Ett halvår senare
Bill
-"Du bist alles was Ich bin und alles was durch meine aderna fliesst."
Vi sitter ensamma längst fram på scen Tom och jag. Tokio Hotels framgång verkar inte ha någon ände. På bara ett halvår så har vi får skriva fler autofrafer, varit på intervjuer och blivit nominerade till ett pris. Vi vann inte men vi var nominerade i allafall.
När konserten är slut så går vi alla i samlad trupp fram längst ut på scen och tackar publiken. Tjejerna längst fram skriker och vi kan inte göra annat än le. Vår karriär har skjutit i höjden, vi spelar i hela tyskland nu och alla vet vilka vi är. Jag kan inte riktigt sätta ord på den känslan. Men vi kan fortfarande gå ut utan att folk känner igen oss direkt om vi har solglasögon eller hatt på oss. Fast det är lite svårt för Tom som ser väldigt rolig ut om han ska försöga få in alla dreds under en keps, så han brukar bara dra på sig huvan.
-" Eyy Bill? Kommer du med ut en sväng?
Georg ser frågande på mig.
-" Nu? Det är ju mörkt!"
-" Jag vet men jag behöver andas och köpa godis! Tom och Gustav är för lata. Eller Gustav har träningsvärk i benet eller nåt. Snälla Bill!"
-" Jaja!"
Jag och Gerog hämtar våra jackor och gick mot dörren. Väl ute så kände jag vilken underbar kväll det är, och var bara glad att jag följde med ut!
-" Såå Bill.. Hur är det med dig nu?"
-" Bra tror jag, eller det beror på vad du menar?"
-" Jag tänkte på hur det går för dig och Tom med allt som har hänt. Alltså drömmer ni lika mycket än?"
-" Jaha du menar så.. Nej det gör vi ju inte men vi pratar ganska mycket om det."
-" Har polisen hämtat all den där skiten ni hade i en låda?"
-" Jo det har dom och det är en rejäl lättnad."
-" Jo det kan jag förstå!"
-" Värst vad du var på och fråga om mig ikväll, har det hänt något?"
-" Nej.. eller jo.. Mamma vill att jag ska lägga av..."
-" VA?! Är hon knäpp?"
-" Nej.. Men hon tycker att jag är för lite hemma."
-" Förlåt det var inte meningen  att kalla  din mamma knäpp men.. Vill du lägga av då?"
-" Bill.. Nu tror jag att det är du som är knäpp! Säkert att du inte slog micken i huvudet på scen?"
Vi skrattade båda två, för vi visste båda två att jag hade gjort det ett antal gånger på scen. En gång så lyckades jag till och med spräcka läppen! Gustav och Tom fick göra varsitt solo på kanske sju minuter och Georg hann berätta tre "roliga" historier innan min nederläpp var omplåstrad och klar för scenen igen. När jag kom upp på scen så hade jag ett jättestort plåster på läppen och alla skrattade! Även jag. Konserten blev en aning längre eftersom det tog kanske en kvart innan publiken och mina band"vänner" lugnat ner sig igen! Att Tom hela tiden spelade små lustiga visor gjorde det inte bättre. Men Jag skrattade ju lika mycket som alla andra så jag ska väl inte klaga, efter konserten så låg vi i timmar på golvet och skrattade.
Plötsligt hördes en duns bakom mig, fast kvällen var så vacker att jag inte tänkte på den.
-" Hej Bill!"

