Poison

-” Bandet Tokio Hotel har tvingats ta paus på grund av oroligheterna kring tvillingarna Kaulitz. Enligt källor så har tvillingarna fått hot brev i form av mejl och brev levererade framför dörren. Hot breven som tidigare bara stärkt säkerheten har nu blivit dödshot och efter gårdagens skottlossning utanför en av deras konserter- tvingas bandet ta allvarliga åtgärder.....”

Han log, det här var precis vad han ville, deras rädsla var stimulerande. Efter många år av skickligt planerande så visste han att det här var det han behövde, innan han gick vidare så skulle han ha gjort det här. Han kände inget för det han gjorde, först mordet på skådespelerskan Lee Anne Jacksson och sedan början på hans lilla imperium fullt av knark och prostitution. Inget eller ingen kom i hans väg, alla som försökte kunde han knäcka mellan tummen och pekfingret. Frågan var fortfarande: varför?? För att han fortfarande inte fann någon stimulans i livet, med andra ord så var han uttråkad.

 

-”... David Jost har hittills vägrat kommentera händelsen...”

 

David Jost blundade och drog handen genom sina mörkbruna korta lockar. Han suckade och stängde av TV:n, när han såg upp och mötte de fyra pojkar han känt i vad som kändes en evighet.

-” Jag vet vad ni sa, och jag vägrar låta er uppträda förrän det har lugnat sig.” Tjugoårige Bill Kaulitz såg lugn ut, de svarta och vita dreadlocksen hängde i vägen för de svartmålade ögonen och han borstade irriterat bort dem.

-” Nej lyssna, vi har precis släppt vårt album! Vi kan höja säkerheten eller någonting! Jag och Tom har pratat om det här och vi kan inte svika våra fans nu!” Tvilling brodern Tom nickade och rättade till pannbandet som han hade runt sina cornrows innan han stoppade in handen i den ena fickan på sina allt förstora jeans.

-” Jag ska se vad jag kan göra...” David suckade och lämnade killarna åt sina tankar. Vad ingen kunde se var att Tom såg skräckslaget på sin tvilling innan han tog hans hand, vad ingen förstod var att båda var rädda bortom de andras syn. Men de kunde inte ta paus nu, det var deras skyldighet.

 

-” … Enligt tidningen Dagens Blad så misstänker man att en liga ligger bakom det här, precis som med Miss Anne Jacksson.”

 

Han log och slog av nyheterna, med en enkel knapptryckning så kallade han in en av sina bästa. Han visste att den här personen kunde avsluta jobbet och göra det på rätt sätt- snyggt med andra ord.

En lätt knackning på dörren meddelade om att personen nått sitt mål.

-” Kom in...” Sa han silkeslent och dörren öppnades.

-” Ni ville något.” Han log, som vanligt så hade personen bara ett linne och ett par shorts men en massa bälten fyllda av olika vapen. Han visste att vapen var helt onödiga för personen framför honom, vapnen var mest för att skrämmas och i vissa fall användas. Personen skulle enkelt kunnat plocka honom direkt men tackvare att han sett till personens uppväxt så hade han inte bara hjälpt ett barn i knipa, utan även försett sig själv med säkert ett av världens dödligaste vapen.

-” Jag vill leka...” Personen drog på läpparna och nickade.

-” Med vem? Och hur?” Han knäckte sina fingrar och log.

-” Jag vill leka en lek på liv och död med tvillingarna Kaulitz...”

 

-” Jag har pratat med ledningen, och vill ni så gärna uppträda så kan vi inte hindra er.” Killarna nickade stumt, Bill hade halvt hoppats att dom skulle fortsätta få ett nej. Han var rädd, riktigt rädd men inte för sin egen skull utan för Toms. Tom var precis likadan men han var rädd för Bills skull, kanske just därför så var de inte oroliga för dom själva eftersom dom visste att dom var oroliga för varann.

-” Men det finns ett villkor: ni kommer att ha undercover agenter med er hela tiden.” Tom började säga något men Bill tog ett hårdare tag om hans arm och nickade åt David att fortsätta.

-” Den första är Liam 25, han har gått en specialist utbildning för agenter sen han var 18 och gick ut med högsta betyg. Han kommer att föreställa er barndomsvän men främst hålla sig till Bill.” David rensade lite grann bland sina papper och såg det han misstänkte ha glömt.

-” Självklart så kommer ni att vara beskyddade av hela hennes crew bestående av två killar till. De kommer dessvärre bara att hålla er under uppsikt och inte vara lika nära.” Bill såg på Tom som såg på David.

-” Vem är hon?” David såg förvirrat på pojkarna, tankspritt gick han igenom vad han sagt och inte. Då slog det honom.

-” Aha förlåt, jag är lite borta. Hon som kommer vara nära dig Tom, vi har satt henne som din flickvän och ja, lite ömhet kommer du att få visa. Hon är även ledare för den lilla gruppen av special agenter. Liam och de andra har hon utbildat själv inom vissa områden. Hon...” David såg ut som om han inte trodde sina ögon när han läste igenom anteckningarna, tydligen var detta en otrolig kvinna. Tom blev ledsen, han hade inte hoppats på att få någon medelålders kvinna som troligen var väderbiten. En knackning hördes på dörren och David gick för att öppna.

In kom en ung kille med halvlångt blont hår, gröna ögon som leende granskade killarna framför sig. Bill, Tom, Georg och Gustav däremot såg halvt rädda halvt förundrade på honom. Han hade kängor, militärbyxor och ett vitt linne, men runt bältet satt två pistoler och patroner utan dess like. Trots det så såg han inte direkt skräckinjagande ut.

-” Hej! Det är jag som är Liam! Jag antar att det är du som jag ska ha känt hela mitt liv?” han tog ett steg fram mot Bill och tryckte hans hand. Bill rodnade lite innan agenten fortsatte trycka de andras händer och ställde sig på plats bredvid David.

-” Våran.. Min ledare fick lite problem på vägen upp. Hon..”

-” Är här.” Tom höll andan när källan till den hesa rösten steg in och alla förutom Liam häpnade.

Det var en tjej som kom in, inte en kvinna, troligen yngre än Liam. Hon hade sitt nattsvarta hår uppsatt i en svans, ett ärr löpte från långt bak på kindbenet ner mot kinden. Hon hade, precis som Liam, kängor men svarta byxor, svart linne och ögonen var skickligt svartsminkade. Pistolerna satt i ett bälte runt axlarna och patronerna bredvid. På under armen hade hon en tatuering, liknande Bills ”Freiheit”, men orden bildade ”Poison”. Tom såg upp och mötte hennes djupblå ögon, han kunde känna hur hon granskade honom.

-” Hej, jag vet att det här ar att gå lite fort fram, men jag är din nya flickvän.” Hon log och Tom skrattade, hon var ingen väderbiten 40åring! Hon vände sig om och såg på David innan hon ställde sig i militärstil, Liam gjorde snabbt likadant.

-” Jag vill försäkra er om att dina vänner är i goda händer. Vi i S.A Poison har aldrig misslyckats att skydda någon.” David nickade och agenterna började gå mot dörren när Bill plötsligt utbrast:

-” Vänta, vi vet inte vad du heter.” Ledaren vände sig långsamt om och såg för en sekund ut att blänga på någon osynlig innan hon sa:

-” Angel.”

 

Bill såg på Tom som såg på Bill som sen såg på Georg som såg på Gustav som såg på Bill men sen tillbaka till Georg som sen såg tillbaka på Bill och tillsist såg alla på David.

-” Vad?” David såg på killarna och tyckte att de såg ut som uggleungar. Uggleungen Bill svarade:

-” När ska vi äta?”

 

Bandet träffade Liam ganska snart efter att de kommit ut ur byggnaden, han log och de försökte att le tillbaka, men ärligt så hade de ingen aning om hur de skulle bete sig.

-” Angel är ute på ett uppdrag, så ni kommer att få hänga me mig och de två andra från Poison.”

Bill insåg att han troligen skulle umgås rätt mycket med Liam i framtiden så det ar lika bra att börja lära känna honom.

-” Vad står Poison för?” Även de andras uppmärksamhet riktades mot den unge agenten och han skrattade hjärtligt.

-” Ni ser ut som uggleungar!” David hoppade till och hostade innan han vände sitt röda ansikte bort från församlingen i lobbyn.

-” P.O.I.S.O.N, Prevent crimes, operations, investigations, special spy agents, or national security. Ungefär det vi gör.” Uggleungarna gapade.

-” Angel kom på det själv.” agenten kunde inte låta bli att le hela vägen till tvillingarnas lägenhet, han gillade uggleungar.

 

Bill fumlade med nycklarna när de skulle in i lägenheten, men fann att dörren redan var öppen. Genast kunde han känna hur det drog i hop sig i magen när Liam drog fram sitt vapen och han kände Toms hand söka hans egen. Liam öppnade dörren försiktigt och tecknade åt dom att följa med in, dom såg inte det lilla leende som sakta spreds över hans läppar.

Lamporna tändes och inne i rummet stod två killar, båda såg ut att vara i Georgs ålder och båda hade liknande kläder som Liam. En av killarna hade råttbrunt hår och ögon som såg ut att vara gjorde av aska medan den andre hade mörkbrunt hår och ögon som lös grön blå. Kunde man lyssna på killarnas hjärtan då så kunde man snabbt höra hur hjärtfrekvensen steg. Vad som hände senare var ingen riktigt beredd på.

-” Kevin!” Den brunhåriga killen stoppade lyckligt tillbaka vapnet i höljet innan han hoppade

”Bill-style” fram till Liam och upp i hans famn. Innan någon förstod vad som hände så hade deras läppar smälts samman och Liam lät sina händer dras ner efter den andres bakdel.

Killen me de gråa ögonen såg under med underhållning på medlemmarna i Tokio Hotel när de tappade hakan och såg på paret framför dom.

-” Oj förlåt! Jag glömde att presentera oss!” Efter en lång stund så drog sig Liam tillbaka och log mot Bill som stod närmast.

-” Killen som ser ut som en skabbig råtta heter Nathan och den vackra killen i min famn är Kevin. Min pojkvän.”

-” Finns de en chans att de skulle kunnat missa er lilla föreställning nyss? De kommer vara så less på ert eviga flirtande innan det här är över.” Nathan blängde ilsket på dom och satte sig ner i soffan med en hög papper. Kevin lutade sig närmre killarna och viskade:

-” Han är bara sur för att Liam slog honom i tävlingen om vem som skulle vara eran kompis...”

-”...inte för att är glad i vanliga fall.” La Liam snabbt till innan de såg på varandra och log.

Bill hämtade sig först och såg till att alla satte sig ner innan de började prata.

-” Så, ni vet redan rätt mycket om oss. Men vi vet ju inget om er, ni kanske vill berätta.” Kevin sken upp, under den lilla stund de varit hemma så märkte Bill att han troligen var den som stod för den positiva, lekfulla delen i Poison.

-” Det är inte så mycket att berätta. Vi blev alla handplockade av nån snubbe i kostym och fick sedan börja träna med Angel. Vi fyra har hållit ihop i snart tre år, tre år på Angels födelsedag.” Liam såg oroligt på sin pojkvän och petade honom på axeln.

-” Har inte hon fyllt redan?” Kevin slog honom lätt på axeln och suckade.

-” Med ditt minne är det ju otroligt att du får bära vapen! Hon fyller år i januari, det är bara oktober än!” Liam log och placerade ömt sina läppar över sin pojkväns och viskade:

-” Det är just därför jag har dig.” Bandet hade återhämtat sig från alla de chockar de fått på en dag och Bill såg på paret, det syntes att det dom hade var något speciellt. Han suckade och kände hur det stack lite i hjärtat när han tänkte på det där speciella han så länge längtat efter. Han såg upp på paret en gång till och fann dom så söta att han frågade:

-” Blev ni tillsammans under träningen?” Liam drog sig tillbaka och fann Kevins hand innan han svarade.

-” Nej, vi har varit tillsammans i snart fem år.” agenten sökte ömt sin pojkväns blick som nickade.

-” Det finns en viss gräns, man får inte gör hur många uppdrag som helst inom Poison. Överlever vi ett visst antal uppdrag så blir vi pensionerade eller får en annan tjänst som är betydligt mindre riskfulla. Vi tre har bara två uppdrag kvar, det här och ett till.” Bill nickade för att visa att han förstått, de andra i bandet hade gått in i köket så det var bara han som lyssnade.

