Bill
* -” B. Snälla! Kan du hämta lite vatten?”
Jag nickade åt min sjuke vän.
Förutom AJ, Adam, så har jag faktiskt fått vänner här.
I min grupp är vi nitton killar i samma läger, fast elva killar hade gått iväg för att leta reda på en försvunnen kille. Adam var en av dom som var och letade. Så det var bara jag och sju killar kvar plus vårt befäl. R.M , C.V och M.L är också kvar och även dom jag kommer bäst överens med.
Många av dom andra är så inne i att prata om hur dom ska ha ihjäl folk att dom inte går prata med. Själv bävar jag inför tanken att måsta ta någons liv, jag tar hellre mitt eget.
R.M är sjuk, inte så farligt men nog mycket så att han inte ska orka gå hela vägen till vårat vatten förråd med den tynga dunken på ryggen.
Snäll som jag är så tar jag ryggsäcken i handen och börjar gå. Först är allt lugnt och tyst, men sen hörs flygplan och en hög smäll. Ett starkt tryck slänger mig framåt. Och allt blir svart.

”Allt är tyst, för tyst. Inget rör sig, eller ingen rör sig.”

En smärta genomstrålade min kropp, det kom från foten. ”snälla låt den inte vara borta!”
Sakta öppnade jag mina ögon och fann att foten satt där den skulle. Men blod rann från mina kläder, men jag hann inte tänka innan jag började hoppandes ta mig tillbaka till lägret.
Lägret stod i brand, det var blod och sprängda kroppsdelar överallt. Där mitt och Adams ”tält” hade stått fanns bara bränd mark.
-” B.”
Snabbt vände jag mig om, R.M låg vid skogskanten. På tiden av en blinkning var jag framme hos honom. Jag tog hans hand och strök med den andra handen efter hans axel.
-” R. Lugn jag är här!”
En snabb blick efter hans kropp, och jag visste att han var döende.
-”B. Se inte på mig så där! Jag vet. Det gör inget, jag har inte ont. När du kommer hem så hälsa Christina Jean från Rick Müller, att jag älskar henne. Lova?”
Jag nickade och han slutade andas. Jag ville gråta men tårarna kom inte istället så sökte jag efter fler som kanske levde. VJ! Mitt befäl!
Foten värkte när jag stödde på den, men jag kunde inte ge vika nu! Jag kanske kunde hjälpa honom!
Jag behövde inte leta efter bandage eftersom det är inbyggt i våra uniformer och vapen.
VJ andades snabbt, och jag satte mig ner bredvid honom.
Helst ville jag bara blunda, han låg i en jättestor blodpöl och benen var borta. Men mirakel har skett för? Eller hur? Snabbt drog jag åt med två remmar runt benstumparna och lindade bandage.
-” B.K, There is no point!
VJ är ursprungligen från England, jag antar att han inte minns tyskan just då.
-“ Of course there is! I can’t leave you!”
-“ Just talk to me! So I know you’re there. I don’t want to die alone.”
VJs ansikte sa allt. Jag nickade men stoppade ändå så mycket av blodflödet som jag kunde, innan jag började prata med honom.
-“So, what’s your real name?”
-“Victor Johnson, yours?”
-“ Bill, Bill Kaulitz.”
-“ So you’re that teen idol then?”
-“What?”
-“Tokio Hotel?”
-“ Oh, I guess you can say that. How old are you?”
-“Twenty nine. Then you must be eight- teen then?
-“How? You listen to our music?”
-“ Haha no, my daughter does. She loves you!”
-“So you have a family?”
-“Yes, me and my wife got married at eight- teen and got Jamie a year after that and Andy two years ago.”
När han pratade om sin familj så sprack allt, ångesten kom och lugnet försvann.
-“BILL PLEASE! I DON’T WANT TO DIE! I HAVE A FAMILY! WE CAN SWITCH PLACES! RIGHT BILL? You would do it, wouldn’t you?”
Jag fick inte fram ett ord, men det behövdes inte för Victor kom till sans igen.
-“ Sorry Bill, You have a family to. I just lost my control.”
Han tog tag om min hand och sen min bricka. Han granskade den, jag satt alldeles tyst, jag andades inte.
Allt var tyst men sen hördes explosioner lite längre bort, smattrandet av kulsprutegevär hördes. Dom närmade sig vårat läger.
Victor drog av mitt halsband och skrek:
-“ BILL RUN!”
-“ I can’t leave you!”
-“ Just do it! Here take this! It’s a document! I was suppose to give it to you!”
Han drog fram ett kuvert ur inner fickan på sin uniform.
-“ Me?”
-“ Take it! Don’t give it to anyone! Except the German general in Sweden! Understand?”
-“ Yes sir!”
-“ Then run it’s an order!”
-“ But.”
-“ No but! Think of your family! About Tom.”
Tom… Han skulle kanske göra något dumt om jag dog. ” Jag kan inte låta det ske!”
Jag reste mig sakta upp och gjorde honnör
Sen började jag springa, det gjorde fruktansvärt ont i foten. Men det var inget jämfört med att se sina vänner dö eller att lämna dom. Helst ville jag ge vika och skjuta mig själv. Men det kunde jag inte. Nu hade jag också ett uppdrag. Att ge brevet till generalen i Sverige.
Jag visste vars jag skulle söka skydd. Jag och R.M hade hittat en grotta i bergen där vi hade vårt förråd. Alla skulle ha ett ställe där som förvarade vapen, bandage, mat och diverse andra grejer. Jag och R.M delade ställe eftersom hans rasade ihop under ett oväder.
Grottan var genialisk! Man kunde inte hitta ingången om man inte visste vars den fanns. Grenar och annat täckte den väl. Ärligt var det nog ingen grotta utan snarare ett gammalt björnide under en klippa. Men det funkade bra! Det var ganska stort. Ingången var kanske liten men när man kom längre in så kunde jag nästan sitta ordentligt.
Jag hittade snabbt lådorna med vapen, bandage och privata saker.
Vapen lådan ville jag kasta ut men det vore nog inge vidare smart! Så jag styrde bara undan den. I bandage lådan hittade jag ett bandage som verkade bra. Jag lindade snabbt om min fot.
Efter ett tag så kände jag hur det blev dragit om ryggen, så jag drog en hand efter den och kände då direkt på min uppskrapade rygg. Försiktigt drog jag av mig tröjan och insåg att halva ryggen på den var borta. Tröjan var bara en enda slarva, men av nån anledning så kände jag inte ens av skrapsåret i ryggen.

Det var inte precis varmt i grottan, snabbt kände jag i fickorna efter tändaren.
”Shit Adam har ju den”
Adam ja, hoppas han mår bra. Hoppas han blir hittad av rätt personer och att han får träffa Tom i Sverige. För jag och Adam hade lovat varandra att den ene dog så skulle den andra framföra en hälsning till våra familjer. Min hälsning var till Tom.
Adams hälsning var till hans mamma och flickvän, han hade två bröder till men dom var med i grupp två (räddar civila och skadade soldater). Han skulle återförenas med dom om han blev hittad av rätt sida.
Men att jag skulle få återförenas med min bror kändes omöjligt..
Mina ögonlock var tunga, jag frös och känslan av att ge upp kom krypande. ”Men jag vill se Tom igen”.
Energi? Adrenalin? Jag vet inte men tanken på Tom gav mig nya krafter. Tanken drev min kropp att kolla i lådan med bandage efter något värmegivande.
Jag ville hoppa av lycka.
I lådan fanns det en filt, ett uniformsbyte med en varm jacka, en tändsticksask och ett paket med specialutformade värmeljus.
Lyckligt drog jag på mig uniformen och jackan, svepte filten om mig och tände ljusen. Det dröjde inte länge förrän jag somnade.

Dagarna som följde var inte roliga Amerikanska och Kanadensiska trupper fanns samlade lite vars stans. Så jag fick kryssa mellan fält och i springa igenom skogar för att inte bli upptäckt.
Jag läste aldrig dokumentet jag fått av Victor, det var tydligen viktigt. Just därför ville jag inte läsa.
En gång hörde jag soldater tala om det, och hur viktigt det var att hitta det.
Så därför kunde jag inte tro att det innehöll något jag ville läsa.
En vecka efter att lägret sprängts så kom jag till en by. Byn hade en tysk flagga målad på ett av husen. Men någon hade försökt brännabort den.
Det var alldeles tyst i hela byn, så jag vågade mig in bland husen.
När jag kom längre fram så kom illamåendet fort och en sten sjönk i bröstet på mig. Visst jag hade sett döda kroppar förr men det här var något annat. Ett tiotal kroppar låg tillsammans med hylsor på marken. Men det var inte döda soldater, utan civila. Barn och gamla låg lite varstans tillsammans med vuxna.
-” Snälla hjälp…”
Snyftningar hördes från hörnet av ett hus, så förbryllat började jag gå dit.
När jag kom runt hörnet var det som om någon skjutit mig.
Lutad mot väggen så satt en liten flicka, hon såg upp på mig och skrek.
-” Nej skada oss inte mer!”
Krokodiltårar föll ner för hennes kinder.
Jag greps av panik och satte mig framför henne.
-” Nej schh… Jag är en av de goda killarna. Jag skulle aldrig skada dig!”
Det kanske var ett sant men desperat uttalande men flickan lugnade sig faktiskt.
Hon log lite och sträckte på benen, vilket blottade ett blodigt sår på det högra benet.
-” Hur har du fått det där?”
Jag pekade på benet och flickan sken upp.
-” På samma sätt som mamma och pappa! Men dom fick det i halsen. Det är så att man ska kunna sova! Mamma viskade det. Jag kommer också snart att sova. Men mamma ska bara sova en stund innan hon lägger mig. Hon och pappa ligger inne och sover på golvet. Dom var tråkiga så jag kröp ut.”

Illamåendet kom igen, flickan hade alltså fått se sina föräldrar bli mördade rakt framför henne.
-” Vad heter du?”
-” Jag heter Bill, du då?”
-” Jaquline, men kalla mig Jackie!”
-” Okej Jackie, hur gammal är du?”
-” Jag är fem år och fem månader!”
Hon visade mig stolt på sina fingrar att det stämde.
-” Ojdå! Då är du ju snart stora tjejen!”
Jackie skrattade och klappade händerna, sen blev hon allvarlig:
-” Kan du hjälpa mig att ta hand om Oliver?”
Jag hajade till, Oliver? Kanske en docka eller en katt?
-” Vem är Oliver!”
-” Det kan jag visa!”
Jag förstod att Jackie inte skulle kunna gå så jag tog upp henne i min famn. Hon pekade vars jag skulle gå. Vi gick in i ett hus, uppför en trappa och in i ett rum.
-” Jag vill sitta i soffan.”
Jackie pekade och jag satte ner henne.
-” Så, vars har du Oliver?”
-” DÄR!”
Hon pekade mot ett hörn där det stod en vagga.
Paniken kom krypande när jag kom fram till barnsängen, där i låg en liten baby. Han var iskall men levde. Snabbt fick jag upp honom och stoppade honom innanför jackan.
” Shit”
-” Du kan sitta på sängen!”
Jackie pekade igen och nu på en säng. Helst hade jag suttit på golvet för sängen var alldeles nerblodad. Men det var för kallt på golvet så jag satte mig i ett hörn av sängen och drog täcket över mig. Efter en timmes vaggande och gnuggande så öppnade lille Oliver sina ögon, försiktigt greppade hans lilla hand mitt pekfinger. På nåt sätt så blev jag trollbunden av den lille killen. Han hade varit nära döden men ändå så kunde han bara ligga där och låta världen vara.
Sakta slappnade jag av, men Oliver låg fortfarande tryckt mot mitt bröst.

-”Jackie, hur gammal är Oliver?”
-” Han är tre månader! Ska du bli Olivers pappa nu?”
Jag hann inte svara för Jackie fortsatte snabbt.
-” Det är bra! För då är jag mamma! Vi är föräldrar! Och snart ska vi få ett barn till! Men det är mitt egna barn!”
Nu förstod jag ingenting! En sexåring kan väl inte vara gravid?
-” Egna barn?”
-” Jag! Du kan vara pappa åt det ändå för den riktiga pappan försvann! Han sa att han skulle ha både mig och mamma en halvtimme! Annars skulle pappa bli av med något, så vi följde med. Han började med mig och först så rörde han mig överallt och tog av mig mina kläder och hans egna. Det var lite äckligt. Men mamma sa att jag bara skulle ta det lugnt, då började det göra ont här!”

Hon pekade på sig själv strax nedanför naveln, sen fortsatte hon:
-” Då sa mamma att det kan göra ont, och att man gör så för att få barn! Mamma grät då! Jag tror att hon var så stolt.”
I ren panik hoppade jag upp från sängen när jag insåg vad det var för blod.
Oliver grymtade till lite men somnade om.
Jag kände hur jag blev illamående, Jackie trodde att det hon blev utsatt för var något fint, något att vara glad över. Jag svor tyst och bad henne hålla Oliver medans jag gick ner. Dom kunde inte stanna här länge till. Snabbt började jag leta efter saker som kunde hjälpa oss iväg.
Hjärtat tog ett skutt då jag hittade vad jag letade efter, men sjönk då jag kom in i köket.
Jag hade hittat föräldrarna. Jag svalde illamåendet som var på väg och med många stön och småskrik fick jag in dom i ett annat rum. Där la jag ett par filtar över de döda kropparna.
Jag haltade tillbaka till köket och blev tvungen att sätta mig ner. Foten bultade och helst skulle jag vilja hugga av den. Ett litet läte uppifrån fick mig att bita ihop och hoppa omkring i köket efter lite mat. Snabbt hade jag fått i ordning korv och mos till mig och Jackie och modermjölksersättning för Oliver. Jag tog mig uppför trappan och Jackie hoppade på min rygg och Oliver placerades i min famn, sen gick vi långsamt ner för trappan.
Att mata Oliver och samtidigt äta själv var inte lätt men det gick, turligt nog.
Sen när Jackie började prata med munnen full så kunde jag inte motstå att låta mungiporna höjas:
-” Vas scha vi u?”
Även om Jackie såg glad ut så hade jag redan när jag träffat henne förstått att hennes sår var infekterat.
-” Vi ska till sjukhuset, vet du vars det ligger?”
Jackie sken upp.
-” Klart jag vet! Jag är ju chefkrurg! Mamma jobbar år mig där! Hon brukar gå med mig dit på morgonen och sen är hon med krurg!”
Jag log, hade ingen större lust att påpeka att det hette kirurg och inte krurg.
Samtidigt var jag oerhört lättad över att sjukhuset var så nära att vi kunde gå!
-” Du måste ha ett spännande jobb, du måste verkligen visa mig!”
-” Självfallet! Du kan få bara min assitent!”
Jag kunde nu inget annat än le, Jackies humör verkade vara bestående. Hon lyste som upp stämningen.
Jag tog fram sakerna jag hittat vilket var en stor barnvagn eller styrstol till Jackie och en bärsele till Oliver.
Vi kom iväg snabbt, ute sken solen liksom Jackie. Hon började sjunga, en melodi jag kände igen:
-” Ich müss wurch men sonduun hinter der welt!”
Misstagen i låten var så söta att jag inte kunde motstå att fråga:
-” Vet du vad det där är för låt?”
-” Klart jag vet! Det är Tokio Hotels ”wurch men sonduun!”
-” Vad du kan mycket! Men jag tror den heter ” Durch den monsoon”.
Jackie såg lite sur ut och snäste:
-” Sjung den själv då om du nu kan den!”
-” Haha jag har inte sjungit på länge.”
Jackie drog med ens på sig sitt gladaste flin och vände sig mot mig:
-” Om du ska bli min blivande make så MÅSTE du sjunga den för mig!”
-” Blivande make va?”
Jag flinade också, hon påminde så mycket om min flickvän eller ex- flickvän Annie.
Jag fyllde mina lungor med luft och började sen sjunga låten med rätt text.
Det var som att komma hem, jag var lyckligare än vad jag varit på snart fyra månader.
Sist jag sjöng var hemma när jag och Tom satt och pysslade med en ny låt.
Tom…
Jag sänkte min blick.
-” Varför slutade du sjunga?”
Jag märkte inte att jag slutat sjunga och klistrade snabbt på ett leende.
-” För att jag inte kommer ihåg texten.”
-” Jag tror dig inte! Sluta le! DU är ju ledsen över något, vad?”
Jag fullständigt tappade hakan. Jag hade aldrig under mina snart nitton år mött en femåring med så mycket personlighet, det var som om hon såg rakt igenom mig.
-” Bill! Det är oartigt att inte svara på din nästan frus fråga!”
Jag log, nu med ärlighet.
-” Du förstår jag har också en bror, en tvillingbror.”
Av Jackies undrande min att döma visste hon inte vad det var.
-” Det är när två syskon föds på samma dag.”
Hon sken upp.
-” Vad heter han?”
-” Tom.”
-” Hur är han, han verkar betyda mycket för dig?”
Ytterligare en gång förvånade hon mig med sina frågor, barn i hennes ålder hade kanske frågat ” Hur ser han ut, är han snäll” osv. Men inte lilla Jackie.