Tom
Bill och jag har klarat oss riktigt bra det senaste halvåret, ingenting mer har hänt. Dessutom så har våran karriär tagit ett jättekliv frammåt. Vi spelar nästan varje kväll, och de kvällar vi inte spelar så tränar vi! Bill verkar ha återhämtat sig sen insidenten med den där kvinnan, och vi har inte heller hört av henne.
-" Tom?"
Gustav kom fram till mig och såg lite bekymmrad ut.
-" Vad?"
-" Georg och Bill har varit ute väldgt länge nu!"
-" Vad pratar du om? Dom gick ju nyss ut!"
-" Nej dom gick ut  innan du somnade! För snart fyra timmar sen!"
-" Va? Jag har inte sovit! Och dom var ju nyss här!"
Lite irriterat kollade jag på klockan och slogs av en chock, 22.07. Georg brukade vilja gå länge men inte så här  länge!! Klockan hade ju varit kring halvsju då dom gick.
-" Men? Har du ringt någon av dom?"
-" Jo. Georg svarar inte och Bills mobil är av."
-" Men då går vi ut och letar då! Vet du vilket håll dom gick?"
-" Till nån mack antar jag för Georg ville ha godis, den närmsta macken är uppför gatan."
-" Men vi börjar väl åt det hållet då!"
Jag kände mig glad men innombords så började jag få huvudvärk. Jag hade inte haft det på väldigt länge och var ledsen över att det var tillbaka!
Jag och Gustav gick ut ur byggnaden och började gå uppåt. Gustav verkade mer orolig än vad jag var, men å andra sidan så hade jag väl inte hunnit börja oroa mig riktigt än. För jag vet att när Bill väl börjar prata så kan han prata i evighet!
-" Tomgu.."
Både jag och Gustav ryckte till då vi hörde blandningen av våra namn, vi vände oss om och inne i en gränd låg Georg.
Gustav var först på plats, han konstaterade att Georg hade ett sår i pannan men inget allvarligt. Men han var bunden, så vi lösgjorde honom fort. Då kom jag att tänka på en annan sak, en sak som garanterat skulle ha gjort ett ljud ifrån sig om den kunnat.
-" Georg, var är Bill?"
Georg började gråta och mitt hjärta stannade. Jag hade aldrig sett honom gråta förr, och att han gjorde det nu kändes ju inte bättre.
-" Georg? Vars är Bill?"
-" Tom jag vet inte... Jag såg bara hur Bill blev intryckt i-i en-n bil.."
Mitt hjärta flög nog iväg. " Vadå intryckt i en bil?".
-"Vet du vem som gjorde det?"
-" Ja..."
Georg började nu gråta och skaka som aldrig förr.
-" Förlåt Tom jag kunde inte hindra honom! Förlåt.. jag är så ledsen Tom! Jag försökte stoppa dom! Jag slog honom men jag var bunden!!"
Hela jag var tom, vad menade han?
Nu tog Gustav till orda och bad sakta och lugnt Georg berätta vem som tryckte in Bill i en bil.
-" E-erik..!"
Allt blev svart.

-" TOM? TOM! Vakna!"
Jag kände hur det brände till på kinden, så jag slog upp ögonen.
Gustav stod böjd över mig med ett oroligt ansiktsuttryck. Sakta reste jag mig upp.
-" Vad hände?" Gerog hade nu också kommit fram till mig. Jag insåg att jag låg på asfalten i en gränd.
-" Tom du svimmade."
-" Varför?"
-" Tänk efter.."
Gustav verkade inte vilja säga det, då slog det mig. Någon kunde lika gärna ha skjutit mig.
Bill var borta...
-" M-men det kan inte ha varit Erik! Han är i fängelse.."
-" Tom Jag vet hur Erik ser ut, han går inte att ta miste på."  
Det visste ja alltför väl. Erik har ett stort födelsemärke på läppen, ungefär där jag har piercingen.
-" Nej.. nejj det kan inte vara sant!"
Gustav tog mig i famnen och höll om mig. Han viskade tröstande men jag brydde mig inte. Om Bill är med Erik är chansen att han är död lika stor som att han är vid liv. Och chansen att han lever mycket längre till är liten.
Det kändes som om den sista lyckofjärilen flygit ut ur mig....