-” Efter nästa uppdrag så planerar vi att jobba inom FBI eller som utredare, vi har haft nog med spänning för ett helt liv.” Bill kunde se hur paret utbytte blickar och hur Kevin rodnade djupt, han log och frågade:

-” Vad?” Bill skrattade lätt när han såg hur Kevins kinder fick en ännu rödare nyans och Liam skrattade han också innan han sa:

-” Efter vårt sista uppdrag så planerar jag att gå ned på ett knä och fråga om herr tomat vill gifta sig med mig.” Sångaren kände hur han sprack upp i ett leende, även om han inte känt dom länge så tyckte han ändå att det var roligt för deras skull. Särskilt när han såg hur Kevin skruvade på sig i Liams knä och viskade något som lät som ”Klart jag vill dumsnut.”

 

-” Hejdå, det var kul att träffas och vi ses säkert imorn.” Georg skakade hand med var och en av agenterna innan han och Gustav gick ut för att sätta sig med sina egna vakter och åka hem.

Under kvällen så hade dom umgåtts allihopa och lärt känna varandra, det visade sig att dom absolut inte skulle behöva oroa sig för stela agenter i svart kostym. Liam och Kevin småflörtade hela tiden, brottades emellanåt och såg till att humöret låg på topp. Nathan var lite mer tillbaka dragen och kom ofta med kommentarer som tvingade de andra till skratt även om det inte alls verkade vara hans mening.

-” Så, hur är Angel egentligen?” självklart var Tom nyfiken på hur hans ”flickvän” skulle vara, det lilla han sett av henne var ju bara hennes utseende, inget han kunde klaga på. Han såg på paret som nu satt bredvid varandra och höll hand, det såg på varandra och sen på Tom.

-” Angel är den bästa ledare man kan tänka sig, hon är rättvis, bestämd men ändå så ser hon till att vi håller humöret uppe när det är som värst. Med tanke på vad hon har gått igenom och hur ung hon är så är hon otrolig.” Toms blick riktades mot Kevin som såg ut att inse en sagt när han slog Liam lätt på bröstet.

-” Vi måste komma på något att ge henne i födelsedagspresent!” Liam grimaserade.

-” Du vet att hon inte gillar presenter!” men pojkvännen var envis.

-” Jo men den här gången är det ju speciellt!”

-” Vad?” utbrast tvillingarna samtidigt och fick genast två blickar på sig.

-” Wow, ni är verkligen tvillingar.” Bill log och Tom tecknade åt dom att svara på deras fråga.

-” Tydligen så tycker idioterna att det är något speciellt med att jag blir arton.” Blickarna riktades mot dörren och där stod hon. Angel.

 

-” Shit!” Liam var först uppe och började gå mot henne, ingen av tvillingarna kunde se vad som hände men snart var även Kevin och Nathan framme hos henne.

-” Vad hände?” Var allt dom hörde innan Angel skrattade.

-” Snälla, ni tror väl inte på allvar att det är mer än en skråma?” Den lilla gruppen skingrades i ett lätt skratt och tvillingarna kunde se vad som hänt. Angels underarm var uppriven, det såg precis ut som om hon slagits mot en katt med väldigt vassa klor.

-” Vad har du gjort?” Toms ögon var stora som tefat och han var sliten mellan att hämta bandage och sprit eller höra historien först. Det verkade som om han inte skulle få något av dem, Angel såg på honom och fräste:

-” Våra uppdrag är sekretessbelagda, vad vi gör eller vad som händer med oss är vår egen hemlighet.” Tom ryggade tillbaka, otrolig? Jo pyttsann.

-” Jag går och lägger mig, ni skulle på någon fotografering imorgon va?” Tvillingarna nickade och hon försvann.

 

-” Inget kan toppa fansens lycka, istället för att ta paus så visar Tokio Hotel vart skåpet ska stå. De kommer inte att ta paus och enligt deras management så har säkerheten skärpts och bandet kommer fortsätta som vanligt...”

 

Han log, det här gick precis som planerat. Han hemliga vapen hade kommit ett steg närmre framgång.

 

-” Hejsan mitt namn är Glücan och gissa vilka som är här idag? TOKIO HOTEL!”

Bill försökte andas lugnt när de leende gick ut till Glücan och satte sig den bänk liknande soffan. Det hade gått två månader sedan Poison tagit över deras säkerhet. Han och Liam kom riktigt bra överens och man kunde lätt tro att de känt varann länge, de var rätt lika ändå.

Tom och Angel var en annan historia, ena dagen så kunde de prata som vanligt och så sa Tom nåt dumt och Angel fräste och gick. Hon var väldigt svår att läsa och pratade inte om sig själv, Bill kunde gissa att det gjorde det svårare för Tom. Tillsist hade ändå David tyckt att de kom nog bra överens för att de skulle kunna tillkännage deras ”förhållande”, något som skulle göras idag.

-” Hejsan och välkommen!” Bill kände hur det hoppade till i magen och de tackade. Han hade aldrig känt så här inför en intervju förut, han hade aldrig varit rädd.

-” Det är roligt att vara här.” Bill tackade sin lyckliga stjärna för att han var skicklig på att dölja vad han kände. Rädsla var inte något man skulle visa i TV. ” Luuuugn....” Försökte han intala sig själv, det fanns ju inget att vara orolig för. Liam och Angel stod precis bakom scen, inget kunde hända då. Eller hur?

-” Så killar ni har haft det ganska jobbigt här ett tag, varför beslutade ni er att inte ta paus?” Bill tyckte nästan att det var löjligt, hon visste lika väl som han, att det grundläggande anledningen inte skulle avslöjas.

-” Vi ville inte svika våra fans och eftersom säkerheten är höjd så är vi inte alls oroliga.” Lögn, lögn, lögn, ekade genom hans huvud. Men fansen svalde det han hade att säga och skrek.

-” Oj oj, jag tror att det uppskattas av era fans! Ni har redan gått igenom nog många intervjuer om era nya utseenden och albumet så vi tänkte göra den här lite mer intressant.” Oh boy, klingade genom ungdomarnas huvuden.

-” Först och främst Bill så skulle vi vilja veta lite om din nya piercing, får vi se den?” Bill glömde allt om att vara rädd och fick kämpa för att inte rodna, istället skrattade han:

-” Jag förlorade ett vad och nej! Jag har ingen större lust att ta av mig tröjan och visa den.” Publiken skrek till Bills nackdel och började med ” Av med tröjan”. Bill skakade bara på huvudet och försökte skratta bort det.

-” Nej nej, nästa fråga!” Intervjuaren hade ett vetande flin på läpparna och fortsatte:

-” Följande frågor är frågor från fans och de vill veta: Georg, har du en tatuering och om inte hur skulle den se ut och varför?” Georg skruvade på sig, han hade inte riktigt funderat på tatueringar tidigare.

-” Ingen aning, jag antar att jag skulle göra som Bill och tatuera in något som betyder något för mig.”

-” Precis, ett porträtt av David Hasselhoff nedanför naveln.” Tom log elakt mot sin vän när publiken bröt ut i skratt.

-” Och Tokio Hotel är tillbaka mina damer och herrar!” Glücan klappade händerna och skrattade innan hon samlade sig för att läsa nästa fråga:

-” Nästa fråga är till Gustav: Berätta något som inte fansen vet och som få känner till.” Gustav såg hjälplös ut där han satt och Bill kände nästan att han ville hjälpa honom... Nästan.

-” Ehm alltså... Jag hade en groda en gång som jag döpte till Charlie.” Ett ”Aww...” spred sig genom publiken.

-” Jag är säker på att ni trivdes bra ihop, nästa fråga går till er alla och ni måste säga olika var och en, okej? Säg tre bra saker om varandra som vänner och grupp. Gustav du först.” Gustav såg inte ut att behöva tänka länge innan han sa:

-” Dom går alltid att lita på, vi har roligt ihop och dom respekterar mig och varandra.”

-” Georg?” Även Georg fick det rätt lätt att komma på saker.

-” Jag vet att dom alltid ser till mig, ingen av oss är långsint och vi är alla riktigt härliga killar.”

-” Tom?” Det började bli lite svårare, Tom tyckte att de andra redan sagt vad han kände.

-” Vi kan skämta med varandra utan att någon tar illa upp, dom är sjukt duktiga på det dom gör och jag känner alltid att jag har deras stöd.” Då var det bara Bill kvar som var en aning irriterad, hur svårt kunde det vara att komma på tre bra saker som de andra inte redan sagt?

-” Vi är alla starka som individer vilket gör oss ännu starkare som band, vi har blivit som syskon och jag vet att jag aldrig skulle klara mig utan dom.” Återigen gick ett ”aww...” genom publiken och Bill visste att han sagt rätt.

-” Ni är så fina killar, vi tar nästa fråga som är till Bill: Vad är det pinsammaste/ värsta som hänt under en konsert?” Bill log medan han tänkte efter, det hade ju hunnit hända rätt mycket ändå.

-” Det absolut värsta måste varit den gången jag stod längst fram på scen och lyckades av misstag slå micken mot läpparna och näsan...” Tom drog micken mot sig och avbröt honom.

-” Det var blod överallt!” Bill skrattade.

-” Det är sant! Jag lyckades spräcka läppen och fick näsblod samtidigt, publiken skrek jättehögt eftersom det såg nog värre ut än vad det var när jag blev ledd av scen. Sen fick stackarna vänta medan jag fick min läpp tejpad och näsan slutade rinna...” Tom avbröt honom igen och skrattade:

-” HELA arenan skrattade när Bill kom ut och hade ett jätte plåster på läppen och min huvtröja!” Bandet skrattade tillsammans med publiken.

-” Förhoppningsvis ligger det ute på youtube, okej näst sista frågan innan vi tar paus. Tom, det sägs att du har flickvän, är det sant?” Tom höll på att säga nej per automatik när han såg Angel stå bakom kulisserna. Hon såg annorlunda ut, håret var utsläppt och plattat över axlarna, ögonen var snyggt sotade. Jeansen var mörkblå och slitna sen hade hon en enkel tight svart t-skirt. Av någon anledning så kände han sig konstig i huvudet. ”Håller jag på bli sjuk?” Tom hade vett nog att inte lyfta handen mot pannan och kolla.

-” Jo det är sant.” Publiken blev helt tyst och några flickor hade helt klart bleknat, tystnades varade inte länge. Publiken skrek, Glücan skrattade och Tom andades ut.

-” Okej om ni vill vara så vänliga att vara tysta, Toms flickvän kommer ut och ansluter sig till oss efter pausen. Så till sista frågan och den går till alla: Vad är den mest irriterande fråga ni någonsin fått?” De behövde inte ens utbyta blickar för att svara unisont:

-” Varför heter ni Tokio Hotel?”

 

-” Glöm inte att ni är ihop okej? Hålla händer, ömma blickar och sånt som hör till!” David såg ut att vara nära en hjärtattack, han hade fullt upp med allt och om det inte vore för att Kevin tvingade honom att sitta ner hade han med all säkerhet svimmat.

-” Vi börjar om 5, 4, 3...” De två kvarstående sekunderna räknades tyst och kameran rullade. Tom stod ute i kulisserna, hand i hand med Angel. Av någon anledning så hoppade magen flera varv och han blev irriterad, han fick inte bli sjuk nu!

-” Här har vi alltså Tom och hans flickvän.” Tom gav Angel en snabb blick innan han la armen om hennes midja och ledde ut henne till resten av bandet på soffan. Bandet flyttade efter lite för att göra plats åt dom. Glücan skakade hand med henne och sa:

-” Välkommen hit.” Angel såg osäkert på Tom och han nickade. Han kände sig konstig, Angel hade ju attityd tidigare, men blicken hon gav honom var frågande och full av osäkerhet. Lite triumferande log han- hon kanske var specialist med vapen men han var specialist inför en publik.

-” Tack!” Tom hade fortfarande sin arm om henne men hon greppade snart efter hans andra hand och höll den mjukt i sin egen.

-” Så du är alltså den som smält Tom Kaulitzs hjärta, jag är väldigt säker på att folk skulle vilja veta mer om dig och ert förhållande.” Tom visste redan vad hon skulle säga, David hade upprepat historien flera gånger den morgonen.

-” Jag har känt Tom sen dom var Devilish, men det var inte förrän dom började jobba med albumet som vi blev ihop. Jag sommarjobbade på Universal i år.” Tom tryckte hennes hand och gjorde som David sagt; gav henne en öm blick.

-” Hon är två år yngre än mig och jag var kompis med hennes brorsa ett tag.” Han visste att det var precis så här han skulle bete sig, även om det kändes en aning smörigt.

-” Då skulle vi vilja veta lite grann om dig, vi kan väl börja med ditt namn.” Glücan riktade micken mot Angel som rodnade, ren underhållning tyckte Tom.

-” Angel, jag flyttade hit från USA när jag var liten och.. eh.. Det är inte så mycket speciellt med mig.” Tom såg på henne, nog var hon speciell alltid.

-” Åh, då kanske du vill berätta lite om Tom, hur är han egentligen? Är han romantisk som Bill eller hård som sten? Jag är säker på att fansen inte har något emot om du berättar?” Tom såg hur Angel rodnade och han var säker på att hon skulle ge med glöd till deras hat- kärleksförhållande.