-” Han är snäll. Han älskar barn, grym på gitarr. Han är som ett ljus, mitt ljus. Han ser till att jag är snäll och leder mig rätt. Han får alla att le, mig att le. Med honom känner jag mig hel."
Jackie verkade förstå vad jag menade, vilket jag också förvånades av. Hon grubblade ett tag innan hon frågade:
-” Om du är här, vars är då han?”
-” I Sverige, han tar hand om min mamma och min pyttelilla lillasyster.”
Jackie vände sig om sen skrek hon:
-” Titta Bill vi är framme!”
Jag följde hennes hand med blicken och såg att vi var i Halle, och mitt framför ett sjukhus.
Oliver gäspade stort i selen, han var också ett fantastiskt barn, inte en enda gång hade han skrikit.
Av nån idiotisk anledning så hade någon placerat en trappa framför sjukhuset, så jag fick ta Jackie på högerarmen och dra Oliver mer mot den vänstra i selen.
Att gå igenom sjukhusdörrarna var som en dröm, dom där ville inte döda, bara hjälpa.
-” Bill?”
Jag vände mig om och såg in i ett par mörka välbekanta ögon.

Mörka var nog fel ord, djupa ögon är nog mer rätt. De blåa djupa ögonen såg in i mina egna.
-” Annie?”
Jag och Annie hade gjort slut månaden före jag blev inkallad, hon blev tvungen att flytta på grund av sina studier. Jag kom aldrig över henne. En underlig känsla i magen kom när jag insåg att hennes ögon tindrade på samma sätt när hon såg på mig som för ett halvår sen.
Jackie petade i mig och jag återvände till verkligheten.
-” Snälla hjälp mig.”
Annie nickade.
Jackies sår skulle läka fint, och turligt nog fick vi två rum på sjukhuset som inte ens var halvfullt.
Kvällen kom, jag satt inne i Jackies rum med en ätandes Oliver i knäet framför ett fönster, utsikten var så härlig. Att sitta och se den vackra solnedgången gav mig ro på något vis. Ibland hördes små snarkningar från den sovande Jackie, men annars var allt nästan helt tyst.
En varm hand lades på min axel. Annie stod bakom mig.
-” Hej.”
Jag log och svarade tillbaka. Hon slängde en blick åt Jackies håll innan hon tittade på mig.
-” Jag visste inte att du hade barn.”
-” Han är inte min, jag hittade dom båda i en by. Föräldrarna är… borta…”
-” Jag vet mamman jobbade här ju här. Fast jag visste inte att dom hade barn, men för den delen så umgicks jag inte så mycket med henne. Hon var kirurg och jag är bara undersköterska.”
-” Men det betyder inte att du inte gör något mindre meningsfullt!”
Annie rodnade, men hon visste att jag menade det.
-” Jag trodde aldrig att du skulle gå med i armén.”
Jag blev med ens allvarlig.
-” Varje myndig kille och tjej måste vara med, om de inte studerar medicin, mm. Eller har skador som kan vara avgörande i en livshotande situation.” Citerade jag regeringens idiotiska idé.
Annie såg chockat på mig.
-” Oj! Det visste jag inte. Men jag har varit så inne i att studera så jag har nog inte märkt det.”
Jag log, hon var samma Annie som alltid. Den Annie som jag älskade. När hon verkligen går in för något så skulle halva planeten kunna förstöras och hon skulle inte märka det för än det drabbade det hon gick in för.
-” Bill, jag har verkligen saknat dig.” Hon satte sig gränsle i mitt knä och utan att skada Oliver kramade hon om mig. När hon började dra sig tillbaka så viskade jag i hennes öra:
-” Jag kom aldrig över dig.”
Hon stelnade till och mötte min blick.
-” Inte jag heller.”
Sakta böjde hon sig fram och lät sina perfekta läppar tryckas mot mina. Känslan av hennes värme så nära, gav mig fjärilar i magen.
-” BILL! Mamma säger att om man ska gifta sig så får man inte pussa andra tjejer!”
Jackie satt käpprätt upp i sängen och såg helförbannad ut. Både jag och Annie fick svårt att hålla oss för skratt.
-” Förlåt Jackie! Det var inte meningen!”
Jackie såg fortfarande sur ut så Annie tog Oliver så att jag kunde halta bort till min blivande fru.
-” Förlåt Jackie! Jag är jätteledsen!”
Hon såg ut att verkligen grubbla hårt om hon skulle förlåta mig eller inte. Sen sträckte hon fram handen.
-” Du får pussa min hand! Som man gör på prinsessor.”
Jag pussade henne lätt på handen sen drog jag henne till mig i en kram.
-” Okej då! Du kan få pussa på henne så mycket du vill! Jag tycker sånt är äckligt, och nåt måste du ju få pussa på.”
Hon suckade dramatiskt och pekade på Annie, som kämpade för att inte skratta.
-” Tack min prinsessa!”
Jackie drog lyckligt fram något under kudden.
-” Bill vet du vad?”
-” Nej vad?”
-” Jag har gjort något åt dig!”
Hon drog fram ett snöre som hon knutit ihop. Det var ett ganska sött snöre. Tidigare idag hade hon fått leka i ett lekrum på sjukhuset, jag antar att hon gjort det där.
-” Det är ett armband! Så du vet att jag alltid har koll på dig! Jag menar så att du inte rymmer!”
Jag log och tog emot det lilla armbandet. Det var flätat med svarta, orangea och röda snören. Hon band fast det runt min handled och det passade perfekt.
Annies sökare började pipa.
-” Bill! Det har hänt något tror du att du kan hjälpa mig?”
-” Självklart!”
Annie lade ner Oliver, som somnat, ner på en madrass med höjda kanter sen skyndade vi oss till entrén.
Två soldater låg i hallen. En allvarligt skadad och en med bara nåt skrapsår. Snabbt kom ytterligare en sköterska med en rullvagn och vi lyfte upp den skadade på den. Sen stannade jag och Annie kvar för att undersöka den andra.
När jag tog en närmare titt på honom så ryggade jag tillbaka. Det var en Amerikansk soldat.
När Annie var klar så konstaterade hon att han var fullt frisk. Men soldaten tackade inte utan grymtade bara:
-” Bring me something to eat!”
-” I believe it’s called “ Thank you!”Right?”
Jag kände inte igen min egen röst, den var helt utan känslor, kall. Som den var i armén.
-” Bill…”
Annie försökte säga något men hon förstod att det inte skulle hindra vad som var på gång.
-” You’re a German solider, you know I can kill you right now.?”
-” I don’t think you could, even if you want!”
“Var jag helt dum i huvet eller?”
Jag stod och muckade med en helt frisk soldat! Men jag kunde inte låta honom hålla på så, bara för att Annie var tysk och kvinna var hon inte hans slav.
Han reste sig snabbt och tog tag i min skjorta. Men gjorde inget mer, han var för chockad. För jag skrattade.
-” Bill vad gör du? Han har inte minsta skada på kroppen! Medans du hoppar på kryckor!”
-” Lugn Annie, jag vet vad jag gör!”
Ärligt talat så gjorde jag det. Vi hade lärt oss allt det här på militär lägret. Psykning och sen hur vi skulle bedöma via längd och kroppsbyggnad hur vi skulle kunna undvika slag.
Men det gick inte enligt mina planer.
Han drog fram en kniv.
Annie skrek.
Mitt hjärta bultade.
Han log.
Han högg.

Snabbt duckade jag och tog tag i hans arm, vred runt så han tappade kniven. Jag tryckte upp honom mot en vägg medans jag kände ursinnet ta över min kropp. Han skulle dö.
-” BILL!”
Jag kände hur jag frös inombords. Jag ville döda honom. Snabbt släppte jag honom, sparkade undan kniven och backade. Jag kände hur det började snurra.
Annie sa åt soldaten att sätta sig och vänta på sin vän, sen förde hon mig till ett undersöknings rum. Under tystnad så lade hon ett bandage rund min fot. När hon såg min rygg blev hon lite förskräckt men smörjde bara in den med en kall salva. Hon började sedan prata om vilken salva jag skulle ha till ryggen, men jag lyssnade inte. Jag var förhäxad, jag såg hur hennes mun rörde på sig men hennes ord smekte mig bara lätt på kinden, hennes blickar fyllde bara mitt hjärta och tömde det sen.
Hon pillade med foten lite och det gjorde ont, men inte hälften så ont som det gjorde när stämningen mellan oss var så här.
-” Annie vad är det?”
Annie backade undan och tog stöd mot en bänk, hon såg inte på mig.
-” Första frågan då: Bill hur kommer det sig att du fått dina skador?”
Snabbt förklarade jag vad som hade hänt i lägret.
-” Min andra fråga: hur kommer det sig att du kommer hit med en liten flicka som blivit skjuten av liknande vapen som du har i ditt bälte”
Hon nickade mot min pistol, som jag för den dele inte fattade varför jag bar runt, innan hon fortsatte:
” En flicka som blivit utsatt frö sexuella övergrepp. Vad hände Bill? Klarade du inte av att ta bort henne och sköt henne i benet? Tog samvetet överhand och du tog henne hit?”
Hon kunde lika gärna ha skjutit mig, det värkte i bröstet och jag fick svårt att andas.
Vi hade känt varandra sen vi var tio! Hur kan hon då tro att jag skulle kunna göra något sånt? Jag ville svara henne men orden fastnade i halsen.

-” Så, då antar jag att jag fått mitt svar.”
Hon såg kallt på mig och vände sig om för att gå. Jag greps av panik och skrek:
-” ANNIE! Hur kan du tro nåt sånt? Du känner ju mig!”
-” Folk förändras Bill! Krig förändrar! Den Bill jag kände skulle aldrig döda någon!
Han skulle hellre DÖ är ta någon annans liv! Hör du det! DÖ!”

-” Annie! Jag har inte dödat någon! Jag har haft fler möjligheter! Men jag kan inte och vill inte! Så då ser du mig alltså hellre död än ute och kämpar för att få se min familj igen! Va? Är det… det du vill?”

Snabbt och utan att tänka drog jag fram kniven ur mitt bälte, jag tryckte den mot halsen och mötte hennes blick.
-” Jag har stått så här många gånger, Annie. Jag har verkligen velat dö. Ja, jag har skadat folk. Men aldrig för att jag velat, utan för att jag var tvungen. Men tanken på min familj har fått mig att lägga undan kniven. Men vill du, då gör jag det nu!”

Annie såg chockat på mig. Själv visste jag inte vad jag gjorde, men det var alldeles sant. Mer än en gång hade jag velat ta mitt liv.
Annie brast ut i tårar, hon gick fram och tog kniven ifrån mig. Hon lade den på en bänk sen slog hon mig hårt på bröstet.
-” Bill din IDIOT! Jag… Tror du verkligen att jag vill se dig död? Idiot! Jag har ju för fan inte ens slutat älska dig!”
Jag kände hur jag ville gråta, men tårarna kom inte.
-” Jag slutade aldrig älska dig heller…” Viskade jag istället.
Hon tippade huvudet lite bakåt och lät sina tårdränkta ögon möta mina.
Sakta tryckte hon sina läppar mot mina.
Kyssen blev lite mer passionerad och hon drog sina fingrar genom mitt hår.
Jag svävade verkligen, men självklart så började hennes sökare pipa.
-” Jag måste gå, vi syns imorgon!” Hon kysste mig igen och rusade iväg.

Att sova var jättesvårt! Oliver vände på sig hela tiden i min famn och mitt huvud var fyllt av tankar.
Jag ville inte lämna Annie, men samtidigt så kunde jag inte stanna kvar. Och hon har sitt liv i Halle. Att be henne följa med skulle bli svårt.
Efter många om och men så somnade jag ändå.
-” Bill vakna! Snälla du måste komma!”
Jag öppnade mina ögon och såg in i Jackies.
-” Vad är det vännen?”
Jackie började gråta och gnida sitt ben, hon hade sprungit hit på det. Jag lyfte upp henne i sängen och hon snyftade fram:
-” Annie är i mitt rum… och han… och blod!”
Jag behövde inte veta mer, snabbt fick jag på mig bältet med vapen och rusade mot Jackies rum.
”Snälla… låt det inte vara för sent!”

Annie låg på golvet med ansiktet neråt, blod hade spidit sig runt hennes huvud..
-” ANNIE!”
Jag kastade mot henne men hejdades av en pistol som trycktes mot mitt hjärta.
-” Ah, German solider! Tell me? Is that your girlfriend?”
Det var amerikanen sen tidigare. Jag stod helt tyst, mitt blod började frysa.
-” Aw, calm down! She is not dead!”
Annie rörde mycket riktigt på sig.
-” What have you done to her?”
Han skrattade kallt och såg på mig.
-”The same thins as I did to a kid and her mother in a little village. I left the kid with a bullet in ger leg. And the parents dead. That’s might what I’ll do to her. Kill you and leave her with a bullet in her leg.”
Om det inte vore för att mina ögon redan var så mörka så hade man nog kunnat se hur dom snabbt förvandlades till svarta. Det var han som våldtog Jackie.
-” What?”
Han skrattade och jag blev tvungen att bita ihop käkarna innan jag fick fram:
-” You! Your f..”
-” Bill snälla…”
Annies svaga stämma hördes I det lilla rummet. Jag fick utan problem undan amerikanen och längde mig på knä brevid henne. Hon hade ett stort sår i pannan och blicken var grumlig.
-” Annie, prata med mig…”
-” Lugn Bill, det är okej…”
Ytterligare en gång ville jag gråta men det kom inga tårar.
Jag blundade för att försöka lägga band på mig själv, då en hög smäll hördes.
Jag öppnade ögonen igen bara för stt se Annies stängas och hennes blod rinna ut på golvet.
-” ANNIE!”
Jag skakade henne förtvivlat, men det hjälpte inte.
Då kände jag ett kallt blad hållas lätt undet min haka.
-” Get up!”
Amerikanaren hade dragit kniv och pratade kallt, men jag brydde mig inte. Mina känslor var borta.
-” So you liked that girl?”
-” No, not liked. Loved. I loved that girl!”
Jag slet mig ur hans grepp och drog mitt vapen.
-”Oh! Are you going to kill me? I don’t think you can pretty- face!”
-“ I might look a bit young, but don’t underest me! I suggest that you go now!”
Amerikanen skrattade, han visste att jag inte skulle döda honom. Jag hade svurit på att inte döda någon. Men skada hade jag inte sagt något om.
Han kastade sig mot mig men jag duckade och backade undan och vi stod med vapnena riktade mot varandra.
Dörren slogs upp och:
-”Bill, vad är det som smäll…”
Ett skott avfyrades och det var inte mitt.
-” JACKIE!”
Jackie låg orörlig med Oliver i famnen i dörröppningen. Utan att tänka kastade jag pistolen och flög mot Jackie.
-” Jackie…” Viskade jag.
Hon log och puttade lite med Oliver och jag tog upp honom.
-” Ta hand om honom.”
-” Jag lovar min prinsessa.”
Jag kysste henne på pannan och såg hur hennes kropp slappnade av.
Jag ryckte till då ytterligare ett skott avfyrades.
Jag vände mig snabbt om och såg amerikanaren segla ner på golvet.
Annie höll min pistol i handen men släppte den snabbt.
Med Oliver i famnen gick jag fram till henne.
Jag sjänk ner på knä och fick tag i hennes hand.
”Hur kunde jag låta det här hända? Jag skulle bara lämnat Oliver och Jackie här på sjukhuset! Då hade aldrig det här hänt. Eller så skulle jag ha varit modigare och dödat amerikanaren direkt… Det här är bara mitt fel… Jag kan inte rätta till det…”
-” Jag är stolt över dig Bill…”
Jag sänkte blicken ner mot Annie, och den forna isen spred sig till mitt hjärta.
Annie andades snabbt men blicken var fylld av lugn.
Hon… Hon var döende…
-” Annie!” Jag lade Oliver åt sidan och började linda upp mitt bandage runt foten. Jag lindade det runt hennes midja där jag försökte stoppa blödningen.
Annie stoppade min hand och såg på mig.
-” Bill… låt mig gå. Det är okej…”
-”Är du rädd?”
Det var en desperat fråga men jag fick inte fram något annat.
-” Nej…”
Jag bannade mig själv över att jag inte kunde nog många ord som kunde förklara vad jag kände, men det fanns tre ord som ändå kändes nog starka:
-” Jag älskar dig.”
-” Jag älskar dig med Bill..”
-” Annie jag kan in…”
Annies ögon slocknade.
Sakta böjde jag mig fram och kysste henne.

