som jag hade mitt skrivblock och min penna i. Men däri låg nu också alla texter jag någonsin skrivit. Ironiskt nog så låg In Die Nacht högst upp. Vi hade precis fått den klar och skulle släppa den efter september.

Jag drog sakta upp papperet och drog efter andan.

Känslorna började svalla och jag läste varje ord som om det var heligt.

Eller för mig var det just det... Heligt...

Plötsligt blev det svårt att andas, något tryckte över bröstet.

Besviken var nog rätt ord...Jag hade alltid trott att vi skulle dö tillsammans... Att om den ene dog så skulle den andra inte vara långt bakom. Men så blev ju inte fallet.

Men det var inte det som gjorde mig mest besviken...

Det som gjorde mig besviken var att jag alltid kände om något var fel med Tom, om han var ledsen, hade ont eller bara behövde mig. Men nu..När han är borta...Hela tiden kan jag känna hur han ropar efter mig och behöver mig... Men han är borta... Jag kan inte göra något.

 

Jag tvingar bak tårarna och ser ilsket på resten av packningen. Det är små förnödenheter som tandborstar och annan sån skit.

Och även min nya börs.

Den innehåller mitt nya pass, födelse bevis och mitt nya leg.

Jag tar upp legget och stirrar på det.

Det är en bild på mig, eller inte på mig. Det är en kille med mitt ansikte och min piercing.

Men håret är blont och ögonen är osminkade, ögonen är mer än osminkade. Dom är olyckliga. På mitt gamla leg så log jag, inte med munnen men med ögonen.

Mitt gamla pass och de är nedpackat i en annan väska med min dator och annat.

Jag håller fortfarande i legget och försöker vänja mig med namnet som står där.

” Lily Calla, Bill” stod det och sen min ovana namnteckning.

”Tjejigt” Tyckte jag i början att efter namnet var.” Lily Calla? Kan man ens heta så?”

”Lily Calla” Av någon anledning så var det väldigt bekant..

Det hade inte tagit mer än tre sekunder innan jag kommit på det, undrar fortfarande om det var oavsiktligt eller inte.

”Lily Calla” Eller ” Calla Lily” var Toms favorit blomma. Han tjatade hela tiden om den så fort det var tal om blommor. Aldrig rosor eller liljor som de flesta tycker om, utan bara Calla Lily.

Men Tom var alltid speciell på det sättet, han föll alltid för det som inte var så ytligt och vanligt, därför hade han också väldigt svårt för att bli kär.

Jag tror att det är större än bara en blomma...

 

-”Bill! Vi ska dra!” Jag suckade och la handen på din kista.

Jag fick inte öppna den, jag fick inte öppna den och se ditt ansikte igen. Jonathan sa att det var för mitt eget bästa och för att ditt ansikte inte gått fixa till.

Hjärtat verkade bara bli tyngre och tyngre för varje steg jag tog och andningen verkade vilja upphöra efter varje andetag. Och frågan kom ständigt upp: ” Skulle jag fortsätta eller följa dig?”

-” Bill!”

Jag hoppade till och insåg att det var ganska sent. Snabbt drog jag fram lappen jag skrivit och la den på kistan, den var enkel och inget speciellt med den. Men den sa allt.

 

Tredje Person

Att skynda på Bill var inget som Jonathan ville, men han ville vara borta innan kvällen.

Men en aning krossat såg han hur den 17-åriga killen la en lapp på sin brors ”kista” och sedan gick med huvudet sänkt därifrån in i Jonathans famn.

-” Skärp dig Bill..”

Han insåg hur hård han lät och ångrade det direkt.

-” Det kommer bli bra ska du se..” Tillade han snabbt.

Bill skakade på huvudet, inget skulle någonsin bli bra igen.

Jonathan ledde iväg Bill genom korridoren, han var omöjlig att känna igen som han var nu.

De enda tecknen på att det fortfarande var han var de två tatueringarna och piercingarna, annars så gjorde ögonen honom till en helt annan person.

Jonathan ökade takten när han kom till korridoren där Tom låg, han ville inte riskera att dom stötte ihop med någon förälder. Men då, precis vid rum 89 tvärstannade Bill plötsligt.

Han verkade inte ens förstå varför.

Men Jonathan visste.

Det var Toms rum.

Och Tom var vaken.

 

Bill

Jag blev ledd ut i korridoren och farten ökade bara ju närmare C korridoren vi kom.

Jag vet att Jonathan hade bråttom, men jag kunde inte hjälpa det. Känslan var obeskrivlig! Jag kunde inte bara ignorera den.

Så jag stannade.

Andades in.

Det var där! Allt i hop!

Toms lukt, Toms känsla, Toms trygghet. Jag kunde ha skrikit av lycka! För första gången på två veckor så kände jag mig riktigt hel igen.

Jag blundade och kände hur allt började skaka.

Känslan ville nästan bli för mycket, kokain.

Jo kokain, så skulle ja vilja beskriva effekten känslan hade på mig.

-” Sch... Bill kom nu.. Jag vet att jag har varit hård mot dig nu, men du har mitt nummer. Ring om det är något.”

Jag nickade och började motvilligt röra på benen.

89... Ju längre bort jag kom från rum 89, ju med splittrad kände jag mig och känslan försvann bara mer och mer.

 

En svart bil stod där ute och några Tokio Hotel fans.

Av gammal vana så letade jag i bakfickan efter en penna, men insåg snabbt att det var inte därför jag var där.

Jonathan ledde mig genom fansen och ingen la ens märke till mig.

-” Jag kan inte fatta att han är död...” Min öron vidgades och jag hade lust att stanna, men Jonathan tryckte på. Ändå hann jag snappa upp lite.

-” Stackars Tom... Bill... hans fel....”

Återigen fick jag svårt att andas.

I min fantasi så satte jag lätt ihop meningen till: ” Stackars Tom, det var Bills fel. Bara hans fel...”

Jag vet att det troligen var överilat att tro att dom sa så, men i det skick jag var i kunde jag inte annat än lägga varje ord på min skuld.

-” Så jag antar att det här är farväl, om vi nu ska låta dramatiska.” Jonathan blängde surt på mig, det kändes som om han inte gjorde annat.

-” Jo, jag antar det..”

Jag sänkte blicken och kunde nästan känna hur Jonathan sänkte garden igen.

-” Bill, oroa dig inte. Jag ska ta hand om dom. Begravning och allt.”

Jag mötte hans blick, det var ju en grej... Det var väldigt svårt att be om, och jag hade ingen aning om hur man bad om en sån sak. Så jag sa det bara rakt ut.

-” Jonathan, hur ska Tom begravas?”

Han såg förvånat på mig och mumlade:

-” I en familjegrav där era föräldrar läggs senare, hur så?”

Jag var fortfarande inte riktigt säker på hur han skulle reagera på mitt önskemål, men det var nu eller aldrig.

-” Kan du lägga honom i en egen familjegrav. Alltså så att när jag dör... Får jag ligga bredvid honom?”

Jonathan såg konstigt på mig igen, men nickade.

Han tog i hand sen knuffades jag in i bilen.

 

Tredje person

Jonathan var inte riktigt säker på att han gjorde det rätta längre.

Bill hade inte velat begravas med sin fru eller sina barn när han dog, utan med sin bror.

Hur mycket Jonathan än tänkte så kunde han inte komma fram till att han skulle vilja bli begravd med sin bror. Klart att han älskade honom och så, men när han dog så ville han vara med sin fru. Eller förhoppningsvis framtida fru.

David hade haft ett långt samtal med honom innan han började, om just sånna här saker..

-”Och vad du än gör! Låt dig inte bli lurad av Bill och Tom. Dom må vara tvillingar, men deras kontakt är djupare. Du kan sitta och prata med Bill en dag och helt plötsligt stiger han upp och säger: Tom har ont i huvudet, jag kommer strax. Oftast av baksmälla. Dom är väldigt tighta. Och bråkar du med Piff så bråkar du med Puff. ”

Där hade Jonathan börjat skratta, men David hade fortsatt hålla sin stenallvarliga min.

-” Sist då, den gyllene regeln: Dela ALDRIG på dom. Dom skulle dö för varandra..”

Men vad han inte visste var att han snart skulle få förvånas ytterligare an gång.

 

Tom hade alltså vaknat och Jonathan var överlycklig. Bill hade åkt och det enda som återstod nu var att få Tom att göra som han ville och sedan begrava ”Bill”.

Han skyndade upp till rummet där ”Toms” kista fanns.

Snabbt så städade han bort alla ljus och kort som fanns där, det såg verkligen ut som om någon hade dött. Blommor och fan-saker fanns överallt.

Försiktigt så drog han bort den lilla Tokio Hotel flaggan som hängde över kistan och ett litet papper föll ner. Jonathan tog upp det och läste det lilla ner krafsade meddelandet och han påmindes åter om vad han hade gjort.

Men det här var för DERAS eget bästa, eller hur?

Men lappen.. Den skulle ges till den rättmätiga ägaren.

Lite kunde han ju lindra deras smärta, eller hur?

 

Tom

Jag ville gråta, jag ville spy, jag ville försvinna, jag ville dö.

Jag kunde inte gråta, jag kunde inte spy, jag kunde inte försvinna och jag kunde inte dö.

För bara fem timmar sen så fick reda på att den enda person jag riktigt älskat var borta.

Visst, familjen och vännerna älskar jag ju. Men min kärlek till dig Bill, var allt för mig.

Hur fan har du tänkt att jag ska leva utan dig?

Men... det känns inte som om du är borta... Därav inga tårar...

 

Mamma har gråtit precis hela dagen och jag klarar knappt av att höra det längre.

-” Mamma s...” Jag kom av mig helt.

Andades in.

Allt var där.

Bills lukt, Bills känsla, Bills trygghet.

Hjärtat stannade nästan av extas. För första gången sen jag vaknade upp så kände jag mig riktigt hel igen.

-” Åh gud...”

-” Tom? Tom vad är det?”

Mamma var snabbt framme vid min säng och tårarna rann.

Jag skakade bara på huvudet, jag ville njuta av det här ögonblicket så jag slöt ögonen.

Men inte långt efter så kände jag hur känslan sakta försvann.

Jag suckade och försökte lugna mamma, och lyckades otroligt nog.

-” Hrm.. Hrm?”

Jag såg upp och såg Jonathan stå i dörröppningen, jag gillade honom inte och helst ville jag att han skulle gå.

-” Eh.. Tom.. Innan Bill dog.. I ambulansen.. Han kunde inte prata, så han skrev ner en grej.”

Jag såg hur han tvekade först men kom ändå fram till mig med ett ihop knycklat papper i handen.

-” Det.. Det är till dig.. Jag slutar på Universal nu, det kommer att komma en ersättare till innan David är tillbaka, ok?”

Jag nickade och han såg lättad ut.

-” Så jag antar att this is it?”

Jag nickade.

-” Asså Tom, jag vet att vi inte kände varandra så länge, men du får inte ta på dig skulden för Bill. Jag är så ledsen och jag önskar dig all lycka i världen.”

Han såg ärlig ut och jag kände att nu var det dags, frågan var svår och lite knepig. Men det var nu eller aldrig.

-”Jonathan, du håller i begravningen va?” han nickade.

-” Hur ska han begravas?” Jag kunde se hur den äldre mannen ryckte till och såg fundersamt på mig.

-” I en familjegrav antar jag, med era föräldrar senare. Hur så?”

Jag kände hur jag började tveka, det här var ju inget man skulle be en man som man känt i bara några veckor om. Men wtf?

-” Eh... Kan du inte ordna en egen familjegrav åt honom.. Så.. Eh.. när jag dör.. Får jag ligga bredvid honom?” Jonathan såg först skräckslaget på mig och sen som om jag drev med honom.

-” Vad?” Han sansade och log.

-” Inget Tom, jag ska fixa det.” Jag log lite matt och tog i hand.

I handskakningen så fick jag också lappen han hade med sig.

Jag såg till att han hade lämnat rummet och att mamma återgått till att försöka hitta en läkare innan jag läste den.

Det var enkelt och inget speciellt, men det som stod där betydde ändå allt.

”Jag älskar dig. / Bill”

Jag kände hur det stockade sig i halsen och jag tvingade tillbaka alla känslor.

Jag fick verkligen inte bryta ihop inför mamma.

 

Bill

En oerhört störande signal väckte mig och jag drog ur hörlurarna.

Säkerhestbältes- skylten var tänd och kaptenen meddelade att det var dags att landa.

Jag spände åt bältet ytterligare och stirrade trött ut genom fönstret.

I över 20 timmar hade jag åkt flyg, med en paus i nåt okänt land för att tanka.

Jag måste säga att Australien var väldigt vackert när vi kom närmare marken, jag kände mig nästan exalterad inför vad som skulle hända här näst.

Lugnt så la jag tillbaka min iPod i väskan och lutade mig tillbaka.

Australien-

Min enda chans att börja om på nytt enligt Jonathan.

I Tyskland var jag inte längre välkommen.

Min familj hatade mig och ingen som jag jobbat med inom musiken ville känna av mig.

Jag ville inte heller känna av mig.

Dom anklagar mig för Toms död, det gör jag också.

Av det som Jonathan berättade så höll jag Tom framför mig när bilen kom och kastade mig själv åt sidan.

Hur som helst så var det mitt fel.

-” Hej och välkomna till Australien, vi hoppas att eran vistelse ska bli givande!”

Flygvärdinnans tyska var så knarrig att jag nästan skrattade, det sög verkligen.

Jag blev visad ut på flygplatsen och sen fick jag klara mig själv, turligt nog hade jag fått en lapp med instruktioner av Jonathan.

” Leta reda på en taximan utanför flygplatsen med ditt namn på en skylt.”

Okej, det verkade ju enkelt!

Jag fick först fråga minst tre personer hur jag skulle hitta ut och sen ytterligare två för att hitta dit taxi bilarna brukade stå.

” Fan va varmt!”

Det var typ åttio grader ute och jag kände hur svetten rann.

Så när jag väl hittat dit så hade jag insett att min engelska inte var så dålig som jag trodde och att jag nog skulle klara av det här.

Nu var det bara att hitta en man med en skylt med mitt namn på, sen skulle det bli lugnt.

” Kaulitz” fanns inte någonstans. Jag kände hur jag började bli orolig och magen vände sig flera varv innan jag insåg hur dum jag var.

Inte ” Kaulitz” utan ” Lily Calla”...

Mannen stod två meter framför mig...

Allt verkade redan vara betalt och jag fick bara sätta mig i bilen, mina två väskor fick plats i baksätet.

Jag hade egentligen inte så mycket. En sportbag med kläder och småsaker och en lite kraftigare väska där jag hade min dator och lite andra saker.

Pengar sa Jonathan att jag aldrig skulle behöva bry mig om, skolan var betald och om jag ville så behövde jag inte ens jobba efter skolan. Men jag hade redan bestämt mig för att det första jag skulle göra när jag kom dit var att leta reda på ett kvälls jobb.

Om jag bara satt i min boende varje kväll så skulle jag gå under.

Vars jag skulle bo visste jag inte riktigt, men det var nära till skolan och till stranden.

Just det! På ett hotell!

Jag skulle bo på hotell!

Nej alltså inte som att ha ett eget rum utan det var små stugor man hade.

Det var i alla fall vad Jonathan hade sagt.

-” First I'll show you your school, it's like 100 meters from you hotel, but anyway.”

-” Okay, thank you.”

Taximannen log snällt och justerade till tak spegeln.

-” So, any questions or something?”

Han log igen, det var som han kände på sig att miljontals frågor surrade i mitt huvud, men det var fråga som stod ut.

-” You know somewhere close that I can find a job?”

-” Haha, you're lucky my friend! I think your hotel is looking for a weekend lifeguard and a nighttime bartender.”

Jag kunde ha skrattat mig lycklig, bartender skulle bli perfekt! Livräddning på helgerna, kanske inte ett något som jag kunde mycket om, men jag hade riktigt bra kondition ( Tack vare Gustav) och att hjälpa människor är ju inte det värsta man kan göra.

Jag kände mig riktigt positiv tills taxichaffisen sa:

-” I think your hotel is looking for a club singer to, the other one sounded horrible!”

Jag hajade till och såg på honom, och kunde inte hjälpa utan undrade om han visste.

Men han borde inte känna igen mig, Tokio Hotel hade aldrig spelat här tidigare, mina ögon var blå och mitt hår var blont.

Han kunde inte känna igen mig.

-” I can't sing...”

Vi åkte förbi skolan och sen till hotellet. Det var verkligen inte långt och från hotellets ingång så kunde jag se skolan.

Taxichaffisen log och sen körde han iväg så fort jag klivit ur.

Jag tog ett djupt andetag och gick in där jag antog att receptionen skulle vara.

-” Namn?”

Engelska var ju riktigt lätt och jag förstod hittills allt.

-” Bill Ka... Lily Calla”

Hon log och knappade lite på datorn.

-” Aha, okej! Du är alltså våran bo- gäst? Du som ska bo här i förhoppningsvis några år?”

Jag nickade bara, jag orkade inte riktigt prata,. Men jag insåg att det fick jag ändra på, jag skulle ju be om jobb.

-” Eh, ursäkta. Jag hörde att ni söker en bartender på kvällarna och en livräddare på helgerna, stämmer det?”

-” Ja?”

-” Tror du att jag kanske kan prata med någon?”

-” Du kan prata med mig.”

En mjuk röst fick mig att vända mig om. En kvinna i kanske 40 års åldern stod bakom mig med ett brett leende.

Åh herregud! Först hade jag tänkt hoppa på henne och skrika ”mamma”. Men jag såg snabbt skillnaden.

Den här kvinnan hade bredare käkben, mörkare hår och var betydligt mer solbränd.

Men hon var väldigt lik min mamma.

-” Din nyckel herrn.”

Jag tog emot nyckeln från receptionisten och vände mig mot min- mamma- look- a- like.

-” Du söker jobb alltså?” Vi började gå ut och jag antog att hon tänkte visa vägen till min stuga.

Jag nickade.

-” Som livräddare och bartender?”

-” Jo, det stämmer.. miss?”

Hon skrattade och jag insåg att det var inte bara utseendet som påminde om mamma, rösten och skrattet lika så.

-” Magdalena, eller Meg. Jo, tjänsterna är fortfarande lediga och ingen har hört av sig hittills, men ska du bli livräddare så måste du gå en månads utbildning. Och som bartender kan vi kolla dina skickligheter redan nästa vecka, för i veckan ska du nog bara satsa på att komma i ordning. Kom till mitt kontor på måndag nästa vecka 17.00 prick.”

Jag nickade och insåg att vi var framme vid min stuga, hon log igen och jag kände hur något revs upp inom mig.

Fan! MAMMA!...

Aldrig förr hade jag känt mig så ensam, Tom var borta... Och mamma hatade mig...

-” Jag blev bara lite informerad om din snabba flytt hit, något om en olycka? Och jag vill att du ska veta att min dörr står öppen.”

-”En olycka...Tack!” Konstaterade jag.

Hon nickade och kramade min axel innan hon gick och jag lämnades för att undersöka mitt nya boende. Ett gulligt litet trähus.

Lite nervöst vred jag om nyckeln och öppnade dörren.

Vad mer kan jag säga än att jag klev in i något som verkade vara ett paradis.

Först så var det ett stort rum, med ett sött litet kök på ena sidan. Köket hade allt i svart, bänkskivorna, spisen, skåpen och kylskåpet. Men sen stod det en bänk en liten bit ifrån som var vit med en svart marmor/glasskiva. Väggarna i hela huset var i trä, men på utsidan såg det lite ut som bänkskivan. Trägolvet var enkelt och mörkt, det glänste till och med.

Det stora rummet var verkligen stort!

Bara en bit bortanför köket så var det ett trappsteg ner, som en slags nersänkning där det stod en soffa, ett glasbord, en fåtölj, en TV och på sidan av soffan två sånna där sidobord.

Väggen som var på motsatt sida mot ytterdörren var nästan obefintlig, istället var det ett jättestort fönster och med en skjutdörr. Jag vandrade ut på balkongen och upptäckte en hängmatta och en fantastisk utsikt! Jag kunde se havet och stranden från balkongen.

Jag gick tillbaka in igen och såg det jag antog var badrummet, dörren med orden ” WC” på...

Ett badkar, en toalett och ett vitt handfat. En stor spegel med silver ram. Väggarna var vita men golvet var blått. Havsblått, med små konstiga mönster så att man inte skulle halka. Rätt enkelt men jätte mysigt.

När jag insåg att jag hade ett rum till så ville jag nästan springa dit. Vilket jag också gjorde.

Jag slängde upp den vita dörren och klev in i något ”breathtaking”.

Väggarna var fortfarande i trä, men med utkarvade mönster efter den vägg där sängen stod. Sängen var rätt stor och man rymdes lätt två i den, den stod precis mitt i rummet.

På båda sidor stod det ett nattduksbord, men på den högra var det en bärbar telefon, med ett nummer fastklistrat på baksidan.

Jag hade en cd- spelare på väggen rakt fram direkt när man kom in, den var inte så stor men jag var lycklig över att det ens fanns någon. Till vänster precis när man kom in så stod det ett mörkt skrivbord med en svart lampa på.

Bredvid skrivbordet stod det två garderober och två luckor ovanpå.

 

Behöver jag säga att jag var i himlen?

Beskrivningen kanske låter väldigt lyxig, inser jag. Men det var inte lyxigt, utan bara väldigt mysigt.

Ärligt hade jag väntat mig att få sova i en hängmatta nånstans i något skjul.

Lugnt gick jag tillbaka och tog in väskorna och la dom på sängen.

Först öppnade jag väskan med datorn i och jag satte den i laddning. Utan att riktigt se på fotografierna så ställde jag dom på ena nattduksbordet och några bredvid soffan ute i stora rummet.

Sen tog jag tandborsten och lite andra personliga saker till toaletten.

När jag kom tillbaka och såg var som var kvar i väskan så vände det i magen.

Två kartonger med svart hårfärg och den lilla smink- väskan jag hade.

Snabbt öppnade jag ena garderoben och stoppade allt i en låda längst ner.

Sen var det bara kläder och små saker kvar.

Skoluniform?

Jag hade aldrig i mitt liv ens ägt en skoluniform och nu hade jag inget val.

Men så farlig var den inte.

Blå shorts, en ljusblå t-skirt, blå kavaj, ljusblå skjorta och en mörkblå/ vitrandig slips.

Jag antog att kavajen, skjortan och slipsen var för finare tillfällen.

Jag fick nästan lust att skratta åt det hela.

Jag la in uniform kläderna på en hylla o garderoben, sen resten av alla konstiga kläder som Jonathan fixat.

Efter att jag stökat omkring i stugan ett tag så återstod bara en sak i väskan.

Toms keps.

Hjärtat sjönk flera meter och jag föll på knä.

Händerna darrade och jag tog försiktigt upp den, luktade på den och tryckte den mot bröstet.