Han hade rätt.

-” Tom är väldigt speciell. Utåt sett så tror jag att han ses som väldigt laidback, men jag vet inte hur många nätter han har suttit med sin gitarr och spelat tills jag somnat och sedan hållit om mig tills jag vaknat.” Tom lyckades rodna och inte skrika, det där förstörde ju delar av den image han byggt upp. Fast att han skaffat ”flickvän” kanske hade förstört det helt. Men han kunde inte sluta känna sig irriterad, Angel fick honom ju att verka som en smörig pojkbandskille med bakåt slickat hår och halvöppen skjorta.

 

-” Aww, vi visste nog alla att Tom tog ner sin tuffa image för de han höll nära. Det har vi ju många gånger hört om när han pratat om sin tvilling.” Angel blev faktiskt lite förvånad, hon hade lyckats spela sin roll så väl och försökt knäcka Toms image, men tydligen så var den redan knäckt.

-” Bill är fortfarande allt för mig, Angel har bara också kommit med i bilden.” Tom vände sig mot sin tvilling och log snabbt, han föredrog att le mot honom än åt image- förstöraren i hans famn.

-” Oj, jag ser att tiden rinner iväg. Men innan ni går så snälla kan vi få se en kyss?” Tom tittade bak på David som satt i en stol och viftade med en skriv tavla framför ansiktet, han höjde på ögonbrynet åt deras utmattade manager. Angel la försiktigt handen på hans arm och han vände uppmärksamheten mot henne, snabbt böjde han sig ner och snuddade hennes läppar.

Till bådas förskräckelse så buade publiken och Glücan sa:

-” En riktig kyss!” Tom såg hjälplöst på Bill som log djävulsaktigt.” Tack för hjälpen! Jag ska kyssa en tjej med horn och du ler! Tack Bill, tack!” Bill log mer när han kunde gissa vad Tom tänkte.

 

Tom svalde och vände sig mot Angel, något sa honom att hon också var irriterad. Sakta lutade han sig framåt, han kunde känna hennes andning mot han mun. Han särade försiktigt på sina läppar och lät dom tryckas mot hennes, han förvånades av hur mjuka dom var och innan han visste ordet av så hade han slickat dom och fördjupat kyssen.

När han några sekunder senare drog sig bort så hejade publiken och de andra log, men av någon anledning så brydde han sig inte. Han ville ut!

 

-” Tom, det här är mer än onödigt!” Angel höll Toms hand i ett stengrepp medan de gick efter gatan, David hade insisterat på att de skulle gå ut och bli fotograferade av media och nu försökte Tom dra med henne till ett café han sett tidigare.

-” Du får en kaka om du slutar klaga!” Tom började bli riktigt irriterad, dels för att Angel hela tiden försvårade ”förhållandet” genom att vara så kall och dels för att David pressade dom att vara ”sötare” ihop. De hade till och med fått sitt eget smeknamn i media ”Anom”, något som Tom tyckte passade bra eftersom det nästan lät som ”venom” som i gift vilket osökt fick honom att tänka på poison.

-” Om du bjuder på choklad också.” Tom vände sig om så han såg ner på henne och hon suckade innan hon sa:

-” Jag vet att det här inte är lätt, förlåt!” Hon kastade upp händerna och han log. Han kunde se hur något blixtrade en bit ifrån dom och han fick kämpa för att inte stöna av irritation:

-” Stalker, media, journalist eller nåt.” Angel såg minst lika irriterad ut när han böjde sig ner i vad som till synes skulle likna en öm kyss. Sen intervjun för nån vecka sedan så hade det blivit mer och mer kyssar, ändå verkade inte Tom kunna smälta hur otroligt bra hennes läppar verkade passa mot hans egna.

När han kände hur ytterligare an blixt träffade hans näthinnor så la han armarna om hennes midja och drog henne närmare, han kunde känna hur Angel himlade med ögonen. Hon hade keps på sig och ju närmare hon kom, desto mer dolde hon deras ansikten.

-” Ska vi gå in?” Tom hade dragit sig tillbaka och log mot henne, aldrig förr hade han känt sig så smörig. Hon nickade och de gick in.

En kaffe, en choklad och två bullar ställdes fram på bordet och Tom tryckte välbehövligt sin kopp med kaffe mot munnen och fick kämpa mot ett stön av lycka. Angel höjde på ögonbrynet.

-” Du har redan druckit fem koppar kaffe och du har varit vaken i mindre än fyra timmar. Är du typ beroende?” Tom blängde snabbt på henne.

-” Innan jag tänker erkänna om jag är beroende eller inte kan väl du börja med att berätta varför är så jävla kall?” Angel sket för tillfället i att media kunde stå utanför fönstret och blängde på sin ”pojkvän” fullt ut.

-” Tro inte att jag gillar den här situationen mer än du.” Är det nödvändigt att säga att resten av deras fika var under tystnad?

 

-” Du är inte ens arton! Jag kör!” Angel såg ut som om hon planerade att sticka ned honom med bilnycklarna, de hade precis kommit ut ur cafét och ”diskuterade” om vem som skulle köra.

-” Tom, jag har kört sen jag var tretton! Sätt dig!” Tom slöt ögonen och räknade långsamt till tio, han fick ju inte verka arg på henne helt öppet.

-”Lyssna nu sötnos, du är inte över arton och om media får syn på dig bakom ratten så blir det ett himla liv!” Angel blängde på honom innan hon suckade och gav honom nycklarna, för en sekund så var hon säker på att det blixtrade till. Tom suckade och antog att det var media, han lutade sig närmare för att möta henne i en kyss.

Kyssen blev inte riktigt som han tänkt sig.

Angel tog tag i hans jacka och lyckades få honom på andra sidan bilen innan hon skrek:

-” Stanna och rör dig inte!” Tom spärrade upp ögonen när han såg hur hon kastade en kniv mot en äldre man en bit bort.

-” Va fan gör du?” Kniven träffade mannen precis bredvid halsen och Tom kunde se hur en droppe blod fann sin väg ned för hans hals, hur det gick till hade han ingen aning om men helt plötsligt stod Angel med underarmen tryckt mot hans strupe.

-” Vem jobbar du för?” Tom gapade, mannen såg ut att vara över sextio! Försiktigt gick han runt bilen, mot Angel.

-” Tom stanna precis där!” Han tvär stannade och såg på henne, hon var inte mer än tre meter bort.

-” Vem jobbar du för?!” Hon tryckte mannen närmare, men han teg. Hon suckade och tog lös sin kniv innan hon slog med båda händerna på varsin sida om halsen.

-” Lyssna nu ditt äckel, om du inte börjar prata så lovar jag dig att du går en mindre trevlig död till mötes!” Mannen såg på henne och började skruva på sig, ansiktet verkade bli rödare och rödare, näsblod började rinna och en ådra i pannan blev synlig.

-” NÅ?!” Tom hoppade till, han började må illa.

-” James Müller, men han är bara en mellanhand. Jag lovar att jag inte vet mer!” Tårar började formas i mannens ögon när han viskade. Angel fnyste och slog honom på halsen igen men lite högre upp. Hon vände sig om mot Tom innan hon gick och satte sig i passagerar sätet, Tom följde snabbt efter och startade bilen.

 

-” Hur visste du?” De hade inte så långt kvar av sin biltur när Tom äntligen hade hittat sin röst och kunde börja prata. Angel såg ner på sin arm och drog ut något från sin ärm, det såg ut som en liten pil.

-” Vad är det där?” Tom vågade släppa vägen med blicken för att snabbt se på föremålet i hennes hand.

-” En giftpil, fylld med arsenik och ett ämne jag inte är säker på.” Tom greppade ratten hårdare.

-” Berätta.” Han var faktiskt osäker i fall han ville veta hur hon visste om mannen, men nu var det försent att ta tillbaka frågan.

-” Det var ingen blixt som blixtrade utan vara solen som reflekterade när han stoppade pilen full med gift.” Känslan av att vara med i en actionfilm tog över gitarristen och han gillade det inte.

-” Hur visste du att han tänkte skjuta?” När Tom tänkte efter så var det här den mest sansade konversationen de haft, om det berodde på att han var i någon slags chock eller om hon kände för att prata visste han inte.

-” Det visste jag inte, jag fångade pilen just innan den träffade din nacke.” Tom pall nitade och la huvudet mot ratten. Det kändes overkligt, arsenik var dödligt och någon hade skjutit en pil med arsenik mot honom. Någon var ute efter att döda honom.

Bill... Han behövde Bill, han ville hem och kura ihop sig i sin tvillings famn.

- Tom?” En försiktig hand lades på hans arm och han såg upp.

-” Låt mig köra, jag tror att du behöver få tänka en stund.” Tom nickade och utan bråk bytte dom platser, han tänkte inte ens på att Angel faktiskt var riktigt snäll resten av bilresan.

Han tänkte inte heller på att Angels tröja får en mer mörkröd färg efter armen.

 

-” Hej, var är Bill?” frågade Angel Liam när hon och en väldigt tyst Tom kom in i lägenheten.

-” I köket, har det hänt något?” Angel tryckte Toms axel innan hon knuffade honom i riktning mot köket.

Tom gick med tunga steg, det började sjunka in mer och mer att någon ville döda honom. Någon ville döda Bill!Tårar gjorde sig påminda men han brydde sig inte om att torka bort dom när han mötte sin spralliga tvilling i köket. Bill hoppade som vanligt omkring och hade olika kryddor i handen. Det luktade kyckling och ostsås med pasta- något bara Bill kunde göra riktigt bra.

Tom drog in doften och lite av spänningen släppte.

-” Vad har hänt?” Bill hade inte ens hunnit vända sig om när han sa det, men det var så det fungerade.

De visste bara.

-” Jag...” Tom kände hur orden försvann och han såg ner i golvet och Bill kunde gissa vad som plågade hans sinne.

-” Åh Tomi...” Han såg på honom en stund innan han gick fram och drog in honom i sin famn, snart kände han Toms armar börja skaka. Nej, Tom grät inte. Det hade han väldigt svårt för att göra, så istället började underläppen darra. Bara Bill visste att det var Toms egna sätt att visa om han var rädd eller ledsen.

-” Såja. Jag är här.” Han strök tröstande cirklar över ryggen samtidigt som han placerade en öm kyss vid Toms tinning.

Angel stod lutad mot dörröppningen och såg fascinerat på bröderna, hon var inte helt säker men hon gissade att det där var det folk kallade kärlek.

 

-” Är du fullständigt dum i huvudet?” Liam såg hur Angel hävde upp galla i toan för femte gången den kvällen.

-” Du vet att jag inte kan söka vård.” Angel blev yr när hon försökte räta upp sig i det allt för ljusa badrummet och fann sig genast i Liams famn.

-” Du skulle sagt något direkt, du kan dö! Fattar du det?” Liam visste inte vad han skulle göra, han hade undersökt pilen och kommit fram till att ett av ämnena var arsenik. Det fanns ett till lite mindre ämne men han var inte säker på vad det var.

-” Fan Angel...” Under de år som han tränat med Angel så hade han fastnat för henne, redan när hon började träna dom som femtonåring så hade hon sett över dom. Många hade henne att tacka för sina liv, däribland medlemmarna i S.A Poison. Hon och gruppen hade blivit som en familj och en trygghet, skulle hon knäckas nu så skulle allt vara över..

-” Liam jag...” Angel slängde sig över toaletten igen och såg hur lite blod följde med upp den här gången. Hon torkade sig trött med lite papper om munnen innan hon satte sig ner på golvet, svetten trillade ned för hennes panna och hon var blekare än någonsin.

-” Liam, jag är tränad med arsenik. Dosen är för liten för att vara dödlig för mig.” Liam kände hur en klump formades i halsen och han skrattade.

-” Du är en människa av kött och blod Angel, inte ens du kan stå emot arsenik.” Han torkade bort lite av det mörka håret från hennes ansikte och tog försiktigt hennes hand.

-” Jag blev tränad med det, små doser för att göra kroppen van vid det. Det är det andra ämnet jag reagerar på, jag vet bara inte hur starkt det är.” Liam såg ut att vilja gråta, ovissheten bråkade med hans huvud och gjorde det tungt, även om arsenik inte kunde döda henne så kunde det andra ämnet vara nog starkt.

 

-” Shit.” Tom stod i dörröppningen endast iförd mjukisbyxor och ögonen vidgade. Angel såg upp på honom och grimaserade.

-” Du borde gå och sova.” Han skakade på huvudet och såg på Liam som hade mörka ringar under ögonen.

-” Jag kan ta över om du vill.” Liam såg tveksamt på honom och sen på sin ledare som nickade trött.