Med Oliver i bärselen så gick vi längs landsvägen.
29 augusti, alltså fem dagar sen jag blev tvungen att fly från sjukhuset. Amerikanarens vän kom efter mig och var nära att få tag i Oliver, vilket tvingade mig till flyckt. Flyckt från Jackies och Annies kroppar…
Jag hade inte så långt kvar till flygplatsen, bara två mil eller så. Det låter kanske mycket men med tanke på den sammanlagda sträckan jag har gått så är det inte så mycket. Förhoppningsvis skulle vi vara framme  på tre dagar.
Mörkret kom och även kylan.
Jag tror på fullt allvar att Oliver har räddat mitt liv nu nästan varje natt!
Om han inte hade följt med mig hade vi inte fått med en liten filt, lite mat och han hade inte heller kunnat sova innanför min jacka vilket gav både honom och mig värme. Utan honom skulle jag inte haft en chans på nätterna.
Oliver var också en anledning till att jag fortsatte.
Smärtan efter Annie och Jackie grävde ett smärtsamt hål i mitt hjärta och verkade bara vilja gräva djupare.
Men det var inte bara Jackie och Annie som höll i spaden utan också mina läger vänner och alla som förlorat någon eller något i det här idiotiska kriget.
Oliver grymtade till och jag nämnde att vi hade i alla fall tur med vädret.
Man tycker ju att jag borde ha sett så många filmer för att veta att man aldrig ska säga så! För passande nog så började det regna. Men änglabarnet Oliver skrek inte en enda gång, han låg bara och filosoferade om livet.
Tillsist öste regnet ner, men jag var inte allt för ledsen för vi kom fram till en gård, min morbrors gård.

-” Hej Jina!”
Tjejen som öppnade glodde på mig med stora ögon.
-” Hej Bill och…?
-” Oliver.”
-”Hej Oliver.”
Jina skakade Olivers lilla hand, som i sin tur dreglade på min skjorta.
-” Jina, jag vet att vi kommer lite plötsligt men kan vi sova hos dig en natt?”
Jina höjde på ena ögonbrynet och flinade.
-” Jadu Bill jag har väl inget annat val än att släppa in er!”
Jag tackade och steg in.
-” Shit Bill hur kan du hoppa på kryckor med en unge så där?”
-” Livets mysterier antar jag!”
-” Haha, du ser kall ut så du kan ju ta en dusch.”
-” Tack Gina!”
-” Äh vadå! Då brosan å pappa e borta i militären så är det bara kul att ha en kille i huset igen!   
Jag skrattade lite och blev sen ledd in i det stora badrummet.
Oliver hade börjat darra av köld så han fick följa med in i duschen.
När det varma vattnet slog emot min hud så sved det i småsåren på ryggen, men det var ändå så härligt!
Att sitta i duschen försvårade en hel del! Jag kunde ju inte stå så bra på foten och att ha Oliver där inne var också lite krångligt.
Men på nåt sätt så gav det en lätt trygghets känsla att ha honom så nära, att känna hans varma lilla kropp mot min.
Mina tankar började riktas mot min egen lillasyster ”vrålan”. Hon och Oliver skulle få växa upp tillsammans som syskon. Om vi nu tog oss hem…  ”Vrålan” är säkert den vackraste lilla flicka som finns.
Jag drog på läpparna, om Tom varit här hade han med all säkerhet sagt
”klart hon är vacker, hon är ju släkt med mig!”
Tom… Mamma hade egentligen velat att Tom skulle in i armén, eftersom han på alla sätt (utom ryggen) är starkare än jag.
Men mamma har inte sett vad jag har blivit.
Jag blundade och lät vattnet rinna över mig. Nej, jag hade inte dödat någon.
Men under den första månaden i fält så blev vi attackerade av kanadensare. Med kniv så knivskar jag några tillräckligt så att dom kunde få problem för livet.
Själv så blev det bara några små sår.
En kall känsla kröp efter min rygg, jag skämdes över att ens deltagit i det här kriget.
” Han skulle hellre DÖ än ta någon annans liv”
Annies ord ekade i mitt huvud när jag stängde av vattnet.
Oliver fångade min uppmärksamhet genom att göra sånna där babyläten som fick mig att sakta låta munnen forma sig till ett leende.
Mina och Olivers kläder hade torkat och snabbt fick jag på dom. Jina hade gjort mat och eftersom hon jobbade som kock på inom nån stor kedja så luktade det himmelskt!
-” Sen farsan och brorsan drog så har jag sällan besök så..”
Hon log och ryckte på axlarna.
-” Bill visst vet du att jag fick en baby för ett halvår sen?”
-” jo.”
-” Visste du att mitt barn och barnets pappa blev dödade av amerikanska soldater?”
-” Jina jag är hemskt ledsen…”
-” Nej ingen fara… Men jag har lite kläder och sånt du kan ta.”
-” Jag är… tack!”
Hon log, sen tog hon Oliver ifrån mig och gick in till ett rum. När hon kom ut så kunde jag inte hålla mig för skratt. Hon hade klätt Oliver i en blå elefant sparkdräkt!
Jag som var så van att se honom i min gamla trasiga uniformsskjorta.
Sen började Jina dra fram en massa saker som nappar, flaskor, välling och sånt.
-” Jina det är för mycket! Jag kan nog inte bära allt!”
-” Bill, det är inte till dig jag ger sakerna utan till Oliver! Och han verkar inte misstycka! Och jag behöver få bort dom…”
En tår skymtades i hennes vänstra ögonvrå, snabbt reste jag mig.
-” Nej det är lugnt!”
Jag satte mig ner igen.
-” Så vars var det du skulle?”
-” Flygplatsen, sen Sverige.”
-” Okej då skjutsar jag er imorgon.!”
Allt jag kunde säga var tack.
Sen blev det soffan för mig och Oliver.
Dagen efter väcktes jag av Jina som meddelade att det inte gick något plan för än dagen efter 11.15 och 20.10. Så jag och Jina spenderade dagen åt att prata minnen och se gamla filmer vi hade gjort när vi var små. Till min lycka så hade Jina köpt en likadan bil som Tom. När vi var små så bråkade alltid Jina och Tom om vilken bil dom skulle ha, eftersom dom skulle gifta sig.
” Ungefär som Jackie…” Tänkte jag sorgset.

-” Rise’n shine!”
Jina väckte mig försiktigt och log.
-” Vad är klockan?”
-” Halv tio.”
Jag vände mig om och fick en spark i magen av Oliver som toksprattlade.
Jina fick ta stöd mot soffans armstöd när hon skrattade fram:
-” Han tycker nog också att du ska stiga upp!”
Jina tog Oliver och gick så jag fick chans att sträcka på mig. Jag kände mig uppspelt av flera orsaker:
Det tar ca. en timme att flyga till Sverige.
Jag får med lite tur träffa Tom idag. Eftersom imorn är våran födelsedag.
Oliver lever och är hos mig.
För första gången på fyra månader har jag sovit mer än tre timmar!
Samtidigt var jag olycklig av tre orsaker:
Människor som jag kommit nära är döda.
Jag ska lämna Tyskland igen.
Jag har förstört folks liv.
-” Bill dags att dra!!!”

Oliver viftade med händerna och gurglade när bilen saktade in, vi blev stoppade av tyska soldater. Eftersom dom var tyska så var det ingen fara.
Jina vevade ner fönstret.
-” Har vi gjort något?”
-” Nej bara en rutin.”
Någonting med deras dialekt gjorde mig misstänksam. Sakta och försiktigt täckte jag kniven och pistolen med skjortan och jackan.
En soldat granskade bilen och kom fram till baksätet, han slängde en genomsökande blick på min uniform.
-” Sir can du komma ut?”
Jag fattade snabbt.
-” Självklart!”
Jag böjde mig fram och lossades knyta skorna medans jag viskade till Jina:
-” Spela med, kör så fort du kan en bit bort på min signal, jag hittar dig!”
Jag log åt soldaterna och kysste Jina på kinden.
-” Se dig inte om!”
Leende klev jag ur bilen, fortfarande med mina vapen gömda. Jag lämnade kryckorna i bilen.
Med mening så började jag långsamt backa ifrån bilen och planen funkade, soldaterna följde efter.
-” KÖR!”
Jina ställde sig på gasen och soldaterna vände sig om, där såg jag min chans och drog vapen.
-” Throw away your weapons!”

De amerikanska soldaterna såg häpet på mig men gjorde som jag sa.
-” How did you?”
-” Doesn’t matter, where is your car?
Den ene soldaten flinade och sa kaxigt:
-” Gone! They’ll pick us up in one hour.”
Idiotiskt nog sänkte jag min blick, vilket resulterade I att den ena soldaten kastade sig efter sitt vapen. När jag siktade mot honom så hoppade den andre på mig.
Mitt vapen föll till marken och hårda slag och sparkar träffande min kropp, någonting i min fot började göra ont.
Men jag hade inte tid med det där.
Snabbt fick jag en lucka mellan slagen och drämde till med näven i magen och under hakan på den ena, fick tag i min pistol och slog med handtaget den andre i bakhuvudet.
En brännande smärta spred sig från min midja men snabbt blev det kallt.
Jag vände mig om och såg att en av killarna var vid medvetande. Inte länge till..
På tiden av en blinkning så plockade jag isär deras vapen och tog upp mitt eget och började gå.
Allt eftersom jag gick desstå yrare blev jag, men Jinas bil var nära. Lite för nära enligt mig, men jag klagade ju inte precis.
-” Bill, HERREGUD!”
-” Vad?”
Jina tog sig för munnen och såg ut att vilja spy. Med en darrande hand pekade hon bakom mig. Hela vägen tillbaka till soldaterna innehöll ett spår av blod.
Men min fot blödde ju inte, den gjorde bara ont! Jag kände med en hand över min midja. På motsatt sida av min stjärntatuering så gjorde det fruktansvärt ont. Handen som jag drog tillbaka var täckt med blod.
-” Bill! Du måste till sjukhus!”
-” Jina det är inte så farligt att inte sjuksköterskorna på flygplatsen inte kan ta hand om det! Jag får inte missa det här flyget! Vi har missat ett och vem vet när det andra går?”
Jina gav med sig efter många protester, men det första hon gjorde när vi kom fram var att dra med mig till sjukhustältet.
Såret var inte så djupt, men dom sydde det ändå och la om foten.
Folk stirrade på oss när vi gick igenom flygplatsen, jag kan tänka mig att det var för att vi dels hade ett barn och dels för att jag gick omkring i en nerblodad uniform.
Att komma på flyget var ingen konst, bara lite krångel med Oliver men Jina fick bara skriva på något intyg, sen var det bara att åka.
-” Hejdå med er!”
Jina log bredare än någonsin.
-” Hejdå och TACK! Kör föresten en omväg hem!”
-” Jodå, mejla mig när ni är hemma!”
-” Kom och hälsa på istället!”
-” Haha visst, Hejdå!”
-” Hejdå!”
Jag vinkade och Oliver dreglade när vi vinkade av Jina. Och till Olivers förtjusning så lyfte snart planet.
Under hela resan så trängde sig illamåendet på. Även när vi kom ut i friskluften i Sverige så var den kvar.
På grund av dåligt väder så kunde inte planet landa, vi blev två timmar försenade så klockan var över tio.
Jag och Oliver fick helt enkelt finna oss i att sova på en parkbänk. Oliver sov som vanligt som en stock men jag kunde inte, så istället satsade jag på att försöka reda ut mina tankar och kom fram till:
Jag har inte dödat någon.
Jag har inte fällt en tår på ung. fyra månader.
Jag har skadat flera människor.
Jag har lett folk in i döden.
Jag har fortfarande kvar Oliver.
Och Jag har hittat en taxi!
En glad liten tysk taximan körde gärna hem mig för 20 svenska pengar, under hela resan så pratade han nonstop vilket varken var irriterande eller roligt.
När taxin stannade utanför vårat hus så kände jag mig knäsvag. Hur skulle Tom reagera?
Jag tog ett djupt andetag och greppade Olivers bärstol. Med skakiga ben klev jag ur taxin och den körde iväg.
När jag knackade på så kände jag mig svimfärdig så jag ställde ner Oliver bredvid mig.
Vid andra knackningen så hördes långsamma steg inifrån.
Hjärtat bultade med förvånansvärd kraft när låset vreds om, och stannade när en kille med dreads och stora kläder öppnade. Hans vidgade ögon granskade mig och mötte mina.
Osäkert och skakigt sa han:
-” Bill?”
-” Jag lovade ju att komma hem igen Tom!”
Jag drogs in i en omfamning med min bror. Han kramade mig så hårt att det gjorde ont och en brännande vätska kändes på min axel. Men jag brydde mig inte, för jag kände likadant och lyckan av att vara där jag hörde hemma besegrade smärtan.
Men helt utan förvarning gav mina ben vika och allt blev svart.    