Den luktade fortfarande Tom.

Jag insåg att det var nu jag borde gråta och skrika, men inte.

Det var som jag inte kunde.

Istället kröp jag upp på sängen och in under en svart filt.

Jag somnade handlöst.

 

Tom

Jag hade ingen aning om var jag var, mamma sa att vi var hemma, men huset var helt främmande.

Det saknades något, eller någon.

När vi kom in så såg huset liks orört ut som innan vi hade åkt iväg till den där festen, den som Jonathan tvingat oss att gå på.

Ingen hade ju varit hemma sen den dagen...

 

Bills kläder låg lite överallt och Gordon var snabb med att plocka undan dom och lägga dom inne på Bills rum.

Jag suckade.

Jag fattade inte!

Jag borde gråta! Jag borde vilja ta livet av mig! Jag borde hata omvärlden!

Jag borde verkligen gråta...

Men jag kände inget av det...

Bill kändes inte borta, han kändes bara som om han var en bit ifrån.

Som när han åkte till England några dagar innan oss för att göra en intervju.

Ja! Precis så kändes det.

Men nej... Så var det ju inte...

Jag gick sakta in i mitt rum, det såg också precis ut som förut.

En organiserad oordning.

Shit... Hur skulle jag kunna göra det här?

Jag blev en aning yr och fick sätta mig.

Vilsen var ordet. Jag har aldrig varit så vilsen i livet som just då.

Jag hade alltid trott att vi skulle dö tillsammans, men så blev det ju inte.

Vilket gjorde mig förvirrad, ” Skulle jag följa efter honom, eller inte?”

Jag ville veta vad han ville...

Av någon anledning så blev det väldigt svårt att andas, som om något tryckte över bröstet.

 

-” Tom, älsklig.. Kom ner ett tag!” Mammas röst bröt mina funderingar och jag tvingade benen att bära, även om dom helst ville vika sig.

Försiktigt och väldigt lugnt gick jag ner för trappan och in i mammas famn.

Hon kramade om mig precis som hon gjorde med mig och Bill... Bill..

Nej..

Precis som hon gjorde med OSS när vi var små och var ledsna över något. Som när min och Bills...

Som när VÅRAN fisk dog...

GUD! Varför kan jag inte ens tänka på namnet Bill utan att jag får en konstig känsla i magen?

Enkelt svar...

För att personen jag levt med i hela mitt liv är borta, och han råkar heta Bill...

-” Åh Tom...” Mamma släppte mig och ledde mig sen till köket där Gordon satt med en kaffekopp tryckt mot munnen. Han såg minst sagt ledsen ut, men det var något mer...

-” Vad?” Okej, jag vet. Men jag har alltid varit väldigt rak och gillar inte att gå krokiga vägar.

-” Tom, det har gått över en vecka sedan du vaknade, tre sen Bill.. Jag och Gordon har funderat...” Mammas röst började bli tunnare och tunnare, så jag såg på Gordon med en blick som bad honom ta över.

-” Det Simone försöker säga är... Att efter begravningen så tänker vi flytta. Troligen till Berlin.”

-” VA?” Gordon ryckte till men jag brydde mig inte. ”FLYTTA? I helve...”

-” Tom lugn! Vi har tänkt.. Och det vore fel att be dig flytta med oss.. Du är myndig om bara ett par månader. Därför kan vi tänka oss att låta dig ta över huset...”

Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Det var som om jag inte kunde smälta hans ord, som om han bara pratade men orden bara blev blurriga.

En inre röst skrek ” DET GÅR FÖR FORT”.

Jag hann inte riktigt med.

” Sår behöver tid att läka, och man ska ge dom tid.”

Åh gud, det var Bill som alltid sa det...

-” Bestäm dig inte nu, men ändå snart..”

Jag nickade och rörde mig upp mot mitt rum igen.

Miljontals frågor snurrade i huvudet och jag behövde svar!

Som skänkt från ovan så låg svaret på min kontorsstol.

Bills svarta ” ROYAL ROCK” tröja.

Jag tog upp den och satte mig på sängen.

Snabbt borrade jag in ansiktet i den och lät tankarna vandra fritt.

Bills lukt var fortfarande kvar.

Jag insåg att det var nu jag skulle skrika och gråta.

Men det var som om jag inte kunde.

Istället så la jag mig på sängen och kröp in under filten.

Fortfarande med Bills tröja tryckt mot mig somnade jag handlöst.

 

David

-” Han vad?” Tårarna sinade ner för kinderna.

En vecka kvar tills jag får börja jobba igen! EN vecka kvar...

Och då ringer skivbolaget och ber mig sitta ner.

Dom börjar med att förklara hur Jonathan missade att hyra bil och killarna fick gå hem, jag skrattade. Jag SKRATTADE för att jag önskade att jag fick se deras miner när dom insåg att dom skulle tvingas smyga tillbaka till hotellet.

Dom ber mig att lugna mig, för det dom ska säga är viktigt.

Under de två längsta minuterna i mitt liv så förklarar dom hur Tokio Hotel's sångare blivit sönder trasad av en fyllebil.

Bill.

Killen som jag sett växa och bli en av de mest personliga människor jag någonsin mött.

Han gjorde alltid intryck var han än gick och folk mindes honom.

Han och Tom..

Åh herregud... Tom...

-” FAN!!!” Jag skrek och kastade telefonen i väggen.

-” FÖRBANNADES JÄVLA HELVETE!” Hela min dröm hade blivit krossad på bara fem minuter. ALLT jag jobbat med och för i flera år var borta, på bara fem minuter.

En person jag älskat som min egen son var borta. På bara fem minuter.

 

Bill

Shorts, t-skirt, blå ögon, håret i en tofs, tatueringen översminkad och allt annat som inte är jag står framför spegeln.

Första skoldagen.

Wow... jag antar att man ska känna någon slags spänning över att allt kommer vara helt nytt.

Men jag kände absolut inget alls.

Alla mina första skoldagar har jag gått hand i hand med Tom.

-”Till helvetet och tillbaka- tillsammans.” Vi sa det alltid innan vi gick in i klassrummet.

Oj vad vi verkligen hatade skolan när vi gick där, lärarna var emot oss, dom äldre eleverna älskade att använda oss som slagpåsar och vi hade stor brist på vänner.

Att vi blev mobbade och slagna varje dag året runt i skolan blev en vana, men inte till den gräns att vi slutade stå upp för oss själva. Vi slogs minsann lika mycket och hårt som dom andra översittarna.

Ingen jävlades med Kaulitz bröderna.

 

Men så skulle det inte bli nu?

För Kaulitz bröderna hade minskat så det var bara en Kaulitz broder kvar.

Brodern som tvingades lämna allt bakom sig. Brodern som inte ens heter Kaulitz längre utan ” Lily Calla” - en ständig påminnelse om vad den brodern missat.

Varför var den brodern tvunget vara jag? Kunde det inte bara varit nån saga som någon hittat på? Så att jag kunde leva lyckligt med min bror igen?

Men jag antar att livet vi levde var för bra för att vara sant...

 

07. 45 stod klockan på och jag började lunka iväg till skolan.

Har ni nån gång provat att gå omkring med någon med ung. samma vikt som en själv på axlarna?

Precis så kändes det att gå till skolan... Som om Tom satt på mina axlar..

Har ni någonsin provat gå omkring med ett hål där hjärtat ska vara?

Mitt hjärta känns så avlägset.. Tom tog det med sig...

 

Jag hade ju inte särskilt långt till skolan så det tog inte mer är fem minuter att nå fram.

08.10 började vi, alltså hade jag 20 minuter på mig att hitta till rektorn, få ett skåp, mina böcker och ett schema.

Rektorns kontor var precis innanför dörren så jag behövde inte leta efter det.

Joane Morrison var en kort, knubbig men överglad kvinna, hennes ögon var som tallrikar och hela hon såg ut som en översöt liten... Eh.. jag vet inte riktigt! Men att hon var rektor verkade fel, hon borde vara typ en sån där barnkär nunna eller glassförsäljare! Men om jag blev lurad....

-” Ah, Bill Lily Calla.. Ovanligt namn även i Tyskland?”

Jag ville dö när hon pratade! Den var så allvarlig och sensuell att jag trodde hon drev med mig! Jag hade varit sten säker på att den skulle vara ljus och pipig. Hon hoppade omkring i rummet och la fram en massa papper, skåpnyckel och allt annat jag behövde.

-” Ehm.. Jo..”

Jag kände hur hennes blick brände och jag vågade knappt se på henne, men då reste hon sig upp och gick runt sitt skrivbord. Hon ställde sig mitt emot mig och lutade sig mot bordet igen.

-” Bill, det är ovanligt att man börjar på en ny skola efter skolstarten och med så kort varsel. Jag är bara kort informerad om vad som hände i Tyskland, och jag hoppas att du vet att vi kommer inte att pressa dig. Du är endast här för att gå skola och kanske lära dig något, men så vitt jag vet så behöver du inte gå skolan längre?”

Hon såg sorgset på mig och jag nickade bara.

-” Du är här för att distraheras, läsa på betygen lite. Som jag ser att du inte behöver förbättra..” Hon såg lite chockat på mina betyg från skolan i Tyskland, sen skakade hon på huvudet och drog fram ett till papper.

-” Hi there Joane. We are so thankful that you're accepting Bill. He has bin trough so much more than you'll ever imagine in a very short time. He needs to get away. He is not welcome in Germany anymore, what happened was his fault..Or... No one really knows, only Bill himself.

Bill lost something really dear to him. So please take care of him and have him in school. He needs some distraction. Thats why I'm sending him over- not to be in school. His grades are already great. Thanks again for having him with such short notice.

Best wishes, Jonathan Grey.”

Jag kände hur hjärtat sjönk efter varje mening hon läste, det var alltså verkligen mitt fel.

-” Bill, du förlorade något. Men jag tror verkligen inte att det var ditt fel. I ett tidigare brev nämndes en olycka. Jag vet inte vad du förlorade, men du kommer över det med tiden.”

Hennes röst var mjuk och jag förstod att hon menade väl, men ändå så kunde jag känna hur ilskan började bubbla upp inom mig.

” Kommer över det med tiden?” Jaså?

Jag förlorade inte något som betecknas med VAD utan med VEM.

Innan jag visste ordet av så hade jag fräst:

-” Inte vad.. Vem..”

Jag såg på klockan och sen på henne, klockan visade att det var tio minuter kvar och hennes ansikte visade att hon inte förstod.

Jag samlade bara ihop mina saker från hennes skrivbord och gick.

Skolan var ganska stor och jag fick fråga några innan jag hittade klassrummet.

” Fan, jag är sen” Så länge som jag var här så hade jag inga planer på att dra uppmärksamhet till mig. Men det skulle ju gå ”bra” om jag är sen första lektionen och blir tvungen att presentera mig!

Skit!

Jag kollade snabbt på mitt schema och blev förvånad, jag hade varit säker på att jag inte skulle ha det här ämnet. Men där stod det klart och tydligt. ” GERMAN”.

Hjärtat sjönk och jag blev osäker om jag verkligen ville gå in. Men bestämde mig för att ge det en chans.

” Stanna i skolan, fokusera på annat!”

Jag knackade försiktigt på dörren och öppnade den sen.

Där inne satt en hel klass, kanske 20 pers. Läraren såg lite förvånat på mig innan han sa.

-”Wo bist du? Und sprechen Sie Deutsch?”

-“ Bill Lily Calla... Inte längre.”

-” Nichts mehr?”

-” Nej.”

-” Ah, das neuer junger. An dich erzählt!”

Att han fick vara lärare kunde jag inte förstå, tyskan sög verkligen.

-” Bill Lily Calla, flyttade nyligen hit. Ehm... Det finns inte så mycket mer att berätta.”

Läraren nickade och gestikulerade mot en tom stol långt bak.

Jag flämtade tyst till när jag såg en kille i främre bänkraden.

Han hade en vit ”NY” keps och mörka dreads hängande under, kläderna var normala- inte mista likt Tom och han var betydligt kortare.

Men ändå... Keps och dreads....

Det blev nästan svårt att andas när jag kom fram till den tomma bänken.

Bredvid satt det en tjej.

Hon var söt, riktigt söt.

Men hon gjorde ont.

Hennes hår var kolsvart, hennes kläder var tighta och svarta, naglarna var vita men med svarta mönster på, händerna var omringade av närvantar och ögonen...

Ögonen var omringade av svart ögonskugga och i ögonbrynet på motsatt sida om min, satt en piercing.

Hon såg på mig och log, jag besvarade leendet bara halvhjärtat.

Allting om henne påminde om mig själv.

För bara en knapp månad sen så skulle jag sett nästan likadan ut...

 

Tre lektioner.. Sen var det lunch.

Efter lunchen hade jag två timmars hål och sen historia.

Redan igår hade jag bestämt mig för att inte äta skolmaten idag, jag hade gjort i ordning lite saker hemma och tänkte äta det istället.

Att vara ny skulle innebära många blickar i den till synes lilla matsalen, så istället satt jag ute på en bänk.

Bänken stod perfekt så om jag satt på bordsskivan så kunde jag luta ryggen mot ett underbart träd.

-”Åh gråter du? Kolla hon gråter!”

En killes röst hördes bakom mig, men jag visste inte om jag skulle orka bry mig den här gången.

-”Vadå då? Jag trodde emos gillade blod!”

Okej, där tog det stopp för mig. Jag kände så väl igen det där!

Snabbt hoppade jag av bordet och gick runt trädet.

Tjejen från tyskan satt på marken med händerna över sin mage och det såg ut som hon grät.

Två killar stod framför henne och skrattade, den ena tog tag i hennes hår och slet upp henne på fötter.

-” Vad nu då? Fick du tunghäfta?” Hon såg mer och mer förtvivlad ut, men höll fortfarande händerna krampaktigt över magen. Dom skrattade bara mer och jag fick nog.

-” Hey! Lägg av!” Jag stegade fram mot dom och dom släppte ner tjejen på marken.

-” Vem är du?” Jag la märke till att killen som hållit i tjejen var läskigt lik Gustavs kusin, blond, grönögd men lite för lång. Han verkade också vara den som ledde det hela, för den andra såg bara ut som en idiot där han stod med händerna knutna.

-” Ingen. Låt henne va..” Jag visste precis vad jag gjorde, för hur många gånger hade inte jag och Tom gjort det här mot mobbarna hemma?

Tom..

Magen hoppade till och tyngden på mina axlar blev svårare att hålla uppe.

”Inte nu!” Intalade jag mig själv och tryckte undan känslorna.

Jag log kallt mot dom och dom log tillbaka.

-” Så.. Är det inte våran nykomling? Vad säger du Kinns ska vi hälsa honom välkommen?” Idioten som tydligen kallades Kinns nickade.

Dom närmade sig sakta men jag fokuserade på tjejen för ögonblicket. Hon var livrädd och händerna var fortfarande etsade fast på hennes mage.

” Shit vad har dom gjort mot henne?!”

-” Vad är det? Är nykomlingen rädd?” Han som inte kallades Kinns var snabb och träffade mig nästan, men jag hann ducka. Han vände om och slog igen, men det var lätt. Dom gjorde det så enkelt! Att ducka var inga problem!

Jag menar, hur många gånger duckade inte jag och Tom för värre?

Sist vi inte duckade så hamnade Tom på sjukhus. Vi var tolv och han hade förlorat jätte mycket blod och jag trodde att han skulle dö... Dö?...

Jag kände hur läppen gjorde fruktansvärt ont och jag insåg att jag hade glömt bort verkligheten för en stund. Dom hade fått sin chans och Kinns verkade varit den som tagit den.

Båda killarna log nöjt åt blodet som droppade från min läpp. Jag kände på den med tungan och konstaterade att det inte var så farligt och att alla tänder var kvar.

-” Enligt ryktena är du från Tyskland, trodde du skulle vara mer härdad då!”

Jag såg bara på killen kallt, visste han något så skulle det ändå inte spela någon roll. Han ville leka översittare och vad dom visste om en och inte, togs sällan på allvar.

-” Jag hörde att du ställde till trubbel för någon, vad gjorde du? Satte på en kille? Nåns tjej kanske? Ställde till de för familjen kanske? Kanske DÖDADE du någon?”

Ibland så hatar jag att vara spontan.

Innan jag visste ordet av hade jag klippt till killen så att han låg på marken.

-” Vad jag gjorde ska du ge fan i. Håll dig jävligt långt borta från mig. Fattar du?” Att tala mellan tänderna var inte riktigt min grej, men just då brydde jag mig inte.

Ilska har jag aldrig varit särskilt duktig på att hantera.

Båda spärrade upp ögonen och Kinns nickade, dom började muttrande gå sin väg och jag hörde hur någon hostade bakom mig.

-” Ah, Shit! Hur är det? Förlåt jag glömde dig lite och..” Hon log.

När jag tog en närmare titt på tjejen så såg jag att hon var ung. 170 cm lång och ganska normal kropp.

-” Eh, har du mycket ont?”

Hon log igen.

-” Ehm.. Kan jag hjälpa dig på något sätt?”

Hon sken upp och pekade på en väska ungefär två meter ifrån henne, jag snappade upp den och gav henne den.

Hon öppnade den snabbt och drog fram ett block och en penna innan hon började skriva frenetiskt.

Jag studerade henne där hon satt, djupt försjunken i tankar innan hon vände sig om och log större.

Jag lyfte ena ögonbrynet och hon såg ut att fnissa, men händer av en ängel så sträckte hon fram blocket.

Jag tog emot det och började läsa.

-”TACK! Jag heter Roe J. Andrews. Fråga inte om J:et i mitt namn =) Ville bara tacka så mycket för att du hjälpte mig! Du förstår i vanliga fall hade jag skrikit på hjälp. Men på grund av en operation så får jag inte prata förrän i september. Om bara två veckor alltså. Men iaf. Tack!”

Jag log men fastnade på ett ord.

Hon var stum? Och de jävlarna slog henne? Hur sjuk får man va?

Jag brydde mig inte om att jag glodde på henne, att jag ens var oförskämd nådde inte min ofungerande hjärna.

Hon petade mig i axeln och jag mötte hennes blick, den var väldigt frågande.

-” Eh...” Hon himlade med ögonen och pekade på sig själv och mimade ” ROE” och sen på mig.

-” Åh.. Jaha.. Förlåt!” Hon himlade med ögonen igen och sträckte fram handen så att jag kunde hjälpa henne upp. Innan jag hann presentera mig så fick jag syn på hennes väska, den var täckt av olika märken.

Jag kände hur det började dra kallt i hålet där hjärtat borde sitta och det blev svårt att andas.

Hon la sin hand på min axel och såg frågande på mig, hastigt slog jag bort den och kände hur en klump stockades i halsen.

-” Ehm, jag måste gå! Vi syns senare!”

Om det inte vore för att jag redan kunde så mycket om andra världskriget så skulle nog min lärare blivit rätt sur på mig under historian. Men vem kunde anklaga henne? Jag var inte riktigt närvarande, mitt sinne var fast vid märket jag sett på Roe's väska.

Tokio Hotels märke.

 

Tom

Allt var svart.

Allt och alla var så jävla svarta.

Inget är som du skulle velat ha det Bill, nästan inga färger alls.

Ingen lyssnade på mig när jag sa att du inte skulle vilja ha röda och vita rosor och allt annat i svart.

Ingen lyssnade när jag sa att du aldrig velat se mig i kostym,

Ingen lyssnade på mig när jag sa att jag inte ville spela.

 

En gitarr trycktes i handen på mig och jag blev tillsagd att gå ut och spela, spela inför alla dom.

Vad i helvete skulle jag spela?

In Die Nacht, förstås.

Men jag hade ju lovat! Var det då rätt att jag bröt det löftet redan på din begravning?

Hur som helst så gick jag ut och mötte dom, min familj, mina vänner och en massa okända människor.

De okända människorna irriterade mig, jag kunde lätt se hur dom drog fram sina kamera mobiler och började filma.

Jag satte på stolen och kollade på micken, din mick.

Jag suckade och började.

-” Så... Jag antar att alla ni vet varför ni är här och vem jag är så jag behöver inte presentera mig.”

Några nickade och några höll ett sten ansikte.

-” Jag blev ombedd att spela här ikväll, spela min och Bills låt. In Die Nacht. Men det är bara ett problem.”

Nu såg även de okända ut som om det kändes lite fel att filma, jag skakade bara på huvudet.

-”Bill, personen tillsammans med mig har gjort låten, är inte här ikväll. Och jag har lovar att inte spela så länga inte han är här. Så länge inte han är den som sjunger de toner som ska tas, så kommer jag inte spela för igen. Så säg till när han är tillbaka så ska jag spela för er.” Jag hörde hur några flämtade men bara en blick mot min familj och G:na så visste jag att det var precis rätt sak att göra.

Jag lämnade tillbaka gitarren och gick.

 

Bill

Det var så fruktansvärt varmt, jag snodde mig av och an men kunde ändå inte hitta en bra ställning.

Egentligen ville jag inte sova, så fort jag blundade så kom mardrömmarna, alla om samma sak.

Jag dödade Tom.

Hur jag än försökte så kunde jag inte minnas vad som egentligen hände, om jag verkligen använde Tom som sköld.

Jag ville slå mig själv.

Om det var sant så hade jag av själviska skäl använt den person jag älskar mest, som sköld..

 

Efter många om och men så bestämde jag mig för att mejla Jonathan, jag ville bara be om en liten pytte sak.

När jag loggade in på hotmail så insåg jag hur otroligt många nyhetsbrev man kan få bara på någon månad.

34, 35, 36 37 och där sista. Men precis innan jag tryckte på delete så såg jag att nyhetsbrev nr. 27 inte var ett nyhetsbrev. Alltså bara 36 nyhetsbrev, men när jag tog en närmare till på de icke nyhetsbrevet så kunde jag känna hur ett litet hopp tändes inom mig.

” TOMI” stod som avsändare.

Hjärtat började brinna.

Men när jag såg datumet för mejlet så kändes det som om någon kastade det lilla brinnande hopp jag hade i havet...

Det var bara någon dag innan olyckan.

Jag var i London på en intervju och skulle komma tillbaka dagen efter.

Med tungt hjärta så öppnade jag mejlet.

” Hej, hej Billi! Haha jag vet, nån dag ska jag sluta kalla dig Billi, men det passar dig. Även om de gör dig lite mer tjejig =P Haha okej okej förlåt!

Jag öppnade min mejl idag och såg att jag hade 36 nyhetsbrev från olika ställen, sjukt va?

Hmm... Nu undrar du säkert varför jag mejlar och inte ringer? HAHA jag visste det!

Jo därför att min brevlåda börjar bli dammig av alla mejl jag inte får från dig =( Hur som helst! Så jag var inte riktigt säker på vad klockan är hos dig, vem vet? Om ja ringer så kanske du precis sitter i intervjun eller sover. Intervjun spelar kanske ingen roll, men om du sover...

Jo, jag vet att du har varit stressad och knappt sovit på skit länge. Hur jag vet det?