-” Tack.” han gick tillbaka ut i hallen där Kevin satt vakt, trött kurade han ihop sig i hans famn och försökte sova.

Angel gnydde till och Tom lät sina fötter styra honom över golvet mot henne, han satte sig ner mittemot henne och strök bort håret från den svettiga pannan.

-” Hej... ” Hon såg på honom och nickade, axlarna skakade lätt och Tom kände hur den tidigare tröttheten rann av honom.

-” Hur är det?” Han visste att det var en dum fråga, det var tydligt att hon inte mådde bra så han ändrade sin fråga till:

-” Har du ont?” Han försökte spänna ögonen i henne men hon log bara och sa:

-” Sen när bryr du dig om jag har ont eller inte?” Tom ryggade tillbaka, han hade inte riktigt väntat sig ett sånt svar, men han gav inte upp.

-” Kan jag hjälpa dig?” Angel såg på honom och för en sekund så trodde han att hon skulle le igen, men istället verkade hennes ögonlock bli tyngre och hon mumlade.

-” Du kan inte vara min hjälte Tom...” Av någon anledning så kände han hur en klump formades i halsen när hon sa det, på något sätt kändes det sorgset. Han sträckte fram handen mot hennes men hon drog undan den. Han såg henne i ögonen igen och la märke till hur tungandad hon var, hur hon inte längre att kvar sin lyster i ansiktet och hur hennes kropp spände sig.

-” Angel?” Tom la sin hand på hennes och kände hur kall den var, han såg skrämt upp på henne.

-” Angel!” Hon reagerade inte längre, hon bara andades tungt bara för att sedan sucka tungt och försvinna in i skuggorna.

-” Angel!”

 

Tom skrek till och skakade om hennes axlar, snabbt la han fingrarna mot hennes puls och bad tyst om att han skulle hitta den.

-” Helvete! Kom igen Angel!” När han inte hittade den så la han ner henne på golvet och lät instinkten ta över. Med darrande händer så la han båda mot hennes bröstkorg och började trycka.

-” Snälla, du kan inte... Vakna!” Han räknade till trettio innan han la sig bredvid hennes mun och kollade pulsen samtidigt som han kände om andningen fanns. När han inte fick något positivt från något av dom så tryckte han sina läppar mot hennes och blåste, han upprepade hela proceduren säkert sju gånger innan han skrek och sjönk ihop, tårarna förstörde hans syn.

-” Du kan inte... du får inte... Jag tillåter det inte... det går inte!” viskade han om och om igen innan han blev arg. Han skulle inte behöva vara med om det här, han skulle inte vara ansvarig för hennes död!

Han skrek igen och slog med knytnäven hårt på hennes bröst flera gånger, men inget hände.

-” Angel?” Kevin och Liam hade anlänt till dörröppningen och såg med skräck hur deras ledare låg livlös på golvet. Båda var tränade att reagera i en situation när en person var livlös, men när personen var Angel så frös dom båda.

-” KOM.IGEN!” Tom skrek och visste att han troligen väckt hela lägenheten och mycket riktigt så anslöt sig snart en yrvaken Bill till dom. Han bleknade och följde sin brors rörelser när han försökte väcka ledaren till liv.

Liam var den som vaknade till först och begav sig ut till Angels rum, när han kom tillbaka var det med en spruta i handen. Han satte sig med Tom på golvet och satte nålen mot hennes hals, händerna darrade och han fann det svårt att stick rätt. Ett par andra händer lades över hans egna och han såg upp och fann Kevin. Han nickade och försiktigt så sprutade han in innehållet i Angels blod.

-” Ge inte upp.”viskade Kevin till Tom som nickade och fortsatte HLR.

En hostning ringde i deras öron och lättade deras sinne.

 

Rummet var tyst, månen var allt som gav ljus och tillät skuggor att formas och lät även tankar formas. Tom satt helt tyst vid sidan av sängen, de andra hade sedan länge gått tillbaka till sömnen eller i Liams fall, vakten. Hans tankar vandrade ideligen tillbaka på det som hade hänt bara några timmar tidigare, hur han själv reagerat när Angel nästan dött. Hur han än försökte så kunde han inte komma på vad han kände för henne, han tyckte inte om henne tidvis men ibland så var hon nästan som en vän. Hur som helst så kunde han inte förstå varför han blivit så rädd, självklart skulle man bli rädd om man såg någon dö framför sina ögon, men det var känslan av att bli övergiven som han inte kunde bli kvitt.

-” Hej...” Han kände hur handen han höll i kramade hans egen och han såg upp, Angel hade vaknat. Hon såg på honom med hyfsat klara ögon men allt han kunde göra var att blänga tillbaka på henne.

-” Vad?” Han ville krama henne och be henne aldrig lämna honom igen, men det kunde han inte. Hon var inte ens hans vän.

-” Du tog min pil.” han kunde se hur hon höjde på ögonbrynen och han såg ner på deras ihop flätade händer.

-” Jag måste se till att inget händer dig...” men Tom grymtade bara:

-” Inte till vilket pris som helst... Jag vill inte att du försvinner...”

-” Tack.” Tom såg förvånat på henne och sen insåg han vad han hade sagt och reste sig sakta.

-” Jag är trött, eh.. Vi syns senare..” Hon nickade och han gick ut med så lite som en blick över axeln.

 

-” Fan, fan, FAN!” Bill vankade av och an i rummet, resterande medlemmar satt i soffan och såg irriterade och ledsna ut, sångaren var den som tog det här slaget hårdast.

Två veckor efter Angels tillfrisknande så hade låten som de hade tänkt släppa som ytterligare en singel efter nyår hade läkt ut.

-” Hur fan kunde det här hända?” Tom reste sig upp och försökte lägga armen om sin brors axlar, men Bill vad för upptagen med att försöka andas ordentligt så han skakade bara av sig armen och backade undan.

-” Det letas fortfarande efter den skyldige, men hit..” David avbröts när dörren öppnades och tre män i kostym tillsammans med S.A Poison kom in. Angel såg allvarlig ut och de andra verkade titta på allt förutom någon i ögonen.

-” De är närmare.” Agenterna hade sina uniformer på sig och Angel såg ut att vara färdig att nita någon. Det var då dom upptäckte att Liam saknades.

-” Vad har hänt?” Kevin såg ner i golvet, hans händer skakade och knöts snart. En av männen i kostym svarade buttert.

-” Bröderna Kaulitz, ni kommer behöva hitta ett nytt hem för ett tag. När agent Liam Kirk öppnade dörren så exploderade det efter en lina runt väggarna i er lägenhet. Dörren sprängdes också.”

Bill vågade knappt se på Kevin, rädd för att han skulle få sina misstankar bekräftade.

-” Liam?” Kevin rätade upp sig och såg argt på kostym männen innan han med ilskna steg lämnade rummet.

-” Tack vare att han var snabbtänkt så fick han bara lätta brännskador på armarna, inget allvarligt.” Bill andades ut, bara för att sedan glömma att andas. Tvillingarna såg först på varandra, en konversation utan ord tycktes äga rum och båda insåg att de kunde bli problem.

-” Var ska vi bo?”

-” Vi föreslår att vi antingen delar på er alla och ni får bo med var och en av S. A...” Männen tystnade när Tom hastigt ställde sig upp.

-” Jag är där min bror är.” Bills hjärta lättade lite.

-” Mr. Kaulitz ni förstår säkert att det är för ert eget bästa.” Men Tom var envis.

-” Ni delar inte på oss.” Angel fick hålla tillbaka ett triumferande leende, hon gillade verkligen inte männen i kostym och deras försök att göra dem svagare än va de redan var. Sen log hon också varmt åt Tom som alltid verkade så dryg och fjantig med sin fake image, när han bara behövde prata om Bill för att falskheten skulle ersättas med en beskyddande, varm personlighet. Om han visade den sidan med vilje eller inte var hon inte riktigt säker på, men det gav henne ändå ett slags hopp om att han inte var helt blåst.( enligt henne)

-” Vilket leder oss till det omdiskuterade alternativ två. Hela bandet får bo i ett av Poisons skyddshus. Ett helt vanligt hus men med säkerheten bättre än ett fängelse.” Bill tyckte att det lät som om mannen försökte få dom att välja semesterboende, han höjde karaktäristiskt på ögonbrynet.

-” Jag tror att det blir bra...” En av männen skruvade på sig.

-” Det är en sak till..” Bill blundade, skulle inte något ont följas med något gott?

-” Anledningen till att er låt läkte ut. Peter Hoffman har haft inbrott.” Det var ändå någon slags lättnat som gick genom genom rummet, låten kändes som ett lite mindre problem. Och det kunde ju varit värre, eller hur?

Gustav hade nästan andats ut när han fick ögonkontakt med en av männen, han kunde se hur han försökte slita sig därifrån och sättet han gned sina hände gav honom en känsla.

-” Vad är det ni inte berättar?” Männen var tystna, hela rummet blev tyst och det enda som hördes var de övriga anställdas arbete utanför rummet. Snart hördes också ett irriterat andetag, som om någon samlade luft i sina lungor.

-” Det är Peter Hoffman...” Angel vände sig om och såg på Nathan, han såg så liten ut där han stod och hon förstod att han inte ville avsluta sin mening.

-” Han är död.” sa hon och istället för att vänta på deras bleka och svaga reaktioner så vände hon på klacken och gick. Hon visste hur det kändes att förlora någon och hon behövde inte se de igen.

 

-” David. Är du okej?” Davids ansikte hade förlorat all sin färg och bandet stod som förstenade. Men en efter en började dom nu vakna till liv, Bill kunde se hur David skakade där han satt.

-” Bill kan du ta hit lite vatten.” Bill nickade och gjorde som dom sa och satte sig sen framför David och la försiktigt sina händer över hans. Han visste att de två männen stått varandra nära och han tyckte själv att det kändes hemskt att Peter var borta, men av någon anledning så började han känna att det här var allvar! Han kunde inte bryta samman och gråta, utan han var tvungen att hålla sig samman. Både för sin och alla andras skull, resten av bandet verkade vara inne på samma bana.

-” David, vi är väldigt ledsna...” David nickade bara och var tacksam över hur fina killarna var. Tom och Georg la varsin arm om honom och Gustav anslöt sig till Bill på golvet. De tryckte sig närmare och så satt han.

I deras famn.

 

-” Så här är det...” Huset var stort och påminde lite om ett hotell, stora fönster, blommor och moderna möbler. Kevin visade dom runt i huset och dom gapade, ingen hade trott att de skulle hamna i en lyxvilla utan mest troligt i någon liten stuga mitt ute i ingenstans. Var och en fick varsitt rum i källaren eftersom där var det allra svårast att ta sig in och lämnades sedan att packa upp.

 

-” Låt mig göra det där.” Kevin satte sig på mittemot Liam och tog hans brännskadade arm i sina händer, försiktigt smorde han på en örtsalva innan han lindade om det med ett bandage. Månskenet sken över dem, rummet lystes upp på ett sätt som kändes mystiskt men det var inte inte mystisk som låg i rummet.

Allt gjordes i tystnad och när Kevin var klar så lät han bara sina händer knytas samman med sin pojkväns, blickarna möttes och både kunde se vilken känsla de bar på.

Rädsla.

De kunde gissa vad som var på väg och fruktade för varandra.

 

Dagarna gick, Tokio Hotel höll konserter, var på intervjuer och höll sina fans nära, men tvingades tillbaka till huset så fort som möjligt efter flera olika manövrer. Men i övrigt hände det inget, efter Peters begravning så hade bara en liten incident med en bilsprängning ägt rum- ingen kom till skada. Så man kan väl säga att den här dagen var som alla andra.

 

 

Doften av pizza förföljde Tom när han gick mot övervåningen med tallriken i handen, Angel hade inte ätit något eftersom hon hade haft så fullt upp med något så han hade bestämt sig för att ge maten till henne. De hade knappt bråkat de senaste dagarna och de gav honom en smula hopp om att hon kanske skulle släppa in honom på sitt rum utan att slå in något värdefullt på honom.

Han tänkte sig inte för utan öppnade bara trädörren och gick in, först såg han ingenting sen såg han henne. Angel satt i sned profil mot honom iförd en enkel t-skirt och ett par svarta shorts, hon satt hukad över något som liknade ett album och i skenet av solnedgången så fastnade de ord han hade att säga. Det var första gången han verkligen tog in hennes utseende, hur huden glimmade och hur de svarta håret föll så lätt över hennes axlar. Han kunde se hur hennes hand drogs efter vad som såg ut som ett foto och han följde sedan hennes ansikte med blicken. Hon såg sorgsen ut och han insåg att han kanske inte borde vara där, försiktigt backade han ut och var nästan lättat när han kom ut.

Hjärtat bankade fortfarande obarmhärtigt hårt i bröstet och han bleknade.

 

-” Vad är det?” Bill satt med något som liknade en chokladbit och Liam såg på honom.