-” Bill?”
Jag kunde utan problem känna igen rösten men kunde inte identifiera den.
Snart kom minnet tillbaka till mig, jag var i lägret.
Jag ville inte öppna ögonen utan bara fortsätta drömma om att komma hem och att träffa Oliver..
Förvånat kände jag någon som tog min hand och kysste mig lätt på pannan.
Precis som Tom brukade göra, när personen som kysst mig rätade upp sig så kände jag en tår landa på min kind. Något litet lades bredvid mig och jag bestämde mig för att öppna ögonen.
-” Tomi?”
-” Billa…”
Tårarna föll från Toms kinder och landade i mitt ansikte, själv kände jag att alla tårar borde komma. Men inga kom.
Tom böjde sig över mig och kramade mig länge, vi höll om varandra i säkert en kvart innan Tom drog sig tillbaka.
-” Tom, vars är mamma?”
-” Hon är och handlar med ”vrålan””
” Vrålan” min alldeles egna lillasyster, det var då det slog mig.
-” Tom, jag hade med mig ett barn, Oliver.”
-” Titta till vänster!”
Tom log och jag följde rummet med blicken sakta åt vänster. Jag var i mitt och Toms gemensamma rum på övervåningen, i våran jättesäng som vi själva byggt.
När min blick äntligen nådde det jag letade efter drog jag efter andan.
Där låg han, världens vackraste pojke. Oliver.
Försiktigt försökte jag resa mig upp och ta honom i famn, men jag sjönk snabbt tillbaka i sängen med en bultande smärta i sidan.
-” Bill! Är du okej?”
-” Hjälp mig av med tröjan bara.”
Försiktigt lirkade Tom av mig tröjan, det både hördes och syntes hur han skakade på andningen.
Såret i midjan hade sedan länge blött igenom bandaget.
-” Åh, Bill…” Tom såg ut som om han ville gråta, men jag log.
-” Tom det är inte hälften så farligt som det ser ut! Hämta första hjälpenlådan och ett par handdukar!”
Tom gjorde som jag bad och sakta började jag ta av bandaget. Det sved och gjorde ont men inget allvarligare än att ett stygn gått upp.
-” Åh… Herregud Bill…”
Tom såg på mig med en blick som jag varken kunde tyda som rädsla eller tvekan.
-” Tom det är okej.”
Tom tog fram en flaska med antiseptisk vätska, han bad mig att lägga mig så att han kom åt såret, vilket jag gjorde. Försiktigt så duttade han med en indränkt handduk på såret.
Det sved till lite men jag brydde mig inte. Toms beröring gjorde mycket mer, att veta att han är där och att det inte är en dröm. När Tom var klar så såg han ner, tårar bildades i hans ögon och föll sakta ner.
-” Vad?”
-” Jag kan inte fatta att du lever…”
-” Trodde du att jag var död?”
Jag hade inte tänkt på det tidigare men det verkade som om Tom verkligen trott det för tårarna rullade ner för ansiktet när han nickade.
-” Bill… Vi hörde om ert läger, man hittade bara din bricka och antog att din kropp var… bortsprängd.”
Jag la min hand på hans axel och Tom grät bara mer.
Tillsist så mer eller mindre skrek han fram:
-” Hälsningen från Adam! Det var dina ord Bill! Som om det var du som stod framför mig och sa dom! Sista brevet du skrev! ALLT! Att få höra att den personen man älskar mest, den person man lever för är död, ! Det känns som att få bröstet uppskuret och hjärtat utdraget...”
”Älskar mest, lever för är död!” De orden ringde i mitt huvud, och jag förstod.
Jag förstod att Tom måste ha känt samma uppgivenhet som jag. Tron på att aldrig få se varandra igen. Men jag hade ju ändå känt honom, tvilling- grejen vi har. Jag visste att han inte skulle ta livet av sig, men på något sätt visste jag ändå att han hade velat och flera gånger ha varit nära det.
-” Bill, jag visste att du var död… men ändå brann det inom mig. Därför gjorde jag det inte”
Jag såg chockat på Tom som precis läst mina tankar.
Jag drog honom mot mig och kände hans tårar bränna mot mitt skinn.
-” Vad tror du mamma kommer att säga?”
Tom slutade gråta så att han kunde prata.
-” Vi måste ta det lugnt! Hon kommer att få en chock!”
Jag nickade, sen så mindes jag! Jag drog Tom till mig i en sån där kram som bara jag kan ge.
-” Grattis på födelsedagen Tom!”
Tom såg häpet på mig sen log han.
-” Grattis själv Bill, och Tack! För att du kom hem igen!”
Jag log och kände en klump i halsen, en klump av lycka!
-” Tom var är mina saker?”
En hastig blick runt i rummet fick mig att inse att inga kläder var där inne!
Tom flinade och petade mig på axeln.
-” Bill, minns du inte att jag och du skulle dela rum och sen ha alla kläder i det andra rummet med badrummet inbyggt?”
Jodå, när han sa det så minns jag direkt. Jag reste mig upp.
-” Tom jag kommer strax, kan du passa Oliver?”
Tom visste vad jag tänkte göra så han log och nickade.
Av någon anledning så hade jag fyra paket med svart hårfärg i en liten låda, men jag klagade inte. Snabbt duschade jag av mig allt blod från kroppen och håret.
Snabbt lät jag färgen färga mitt hår kolsvart, och eftersom jag sen barnsben klippt mig själv så klippte jag lite i topparna. Jag sprejade det lite och tuperade det bara lite.
I garderoben hittade jag några mörkblå trasiga jeans, ett bälte med ”platta” nitar, ett halsband och en grå tröja med ett enkelt tryck.
Jag hittade vita och svarta nätvantar så jag tog en av varje.
Sminkningen gick som av gammal vana, samma var det med att måla naglarna.
Allt hade jag gjort bara genom att kolla i en fickspegel. När jag såg mig själv i hel kropps spegeln fick jag en chock.
Det var som om de senaste månaderna inte ens existerat!
Lugnt gick jag tillbaka till Tom som hade Oliver i famnen. Hans ögon vidgades och han la ner Oliver för att gå fram till mig.
-” Bill… du ser ut som… du!”
Hans ögon svämmade återigen över och han kramade mig.
-” Jag kan inte fatta att jag håller om dig igen!”
En klump bildades återigen i halsen, men jag svalde den och kramade Tom hårdare.
-” Tom var är du?”
När mammas röst hördes nerifrån så samlades hela skogens fjärilar i min mage.
-” Tom! Hon får inte se mig nu! Hon kommer få en chock!”
Tom nickade och sa:
-” Vi gör så här att jag går ner och b..”
-” Tom, vem pratar du med?”
Mamma öppnade dörren och stelnade till, det gjorde jag också.
Att de mamma stå där gjorde så att jag fick svårt att andas.
-” Bill?”
-” Hej mamma.”

Mammas ansikte blev likblekt och hon såg ut som om hon sett ett spöke. Själv kunde jag inte annat än se på henne, för det var MIN egen mamma som stod framför mig. Inte någon kapten eller sjuksköterska. Hon kastade sig i min famn, och jag ville aldrig släppa henne.
Tom log och gick ut, även om jag ville att han skulle stanna kvar så kunde jag inget säga för jag var stum. Stum av lycka.
Mamma lugnade sig tillsist och lät bara stilla tårar falla nerför hennes ansikte.
-” Bill hur?”
-” Lång historia mamma, men det är någon jag vill att du ska träffa!”
Jag klev åt sidan så Oliver kom med i bilden. Mamma gapade och snabbt förklarade jag hur jag hade hittat honom, men utelämnade Annie och Jackie.
Då hördes Toms röst bakom dörren:
-” Bill, det är även någon du borde träffa!”
Tom kom in med världens sötaste flicka i famnen. Hon hade stora bärnstens bruna ögon och en gullig baby- tofs som stack upp mitt på huvudet.
-” Det här är ”vrålan”, även kallad April!” Jag tog Oliver i famn och vi gick ner, snart kom även mamma ner. Hon tittade kritiskt på Oliver.
-” Bill, vad ska du göra med honom?”
-” Ta hand om honom så klart!”
Jag var lite förvånad över mammas fråga, för mitt svar var ju så självklart!
-” Bill, det är en massa papper som ska fyllas i och godkännas, och det är inte säkert att du godkänns som pappa.”
-” Varför inte?”
-” För att du nyss kommit hem från… från graven…”
Mamma kunde lika gärna ha slagit mig. Jag hade ju lovat Jackie att ta hand om honom.
Och jag hade ju redan svikit henne en gång… Jag fick inte göra det igen!

-” Mamma, vi får helt enkelt ta å prata med adoptions- grejset. Men nu är det fredag och Bill är hemma! Lugna er!”
Tom hade rätt, men mamma såg fortfarande bestört ut.
Vi bestämde oss för att se film, mamma valde film och vi gjorde popcorn.
-” Bill, ta det lugnt med mamma. Hon har nog inte hämtat sig än.”
Jag nickade och insåg att det var nog väldigt sant, hon var nog fortfarande i en slags chock.
Kvällen flöt på och jag kände mig konstig.
Dels för att mamma och Tom hela tiden slängde försäkrande blickar på mig, dels för att det kändes som om jag aldrig varit borta och dels för att den där tryggheten. Tryggheten efter man har varit med om något, när allt återgår till det normala. Eller nästan normala.
Oliver låg lutat mot mitt bröst när vi skulle sova, och Tom låg bakom mig med armen runt mig.
” En försäkran om att du inte försvinner!” Sa han bara. Men han visste inte att om han inte frivilligt lagt dit den så hade jag gjort det.
Jag hade hela dagen gått omkring som i en dröm, en dröm där allt är bara konstigt. Men i den drömmen fanns min bror och jag hade saknat honom så mycket. Hans värme, hans blickar när han vet att något är fel. HAN! Jag ville bara ha hans armar runt mig och veta att han aldrig skulle släppa taget!
Åh, vad jag ville gråta och visa honom hur mycket jag älskar honom!   
I Tyskland när vi var Tokio Hotel, så gillade journalister att spekulera om något som kallas ”twincest”. Dom fick den idén av något fan som gjorde en video på youtube. Men det var lika sant som att jag är död.
Tom och jag är inte ett par, men vi är inte bara bröder! Vi är tvillingar. En, en själ delad i två kroppar.
Och att ha min bror så här nära ger mig känslan av att vara hel.
-” Bill, lova att aldrig lämna mig igen…”
-” Ich bin da brüder! An deiner site für immer!”

En kyss på min panna och salta tårar som samlades vid mitt öra väckte mig.
-” Mamma…”
Mammas chock hade nog släppt för nu satt hon böjd över mig med tårarna rinnande som vackra vattenfall. Hon strök mig över håret och log, jag blundade och bara njöt. Allt kändes som vanligt.

Tom hade tidigare under kvällen igår gett mig ett löfte, ett löfte om att gå till kyrkogården där vänner till mig låg begravda.
Så lite senare under dagen när vi åkte fick mamma vara barnvakt, fast jag tror inte hon misströstade.
Alla Tyskar som hade dött i kriget men hade sin familj i Sverige fick begravas på samma plats eftersom ingen hade släktingar här sen tidigare.
Första graven jag kom till tillhörde Rick Muller. Graven var täckt med blommor och ett sött kort på honom när han var liten. Jag log och försökte säga något men det gick inte, så Tom tog bara min hand och nickade förstående. Jag la ner en av de rosor jag hade med mig. Jag la sedan på tre gravar till, jag ville lägga på alla men jag hade bara fem rosor och den sista hade jag redan bestämt mig om. Vicktor Johnsson, VJ: s grav fick den sista rosen. Samtidigt som jag såg hans grav så blev jag med ens påmind om dokumentet som låg i uniformsjackan.
Jag och Tom gick vidare bland gravarna, när vi senare kom till den näst sista graven så tog det tvärstopp.
Jag försökte få ögonkontakt med Tom men han såg envist ner i backen.
Jag kunde inte förstå det! Jag förstod att jag hade orsakat mer smärta än vad jag först trott, men jag kunde bara inte förstå hur det kunnat bli så här.
På gravstenen stod det:

Bill Kaulitz
1989- 2008
Älskad bror, son, vän och person.
”Die kleine Engel mit dann grosses Hertz”
Ditt ljus brann med sådan styrka och stolthet,
Och det skall brinna i våra hjärtan för alltid.

Jag kände hur det blev alldeles tjockt i huvudet, det kändes som om det var meningen att jag skulle ligga där.
Tom kramade om mig, men hur mycket jag än ville krama tillbaka så kunde jag inte annat än se på stenen.
Jag ryckte till när en bil stannade på parkeringen en bit ifrån oss. Välbekanta röster hördes och panik spreds inom mig.
-” Bill dra på dig luvan och backa!”
Georg och Gustav kom gående mot min grav, Georgs ögon var fyllda med tårar och Gustav grät öppet.
-” Förlåt Tom att vi inte kom igår och grattade, men vi klarade det inte.”
Jag hatade att se min bästa vänner så här och ville inget hellre än att  krama om dom.
Georg såg ut att få kämpa fram orden men Tom sa bara lugnt.
-” Det är lugnt, men jag har funderat!”
Gustav torkade tårarna och det stack i hjärtat och jag ville slå mig själv för den smärta jag tvingat på som.
-” Jag vill starta upp Tokio Hotel igen!”
Jag såg mot Tom, han hade inte sagt något om det här till mig. Georg hickade till och Gustav stammade fram:
-” Vem ska s- sjunga?”
Jag kände hur hjärtat slog ett extra slag när Tom svarade:
-” Bill såklart!”
Georgs tårar började falla hejdlöst då han gick fram mot Tom.
-” Tom, Bill är död… I- inget kan få honom tillbaka, hur mycket du än önskar.”
Ett pistolskott hade varit lindrigare än det Georg just sagt.
Men Tom behöll sitt lugn och sa:
-” Om Bill är död, vem är då det där?”
Jag var inte riktigt beredd på att Tom skulle avslöja mig så fort, men jag drog av mig huvan och lät mitt ansikte blottas.
Georg föll bak i Toms famn och Gustav vacklade fram emot mig.
Han drog sin hand efter mitt ansikte:
-” Bill?”
Jag nickade och mötte min tårögda väns blick.
Han föll i min famn och snart var även Georg med. Jag var så lycklig att vara hos dom igen. Men samtidigt ville jag spy, det är mitt fel att det blev så här.
Jag hade glömt att jag fortfarande hoppade på kryckor men då gjorde dom sig påminda. För när båda mina vänner halvt hänger på mig är det svårt att hålla sig stående.
Det dröjde inte länge innan jag vek mig och hamnade på marken. Det brände i midjan och i foten så mycket att jag stönade högt.
-” Bill!”
Tom ledde mig till en närstående bänk medans G:na hoppade omkring som oroliga hundvalpar vilket ledde till ett brett leende.
Även om det var riktigt kyligt så kändes det inte när Tom drog upp min tröja och lossade på bandaget. Det rann ut lite blod och G:na såg ut som om Tom opererade mig på plats. Vilket resulterade i ett härligt skratt från både mig och Tom, jag var där jag hörde hemma!

Jag hade varit hemma i en vecka och det började redan kännas rätt normalt. Kvällen innan hade vi tränat för att bygga upp Tokio Hotel igen, vilket gick riktigt bra!
Jag satt vid frukostbordet med Oliver i famnen när Tom kom in. Han var alldeles blek i ansiktet och skakade. Snabbt gav jag Oliver Till mamma som satt bredvid.
-” Tom?” Jag la mina armar om Toms axlar.
-” Det är till dig…”
Tom räckte darrande fram ett brunt brev. En grön stämpel avslöjade att det var tyska militären.
Paniken spreds inom mig, det var exakt ett sånt här brev jag fick när jag första gången kallades ut. Jag kunde väl inte bli utkallad igen?
Mamma höll för munnen när Tom berättade vad det var för brev, och Tom själv såg svettig ut.
För att inte riskera att svinna när jag läste brevet satte jag mig på en stol och snittade sakta upp brevet.
Lättat slappnade jag av och log lite.
-” Bill vad? Snälla säg inte att du …”
Mamma såg nervöst på mig, men min bror bara spände blicken i  mig och såg allvarlig ut.
-” Det är ingen fara, jag ska ingenstans. Det är en inbjudan till en minnesceremoni på fredag, och dom vill att jag ska säga några ord och kanske sjunga, efter som jag överlevde och så.”
Jag började skratta åt deras lättade ansikten. Snabbt tog jag Oliver och gick upp. Jag visste precis vad jag ville göra, men jag kom snabbt på att det var en sak…hrm.. person jag behövde för att göra det jag ville.
-” Eh… Tom kan du hjälpa mig med en grej?”
Tom var smått förvånad över vad jag bad honom om, men när jag sa att det bara var för den här gången så gick han med på det.