Jag vet det likaväl som att jag vet att just nu så har du höjt det högra ögonbrynet och tagit din piercing mellan tänderna. Sant?”

Mina händer skakade, även om det jag inte läste det här i London så visste Tom ändå precis vad jag gjorde nu. Det skrämde mig.

Snabbt drog jag tillbaka piercingen och fortsatte att läsa:

-” HAHA! Jag känner dig för bra =P Btw. Jag vet att Jonathan troligen är en skitstövel mot dig just nu, men tänk! Om lite mer än en vecka är David tillbaka, visst saknar man nästan honom på mornarna när han kommer och smeker en över kinden och säger:” Upp och hoppa rockstjärnan!” Bara för att sedan dra av täcket och nästan hoppa i sägen =S Haha, ingen kan någonsin påpeka att våran lille David inte är... speciell.

Bill, jag ville också säga att jag är ledsen för det jag sa innan du åkte, det var fel och jag skulle inte ha gjort det. Jag älskar dig mer än allt, och det kan ingen tjej ändra på.. Även om det nu är på ett annat sätt.

Det är så fel att vi är separerade! Jag saknar dig så mycket! ( våga bara säga det till Georg=P)

Ibland tror jag att jag är mjukare än vad jag själv vill inse..

Som den gången när vi var mindre och jag grät när DU bröt armen, haha.

Aww, blir lite sentimental nu. Men du har varit borta över ett bra tag nu... Och hur konstigt och desperat det här än låter så saknar jag min andra halva..

Jag saknar din röst... Lova att du aldrig slutar sjunga för mig!

Ha, där kom det... Sa ju att jag var mjukare än vad jag trodde...

Haha, jag garanterar att du sitter med lika tårfyllda ögon som jag nu! Rätt?

Men faktiskt så känns det okej... Det är bara du som vet hur jag är så det är okej...

Oj SHIT! Jag babblar ju på som om jag aldrig ska få se dig igen! Sorry...

Men gråt nu inte bara för att jag inte är där=P

Vi ses snart!

Kram/ din käraste ( och snyggaste) Tomi...”

 

Jag kunde inte längre kontrollera andningen..

 

Berättare

Dagarna gick,

Veckorna gick, och inget var sig likt.

Tom hade bestämt sig för att stanna i huset efter att hans mamma och Gordon flyttat ut, men han bodde inte ensam. Georg flyttade nästan direkt in i föräldrarummet och såg till att Tom inte gjorde något dumt.

Gustav såg till att han tillsammans med Andreas, en gemensam vän, flyttade in i ett hus tvärs övergatan. Eller det var ett delat hus, en barnfamilj bodde på ena halvan.

Men även om Georg bodde hos honom och han hade sina andra vänner så nära, så kunde inget hindra Tom från att försöka dränka sina sorger.

Tom var med en ny tjej flera gånger i veckan, bara för att få Bill ur huvudet.

Självklart var det inte för att han tänkte på sin bror på det sättet, men han ville göra allt för att bli distraherad.

Men han drack aldrig.

Han ville hedra Bills minne till den grad att han inte drack, Bill hatade när han var full.

Både Georg och Gustav som var Tom riktigt nära märkte hur han försvann, han slutade snart le.

Georg som bodde med honom hade inte en endaste gång inte ens under begravningen, sett eller hört Tom gråta. Det oroade honom, för Tom skulle tillsist spricka och troligen göra något dumt om han var ensam.

Men ingen visste att Tom redan gjorde något dumt.

Anledningen till att han aldrig gick i t-skirt längre var enkel.

Såren på hans handleder var väldigt synliga och fick någon se dom skulle han bli utfrågad, troligen tills han klippte till någon.

Men som sagt, han gjorde i princip allt för att smärtan skulle försvinna.

 

Bill var inte bättre, bara.. Han klippte verkligen till.

Roe hade börjat prata igen och kunde lugna honom, men oftast så gick det inte.

Hur mycket han än försökte kunde han inte hålla tillbaka, men han var aldrig den som slog först för den delen.

Oftast så hjälpte han någon stackare som fallit offer för mobben på skolan, mobben som älskade att klå upp alla som stack ut.

 

Bill kunde inte kontrollera sin ilska på skolan längre, alla de gånger han och Tom slagits sida vid sida, alla de gånger han och Tom satt i korridoren och spelade och sjöng av lycka och allt han upplevt med Tom under skoltiden verkade upprepas i hans huvud 24/7

Han njöt aldrig av att slå någon och föreställde sig ofta att det var sitt eget ansikte han slog, för det var bara han som förtjänade det.

Dödar man sin bror förtjänar man allt som kommer till en.

Tillsist var det bara Roe som vågade vara nära honom, den enda som vågade prata med honom.

Hon tyckte att dom andra var rätt fåniga, i alla fall dom som Bill hjälpte när han slogs.

Dom viskade om honom och ansåg att han var störd eller så, även om han troligen räddade dom från att se ut som en boxningspåse senare. Han slog aldrig heller ned någon, bara två slag. Hårt eller inte.

Rektorn såg ofta med sorg i hjärtat hur den unge kille kämpade sig igenom skolan och klarade alla prov med bättre än bästa resultat, men gick med huvudet böjt och hjärtat blödande.

Detta ledde också till att Bill slutade prata under skoltid, bara efter skolan så pratade han med Roe.

Roe visste också att Bill var fullt kapabel att kontrollera sin ilska efter skoltid, och någonstans långt i bakhuvudet visste hon att det var någonting på skolan som Bill inte kunde hantera.

Han pratade aldrig med henne om varför han blev skickad till Australien, när dom pratade var det bara om väsentliga saker eller om Roe. Roe litade på den blåögde killen väldigt mycket och han lyssnade alltid på henne, även när hon bara klagade.

 

När Roe en dag berättade att hon skulle tatuera in datumet när hon fick tillbaka rösten i nacken så bestämde även Bill att han ville ha en ny tatuering.

Han visste precis vad han ville tatuera in.

Sist han kände sig fri, riktigt fri och verkligen kände sina känslor igen, var när han stod utanför rum 89.

Snart pryddes hans underarm av ” Freiheit 89”.

Bill fick även jobbet som livräddare och bartender, ingen på hotellet visste att han slogs på skolan och han var alltid snäll mot gästerna, men log kanske inte så mycket som de önskat.

Den nu mer blonda killen upptäckte snart att han mådde bättre när han räddade någon, han räddade inte bara ett liv. Utan han räddade Tom.

Bill hade frågat Jonathan om det fanns möjlighet att han kunde få några av Toms saker, vilket han också fick.

Två klädesplagg, en gitarr och några kepsar med pannband.

Tom märkte självklart att det försvann saker men tänkte bara att han lurade sig själv.

 

Mejlet som Tom skickat innan olyckan läste Bill varje kväll som en slags tröst, han visste att han var löjlig och kanske desperat.

Men en dag svarade han på mejlet, i vetskapen om att ingen någonsin skulle läsa det han skrev så fick han tröst. Sorgen var bara att han visste att han aldrig heller skulle få svar.

 

Och det är där vi är nu..

När Tom läste Bills svar.

 

Tom

” Hej på dig med Tomi! Haha, ärligt så saknar jag att höra det gamla smeknamnet..

Hmm, jo du känner mig för väl. Ungefär likaväl som att jag vet att du just nu sitter och leker med den där läppringen och trummar med tummen mot tangentbordet.

Tomi, det är inte fegt att visa känslor! Haha hur många gånger har jag inte sagt det?

Och jo, jag vet att du är mjukare än vad du vill tro, du är inte gjord av sten! Du är gjord av samma material som jag. Hmm, vill du veta mer om hur vi blev till så får du fråga mamma! =P

Åh gud, det där bråket? Det är jag som ska säga förlåt... Jag var bara sur för att vi inte spenderade lika mycket tid ihop. Jag gick för långt! Aww, du vet att jag älskar dig också!

Gud, sentimental var ordet...

Jag vet att du aldrig kommer att läsa det här...

Men det är en tröst, att läsa det du har skrivit, dina tankar...

Haha, om du lovar att inte sluta spela för mig...

Fel att vi är separerade? Det är mer än fel...

Jag vet inte vad jag ska göra! Ena stunden vill jag hoppa och vara med dig för alltid och ena stunden så vet jag att du inte skulle ha velat det..

Men jag tror jag tänker fortsätta ett tag till.. Se vad som händer..

Så.. Gör nu inget dumt medan utan mig, och se till att du har det bra..

Gråt inte heller några tårar för mig...

Jag ÄLSKAR dig och jag saknar dig så att det gör ont!

 

Kram/ Din Billi.”

 

-” Nej... nej..” Helt plötsligt fick jag väldigt svårt att andas.

 

Georg

En duns från Toms rum hördes innan allt blev tyst.

Jag gick ut i korridoren som skiljde våra rum åt, först höll jag på att gå in i fel rum.

Bills rum...

Åh gud, jag måste sluta med det där! Men jag saknar honom så fruktansvärt...

Ingen hade varit inne i Bills rum sen Gordon bar dit lite kläder, det är säkert väldigt dammigt och kallt. Inte som när Bill fortfarande bodde där, då var det aldrig dammigt och aldrig kallt.

Allt som kunde vara dåligt för rösten fanns INTE där...

När det lät som om en kaffekopp föll till marken kom jag tillbaka till mig själv och mindes vad jag egentligen var på väg att göra. Men en försiktig knackning så klev jag in i ex- gitarristens rum.

 

Aldrig i hela mitt liv har en syn lett till så mycket panik som denna.

Det gick så fort, så fruktansvärt fort.

Någon låg på golvet och skakade, andningen var konstig och ögonen var vidgade.

Denna någon var Tom.

Han höll på att dö!

Nej, inte dö!

Han hyperventilerade.

-” TOM!” Innan jag själv visste vad som hände så hade jag Toms ansikte mellan händerna, hans ögon verkade inte kunna fokusera på något utan flög bara omkring vilt över rummet.

-” TOM! Fokusera! Andas! Kom igen killen, andas med mig!”

Med ena handen kvar över Toms panikslagna ansikte så lät jag den andra handen fatta Toms och dra den mot min egen bröst korg, jag lyckades snabbt lugna min egen andning och tog djupa långsamma andetag.

-” Såja, lugn killen... Andas bara lugnt..”

Toms andning lugnade sig efter vad som kändes en evighet, men han skakade fortfarande som ett asplöv.

-” Tom, snälla vad hände?”

Men han skakade bara på huvudet och med en darrande hand pekade han på datorn.

-” Är du okej?” Jag började känna hur min egen chock släppte och helst ville jag sätta mig ner och gråta. Men Tom verkade ha återtagit sin sten attityd och nickade bara mot dataskärmen.

På gelé ben ställde jag mig igen och gick närmare för att se mejlet som Tom hade uppe.

”BILLI!” Och mitt hjärta sjönk.

Jag läste igenom hela meddelandet och vände mig mot Tom, och för första gången på flera veckor så såg jag något annat än kyla i hans ögon.

Hopp.

-” Georg, han kanske lever...”

”Var är Gustav när man behöver honom?”

-” Tom, jag vill inte slå ner ditt hopp men... Bill kan inte ha skickat det här...”

Toms gnista försvann direkt och och såg ner på sina händer.

-” Jag vet, men... Datumet.. Han skickade det bara för några dagar sen...”

Gud! Vad jag hatade att göra det här mot honom! Han är min bästa vän, sånna ska man uppmuntra! Inte slå ner allt hopp som finns...

-” Tom, Bill har varit borta i snart två månader... Du själv spridde ut hans aska... Du själv har gått till hans gravsten varje dag... Tom om Bill levde, tror du inte han hade sett till att vi träffat honom nu?”

-” Jag vet, någon driver med mig... Men... Jag önskar att det var Bill...”

Tom suckade och jag kände verkligen för att gråta...

 

Berättare

Dagarna gick,

Veckorna gick,

Månaderna gick....

Och idag befinner vi oss exakt nio månader efter olyckan.

Tom var med tjejer som aldrig förr och glömde snart mejlet.

Bill slogs på skolan, räddade liv efter och glömde snart mejlet.

Georg och Gustav såg med skräck hur Tom försvann från dom.

Roe såg med skräck hur Bill försvann från henne.

Ingen visste vad som kunde göras, kunde ens något göras?

Georg och Gustav visste att det enda lindriga för Tom vore att se till att han var hos Bill igen.

Roe trodde att Bill behövde åka hem.

Georg och Gustav ville inte att Tom skulle dö... Dom ville ha honom hos sig.

Roe ville inte att Bill skulle åka... Hon ville ha honom hos sig.

Så Georg och Gustav bestämde sig för att försöka sig på en semester med Tom.

Roe bestämde sig för att behålla Bill.

Tom saknade Bill.

Bill saknade Tom.

 

Bill.

” Gud jag vet inte vem jag är längre... När jag ser mig i spegeln så ser jag inte mig själv.. Bara han...Hans ansikte, hans drag och allt som hör honom till....”

Jag granskade mig själv i spegeln och höll på att brista.

I spegeln så kunde jag se hur de mörka och varma ögonen stirrade tillbaka på mig.

Hur killen med kepsen och de förstora kläderna vinkade och såg inget annat än lycklig ut.

Men killens ansikte förändrades snabbt... Nederläppen började darra och han fick jobbigt att hålla andningen normal.

Det var så lätt... Jag drog bara fram kläderna som Jonathan skickat och hoppade i dom, fixade med bältet så att jag fick världens häng, böjde en gammal piercing och satte den på nederläppen och satte kepsen och pannbandet på plats.

Klart jag visste att det inte var min bror som såg på mig...

Klart som FAN att jag visste att jag var Bill och inte Tom...

Igen såg jag upp på mig själv i spegeln och allt bara brast...

-” ÅH GUD TOM!”

Jag kände hur jag skakade och hur tårarna föll, men ärligt så brydde jag mig inte...

För nio månader sen förlorade jag min bror.. Och jag har inte gråtit en tår sen dess...

-” FAN! FAN! FAANS JÄVLA HELVETE!” Jag kunde inte kontrollera floden som rann ner för mina kinder, än mindre känslan av att sakta tömmas på alla känslor.

Jag höjde blicken mot helkroppsspegeln och insåg också att jag satt på golvet.

Men den insikt som sårade mest där jag satt var, att hur mycket jag än liknade honom så skulle jag aldrig få honom tillbaka.

Även om det var Tom som såg tillbaka på mig där i spegeln så var det ändå jag...

-” HELVETE TOM!” Jag har nog aldrig varit så emotionellt ”fucked up” som jag var då, men det jag gjorde lättade faktiskt lite på trycket.

-” Hur kan du vara borta? Va? Jag trodde i alla fall att jag skulle känna det! Känna att du var borta! Men jag känner inte ett jävla dugg! Jag är helt jävla tom!”

Utan att riktigt tänka på det så höjde jag blicken och såg ut genom fönstret, ut mot himlen.

-”Om du nu är där upp, varför ger du mig inget tecken? Jag trodde att om någon av oss dog skulle den andre visa sig för den andre! Ge ett tecken! Bara ETT tecken Tom! Säg vad jag ska göra! Jag trodde att du skulle leda mig, se till att jag gör rätt! Men jag gör inget rätt! Jag slåss, jag är dum jag är inte jag! Jag är inte mig utan dig...”

Jag började må illa, en annan insikt kom. Och den slog mig hårt, jag sänkte blicken och lätt kroppen falla fram mot golvet.

-” Åh gud Tom... Förlåt... Jag glömde, jag har ingen rätt att be dig om något... Jag borde skjutas... Det är mitt fel att du är borta.. Mitt fel att du inte är här med mig... FAN FÖRLÅT! Helvete.... Förlåt Tom.. Mitt fel... Snälla... Förlåt...”

Hade någon lyssnat på mig hade jag nog blivit skickat till ett mental sjukhus, men jag brydde mig inte.. Det fanns bara en som kunde göra allt bra igen...

-” Tomi..”

 

 

Tom

” Gud jag vet inte vem jag är längre... När jag ser mig i spegeln så ser jag inte mig själv.. Bara han...Hans ansikte, hans drag och allt som hör honom till....”

Det var så lätt...

Jag hade bara smugit in i hans rum och hämtat det jag behövde utan att se mig om.

Jag hade hjälpt honom med det här så många gånger förr att jag kunde det utav gammal vana.

Att ringa in ögonen, färga ögonbrynen, hoppa in i hans kläder och sen gömma dreadsen i en mössa, det var för lätt..

Klart jag visste att det inte var min bror som såg på mig...

Klart som FAN att jag visste att jag var Tom och inte Bill...

Igen såg jag upp på mig själv i spegeln och allt bara brast...

-” ÅH GUD BILL!”

Jag kände hur jag skakade och hur tårarna föll, men ärligt så brydde jag mig inte...

För nio månader sen förlorade jag min bror.. Och jag har inte gråtit en tår sen dess..

-” Tom? Hey Tom? Är du okej?” Georgs röst hördes på andra sidan dörren men jag brydde mig inte.

-” Tom? TOM!” Jag brydde mig fortfarande inte om att svara, jag hade bara blicken fixerad på Bill, eller min spegelbild.

-” Okej Tom du ger mig inget val!” Jag hörde hur handtaget trycktes ner och vände mig för att möta min vän basisten.

 

Georg

Sotade ögon, tighta kläder, ringar och armband..

Bill!

Försiktigt närmade jag mig honom och lät en hand falla över hans ansikte, jag visste inte vad jag skulle tro.

Att möta sin döde vän i broderns rum var kanske inget jag hade väntat mig.

-” Bill?”

Ibland hatar jag min egen dumhet, jag behövde bara se lite närmare för att upptäcka hålet där läppringen skulle vara.

-” Tom?” Han nickade och snart vek sig knäna och han sjönk ner på golvet, innan jag hunnit reagera så var jag själv nere på golvet med honom i famnen. Det var då jag insåg att han grät, asså grät på riktigt. Jag kunde inte hjälpa det utan kände lättnad över att han äntligen visade känslor, känslor som visade hur han mådde.

-” Såja killen.”

Tom började skaka och jag höll honom närmare när han började prata...

-” Ja-ag... B-ill... Jag trodde att han...”

Jag började cirkla med händerna över Toms rygg och uppmuntrade honom att fortsätta.

-” Jag trodde att om Bill försvann och jag inte fick följa med, så skulle han leda mig.. Säga vad jag skulle göra... Men han...” Tom började skaka igen men fortsatte ändå, med en ovanlig styrka i rösten.

-” Jag är inte mig själv utan honom! Jag är patetisk! Jag är egoistisk, jag ligger runt hela tiden och jag gör bara fel!” Där försökte jag stoppa honom men han tystnade mig.

-” Vet du varför Georg?” Jag skakade på huvudet som om jag inte visste, men ärligt så hade jag mina aningar.

-” För att jag är halv...”

Mitt hjärta sjönk flera meter. Vad gör man i en sån här situation? Svar: Finns till hands.

Men om det inte räcker då? Hur lagar man en människa som är så trasig?

-” Jag önskar bara att han kunde ge mig ett tecken, ett tecken på att han fortfarande älskar mig och vill vara med mig lika mycket som jag vill vara med honom..”

Jag suckade och drog Tom ännu närmare.

Jo att åka till Australien följande dag skulle göra gott.

 

Berättare

Natt... Det var nattsvart ute, kväll i Tyskland och en ny dag i Australien.

Vad ingen visste, var att det satt två väldigt lika pojkar i varsin del av världen.

Den ene i sin väns famn och den andre ensam framför sin spegelbild väntandes på en bättre tid.

 

I Tyskland så packade de fyra killarna (med Andreas) för att åka, mot skivbolagets vilja, till Australien för att bo på hotell ” Jean's Blue”.

I Australien så gjorde sig den unga livräddaren redo att vakta stränderna den kyliga lördags morgonen på ” Palm O's”.

 

Tom

-” Långt kvar?”

Gustav såg lite små surt på mig innan han nickade.

-” Vi kommer att vara där nån gång vid fem, Australiensk tid.”

Jag suckade och lutade mig tillbaka.

Skivbolaget hade varit helförbannade över att vi skulle åka till Australien, egentligen var inte jag heller så sugen på det men det var G:nas påhitt alltihopa.. Och lite Andreas.

Men nu när jag vant mig med tanken så kändes det lite mer inbjudande, om vi bara slapp maskera oss.

Visserligen så var det ju inte mycket, men jag fick ex. Inte ha dreadsen uppsatta eller väldigt förstora kläder på mig. Men värst av allt så tvingades jag ha GRÖNA linser på mig! Men det kändes lite bättre när både Georg och Gustav fick ha ljus blåa. Georg såg lite ut som en tjej... Haha nej.. Men det muntrade upp mig lite att tänka så.

Georg fick inte heller ha håret som han ville utan tvingades ha det i en stram knut, Gustav fick inte heller klippa sig så att lockarna var snart framme och HAHA Anderas fick så lov att gå omkring med en av mina kepsar. Och precis alla som vi känner har ansett att han ser ur som en idiot.

Jodå, tvingar mina vänner med mig till Australien ska jag i alla fall få lite ut av det!

Helt plötsligt så kände jag hur ögonlocken blev väldigt tunga och jag tänkte att ÄNTIGEN så kom sömnen.

 

-” Så så törnrosa, dags att öppna dina vackra gröna ögon.” Jag började blinka bort det suddiga och fick snart Anderas ansikte framför mig.

I vanliga fall bär Andreas väcker en så använder han sina klo händer och kittlar en tills andan är borta, not funny!

-” Nej... Inte du..” Andreas log och vände sig mot Gustav.

-” Hah! Sa ju att han älskar mig!” Gustav ryckte bara på axlarna och såg ut som om han skulle somna på fläcken. Men den kommentaren gjorde i alla fall så att jag ofrivilligt drog på smilbanden.

Vi blev upphämtade av en taxi som tog oss till hotellet, själva resan dit från flygplatsen tog lite mer än en timme och innan vi var framme var klockan mot halv åtta.

Georgs förslag om att lämna väskorna och sen söka upp ett matställe kändes riktigt bra.

Sen vi landade i Australien så kunde jag känna hur aptiten kom tillbaka och även förmågan att sova, det var som om jag kände mig en aning tryggare, närmare... Äsch... Jag var rätt fjantig som tänkte så.. Men det var så jag kände..

 

Bill

En ny dag... Nej, bara ytterligare en dag. Lördagen var slut och jag var tillbaka i stugan med Roe, som påstår att hon ska åka till Tyskland med mig innan året är slut.

Visst jag vet att jag måste tillbaka nån dag men jag vill inte tänka på det och definitivt inte med Roe innan året är slut. Dels för att hon inte har någon aning om vad som egentligen hände och dels för att hon skulle prata skallen av mig.

För första gången i mitt liv så inser jag hur jobbigt det måste ha varit för andra att lyssna på mig när jag pratade oavbrutet 24/7.. Inte för att jag får någon chans att gottgöra det.