Bill
Försiktigt öppnar jag ögonen, men det är fortfarande svart. Bara en liten ljusspringa lyser igenom ett fönster. Det är mörkt ute, men ändå lyser stjärnorna upp natthimlen. Tom.
Jag vill så gärna se  stjärnorna så jag reser mig. Men faller snabbt tillbaka. Jag sitter på en madrass och jag behöver inte ens tänka för att veta vilken madrass det är. Jag nästan kastar mig bort från den, i farten så snubblar jag och landar på golvet. Golvet är hårt men inte i betong, nej det är trä. Så jag är inte tillbaka i källaren. Återigen gör jag ett försök att resa mig för att gå till fönstret, men det går inte. Istället skriker jag av smärta, det gör ont överallt! Jag ser ner på mig själv, inget ser brutet ut. Jag drar upp byxorna under ett kvävt skrik, dom är blåa och piskrandiga i... ja.. en färg som jag har kommit att hata! Röd. Samma samma gäller mina armar och min mage. Ryggen kan jag ju inte se.
-" Ser att du har vaknat!"
Jag vände mig förskräckt om, där stod han. Erik.
-" Såå, vars var vi sist vi möttes, innan din käre bror kom och avbröt. Just det nu minns jag!"
Han gick snabbt fram mot mig och sparkade mig så hårt i magen att jag tappade andan och flög in i en vägg.
-" Oj! Bill det var inte meningen det där! Det var meningen att det skulle ta hårdare!"
Han drog upp mig på fötter och slängde mig på sängen. Han band fort mina händer, så där låg jag på mage med händerna bundna. " Nu dör jag, hejdå Tom"
Hur skulle jag kunna överleva det här? Men då helt plötsligt så slutade han. Han skrattade bara och gick. Men jag låg kvar, bunden och hjälplös. Sen hör jag hur Erik kommer igen, han pratar med någon.
-" Sådär ja! Han är din i en timme.  Lägg betalningen på bordet. Jag vet att han ser lite blodig ut men det är för att han föll i en taggbuske! Ingen fara, kör bara rakt på. Han har inget emot hårda tag."
-" Okej, men så kul att du kom ut!"
-" Jo efter att bilen tippade så tyckte jag att det var dags att komma iväg. För att starta upp verksamheten igen och sen få stå på egna ben."
Han hade alltså rymt! Jag kände hur den andra personen kommer närmare, men jag reagerade inte. Smärtan har bedövat mig. När personen lägger sig brevid mig så drar jag efter andan. Det är en man. Mannen tar tag i mina byxor när han är klar med dom och sina egna börjar han smeka mig över hela kroppen. Sen trängde han sig in.
Jag kände direkt smärtan, den var välbekant men inte min vän. Smärtan är inte min vän, snarare min fiende. När mannen börjar öka takten så kände jag tårar strömma nerför mitt ansikte. Sen kom det tillbaka, minnet om hur jag hamnade här!

"Hej Bill"
Jag vände mig om och såg Georg ligga bunden på marken han slogs och försökte ta sig fri. Tårar droppade från hans ögon.
-" Vad är det här? Varför gråter du?" Frågade jag men såg senare upp, där var han. Hans leendé var lika sliskigt som jag minns det, med födelsemärket på läppen.
-" Nej...."  jag och backade. Erik gick med snabba steg fram mot mig och tryckte upp mig mot en vägg. Georg skrek men det hjälpte inte mycket. Även om jag inte hade några riktiga muskler än så hade jag tillräckligt för att kunna slå Erik hårt i bröstet, men han skrattade bara.
-" Åhh Bill, om du ändå visste vad man får stå ut med i fängelser!" efter det blev allt svart.

-"Bill, det är något jag vill att du ska göra!"
Erik kom fram till mig. Jag tror jag har varit här i två veckor nu.. Allt jag äter per dag är två äpplen och två mackor. Sen så finns det en vattenkran här. Men jag har sällan styrkan det behövs för att jag ska kunna ta mig fram till den.
Ja, jag vet vars jag är. Vi är i Eriks sommarstuga en bit ifrån stan. Jag ligger på loftet och på dagen så öppnar Erik persienerna, då kan jag se ut. Det är väldigt vackert! Och mammas tavla som hon gav Erik hänger kvar i rummet som jag är i. Det ger gnutta hopp för den påminner om mig och Tom. Just nu är den mitt ljus.
-" Bill?"
Jag vaknade till liv med en kraftig smäll mot min käke. I samma stund som han slog till mig komm ytterligare ett minne tillbaka om kvällen när Erik hittade mig.
-" Snälla... Georg? Killen som gick med mig?"
-" Han som jag band? Skar av halspulsådern!"
Då brast det, jag grät så mycket att jag bara skakade. Erik blev arg och började skrika åt mig.
Jag tittade tillsist tårögt upp på honom han höll i en kamera i högerhanden, och ett stativ i den vänstra. Jag förstod direkt. När han hade monterat upp stativet så hämtade han en stol, han slet upp mig från golvet och jag ville skrika i smärta. Han kunde lika härna slitit armen av mig, sen tryckte han ner mig på stolen och satte fast min vänstra hand på armstödet. Han använde handfängsel för att inte behöva binda båda händerna, sen han viftade med nyckeln framför mina ögon.
-" Nu Bill, jag vill att du låtsas att kameran är din bror Tom. Du ska se rakt in i den och säga att du vill att han ska ta död på erat band, att om dom inte slutar leta efter dig så kommer han få din kropp, sen så ger jag dig även chansen att ta farväl ordentligt också."
Erik log, " så snällt då", det såg verkligen ut som om han tyckte att han var snäll som lät mig ta farväl.
Mina tårar rann nedför mina kinder. Jag ville ju inte säga farväl, jag ville springa härifrån och in i Toms famn. Jag ville stanna där tills jag somnade, och sen vakna upp med hans leendé nära mig. Jag ville att han skulle kyssa mig på pannan så där som han gör och säga att allt ska bli bra. Men det kommer aldrig mer att hända va? Jag kommer aldrig mer att få känna hans doft, hans lugn och hans andetag. Jag kommer aldrig mer höra honom skratta, gråta, eller höra honom andas. Jag kommer aldrig mer att se honom när han är äldre, aldig se hans eventuella tjej och hans eventuell barn, jag kommer aldrig se honom som gammal, och aldrig se hur hans bröstkorg höjs och sänks. Och Georg, det är mitt fel att han är död.. Han är död på grund av mig, mitt fel! NEEJ!
En hård näve träffar min högra axel. Jag blundar i smärtan, sen startar han kameran och går ut. Jag börjar sakta och med tårarna rinnande nedför mina kinder. Även om det är svårt så får jag till ett litet leendé när jag tänker på min bror. Hur lycklig han kommer bli i framtiden när han har glömt mig. Innom mig ber jag för att han inte ska glömma mig, men han måste! Annars så kommer han aldrig att kunna leva igen!