Fredagen kom och jag var skitnervös! Det var bara jag, Tom och Oliver som skulle dit, men ändå så kände jag mig så nervös. I tyskland när vi spelade eller var på intervjuer så hade jag inga problem att vara inför publik. Men nu var det inte en publik som skrek och var lyckliga, utan en publik som sörjde och hade stora hål i sina hjärtan.
Jag mådde lite illa av att ta på mig den rena uniformen igen, det kändes inte rätt.
När jag gick ner för trappan och satte mig med lille Oliver för att vänta på Tom så vandrade mina tankar tillbaka till allt som hände på vägen tillbaka till min familj. Jag sjönk in i det så mycket att jag inte märkte att Tom ner.
-” Är du klar att fara?”
Jag vände upp huvudet mot Tom och fick en chock. Istället för hans vanliga finkläder som bestod av några snygga men överstora jeans och en stor vit tröja så hade han kavaj. Han hade mörka men inte allt för stora jeans på sig och skjorta med kavaj över.
-” Gillar du det?”  Tom flinade och jag bara gapade.
-” Tom, du ser… Inte klok ut!”
-” Tack brorsan! NU känns det bättre!”
-” Nej, asså jag menar på ett bra sätt!”
Tom bara log och vi gick ut till bilen.
När vi kom fram så kunde jag inte kliva ur bilen, jag var som paralyserad, för även om vi var tidiga så hade det ändå kommit en massa folk som var på väg in. En kvinna gick förbi med sitt barn som grät otröstligt, och efter henne kom två tjejer varav en ena grät så mycket att hon hängde på en andra.
-” Bill, kom nu…” Tom tog tag om min axel och fick ut mig ur bilen. Han tog ut Oliver och tillsammans gick vi in i en ganska stor sal.
Min blick lockades snart av en man som pratade med en gammal kvinna.
-” Tom, jag måste prata med en person. Kommer strax, om du vill kan du sätta dig nånstans.”
Han nickade och gick. Själv var jag fortfarande nervös när jag gick fram till mannen, jag var nämligen klädd i samma uniform som han. Han var mannen jag skulle lämna dokumentet jag hade i fickan till. Jo, dokumentet som jag fick av mitt befäl den dag då jag flydde från lägret. Det låg nu i min (rena)uniformsficka.
-” Hrm…” Jag harklade mig lite och fick hans uppmärksamhet.
När han såg på mig gjorde jag honnör, vilket han också gjorde.
-” Sir, jag skulle vilja lämna ett viktigt dokument.”
-” Varsågod.”
Jag drog fram dokumentet och han stirrade på det, hans ögon växte sig så stora att jag var helt säker på att dom skulle hoppa ut.
-” Vet ni vad ni just har gett mig?”
-” Nej, sir.”
-” Det sista dokumentet från E72 som bekräftar att…”
-” Sir, ni får ursäkta att jag avbryter, men jag vill inte veta. Ju mindre jag vet om det här kriget desstå bättre!”
Mannen log och nickade.
-” Utgå soldat!”
Jag gjorde honnör igen och började leta efter min bror.
-” Bill?”
En välkänd röst nådde mina öron. Jag vände mig om och mötte ett ansikte som jag inte väntat att få se.
-” Adam?”
-” Bill? Du lever?”
Adam såg så chockad ut att jag började skratta.
-” Haha, ja tänk att jag gör det.”
-” Otroligt…”
Adam kramade om mig och började le han också.
-” Så jag antar att du är den som ska hålla tal?”
-” Hålla tal vet jag inte, men kanske säga något som folk kan ta med sig hem.”
Adam log, men blev sedan tvungen att gå till sitt bord och jag till mitt. Det började nu.
Jag hittade snabbt Tom som satt med en sovande Oliver i knäet.
Vi lyssnade på ett befäl som pratade och sen en kvinna som berättade om hur det var när hennes dotter dog. Sen var det min tur.
På darriga ben så gick jag upp på scen. Mjukt tog jag micken i min hand och såg ut över publiken. Talet jag hade övat på var som bortblåst, jag antar att jag såg rätt förvirrad ut, men tillsist kom jag till orda:

-” Hej, jag heter Bill Kaulitz. BK1.
I början av augusti sprängdes mitt läger. Jag var precis på väg bort för att hämta vatten när det hände. Men jag var nog nära för att känna av det. Jag fick inga större skador på utsidan, men insidan blev väldigt trasig av vad jag såg när jag kom tillbaka till lägret.
Ingen av dom jag kände och kommit nära överlevde. De enda jag hann prata var mitt befäl Vicktor Johnsson och Rick Müller. Och båda ville att jag skulle hälsa till deras nära och kära att dom älskar dom. Men jag har inte haft möjlighet att hitta Johnssons familj eller Müllers flickvän så då hoppas jag att dom är här nu.”

Jag blundade och svalde klumpen i min hals innan jag fortsatte:
-” Att förlora någon är svårt, man ”går in” i sig själv och tappar lusten till allt. Men det är då vi måste komma ihåg att våra respektive skulle inte vilja att vi grävde ner oss. Dom skulle vilja se oss lyckliga och glada. Jag vet att det kan vara svårt i en situation som den här. Man får ett rejält sår, ett sår i hjärtat..
En läkningsprocess kan vara svår och riktigt jobbig och vi kanske aldrig riktigt läker. Men minnena av våra kära läker såret så gott det kan och lindrar smärtan.
När jag tog mig ifrån lägret så blev jag tvungen att gömma mig ifrån amerikanska soldater. Jag låg i en liten grotta med varken mat eller vatten, det var iskallt och jag hade ont i foten. Jag var säker på att jag skulle dö, aldrig få se min bror igen.
Men tanken på min bror fick mig att inte ge upp, och tack vare det så hittade jag en filt, värme ljus och en ny uniform.
Jag vet att det kanske känns som om ni sjunker och aldrig riktigt når botten, men ge då inte upp, utan tänk på det ljusa i livet, och det ljusa minnet av er vän eller närmare.
Tanken på den person jag älskar mest hjälpte mig att överleva.
Jag hoppas det kan hjälpa er…”

Jag lyckades möta Toms blick och såg att den var fylld med tårar, sakta drog jag fram stolen bakom mig och hämtade en sak som Tom hade ställt och gjort i ordning på scen.
Jag tog den i min famn och lät fingrarna leka lite med den innan jag sa till publiken:

-” Ärligt talat så är jag inte så duktig på det här men jag tänkte ge det ett försök ändå.”
Försiktigt lät jag fingrarna flyga över gitarrens strängar och började sjunga:
-” Ich bin hier irgendwo gelandet
Kann nicht mehr sagen, wer ich bin
Hab die Erinnerung verloren
Die Bilder geben keinen Sinn
Bring mich zurück, bring mich nach Haus
Ich schaff's nicht allein hier raus

Komm und hilf mir fliegen
Leih mir deine Flügel
Ich tausch sie gegen die Welt
Gegen alles, was mich hält
Ich tausch sie heute Nacht
Gegen alles, was ich hab

Erzähl mir alle Lügen
Mach es so, dass ich es glaub
Sonst krieg ich keine Luft mehr
Und diese Stille macht mich taub
Nur graue Mauern und kein Licht
Alles hier ist ohne mich

Komm und hilf mir fliegen
Leih mir deine Flügel
Ich tausch sie gegen die Welt
Gegen alles, was mich hält
Ich tausch sie heute Nacht

Ich find mich hier nicht wieder
Erkenn mich selbst nicht mehr
Komm und zieh mich raus hier
Ich geb alles dafür her
Ich hab Fernweh
Ich will zurück
Entfern mich immer weiter
Mit jedem Augenblick

Ich bin hier irgendwo gelandet

-Komm und hilf mir fliegen
Leih mir deine Flügel
Ich tausch sie gegen die Welt
Gegen alles, was mich hält
Ich tausch sie heute Nacht

Komm und hilf mir fliegen
Leih mir deine Flügel
Ich tausch sie gegen die Welt
Gegen alles, was mich hält
Ich tausch sie heute Nacht
Gegen alles, was ich hab
Gegen alles, was ich hab“

Tom
-" Running trough the monsun, beyond the world."
Bill sjöng som vanligt låten på engelska, sen vi började spela igen så hade han vägrat sjunga den på tyska av någon anledning.
Han sa bara att det gav honom minnen, minnen som han inte berättade om, inte ens för mig.
Alla vi i Bills närhet märkte hur han försvann. Hemma satt han bara ensam med Oliver, var allmänt " Borta" när man pratade med honom, han sjöng våra äldsta texter fel och vara bara inne i sig själv.
Talet han hade hållit för snart en månad sen verkade vara som bortblåst. Jag höll med om att han kunde behöva tid att få läka sina sår, men någon måste ge dom tillsyn.
Bill var olycklig, och vägrade prata med mig.
Eller olycklig är nog fel, smärtsamt distraherad skulle jag säga och det fanns bara en som kunde få honom att le!
Oliver, Bill hade nyligen fått papperna om att han nu verkligen var pappa åt Oliver.
När han fick brevet så skuttade han omkring och sjöng "leb die sekunde".
Vi hade som bytt platser jag och han. Tidigare var jag den hårdhudade som knappt visade känslor och Bill var väldigt lättrörd. Nu är det jag som ibland är tårögd medans Bill knappt rör en min.
Han var förändrad och ingen visste varför, och ingen kände igen honom...
Bara jag, ibland kunde man se den forna glimten i ögonen. Som om elden inom honom kämpade för att brinna lika starkt igen.

Bill
Fyra dagar kvar till julafton! Även om jag inte hade minsta julkänsla så längtade en liten bit djupt innom mig ändå.
Som vanligt satt jag inne i garderoben med Oliver i knäet.
Min Oliver.
Oliver var nog det ända som höll mig kvar, för det kändes som om jag föll. Och när jag skulle slå i marken så skulle jag knäckas totalt. Fast vissa dagar kändes det som om jag verkligen var nära.
Jag vet att Tom skulle hata mig om jag berättade att jag övergett mina vänner i lägret och att jag lät två personer dö, varav en han kände.
Minnena och samvetet bröt ner mig, som ett virus som gnager upp insidan och tillsist når hjärtat med full kraft.
Allt som hände och alla som fick lida har sitt blod på mina händer. Det var bara mitt fel.
Oliver hade somnat i mitt knä, men själv ville jag inte sova. Jag drömde alltid så hemskt.
Jag drömde alltid om att vi var på sjukhuset och scenen när Jackie faller eller när Annies ögon stängs spelas upp som en obligatorisk filmvisning i mitt huvud!
En gång drömde jag om att dom överlevde och att jag sköt amerikanaren innan han hann göra något.
Jo, jag önskade honom död, det fanns inget jag hellre önskade än att jag varit en man och skjutit honom som vi tränat på militär lägret.
Jag ville slå mig själv för att jag tänkte så men jag kunde inte sluta.
Försiktigt lade jag Oliver i hans vagga i mitt och Toms rum.
Då slog det mig, snabbt drog jag fram adoptions pappren och satte på radion.
Jag hittade vad jag sökte och nöjde mig över svaret.
Jag tappade alla papper i handen och föll till golvet på knä när jag hörde låten som spelade på radion. Den allra första versionen av "Durch den monsun". Det vred sig i magen och det kändes som om någon släppt en tusenkilos järnklump på mig. Jackies ansikte kom fram när hon sjöng " Wurch men sondun."
Skakande samlade jag ihop papperna och satte mig på sängen.
-" Bill ska du med ut ikväll?"
Fredagskväll, Tom och G:na skulle ut på nån fest. Troligen för att träffa tjejer och dricka.
-" Nej, jag tror inte det."
-" Okej, men ångrar du dig så åker vi inte för än om två timmar."
-" Nja, ska nog bar duscha och sova."
-" Bill vad är det? Du är ju alldeles blek?"
-" Inget, jag bara... Det är inget!"
Tom nickade och gav mig den där blicken.
Han hade rätt tidigt slutat säga " Jag är din bror, jag finns om du vill prata!"
Nu gav han mig bara blickar, men blickar som sa allt. Fast att berätta för Tom fanns inte ens i verkligheten, för som sagt han skulle hata mig.

I duschen så somnade jag nästan men torterades direkt av Jackies ansikte, så jag vaknade till direkt. Det var då jag bestämde mig, jag visste ju ändå att Oliver skulle få det bra enligt papperna. Han skulle stanna hos mamma.
Jag meddelade Tom att jag skulle med ut, och bad mamma sitta barnvakt.
Tom såg på mig med öppen mun hela vägen till dit vi skulle möta G:na.
Jag log bara kallt åt honom, för inget kunde hindra mig, min plan var vattentät.
Jag kände mig.... glad och... vacker.
Vacker för att  jag hade mina favorit jeans, svarta hängsler, grå tröja, inga ringar, ett armband.... Jackies armband i orange, svart och rött. Håret var lite tuperat och ögonen omringades av svart ögonskugga.
Kort sagt så såg jag ut som jag. Och det var precis det jag ville.
Glad för att jag äntligen kommit på ett sätt för Tom, resten av familjen och mig att slippa smärtan.
Fast min vattentäta plan gick inte som planerat.
Tom.
Han och G:na brukade alltid dricka men, Tom gjorde det inte ikväll. Varför?
-" Tom dricker inte du?"
-" Smart min bror! Jag är ju den enda av oss med svenskt körkort!"
"Hur kunde jag missa det? Så IDIOTISKT!
Men planen var inte förstörd, jag hade redan en bra ursäkt!
-" Tom jag har ont i huvudet, jag går ut en sväng!"
-" Visst!"
Enkelt. Snart skulle Tom slippa mig och smärtan. Det var något jag nyss insett.
Jag gjorde inte Tom en tjänst genom att vara kvar, jag skadade honom....

Väl ute så kunde jag inleda mitt första försök, även om det kanske inte var så stor risk att det skulle lyckas. Det var nämligen inte så mycket trafik.
Sakta lät jag ögonlocken falla igen och började gå tvärs över gatan. En bil tutade men inget mer, lite smått besviket så stötte mina fötter emot trottoaren. Då skulle det alltså få se ut som ett självmord, ingen olycka…
Fast hade jag blivit påkörd så hade det blivit en massa blod, vilket kunde ge folk syner för livet.
Med ökad takt började jag gå emot bron.
Hjärtat slog snabbare vilket var en aning roligt eftersom snart skulle det stanna, för alltid.
Vattnet låt spegelblankt och jag kunde nästan se mig själv i det när jag gick efter broräcket. Vid brons höjdpunkt så stannade jag. Vattnet var kolsvart och inget hördes bakom mig. Det här var turligt nog en gammal gångbro som nästan ingen gick på så ingen skulle försöka hindra mig.
Det var så vackert, så perfekt.  Jag blev stående ett tag bara för att beundra utsikten, det var ju sista gången jag skulle se den. Det slog mig då att jag inte sagt hejdå till någon, men det spelade ingen roll. Dom skulle snart få slippa allt så…
Med bestämda men lite ledsna steg klev jag upp på broräcket.
Vinden lekte med mitt hår och sakta lät jag den även föra med sig ord som bara kom:
-”Raise your eyes to the sky,
And please don’t cry.
The sky is still the same,
Do you know what I became?
An angel for you.”
Och med dom orden så lät jag ögonen slutas, lutade mitt huvud bakåt och föll…

… Bakåt?
”Vad i?”
Jag landade hårt på asfalten med något över mig.
-” För helvete Bill! IDIOT!”
Tom drog upp mig på fötter och slog till mig hårt på hakan, sen började han banka mot min bröstkorg.
Det gjorde ont men jag kunde inte göra något annat än se rakt ut.
”Han räddade mig, han vill ha mig kvar…”
Tom slutade tillsist att slåss men svor bara istället.
Han skickade ett sms till Gustav sen tog han tag i min arm och började leda mig mot bilen.
Insikten om vad Tom just hade gjort och vad jag hade velat göra slog mig hårt i ansiktet.
Tom viftade lätt bort mammas frågor när vi kom hem och blängde bara på mig.
Han ledde mig upp till vårat rum och satte sig på sängen.
Oliver sov redan.
Tom mumlade bara något om att vi skulle sova och prata om det här sen.
Jag somnade ganska fort för ovanlighetens skull och gled in i en helt ny dröm.

*En lång kille med dreads öppnade dörren, han såg chockat på mig.
-” Bill?”
-” Jag lovade ju att komma hem!”
Vi kramade varandra, sen backade jag och tog personen bakom mig ’s hand.
-” Tom du minns väl Annie?”
Annie log sitt vackra leende och skakade Toms hand.
Jackie gjorde et klagande läte och jag presenterade henne och Oliver.
Tom log och tog med dom in, så att han lämnade mig och Annie ensam. Jag visste vad jag skulle göra.
Snabbt drog jag fram asken ur min ficka, jag gick ner på knä och blottade ringen i asken.
-” Annie Jean Rücker, Vill du gifta dig med mig?”
Annie skrek ”JA” och hoppade upp i min famn.
Jina, Tom, RM, Jackie och mamma med Oliver och April i famnen kom ut ur huset och gratulerade oss. Jackie och Tom brottade ner mig och Jackie skrek:
-” Betyder det att jag kommer stanna hos dig i all evighet?”
-” Jepp!” Skrattade jag fram.
-” BRA! Jag älskar dig pappa!”
Jag började säga de ord hon nyss sagt till mig när allt blev svart och Jackies glada ansikte blev sorgset.
-” Du lovade ju att inte lämna mig!” Och sakta tonade hennes och alla andras ansikten ut.*

Jag blundade och öppnade ögonen igen, allt var fortfarande svart.
-”Jackie?? Annie?” Viskade jag hoppfullt men inget svar, paniken steg inom mig och jag kunde inte se något.
Jag började fäkta framför mig och allt blev bara värre, tillsist så förlorade jag all kontroll och fick en panikattack.
Två starka saker lades runt mig och något som kändes som ormar lades över mitt ansikte.
-” Bill lugn!”
Jag lyssnade inte utan försökte kämpa mig ur det grepp som höll mig fast.
”Vars var Annie, Tom och Jackie?”
Greppet lättade lite och en lampa tändes.
Jag satt i mitt och Toms rum, med Toms armar runt mig.
Han strök mig över håret och jag kände hur verkligheten slog mig över hjärtat,
det gjorde så ont att jag i ren desperation skrek:
-” Tom, FÅ DET ATT SLUTA!”
Jag kände hur Toms armar runt mig skakade.
Tröstande försökte han viska:
-”Schh… det var bara en dröm Bill…”’
Svetten rann och allt var verkligen jättevarmt, pulsen kändes som om den skulle hoppa ut ur halsen på mig.
Men i det tillstånd jag befann mig i så brydde jag mig inte.
Toms ord hade nått mig.
”Det var bara en dröm Bill”
-”Satans, jävla, förbannade, helvete! NEJ!” Orden och skriken bara föll hårt ut min mun.
Allt brast, de efterlängtade tårarna kom. Alla tårar jag hade hållit inne i flera månader bara föll hejdlöst.
-” NEEJ! Åh HERREGUD!”
Jag kunde inte kontrollera mig själv utan bara skrek då ångesten kom.
Insikten om allt vad jag hade gjort började fräta inom mig, sakta bröts jag ner, med bilder och minnen strömmandes inom mig.
Tom höll bara om mig och lät allt komma, mer behövdes inte än att han fanns där.