Roe börjar snart prata om något annat och jag börjar bli riktigt trött.

 

Inom en timme hade Roe gått och jag hade lagt mig.

I natt var första natten jag var helt utan mardrömmar och andra hemsökelser, så dagen efter vaknade jag med ett solsken på läpparna..... Nästan.

 

12.46 visade klockan i köket på och jag fick en aning bråttom, jag började som livräddare ett, prick. Och jag skulle få gå till tornet idag vilket var lite längre bort än vanligt, jag hade bytt med en kille som hade sitt torn nära ” Jean's Blue”.

Väl där så insåg jag hur tråkig den här dagen skulle bli, det var nästan folktomt, bara ett par på kanske 80 som gick efter stranden.

Av någon anledning så kände jag ett stort behov av en penna och ett papper.

Ett behov jag inte haft på över nio månader.

Jag letade lite i min väska och fann några informations papper som jag kunde använda baksidan av och sen en penna. Innan jag visste ordet av så var jag djupt försjunken i det jag skrev..

”Empty streets... ”

 

Och DÄR slog klockan sju! Att jobba sex timmar på ett folktomt ställe är nog ingen livräddares dröm, särskilt inte min. Av någon anledning så var jag rastlös hela dagen och gjorde i princip allt för att sysselsätta mig i några timmar. Jag tog det till och med så långt att jag skrev ner hela ”Heilig” med en pinne i sanden, plus de ackord jag kunde till.

Men nu var klockan sju och jag fick gå tillbaka till kontoret, eller ”högkvarteret”.

Vägen dit trodde jag aldrig skulle ta slut, folk frågade mig hela tiden om småsaker typ: vars ligger närmsta mat ställe? Men det lyfte ändå min dag när jag fick hjälpa ett barn få tag i sin boll som hade farit iväg för långt från stranden. Det var också enda gången idag jag behövde blöta ner mig.

Egentligen hade jag ingen vidare lust att gå hem till stugan, hem till ensamheten. Men jag hade nog inget val, det var bara att gå hem. Dessutom hade jag skola följande dag så jag kunde inte vara ute så länge.

Högkvarteret kryllade av livräddare och annat folk som hade för lite att göra, dom var alla trevliga men ingen av dom hade jag lust att prata med. Snabbt tog jag mig ner till omklädningsrummen och bytte om. Jag mer eller mindre sprang hem, bara för att upptäcka att mina nycklar var borta.

-” Åh nej, satan!” Jag hatade verkligen när jag tappade bort saker, jag fick alltid småpanik och fick så dåligt samvete. Och när jag inte hittade det jag letade efter så fick jag skitmycket panik.

-” Nej nej..” Då kände jag för att slå huvudet i dörren.

Idioten Bill hade glömt nycklarna i badvakts tornet.

Lite smått irriterad på mig själv så gick jag tillbaka till tornet, men samtidigt som jag var irriterad så var jag ändå lite glad för det var en härlig kväll och jag hade inget emot att gå.

Vägen dit flög bara fram, och jag kände mig glad. Nästan som om jag hade lust att le, okej det kanske låter dramatiskt men jag hade inte haft lusten på länge.

 

Ju närmare tornet jag kom, ju mer uppfylldes jag av en helhets känsla. Okej jag tror att jag, på grund av min före detta roll som sångare till emotionella texter, kan ha mina ”moments”. Jo, det förklarar nog de känslor jag hade.

Sakta närmade jag mig tornet och insåg att jag hade lämnat dörren öppen.

-” hur dum får man va?” Jag log faktiskt när jag fattade att jag sa det högt.

När jag kom till tornets framsida så såg jag någon stå ute i vattnet.

En kille troligen i badshorts, en t-skirt och en mössa.

Jag fick en känsla av att jag kände igen killen, men jag var inte riktigt säker.

”Kanske någon från min klass.” tänkte jag och gick in i tornet för att ta mina nycklar.

På det träfärgade bordet längst in så låg dom, precis bredvid telefonen.

Jag log lite, tog nycklarna i handen och såg ut genom fönstret .

Killen var borta.

Istället var det bara en mörk fläck under ytan.

-” Shit nej!”

Jag slängde av larmtelefonen, benen sprang av sig själv och snart kände jag vattnet mot mina ben.

” Han kommer dö om jag kommer för sent!”

 

 

 

Berättare

Bill hade aldrig sprungit så fort i hela sitt liv, känslan av att han kanske skulle förlora killen i vattnet var mer än han kunde klara av.

När han kom ut i vattnet så kunde han inte se killen någonstans, killen var borta.

Han samlade luft i lungorna och dök, det stack i hans ögon när sand virvlade upp från botten men han ignorerade det och fortsatte.

Inte långt ifrån honom så låg en något.

Det var killen!

Bill kände hur luften höll på att ta slut och sparkade på allt vad han kunde för att det skulle gå snabbare. Snart kunde han sluta sina armar runt kroppen och sparka av från botten.

När han nådde ytan trodde Bill att han nått himlen, andetaget han drog var ett av de saker han behövde mest.

Bill hade blivit väldigt stark under den tid han varit i Australien och även om det inte syntes på hans fortfarande lika taniga kropp, så kunde han lätt bära killen i hans famn upp på land.

Ingen andning.

-” Åh! kom igen!” Skrek Bill och började HLR.

Killen som Bill räddat hade inte varit under ytan för länge och snart vaknade killen till med en hemsk hosta.

Killen låg först alldeles stilla och flämtade medan Bill letade i tornet efter en filt eller något som killen kunde få.

-” Sorry, I couldn't find a blanket. So you can take my jacket instead.”

Killen log tacksamt och tog emot Bills livräddar jacka innan han började hosta ordentligt igen.

-” It's okay.. Thank you by the way, for saving my life! I wasn't trying to kill myself even if it might have looked that way.””

-” Haha, okay. You have a strong accent were are you from?”

-” Germany.”

Bill hoppade nästan av lycka, han hade inte fått använda sin tyska på så länge.

-” Aha, jag kunde nästan gissa det!”

Killen vände då för första gången på sig med ett chockat uttryck i ansiktet.

Bill fick också en ordentlig titt på killen framför sig.

Han hade dreadlocks, och käkbenen var ganska höga, nederläppen var lite större än den övre, näsan var mjukt böjd och hela ansiktet var så likt.

Bill höll nästan på att säga ”Tom!” Men hejdade sig då han såg att killen hade gröna ögon.

-” Um .. Ehh..”

Bill var som trollbunden av killen, kanske Tom hade en till tvilling?

Likheterna var så många, men ögonen skiljde sig, dessutom så hade killen inte heller en piercing i läppen.

-” Um.. Jag är ledsen men jag måste gå! Du borde gå till sjukhuset och kolla så att du inte fått vatten i lungorna eller så. Ehm.. Vi ses.”

På bara sekunder så hade Bill rest sig upp och var säkert femtio meter ifrån Tom innan Tom ens hunnit reagera.

 

Tom

Vågen kom så plötsligt, jag hann inte ens vara med.

Det var faktiskt inget självmordsförsök eller ens i närheten av den tanken.

Jag hade bara gått ut i vattnet för att samla mina tankar då vågen kom.

På bara sekunder så hade jag ingen som helst kontroll över vad som hände.

Jag försökte skrika, men det enda som hände var att vatten fyllde min mun och luften från mina lungor försvann.

Panik spreds i bröstet och jag kunde se bilder blixtra för mina ögon..

Helt plötsligt så var min värld alldeles svart..

 

Lungorna höll på att döda mig, vilket ledde till ett obarmhärtigt hostande.

Jag kunde höra en kille prata med mig i bakgrunden och jag svarade på hans frågor utan att riktigt veta vad han sa.

Det kändes som om jag någonstans långt inom mig kände igen rösten men kunde inte riktigt koppla den.

Tillsist så snappade jag jag upp orden ” Where are you from?” och jag svarade att jag var från Tyskland.

Svaret var nog inte det som chockade mig.

Det var killens röst när han svarade på tyska.

Det var en röst jag inte hört på länge, den var så len, mjuk och samtidigt hes. Jag blundade mot den överväldigande känslan inom mig och vände mig om för att möta Bill.

Problemet var bara att det inte var Bill.

Nej, killen hade blont hår uppsatt i en liten tofs, blå ögon, ingen piercing i ögonbrynet och en tatuering på vänsterarmen där det stod ” Freiheit 89”.

Jag fick nästan panik då jag insåg att jag hade stirrat på killen rätt oförskämt i flera minuter och han reste sig.

Innan jag visste ordet av så var han borta.

-” Shit!”

Irriterat så borstade jag bort lite sant från benet och tänkte tillbaka på killen.

Åh gud.. Han var ändå lite lik Bill. Hans ansiktsform var rätt lik och sättet han höjt ögonbrynet på när han insåg att jag glodde på honom.

Det dröjde inte länge förrän jag upptäckte att hans jacka låg kvar på mina axlar och jag insåg att jag borde lämna tillbaka den.

Bara ett problem...

Jag hade ingen aning om vad han hette eller vars han bodde.

Ibland älskar jag att vara nyfiken och inte riktigt respektera vad folk har i sina fickor.

I hans högra jackficka så hittade jag ett schema för ” Palms high.”

Lite sorgset så insåg jag att Georg skulle tvinga med mig ut nånstans i vildmarken imorn så jag skulle inte kunna se Bills- look- alike förrän dagen efter, tisdag med andra ord.

Lite lustigt var det nog, han hade också ett namn som började på B.

När jag såg närmare på namnet högst upp till höger på schemat så insåg jag att han i alla fall hade ett väldigt ovanligt namn och att folk troligen skulle veta vem han var.

B. Lily Calla

Lily Calla... Calla Lily.. Det är en av mina favorit blommor... Haha det där lät ju ALDRIG gay.. Haha! Suck...

 

Bill

Av ungefär de nio månaderna jag känt Roe så har hon varit tillsammans med nån kille som heter Patrik. Det började för fyra månader sen och sen dess har hon pratat non- stop om deras parnings ritualer. Men för två veckor sen gjorde dom slut och idag så hade Roe insett något som kanske skulle förändra hennes liv dramatiskt, troligen skulle hon förändra mitt också.

-” Bill snälla, kan jag få göra det hos dig? Mamma kommer flippa ur om hon får reda på det nu!”

Jag nickade bara, vi var fortfarande på skolan och jag gillade inte att prata på skolan. Mer än en gång hade det lett till att folk försökte hoppa på mig.

-” Åh gud! TACK!” Roe kastade sina armar om mig och jag kämpade med att andas.

Ingen som mötte Roe och bara såg på henne skulle någonsin kunna gissa hur mycket liv hon var fylld av, hur mycket glädje som bodde i henne. Just nu var nog Roe den person jag lutade mig mot.

-” Åh.. Bill se på mig!” Jag såg på Roe's chockade ansiktsuttryck och blinkade. När jag blinkade gjorde det väldigt ont i det högra ögat. ”Fan!”

-” Bill, freaka inte ut nu! Men du har ett brunt och ett blått öga!”

Jag la direkt handen över ögat och drog med Roe in på närmsta toalett.

-” Bill vad i?” Jag lyckades tysta henne med en blick lyckligt nog och såg till att låsa dörren ordentligt när vi väl var inne.

-” Fan..” Mumlade jag och lyckades pilla tillbaka linsen som halkat fel.

-” Bill tänker du berätta varför du har blåa linser...”

Jag suckade, vad gjorde det om hon visste? Hon gillade ju våran musik och hon skulle inte skvallra för någon heller.

-” Roe.. Jag...” Av någon anledning så kunde jag inte förmå mig att säga det. Och föresten, vad skulle jag säga? ” Du Roe, jag är egentligen Bill Kaulitz, ex- sångare i Tokio Hotel.” Risken att hon skulle tro mig var liten.

-” Roe, köp ditt graviditetstest och kom till mig sen vid fem, jag jobbar inte ikväll. Jag lovar att jag ska förklara allt då.” Hon nickade och kom närmare, så nära att våra näsor snuddade varandra.

Jag kände hur min andning saktade ner och mötte hennes blick.

Allt jag behövde veta såg jag där, min hemlighet skulle vara säker hos henne. Roe hade blivit en lika nära vän som Gustav och Georg en gång var...

 

Av någon anledning så fyllde G:na mina tankar när jag gick hem.

Jag saknade dom så vansinnigt, men dom hade nog glömt mig...

Jonathan sa ju det innan jag åkte.

”-” Bill, dom vill aldrig mer se dig igen, dom anser att det var ditt fel. Likson Andreas, dina föräldrar och redan de fans som vet om det här... Skivbolaget är skyldig dig massor, dom vill att du åker. Ta den här chansen Bill och börja om.. Ingen vill ha dig här ändå..”

Jag sparkade på en sten vid minnet och fick väldans ont i tån.

Det dröjde inte länge förrän jag nådde min stuga, hah.. Stuga.. Jag sa inte ens ”hem”...

Jag hann bara komma innanför dörren innan jag satte igång.

Jag skulle nog aldrig få Roe att tro mig om jag bara berättade för henne, så jag fick visa henne.

 

När klockan var tio i fem så såg jag mig en sista gång i spegeln och kände hur det stack i hjärtat.

Jag hade haft så fullt upp att jag hade glömt bort hur det var.. Hur det kändes... Hur det luktade och allt...

Framför spegeln stod inte längre Bill Lily Calla- Killen med blåa ögon, blont hår och shorts.

Framför spegeln stod Bill Kaulitz- Killen med svart sminkade ögon, svart hår, mörka tighta jeans, en mörkröd t-skirt med trycket ” With the right to live”, armband och halsband, håret utspretat och framför allt.. Bruna ögon.

Jag kände hur det blev svårare att andas och började fundera på om jag gjorde rätt som lät Roe veta.

JA, var svaret.

Klockan slog fem och två lätta knackningar hördes på ytterdörren.

-” Vem är det?” Ropade jag av vana.

-” Bill din idiot! Du sa FEM! Vem tror du att det är?” Jag log, Roe var inte ens hälften så arg som hon lät. Hon gillade bara att ge sken av det.

Mitt hjärta dunkade fortare och fortare ju närmare dörren kom och när jag satte handen på handtaget för att öppna, mådde jag nästan lite illa.

Jag skakade om huvudet och tog mot till mig och..

-” Bill! Shit! Vilken tid det tog!” Roe gick bara förbi mig och rakt in i ”stora rummet”, jag gapade. Hon hade inte ens sett mig!

Häpet följde jag efter henne in och väntade på att hon skulle vända sig om, hon stod nämligen med ryggen mot mig och grävde i väskan. Jag kunde se hur Tokio Hotel märket glänste på hennes väska och blev med ens mer nervös.

Men Roe verkade inte vilja vända sig om utan fortsatte bara att skotta ut alla möjliga grejer ur väskan och jag började få panik. Jag klarade inte av att stå där och vänta på något som antingen skulle förstöra mitt liv ännu mer eller kanske lyfta lite av den tyngd som hänge över mina axlar.

-” Roe snälla! Se på mig!” DÅ vände sig Roe om.

Jag tror aldrig att jag sett någons ögon bli så stora, hela hennes ansikte förvreds till ett uttryck som jag inte riktigt kunde läsa av och helt plötsligt skrek hon.

-” ÅH GUD! Du är ju BILL KAULITZ! BILL! BILL! Vars är du? Asså jag menar Lily Calla! CALLA! Var är du! ÅH GUD! Jag visste inte att ni kände varandra!” Innan jag visste ordet av så hade jag hela Roe över mig. Hon kramade mig och var helt galen.

Det var kanske inte den reaktionen jag hade väntat mig och det kändes som om jag skulle börja gråta.

Snart hade Roe hoppat av mig och gick till mitt rum och skrek.

-” Calla! Kom ut! Shit, jag hade aldrig trott att du skulle berätta att du gömde Bill Kaulitz!”

Jag suckade och satte mig i soffan, utan att tänka mig för så satte jag huvudet i händerna och kämpade mot de tårar som jag kunde känna i strupen.

-” Bill K.. Vad är det?” Roe närmade sig snabbt och la en varm hans på min axel.

Det här var en av de saker jag älskade hos henne, ena sekunden så kunde hon vara helt uppspelt och galen och andra kunde hon vara så brydd och omhändertagande att man kunde tro att hon hade en personlighetsdelning.

-” Rosie... Det här är ganska svårt att berätta...”

-” Huh? Det är bara Bill som kallar mig Rosie..”

-” Det kan bero på att jag är den Bill...” Jag vågade se upp lite för att möta hennes blick.

-” Va?” Jag suckade och Roe såg ut som om jag hade fem huvuden.

-” Det hände en grej i Tyskland som gjorde så att Tokio Hotel splittrades, jag skickades hit för att koncentrera mig på annat. Jag fick en ny identitet och fick inte berätta för någon. Vilket inte du heller får göra Rosie...” Roe såg ut som om jag slagit till henne.

-” Så det du menar är... Att Bill Lily Calla inte finns på riktigt och att du egentligen är Bill Kaulitz?”

Jag nickade och Roe såg på mig igen med ett uttryck jag inte kunde förstå.

-” Det här låter som en dålig film, vet du det..” Jag log, det var verkligen något som Ro skulle säga och hon verkade ta det bra, trodde jag. Roe's röst var kal och känslolös när hon fortsatte

-” Så Bill Kaulitz, vad har du mer ljugit för mig om?” Jag tror att det hade gjort mindre ont om Roe hade skjutit mig.

-” Rosie..”

-” Nej! I helvete heller! Du vet! Du vet för fan! Alla i hela mitt jävla liv har ljugit för mig! Alla sviker mig förr eller senare! Och jag trodde... FAN! Jag trodde i alla fall att du var annorlunda! Men jag hade visst fel!”

Jo jag visste.. När Roe var tolv så våldtog hennes mammas kille henne, med löftet om att han älskade henne. Kort efter det så stack hennes mamma och lämnade henne hos hennes moster, hennes äldsta syster blev tillsist arton och tog hand om Roe när hon fyllde fjorton. När hon blev femton så kom hennes mamma tillbaka. Sen dess har inget av hennes tidigare förhållanden funkat, killarna har varit otrogna, slagit henne och tvingat henne till olika saker. Det vara bara nu, när hon började på Palm's High, det började ordna upp sig för henne. Jag hade också kommit en bit in på terminen och vunnit hennes förtroende och hon vunnit mitt.. Bara.. Jag svek henne också.. Jag hann knappt reagera innan hon ställt sig upp, det gick så fort och hon var på väg mot dörren.

-” ROE!” Jag slängde mig efter henne mot dörren.

-” Snälla Roe.. Förlåt..”

Men i Roe's ögon kunde jag se något jag sett förut, men aldrig riktat mot mig.

Ilska, frustration.. men framför allt... Besvikelse.

-” Roe?”

-” Bill.. Så, vad gjorde du egentligen? Satte du på en kille? Nåns tjej kanske? Ställde du till det för familjen kanske?” Hennes röst var kall och jag märkte att hon citerade killen som jag slog till första gången jag träffade henne.

-” Roe..”

-” Jasså? Det vill du inte berätta? Jag har fan öppnat hela mitt jävla liv för dig! Jag har berättat precis allt för dig! Och ä..”

-” JAG DÖDADE TOM OKEJ!” Jag kände knappt igen min röst och kände direkt hur värmen i kroppen lade sig för att sen direkt ersättas med kyla. Det var första gången jag sa det högt, första gången jag sa det när någon hörde det, första gången jag hörde det..

Det gjorde riktigt ont....

-” Va?” Roe's röst var tunn och hon såg oförstående på mig.

Jag var arg, arg på mig själv. Dels för att jag skrikit åt Roe och dels för att jag sagt för mycket. Men mot mitt skrikande inre så fortsatte jag ändå berätta.

-” Vi pratade.. Och... jag minns inte riktigt vad som hände.. Men det kom en bil, föraren var alkoholpåverkad och körde för fort. Min manager sa att jag använde Tom som sköld... Han blev så förstörd att dom inte kunde fixa hans ansikte.. Jag.. eh...Han dog... Innan jag hann säga hejdå.. eller förlåt...”

Jag mötte inte riktigt Roe's blick men jag kunde höra hur hon andades tungt innan hon mumlade.

-” Bill... Jag.. Vet bara inte vad jag ska säga... Du har ju aldrig pratat om varför du kom hit så jag antar att det bara är namnet du ljugit om.. Men jag behöver tid...” Jag nickade och hon gjorde sig redo att gå. Men jag ville inte att hon skulle gå, inte bara sådär och vara sur på mig.

-” Rosie...Snälla stanna...” Min röst kändes alldeles knäckt, dels för mitt tidigare uttalande och dels för att jag insåg precis hur mycket jag behövde Roe.

-” Bill... Asså... Jag fattar det inte... Jag tror det här är det sjukaste jag varit med om!”

-” Roe, snälla stanna.. . Gör testet här...”

Helt plötsligt så blängde Roe på mig och tryckte ner handtaget för att gå ut men innan hon gick fräste hon:

-” Mamma ha redan tvingat mig att göra det! Och gissa vad? Jag ska bli mamma!” Och med det var hon borta.

 

Tom

Även om Georgs planer på att muntra upp mig kunde gå för långt, så hade det han planerat för måndagen varit rätt mysig ändå.

Vi väcktes före nio och hämtades av en bil, ingen planerade att berätta för mig vart vi skulle.

När vi hade kommit en bra bit efter en landsväg så knöt Georg en hilka för mina ögon och sa åt mig att lita på honom. Visst, jag skulle lägga mitt liv i hans händer, men nu handlade det ju om något annat och det skrämde mig lite.

Bilen stannade tillsist och vi klev ut.

Jag log nästan..En hund slickade mina händer och jag kände mig genast tryggare, jag älskar hundar.

Lukten av hästar och kor nådde snart mina näsborrar och jag försökte blänga på Georg genom hilkan. Precis som om han visste vad jag gjorde så sa han:

-” Tom, lägg ner! Du kommer att gilla det här.”

Tillsist så fick jag min syn tillbaka och såg ett utav de vackraste djur jag sett på länge.

Shadow var en kolsvart frisier häst. Ägarna hade låtit manen växa och han såg nästan sagolik ut.

Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att en häst var vacker, dom var mer som bara. Fina..

Men Shadow påminde om någon... Hans sätt att röra sig så vackert och lugnt men samtidigt så gjorde den svarta färgen honom mystisk.. Som om han hade en hemlighet som bara var hans, hans att bära till döden.

Medan jag stod och beundrade den mystiska skönheten så harklade sig Georg bakom mig.

-” Hrm, Tomsi Tomsi... Tänker du sitta upp eller bara stå där?” Jag snurrade runt och fann Georgs lugna gestalt på ett brunt fullblod. (Som ni förstår så red jag förut, när jag och Bill var yngre. Och vi hade en tjej kompis som pratade på om raser och allt sånt, så vi lärde oss.)