-” Jag vet inte, det låg på bordet i morse med mitt namn på den.” Agenten nickade och såg på lappen där det stod ”Bill” med klara röda bokstäver och en massa röda hjärtan omringade namnet, ytterligare en grej från deras fans.

-” Varför ser du så förvånad ut?” Bill grimaserade och tog ytterligare en bit choklad i munnen, han försökte känna vad den smakade som.

-” Den smakar konstigt!” Liam tog upp papperet och log.

-” Kan bero på att den är från Turkiet, choklad smakar ibland lite olika beroende på vars dom kommer ifrån.” Bill såg ut som om han tänkte säga ”aha” men stoppade istället mer choklad i munnen och bestämde sig för att han tyckte om den även om den smakade underligt.

-”Så, tio minuter till minipremiären av eran nya video, hur känns det?” Bill log och bet av ytterligare en bit. Han och Liam satt i en soffa precis framför en jättestor TV där bandet skulle få se sin nya musikvideo för första gången.

-” Lite nervöst, men jag har en känsla av att den kommer bli riktigt bra!” Konversationen fortsatte några minuter till innan Tom dök upp tillsammans med Angel. Underhållande nog så såg Tom ut att vilja spricka av ilska och Angel av allvar.

-” Det är musik, inte någons liv!” Tom blängde på henne igen och Bill kunde bara gissa vad dom pratade om. Tom hade visat henne någon musikvideo som han gillade, självklart någon rap låt med halvnakna tjejer i och även om låten var rätt fin så förstörde videon allt.

-” Det är äckligt.” Och Bill svor på att han kunde se hur rök sprutade ut genom Toms öron, han skrattade. Tom blängde på honom och skulle precis säga något när Gustav, Georg och David kom in i rummet, David hade en skiva i handen och ett leende större än.. Ja, stort.

-” Så killar, är ni beredda?” Ett instämmande mummel gick genom rummet och David tryckte på play.

” Gatan var helt tom, dimma drog lätt fram över den mörka asfalten. En hand greppade sin trumpinne och lyfte den några centimeter, takter ekade genom gatan. Strängar kalla som is greppades av två olika händer och ljudet av ett klingande samspel fyllde upp trummandets eko. Ett par rosa läppar lät luften sippra mellan dom och ångan blev synlig i det kalla mörkret. Luften drogs in i lungorna igen och stämman kompletterade de tidigare ljuden med ord:

-” You see what you wanna see,

As you dust me of your shoulder.”

 

Resultatet var svårt att beskriva, David såg spänt på bandet när den sista tonen tonat ut.

-” Så?” Bill stirrade fortfarande på den blanka skärmen och gissade att de andra gjorde och kände likadant. För en gångs skull så kände han att orden svek honom men han bestämde sig för att göra ett försök ändå.

-” Det blev... Betydligt bättre än vad jag vågat hoppas.” David skrattade och alla släppte ut de andetag som de gemensamt hållit och snart var diskussionerna i full gång. Även Liam var mer än imponerad och deltog glatt i deras samtal, men Angel satt tyst. Tom vände sig lite osäkert mot henne, deras tidigare dispyt fortfarande klar i hans minne.

-” Så?” Hon såg på honom och han fingrade på kanten av hans tröja, återigen så fastnade han i sina egna tankar. Varför var han nervös över vad hon tyckte? Deras ”vänskap” existerade ju mer eller mindre inte. Men av någon anledning så hoppade det lite i magen när hon sa:

-” Den är riktigt bra, det var bara riktigt länge sen jag lyssnade på bra musik.” Tom såg misstroget på henne. För några veckor sen så var det tydligen första gången hon åt pizza och nu sa hon att det var länge sen hon lyssnade på musik. Vad var hon för människa egentligen? Hans tidigare känslor var helt glömda.

-” Seriöst? Dina föräldrar har ju förstört dig totalt om du knappt lyssnar på musik!” Angel blängde på honom och reste sig upp. Tom insåg att ytterligare en gång hade han sagt helt fel sak utan att tänka efter och suckade.

-” Idiot..” Tom såg hur hon slängde igen dörren och visste med ens att han fick sin förtjänta del av blickar från de andra.

 

-” David, vi rockade! Vi ÄGDE!” Bill kunde knappt tro vad han varit med om för bara några minuter sen. En liten konsert i Berlin hade förvandlats till en av de bästa kvällarna i Tokio Hotels historia, fansen hade skrikit och bandets professionalitet hade legat på hög nivå.

-” Jag kan knappt fatta det!” resten av bandet och deras agenter log mot varandra när Bill dansade runt i rummet, han förtjänade den kvällen av lycka- hans röst hade garanterat gett honom ett namn i rockhistorien den kvällen. Han fortsatte studsa omkring i rummet och Tom visste att efter bara några minuter så skulle adrenalinkicken svalna och han skulle få en väldigt trött Bill på halsen. Han satte sig i soffan och bara väntade, de andra visste också vad han gjorde och ett lätt fnitter spred sig mellan Kevin och Gustav, som blivit väldigt bra vänner.

Tom kände hur det plötsligt blev lite tyngre bredvid honom i soffan och snart kände han en varm hand läggas över hans mage, han log och drog Bill närmare så de satt inklämda i hörnet av soffan. Bill gäspade och frös lite, adrenalin var verkligen härligt så länge det varade, men när det la sig så kom tröttheten och hans tidigare väldigt varma kropp blev kall.

-” Upp och hoppa killar! Ni har M&G sen ska ni ut och signera. Bill ta på dig en tröja.” Bill stönade och Tom flinade elakt, Bill hatade när folk störde honom från hans lilla ”vilostund” efter konserter. Men Toms leende rann av honom när Angel äntrade rummet och han minns vems ”flickvän” hon var.

Efter en liten knackning på dörren så hade Bill hoppat upp och dragit på sig en tröja och Angel placerats i Toms famn när han ställde sig upp. Gustav släppte in tre flickor till att börja med, David hade sagt att det var en tjej som vunnit ett ensamt möte med dom efter dom andra.

In klev två blondiner och en brunett, en av blondinerna hade försökt tupera sitt hår som Bill hade tidigare och brunetten hade långa dreadlocks. Bill misstänkte att Tom fortfarande saknade dom lite.

-” Åh gud!” Den otuperade tjejen såg nästan besviket på Angel där hon stod i gitarristens famn, men brunetten såg istället bara glad ut och sa:

-” Hi, I'm Jenica from Florida.” Killarna tog hand och pratade lite om Florida och fick sedan prata lite med de andra två som båda var från Berlin, Alice och Jenni. Det gick riktigt bra, Tom lyckades spela sin roll väldigt väl som omhändertagande pojkvän, men Angel krånglade. Av någon anledning så tillät hon inte att han drog sina händer efter hennes rygg- inte ner mot rumpan men bara ömt smekande, däremot så tog hon egna initiativ till kyssar.

-” Låt bli!” viskade hon hårt i hans öra efter att han dragit med handen lågt efter hennes axlar.

Tom såg lite konfunderat på henne men fortsatte konversera med flickorna.

 

-” Okej tjejer, vi har en kvar och en signering och killarna är trötta. Säg hejdå.” I vanliga fall så skulle Bill tyckt att en kvart var för lite att umgås med fans, men han var alldeles slut. Han ville bara hem och få lägga sig i soffan och slötitta på något program som Tom ville se och kanske till och med övertala Tom att massera honom. Han suckade och förberedde sig för nästa tjej..

Hela bandet drog efter andan när hon klev in, ett pyttelitet barn låg tryggt i hennes famn. Tom var säker på att han kände igen henne, ansiktet fick honom att tänka på Amy Lee och ögonen såg ut att lysa. Av någon anledning så kunde han höra Angel dra efter andan när hon stack fram bakom honom och han vände sig mot henne. ”Vad?” mimade han men hon såg bortom henne mot flickan.

Flickan såg överlycklig ut och Bill kramade om henne, hon gick sedan vidare till Gustav och sen Georg. Det var när hon skulle omfamnas av Tom som problemen började, han kramade henne bara lätt eftersom hon fortfarande hade barnet i famnen men hon drog med händerna efter hans underarmar.

-” Dom här känner jag igen.” Hon log flirtigt och Tom såg oförstående på henne.

Precis som med de tidigare tjejerna så pratades det mycket, hon pratade glatt med Bill och de andra men Tom var fullt upptagen med Angel.

-” Vad?” Tom höll ett lätt tag om hennes överarmar medan han försökte få ögonkontakt med henne.

-” Jag gillar henne inte.” Han himlade med ögonen.

-” Du glömmer att du inte gillar någon.” Angel blängde på honom, han visste att han än en gång sa för mycket men hon irriterade honom med sin kyla. HON var alltid den som fick honom att tvivla på bra saker i världen, något som han inte alls gillade.

-” Hon har ett barn, vad tror du hon kan göra?” precis då så skrattade flickan och tittade bort mot Tom, hon log och vinkade. Han höjde handen lite tafatt tillbaka men riktade sin uppmärksamhet mot sin ”flickvän”.

-” Ser du inte hur hon tittar på dig?” det fick faktiskt Tom att le och han log nästan lite hånfullt när han sa:

-” Jag trodde inte att du skulle bli sotis.”

När Tom vände tillbaka mot bandet så var det med ett rött handmärke över den högra kinden.

 

-” Snälla kan jag få ta en bild på er?” Flickan som de lärt känna som Laura hoppade glatt med sitt barn i famnen, som började gny lite men inte mer än det. Bandet nickade och hon såg ut att kämpa för att inte skrika.

-” Tom, kan du hålla Simone?” Tvillingarna såg på varandra, det var faktiskt lite läskigt att barnet hette samma sak som deras egen mamma. Men Tom nickade och tog försiktigt emot barnet i sin famn, han kunde se Angel studera honom i ögonvrån och av någon anledning så kände han stolthet i bröstet. Han ville bevisa för henne att han kunde! Varför kunde han inte riktigt svara på.

Laura log från öra till öra och började gräva i sina fickor efter kameran.

-” Helvete...” Bill fick slita blicken från den bedårande och underhållande blicken från Tom med ett barn i sin famn och såg på mamman.

-” Vad?”

-” Jag har glömt min kamera i fickan ute hallen! Tom, håll din dotter medan jag hämtar den!” Hon var ute genom dörren lika fort som Toms ansikte tappat all färg.

 

-” Sa hon?...min?” Tom såg blekt på Bill som nickade stumt. Av någon anledning så kände Tom att han behövde titta på Angel så han vände sig om. Hon hade munnen vidöppen och ansiktet verkade innehålla samma förvirring som hos alla de andra. Tom såg ner på flickan i sin famn, hon var inte lik honom alls. Eller kanske de bruna ögonen och det ljusa håret, men hon kunde väl inte? Han kände ju igen Laura och han kunde inte förklara varför, men av DEN anledningen? Nej...

Något slog i dörren och det lät som om någon tryckte på en fjärrkontroll, men Tom var för inne i sig själv för att tänka på det.

-” Tom?” Han såg upp och mötte Angel precis framför honom, han mådde nästan illa när han såg på henne. Hon såg inte arg eller sur ut, hon såg bara ut att vara väldigt besviken.

-” Angel jag..” Han sträckte ut ena handen efter hennes axel, men hon skakade bort den.

-” Det är okej, det mellan oss är ju inte på riktigt!” det stack till lite i magen, han önskade nästan att hon skulle ta tillbaka de orden.

-” Hon kan inte vara min...” Tom såg ner på Simone igen, hur gammal kunde hon vara? Han hade helt säkert inte haft sex med någon sen de började jobba på albumet och hon kunde inte blivit så här stor på bara några månader. Simone skrattade lätt och han var säker på att det var hennes sätt att säga ” april april!”, självklart var det ingen annan som skrattade.

-” Bill, hon kan inte vara min.” Bill nickade, men det var inte han som reagerade på vad Tom sagt.

-” Tom, är hon din måste du ta ansvar för henne.” Angel såg bestämt på honom och ju mer Tom tänkte på det så kunde han inte komma fram till hur det skulle kunna vara hans. Laura var väldigt ung och om Simone var ett år eller mindre så var hon betydligt yngre när hjon blev gravid. Han försökte känna det logiska i det hela och den enda anledningen till att han inte skulle haft sex med henne då, vore att hon skulle vara ungefär tre år yngre än han och han gick tidigare bara för äldre tjejer.

-” Nej, hon är inte min.” Angel blängde på honom.

-” Hur vet du det?”

-” Eftersom jag har levt i celibat när vi jobbade med albumet och för att innan dess gick jag bara för äldre tjejer!” Han kunde höra hur rummet suckade åt honom, hans förklaring höll inte.

-” Det här är ett barn Tom, inget du kan göra ogjort.”