”Han skulle hällre dö än ta någon annans liv!” Annies ord ringde i mina öron.
-” Tom, snälla låt mig dö..”
Tom skakade till och jag kände hur salta tårar föll ner på min axel.
-” Bill, nej…”
-” Tom förlåt!”
Jag kände hur Toms grepp hårdnade runt mig, men inte så det gjorde ont.
Bilder flög genom mitt huvud och citat hördes inom mig.
”Jag är stolt över dig Bill!”
”Ta hand om Oliver…”
”Tom, Bill är död… I- inget kan få honom tillbaka, hur mycket du än önskar.”
”Lova att du aldrig lämnar mig igen!”
”Ich bin da brüder, an deiner seite für immer!”

Stilla tårar föll nerför mina kinder, Tom lutade sig lite bakåt och mötte min blick.
-” Bill, även om livet är svårt så ge inte upp det…”
Jag nickade och vi kramades ytterligare ett tag tills Tom försiktigt viskade:
-” Bill, vem är Jackie och vad är det med Annie?”
Jag svalde hårt och under de tuffaste minuterna berättade jag om hela min resa tillbaka till Tom hade gått till.
Tom drog mig till sig ännu en gång och lutade sig lite över mig så jag föll neråt i sängen. Han kysste mig lätt på pannan och lade sig bakom mig, men jag vände mig om och borrade in ansiktet i hans bröst och kände hur han skakade.
-” Tom?” Sa jag grötigt.
-” Bill, jag är så ledsen. Jag vill göra allt bra, men jag vet inte hur…”
Jag kände hur han strök bort en tår från sitt ansikte med ena armen och sen la den runt mig. Det kändes som när vi var sju år och dom i klassen mobbade mig. Då brukade vi ligga sådär… den ömsesidiga trygghetskänslan var obeskrivlig.
Ögonlocken började kännas tunga och sakta men säkert föll jag in i en drömlös sömn.              

Tom
Bill, ville ta livet av sig, den aningen hade jag haft en längre tid.
Sen när han sa att han ville med ut så fick jag dåliga vibbar ”tvilling- vibbar”.
Under kvällen ville han gå ut, ursäktade sig med att han hade ont i huvudet.
Jag antar att jag blev lite nyfiken och ”skuggade” honom ut, då gick han över vägen med ögonen stängda. Jag fick panik för det kom en bil emot honom, snabbt sprang jag ut och viftade med armarna så att bilen stannade med en ilsket tutande förare.
Jag lyckades också snubbla på trottoar kanten så jag hann inte ikapp Bill, medans jag tog mig upp så såg jag hans siluett försvinna mot bron. Den bro som jag själv stått på alltför många gånger. Jag insåg vad han tänkte göra.
-” Bill nej..” Viskade jag och började springa efter den fortgående Bill.
Jag hann precis upp på bron för att höra Bill citera en låttext från nån låt han brukade lyssna på.
Jag fick panik när jag såg hur han sträckte ut händerna och la vikten framåt. Snabbt sprang jag fram och lyckades knuffa ner honom.
Under många svordommar så gick jag med Bill till bilen och skrev till Gustav att Bill hade huvevärk och att vi var tvugna att åka hem.
Mamma hade miljontals frågor när vi kom hem, men jag sa bara att jag ville sova. När vi kom upp så somnade Bill rätt snabbt efter att han hade kollat till Oliver. Jag kunde inte sova, istället så studerade jag Bill när han efter en stund började slänga sig av och an i sängen. Han mumlade och småskrek.
Mamma kom upp och såg ytterst oroad ut.
-” Han drack lite för mycket, han kan få en jobbig natt!”
-” Jag måste över till Georgs mamma som ville ha sällskap. Vi syns imorn!”
Jag nickade lättat, jag ville inte att hon skulle förstå vad Bill ville göra.
Mamma hann precis slå igen ytterdörren när Bill skrek ” Jackie och Annie!”
Han satte sig upp och började fäkta med armarna. Jag la mina armar runt honom och försökte ge honom en lugnande kram, men han fick bara panik. Jag hade ju sedan långt tillbaka vant mig med mörkret så jag tänkte inte på att för Bill var allt svart.
När jag äntligen kom på det så tände jag lampan, Bill såg på mig och skrek sen:
-” Tom, FÅ DET ATT SLUTA!”
Jag kramade om honom, och viskade att det bara var en dröm. Då skrek han igen och tåtarna började falla.
Han var helt utom sig och verkade vara någon helt annanstans än med mig.
-” Tom, snälla låt mig dö..”
Jag ryckte till och kände hur en klump samlades i halsen. ”Vad har hänt egentligen?”
Efter en lång stund så lyckades han sansa sig lite och jag fick honom att berätta.
Det gjorde ont att se hur ont det gjorde för honom att berätta, det var som att nån högg i honom om och om igen.
Jag förstod varför Bill reagerat så som han gjort nyss när han berättade om Jackie och om Annie, och på natten särskilt med lite alkohol och ångest i blodet blir upplevelsen flera gånger värre än vad den redan var.
Jag kände hur hjärtat sjönk då han berättade om Annie, jag hade ju ändå känt henne lika länge som Bill.
Av någon anledning så kunde jag inte se hela berättelsen framför mig, jag trodde självklart på min bror, men jag ville inte föreställa mig hans smärta.
Jag lyckades få Bill att lägga sig ner igen och han kröp in i min famn. På så sätt så kände vi oss trygga. Det var vi mot världen. Tillsist efter några välvalda ord och tårar från min sida så somnade vi båda.

Morgonen kom och mamma väckte oss med ett leende.
-” God morgon pojkar! Upp och hoppa! Klä på er och skynda er ner!”
Jag var stensäker på att mamma blivit knäpp!
-” Mamma vad?” jag var så trött att ögonen knappt gick att öppna, och Bill ville nog inte vända sig mot mamma. Han hade nog varit vaken innan mamma kom, för jag kunde se små våta spår på lakanet.
Mamma rusade ner och sakta började vi hasa oss i våra kläder. Bill suckade högt när han såg vad klockan var, 07:13.
Mamma hann skrika på oss två gånger innan vi lyckades släpa ner våra trötta kroppar ner till köket. Där nere satt Georg och Gustav med samma trötta miner, eller Gustav satt i liggande ställning och dreglade på köksbordet.
Inne i köket stod våra tre mammor varav mamma hade April på axeln, med en stilla svordom sprang Bill upp igen och hämtade Oliver.
-” Vad har hänt med Bill?” Sa Georg och syftade på Bills mycket röda ögon.
-” Äh, han sov bara oroligt.” Viftade jag bort.
Även om Georg i vanliga fall inte skulle ha trott på mig utan börja ställa en massa frågor så himlade han bara med ögonen och mumlade:
-” Tack vara häxa nr1. så har inte jag heller sovit något!”
-” Vad sa du lilla gubben?”
Georg såg förskräckt ut och stammade fram:
-” Att du var så snäll att väcka mig imorse!”
-” Säkert?”
-” Ja, sir.. Eh.. Mamma!”
Jag kunde inte hjälpa mig själv utan skrattade och till min lättnad så följde de mycket läskiga mammorna mitt exempel.
När alla var i köket så lyckades mamma trolla fram en stol och en tekopp åt alla sen ställde sig alla mammor vid diskbänken och log stort.
När dom stod där och inte sa något så kollade vi i bandet skräckslaget på varandra. Gustav hade vaknat och såg vettskrämd ut, han stammade försiktigt fram:
-” Mamma, vad har ni gjort?”
Hans mamma skrattade lite och Gustav spärrande om möjligt upp ögonen ännu mer.
Min och Bills mamma började:
-” Så, det är en grej vi vill berätta för er! Vi har kollat och allt sånt i över tre månader nu!....”
Hon tittade på Georgs mamma som fortsatte:
-” ….Det var svårt i början, och ingen verkade vilja hjälpa oss!....”
Och Gustavs mamma tog vid:
-”… Vi ville ju inte dela på er, men så igår så fick vi beskedet… Allt är ordnat med så det är bara att packa….”
Georg, som aldrig hade haft nåt långt tålamod sa irriterat:
-” Men säg det bara!”
The mums tittade finurligt på varandra och sa i kör:
-” Vi ska flytta till norrland!”
-” Till vad?”

Georg

Mamma väckte mig tidigt på morgonen och sa att vi skulle över till Kaulitz. Tänk snart var det hela fyra månader sen Bill kom hem. Det var helt otroligt den dagen han visade sig för mig och Gustav, samtidigt som det var så hemskt när vi fick veta att han var borta..

*-" Georg, Gustav är här!"
Mammas röst hördes nere ifrån hallen, jag satt och spelade bas, vi hade börjat bli riktigt bra. Vi skulle utan tvekan ta världen med storm en dag. Jag log åt mig själv "As if!"
Det var bara så dumt att våran sångare var borta! Bill, som är i armén. Han skriver visst varje dag till Tom, även om breven kommer en gång i veckan. Men det är ganska otroligt, han har varit borta i snart tre månader och ändå känns det som att ha honom nära. Alltså han är med en i tanken hela tiden. Varje gång vi repar så tänker man alltid hur det kommer att låta med Bills röst osv. jag har nog aldrig insett hur mycket han har påverkat mig. Och hur mycket han kommer att påverka mig är han kommer hem, för han skulle bara vara borta i ett halvår. Men det är lite läskigt att ha honom borta, det syns mycket på Tom att han är orolig. Det var vi nog allihop, eftersom han faktiskt kunde skadas. Men jag är nog den mest positiva av oss alla, så jag tror att det kommer att gå hur bra som helst!

En stilla knackning hördes och Gustavs mjuka röst signalerade att han stod bakom den.
-" Kom in!"
Jag lade bort basen så jag såg inte Gustav när han kom in, men när jag vände mig om så vred det till i magen.
Gustavs kinder var blöta av tårar och ögonen var röda. Jag kände hur det blev kallt innom mig och försökte säga något.
-" Gustav vad? Är det din mamma?"
Gustavs mamma hade nyligen opererat bort en tumör så det var det första jag kunde tänka på som skulle få Gustav att reagera på det här sättet. Men han skakade på huvudet.
-" Vad är det då?"
Gustav satte sig på min säng och la huvudet i händerna innan han skrämmande lugnt sa:
-" Nej, mamma mår bra... Det är B- Bill... Ha- Hans läger har bo- bom- bombats... Han klarade... inte..." En smärtande känsla spred sig i mitt hjärta och jag fick svårt att andas.
-" Du ljuger!"
-" Georg snälla!"
-" SÄG ATT DET INTE ÄR SANT!"
Jag kände hur jag fick panik och jag behövde hitta en utväg, för Bill kunde inte.... Han kunde verkligen inte!
-" Georg... Det är sant..."
-" I helvete heller! Han klarade sig! Han kom undan!"
-" Nej...."
-" Sluta! Han lever och han är på väg tillbaka! Eller så spelar någon ett dumt spratt med oss!"
-" Ingen skulle skoja om att ens bästa vän är...borta..."
Men jag hörde honom inte, jag sökte förtvivlat efter en utväg från smärtan. Något som kunde lugna mig.
-" Tom! Han spelar ett spratt med oss! Han skulle tycka att det vort skit kul!!"
-" Nej det skulle han inte..."
Gustav fortsatte att prata för döva öron.
-" Bill kommer att komma när vi repar imorn! Allt kommer bli bra! För jag drömmer nog!"
Jag kände hur tårarna rann nerför mina kinder och blev nu helt kontrollerad av panik. Jag slängde en bok som låg nära i väggen och började sparka på saker.
-" Det är en JÄVLA drömm! SÄG ATT HAN KOMMER IMORN! SÄG DET!"
Gustav blev arg och tog tag i mig samtidigt som han skrek:
-" BILL ÄR DÖD! FATTA! HAN KOMMER INTE TILLBAKA....Han är borta..."
Det sista viskade han, jag hade dragit honom till mig och så stod vi, säkert en timme stod vi i varandras armar och bara grät.... *

-" Georg! NU!"
Jag klev upp ur sängen och gjorde det jag skulle innan jag gick ner till köket. Tre dagar kvar till julafton!
Mamma sa att vi inte skulle äta hemma utan hos Kaulitz, så jag fick bara dra på mig jackan och skorna och hoppa i bilen.
När vi kom till Bill och Toms hus så var Gustav redan där, han satt/låg och dregglade på deras bord. Jag ville gärna ta ett kort men så elak var inte ens jag! Snart kom Bill och Tom också in till deras kök och mammatruppen ställde sig framför oss. Gustav som vaknat såg livrädd ut och det gjorde vi nog alla. Dom hade sånna där leenden som man bara inte kan ta fel på! Dom hade planerat något!
Efter många om och men så sa dom verkligen vad som ville! Vilket kom som en chock!
-" Vi ska flytta till norrland!"

Gustav
NORRLAND! Det är rätt härligt att vara här ändå! och eftersom mammorna hade fixat allt så var det bara att flytta in med grejerna. Jag och mamma fick bo i ett litet hus ute i en liten by, men vi hade Kaulitz och Listing som grannar. Vi bor nånstans, vars namn jag inte kan uttala, men det är högt uppe i Sverige och hyfsat nära stad och flygplats! Ända sen vi kom hit har det inte gjort annat än snöat och varit ISKALLT! Den ende av oss som inte tycker att det här är skitjobbig är Georg som verkar ha släppt lös sitt inre barn och tillsammans med 4-åringen Bill så brottas dom nu konstant i snön, bygger grottor och åker pulka! Tom, han har plötsligt blivit mamma åt Oliver och April medans våra egna mammor är fullt upptagna med att få det julfint. Själv? Jo jag sitter vid trummorna väldigt mycket och sen så går jag rätt mycket. Ibland hjälper jag Tom eller "the mums" annars kan det hända att jag blir angripen av " piff och puff" i snön. Vilket bara leder till att man måste ta skydd.
Tänk! Det var bara en dag kvar till julafton och hela bandet med familj hade hunnit flytta till norrland på bara två dagar. Ganska otroligt....
Något som också är ganska otroligt är Bill. På bara en natt har han förvandlats från ett spöke till Georgs snökamrat, han är som en helt annan person. Visst dom berättade för både mig och Georg om Bills självmords försök, Annie och Jackie och Bills resa hit. Men det verkar som om han... han har fått ro i kroppen...

Dagen gick fort och på kvällen somnade jag snabbt, bara för att vakna upp till världens härligaste julaftonsmorgon.
Mamma väckte mig med en varm hand på min axel och log. Hon hade bara en röd nattskjorta och en ljusstake i handen.
-" Elen har gått, klä på dig så går vi ner. Jag har lyckats värma lite glögg och har några lussekatter i skafferiet.
Jag älskade dom här stunderna med mamma. Vi satt nere i det kolsvarta halvmöblerade köket med bara ett par ljus som ända ljuskälla. Mamma var otroligt vacker, hon strålade liksom eftersom hon verkligen älskade julen. Vi satt och pratade om lite allt möjligt när jag slogs av en obehaglig tanke. För ett tag sen kunde jag blivit utan min fantastiska mamma, eftersom hon hade två tumörer i hjärnan. Hade dom inte fått bort dom i tid hade hon kunnat vara död. Jag rös och mötte mammas blick, hon såg forskande på mig. Precis som om hon visste vad jag tänkte.

"Aaaand Iiiii will aaalways love you"
-" Ska du inte svara?"
Mamma såg fundersamt på mig och jag såg att min telefon lös och "burrade" där den låg.
Jag tänkte förbryllat ett tag innan jag såg att det var Tom som ringde. Jag log när jag fattade att det var Tom som ändrat melodin..
-" Hallå?"
-" Åhh.. herregud Gustav! Är det du?
Jag blev förvånad men svarade:
-"Aaa.."
-" Åhh.. Herregud... Gustav det är Simone... Det är Bill och Tom...."
Jag frös ihop innombords.....