Dagen flöt på bra och jag njöt faktiskt, nästan så mycket att jag glömde killen som räddade mig... Nästan..

Jag hade berättat för G:na och Andreas vad som hade hänt och dom blev självklart också nyfikna på den här killen, men dom var skeptiska.

-” Tom, du plågar bara dig själv!” Hade Andreas sagt, men efter många om och men så fick jag dom att gå med på det. Georg hade även fått möjlighet att hyra en bil och skulle skjutsa mig till skolan på följde med.

 

Följande dag är idag.

Nervositeten steg och jag fick kämpa med att få upp Georg som skulle följa mig till skolan.

Både Andreas och Gustav hade lyckats ramla av hästarna igår och både hade bett om att få sova lite längre. Georg hade föreslagit att om han också tyckte att killen liknade Bill så skulle dom nog få se honom senare i vilket fall som helst.

Georg vaknade tillsist till och även om han var intresserad av killen så fick jag ändå hota med kallvatten för att få upp honom.

Resten gick fort, vi var snart på väg mot skolan.

 

-” Helvete...” Jag såg frågande på Georg som såg sig själv i spegeln.

-” Vad?”

-” Jag glömde spöka ut mig, har varken linser eller håret uppsatt.”

Vore det inte för att jag varit livrädd för att bli igenkänd så hade nog även jag glömt linser och utstyrsel. Men Georg smälte in mer än vad jag gjorde och när han tillsist hittade ett hårband så var jag säker på att det skulle gå bra! Av någon anledning så kände jag mig mer och mer osäker. Varför kände jag att jag ville se Bills look- alike igen?

Kanske Andreas hade rätt? Ville jag bara plåga mig själv? Var det därför jag varit så positiv senaste tiden? Frågor snurrade runt i skallen på mig när vi äntligen stannade vid skolan.

 

Berättare

Georg kunde lätt se rakt igenom Toms lilla charad, det var inte svårt att se hur han jobbade med att få upp hoppet och verka positiv. Kanske för hans egen skull eller hans nära, men det spelade ingen roll. Varje gång Georg mötte Toms blick så kunde han tydligt se osäkerheten och hur det positiva inom honom dinglade i en väldigt skör tråd. En tråd som kanske skulle gå av vid mötet av den här killen. Men samtidigt så var Georg nyfiken på killen och han hade räddat Toms liv, om inte annat så var han skyldig killen ett stort tack.

Tom och andra sidan fortsatte barra att intala sig att han var positiv, att bara han såg killen så skulle allt ordna sig. Varför visste han inte, men han ville det bara, utan en tanke på vad som skulle hända sen.

Tillsammans gick de två vännerna in på skolgården för att försöka hitta killen.

Skolan var varken stor eller liten, den var rätt mysig. Inte så att alla visste vem man var men inte heller så att man såg flera olika nya ansikten varje dag.

Georg och Tom insåg snart att dom troligen inte skulle hitta killen direkt och satte sig ner vid en bänk.

-” Så, vad gör vi nu?” Tom såg funderande på sin vän innan han svarade:

-” Vi får väl fråga någon.” Georg nickade och såg sig om.

-” Hey, you! Blondie, can we talk to you for a sec.?

Tom ville skratta åt Georgs plötsliga utfall mot en blond kille i nåt slags gäng, killen såg ut som han tänkte nita dom och Tom blev med ens lite mer osäker på Georgs val av utfrågningsoffer.

-” What?” Georg insåg direkt att han hade valt rätt, alla skolor hade killar med attityd och de killarna visste oftast det mesta om alla.

-” We're looking for a guy, think you can help us?”

-” Whats in it for me?” Killen lyfte ett ögonbryn men Georg fortsatte:

-” What about me not making you flat in front of your friends?” Tom såg förvånat på Georg, han hade aldrig hört honom hota någon förut. Georg där emot visste precis vad han gjorde. Den här killen hade troligen slagit mer elever som än hjälpt dom, vilket Georg kände igen från sin tidigare skolgång. Killen log, vilket Georg visste att han skulle göra.

-” I'm Kinns, who're you looking for?” För första gången under hela det ”gulliga” lilla samtalet så lät Tom sina läppar forma ord.

-” A guy, his last name is Lily Calla.”

Varken Georg eller Tom skulle ens kunnat gissa sig till reaktionen som dom fick.

Kinns spärrade upp ögonen och backade.

-” You're not with him, are you?”

-” No we just want to talk to him.”

-” You're cops? He's going to jail?”

Georg kände hur hakan föll och kunde inte riktigt komma på varför killen sa som han sa.

Tom mörkande bara, han kände hur hjärtat blev kyligt och tog över konversationen med Kinns.

-” Why do you think so?”

-” Well let's see.. He has beaten up every single guy in my gang, probably every single guy in this fucking school.”

-” Why would he do that?”

-” No reason! He is like.. I dunno, he did something in his former country and now he's here.”

Tom kände hur något kramade om hans hjärta, visst, killen var just en sån kille som överdrev allting. Men ändå så kunde Tom känna att han inte längre ville hitta killen. Om killen slogs så skulle han inte vara minsta lik Bill, Bill skulle aldrig slå någon och Tom ville inte gärna förstöra den bilden tackvare nån idiotisk look- alike.

Georg hade återfått fattningen och studerade Toms ansiktsuttryck länge innan han sa:

-” What's his real name?”

-” Bill Lily Calla, that's all I know!” Tom höll på att kvävas av sitt eget hjärta i halsen. Killen hette Bill. Basisten såg medlidsamt på sin vän men fortsatte:

-”We're here to return something, you know where we can find him?”

-” You're seriously stupid.. I dunno, talk to the girl over there. She's the only one who gets close to him without having his fist in her face.”

Georg nickade och började leda iväg Tom mot trädet där flickan satt men Tom stannade tvärt.

-” Georg, skulle det vara okej om du gick ensam?”

-” Va?”

-” Förlåt, men jag vill inte se honom längre...”

Georg nickade bara, han förstod mycket väl varför inte Tom ville se killen. Shit, det ville inte han heller, men det var lika bra att lämna igen jackan.

-” Visst, sätt dig i bilen så kommer jag strax.” Tom nickade och gick.

Georg närmade sig flickan sakta, hon hade huvudet nedböjt och svart hår dinglade runt hennes ansikte.

-” Hrm, Um..” Georg visste inte riktigt vad han skulle göra för att dra till sig uppmärksamhet, och när flickan fortfarande inte såg på honom sa han:

-” Kan du kanske hjälpa mig?” Innan han ens insett att han pratade tyska så svarade tjejen, också på tyska.

-” Beror på vad du vill.” Hon såg fortfarande inte upp och Georg utbrast.

-” Du kan ju tyska!”

Hon såg nästan ut att le under sitt draperi av hår.

-” Jo, min eh.. Bästa eh vän är tysk, så lite kan jag.”

-” Bill Lily Calla?” Hon rykte till men nickade.

-” Vet du vars vi kan hitta honom, han hjälpte en vän till mig och lämnade sin jacka. Vi tänkte lämna tillbaka den.”

Tjejen såg ut att vara nära till tårar och Georg spärrade upp ögonen.

-” Eh, är du okej?”

-” Va? Jo visst, visst! Bill är inte här idag, men jag kan ta hans jacka. Jag ska ändå dit efter skolan så jag kan ge honom den.”

Georg nickade och tackade tjejen igen, han var faktiskt riktigt glad över att slippa träffa den här Bill, tanken på att likheten skulle vara slående och personligheterna vara olika gjorde det hela väldigt jobbigt.

 

Georg

Jag skulle precis göra mig ställa mig upp och gå när jag hörde tjejen snyfta till, och direkt var jag tillbaka på marken igen. Jag klarade verkligen inte av när någon grät!

-” Hey, tjejen.. Är du okej?”

Då såg hon äntligen upp på mig.

-” Nej.” Att hon svarade hörde jag knappt för jag var fast.

Ögonen var svart sminkade och is blå, läpparna var fylliga med en rosa nyans, ansiktet var ovalt men ändå runt och i vänstra ögonbrynet satt en piercing. Håret var svart och kort i nacken men såg ut som något jag tror kallas ”Page”, kort bak, långt fram. I nacken kunde man skymta en tatuering men jag kunde inte riktigt se vad den föreställde.

-” Um, är du okej?” Jag hade inte tänkt på det tidigare, men hennes röst hade en tendens att lägga sig som ett mjukt lager runt mitt hjärta och.. WTF! Jag låter ju som en kär liten.. Ugh.. Stop här!

-” Eh, jo jag är okej. Förlåt jag tappade bort mig lite, vad sa du?” Hon log och mitt hjärta smälte.

-” Haha, jag sa: Nej jag är inte okej, men jag kommer att bli efter att jag pratat med Bill.”

Ugh, där var den där Bills namn igen.. Jag nickade och hon mötte min blick. Och there we go again.

Jag var fast i ögonen.

-” Um.. Eh..” Hon skrattade och jag rodnade, SHIT! Jag rodnade! Jag rodnade aldrig på grund av nån tjej!

-” Du är rätt söt, jag heter Roe.” Roe... Jag lät namnet rulla över tungan ett par gånger och kände hur oerhört bra det placerade sig inom mig.

Jag kom tillbaka till verkligheten och fann att Roe stirrade frågande på mig.

Suck.. Jag är en idiot..

-” Sorry, Georg!” Hon skrattade och sträckte fram sin hand, som jag utan tvekan tog.

-” Okej, Georg, har du varit här förr?” Jag skakade på huvudet.

-” Hm, okej. Det känns bara som om jag har sett dig förr!”

FAN! Tänk om hon var ett fan!

-” Ehm, du misstar mig nog för någon.”

-” Haha, jo säkert! Jag brukar ofta tro att folk är någon dom inte är..” Jag hajade till, hon pratade inte längre om mig. Det här var något annat.

En vibrerande, irriterande sak i min ficka påminde mig om Tom i bilen.

Besviket sa jag:

-” Hey, jag är ledsen men jag måste gå.”

Ärligt talat så såg hon också en aning besviken ut och jag tog mod till mig.

-” Ehm, kan jag få träffa dig igen?” Hon sken upp och jag log.

-” Jo! Om du vill kan du träffa mig i baren på Palm's O ikväll kring åtta?”

Magen tog ett skutt.” JA ABSOLUT! Längtar tills dess!” Sa jag inte...

-” Okej, syns då!” sa jag och log. Hon log också och jag gick till bilen.

Då började jag tänka. ” Vad i helvete är det som är fel på mig?” Jag har aldrig känt så här förut och varför i hela friden kände jag så nu? Hade Bill varit här hade han börjat tjata om ” Kärlek vid förska ögonkastet” nonsens.... Nonsens? Kanske.. Äsch...

-” Du tog din tid..” Mumlade Tom och jag bad om ursäkt.

Resan tillbaka var tyst, men det gjorde mig inget. Jag hade ändå tankarna på annat håll.

 

Bill

Måndagen var nog en av de värsta dagarna hittills på den här skolan, kan jag med all säkerhet konstatera.

Roe hade inte sagt ett ord till mig sen i fredags så jag berättade, vilket gjorde att min humör sjönk, och att efter hört alla glåpord skickas mot stackarna som inte stod upp för dom själva så var mitt humör i botten.

Hela dagen hörde jag också kommentarer om varför mitt hår var svart. Jag hade nästan glömt att jag färgat det. Mina lärare tjatade på om en inlämningsuppgift som var ihop kopplat med flera ämnen och hela min dag sög.

När skolan var över så försökte jag hitta Roe, vi hade inte pratat sen hon fick veta. Jag saknade henne.. Hmpf... Det lät nästan som om jag var kär.

Jag gick omkring ett tag och bara funderade, menade Roe det hon sa? Om att hon skulle ha barn? Skulle jag ha nån del i det? Men det som störde mina tankar mest var frågan: Är jag kär?

Svaret blev nej varje gång. Mitt band till Roe har blivit så starkt på bara några månader, jag älskar henne, men är inte kär i henne. Ändå så kunde jag inte riktigt släppa tanken på hur det skulle vara om vi blev tillsammans. Jag kunde hjälpa henne med barnet och jag kunde se till att hon fick en framtid och en bra familj.

Familj.

Den senaste tiden så har mina tankar varit oavbrutet hos Tom.. Han kommer aldrig att få någon familj, och inte heller få se min...

Det låter kanske lite löjligt, men när jag tänkte så, ville jag inte längre ha familj. Jag skulle hjälpa Roe.. Men aldrig skaffa en egen familj.

Inte så länge Tom inte var i min familj.

Jag suckade djupt och försökte koncentrera tankarna på Roe igen.

Skulle hon förlåta mig?

Just när jag kom ut ur byggnaden så såg jag Roe... Och tre killar till...

Dom slängde hennes väska mellan dom och skrek alla möjliga förolämpningar åt henne, jag hade ärligt bara tänkt närma mig dom, ta Roe och väskan och gå. Men det var en idiot som ville se till att

jag skulle ge någon ett blåmärke. Idioten Jerry smällde till Roe, rakt över ansiktet.

Som jag sagt tidigare så hatar jag att vara impulsiv och innan jag visste ordet av så hade killen min näve i ansiktet.

-” Låt henne va...” Mumlade jag. Jag hade blivit rätt bra på att tala mellan tänderna och få folk att tro att jag var förbannad, få folk att tro att jag skulle kunna slå dom utan att blinka... Jag hatade det! Det var som om nån annan tog över min kropp och bara slog.

Killen höjde händerna och visade sig besegrad.

-” Visst, visst Bill, lugna ner dig!” Jag blängde bara på honom och dom backade iväg.

Roe hostade till och jag vände mig förskräckt mot henne.

-” Shit är du okej?” Roe såg på mig med ett uttryck som lättade mitt tunga hjärta lite.

-” Så prinsen Bill Kaulitz kommer till min nöd återigen!” Även om hon fräste så kunde jag ändå se hur hon tvingade tillbaka ett leende, jag var förlåten.

-” Rosie...” Gnällde jag och hon sträckte fram sina händer för att få hjälp upp.

Jag skrattade och tog dom, men i samma stund så vidgades hennes ögon och hon skrek:

-” BILL!” Jag såg frågande på henne när jag kände hur smärtan i ryggen steg ofantligt och hur jag närmade mig marken väldigt fort. Något träffade mitt revben och jag började hosta.

-” Snälla sluta...” Hördes en avlägsen röst men jag var inte säker på om jag hörde det eller bara fantiserade om det. Smärtan var oumbärlig, allt började göra ont. Som om nånting träffade varje del av min kropp flera gånger om och snart insåg jag att jag var på marken, med hela gängets sparkar riktade mot mig. Roe skrek och jag hörde hur någon skrek tillbaka:

-” Få tyst på hor jäveln!” Och DÄR kunde jag känna hur adrenalinet slog till, Ingen och jag menar INGEN kallar Roe för hora. Även om det inte var lätt att kämpa sig upp på fötter igen så gick det och direkt fick jag ducka för en smäll riktad mot mitt ansikte. Jag kände hur den välbekanta ”ducka” rutinen kom tillbaka. Jerry slog, men missade och snart var han uttröttad. Mitt knä flög snart upp och träffade hans ”heliga” delar. Snabbt svängde jag runt med armen utsträckt och kände hur den träffade två eller tre käkar.

-” Jag sa: Låt henne va!” Fräste jag innan jag fick tag i Roe och började gå bort från skolan.

Roe var helt tyst medan vi gick och jag började känna mig yr, världen hade av någon anledning börjat snurra. Det irriterade mig nåt sjukt!

Knäna började också kännas en aning mjuka och jag skyndade på farten. Jag ville hinna till stugan och sätta mig innan knäna gav vika.

-” Bill, är du okej?” Jag nickade och fumlade efter nycklarna till stugan, och genom det släppte jag också Roe's hand. När jag hittat nycklarna och skulle stoppa in dom i låset så märkte jag att det blev svårare och svårare att hitta av låset. Ett lås blev till två som senare blev till tre som senare blev väldigt suddigt. En skarp smärta genomborrade ryggen och jag fick kämpa för att inte stöna högt.

Jag lutade mig mot dörren och la handen över ögonen.

” Skärp dig Bill!” Men kroppen verkade inte riktigt vilja lyda. Jag kund känna att något var fel, riktigt fel. Jag hade tagit smälla förr och aldrig känt så här.

-” Bill?” Roes röst lät så långt borta när jag kände hur balansen for och allt blev svart.

 

-” Ingen fara miss, han kommer snart vara på benen igen.” Allt var dimmigt när jag öppnade ögonen och jag kunde höra distanta, otydliga röster, det lät som om nån skulle prata med munnen full av soppa. Jag log lite åt tanken och minns när jag och Tom var åtta. Tom hade stoppas munnen full med broccoli soppa och kom precis på något viktigt han skulle berätta, maten hade bara flugit när han entusiastiskt berättade att han hade lärt sig fler ackord och ville visa dom direkt. Mamma var mindre glad då...

En varm hand placerades på min kind, jag var helt säker på att jag kände igen beröringen. Den var lätt och så fylld av ömhet, men jag kunde inte riktigt placera den.

-” Tom?” Toms namn var det enda namnet som snurrade i mitt huvud och jag var inte riktigt säker på varför det kändes fel att säga det namnet.

Svaret fick jag snart...

-” Nej..Bill det är jag.. Roe...” Roe? Ah, Roe! Jag tvingade bort dimman från mina ögon och lät ögonen vandra upp efter Roes ansikte. Hon grät..

-” Roe, varför gråter du?” Hon log och hickade till.

-” Är Tom anledningen till att du gråter?”

-” Va?” Hon svepte med handen över min kind och jag kände hur hon avlägsnade något vått.

-” Du har varit borta i snart ett dygn Bill, minns du igår? Du slogs med några killar. När dom knuffade dig så lyckades dom orsaka ett stopp i en artär. Du svimmade av det, jag ringde ambulansen men dom ville inte flytta dig eftersom risken att artären skulle brista var för stor. Istället så lyckades dom tunna ut blodet så att stoppet försvann. Men tack vare stoppet så tog det tid för din kropp att återhämta sig, därför var du så borta.”

Jag blinkade, en artär hade vadå?

-” Bill, hade inte ambulansmännen kommit när dom kommit så hade du varit död bara minuter senare...” Roe började skaka och jag försökte sätta mig upp. Jag insåg att jag låg i min egen säng och att det gjorde alldeles för sjukt ont i ryggen för att sätta sig upp. Så istället så drog jag ner Roe i min famn och hon hickade.

-” Du kunde ha dött Bill... Och det hade varit mitt fel!” tanken om hur nära jag var döden hade inte riktigt lagt sig men jag bestämde mig för att ignorera den.

-” Varför tror du det?” Roe begravde sitt ansikte i mitt bröst och snyftade ljudligt.

-” För att om jag kunde stå upp för mig själv så s-skulle inte d-du behöva s-slåss för mig!”

Jag skakade på huvudet.

-” Rosie, om jag inte ville slåss för dig skulle jag inte göra det. Och hur skulle du veta att dom skulle lyckas pricka en artär eller vad det nu var?”

Roe såg upp på mig med tårfyllda ögon.

-” Du sa hans namn flera gånger, vet du det?” Jag blinkade men hon fortsatte:

-” Du sa ”Tom” om och om igen, sen skrek du ”Förlåt!” när du fick smärtstillande... Jag insåg då att... Du verkligen förlorade din bror... Du grät också i sömnen”

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag trodde aldrig att jag skulle göra nåt sånt.

-” Bill, jag är ledsen över att jag bara gick. Jag kunde ha hanterat det bättre!”

Återigen skakade jag bara på huvudet.

-” Jag ljög Rosie... Förlåt.. Men du är här med mig nu, va?” Hon skrattade lite och kittlade mig lite i sidan. Det kittlades inte alls, det gjorde skitont så jag stönade till.

-” Oj! Förlåt Bill!”

Jag log och Roe hjälpte mig upp i sittande ställning.

-” Ehm.. Roe.. Minns du vad du sa innan du gick i tidigare?”

-” Jo. Testet var positivt... Jag är med barn..” Jag kände hur det knöts åt i bröstet och blev med ens osäker.

-” Eh, Roe.. Jag vet inte hur jag ska säga det här utan att låta som en blåst idiot.. Men jag är med dig, varje steg på vägen!” Roe log, hoppade hon upp för att ge mig en kram och sen hoppade hon ut i hallen och kom tillbaka med en påse i handen.

-” Bra! Första steget du ska hjälpa mig med är att välja kläder till en... ehm.. date.”

Jag spärrade upp ögonen, en DATE? Hur gick det till?

Roe började gapskratta och satte sig i fotändan av min säng.

-” Bill! För att göra en lång historia kort så träffade jag honom i morse medan jag tvingades vara på skolan. Han frågade efter sig faktiskt! Du hade hjälpt hans kompis och glömt din jacka. Hängde den i hallen btw. Men i alla fall. Jag var rätt nere över att du inte hade vaknat än och att jag inte fick vara hos dig. Han fatta att nåt va fel och vi pratade lite. Sen ville han träffa mig igen och det är ikväll klockan åtta. Palm's O.”

Jag spärrade upp ögonen, Roe hade ju en tendens att vilja dejta killar ofta men.. Vänta nu.. Palm's O?

-” Helvete! Jag jobbar ju där ikväll!” Roe log lugnande men kunde inte hindra den lätta panik som spreds inom mig.

-” Meg var här och sa att om du kunde fick du gärna jobba imorgon kväll istället så skulle Josie ta ditt skift idag.” Jag andades ut och kände hur jag sakta men säkert tömdes på energi.

Men så länge som Roe var kvar höll jag mig vaken. Vi pratade på som vanligt. Hon berättade mer om sin graviditet och den här killen som hon träffat.

Jag kände mig lite illamående när hon berättade om den killen med brunt hår, snälla ögon, varma händer och med namnet Georg... Det stämde lite för bra...

 

Berättare

De tre vännerna satt och njöt av den oroliga basistens ansikte medan han för femtioelfte gången kollade på klockan.

-” Georg, du kan ju vara tidig, visst vet du om det?”

-” Nej men är du dum eller! Han är ju inte desperat heller!”Gustav och Andreas satt och käftade emot varandra en stund, men Tom betraktade bara sin nervöse vän innan han sa:

-” Men gå för helvete! De är en kvart kvar!” Georg visste att det var vänskapligt menat och log mot Tom, som faktiskt log tillbaka.

 

Medan Georg samlade ihop sina saker och gjorde sig i ordning att gå, så satt Roe i fotändan på Bills säng och var minst lika nervös.

-” Asså tekniskt sett så är det ju ingen date, eftersom vi nyss träffat men..” Bill stängde av öronen och log bara mot Roe. Hon hade tjatat om det i snart två timmar och hans öron ville blöda.

När klockan var fem i åtta så slutade det med att Bill samlade sina krafter och sparkade bort Roe från sängen, som med ett leende på läpparna gick.

Behöver jag berätta att Bill somnade direkt?