Tom
"Kortfattat" Ja det var så han sa: " Kortfattat". Då ska jag berätta kortfattat vad som har hänt de senaste veckorna. Bill försvann, och vi hittade Georg. Han var bunden och berättade vad som hade hänt. Sen så fick Georg och Gustav bära mig till min och Bills lägenhet. Därefter så ringde vi polisen och gjorde en anmälan. Dom kom direkt och berättade att Erik rymt, han och några till hade åkt buss för en rutinkontroll hos en docktor. På vägen hem hade bussen sladdat av vägen. Erik lyckades ta sig ut och sen hittade han Bill. I två veckor så var allt bara kaos. Men nu såhär just efter så känns allt bara tomt. Idag så knackade det någon på dörren. BILL! Men det var det inte... Det var ett litet paket. Gustav och Georg kom efter mig. Vi kollade alla på det sen så tog vi in det. Gustav var den enda som vågade öppna det, det innehöll ett band. Och en papperbit med Bills handstil.
"Snälla Tom se den här videon så kommer du förstå. // Bill"
Vi hade bara stirrat på det en stund, sen hade jag tagit bandet och  stoppat det i videon. Mina tårar kom direkt när bilden blev klar. Bill var där, han hade ett blåmärke efter höger kindben och ett skärsår efter andra. Hans hals var blå efter strypmärken och brun efter sugmärken. Vad han hade blivit utsatt för var det ingen tvekan om. Jag började skaka när han började prata:
"-" Hej Tomi. Erik vill att jag ska vara kortfattad så jag ska försöka vara det.
Det jag ska säga är inte l-lätt.."
Hans tårar rann nedför hans kinder likt floder.
"-"Svårt a-att börja så jag får det rätt.. Men jag börjar såhär. Leta inte efter mig, avblås det. Om Erik tänker göra som han säger så lär inte jag leva länge om du inte avblåser sökandet. Du skulle få min kropp som bevis då. Tyvärr så kan jag nog inte sjunga något mer i Tokio Hotel, så ni får antingen lägga ner bandet eller söka rätt på en ny sångare och vara utan basist. Förlåt mig så hemskt mycket! Jag är så ledsen över Georg, han skulle inte försökt skydda mig! Hade han bara låtit mig gå så hade han fortfarande levt."

Bill trodde att Georg var död, Georgs ögon var stora och glansiga, han skakade på huvudet när ett par tårar letade sig fram. När Bill fortsatte så fick han fram ett litet leendé på läpparna.
" Varken du Tom eller Gustav får känna någon skuld.
"Det är så mycket jag vill säga Tomi, men så lite jag hinner. Jag önskar att jag kunde fått
vara med dig längre. Leta nu inte längre efter mig, glöm mig. Se till att l-leva di-ditt li.."