Bill

"Hej igen Bill! Vad härligt att ni ska spela snart igen!
Du, som det ser ut så kommer jag den 24:e, vilket betyder att ni får hämta mig på flygplatsen där ni bodde på julafton :D
Jag kommer att ha med mig en person till, vilket din mamma redan vet, ok?
Det spelar egentligen ingen roll om du tycker det är ok eller inte, för vi kommer ändå =)
Nu undrar du nog om det är min kille som följer med och jag kan säga att du får se när vi kommer dit! ( JAA DE ÄR HAN!)
Hälsa alla från mig!
Kram Jina

Jag log, Jina skulle fira jul med oss och sen flytta hit permanent med sin pokjvän.
Allting gick just nu väldigt bra, sen jag pratat med Tom så gick allt mycket lättare.
Ett gny från Oliver fångade min uppmärksamhet och jag tog upp honom i min famn.
-" Hej vännen!"
Jag lekte lite med Olivers små fingrar och såg in i hans oerhört söta ögon.
-"Llllllll!"
Jag skrattade åt Olivers gurglande små läten.
-"ILL!"
Mitt hjärta stannade, det lät ju nästan som...
-" Oliver, vad sa du?"
-" BILLLLLL!"
Oliver log med hela ansiktet och viftade mid händerna.
Tårarna samlades fort i mina ögon och svämmade direkt över, en känsla av lycka som jag inte kan beskriva tornades upp inom mig.
Jo, jag kände mig riktigt lycklig, eftersom Tokio Hotel skulle få spela i globen som underhållning på Idol och eftersom Jina skulle komma imorn.
Senare under dagen så drog jag med Tom så han fick lyssna på Oliver, han hoppade runt alldeles förtjust och sen så åkte jag och Georg i en jättestor backe med pulka. Även om jag var nitton så kunde jag inte tänka mig något roligare, det var som att iget kunde slå hål på den lycka jag kände.
Den natten var också den första natten på länge som jag sov helt utan drömmar.

-" God Jul Bill!"
En varm hand ströks efter min kind och kammade bort lite hår från pannan.
-" God Jul Tom! Vad är klockan?"
-" Tio, tre timmar tills vi ska hämta Jina & co."
Tom drog upp mig i sin famn och viskade:
-" Bill jag vet att du haft det svårt, men jag ska se till att det blir bättre jag lovar..."
Jag borrade in ansiktet i hans bröst och drog in doften av Tom, doften av trygghet. Jag nickade bara och kände hur det brände i ögonen.
Sen blev det lite bråttom, snabbt klev jag sen upp och duschade mig själv och badade Oliver. Han var så söt med sina löv-gröna ögon och den alldeles kolsvarta kalufsen.
Dagen till ära fick han ha sin röda "skjorta" och några svarta byxor, men att få på honom kläderna var ju en annan sak! Han gurglade fötjust och skrek "BILL" hela tiden, vilket ledde till att jag bara log.
Sen var det ju dags för min egen styling.
Den bestod av svarta jeans och min "ROYAL ROCK" tröja, lite volym i håret och den vanliga sminkningen.
Min puls ökade en aning när jag kom ner med Oliver på armen och fick se Tom, han stod med sina favorit kläder på och log mot mig.
Han verkade vilja säga något men istället tårades bara hans ögon samtidigt som mina. " There is no need for words, when you already know whats on my mind!"
Tom gick och hämtade April som hade en röd sammets klänning och en grön rosset i håret, hon såg ut som en liten tomtenisse.
Mamma kom in och började skratta.
-" Vad?" sa jag och Tom i munnen på varandra.
-" Haha, men det ser precis ut som om ni alla är tagna ur någon katalog för alternativ mode och småbarnskläder, JULSPECIAL!"
-" Haha mamma, riktigt roligt! Ska vi dra?" Tom nickade åt ytterdörren och ja nickade till svar.
-"Visst! Hedå mamma!"
-" Kör försiktigt Tom!"
-" Visst, jag håller 120 in till stan, pallnitar vid första bar och dricka mig så full att jag ser dubbelt och sen håller 140 till flygplatsen! Hejdå mamma!"
Tom försvann ut genom dörren innan mamma hann säga något, men jag vände mig om och sa till min likbleka mamma:
-" Han skojar mamma!"
Hon såg måttligt road ut när vi gick till bilen men började sen pyssla med småttingarna.
Hela vägen till bilen och en bra bit på vägen skrattade jag non-stop! Det var som om jag inte kunde sluta och att Tom hela tiden drog dåliga skämt gjorde det ju inge bättre! Men tillsist stannade han bilen för att kolla motorn medans jag öppnade dörren och sjönk ner på asfatlen i skratt. Tillsist när jag lugnat mig och motorn var okej så fortsatte vi.
-" Hur vet du att jag inte tänker köra som jag sa till mamma?" Flinade Tom när han spände fast bältet.
Jag log och sa halvallvarligt:
-"För att du är den bästa föraren jag känner!"
-" Äh, du låter som mamma!"
Som vanligt så pratade jag och Tom om helt "random" saker när vi åkte efter motorvägen. Typ att Tom skulle bygga en gitarr som spelade av sig själv så att han bara kunde stå och se cool ut.
Vi kom fram till en korsning, men eftersom vi körde på huvudled så behövde vi inte stanna. Men lastbilen på vänster sida tyckte något annat.
Ett starkt ljus minskade mina pupiller när jag såg mot Toms skräckslagna ansikte, paniken spreds innom mig och jag skrek:
-"TOM!"
Världen försvann...
Försiktigt försökte jag öppna mina ögon, men förjäves. Huvudet kändes tungt och inget kändes bra.
Jag hade inte särskillt ont, men det kan ha berott på att jag kände en konstig känsla i axeln och låret.
Tunga andetag tvingade tillsist upp mina ögon, först såg jag ingenting och sen saknades något i bilden jag såg. Tom!
Jag försökte skrika men inga ord lämnade mina läppar.
Med stora svårigheter så lyckades jag få upp bildörren, men ramlade framstupa ut och landade i ett dike.
Låret som tidigare känts konstigt ersattes med en extrem smärta, en glasskärva hade trängt sig in i mitt högra lår.
Folk skrek och dimman kom för mina ögon.
Tom.
Jag tvingade bort dimman och lyckades resa mig och vackla runt bilen.
När jag kom runt bilen så såg jag först en stor folkmassa som inte hjälpte oss sen såg jag en figur sitta med huvudet bakåtlutat mot bilen och handen över magen. Figuren rörde sig inte och blod rann ner för pannan, ögonen var stängda och bröstkorgen stod stilla.
Bedövad av chock slängde jag mig ner brevid figuren och tog pulsen. Den var svag och jag kunde äntligen se små tunga rörelser från bröstkorgen.
-" Bill..."
-" Tom?"
Lättat såg jag hur han öppnade ögonen och vickade lite på huvudet så hans vackra ögon mötte mina.
-" Du lever... Bill jag..."
-" Schhh... Tom prata inte.."
Jag märkte att vi viskade och en känsla av svaghet som jag aldrig känt förut bredde ut sig i mitt hjärta.
-" Bill kan du göra en sak för mig?"
Toms röst var så svag och blod droppade från ytterligare ett sår i kinden. Jag nickade.
-" Hälsa mamma, April och Oliver att jag.."
-" Tom! Nej, sluta du skrämmer mig!"
-"... Älskar dom.."
-" Du får göra det själv Tom! Du är stark, du klarar det!"
Min röst hade ändrats från svag till panikslagen medans Toms ändrats från svag till lugn. Samma lugn som Annie hade innan hon dog. Men Tom kunde inte dö? Han skulle väl inte?
Tom såg bara lugnt på mig vilket skrämde mig ännu mer, det var som om han bara väntade.
-" ... Bill, jag älskar dig... glöm inte det..."
-" Tom nej! Prata med mig!"
-" Vad ska jag säga?"
-" Vad som helst!"
Jag kände hur hjärtat blev kallare och kallare och panikens grymma monster slog hårt mot det. Toms ögonlock började bli tyngre och hans blick "slocknade" bara mer och mer.
-" TOM! Nej! Jag älskar dig med! Stanna hos mig!"
Hans huvud började tappa kraft att hålla sig uppe så jag tog hans andsikte mellan mina händer och försökte få honom att se på mig.
-" TOM!"
Tom tippade bak huvudet och såg på mig med en blick som fick mina tårar att falla. Blicken betydde något, den var lugna inte minsta tvekan eller rädsla, bara lugn och kanske en gnutta lättnad.
Orden som han sedan uttalade fick miitt hjärta att stanna, han visste det lika väl som jag visste det...
-" In mir, wird es langsam kalt, Wie lang können wir beide hir noch sein.  Du bist verklich alles was ich bin, und alles was durch meine adern fließt.
In die nacht..."

Han log. Sanningen i hans ord gav mig gåshud, och sakta föll hans ögon igen.

-" TOM NEJ! VAKNA! KOM IGEN VAKNA!"
Jag slog hårt med näven i bilen och lutade mig mot Toms axel.
Inte alltför långt bort hördes sirener, ambulansen!
-"SNÄLLA HJÄLP!! HJÄLP!"    
Jag skrek och tårarna sprutade, ingen rörde sig utom några som hjälpte lastbilschaffören.
-" Tom nej..."
Jag grät och inget kunde hejda mig, dog Tom nu så dog även halva mig.
Tre ambulanser stannade och tre personer kom fram till mig, snabbt fick dom bort Tom och första ambulansen åkte iväg.
En kvinna kom fram till mig, hon sa något på svenska som jag inte förstod. Men jag brydde mig inte heller, jag såg bara ner i backen.
-" Namne?"
Kvinnan drog upp mitt ansikte så jag tvingades se på henne.
-" Bill, my brother?"
Hon såg bara olyckligt på mig och jag kände hur tårarna stockades i halsen på mig.
-" Please..."
Hon svarade inte och jag fick svårt att andas. snabbt försvann hennes oroliga ansikte och ersattes med ett mörker.  

"Pip, pippip,pip, pippip"
-" Bill?"
Den mjuka rösten gjorde så att jag slog upp mina ögon. Först såg jag bara ett vitt tak sen mammas ansikte när hon böjde sig över mig. Hon grät och kramade mig hårt. Det gjorde ont men jag kände inget, jag kände mig bara tom. För i slow- motion såg jag bilkraschen framför mig.
-" Tom."
Mamma grät och skakade på huvudet.
Den pipande saken som signalerade om min ouls sjönk och pep allt långsammare. Jag var säker på att mitt hjärta skulle stanna.
-" han h-har inte v-vaknat än..."
Hjärtat slog ingen, han var alltså inte död.
Mamma såg åt höger och jag ville följa impulsen att ta mig dit. Där låg Tom, med dreadsen samlade i en knut och en massa maskiner som var kopplade till honom.
-" Hur är det med honom?"
Mamma tittade tårögt på mig.
-" Han ligger i koma, vaknar han inte snart riskerar han att aldrig vakna."
En läkare kom in och kollade mina värden.

"Tror du att om man ber tillräckligt mycket, att gud dödar en då?"

Det var tre dagar kvar till nyår och Tom hade fortfarande inte vaknat, han hade inte ens visat tecken på liv. Ibland inbillade jag mig att jag kände hur han kysste mig på pannan när jag låg lutad mot honom. Då öppnade jag ögonen och insåg att det bara var en inbillning.

-" Bll.. Mm ed u ver äa..."
Jag kunde höra en försiktig stämma, men jag förstod inte vem det var eller innebörden av orden. Det sprängde så hemskt i mitt huvud
-" Bill!"
Någon tog tag i mig och vred runt mig, men jag fick nästan panik, varför vet jag inte. Men allt jag visste var att jag var tvungen att se på Tom.
Jag kunde i ögonvrån se en suddig gestalt som satte sig bredvid mig.
-" Snll.. ill... du it fler dar..."
Orden var fortfarande otydliga, det blev bara dimmigt i öronen, men jag var för trött för att fråga vad dom betydde eller vem som pratade med mig.
Huvudet blev tungt så jag lutade det mot väggen, men fortfarande utan att ta ögonen från Tom.
Under veckan på sjukhuset hade jag inte lämnat Toms sida en enda gång. G:na var ofta på besök och Jina och hennes kille hade kommit. Julfirandet blev självklart inställt och Jina tog hand om Oliver och April, medans mamma blev omhändertagen av Gustav och Georgs mammor.
Ofta försökte människor tvinga i mig gift, ett extremt gift som försökte bryta ner all styrka hos mig. Försökte få mig att tappa kontrollen och falla in i ett mörker. Men jag klarade mig varje gång. För tanken på Tom var mitt motgift, jag fick inte släppa honom med blicken.
"Tänk själv, om du sitter brevid din själ och ser hur den sakta tynar bort, men vet att den kan utan förvarning visa livstecken. Skulle du då våga vända bort blicken?"
-"ll?"
Nu var det en ljusare stämme, men vem röst det var kunde jag inte urskilja.
-" ill e.. är!"
Jag kände hur ett par små, lena händer drogs efter min käklinje och öppnade min mun, till min förtvivlan så droppades något i min mun.
Allt blev kallt innom mig och jag såg med ens klart. Jag kände hur vätskan, ett gift,försökte få mig att stänga ögonen. Men denna gång, precis som alla andra, så rann det bara genom mig. Jag klarade det...

"Berättare"
Jina var osäker när hon gick in med lugnande till Bill, hon ville inte svika hans förtroende som den ende som inte försökt få honom att sova. Men samtidigt om han inte skulle sova så skulle han nog bli riktigt sjuk. Men just nu satt han bara där, han varken sov eller åt. Han var mer eller mindre levandedöd.
Tillsammans med Gustav och Oliver gick hon in till tvillingarna.
Gustav gjorde först ett försök att få honom att äta.
-" Bill, kom med, du måste äta."
När Bill varken visade reaktion eller liv så gförsökte han igen:
-" Snälla Bill, du har inte ätit på flera dar!"
Inget fungerade, Bill var okontakt bar. Så då lät han Jina försöka ta itu med ett annat problem. Han ställde sig med Oliver i bakgrunden,och såg på när Jina enkelt och försiktigt droppade sömnmedel i Bills mun.
-" Varför händer inget?" Undrade Jina sen när hon gick tillbaka till Gustav.
-" För att Bills hjärta och hjärna vägrar ge upp. Men hans kropp har redan förlorat. Han är för stark för sitt eget bästa.."
Till ingens lättnad så över vann Bill medlet igen. Jina fick tårar i ögonen och vände sig bort.
-" Han måste sova! Han försvinner ju!"
Jina såg förtvivlat på Guastav som svarade oroat:
-" ...Om Tom inte vaknar snart så försvinner Bill med honom."
Gustavs ord gjorde så att Jinas hjärta stannade, illamåendet kom och hon gick ut tillsammans med Oliver. Det var bara Gustav kvar. Han letade reda på en filt och la den över Bills axlar och sen sin hand över Bills hand, men Bill reagerade inte. Han visste nog inte ens vem som var där. Han kramade handen den vagt och såg sedan upp på Toms orörliga ansikte. Alla i bandet hade alltid varit som bröder, oskiljaktiga. Men nu, nu verkade två av dom bara tyna iväg. Gustav släppte Bills hand och gick närmare, så att bara Tom skulle kunna höra vad han viskade:
-" Kom igen nu killen vakna, Bill klarar sig inte utan dig, du kanske inte ser det men han dör.. Snälla vakna... för.. för min skull också...."
Vad inte Gustav visste var att Georg stod precis bakom honom. Innan Georg la sin hand på Gustavs axel sa han:
-"Vi älskar dig, du lyser uppvåran dag, vi klarar oss inte utan dig.."
Gustav såg tårögt upp mot sin väns våta ansikte och log lite.  