Georg var så nervös att han knappt kunde hålla drinken i handen stilla, och precis när han skulle till att sätta den mot munnen så hörde han en röst bakom sig säga:

-” Alkohol?”

Georg vände sig om och fann flickan i sina drömmar. ” Herregud, jag måste sluta med det där! Jag känner henne inte!”

-” Nej, bara vanlig cola. Du?” Roe log lättat åt han inte drack alkohol, hon ville inte sluta upp men en full kille i slutet av kvällen.

-” Haha, nej.” Roe la snabbt märke till att Georg hade väldigt fina drag och ögonen gnistrade på ett vackert sätt. Det var också en grej hon lade märke till. Georg var liksom Bill inte särskilt manlig, eller jo, Georg var manlig, men hon kunde inte beskriva honom med sådär manliga ord. Eller jo ”HET!” med stort H var det manliga ord hon kunde hitta för honom, men sen var han något annat.

Han var vacker.

-” Så eftersom det var jag som frågade så är det väl inte mer än rätt att jag bjuder på vad du än vill dricka.” Georg var inte riktigt säker på hur han skulle bete sig. Han hade aldrig gått för ”emo” tjejer förr, men han hade aldrig heller känt sig så dragen av en tjej heller.

Dom kall pratade en stund vid baren innan både beställde en stor cola och satte sig vid ett bord. Georg hade inga planer på att bli full den kvällen, han ville njuta av varje ögonblick med den här tjejen. ” NU FÅR JAG GE MIG!”

Det visade sig att båda hade väldigt lätt för att prata med varandra och även om Georg undvek att prata om saker som kunde leda henne in på Tokio Hotel så godtog hon det. Han berättade bara att han spelade i ett band som lades ner för inte så längesen.

Hon berättade då om hennes kille Patrik som stack, men Roe undvek också en sak.

Den lilla detalj att hon var gravid. Hon berättade också att hon bott i Tyskland under sommaren i några år, eftersom hon hade det så trasigt hemma. Georg berättade att i tonåren hade han en tjej kompis, men hon flyttade på grund att något hände hemma.

När klockan började närma sig elva så kom Roe in på ett nytt ämne.

-” Så, hur kommer det sig att ni fick tag i Bills jacka?” Undrade Roe plötsligt.

Georg rykte till vid namnet av den kille som han kommit att ogilla, killen hade samma namn som en underbar person. Även om Georg visste att det inte var särskilt lätt för den här Bill att veta så tyckte han att Bills namn borde hyllas mer än att nån som liknar honom går och slår ner folk.

-” Ugh, han räddade min kompis från att drunkna.”

Där insåg Georg en grej, killen kunde ju inte vara allt för hemsk om han räddade Tom.

-” Åh, okej.” Georg svalde sin stolthet och frågade:

-” Är han verkligen så hemsk som dom säger? Att han slåss med alla?”

Roe reagerade knappt, hon kände till de rykten som gick om Bill. Och hon kände att hon ville strypa den som spridit dom, om dom lärde känna Bill så skulle dom se hur mysig han verkligen var!

-” Ehm, nej. Jag vet inte vad du har fått höra men Bill slåss aldrig för att han vill. Och inte heller för sin egen skull. Hittills så har han bara hjälpt elever på skolan som inte kan stå upp för sig själva,

elever som blivit slagna av mobben du pratade med. Kinns är en av de killarna som älskar att jävlas med oss som inte kan slå tillbaka. Tills Bill kom så råkade även jag ut för en del. Men idioterna han hjälper är inte ett dugg tacksamma, dom hjälper bara till och sprider fler rykten om honom.” Roe kände hur hon blev mer och mer upphetsad och arg. Georg såg bara på tjejen och kände att han fick dåligt samvete för att ha dömt Bill.

-” Vill du veta vad som är värst?”

Georg så upp lite chockat, kunde de va mer?

-” För ett tag sen så berättade Bill att han förlorade en väldigt nära till honom, efter det så bråkade vi. Men då i måndags på skolan så gav sig ett kill-gäng på mig, genast var Bill där och hjälpte mig. Det var första gången så blev han ordentligt skadad, men han såg ändå till att jag var i säkerhet innan han började känna av de onda. Han svimmade och det visade sig att han hade stopp i en artär. Han vaknade inte förrän dagen efter. Det var därför jag var så nere igår när vi träffades, jag visste inte om han hade vaknat eller inte.”

Georg gapade, han visste verkligen inte vad han skulle säga. Han var dels förvånad över hur öppen Roe var och dels rätt imponerad av den här Bill, som han fått ändra uppfattning om helt.

Roe läste snabbt av Georgs stumma ansiktsuttryck och rodnade.

-” Förlåt, jag brukar inte vara såhär öppen, jag vet inte vad som flög i mig.”

Roe tittade ner i bordet och Georg visste inte riktigt vad han gjorde.

Försiktigt lät han en hand smeka försiktigt över hennes kind och lyfte hennes haka så att hon såg in i hans ögon.

-” Jag....” Georgs ord dränktes när en lugn låt spelades ute på det rätt fulla dansgolvet.

-” Vill du dansa?”

Båda kände hur det hoppade i magen och Roe nickade sakta.

Georg ställde sig upp på skakiga ben och tog hennes hand.

Roe kände det som om el strömmade genom hennes hand när hon lät sig föras till dansgolvet, hand i hand med den finaste kille hon träffat.

Georg var lite nervös när han la armarna om hennes midja, om hon kom lite närmare skulle hon nog känna hur hans hjärta slog hårt i hans bröst.

Roe var lite nervös när hon la ena armen om hans nacke och andra mot hans bröst, men hon slappnade av då hon kände hur hans hjärta pulserade mot hennes fingrar.

 

Låten tog slut och dom lät armarna falla till sidan.

-” Jag måste gå...” Sa Roe ledsamt.

Georg kollade på klockan och såg att den var snart tolv.

-” Okej, jo klockan är mycket..” Roe såg lite fundersamt på honom, det var ju hennes tur nu va?

-” Hey, jag tänkte att du kanske skulle vilja träffa Bill... Han jobbar imorgon! Samma tid?” Georg sken genast upp.

-” Utan tvekan!” Sen rodnade han när han insåg att han kanske lät en aning för ivrig.

Men Roe log bara och såg återigen på klockan.

-” Klockan är 00.00, önska dig något.”

Kan någon gissa vad de önskade?

 

-” Kaulitz! Var är du! Åh gud! Jag har aldrig varit på en bättre date förr!”

Roe, som hade nyckeln till Bills stuga, klampade in och mer eller mindre skrek av lycka.

Bill skulle minsann få höra varje minsta detalj, även om klockan var över tolv.

Det var bara ett problem, Bill svarade henne inte.

-” Bill? Hallåååå?” Roe hängde av sig jackan och gick längre in i stugan.

-” Bill?” sa hon lite högre, men fortfarande inget svar. Hon höjde på ögonbrynet (något hon fått från Bill) och gick till köket.

-” Fan Bill det här är inge roligt! Svara!” Något svar fick hon inte den här gången heller.

Bara ett högt stön inne från sovrummet. Det ilade genom Roes rygg och hon satte ner vattenglaset för att lyssna igen.

-” Bill!” Bill stönade igen och den här gången så var Roe säker på att det kom från hans rum.

Bill..” Sa hon när hon kom in.

Bill låg i sängen med ögonen hårt ihop knipna, skakade och såg ut att ha ont i var enda lem i kroppen.

-” Bill!” Vännen sprintade över till sängkanten och den mörkhårige killens hand. Han försökte röra sig men smärtan genomborrade honom bara mer.

Bill kände hur han flög in och ut ut medvetandet och hur allting blev svårare och svårare att försöka få någon kontroll över.

Han spärrade tillsist upp ögonen och skrek.

-” Roe! FAN! Det gör ont!” Roe ryggade tillbaka.

Bill hade blivit slagen förr och att det gjorde ont var det aldrig nån tvivel om, men han visade det aldrig eller ens sa något om det.

-” Bill, vars gör det ont mer exakt?” Bill försökte koncentrera sig på smärtan, men det gjorde bara ondare och han skrek.

-” Åh, Lugn Bill. LUGN!” Försökte Roe men Bills ögonlock började fladdra och hon blev rädd.

”Vad hade ambulans typerna sagt? Något om smärta, smärta, smärta och vad skulle man göra?” Roes tankar verkade inte vilja samla sig och Bill blev bara sämre och sämre.

Men som om han läst hennes tankar så bet han ihop och sa:

-” Medicin. Stora rummet. Bord!”

Roe fattade direkt och sprang ut i stora rummet och mycket riktigt, ambulansmännen hade lämnat en liten burk med medicin efter besöket när Bill vaknade. Hon sprang upp och hämtade ett glas vatten, tog burken och gick in till Bill igen.

Smärtan började nu bli mer koncentrerad mot ryggen och sidorna, men framför allt i hjärtat.

Bills hjärta smärtade så vansinnigt... Det var som om han varit nära en drog han en gång varit beroende av.

-” Såja, svälj försiktigt.”

 

Efter ytterligare ett par minuter i smärta så började läkemedlet verka och Bill kunde börja slappna av.

-” Hur länge?” Mumlade Roe.

-” Vad?”

-” Hur länge låg du så här innan jag kom?”

Bill studerade Roe ett tag, den här lögnen skulle absolut inte skada henne.

-” När du öppnade dörren så vaknade jag, det var då det började.” I själva verket hade han legat med smärtor sen hon for, men allt eftersom smärtstillande tilltog så blev det bara värre och värre.

-” Förlåt Bill, att jag väckte dig!” Bill log och flyttade sig lite så att Roe fick plats i sängen.

-” Gör inget, lägg dig! Jag vill höra om din date!”

 

-” Aw shit Tom, säker att du är okej?” Gustav kunde inte låta bli att fråga efter att hans vän hängde över toalettstolen och tömde sitt inre på det lilla han hade ätit för säkert tredje gången.

-” Bara bra, är nog känslig för maten eller nåt.”

Men sanningen var att Tom inte alls mådde bra, hjärtat värkte så mycket att han mådde illa.

Det var som om han hade varit nära en drog han en gång varit beroende av.

 

Roe och Georg fortsatte att träffas och lärde känna varandra mer och mer, och ingen av dom kunde hitta brister hos den andre. Roes plan om att låta Georg träffa Bill misslyckades totalt när Bill knappt kunde röra sig följande dagar och tvingades åka in på sjukhus för en koll. Då visade det sig att han brutit ett revben, vilket verkligen retade upp Bill. Allt han kunde göra nu var att ligga hemma och tänka. Tänka på saker han försökte lägga bakom sig, tänka på varför det kändes som om hans hjärta hade planer på att ge upp.

Andreas, Georg och Gustav blev allt mer oroade över Toms beteende.

Efter att Tom kräks lika mycket som om han druckit flera liter alkohol, så gjorde han inget annat än att ligga till sängs.

Dom försökte alla få upp honom, men han sa bara att han mådde illa.

Han sa aldrig att hans hjärta verkade slå ett slag mindre för var sekund som gick.

 

Efter att Roe och Georg träffats i över en och en halv vecka så bestämde Georg att han skulle låta henne träffa resterande av hans resekamrater, samtidigt som Roe planerade att låta dom träffa Bill på fredags kvällen då han jobbade.

Hon längtade faktiskt till fredagen, för Bill hade lovat henne en grej, eller det var inte henne han lovat.. Han hade lovat Tom en sak just den dagen... 1:a maj... Och han tänkte hålla löftet.

Tom minns också det löftet och kände för att gråta när han tänkte på det, Bill skulle inte kunna hålla sitt löfte i år. Löftet som Bill gav det år Tom hamnade på sjukhus och nästan dog på grund av att han missade att ducka när en äldre elev slog honom. Det var ett speciellt löfte och en speciell sak ingick i det löftet... Tom kände hur det värkte i hjärtat ytterligare och kravlade i väg mot toan för att tömma sitt inre.

Fredagen kom och även första maj. Bill var nervös, han skulle verkligen infria sitt löfte till Tom, han bröt ett annat lite... Men det här löftet stod över det andra.

Han svalde och svalde men det kändes som om det inte var något värt.

Roe var nästan lika nervös som Bill, dels så skulle hon få träffa resterande medlemmarna i Georgs resa hit och dels skulle hon presentera Bill efter att han hållit sitt löfte.

Hon log när hon tänkte på det, hon ville verkligen att han skulle hålla det... Det skulle vara så fint!

 

-” Roe?”Roe vände så hastig att hon höll på att spilla colan över den varmt leende Georg framför henne. Hon spärrade upp ögonen, hon hade ju sett honom flera gånger förr men nu! Han såg precis ut som den ängel hon visste han var. Ögonen var så varma och leendet la sig runt hennes hjärta som ett skyddande skal från nervositeten som hotade.

-” Åh..” Var allt hon fick fram innan hon satte ner sitt glas och log mot honom.

-” Hej tror jag man brukar börja med.” Georg ville slå sig själv. Det var den absolut töntigaste öppningsreplik han någonsin hört.

-” Hej.” Hon rodnade och Georg kände sig bättre till mods.

-” Hej..” Sa han och strök henne över kinden.

-” Vars har du dom?” Georg fattade först ingenting, förrän en stor bild av Andreas mega smil dök upp i hans huvud och han skakade med ens av sig den.

-” Dom sitter vid ett bord lite längre bort, kom så ska jag presentera dig!” Roe tog sitt glas i handen och följde efter honom. En miljon fjärilar cirkulerade i Georgs mage då han försiktigt och tveksamt lät sin hand svinga in i Roes.

Roe rodnade djupt och ville hoppa av lycka då hon kände Georgs fingrar flätas samman med hennes egna. När hon hörde Georg harkla sig så såg hon upp och möttes av tre lysande ögonpar. Eller två som lös, det tredje verkade ha tappat något.

-” Den blonde med långt hår är Andreas, kort blont är Gustav och killen med dreads här är Tom.” Tom log svagt och såg hur Roe tog dom alla i hand.

Hon såg bra ut men Tom kunde inte hjälpa det utan hoppade nästan till då han såg hennes naglar.

Dom var svarta med vita toppar.

Precis samma manikyr som Bill hade.

Tom blundade och kunde inte förstå varför han följt med, visst Georg verkade ju vara kär och han ville verkligen träffa tjejen som smält hans väns hjärta. Men att träffa Bill typen kunde inte leda till något bra. Ingen av dom hade för den delen brytt sig om att klä ut sig, efter som Georg inte ville ha några hemligheter (förutom Tokio Hotel) för Roe.

-” Så vars är din vän?” Undrade Gustav, Tom visste att dom allihopa var en aning nervösa över att träffa honom.

-” Han kommer snart. Han hade lovat sin bror att göra en sak ikväll.” Tom skrattade nästan, hans bror hade också lovat att göra nått den här dagen. Bara... Han kunde inte.

-” Vad är det han ska göra?” Undrade Andreas som såg ut som om han funderade hårt på något.

Roe log lite finurligt och tryckte Georgs hand innan hon sa:

-” Det får ni snart se!”

 

Kvällen fortsatte med långa konversationer och frågor. Georg log när han insåg att hans vänner verkade gilla Roe, och att Roe gillade dom. Konversationerna på gick ända tills Roe utbrast:

-” Shit, du är faktiskt rätt lik Bill!” och pekade på Tom. Tom spärrade upp ögonen och skulle precis svara när någon harklade sig i micken.

Roe log.

Killarna vände sin uppmärksamhet mot scenen och tappade andan.

 

Bill skakade nästan innan han skulle upp på scen, han hade inte gjort det här på så länge. Men han kunde faktiskt känna hur han saknade det, saknade det så otroligt mycket.

En kille kom fram till honom och sa att det var nu eller aldrig, han blundade och gick ut på scenen.

Turligt nog så var scenen bara lite upplyst och inte så många hade märkt honom än.

Efter ett djupt andetag så satte han sig bakom pianot och harklade sig smått i micken.

-” Hrm.. eh.. Hej...”

Han kände det som om han skulle sluta andas, men det här skulle han göra! Han hade lovat Tom!

-” Ehm.. Hej! Jag heter Bill Lily Calla.. För några år sen så lovade jag min bror en sak. Han låg på sjukhus rätt skadad och jag trodde att han skulle dö. Det fanns ett piano inne i sjukrummet och jag spelade den enda låt jag kunde. Det var den första maj. Den dagen under den tiden jag spelade så öppnade han också sina ögon för första gången på över en vecka. Efter det så spelade jag alltid den låten på första maj... Det tänkte jag göra idag också. Idag kan han inte se mig, för att för mindre än ett år sen så omkom han. Ehh.. Hur som helst så ska jag spela den för er nu.”

Bills fingrar skakade då han rörde tangenterna och han kände hur han lät orden falla över hans läppar:

-” Goodbye my sweetest rose rose

May you ever grow in my heart
You were the grace that placed itself
When my life were torn apart”

Tom drog efter andan då han hörde orden, känslan och rösten. Det var som om han hade kommit hem. England's rose var den enda låt Bill kunde på piano.

-”You called out to our country
And you whispered away my pain
Now you belong to heaven
And the stars spell out your name

And it seems to me you lived your life
Like a candle in the wind
Never fading with the sunset when the rain set in
And your footsteps will always fall here
Along Germany's greenest hills
Your candle's burned out long before
Your legend ever will”

Killarna såg som förhäxat på killen vid pianot. Ingen visste vad dom skulle tro..

-”Loveliness I've lost
These empty days without your smile
This torch I'll always carry
For my hearts golden child

And even though I try
The truth brings me to tears
All my words cannot express
The joy you brought me through the years”

De tre killarna vid bordet vände sin blick mot Tom, ingen visste riktigt vad dom skulle göra eller säga. Georg följde även tåren från när bildades i Toms ögon tills den föll ner för hans kind.

-”Goodbye my sweetest rose
May you ever grow in my heart
You were the grace that placed itself
Where lives were torn apart

Goodbye my sweetest rose
From a country lost without your soul
Who'll miss the wings of your compassion
More than you'll ever know”
Bill kände hur han skakade på rösten när han viskade ett tack i micken och skyndade av scenen.
Tom satt alldeles stilla... Det här var deras version av England's Rose, ingen annan borde kunna de exakta orden. Och rösten... Tom hade kunnat känna igen den även om han vore döv... Rösten som alltid gav honom gåshud...

Men hur kunde den rösten göra sig hörd här? När ägaren till den är död?

 

-” Bill!” Innan han ens hunnit vända sig om så hade Bill Roes armar runt sig och fick nästan svårt att andas. När han hostade till så drog Roe genast bort händerna.

-” OJ! Förlåt! Jag glömde att du fortfarande har ont! Men du var så duktig! Jag trodde aldrig att jag kunde gråta av en låt!” Bill log.

-” Säker på att det inte är gravid- hormonerna som spökar?” Roe skrattade och slog honom lätt på armen.

-” Berättat för Georg än?

-” Nej, jag tänkte göra det efter att du sjungit. Men han såg ut som om han sett ett spöke. Just det! Han ville träffa dig... eh... Bill?”

-” Mm..”

-” Han.. Han vet vem du är.. Eh.. han bad mig följa dig till deras hotell typ nu.. Och för att citera honom så: Be honom komma som Bill Kaulitz inte Bill Lily Calla.”

Bill svalde och blundade, fet kunde väl inte vara?...

-” Bill, vad är det som pågår?” Roe såg rätt liten ut där hon stod och Bill log försäkrande.

-” Inget Rosie! Om jag inte tar fel så känner jag och Georg varandra sen Tyskland...”

Roe spärrade upp ögonen men Bill viftade bort hennes frågande uttryck och sa muntert:

-” Vi måste gå nu om jag ska byta om, vi får ju inte bli sena till din framtida kille! SOM jag måste godkänna!” Roe skrattade och puttade honom framåt.

 

-” Tom! Sitt ner!” Men Tom ignorerade bara Gustavs befallning och fortsatte vandra runt i rummet.

Sen Roe lämnat dom så var det bara Bill som deras konversationer handlade om.

Samtalet fortsatte och Toms huvud värkte. Han kunde inte förstå det, killen var ju lik Bill.

Men Bill var död! Han hade accepterat det! Men rösten då... Texten? Orden hade Bill själv bytt ut! Och hur kunde någon annan veta om deras löfte?

-” Bill är ju död...” När Tom hörde Andreas diskreta viskning så sprack det.

-” Käften! HÅLL BARA DIN JÄVLA KÄFT STÄNGD!”

Killarna ryckte till. Det var första gången sen Bill dog som Tom ens höjt rösten åt dom.

-” Tom..” Försökte Gustav men Tom viftade bara bort det och satte sig på sängen med huvudet i händerna.

-” Förlåt Andi, det var inte meningen...”

-” Lugnt Tom...”

De fyra killarna var fort uppe på benen när dom hörde en försiktig knackning på dörren.

 

Bills händer hade skakat som aldrig förr när han fixade sminket, han ville helst ta bort det.

Men Georg ville se honom som han var, och då skulle han få det också.

Frågorna snurrade i hans huvud medan han gick med Roe mot hotellet.

Skulle Georg skrika åt honom, slå honom eller rent av kanske förlåta honom? Men han trodde huvudsakligen att dom skulle vara förbannade på honom, Georg hade ju inte konfronterat honom om Toms död än... Han skulle nog slå honom.

Innan Bill visste ordet av så var han framme vid hotell dörren och hjärtat hoppade upp i halsen på honom. Roe gick in före och snart så stod Bill inte bara öga mot öga med Georg, utan även Gustav och Andreas.

Han kände hur något stramade åt hans hjärta när han såg deras ansikten.

Alla såg ut som om dom sett spöken.

Roe närmade sig Georg som återfick talförmågan när hon smekte honom över kinden.

-” B- Bill?” Bills hjärta slog så hårt att han knappt klarade av att hålla sig stående, han kände hur han var nära att hyperventilera. Han tog tre djupa andetag och sa försiktigt:

-” Georg, Andreas och Gustav.”

-” Hur?” Började Gustav men Bill avbröt honom snart.

-” Jag är så ledsen.. Tom han.. mitt fel.. jag..”

Georg skakade på huvudet och verkade inte riktigt förstå vad han såg, Roe drog honom lite åt sidan så att en annan figur bakom honom blev synlig.

Killens ansikte var likblekt som Bills eget, nederläppen darrande och ögonen var som tallrikar.

-” Bill?” Bill granskade sin brors ansikte och kände hur andningen trappades upp brutalt.

-” Tom?” Bill började bli yr och han såg hur killen framför honom nickade.

Bill var säker på att någon drev med honom, Tom var borta... Så jävla sjukt skämt.

-” Nej.. Nej.. Tom är död... han..” Bill klarade inte av att se på ”skämtet” längre utan vände på klacken och sprang. Hur kan man göra så här? Hade hans före detta vänner kommit hit för att plåga honom med en kopia av Tom.. För det kunde inte vara han...

-” BILL!” Roe skrek efter honom men han var redan långt borta.