-” När kan man göra något ogjort?” sa han utan att tänka efter och han visste att Angel gav honom en av hennes välkända mördarblickar.

 

Simone började sprattla och Tom fick ändra hållning för att hon skulle stanna kvar, men det var något som inte stämde. Han drog försiktigt upp hennes tröja lite, hon hade ett svart bälte spänt runt magen.

-” Är det här normalt?” frågade han Angel so stod närmast och lutade sig fram så att hon skulle se bättre. Han hann inte ens reagera innan Angel hade flickan i sin famn och undersökte bältet.

-” Helvete!” Angel tryckte flickan närmre innan hon började springa.

-” Angel?” Tom såg hastigt på de andra innan de följde efter, bakdörren helt fri från fans. Ljuset stack honom i ögonen och han kisade, Angel sprang bort mot en kulle som ledde rakt mot ett stup.

-” Angel!” Han lät benen gå på instinkt och följde efter, han hörde hur dörren slog igen bakom honom och han visste att de andra följde efter honom. Angel rundade precis kullen när Tom tvärstannade.

Känslan av skräck fyllde honom när han såg elden flamma framför hans ögon, smällen ringde fortfarande i hans öron, värme spred sig runt honom och han kunde se Bill någonstans bredvid honom. Han förstod att de andra inte var långt bakom honom.

 

Det fanns ingen förklaring till vad som hade hänt, det fanns inget vettigt i det hela. Han hade fått barnet av Laura och sen hade Angel sprungit ut med henne och exploderat.

Angel.

Han flämtade, hon kunde väl inte? Skulle han gå fram och se efter?

Men skulle han verkligen klara att se henne i småbitar? När hon kunde ligga skadad... Herregud, han ville verkligen inte att det skulle hända henne något.

Det flammade till igen och han återvände till verkligheten, han tog ett försiktigt steg framåt och skrek:

-” ANGEL!” Han hörde snart Nathans stämma bakom sig och förstod att han också hämtat sig från det han sett.

Tom tog ytterligare ett steg framåt, försiktigt så rörde benen sig fortare och fortare och snart gick han i lugn takt.

-” Angel!” Bakom honom kunde han höra polisbilar och han såg hur agenterna rusade förbi honom, men allt han riktigt uppfattade var känslan av tårar som stockade sig i halsen. Rädslan över vad han kunde få se gjorde nästan så att han stannade, om Angel var borta... Då hade hon riskerat sitt liv för honom för andra gången. Han insåg att han skulle ha lyssnat på henne och inte blivit sur.

-” Åh gud...” det värkte i bröstet när han insåg att hon troligen trodde att han var sur på henne.

Han kom över kullen och allt han såg var agenterna hukade över barnet och Angels jacka, ryggen var bort bränd.

-”Nej...nej.. nej..” Tom kände Bills hand på sin axel och han hickade till för att inte låta tårarna falla.

-” Hon är borta...” viskade han, han var inte riktigt säker på om Bill hörde eller inte men det var nog illa att han hörde det själv. Han kände sig bedövad, han ville intala sig själv att det bara var en dröm, att sånt här inte hände i verkligheten. Det borde inte ens hända i verkligheten.

-” Vi måste gå...” Tom blev nästan arg när han hörde det, han ville inte gå. Han var rädd att om han vände bort blicken så skulle han få möta sanningen. Handen på hans axel drog lite i honom och han brusade upp.

-” Nej, släpp mig! Hon... Ho- hon är ju.. Hon... är...” Tom började göra motstånd men hade ingen chans och tvingades att vände sig bort. Han ville slåss, han ville skrika och han ville vakna, men i stället möttes han av två djupblå ögon. Inte Bill.

-” Precis här.” Angel log svagt när hon såg förvirringen i Toms ögon, försiktigt så knäppte hon honom på näsan och la handen mot hans kind.

-” Jag är här, jag lyckades få bomben över klippan. Det var bara träden som tog eld...” Tom skakade på huvudet, det här var egentligen en sjuk dröm, eller hur? Han hade somnat efter konserten och drömt allt det här! Barnet var inte hans och Angel hade inte exploderat och sedan rört vid honom. Det bisarra begäret att skratta blev starkare.

 

-” Du kallade?” Han såg upp och ett leende spreds sig efter hans läppar.

-” Du misslyckades.” Han såg hur det ryckte till i ögonbrynet hos sitt vapen, misslyckande var inte uppskattat.

-” Jag fick.. problem...” Han skrattade hånfullt.

-” Du kan hantera problem.”

-” Självklart, sir. Men mitt problem är större än så.” Han höjde intresserat på ögonbrynen när ett foto skickades över till honom.

-” En av de få som mästrar sju olika kampsporter och fått medalj för flertalet uppdrag. Också en...” Vapnet tystnade då han höjde handen och väntade på att han skulle fortsätta.

-” Både jag och du känner till vem ditt problem är. Jag tror att det här kan bli din största motståndare.” Vapnet såg nästan ut att vara upprörd och han fortsatte:

-” Kanske rent av den som plockar dig i slutändan, jag tror att du inte går på fullt ut för att du är rädd. Har jag rätt?” Han skrattade tyst när vapnet vände på klacken och marscherade ut.

Han älskade att strö salt i såren.

 

-” Tom?” Han vände på huvudet och såg Bill stående i dörren, han såg både glad och lite sorgsen ut där han stod.

-” Dom är här nu...” Tom nickade och såg ner på lilla Emily i sin farm, hon var inte hans utan tillhörde en familj i Halle. Efter explosionen så hade hon fått bo hos dom nu i snart en vecka och han hade precis fått veta att hon inte var hans. Han fick erkänna att han var lite besviken, hon var riktigt söt och gjorde inte mycket väsen av sig, istället log hon och charmade alla runt sig. Hon hade till och med fått Angel att dra på munnen när hon såg hur charmtrollet log med hela ansiktet.

Idag skulle hon få åter förenas med sina riktiga föräldrar, Laura var inte heller hennes riktiga mamma. Vad som hade hänt med henne fick bandet inget svar på, men de antog att det inte var något roligt eftersom Poison bara sa att hon inte skulle bli besvär igen.

-” Såja gumman, redo att träffa mamma och pappa igen?” Han kunde känna hur någon iakttog honom och såg sig om, bara en bit ifrån honom stod Angel.

-” Spionerar du på mig?” Sen han trott att hon sprängts så hade deras ”förhållande” bara blivit värre, hon hade blivit kallare än någonsin och han var irriterad över att hon låtsades att hon bar på en hemlighet.

-” Som Bill sa: dom är här.” De blängde på varandra en stund innan hon gick och han suckade innan han försiktigt ställde sig upp och följde efter.

 

-” Emily!” Kvinnan som antogs vara mamman sprang fram till Tom och tog flickan ifrån honom, han kunde se att hon spenderat en lång tid till tårar eftersom ögonen var röda och svullna.

-” Åh Emily...” Hon vaggade henne fram och tillbaka, snart var även hennes man bakom henne och de höll om varandra länge. Det lättade ändå Toms hjärta lite när han såg kärleken mellan dom.

-” Tack så mycket..” Mannen hade vänt sig mot Tom och höll ut sin hand, även om Tom inte riktigt förstod varför han tackade så tog han den ändå. Han antog att det var något mannen behövde göra så han log lite.

-” Hoppas ni får det bra i framtiden.” Mannen log och tårarna trillade ner för kinderna, handen Tom höll i började skaka och han fick svårt att hålla sig uppe. Liam var snabb nog att dra fram en stol och fick pappan att sätta sig ned.

-” Hur kunde det här hända?” pappan skakade huvudet i sina händer och såg tvivelaktigt på sin fru och sitt barn, det var som om han inte trodde sina ögon.

-” Det spelar ingen roll vad som hände, det viktiga är att hon är tillbaka.” Liam gav Kevin en godkännande blick och tog hans hand.

 

-” Spring! Spring bara och se dig inte om!” Jag hade så länge tränats att följa order, men ordern att överge min döende mamma var betydligt svårare att lyda.

-” Snälla, SPRING!” Mina kinder blev sakta blöta när jag lät mina ben göra som hon sa, jag sprang. Tankarna ville inte sluta och jag kunde höra dom bakom mig, jag försökte springa fortare me en tolvårings ben klarar inte så mycket. De var snart helt över mig och jag kände hur den första kniven rev sönder huden på min rygg.

Jag kunde inte hjälpa att tänka att det var mitt fel, det var jag som dragit uppmärksamheten till mig. Hade jag inte blivit kär och velat visa min partner för mina föräldrar så hade detta aldrig hänt! Jag bröt mot fler än ett av pappas förbud: att ta hem någon och visa dom vägen till vårt hus, att ge ut mitt nummer och fram för allt.... Förbudet mot att bli kär i en person av samma kön.

Ytterligare en gång så kunde jag känna kniven förstöra min kropp och sakta bryta ned den, med ett sista skrik så lät jag min värld sjunka in i skuggorna.

 

Liam vaknade med ett ryck och satte sig i sängen, rädslan över att han missat sitt skift kom över honom. Han kunde inte riktigt se klockan, den var på andra sidan av sängen- andra sidan om Kevin.

-” Vi börjar om två och en halv timme, somna om.” Liam log då han hörde Kevins trötta stämma, men han var inte alls trött. Drömmen hade skakat honom och han kände ett starkt behov av närhet. Lugnt började han placera små ömma kyssar efter Kevins hals och ut mot axeln, han log när han fick en reaktion.

-” Mm... Va gör du?” Kevin lät fortfarande trött men betydligt klarare än sist. Liam teg och fortsatte med att kyssa honom efter halsen och precis bakom örat, en punkt som fick hans älskade att rysa. Med ena handen så strök han honom sakta efter sidan och gjorde små lätta cirklar över magen, men den andra höll han sig uppe och han lutade sig närmare. Kevin vände på sig och deras ögon möttes innan Liam bestämde sig för att han var för långt bort. Deras läppar möttes och saliv blandades, båda kunde känna hur det bubblade någonstans långt ner i magen. En hand sökte sig in under Liams tröja och han log, spänningen gjorde honom bara mer exalterad och han gränslade Kevin utan att kyssen bröts. Han log triumferande när han kunde känna hur något hårt formades under honom i ungefär samma takt som han själv. Kyssen blev till hångel och han började gunga fram, händerna som tidigare varit under hans tröja slet nu av den.

-” Åh gud, vad gör du med mig?” Liam log och drog med Kevin upp i sittande ställning för att få av hans tröja. Han kunde inte få av den fort nog och innan de lagt sig ner i sängen igen så var det inte längre Kevins läppar som han attackerade, huden ner för hans bröst kändes mjuk mot hans läppar och han sög hungrigt på olika ställen. Kevin stönade tyst, han ville inte direkt väcka någon annan men han kunde inte hjälpa det. Liams fingrar började leta sig längre ner på Kevins kropp och hans hand hade tillsist Kevin i ett sensuellt grepp.

 

Svetten glänste i skenet av månen och deras andning lugnade sig medan de fortfarande låg i varandras armar. Kevin strök försiktigt bort ett hårstrå från pojkvännens svettiga panna och log.

-” Jag älskar dig, det vet du va?” ett leende spred sig över Liams läppar och han kysste Kevin som svar. Försiktigt så började han dra sig ur sin älskades kropp, men en hand hindrade honom.

-” Nej... Jag vill känna mig hel en stund till.” Han log bredare och kysste honom ömt i pannan.

-” Du säger så underbart korkade saker, men du har rätt... och jag älskar dig också...”

 

-” Varför? Det är idiotiskt!” Bill himlade med ögonen när han kunde höra Tom än en gång bråka med Angel, men den här gången visste han vad det handlade om. Under en konferens hade det bestämts att alla i bandet skulle gå en kurs i hur man hanterar ett vapen. De hade redan gått den teoretiska kursen och nu skulle de var och en träna på en skjutbana med varsin agent. Gustav med Nathan, Georg med Kevin, Bill med Liam och självklart: Tom med Angel.

Tom hade sen en incident med en pistol när han var mindre, utvecklat ett riktigt starkt hat mot alla sorters skjutvapen.

De hade hittat deras pappas jaktpistol och Tom visste inte att den var laddad när han på lek tryckte av den mot Bill, kulan hade inte träffat men varit riktigt nära och på grund av det otroliga trycket från jakt ammunition så gjorde trycket en liten kanal efter Bills kind. Det var inget allvarligt men det hade blivit riktigt blodigt och Bill hade skrikit, Tom hade trott att han haft ihjäl honom.

Efter det så hade han aldrig hållit i ett vapen och även om inte samma rädsla fanns kvar så fanns ändå känslan av att det var fel kvar etsat fast inom honom.

-” Tom, du kan mycket väl behöva kunskapen!” Bill såg hur ilsken och kall Angel såg ut, han kunde aldrig får ett grepp om henne, ibland så började han tro att hon faktiskt gillade Tom lite grann och i bland verkade hon vilja be honom dra åt...