Bills röst höll inte, och jag förvånades över ärligheten i hans ögon när han bad mig att glömma honom. Som om han visste vad jag tänkte så a han sen:
" Jo, jag vill verkligen att du glömmer mig. Lev Tom! Och även om jag kanske inte kommer att leva så länge till så... l-lev då för mig... Wenn nichts mehr gehts werd ich ein
engel sein, fü dich allein. Tro mig... Om ett tag kanske jag har det bättre än vad du har. När den tiden kommer så tror jag att du vet om det. "Lyft då dina ögon mot himlen och se, himlen är fortfarande densamma. Vet du vad jag kommer att bli? En ängel för dig". Hilf mir fliegen, låt mig gå, hjälp mig istället att hitta mina vingar.. Jag ä-älskar dig... Gl- glöm aldrig det... T- Tomi!"

På de sista orden så grät Bill så han skakade. Jag gjorde likadant i soffan. Georg kramade mig och Gustav hade mig i sitt knä. Jag skakade så mycket att tillsist somnade i soffan med Georg och Gustav.

Tom
Veckorna som följde var inte roliga.. Jag fick annonsera om att Tokio Hotel är slut, finito. Eftersom vår sångare är döende, vilket är på sitt sätt sant. Jag hade ingen aning om hur länge Bill skulle klara sig hos Erik. Han levde än, det kände jag eftersom huvudvärken fortfarande fanns. Men hur länge? Jag såg bandet med Bills avsked en gång till. Nu grät jag inte under hela filmen, utan bara i början och i slutet. Anledningen till att jag såg den igen var för att något bekymrade mig. En sak jag inte förstod.

Bill
Tretton veckor. Tretton veckor och jag levde än, hur är det möjligt?
Erik har sagt att han har en kund som ska komma vid tre idag, inte för att jag vet vad klockan är, men kunden ville inte att jag skulle vara bunden eller berusad även om han betalade bra. Erik hade genom det dragit slutsatsen att kunden var ny med det här och dragit för persiennerna. " Vadå? Ville inte han se vilket monster han var?". Jag trodde ärligt inte att det hade spelat nån roll om jag var bunden eller inte, för jag kunde inte röra mig. Erik tog nu bara emot männ, och för att försäkra sig om att dom inte skulle släppa mig fri så stog han kvar och såg på tills dom började bli intima och ev. tog av mig tröjan. Ibland tog han kort på sånna han var misstänksam mot.
Jag var rädd, för jag hade hört Erik prata i telefon med den här mannen. Han hade en oerhört mörk röst och sen så var han i femtio års-åldern. Enligt vad Erik hade frågat så vägde han över hudra kilo. Han skulle mosa mig. Jag var alltid rädd när det kom någon som inte ville ha mig bunden, dom ville antingen slå mig lite så dom fick mig att springa.
Jag blev jagad runt i rummet tills dom var less och sen blev jag ofta väldigt misshandlad innan dom trängde sig in. Smärtan har jag inte vant mig vid och det känns som om det bara blir värre och värre... Men nu skulle det bli ännu värre om det var det han ville, för jag kunde inte springa..I flera dagar hade jag blivit misshandlad, nu var allt på gränsen. Ikväll efter eller under den här kunden så skulle jag nog bli befriad. Jag låg mer eller mindre och väntade på döden. Jag var så yr att jag inte riktigt såg klart och allt snurrade, jag var omgiven av en dimma.