Hon vände sig om och såg hur killen som kallades Tom sjönk ner på knä och såg ut som om han tänkte svimma. Tom? Roe insåg snart vem det var.

-” Tom? Du är Tom Kaulitz... Bills bror.” Georg la sin hand på Roes axel men hon skakade av den och knäböjde framför Tom.

-” Du lever...” Tom var i chock, han var inte riktigt säker på om han var vaken eller om det här var ytterligare en idiotisk dröm.

Roe lyfte hans ansikte så att hon kunde utforska hans ögon, ögonen som var identiska med Bills.

-” Jag..” Hon ställde sig upp och backade in i Georgs famn.

För att vara ärlig så var nog Roe den enda i rummet som kunde tänka normalt, hon var den enda som inte var i sån chock att hon fortfarande kunde få idéer.

-” Georg, jag måste hitta Bill. Kom till den här stugan om en timme. Vi syns där..” Hon skrev snabbt ner adressen på en lapp och kramade Georg innan hon rusade iväg och lämnade de fyra killarna i chock.

 

Bill var inte särskilt svår att hitta, han satt på en klippa nära stranden.

Solen låg över hans ansikte och Roe tyckte att han såg ut som en ängel.

Sakta gick hon fram och tog hans darrande händer i sina egna.

-” Bill...”

-” Han är död Roe... Jag såg kistan.. Jag... Jonathan berättade allt.. Han kunde inte ha överlevt...”

Roe nickade och valde sina ord noga.

-” Bill.. Ändå är han här.. Du måste träffa honom...”

-” Jag...”

-” Bill, du måste..” Bill nickade och Roe förstod att även om han ville göra motstånd så kunde han inte, han var fortfarande i chock. Hon tog hans hand och drog upp honom på fötter, lugnt ledde hon honom tillbaka till stugan.

Inne i stugan så satte han sig i soffan och Roe gick för att hämta hans smärtstillande och ett glas vatten.

Han tog tacksamt emot glaset och försökte ta pillret, men händerna skakade för mycket och det slutade med att han gav upp och ställde ner glaset på bordet bredvid soffan.

-” Bill försök lugna dig..” Roes bedjan lyddes bara några få sekunder innan någon knackade på dörren och Bills värld blev väldigt kall. Roe knäade framför honom och såg honom djupt i ögonen innan hon lämnade honom för att öppna dörren.

Hon log när hon mötte Georgs blick, han log också även om det var en aning förvirrat. Hon tecknade åt dom att följa med henne.

När dom nådde det stora rummet så ställde sig Bill direkt och Tom klev tungt fram från bakom Georg. Dom andra backade bara undan.

Tvillingarnas hjärtan dunkade i bröstet på dom och båda fick en känsla av att vara hemma, en känsla av att allt skulle lösa sig.

Bill tog ett steg närmare Tom och kände hur andningen otroligt nog var alldeles kontrollerad.

-” Tom?” Tom nickade och tog två steg närmare Bill som också tog ett steg närmare. Dom var nu så nära att dom kunde känna varandras andning. Bill förde händerna och tog Toms ansikte i sina händer. Han förde ena handen över kindbenet och ner över läppen. Tom blundade och tog in varje känsla av Bills händer.

” Jag för mina händer över hans ansikte, jag kan inte tro att det är han... Han står här framför mig... Min Tom lever... Han lever och jag har honom här hos mig, jag dödade honom inte... Jag kan se hur hans egna känslor speglas i ögonen... Ögonen identiska med mina....

 

” Jag lutar mig mot Bills beröring, känslan av dom händerna ger mig rysningar... Jag är inte säker på om jag gråter eller inte.. Men han lever... Han lever och håller i mitt ansikte... Jag kan känna hur hans känslor förmedlas via beröringen... Känslan i ögonen när han ser på mig... Ögonen identiska med mina...”

Tom förde sina händer upp bakom Bills nacke och före deras ansikten närmare varandra tills deras pannor stötte emot varandra.

Deras ögon granskade varandra och snart så kunde man se spår av tårar i båda ögonparen.

Bådas andning saktade ner och snart så var båda inne i varandras armar. Tårar rullade efter kinderna men ingen sa något. Dom behövde inte, känslan sa allt...

Känslan av att vara hel...

 

-” Så... Jonathan sa till dig att du använde Tom som sköld för att skydda dig själv, och att Tom dog på grund av det.” Bill nickade och Gustavs ögon blev större.

-” Sen så sa han att jag, Georg och Andi inte ville ha med dig att göra? För att vi tyckte att det var ditt fel? Att vi h- hatade dig?” Bill nickade igen och Georg suckade.

-” Du har seriösa tillits problem, killen!” Kommentaren fick Bill att dra på läpparna och tänka att det var så typiskt Georg att säga så.

-” Och sen så skickade bolaget dig hit för att 'distraheras' och då träffade du Roe?”

Bill nickade igen, den här gången var det Andi som pratade.

-” Bill..” Bill vände sig mot killen bredvid honom och tog hans hand. Tom la sin arm om Bills midja och lutade sig mot hans axel och blundade. Det var två dagar sen Bill återuppstod och hans huvud höll på att sprängas av frågor. Men innan han hunnit ställa frågan som verkade dunka i hans skalle hade Bill snott hans ord.

-” Varför?”

Ingen av dem visste svaret och ingen av dom skulle få svaret förrän dom fick kontakt med skivbolaget.

 

-” Georg kan jag få prat med dig bara nån sekund?” Bill hade lutat sig närmare för att få Georgs uppmärksamhet. Roe hade inte sagt något än och Bill visste att hon inte skulle kunna göra det förrän det var försent. Dom skulle faktiskt ut ikväll och Bill tyckte att det var på tiden att Georg visste, Roe skulle nog hellre uppskatta det. Georg nickade och båda reste sig upp.

Tom, som fortfarande hade ett krampaktigt tag om Bills hand, ville inte riktigt släppa sin döde bror när han äntligen fått tillbaka honom.

-” Lugn.. Jag är tillbaka om två minuter! Jag lovar!” Tom nickade, han hade knappt sagt något på hela kvällen, bara hållit Bill så nära att han knappt kunde andas.

Georg följde Bill in till hans sovrum och dom stängde dörren.

-” Roe, eller hur?” Georg skrattade då han såg Bills förvirrade ansikte.

-” Du vill prata med mig om Roe? Eller hur?” Bill log och nickade.

-” Ingen fara! Jag lovar att respektera henne, hon kommer vara hemma före tolv ikväll och jag tycker om henne! Nej, jag utnyttjar henne inte, sir!” Bill höll på att spricka av skratt men tvingade bort det och log mot sin vän.

-” Aw, det är så skönt att ha dig tillbaka killen!” Georg samlade in Bill i sina armar och Bill tryckte sig närmare. Han hade verkligen saknat känslan av Georgs starka armar runt honom.. Äsch han hade ju saknat dom allihop.. Men just nu så var det bara Georg han kunde tänka på och kände hur tårarna samlades i ögonen. Ett hickande läte gjorde så att Bill backade lite, bara för att möta att Georgs ögon var lite våta som hans egna.

-” Gud Bill... Vi trodde verkligen att du var borta...” Bill kände hur han fick rysningar och tryckte sig närmare Georg.

-” Förlåt...” Georg skrattade till lite.

-” Ja du ska då himlar be om ursäkt! Du har ingen rätt att göra mig helt sentimental!” Bill log, ÅH vad det var skönt att ha dom här igen.

-” Åh just det! Jag glömde ju att lova att inte ge henne en massa socker eller göra henne gravid!” Bill kände hur det floppade till i magen och han backade undan från den nu frågande basisten.

-” Det var det jag ville prata om...”

-” Bill, jag vet redan...” Bill spärrade upp ögonen, hur visste han?

-” Vad vet du?” han kunde se hur Georg bet sig i läppen innan han svarade.

-” När vi träffades i torsdags så råkade hon tappa ett papper. Jag tog upp det och tänkte ge tillbaka det när jag såg ordet 'pregnancy' högst upp på det.. Jag läste inte hela... Men jag tänkte att hon skulle få berätta det själv om hon ville...” Bills ögon var stora som tefat. När hade hans vän blivit så tålmodig och så.. eh...känslig? Svar: Han var kär!

-” Så.. Jag antar att det är nu du tänker be mig låta henne vara?” Georg såg sorgsen ut och Bill bara blinkade.

-” Va?”

-” Asså.. Jag vill inte försöka komma emellan er och.. Ehm... det blir nog svårt om du ska ha barn och så.. men eh...” Bill tappade hakan och kände den bisarra lusten att skratta.

-” Georg, det är inte mitt barn...” Basisten såg förvirrat på honom.

-” Barnet tillhör en idiot som heter Patrik... En idiot som jag aldrig låter komma nära henne igen.”

-” Så...” Bill log Georg såg så lättad ut att Bill knappt kunde hålla inne skrattet.

-” Hon gillar dig verkligen Geo...” Georg nickade och Bill drog in sin vän i famnen igen.

Georg hickade till och sa:

-” Det är så skönt att ha dig tillbaka.”

 

-” Billsi, upp och hoppa!” Bill stönade när Roe väckte honom, skolan! Usch!

När Bill gnuggade sina trötta ögon så insåg han att det låg någon annan i sängen, först fick han panik sen såg han att det var ingen mindre än hans tvilling. Han tänkte tillbaka på natten som varit.

Dom hade legat och bara pratat, pratat som om inget hade hänt. Tillsist hade Bill insett att han hade skola och att han var tvungen att sova. Då hade Tom dragit in honom i famnen och Bill hade aldrig känt sig så trygg. Vid närmare eftertanke så insåg Bill att det här var första gången på snart månader som han sovit en hel natt utan mardrömmar. Försiktigt så lutade han sig över Tom och strök bort en av lockarna från ansiktet.

-” Wakey Wakey brorsan..” Tom öppnade ögonen och möttes av ett identiskt ögonpar, han log.

-” Skola redan?” Bill nickade.

-” Hm... Vid lunch då eller?” Bill nickade igen. Under natten hade dom kommit överens om att killarna skulle komma till skolan under dagen, dels för att hålla Bill och Roe sällskap och dels för att prata med rektorn. Hon kanske visste lite grann om vad som hänt i alla fall.

-” C u..” Tom skrattade.

-” Mm, vi syns...”

Med det så gick Bill ut ur sovrummet för att göra sig i ordning.

 

-” Shit Bill! Du + uniform = kinky!” Bill höll på att dö av skratt, Andreas bara glodde på honom.

-” Nej Andi! Det är bara du som har en fetisch på uniformer!” Sällskapet skrattade, det var så avslappnat och lugnt att Roe bestämde sig för att det var dags. Hon drog med sig Georg en bit bort och drog efter andan.

-” Georg.. ehm.. Jag borde nog ha sagt det här innan... me..” Georg avbröt henne innan hon han säga något mer, han log och såg henne djupt i ögonen.

-” Jag vet... Och det gör mig inget..” Roe spärrade upp ögonen. HUR kan han veta det? Och HUR kan han vara så otroligt lugn?

-” Va?” Var allt hon fick fram.

-” Asså jag ska inte säga att det inte känns konstigt att du väntar en annan killes barn, men jag bryr mig om dig och då blir det liksom oväsentligt.” Roe gapade.

-” Det är typ meningen att du ska bli skitsur, gå din väg, lämna mig hjärtkrossad på marken och aldrig se mig igen!” Georg skrattade och Roe fortsatte att gapa.

-” Ett, vi lärde nyss känna varandra och jag berättade inte direkt om Tokio Hotel. Jag tror att om det inte vore för Bill så skulle jag nog inte berättat det förrän om flera månader i rädsla över hur du skulle reagera. Två, skulle jag gå min väg och lämna dig på marken så skulle jag få en stenförbannad Bill Kaulitz över mig och när Bill är arg så blir Tom arg vilket skulle resultera att jag hade två arga Kaulitzar över mig!” Roe skrattade och drog Georg närmare.

-” Jag älskar din logik!” Han log och drog henne ännu närmare. Hon stelnade plötsligt, hon hade inte kysst Georg än och hon ville det verkligen. Och nu var han ju så nära och.. och! Hennes mage gjorde frivolter då han lutade sig närmare.

Georgs knän ville ge vika av nervositet, det var bara Roe i hela vida världen som kunde få hans känslor att skifta så plötsligt. Han granskade hennes ögon när hon kom närmare, ögonen sa så mycket och Georg ville nästan skrika på hjälp när han kände hur han drunknade i dom.

Roe kunde känna hans andning mot hennes ansikte och stängde ögonen innan hon gjorde den sista rörelsen in mot hans läppar.

Georgs ögon rullade bakåt, han kände sig en aning hög och han var inte riktigt säker på vad som hände. Hennes läppar var så mjuka och dom verkade passa perfekt mot hans egna.

 

-” Naaw, Andi är avis!” Retades Bill, han visste mycket väl att Andi längtade efter sin egen flickvän hemma i Tyskland. Tom log när han såg Georg, han hade aldrig sett sin vän så totalt... Kär!

Bill gnuggade sin axel mot Tom och frågade:

-” Så, du har inte hittat någon speciell medan jag varit borta?” Tom funderade ett tag innan han svarade.

-” Ärligt? Nej... Jag gjorde i stället allt för att glömma dig. Du då?”

Bill nickade.

-” Nej, eller ett tag trodde jag att jag hade fallit för Roe, men jag vet inte.. Det kändes inte som om jag någonsin kunde tänka mig att få en ny familj om inte du var med.” Tom log.

-” Men nu kan du hitta vilken tjej som helst! För nu är jag här!” Bill skrattade och drog in sin bror i en ganska klumpig omfamning.

-” Naaw, har lilla Billy skaffat pojkvän?” Rösten fick Bill att stelna. Det var Jimmy och Kinns.

” Lugn, du kan kontrollera dig nu!” Bill vände sig om och mötte de två hånfulla ögonparen.

-” Tom det här är idioterna Jimmy och Kinns, Jimmy, Kinns det här är min bror Tom.”

Tom såg upp och såg hur fler och fler samlades bakom de två killarnas ryggar, Nåt var på gång.

-” Jasså, är brorsan här för att hämta hem dig till psykhemmet?” Bill kände sig ovanligt lugn, i vanliga fall skulle han redan klippt till, men med Tom bakom sig så rörde han inte ett finger.

-” Så, vem är äldst?” Jimmy hånlog och Bill kände att något var fel. När han såg sig omkring så fann han flera rädd ögon som glodde på honom, men nästan lika många hånfulla.

-” Jag.” Sa Tom och ställde sig bredvid Bill.

-” Naaw Billy- boy! Försöker storebror skydda dig?” Bill höjde ögonbrynet, kunde han inte bättre?

-” Hey Kinns, har du inget bättre att komma med än lama förolämpningar kan du gå.” Bill brydde sig knappt om svaret, eftersom han inte hörde det. Men det gjorde Tom...

-” Eh, Bill?”

-” Mm?”

-” Han utmanar dig.” Bill vände sig förvånat om och såg på Kinns, vad hade tagit åt honom? Bill hade ju slagit honom flera gånger förr!

-” Eh, nej tack! Du har fortfarande kvar ett blåmärke sen sist.” Bill log när han pekade på Kinns ögonbryn som skiftade i en blå/lila nyans.

-” Vad nu då Lily Calla? Vågar du inte?”

Bill började bli irriterad, varför ville dom att han skulle slåss.

-” Hey, lägg av!” Gustav hade för första gången tagit till orda och ställt sig tillsammans med Andreas bakom Bill och Tom.

-” Oj, förlåt! Det var inte men ingen att väcka tyskarnas vrede!” Kinns hånlog och gick provocerande ett steg mot Bill som bara blängde på honom. Bill behövde inte slåss, han behövde inte känns skulden längre! Tom stod bredvid honom, han hade inte dödat honom. Han kände inte längre lusten att slå ur sin skuld.

-” Kinns lägg av!” Mumlade han och kände hur en lätt huvudvärk spred sig efter tinningen.

-” Annars vadå?” Bill skrattade.

-” Innan du skämmer ut dig genom att låta som en femåring!” Han kände hur Tom drog i hans tröja bakom honom och han ville bara gå. En blick runt honom sa att något var på gång, och han ville inte vara inblandad i det.

-” Säger nazist- tysken!” DÄR kunde Bill känna hur något steg inom honom, hur VÅGADE han?

-” Jävla trög skalle! I Tyskland finns knappt några nazister! Bill och Toms farfar blev dödade i ett koncentrationsläger!” Grymtade Gustav.

-” Ånej, vad hemskt! Stackars lilla Billy, saknar han lilla farfar?” Bill kände hur den välbekanta ilskan spreds inom honom. Ilskan som gjorde honom till en annan person, ilskan som han hatade så mycket. En hand på Bills axel lugnade honom. Tom var fortfarande där.

-” Hey Kinni eller vad du nu hette, försöker du provocera min bror på något sätt?”

-” Kinns! Nej, varför skulle jag villa det?” Sa Kinns sarkastiskt. Bill insåg snart att han skulle spricka om dom inte gjorde något, han lutade sig närmare Gustav och sa.

-” Vi drar nu, hämta Georg och Roe så kan ni ta den röda bilen till hotellet, vi andra kan gå till min stuga.” Gustav nickade och gick.

-” Nej men vad? Ska ni dra redan? Men Billy... Jag trodde inte du var typen som ballade ur!”

Bill fnyste och fräste:

-” Vi syns!” Han tog tag i Toms arm och dom vände sig om för att börja gå.

Innan Bill visste ordet av så var Toms arm utom räckhåll och han fann sig själv på marken.

-”Ugh..” Han var snabbt på fötter och såg Tom och Andreas hållas i polisgrepp av två äldre killar.

-” Åh kom igen!” Kinns hånlog och gick närmare Bill, en ring hade bildats runt dom och Bill mötte Toms blick. Den var chockad och förvirrad, Bill kunde gissa att även hans blick uttryckte de känslorna.

-” Så Bill, vi gör så här: Du slåss mot mig och vi släpper din käre bror och din vän här!”

Bill kände igen den bisarra lusten att skratta.

-” Åh gud... Ta och väx upp!” Kinns skrattade och sa:

-” Välkommen till verkligheten Bill, och i verkligheten så är inte alla lika snälla och trevliga som du!” Bill himlade med ögonen och sa:

-” Jag har slagit dig flera gånger Kinns, vad får dig att tro att den här gången blir annorlunda?”

Kinns flinade och sa:

-” Nya trick! Men om du nu inte vill så kanske jag kan övertala dig.” Han nickade åt killen som höll Tom. Tom kände hur hans arm vreds uppåt och han skrek. Armen skulle gå av! Det var han säker på.

-” Sluta!” Toms arm släpptes ner och han suckade lättat innan han mötte Bills blick och hoppade nästan till. Bills ögon var inte längre lugna, dom brann.

-” Bill?” Tom var helt tagen av synen, han hade aldrig sett Bill så arg, hans ögon var helt svarta och hans andning var tung och långsam. Ärligt så skrämde det Tom lite.

-” Kinns, släpp min bror...” Sa han långsamt. Bill visste inte riktigt vart orden kom ifrån och kände hur det gjorde ont i hjärtat när ilskan tog över hans kropp.

-” Naaw, rädd att storebror gör illa sig?” Bill blängde bara på honom, han ville inte slåss, inte ens om ilskan skulle kontrollera honom helt så ville han inte.

-” Släpp min bror och min vän så att vi kan gå.” Tom spärrade upp ögonen när han hörde Bill prata mellan tänderna, Bill hade verkligen förändrats.

-” Åh kom igen Bill! Du har aldrig tvekat förr!” Kinns sträckte fram kinden och riktigt bad Bill om en smäll.

-” Kinns, vad sägs om: Låt oss gå och du får behålla benen i din näsa?” Kinns skrattade och Tom vände sig mot Andreas som imiterade hans eget chockade ansikte.

Tom minns den tiden då Bill mådde dåligt om han såg när någon avlivade ett djur, även om det så var på TV. Den tiden då Bill bara duckade istället för att slå. Var det här Bill utan honom?

-” Ska vi prata eller slåss Billy?” Bill såg sig omkring och log.

-” Inget av dom.” Han verkade ha lugnat sig och gick mot killarna som höll i Tom och Andreas och till Toms förvåning så kände han hur killen bakom honom skakade till. Bill log.

-” Jag föreslår att ni släpper min bror och min vän.” Bills ögon mötte Toms och Tom såg lättat hur dom kalla svarta ögonen ersatts med de vanliga gamla VARMA bruna.

-” Varför skulle vi det?” försökte en av de äldre killarna kaxigt.

-” För att det kommer två lärare hitåt.” Killarna såg åt det håll Bill pekade och släppte genast sina fångar. Innan Bill visste ordet av så hade ringen skildrats och det var bara Kinns och hans gäng kvar.

-” Kom igen Billy, inte hindrar väl några lärare dig från att slåss.”

Bill log, ilskan hade han lyckats skjuta undan och han kände sig lugn.

-” Faktiskt så jo, jag har fortfarande inga planer att kröka ett hår på ditt huvud.” Han tog Toms hand i den ena handen och la den andra på Andreas axel.

-” Kom vi går.. Jag tror inte att det är någon idé att jag försöker stanna i skolan idag.” Tom nickade och dom började gå.

-” I helvete heller...” Hörde dom någon mumla bakom sig men brydde sig inte.

 

-” Okej, hotellet så fort jag är klar! Roger!” Bill log och avslutade samtalet med Roe. Han hade jobbat i baren den kvällen och skulle nu till hotellet innan det blev för sent.

Klockan var snart tio, och han hade bestämt bestämt att en hel natts sömn skulle göra honom gott.

-” Drar du nu?” Undrade Chelsea, tjejen som han jobbade med mest.

-” Mm, jobbar du imorn?” Chelsea log och nickade, hon hade ”känt” Bill i snart ett år och på bara en vecka så hade hans personlighet förändrats från tyst och obrydd till en kille som nästan aldrig var tyst! Inte för att hon inte tyckte om det, hon gillade Bills röst.

Bill hade nu vant sig vid att inte gå omkring i sina vanliga kläder, utan gick nu omkring i sina blå blommiga shorts och en enkel lite tightare svart t-skirt.

Han hade tagit sig ut och gick nu efter en liten stig bredvid stranden mot hotellet, himlen var stjärnklar och hela natten var underbar.

För att vara Australien så var det rätt kyligt och han ökade takten men njöt ändå i fulla drag av kvällen. Han hade tidigare trott att han aldrig skulle vara lycklig om han inte fick Tom tillbaka, han hade haft rätt! Nu med Tom tillbaka så kunde han verkligen njuta av livet.

-” Hej Billy- boy!”

 

Bill

Jag ryckte till och svängde runt.

Ögonen jag mötte var kalla och helt tomma, Kinns.

-” Öh, hej.” Kinns blickar gav mig obehags känslor och jag ville gå, men av någon anledning så verkade det inte riktigt bli så. De två äldre killarna sen idag kom fram bakom mig och korsade sina armar.