-” Ni är här för att beskydda oss, jag vägrar!” Bill såg hur Angels blick blev kyligare och kyligare, han var nästan rädd att hon skulle hoppa på honom men istället så fräste hon:

-” Fint, tänk så här då: det kommer ett gäng fullt armerade killar som har till avsikt att döda oss alla. Vi i Poison kämpar allt vad vi kan, men hinner inte med alla samtidigt..”

-” Det är ändå idiotiskt..” Tom muttrade men kunde ändå föreställa sig hela scenariot.

-” En man kommer upp bakom Bill..” avbröt Angel och Bill hoppade till. När kom han in i bilden?

-” Han kanske inte har något att skjuta med i bästa fall, men han har en kniv eller ett rep. Att Bill kommer dö är oundvikligt för ingen av oss har möjlighet att stoppa honom. Bara du. Ett vapen ligger på golvet och du når det, försiktigt plockar du upp det men är osäker på hur du ska göra. Du lyckas ladda rätt och siktar på mannen som står med ryggen mot dig. Du trycker av och allt du kan se är hur Bill seglar ned på golvet. Antingen sköt du mannen i ryggen och kulan gick rakt igenom Bill också, eller så missade du och mannen skar av Bills halspulsåder eller i värsta fall så missade du helt och träffade Bill i huvudet. Allt bara för att du inte lärt dig skjuta ordentligt.”

 

Bill mådde lite illa när hon sa så där, han önskade innerligt att hon inte hade haft med så många detaljer och hans önskan blev starkare när han såg Tom. All färg hade runnit av honom och man kunde se hur det ryckte till i hans hand, Bill hade lust att gå över och krama honom men blicken han fick av Angel sa honom att det här var den tankeställare Tom behövde.

-” Nå? Ska du skjuta eller inte?” Tom såg upp och hans ögon såg lite glansiga ut.

-” Jag gör det..” Inga fler ord blev sagda och Tom vände på klacken och försvann utom Bills synfällt.

-” Kan det där verkligen hända?” Han vände sig mot Angel och bad om att hon skulle le och säga att det var ett skämt, det funkade inte. Hon blängde på honom och gick i motsatt riktning som Tom.

Bill suckade, han förstod att det var nu han skulle följa efter sin tvilling.

 

-” Tom?” Hans möttes bara av Toms ryggtavla när han klev in i rummet, han förstod att Tom troligen var fast i sina egna tankar. Med långa steg gick han fram och la sina händer på Toms axlar och masserade dom mjukt.

-” Är du okej?” Tom skakade på huvudet och Bill log, när de var små så brukade Tom sluta prata när han var upprörd istället skakade han eller nickade bara på huvudet.

-” Vill du prata om det?” Bill en lång stund på ett svar men han insåg tillsist att han inte skulle få något. Han skulle precis säga något annat när Tom plötsligt sa:

-” Det hon sa kan bli verklighet, eller hur? Du kan dö utan att jag kan stoppa det.” Bill såg ner, visst hade han redan tänkt på det här men han hade aldrig lyckats besvara de frågor som flöt omkring i huvudet. Han suckade och la armarna om Toms hals och huvudet mot hans kind, Tom la upp sina händer för att röra vid Bills och han skälvde till.

-” Försök att inte tänka på det, jag är säker på att det här kommer gå bra.” Bill kunde inte se Toms ögon, men han visste att han inte trodde honom.

-” Hur kan jag inte tänka på det? Angel har tvingats rädda mitt liv två gånger, vår lägenhet är totalförstörd och Peter är död.” Bills grepp hårdnade och han la näsan mot Toms hals.

-” Vi har klarat oss hittills och vad som än händer är jag alltid med dig. Det är allt jag kan göra.” Tom nickade och lät sig omfamnas av Bill igen.

 

Tom vred av energin till motorn och drog långsamt efter andan, han var så nervös att händerna inte riktigt villa vara still. Angels blick brände men han brydde sig inte, tanken att han kanske skulle tvingas få någon annans liv på sitt samvete var olidlig.

-” Är du redo?” Han vände sig mot Angel med mord i blicken säker på att hon skulle göra narr av honom, men till hans förvånad så såg hon varken hånfull eller ilsken ut. Hennes ansikte var mjukt avslappnat och hon såg ut som om hon kämpade för att le snällt.

-” Nej, men vad har jag för val?” Hon rykte på axlarna och öppnade sin bildörr, Tom gjorde likadant men tog sin tid. Huset dom var i såg precis ut som ett helt vanligt kontor och han hoppades nästan att det var just det som det var. Han hade fel.

Angel ledde honom in och visade en bricka av något slag och de släpptes in, de började gå mot en hiss och åkte till källaren.

-” Nervös?” Tom såg inte på henne utan nickade stumt, hon försökte lägga en tröstande hand på hans axel men när dörrarna öppnades så gick hon bara rakt fram istället.

 

Tom såg nervöst på pistolerna framför honom, tre stycken i olika storlekar.

-” Vilken ska jag? Angel såg ner på pistolerna och sen på Toms händer, efter en stund då tog hon upp den mellersta pistolen i sin hand och kände lite på den innan hon la ned den igen.

-” Lägg upp din hand mot min.” Tom gjorde som hon sa och kände hur det brände i handen när han la upp den mot hennes. Hon drog försiktigt med sina fingrar efter hans hand och han rös, det var som om hon försökte få honom att glömma nervositeten. Hon lyckades.

-” Ta dem mellersta, känns den konstig får du byta.” Tom nickade och tog emot vapnet, det kändes kallt mot hans hand och han funderade ett tag på att släppa det.

-” Okej, jag vill inte skrämma bort dig. Men det är några regler du måste följa för din och min säkerhet. Okej?” han nickade och hon fortsatte:

-” Skjut inte om jag inte har sagt att det är okej, lyssna på vad jag säger, håll pistolen med båda händerna till en början och vad du än gör- tappa aldrig pistolen.” han nickade igen och hon tog vapnet ifrån honom och visade hur man laddade. Han fick prova själv några gånger innan han fick kläm på det och han hade börjat slappna av lite då hon räckte honom ett par öronskydd och glasögon. Pulsen ökade direkt och han tog darrigt emot dom.

-” Ta det lugnt, jag är här och inget kommer att hända.” Tom såg nästan lite nyfiket på henne, hon lät som om hon gjorde ett försök att vara snäll. Ärligt talat så uppskattade han det.

 

-” Okej lyssna nu noga, det är inte så svårt som man tror okej?” Tom log vagt och lät henne fortsätta.

-” Vi använder inte övningspistoler, dom stöter inte lika mycket och jag vill att du ska vet precis hur det känns. Det här är mina egna pistoler.” Han såg på henne, hon pratade med en ömhet i rösten som han aldrig hört förr. Eller jo, det var nästan på samma sätt som Bill pratade med honom när han försökte trösta, av någon anledning kände han sig lite tryggare.

-” Låtsa säkringen försiktigt och håll sedan armen du har pistolen i rak och lägg den andra handen under som stöd.” Tom gjorde som hon sa och höll upp vapnet, han började skaka då han insåg att han siktade och hade pekfingret på avtryckaren.

-” Ta det lugnt och sikta ordentligt, sikta ungefär där hjärtat är.” Tom insåg först då att han siktade på en tavelgubbe, det gjorde så att tankarna riktades mot riktiga personer.

-” Andas djupt, sikta igen och skjut.” Tom kände hur pistolen blev halkig i händerna men gjorde som hon sa. Siktet var precis där hjärtat skulle varit på på en riktig person en levande person med en familj som skulle sörja, han blundade och tryckte av.

Han hörde hur det smällde och hur handen trycktes bakåt, om det inte vore för att han hade Angels regler i huvudet så skulle han ha kastat pistolen och sprungit. Istället så säkrade han den snabbt och försökte ge den till sin ledare, men hon tog den inte.

-” Snälla ta den!” Han insåg att han lät desperat men det speglade bara vad han kände, han behövde komma bort från den.

-” Tom lyssna, jag vet att det inte är lätt. Men du gjorde det riktigt bra, titta!” Tom ville inte vända sig om och se vart han träffat, men han gjorde det ändå och såg att han träffat tavlan i magen.

-” Jag vill inte.” Han började trycka sig förbi Angel för att lägga pistolen på bordet, han hatade det här.

-” Tom okej du ska få gå, men bara om du provar en gång till! Den här gången så står jag bakom dig okej?” Tom tvekade, men om det var enda sättet att få åka hem så...

Han ställde sig i skjutbåset igen, låtsade säkringen och siktade. Han kunde känna hur Angel ställde sig bakom honom och la en arm om hans midja så att hon kunde ha handen på hans armbåge, den andra handen la hon på sidan om den han höll pistolen i.

Tom andades tungt, om det var på grund av nervositeten eller faktumet att Angel stod och andades honom i nacken kunde han inte svara på, men han lugnade sig avsevärt.

-” Sikta, andas och skjut.” Det slutade med att Tom sköt fem gånger till med Angel bakom sig. Varje gång som hon flyttade tummen över hans hand eller tryckte sig närmare så ilade det genom hela kroppen och han blev alldeles varm.

-” Du är riktigt duktig på att skjuta, sen är det också på långt håll. Man kan knappt tro att du är nybörjare.” Toms självförtroende steg när hon log mot honom, det här var också lite av den Angel han trodde att hon försökte dölja. Den varma och stöttande Angel som han så sällan fick se, den Angel som han... Tyckte om? Plötsligt la han märke till hur nära de stod och de hoppade i magen, han mötte hennes blick och det såg ut som om hon lutade sig mot honom.

”Fan ta dragningskraften.” Tänkte han och lutade sin närmre, han kunde känna hennes andning mot sin egen och han påmindes om första gången de kysstes. Det var inför publik och han ville bara därifrån, nu ville han inget hellre än att hon skulle sluta avståndet mellan dem. Men det gjorde hon inte utan hon såg bara på honom, han kunde räkna hennes ögonfransar och kände hur han föll djupt i hennes ögon. Plötsligt upphörde värmen mot hans läppar och han rätade på sig, hon hade dragit sig undan.

-” Jag kan inte.” Hon tog snabbt vapnet ifrån honom och drog ut ammunitionen innan hon tog sina tre pistoler och stoppade två av dom i sin ryggsäck och den minsta i höljet under jackan.

De åkte i tystnad tillbaka till studion där Tom skulle närvara för ett bandmöte.

 

-” Nej!” Tom sprang tvärs över rummet och flyttade filten Bills ansikte, ett blåmärke spred sig över kinden och upp mot ögat.

-” Bill? Nej nej...Bill!” Tom skakade på honom men fick inget svar, paniken skrek i magen och han såg mer än ett tänkbart scenario i skallen.

När Tom och Angel anlänt till studion hade de fortfarande inte sagt ett ord till varandra, de hade bara gått uppför trappan som vanligt. Men när de nådde dörren så insåg de att allt inte var som vanligt. Dörren var in sparkad.

Angel hade dragit sitt vapen och sett till att Tom följde tätt efter henne, allt de såg när de kom in var en enda röra. Kevin halvlåg över bordet och Georg försökte plåstra om Gustav. Liam gick mot dom och började prata med Angel. Tom började söka efter Bill och gick in i övernattningsrummet, det var då han såg Bill.

Han låg helt orörlig i sängen med en filt över sig, över ansiktet och rummet var helt mörkt. Tom hade sprungit över till honom, han kunde knappt tro vad han såg. Bill svarade inte när han pratade med honom och reagerade inte när han skakade honom, Tom kände hur tårar sökte sig fram i ögonen och hotade med att falla, Bill var riktigt blek och han var kall. Han kunde väl inte?

Ett par armar sökte sig fram runt Toms midja och axlar och höll honom hårt, Angel.

-” Såja, det är ingen fara... Han sover bara. Kom, Nathan kan förklara.” Tom andades lättat ut och reste sig men hade lite svårt att lämna sin tvillings sida, men Angel tog honom lätt i handen och ledde honom ut i all rummet. Han sattes på en stol och såg på sina vänner, Georg hade spräckt ögonbrynet och det såg ut som om han blött näsblod och Gustav hade spräckt läppen. Han såg sedan på Kevin som lyft sitt huvud från bordet, han hade en hel del småsår i ansiktet men annars så var det ingen större fara. Liam verkade se likadan ut.

Angel satte sig ned bredvid Tom och såg på Nathan som var den ende helt utan blåmärken.

-” Vad hände?” Nathan såg på sina agent kollegor och sen tillbaka på sin ledare.

-” Jag orkar inte dra ut på det så jag säger det bara lite kortfattat.” Angel nickade.