Bill  
-" Haha, över hundra kilo minsann? Jasså du tränar brottning. Ja då måste det vara muskler då? Han är där inne, att du slår honom gör ingenting. Han är som ett skyggt rådjur i början men det fixar sig efter ett tag. Men han är väldigt trött så det kan hända att han bara ligger still. Jag står kvar tills ni har börjat bli lite intima. Jag kommer att ta ett kort också. Säkerhetsåtgärd du förstår. Sen kan du bara lämna pengarna på bordet när du är klar. Dina vakter? Dom kan vänta där nere!"
Erik verkade väldigt glad, han hade alltså en bra betalande kund. Men kunden tränade brottning. Det gjorde mig ännu räddare och med möda la jag handen för mitt ansikte och försökte att inte gråta. Dimman lättade och jag såg klart men yrseln kom igen och även mina tårar kom och jag tänkte på Tom, har han gått vidare? Har han glömt mig än? Jag menar det har gått elva veckor sen jag bad honom göra det....
Erik och kunden klampar in i rummet, och jag trycker mig ner i sängen för att inte låta så mycket eller synas.
-" Du får dubbelt om jag får vara ensam direkt. Inga kort."  Kundens röst mullrade fram.
Erik såg först tvekande ut men sen sken han upp och gick.
Kunden kom fram till mig. Jag gnydde lite och försökte sjunka igenom sängen och golvet. Jag försökte lyfta huvudet och se upp. Mannen var suddig för mina ögon men  verkligen jättestor. Han hade skägg och solglasögon, och kroppen var enorm. Han skulle kunna knäcka min rygg mellan tummen och pekfingret om han ville. Han började klä av sig, och jag blundade, jag ville dö.
-" Bill?"
Jag kunde höra Toms röst i mitt huvud. " Förlåt Tom, men jag tror inte ens tanken på dig kan få mig att hålla ut.
-" Bill, snälla.."
Jag hade varken orken eller den psykiska styrkan att gråta eller göra något alls. Kunden tog min hand och jag stirrade bara rakt fram. Jag gav helt enkelt upp allt och väntade nu bara på den smärta som skulle göra sitt...
Erik knackade på dörren.
-" Ursäkta men jag måste nog ta ett kort. Jag har den säkerhetspolicyn, annars kan ni ju vara från någon polisgrej!"
Kunden grymtade och lutade närmare mig. Han släppte min hand och började smeka min rygg, han drog sakta av mig tröjan. Sakta så knäppte han upp bältet jag hade, men han drog inte av mig byxorna. Han vände mig så jag låg på rygg, sen kysste han mig i pannan precis som Tom brukade göra. Jag rös, Tom. Tom skulle nog inte vilja älska mig nu, jag är för smutsig.
-" Sådärja.. ha det så kul" Erik gick och stängde dörren.
Kunden drog snabbt av sig sina resterande kläder. Men jag såg det inte, för jag blundade så hårt jag kunde, väntandes på smärtan. Men den kom aldrig.
-" Bill, se på mig!"
Jag öppnade sakta och försiktigt mina ögon. Jag var död, det måste jag vara för mina suddiga ögon mötte en ängels.
-" Tom?...."
Han drog sina fingrar efter min kind, hans ögon droppade tårar ner på mig. Han drog fram sin telefon och ringde Gustav.
-" Gustav det är dags." var allt han sa. Sen hörde jag hur det började leva om i köket. Men det gjorde det inte länge. Inte långt efter det så hörde jag hur sirener närmade sig huset. Med mina sista fick ja fram några viskningar:
-" Tom, är jag..?"
-" Nej Billa.. Du lever..."
Jag samlade mina krafter, Tom måste förstå!
-" Förlåt Tomi!!! Georg, jag ville inte att han skulle dö.."
Jag kände en tyngd lämna mitt hjärta,
medans tog smärtan över min kropp.

Jag kände hur orken lämnade min kropp, hur all spänning försvann.
-" NEJ! Bill Kämpa! För mig!"
Jag såg på honom och log, en sista tår lämnade mitt öga. Sen blev allt svart.

Tom
-" Hilf mir fliegen" hade han sagt. Han kanske inte menade något särskillt med det men det fanns ändå en risk att jag nu visste vars han fanns. Jag hade rätt.
Planen var helsäker, jag skulle gå upp till Bill och Georg och Gustav skulle hoppa på Erik när han kom ner. Om dom inte överraskade honom skulle dom inte ha någon chans för Erik är väldigt stark. Sen skulle dom antingen binda honom eller om han var medvetslös så skulle dom ha koll på honom  tills polisen kom. När vi äntligen fick tag på Erik så ville jag spy efter samtalet:
-" Stugans tjänster?"

Erik svarade med mörk röst men jag kände igen honom. " Stugans tjänster" så smart!
-" Hrm, Erik? Minns du mig?"
-" Nej, vem?"
-" Vi träffades då bilen nyss tippat, då lovade du mig något."
-" Förlåt, men jag minns er inte!"
-" Kan bero på att du fick en smäll. Men du sa att du skulle ordna en träff, med en pojke?"