-” Kinns, vad håller du på med?” Han log och kom närmare, han såg precis ut som om han tänkte slå till mig men jag stod stilla. Han lutade sig närmare och jag kunde känna spriten i hans andedräkt.

-” Kinns, du är full! Gå hem!” han började skratta och jag höjde på ena ögonbrynet.

-” Haha, nej.. nej.. Du ska slåss mot mig om du så vill det eller inte!” Jag började tycka att det var löjligt! Jag ville inte slåss, än mindre mot en full kille som redan hade ett blåmärke.

Kinns kanske var stark men han hade ingen kontroll över sin kropp eller nån typ av teknik och nu när han var full så skulle jag lätt kunna ta ned honom. Men jag ville inte! Jag behövde inte slåss längre! Jag var ju utan skuld! Jag dödade inte någon!

-” Kinns, jag har slagit dig flera gånger, du är full. Vad har du för nöje av att bli slagen igen?”

Han skrattade igen och backade några steg.

-” Du kommer inte att slå mig den här gången, jag vet vad du gjorde!” Med det så viftade han åt killarna bakom mig och jag kände hur två par armar förde mina egna bakom ryggen. Innan jag själv bestämt det så gjorde min kropp motstånd. Kanske var det en reflex sen tidigare men den hjälpte inte, jag kunde inte ta mig loss.

-” Vad är det lilla Billy? Kan du inte ta dig loss?” Jag blängde bara på honom, det här hade gått väldigt för långt.

-” Lägg av Kinns, du leker en lek du kommer att ångra imorn!” Han kom närmare och tillsist så var han bara några centimeter från mitt ansikte. Innan jag visste ordet av så hade han sina läppar pressade mot mina och jag spärrade upp ögonen. Men lika fort som läpparna placerats över mina så var dom borta. Han fräste och torkade sig över munnen, själv var jag för chockad för att försöka göra något.

-” Som att kyssa rent gift...” Muttrade han.

-” Vad håller du på med?” fick jag fram när talförmågan återvände.

-” Åh, håller lille Billy på att bli rädd?” Jag blängde bara på honom och han skrattade triumferande.

-” Aw, du längtar tillbaka till din storebror.. Toooomi!”

-” Lägg av!” Jag kunde känna hur ilskan jag hatade började byggas upp inom mig, ilskan som jag visste skulle svälja mig hel.

-” Aw, jag vill också gå hem till min syster! Min kära syster Anne!” Jag såg förvånat på honom, hans röst dröp av ironi.

-” Men vet du vad Bill? Jag kan inte göra det. Vet du varför?” Jag skakade lydigt på huvudet och fick känslan av att jag inte ville veta.

-” Hon dog... Hon dog på grund av dig! Kaulitz!”

Jag flämtade och spärrade upp ögonen, innan jag ens hunnit försöka något så började en rad med slag mot magen utdelas och sen några mot huvudet men mest mot mitt mellangärde.

Ett tag försökte jag ta mig loss, men killarna höll mina armar i ett järngrepp.

-” Kinns! Sluta!” Otroligt nog så gjorde han det och backade två steg.

-” Aw, det här känns bra! Att du ber mig att sluta. Det är bra, precis som det ska vara!” Om det berodde på de smällar jag tagit eller inte kan jag inte avgöra men jag fattade verkligen ingenting! Vad hade jag gjort?

-” Du ser förvirrad ut Kaulitz! Vet du inte vad du har gjort? Det gör dig fan mer äcklig!” Han riktade en spark mot mig och den här gången så kunde inte killarna bakom mig hänga med, utan tvingades släppa. Jag sjönk ner på alla fyra och hostade, jag kunde känna smaken av blod i munnen och blev med ens mer osäker, jag hade aldrig hostat blod så här förr.

-” Kinns, vad i helvete har jag gjort?” lyckades jag pressa fram mellan hostattackerna som blev allt värre och värre. Jag skulle kvävas! Men så blev inte fallet, snart så var jag uppe på två ben igen och ansiktet bara några centimeter från Kinns. Han höll mig uppe i håret och böjde nacken i en så obehaglig ställning så jag blev lite osäker på om den var som den skulle.

-” Låt mig förklara så att du förstår: Du. Dödade. Henne.” Jag kände hur något fryste i mina ådror, jag hade ju inte dödat någon! Eller? Mina tankar började vandra till de som satt i bilen som körde på jag och Tom, men inget hade dött i den va? Svaret kom direkt efter, samtidigt som jag kände mig själv bli slängd genom luften och landa hårt.

-” Hon var i Tyskland under din så kallade 'olycka'! Hon älskade er, DIG! Eran musik ALLT! Jag var nästan säker på att hon stalkade er. Men en dag ringde hon hem och berättade att du hade 'dött' Hon berättade att det redan var för sent och att jag inte kunde hjälpa henne! Hon ville inte leva om inte du fanns! Hon DOG på grund av dig! För att hon trodde att du var död! Men du din jävel levde! Du levde livet här! Du förstörde hennes liv utan att ens veta vem hon var! Hon älskade dig men hon betydde inget för dig!”

Jag var i chock, det här var... Hämnd.

Mina tankar började vandra över till den här tjejen Anne och skuldkänslorna började svalla.

Dom tog över min kropp helt och jag började bli bedövad, så pass bedövad att jag inte kände sparkarna eller slagen som träffade min kropp. Allt jag kunde känna var hur jag kom närmare och närmare omedvetande. Men innan mörkret hann komma så kunde jag känna hur Kinns lyfte upp mig och spottade mig i ansiktet innan han sa:

-” Jag fattar inte varför hon gillade dig! Du får mina ådror att vilja ruttna... Men jag antar att det är över för dig nu. Hejdå Billy- boy!”

Något kallt trycktes in precis under min vänstra lunga och jag flämtade, smärtan kom.

Jag skrek, smärtan verkade genomborra mig och jag kände hur jag föll. Ansiktet slog emot marken och jag kände hur något varmt rann ner efter min kropp och in i mina näsborrar.

 

” Tomi... Snälla hjälp mig...”

 

Berättare

Tom vankade av och an i rummet, känslan av att han borde gå ut verkade inte vilja försvinna.

-” Tom, kom och spela lite!” Hördes Andreas nånstans långt borta i Toms huvud, men han kunde inte koncentrera sig på ordens exakta betydelse. Han sneglade på klockan och blev riktigt orolig.

-” Roe, när sa Bill att han skulle gå från baren?” Roe vände sig om från TV:n och såg fundersamt på Tom.

-” Han ringde vid tio och sa att han skulle gå, så han borde väl vara här mellan tio och kvart över. Hur så?” Tom flämtade och såg på klockan igen.

-” Säkert?” Roe nickade och Tom stegade direkt över till hallen och drog på sig sin jätte tröja med dragkedja.

-” Vars ska du?” Undrade Georg som nu också märkt av sin väns underliga beteende.

-” Ut och leta efter Bill.”

-” Varför?”

-” Kolla klockan.” Georg gjorde som han sa och slängde en blick mot klockan. Den var precis tjugo över elva.

-” Han kan ha blivit uppehållen vet du.” Tom nickade bara mot Georg och sa.

-” Jag vet, men jag har den här känslan. Och dessutom, vad kan lite luft skada?” basisten nickade och ställde sig upp.

-” Tja, det verkar som om jag kommer med dig! Jag behöver lite luft.” Han log mot Roe innan han böjde sig ner och kysste henne. Han sprintade över till Tom och tog sin jacka innan dom gick ut.

Tom kunde känna hur det knöt sig i magen och han ökade tempot.

Han visste att han troligen var orolig i onödan, men han ville vara med Bill hela tiden. Det kändes precis som om han skulle försvinna igen när inte Tom såg och han skulle inte klara av att förlora sin bror igen.

-” Hey, chill pill! Han är nog bakom nästa hörn och pratar med nån tjej!”

Tom log och saktade av, Georg hade säkert rätt.

Dom fortsatte att gå och Tom såg upp mot himlen, den var verkligen vacker! Då såg han det!

En stjärna som föll.

-” Kolla! Stjärnfall!”Georg skrattade och sa:

-” Du låter som en skolflicka på date med sitt livs förälskelse!”

Tom log, han visste inte vems stjärna som fallit.

 

-” Shit vars är han?” Dom hade nått baren utan att stöta på minsta liv!

-” Han kanske tog strand vägen dit?” Föreslog Georg och Tom nickade. Dom började gå igen när dom hörde röster från barens utsida.

-” Kom igen Kinns, du har fått i dig för mycket!” Hördes killen som kallades Jimmy och de två bandmedlemmarna blängde på dom. Kinns verkade knappt kunna gå och pratade som om han aldrig gått skola, han var sten full.

-” Låt mig vara, kan gå! Jag vill gå tillbaka! Jag vill se blek skallen! Du skulle sett hans ansikte när han insåg att jag tänkte hämnas!”

-” Du gjorde vad?”

-” Låt oss säga att lilla Billy- boy inte ser så ljus ut!”

Innan Georg ens hunnit reagera så hade Tom börjat springa.

Tom visste inte vad han gjorde, han lät bara benen göra som dom ville och snart hörde han Georg bakom honom, strand vägen var betydligt lättare att springa efter eftersom det var stenplattor hela vägen till hotellet.

När Toms ben förde honom runt en krök så flög han framstupa och rakt ner i backen, men hamnade ute i sanden och gjorde därför inte illa sig.

Han såg förskräckt på sina ben som helt plötsligt var täckta i blod, men det gjorde ju inte ont! Vars kom då blodet ifrån?

Toms värld frös till is när han insåg vems blod det var, med skräck i ögonen så följde han konturerna av en kropp. Konturen var lång, blå blommiga shorts, en svart tröjan, blåmärken över armarna... Kroppen var näst intill oigenkännlig.

Men när Toms blick nådde högre upp på överkroppen så kunde han ändå under alla blåmärken och allt blod urskilja en ängels ansikte. Sin brors ansikte.

Skriket som ekade genom natten skulle aldrig någonsin lämna Australiens öron:

-” BILL!”

 

-” NEJ!” Han tog sig hastigt över till sin bror och drog upp honom i sin famn, genast så började de rinna blod från Bills hår, kläder och kropp, han hade nästan drunknat i det.

Georg nådde fram, han kände för att spy vid synen av sin bästa vän i det skicket men han sansade sig och lyckades ringa en ambulans.

Tom började förgäves dra av sig sin tröja för att linda den runt såret i Bills midja och stoppa blodflödet.

Bara ett problem: det blödde inte längre vilket gjorde så att Toms egna blod frös till is, han lindade ändå om det, tog Bill tillbaka i sin famn och höll om honom hårt.

-” Snälla Bill... Snälla....” Bill rörde sig inte, han reagerade inte, han gjorde ingenting.

Tom tog upp Bills hand i sin egen och kramade den hårt, och kände hur tårarna rullade ner för ansiktet när han kände att värmen hade lämnat Bills kropp. Försiktigt så öppnade han ett av Bills ögon och såg hur en droppe landade på Bills kind när han gjorde det. Bills ögon var inte som dom skulle. Dom skulle vara varma, kärleksfulla och gnistrande med liv.

Istället var dom kalla, känslolösa och helt utan liv. Tom drog bort handen och smekte den över Bills blodiga kind.

-” Snälla Bill.. Lämna mig inte igen... Snälla...” Georg sjönk ner på knä bakom Tom och tog tvillingarna i sin famn, även hans tårar förstärktes när han kände Bills kyla. Han lutade sig framåt och begravde ansiktet i Toms nacke och kände hur känslan av overklighet sköljde över honom. Tårarna brände mot Toms hud men han brydde sig inte, han lutade sig bara längre bak i basistens famn och grät hårdare.

-” Snälla gud... Snälla ta honom inte... Låt honom stanna... S-snälla han är allt för mig... Ha...”

Toms böner avbröts av ambulansens sirener och Georg skrek.

-” HÄR!”

 

Tom satt med huvudet i händerna och lät tårarna strömma fritt, Gustav och Andreas hade honom i sin famn och Roe var i Georgs. Ingen sa något, deras tårar sa redan allt.

Tom var inte längre säker på om han kunde andas, eller ens om han ville andas. Sjukhuset hade försett dom med allt dom behövde: filtar, kuddar och något varmt att dricka.

Polisen hade blivit informerade, det var nu två timmar sen dom hade hittat Bill och dom visste fortfarande inget mer än att han låg på operationsbordet och att hans chanser att överleva var väldigt små.

En sjuksyster hade till och med sagt ” Ha inga förhoppningar! Ni blir bara besvikna...” Dom andra hade fräst åt henne men Tom satt tyst. Han hade förhoppningar, Bill skulle väl inte kunna lämna honom nu inte? Inte när dom nyss blivit återförenade?

Roe snyftade högt och Georg drog henne närmare.

På mindre än ett år så hade hon kommit den hemlighetsfulle killen så nära, han hade tagit hand om henne när ingen annan gjort det, tagit hand om henne när hon varit hjälplös och vilse. Och nu när Bill var hjälplös och väldigt vilse så kunde hon inte hjälpa honom.

De fem ungdomarna höjde sina blickar mot läkaren som kom gående mot dom, det var dags. Dags att veta om deras bästa vän skulle på nytt få begravas? Toms hjärta slog fortare än vad det gjort på flera år, kanske bara för att få veta att andra hälften av hans hjärta stannat.

Efter vad som kändes som en evighet så lyckades han få fram:

-” Så.. Klarade han...” Dom andra stirrade på honom i frågan om varför han inte fortsatte.

Men Tom behövde inte fortsätta, han visste svaret. Läkarens ansiktsuttryck talade för honom innan han ens öppnat munnen för det ord som än en gång skulle vända Toms värld upp och ner.

-” Jag beklagar... Han kommer inte att vakna...”

 

 

Det var tre månader sen Bills hjärta stannade, två månader sen dom flugit tillbaka till Tyskland, en månad sen Roe och en vän anslutit sig till dom och det var två minuter kvar tills tre fjärdedelar av bandet Tokio Hotel skulle gå ut på scen.

Dom hade aldrig låtit fansen ge Bill ett riktigt farväl, så det här var deras chans att säga hejdå till den förlorade sångaren.

Skivbolaget hade haft en idé om att låta några fans komma upp på scen och sjunga låtarna.

Behöver jag berätta att bandet avböjde?

Konserten skulle bli halv, det visste dom redan, så biljetterna var inte särskilt dyra.

Arenan gigantisk, överallt var det uppsatt TV- skärmar som det skulle visas ett Tokio Hotel bildspel på och bilder på bandet täckte stora delar av arenan.

Fansens glädje över att killarna ville spela för dom en sista gång nådde inga höjder, men samtidigt så var deras sorg över favorit sångaren påtaglig och hjärtkrossande.

David var orolig för bandet, dom pratade inte med varandra och dom hade knappt repat de låtar som dom skulle spela. Men han förstod dom till fullo, utan Bill så skulle det aldrig bli sig likt.

Men den som han var mest orolig över var Tom, som hade tagit på sig att sjunga en låt, men hade hade inte sagt ett ord sen dom återvänt från Australien.

Det blev dom andra som berättade för honom vad som hade hänt i Australien och han kunde fortfarande inte tro det! Tanken på att Bill överlevt och sen gått förlorad igen var svår att förstå.

Polisen letade fortfarande efter Jonathan och man drev redan stora rättegångar mot de män som gett ordern om att dela på tvillingarna. Deras anledningar hade varit enkla: Bill drog ner företaget i smutsen med sitt utseende och populariteten skulle stiga om Bill 'hittades' levande två år senare- då han troligen ändrat utseende. Så det handlade i princip om utseende och att öka populariteten. Männen hade en massa andra anledningar också, som tidningarnas skriverier om homosexualitet, incest och annat. Eftersom inget av de tidningarna skrev stämde så fick männen en slags knäpp på näsan och ytterligare två punkter lades till åtalslistan.

Olaga förtal och Trakasserier.

 

Tom skakade när han fick gitarren i sina händer, han såg på dom andra som hade samma bleka, nervösa ansiktsuttryck som han själv.

Han tog ett djupt andetag innan han gick ut på scen, det kändes faktiskt lite som att komma hem.

Publiken skrek och många grät, bandet ville så gärna trösta dom- ta dom i deras famn och hålla om dom tills dom inte längre kunde gråta.

Lite obalanserat så gick Tom fram till mickarna som stod längst fram, det var tre stycken- precis som i vanliga fall. Bara det att nu var det meningen att Gustav skulle följa med dom fram på scen och prata i den tredje.

Försiktigt så greppade han tag i micken som stod i mitten och såg ut över det skrikande havet av fans.

Georg var den första av de tre som skulle bryta tystnaden, han vände sig om och mötte Roes lugnande blick. Hon stod backstage med handen på den växande magen bredvid sin vän, som för den delen verkade vilja skyla sitt ansikte. Det såg ut som om tårar ville rinna ner för kinderna på dom båda. När han såg den första tåren sina ner för Roes kinder så var han nästan beredd att kasta basen och skita i allt. Men det var ingen återvändo nu, dom skulle göra det här så det var bara att sansa sig.

-” Hej, som ni kanske vet så heter jag Georg Listing.” Arenan blev dödstyst och allt man kunde höra var stilla tårar från fansen längst fram.

-” Som ni säkert vet så förlorade vi vår sångare för snart ett år sedan i en bilolycka. Som ni säkert också har läst så dog han inte utan blev skickad till Australien på grund av bisarra rykten som män på vårat bolag trodde på. I alla fall blev vi alla lurade att tro att han var död. Det var.. jag tror jag talar för oss alla det svåraste vi någonsin gått igenom. Men genom en resa dit så upptäckte vi att han levde. Bara för att inom en vecka tas ifrån oss igen....” Rösten bröts och Gustav förstod att det här var stället han skulle ta över.

-” Som Georg sa så hade vi redan gått igenom det vi trodde var det svåraste i våra liv, men det visade sig att det svåra inte ens var i närheten av det här. Som ni läst så blev Bill mördad och tanken att någon skulle vilja göra honom illa är svår att stå ut med. Som ni kanske....”

Gustav avbröt sig när han kände en hand på sin axel och fann Toms ögon söka igenom hans egna. Han nickade och Tom återgick till sin egen mick där en kamera zoomade in hans ansikte, arenan höll liksom andan och väntade på hans ord. Lugnt andades han in och började prata:

-” Hela Bills karaktär utstrålar värme och kärlek. Att göra honom illa är helt oförståeligt. Men under den tiden vi var i Australien så insåg jag att han hade förändrats väldigt mycket, men man behövde bara få en glimt av hans ögon för att känna den värme ha spred. Ja...”

Tom kände hur något trillade ner för hans kind och han strök irriterat bort tårarna. Det här var inte rätt tillfälle att gråta! Inte när han skulle vara stark! Stark för Bill!

-” Ni vet säkert att det var jag som hittade Bill, bilden av honom i det skicket kommer alltid sitta fast på insidan av mina ögonlock.” Tårarna rann men nu brydde han sig inte längre, han slöt ögonen och kände hur läpparna drogs uppåt.

-” Men ni förstår, varje gång jag blundar så kan jag se hans leende, hans ögon och kan känna hans kärlek till allt. Kärlek till livet och kärlek till människorna runt honom. Jag tror att om ni också blundar så kan ni se honom. För han är alltid 'By our side'.”

Gustav började lunka bak mot trummorna, Georg backade undan från micken och Tom lät sina fingrar leka över strängarna. Han kände hur det hoppade i magen när första versen kom och lät magen dra in den luft som behövdes.

 

-” No one knows how you feel.

No one there you'd like to see.

The day was dark and full of pain.

You write help, with your own blood.

Cause hope is all you've got.

You open up you eyes,

But nothing has changed.”

 

Rök strömmade ut på scen och någon drog sakta av sig sin huva.

 

-” I don't want to cause a trouble,

Don't wanna stay to long.

I just came here to say to you...”

 

Tom tystnade och höll ut tonen extra länge innan refrängen började.

Han lät fingrarna fortsätta på refrängen men hade slutat sjunga, fansens gemensamma röster ekade genom högtalarna.

Tom mötte Davids blick, han såg chockad ut. Han visste inget om idéen med fansen eftersom han antog att Tom skulle sjunga hela låten själv.

Killarna fortsatte att spela och snart kom höjningen.

Dom log och placerade sig vid mickarna med spänd förväntan.

 

-” If the world makes you confused, and your senses you seem ti loose.

If the storm doesn't wanna refuse, and you just don't know what to do.

Look around I am here, doesn't count far or near...”

 

Alla i bandet vände sig om till allas förvånad när rök återigen spred sig på scenen.

 

-” Turn around!

Turn around I am here!”

 

Publiken skrek när en lång kille gav sin tröja till Roe och sprang ut på scen.

 

-” Turn around!

Doesn't count far or near!”

 

Killen dansade ner över scenen fram till gitarristen och la handen snabbt på hans axel innan han fortsatte ut på ”catwalken” och ut mot den skrikande publiken.

 

-” Turn around!

If you want it's me you'll see!”

 

David Jost hade tårar strömmande ner för ansiktet, han trodde aldrig i sitt liv att han skulle få uppleva något så mäktigt som när han följde killen med blicken.

 

-” Turn around!

I can hold you when you reach for me!

Turn around I am here!

Doesn't count far or near!”

 

Tom höll ut sista delen riktigt länge så att Gustav hann springa fram till dom.

Där stod dom nu tillsammans, alla fyra och såg ut över det dom uppnått tillsammans.

Tom började sakta men säkert spela sista delen av låten och snart hakade sångaren på.

 

-” I am by your side,

Just for a little while.

We make it if we try....” Tonen dog ut och arenan blev också tyst.

Tom vände sig om mot sångare och log.

-” Tack...” Viskade han. Sångaren log han också och drog in gitarristen i sin famn.

-” Tack för att du förde mig tillbaka...Och tack Tom, för att jag får älska dig.”

-” Jag älskar dig också Bill...”

 

Bill skulle inte ha vaknat den kvällen om det inte vore för Tom.

Tom hade med många hinder, sprungit till operationssalen och bett dom att försöka en gång till.

Dom hade alla gett upp, men för Toms skull så laddade dom maskinen igen och satte den mot Bills hjärta.

Det lilla pipande ljudet skulle nog aldrig lämna Toms eller någon av personalen i det rummets öron, Bills hjärta slog. Svagt men jämnt.

Efter att Bill vaknat så fick tvingades han stanna i Australien för att ordna upp allt med skolan, jobben och sen fick han inte flyga.

Anne Marie Kinsley- stod det på gravstenen som Bill besökte tillsammans med Roe bara någon dag innan som skulle flyga hem.

Ingen som inte var i Australien samtidigt som dom visste att Bill levde, och därför så bestämde dom sig för att överraska. Vilket dom verkligen gjorde.

 

Behöver jag ens säga att inte ett öga var torrt den kvällen?

 

The End