Tom
*Jag såg mig omkring, Bill satt lutad mot väggen och såg helt borta ut..
Jag gick fram och lät min hand smeka över hans hår,
men han reagerade inte.
Jag kysste honom på pannan sådär som bara jag gör.
Men ingen reaktion.
Jag strök honom över armen,
men ingen reaktion.
Jag slog honom lätt på kinden,
Men ingen reaktion.
Jag fingrade i hans hår,
men ingen reaktion.
Jag skrek "BILL!"
Men ingen reaktion.
What the fuck?!
Sakta såg jag ner på mig själv och gav till ett skrik. Jag hade ingen kropp! Eller min kropp låg på sängen!Jag var bara en genomskinlig sak! Vad är det här! Lite panikartat slog jag mig själv och försökte ta på saker.
Då rörde Bill på sig. Hans blick blev klarare och han drog fram sitt block och en penna. Han började skriva något, men jag kunde inte komma nog nära för att se vad han skrev.
Han satt hela tiden som han skulle falla av stolen, ingen balans eller någonting, men hur jag än försökte kunde jag inte hjälpa honom. Men tillsist verkade han återfå balansen genom att luta mot väggen igen, så jag drog mig bort mot dörren, men jag kunde inte öppna den! Irriterat försökte jag igen, men inget hände. Då kom jag på det. jag hade ju sett det här på film flera gånger! Jag blundade och tog vad som borde varit ett djupt andetag. " Om jag nu är ett spöke borde ju jag kunna gå igenom väggar? ELLER HUR?"
Helt plötsligt stod jag utanför dörren och såg Gustav tillsammans med Georg sitta i varandras famnar. Dom grät..
-" Nej, snälla sluta gråta.. Snälla!" försökte jag men dom reagerade inte. Tillsist började Gustav prata.
-" Vi b-borde nog försöka f-få i Bill nåt starkare piller..."
VA? Varför dom piller Bill?
Georg sa bara:
-" Jag tror att om inte Tom vak..vaknar snart så kommer Bill också att försvinna... Då spelar det ingen roll hur många piller vi än tvingar i honom. Och jag är räddd att om vi visar att det finns piller så finns risken att han tillsist tar en näve full... med mening.."
Jag blinkade, hörde jag just rätt? vad är det för fel på Bill? Och vadå om jag inte vaknar snart? Dom är ju helt .. Men samtidigt.. kändes någonting fel..
Då kom det. Minnet om vad som hade hänt... Bilen och allt!
Helt plötsligt var jag tillbaka hos Bill, han satt fortfarande och skrev men såg precis ut att sätta punkt när jag kom nära.
-" Tom, jag vet inte om du kan höra mig men om du vaknar så tänkte jag att vi kunde göra en ny låt. J- jag kan l-läsa texten:
In mir wird es langsam kalt
Wie lang können wir beide hier noch sein
Bleib hier, die Schatten wollen mich holen
Doch wenn wir gehen, dann gehen wir nur zu zweit
Du bist alles was ich bin
Und alles was durch meine Adern fließt
Immer werden wir uns tragen
Egal wohin wir fallen, egal wie tief

Ich will da nicht allein sein
Lass uns gemeinsam
In die Nacht
Irgendwann wird es Zeit sein
Lass uns gemeinsam
In die Nacht

Ich höre wenn du leise schreist
Spüre jeden Atemzug von dir
Und auch wenn das Schicksal uns zerreißt
Egal was danach kommt, das teilen wir

Ich will da nicht allein sein
Lass uns gemeinsam
In die Nacht
Irgendwann wird es Zeit sein
Lass uns gemeinsam
In die Nacht
In die Nacht, irgendwann
In die Nacht, nur mit dir zusammen

Halt mich, sonst treib ich
Alleine in die Nacht
Nimm mich mit und halt mich
Sonst treib ich
Alleine in die Nacht

Ich will da nicht allein sein
Lass uns gemeinsam
In die Nacht
Irgendwann wird es Zeit sein
Lass uns gemeinsam
In die Nacht
Du bist alles was ich bin
Und alles was durch meine Adern fließt "
Jag kunde knappt andas, eller andades jag ens?? men Bills text påminde mig om något. Jag minns inte exakt. Jag fortsatte bara att studera Bill medans han återigen fick det där tomma i blicken. Jag lutade mig mot honom: -"Jag lovar Bill, jag ska alltid vaka över dig..." Med dom orden så sökte jag mig in i hans blick...
Georg
Jag såg ner på din grav, hur kunde det bli såhär? Bill är så sjuk att han knappt kan gå, än mindre förstå vad han måste göra för att må bättre. Han äter inte, han sover inte. Alla har vi försökt tvinga i honom piller, men han är för stark. Inget kan bryta ner honom så att han mår bättre. Han vägrar, han vill inte inse att han kommer att hamna bredvid dig om han fortsätter så här. Eller det kanske är det han har gjort. Jag är rädd att han en dag ska börja samla på pillren vi tvingar i honom, eller att han redan gör det, och sen svälja alla på samma gång. Det krävs inte mycket vet du, bara ett par piller och han är borta för alltid. Precis som du. Gustav sitter jämt med din mamma, ingen av dom säger något, hon bara ligger i hans famn och stirrar rakt ut. Jag är den ende som klarar av något. Jag och Jina, som är fantastisk. På din begravning fick vi även hit Bill, han gjorde inget han bara såg på dig, utan minsta känsla i blicken! Fatta Tom! Bill klarar sig inte utan dig! Du måste ge honom ett tecken eller något! Du får inte ta honom med dig! Minns du den där flamman i blicken han alltid hade, hur jobbigt det än var så bran den, den försvann ett tag i höstas, men den återvände! Och har brunnit starkare än någonsin, men nu när du... när du är borta så är den helt utplånad! Snälla Tom, även om du kanske inte kan göra så mycket i det skick du är i så, försök! För Bills skull...  Alla kan se hur han tynar bortt, hans revben och nyckelben syns genom collage- tröjan han har på sig! Han är vitare än A4 papperna han tidigare skrev på... Och jag.... jag saknar dig Tom....  
-"Tom Kaulitz
1989- 2009
Älskad bror, son, vän och person.
”Die kleine Engel mit dann grosses Hertz”
Ditt ljus brann med sådan styrka och stolthet,
Och det skall brinna i våra hjärtan för alltid."
Läste jag på din gravsten och en bil hördes bakom mig, det var Gustav. Hans snabba steg nådde mig, han kastade sig gråtandes i min famn i min famn. Jag kunde inte annat än låta mina egna tårar komma, jag förstod. -"Det är Bill, han gjorde det.. Han är med Tom..."
-" Georg VAKNA!" Gustavs röst hördes långt borta, tårarna rann ner för mina kinder.. Inget kunde hejda mina tårar, för tårarna var för smärtan, för allt som har hän och framför allt för sorgen! Gustav strök med handen efter mig kind, sen tog han mig i famn och viskade bara så att jag kunde höra:
-" Det var bara en dröm Georg, bara en dröm."  Bara en dröm...
Bill
Att man vände blad på allmenackan ovanför Toms säng meddelade om att det var första februari idag. Men det kändes långt borta, och ännu värre var att Toms ansikte började bli svårare och svårare att fokusera på. Det var som han förrsvann, vilket ledde till panik. Men dom hade tagit bort nästan alla sladdar och plåstren som täckte hans vackra ansikte. Allt man kunde se, eller allt jag kunde se som minne av olyckan var som fyra stygnen som satt efter hans kind.
-" illl.."
Nånting varmt sveptes runt mig, men allt jag kände var kyla. En kyla som verkade komma närmare och närmare hjärtat och försiktigt bröt det ner mig, "pice by pice".
Min hand snuddades av någonting och för första gången kunde jag klart höra en mörk röst utropa:
-" Bill, du är ju iskall!"
Jag brydde mig inte, vadå om jag var kall? Det ar väl inte så konstigt? Om jag är kall på insidan så borde jag väl nästan vara frusen på utsidan?
Natten mot andra februari kom och alla åkte hem, det var bara jag kvar. Sanningen var att den lilla värmen jag fått hade gjort att jag sett klarare ett tag.Jag hade fått ork!
Jag bestämde mig för använde den lilla orken till att sitta i närmare Toms säng och luta mig mot sängen. Jag såg på Tom och kände hur ögonen började känns tunga och huvudet bedövat med nån slags tjockhet. Jag la huvudet mot madrassen och masserade tinningarna, och jag kände hur någonting rörde på sig. Allt blev en aning yrt när jag tittade upp på, men som vanligt var det vara en inbillning, Toms ögon, som var slutna. Jag suckade men kände med ens hur illamåendet började komma och yrseln ville slå ner mig.
-" Du bist alles was Ich bin, und alles was durch meine adern fließt."
Dimmigt såg jag upp igen och möttes av de vackraste chokladbruna ögon jag någonsin sett.
-" Tom.."
Med en rejäl ansträngning trevade jag efter hans hand och fann den.
Men hans ögon stängda och jag kände det som om jag nyss fått ett slag i huvudet. Inbillning....
Jag kände hur min kropp frös till, och stannade i frysande läge. Ett mörker omringade mig och det känndes som om hjärtat äntligen gett upp. Sakta gav jag efter för kylan..

-" Bill?"
En svag röst tvingande tillbaka mörkret och jag kunde se trygghetens ögon se på mig.
-" Tom?"
Det kändes som om jag lyfte, hade jag dött? Och hamnat med Tom?.
-" Bill.. Jag.."
-" Schh... a et lugnt. Bara se ill att.. du är var hos mig.."
Tom nickade och somnade igen. En känsla av hopp fyllde mig och den skulle inget kunna besegra! Inte mörkret, inte dimman och inte kylan! Och med en känsla av kontroll lät jag sömnen ta över min kropp.
-" Bill.."
En hand smektes över min panna.
Jag såg upp, det var fortfarande mörkt ute och klockan var före fem.
Men Tom var vaken igen.
-" Hej...."
-" Hej.. Hur änge har du varit vaen?"
-" Inte länge, Bill, jag måste få veta... vad hände med mig?."
-" Du har leat im koma?"
Jag märkte att jag inte kunde focusera på på Tom så bra, än mindre prata normalt.
-" Du?"
-" Jag vanade bra tre daar efter att vi.. ovyckan.."
Tom såg lite lättad ut.
-" Bill?"
-" Mmm.."
-" Varför vad är det?"
-" Menar du?"
-" Jag syftar på att du är blek, iskall, jätte smal, pratar konstigt och ser borta ut?"
Jag titade bort och bestämde mig för att inte svara.
-" Bill?"
-" Mmm.."
-" Jag älskar texten du skrev..."
Mitt hjärta slog frivolter!
-" Höre du va... vad jag sa?"
Tom log och såg lite trött på mig.
-" Jag tror det... Jag sa ju att jag skulle se till att det blev bättre, och då kan jag ju inte lämna dig."
Jag lade mig bredvid Tom i sängen och la en skyddande arm runt Tom, för nu skulle inget kunna ta honom ifrån mig.

Vi firade ju aldrig varken jul eller nyår, då vi bestämde för att göra det den här dagen istället! Den 14 Februari, a.k.a alla hjärtans dag. Tom kom hem från sjukhuset för en vecka sen, han hade haft så pass allvarliga inre skador att dom fått operera knäet på honom och några kotor i ryggen hade tryckts ihop.Men nu mådde han hyfsat bra, han hoppade och för sig på kryckor och hade ont i ryggen utan tabletter, men han var hemma i alla fall.
Som sagt så tänkte vi fira jul och nyår den 14 februari, vilket var idag!
Vi skulle fira i våran familjs hus eftersom det var störst, och mammorna var fullt upptagna med att skära skinka och steka korv. Jina var fult upptagen med att glo på förlovningsringen som hon fått av sin kille, Mats.
Jag, Oliver, Georg, Gustav, April och min underbare bror satt i soffan och såg Kalle Anka på svenska. Men Vi hade blivit rätt duktiga på språket nu så vi förstod en hel del. Eller varken Oliver eller April fattade någonting, men det gjorde ju inget.
-" Bill?"
Jina kom emot mig och hade ett allvarligt men lyckligt ansiktsuttryck i ansiktet.
-" Aaa?"
-" Kan jag få prata med dig tvärt?"
Jag nickade och följde med henne ut i hallen, hon drog fram en lite ask ur fickan och såg med tårdränkta ögon på mig.
Jag fattade ingenting men väntade på att hon skulle säga nånting.
-" För ungefär 7 månader sen dog en jätte vacker flicka på ett sjukhus, den vackra flickan dog när hon skyddade killen hon älskade mest. Men killen tvingades kort där efter fly från sjukhuset, i tron om att hon dog. Det gjorde hon ju också."

Det stack till i hjärtat och tårar bildades i ögonen när jag förstod att hon pratade om Annie. Jina såg kort på mig innan hon skakigt fortsatte:
-" Men vad killen inte vet är att hon vaknade i bara några få sekunder, nog för att säga till en sköterska dessa ord: Hälsa Bill Kaulitz att jag älskar honom, och att när inget mer går så ska jag vara en ängel för honom. Ge honom det här. Flickan räckte fram en liten silvrig sak där det med guld bokstäver stod "Wenn nichts mehr gehts, werd Ich an engel sein für dich allein"."

Jina öppnade asken som hon höll i handen. Där i låg det ett vackert halsband med en silver kedja och ett silver hjärta. På hjärtat stod det precis dom orden.
Jag fick inte fram ett ord, jag visste mycket väl vad det var för halsband. Det var halsbandet jag gett till Annie på våran ettårs dag. Jag tog emot det och Jina hjälpte mig att fästa det runt halsen.
Sen gick hon. Jag stod ensam kvar men mina minnen och alla känslor, men jag kände mig inte sorgsen, nej jag kände mig lycklig. För nu vet jag att hon är med mig, även om jag inte kan se henne.
Två starka armar omfamnade mig bakifrån.
-" Är du okej?" Viskade Tom i mitt öra.
-" Nej, jag är mer än okej. Jag är lycklig.."

Fem år senare
-" TACK SÅ MYCKET STOCKHOLM!"
Bandet tackade och gick ut bakom scen, där möttes Bill av en ivrig svarthårig liten pojke.
-" Paaaaappaaaa!"
Pojken slängde sig upp i Bills famn och alla skrattade, förutom Georg som gick fram och kysste sin flickvän Sue och strök henne över magen.
-" Tre månader kvar.."
Han log och kände hur han verkligen längtade efter att bli pappa. Bill var ju så lycklig med Oliver. Men det var inte bara att han ville ha barn som han var med Sue, tvärt om. När han träffade henne ville han inte ens ha barn.
När skrattet lagt sig så hördes en liten vissling bakom Tom.
-" Hey you, hands up and lips over here!"
Adam stod bakom Tom och putade med läpparna. Tom vände sig om och tog förskräckt ett steg bakåt. Men alla visste att Tom egentligen ville gå fram och kyssa Adam. Ingen hade någonsin tro att Tom skulle vara bisexuell, även om han vägrade erkänna att han var de,t så kunde man inte ta miste på att han tyckte om Adam som mer än en vän. Adam hade nästan direkt han träffat Tom gått ifrån sin flickvän och efter det retat Tom på det här viset.
Alla tyckte att det var rätt kul att Tom såg så förskräckt ut och ännu roligare var det den dagen som Tom varit så full att han verkligen hade kysst Adam, men å andra sidan hade han friat till Gustav i samma veva.
Gustav, han hade varken flickvän eller pojkvän, men en en über söt liten hudvalp som han räddat från ett dåligt skött djurhem. Valpen hette Engel och var en bordercollie, som nu hälsade ivrigt på honom.
I det stora hela var det rena cirkusen bakom scen i logen efter varje konsert.
Bill stod bara med Oliver och betraktade alla. Det här var en lycka som han aldrig skulle byta ut.
-" Vad tänker du på gubben min?" Simone kom fram och kysste sin son på kinden.
-" Hur lycklig jag är att ha just er!"
Hon log och satte sig, men Oliver började sprattla och sa med ett fundersamt utttryck:
-" Pappa, du skriver väldigt allvarliga texter, va?"
Bill hade mer än en gång fövånats över Olivers personlighet, han var inte som ett vanligt barn, utan väldigt djup.
-" Jo det gör jag."
-" Vet du! Jag Tycker den andra sången ni sjöng var bäst!"
-" Jasså, men sjung den för mig. Jag minns inte vilken!"
Bill visste mycket väl att det var "Durch den monsun" men Oliver älskade, precis som Bill, att sjunga.
Man kunde riktigt se hur grönögda pojken samlade luft i lungorna innan han började sjunga.
-" Ich muss wurch men sondun, hinter die welt!"
Någonting dök upp innom Bill, en känsla som om han inte kunde förklara. Det var någonting med Olivers ord som gav honom en underlig känsla i hjärtat.
Det var ett minne, han blundade och såg hur Jackies lilla ansikte log mot honom.
Jo, allt skulle verkligen ordna sig för dom.


The end