Svetten rann ner för min panna och jag kämpade med att hålla rösten mörk. Skulle han nappa på det här? Tack vare polisens information så skulle han kanske göra det. Men Vem vet hur Erik tänker?
-" Hmm. Kanske att jag minns er!"
-" Jag vill ändå göra det! Spela roll om du minns mig eller ej. Jag betalar väldigt bra!"
-" Visst. Men då måste jag ha ett namn, ålder, vikt, jobb och sen vill jag veta om han ska vara bunden eller ej och hur mycke pengar du vill att jag ska lägga på sprit."

Han nappade. Men vadå bunden? Och vadå sprit? Var Bill alltid bunden och stupfull när dom gjorde det här mot honom?
-" Hrm... Lücker mer av namnet är anonymt. Jag är över 50 väger cirka hundra kilo. Jag är pensionerad brottare och jobbar nu med att träna. Ingen sprit och bind honom inte."
Erik lät väldigt glad helt plötsligt och vi bestämde tid och pris. Efter att jag lagt på så kände jag mig smutsig, jag hade ju precis beställt tid för att våldta min egen bror. Även om det nu inte skulle bli så, så kunde jag inte hjälpa att känna mig smutsig.
Dagen kom och vi åkte alla tre till Eriks sommarhus. Georg och Gustav såg verkligen ut som livvakter brevid mig.
När Erik kom fram så såg han undrande på "vakterna" men jag sa snabbt att dom var här för mitt eget beskydd senare idag. Eftersom jag hade gjort mig ovän med den politiska sidan av staden. Vi gick in och Erik ledde mig upp. Han pratade med mig men jag försökte hålla basen i min röst så jag sa inte så mycket, samtidigt som jag skulle göra det så skulle jag också försöka klara mig från att inte slå till honom. Planen hade hittills funkat perfekt, men nu tog det stopp.
Synen av honom när jag kommit in hade varit hemsk. Han låg orörlig på sängen, när jag kom fram till honom så försökte han inte ens komma undan. Jag ville inte tro det men han hade gett upp. Jag försökte några gånger få honom att se på mig men vi blev avbrutna av Erik. Jag var tvungen att vara intim med Bill innan Erik skulle gå, han tog till och med kort
" Sjuka jävel!". Jag gjorde inte mycket, smekte honom på ryggen och tog av honom tröjan. När jag vände på honom så var ansiktet tomt, jag hann inte reagera mot min impuls utan pussade honom på pannan. Erik mumlade och tog sitt kort.
Återigen försökte jag få Bill att se på mig, och nu gjorde han det. Han ögon var glanslösa och matta, den forna gnistan var helt borta. Men samtidigt kunde jag se att dom tindrade till när han såg att det var jag. Vi hade inte sagt mycket när han bad om ursäkt för Georg. Han visste det inte än, men Georg levde ju!
-" Billa, han lever. Jag vet inte varför du tror att han är  död. Men han står nere i köket nu.."
Bills ansikte slätades först ut och ögonen glänste till för att senad förvridas i smärta.
-" Tomi, jag orkar inte.."
Paniken spreds innom mig.
-" NEJ! Bill Kämpa! För mig!"
Bill log och en tår rann ner efter hans vackra ansikte. Jag såg hur han slappnade av.
-" NEJ BILLL!!!!!!!"
Skulle min dröm bli sann? Skulle Bill dö i mina armar? Jag hörde ambulansen utanför och drog sakta upp Bill i mina armar. Han hade verkligen rasat i vikt, han var jättelätt!
Jag bar honom ner för trappen och möttes av Georg och Gustav. Båda såg chockade ut och kom direkt fram till oss.
-" L-lev- lever han..?"
Georg såg ut som om han skulle svimma och Gustav var den ende av dom som kunde prata.
-" Tom, snälla... Säg inte att han är.."
Jag kände alla mina tårar falla ner på Bills bleka och blåslagna ansikte.
-" J.jag tror int..."
Sen fick jag inte fram ett ord. Vi var framme vid ambulansen och jag lade ner Bill på en bår, sen blev jag undan puttad.. Utanför ambulansen gjordes en massa tester på Bill det kopplades fast trådar, han fick sprutor och väldigt mycket gjordes men inga livstecken visades på den lilla apparaten som var kopplad till ambulansen och Bills bröstkorg. Han får inte dö! För om han gör det kommer jag aldrig att för höra honom sjunga igen, aldrig se honom delta i våra skrattattacker aldrig få hålla om honom när han är rädd och aldrig känna honom aandas när han liggen nära mig. Tårarna gjorde det svårt att se men jag blinkade ilsket bort som! Nu behövde inte Bill någon som grät! Han behövde någon som kunde vara stark!
Tillsist suckade en ambulanskvinna och sa:
-" Han är borta, vi kan inget mer göra".
Inställningen om att vara stark försvann med dom orden.
Jag fick sätta mig brevid Bill nu, jag tog hans hand i min. När jag kände hans kalla fingrar mot mina egna så insåg jag att det var över nu. Han kommer inte tillbaka! En känsla som jag inte riktigt kan sätta namn på tog över mig. Jag skrek.
-" Snälla NEJJJ!! Å herregud NEEEJ! Ta med MIG!! BILL!!! NEEJ!"
Georg hade vaknat ur chocken av att se Bill alldeles trasig, och lyckades dra mig upp på fötter.
-" NEJ! Georg! Låt mig dö om han också gör det!!"
Georg vägrade släppa mig och tomheten kom. Jag sjönk ner på knä igen brevid Bill och  viskade.
-" Snälla Bill! Jag vill inte att du ska bli min ängel nu, inte NU!"  
Jag tog hans hand viskningen krävde hela min lungkapacitet och jag trodde att efter det här skulle jag aldrig kunna gråta mer. För att alla mina tårar rann ner på Bill.
Men då...
Ambulans kvinnan drog efter andan, hela världen tystnade utom den lilla apparaten som tidigare vart tyst.
Försiktigt men ändå så att jag kände det, kramade Bill min hand.
Han levde....

Bills läkningsprocess tog lång tid. Men han bor nu återigen i en lägenhet med sin bror. Han hade också kommit närmare Georg och Gustav under den tiden på sjukhuset. Georg och Gustav bor grannar med tvillingarna men oftast hänger dom i tvillingarnas lägenhet.. Tillsammans så är dom bandet Tokio Hotel. Dom går varje dag upp på scen tillsammans, och ingen av dom kan vara lyckligare. Det finns en sång, ensång som står för det ljus som Bill kände när han var ensam på loftet. Låten handlar om honom, Tom, Gustav och Georg.
Den spelas inte ofta live, men när den gör det så kan man vara säker på att varken Bill, Tom  eller någon av dom andra två går av scenen utan tårar i ögonen. För vad den låten står för är nog mer än vad en människa som inte upplevt något liknade kan förstå. Även om Tokio Hotel nu är känt världen över så är det något som Bill inte tänker på just nu. För just nu är en av de få tillfällen som han står på scenen och sjunger den speciella låten:
-Ich bin hier irgendwo gelandet
Kann nicht mehr sagen, wer ich bin
Hab die Erinnerung verloren
Die Bilder geben keinen Sinn
Bring mich zurück, bring mich nach Haus
Ich schaff's nicht allein hier raus

Komm und hilf mir fliegen
Leih mir deine Flügel
Ich tausch' sie gegen die Welt
Gegen alles, was mich hält
Ich tausch' sie heute Nacht
Gegen alles, was ich hab

Erzähl mir alle Lügen
Mach es so, dass ich es glaub
Sonst krieg ich keine Luft mehr
Und diese Stille macht mich taub
Nur graue Mauern und kein Licht
Alles hier ist ohne mich

Komm und hilf mir fliegen
Leih mir deine Flügel
Ich tausch' sie gegen die Welt
Gegen alles, was mich hält
Ich tausch' sie heute Nacht

Ich find mich hier nicht wieder
Erkenn mich selbst nicht mehr
Komm und zieh mich raus hier
Ich geb alles dafür her
Ich hab Fernweh
Ich will zurück
Entfern mich immer weiter
Mit jedem Augenblick

Ich bin hier irgendwo gelandet...

Komm und hilf mir fliegen
Leih mir deine Flügel
Ich tausch' sie gegen die Welt
Gegen alles, was mich hält
Ich tausch' sie heute Nacht

Komm und hilf mir fliegen
Leih mir deine Flügel
Ich tausch' sie gegen die Welt
Gegen alles, was mich hält
Ich tausch' sie heute Nacht

Gegen alles, was ich hab
Gegen alles, was ich hab"
Erik fick livstid och kommer att vara hårt bevakad under resten av sitt liv. Han kommer aldrig att kunna skada Bill igen. Eller?