-” Gustav, Bill och Georg blev tillsagda att vänta här inne på oss medan ledningen insisterade på att få prata med oss. De ville veta saker om säkerhet inför konserter, de insisterade på att få prata med alla oss. Precis när vi stängt igen dörren så hörde vi hur den låstes och hur det började leva om där inne, killarna från ledningen drog fram vapen och försökte skjuta oss. Vi lyckades avväpna och oskadliggöra dom innan vi bröt upp dörren. När vi kom in så slogs både Bill och Georg med varsin kille medan Gustav hade en pistol riktad mot sig. Vi var snabba nog att avlägsna den, men inte snabba nog att stoppa dom från att spruta någon slags gas i ögonen på Bill. Jag han inte se precis vad det var men han fick så ont att jag gav honom propavan och vårt eget sömnmedel så att han skulle få sova av sig lite. Vad jag har förstått så klarar han inte av starkare ljus så jag släckte, jag kan inte säga om hans skador är bestående.”

 

Tom blundade, han borde vart där! Det var lite ironiskt att Tom åkt iväg för att lära sig skydda Bill, när han egentligen borde stannat hemma och verkligen gjort det.

Han sökte Bills hand och fann den, han drog med tummen över hans ryggens mjuka yta och hörde hur David skrek i telefon utanför. Det här hade pågått i snart två timmar, han ville ha svar på varför Poison så lätt blivit övermannade och om Bill skulle bli.. Blind... Tom kände hur knuten i magen drogs åt hårdare, efter en snabb undersökning av den djupt sovande Bill så hade Angel konstaterat att det kunde vara en typ av syra han fått i ögonen, något som kunde leda till blindhet. Först hade Tom sagt att de skulle till sjukhuset, men det slutade med att det kom en doktor till dom. Huset var redan omringat av journalister och fans som på något vis fått reda på att det varit slagsmål i huset.

Gitarristen såg hur tvillingbrodern började röra på sig och han såg på klockan, det var ungefär fem timmar sen Bill blivit sövd så han borde börja vakna. Handen som höll Bills byttes ut mot den andra och istället för att hålla handen så letade den sig upp mot ansiktet för att stryka bort ett hårstrå.

-” Tom?” Han vände på huvudet och fann Angel stående precis bakom honom.

-” Är du okej?” Han skakade på huvudet och hörde hur hon suckade, han förväntade sig inget från henne. Han var inte ens säker på om han ville ha henne där, nej, han skyllde inte på henne men han hade ändå svårt att titta på henne.

-” Jag är ledsen Tom, jag drog med dig här ifrån till något du inte ville göra. Hade vi varit här så kanske det inte hänt. Förlåt.” Toms ögon vidgades och han såg ner i golvet, som sagt hade han inte väntat sig något, men Angels röst lät så sårbar och så ursäktande. Han mötte hennes blick som om han ville se om hon menade det, hennes ögon verkade glänsa och han påmindes om hur ung hon var. Att hon knappt var arton och redan hade hon uppnått så mycket, det hade aldrig slagit honom förr men nu när han tänkte på det så verkade det omöjligt. Hon hade börjat träna Poison som femtonåring och redan då varit fullt utbildad själv, hur lyckas man med det?

-” Det är okej.” Han såg hur hon nickade, handen hon senare la på hans axel brände och han kände för att gråta när han sedan återvände till verkligheten och såg på Bill. Han hade börjat blinka och Tom höll andan.

-” Tom?” Han andades ut när tvillingen slog upp sina ögon helt, båda händerna vilade nu på Bills.

-” Jag är här...” Av någon anledning så verkade Bill inte riktigt kunna hitta Toms blick och han kände hur illamåendet kom tillbaka när Bill sa:

-” Tomi, varför är allt svart?” En liten lampa lyste på sängbordet.

 

-” Bill?” Tom såg med skräck hur Bills ögon sökte honom tröstlöst, han hade inte ens märkt att Angels grepp om hans axel hårdnat.

-” Tom, kan du tända lampan. Jag ser inget.” Tom tog Bills hand och fick kämpa för att inte snyfta högt. Angel hade lämnat hans sida för att tända en större lampa och hela rummet lyste upp, men Bill såg fortfarande bara på en blank plats framför honom.

-” Tom? Tom vad är det?” Den första tåren letade sig fram ned för Toms kind, han kunde knappt andas och än mindre tala. Angel insåg att det var nu hon skulle lämna den rörande scenen och få dit läkaren som varit där tidigare.

Bills hand letade sig upp efter Toms ansikte och han lutade sig in mot beröringen, tårarna blötte ner Bills hand men Tom brydde sig inte.

-” Varför gråter du?” Tom snyftade till precis som dörren öppnades och en man i vardags kläder och en liten väska klev in. Tom såg bedjande på honom och han nickade.

-” Hej Bill, mitt jag är doktor Roberts och jag tänkte undersöka dig nu när du är vaken.” Tom kunde se hur Bills pupiller flög runt över rummet och sökte efter källan till rösten.

-” Eh, hej... Förlåt, men det är så mörkt att jag inte kan se dig.” Tom blinkade, var Bill verkligen så naiv att han fortfarande trodde att lampan var släckt? Eller ville han bara inte tro det han garanterat kände på sig?

-” Bill, jag tror redan att du har listat ut att lampan är tänd.” Bills underläpp darrade till och han kramade Toms hand när han nickade. Tom kände för att ta honom i sin famn och inte släppa, men av någon anledning så kändes det inte riktigt som rätt tillfälle. Han kunde snart se hur små tårar formades i Bills ögon och han hade inte kraften att stå emot, han hjälpte Bill att sätta sig upp och satte sen sig själv bakom honom. Han kunde känna hur broderns händer skakade, han kände själv för att skaka.

-” Om du bara sitter alldeles stilla så tänkte jag undersöka dina ögon. Okej?” Bill nickade och väntade på vad som skulle hända. Han var rädd, riktigt rädd! Skulle han förlora synen nu så skulle allt vara över, men han kände också att hur gärna han än ville bryta ihop av rädslan så fick han tvinga tillbaka sina känslor en stund till.

-” Jag kommer att lysa dig i ögonen, säg till om det gör ont.” Tom kände hur Bill nickade mot hans axel och docktorn satte igång. Det dröjde inte särskilt länge innan Bill fick vika undan blicken på grund av ljuset. Docktorn log nöjt.

-” Bill jag kan direkt konstatera att jag inte tror att du är permanent blind. Dels för att du reagerade på ljuset och dels för att dina pupiller vidgas och minskas.” Bill nickade igen, lite mer lättad än sist.

-” Jag ska ge dig en salva som ska appliceras två gånger om dagen, den kommer att rensa bort det som jag tror täpper igen sin syn och du kommer nog att kunna se rätt snart, men det kommer vara väldigt mörkt till en början, jag tror också tro att du kommer behöva gå med solglasögon ett tag, dina ögon kommer att vara superkänsliga.” De tackade docktorn när han gick.

 

Alla behövde sin egen tid att bearbeta den information de fått, dels mordförsöket och Bills synbrist.

Docktorn hade återvänt lite senare till studion där Bill fick vackert vänta eftersom de inte kunde ta med någon till huset, han sa att det läkte bra. Vad Bill egentligen fått i ögonen kunde ingen direkt svara på, Angel sa att hon behövde labbet de hade på Poisons riktiga högkvarter för att lista ut det. Men de flesta hade redan gissat på någon form av syra.

En annan sak som det kämpades mycket med var vilka det var som brutit sig in, det var verkligen inte den riktiga ledningen som gjort det utan några i förklädnad. Tom var väldigt säker på att David skulle få en hjärtattack en vacker dag, han kämpade på med precis allt plus bandets framträdanden för fansen och media. De lyckades hålla flera akustiska konserter där Bill fick sitta på en stol, han leddes fram när dom släckte ner hela scenen och leddes bort när den släcktes igen- ingen misstänkte något eller undrade varför han hade solglasögon på sig. Allt gjordes för att ingen skulle märka av Bills syn problem, och tackvare att han visste att det inte var permanent så lyckades Bill hålla sig samman.

 

-” Tom?” Tom vände sig om och såg sin bror treva med händerna framför sig, han var precis på väg att gå in i dörrkanten.

-” Bill, ett steg till och du går in i dörren. Vänta.” Tom tog försiktigt tag i sin brors hand och ledde honom mot köksbordet.

-” Tack...” Muttrade Bill och Tom hade full förståelse för honom, att gå från att hoppa runt och sjunga glädjesånger genom sina lyckorus till att behöva leta sig fram och ha flera blåmärken och bulor efter saker han gått in i var mer än påfrestande för Bill. Bills värld hade varit helt svart i över två veckor och han började bli irriterad på alla som låg framför hans fötter och berättade hur ledsna dom var. Tom gjorde det också vid enstaka tillfällen och det gjorde honom nästan mer nedstämd, han skulle ju få tillbaka synen! Han behövde varken sympati eller empati, han behövde någon som betedde sig som vanligt... På det sättet så kunde även han bete sig som vanligt.

Något som alla verkade vilja göra omöjligt med sitt tisslande och tasslande!

-” Bill ni ska till studion rätt snart, jag tänkte köra dig dit nu. Jag måste sen om högkvarteret för att hämta lite grejer åt Angel, så du kommer vara ensam i typ tio minuter innan Tom och Angel kommer. Okej?” Liam var någon som Bill uppskattade, han lät aldrig sorgsen när han pratade med honom, han lät precis som vanligt och lite gladare kanske. Bill nickade energiskt och kände på sig själv. Han hade byxor, en av Toms tröjor och håret var uppsatt i en tofs.

-” Ser jag okej ut?” Han kunde höra hur Liam skrattade och log lite vagt.

-” Bill, jag tror att du är den ende som varit blind i två veckor som frågar hur du ser ut och inte bryter ihop!” Bill log lite mer, sanningen var att han redan brutit ihop- flera gånger under nätterna, men han behövde inte låta de andra veta något. Självklart var han rädd att docktorn skulle ha fel och han aldrig skulle få se något igen, han var rädd att han aldrig skulle få se sin bror igen eller bandet eller fansen. Det fanns så mycket han insåg att han aldrig tagit sig tid att beundra, saker som man i vanliga fall aldrig tänker på. Som skönheten hos en blomma eller glädjen i ett barns ansikte. Han var rädd för att det aldrig skulle sluta gör ont så fort han närmade sig ett lite starkare ljus, han var rädd att han aldrig skulle kunna ta av glasögonen.

Men Bill hade alltid varit duktig på att spela sin roll, rollen som självsäker och oförstörbar sångare.

Det skulle han fortsätta med!

Han kände hur han leddes in i bilen och hur någon försökte spänna åt säkerhetsbältet.

-” Jag är blind, inte förlamad. Jag kan göra det här själv.” Han hade inte menat att fräsa åt Liam, men han var bara så trött på allt daltande.

-” Okej, de är lugnt..” Bill suckade, han ville skrika och slåss men de menade ju egentligen bara väl.

-” Förlåt, jag är bara trött.” Bill gissade att Liam nickade, inte så smart med tanke på att han inte kunde se gesten.

 

-” Okej, jag måste sticka nu men Tom och Angel kommer vara här riktigt snart.” Bill nickade sär säkert femtioelfte gången och hörde tillsist med lättnad hur ytterdörren slog igen.

”Äntligen” tänkte han trött och reste sig upp, bara för att inse att han inte hade någon aning om vart han var så han satte sig ner igen. Han visste att han satt vid ett glasbord eftersom han kunde känna den kalla ytan mot hans fingrar, men hur resten av rummet såg ut kunde han inte föreställa sig. Deras studio var enorm och hade massvis av lokaler han kunde vara, genom att deras gamla var för lätt att hitta igen så hade dom tvingats byta. Han satt och fingrade lite med tröjärmen lite och lät sig själv bli förlorad i tankarna, han började känna hur texter formades i huvudet och behovet att skriva blev starkare. Då insåg han att han inte heller kunde skriva, och han ville gråta.

Han hörde hur ytterdörren öppnades och slog igen.

-” Tom?” Han fick inget svar, han vred huvudet åt det håll han tyckte sig höra steg i hopp om att synen mirakulöst skulle komma tillbaka.

-” Angel?” Han fick inget svar den här gången heller men han kunde utan problem höra hur fotsteg kom närmare.

-” Vem? Kom igen det här är inte roligt!” Han hoppade till då han insåg att personen stod alldeles bredvid honom, han kunde höra hur den personen drog efter andan och han blev rädd.

-” Vem är du?” Han sträckte ut händerna för att försöka känna på kläderna, men personen backade undan.

 

-” Vem är du?” Han blev rädd när främlingen kom närmre och han kunde gissa att hans ansikte var bara några centimeter ifrån.

-” Sträck fram handen.” Bill kände hur panik fyllde hans mage och han glömde nästan att andas, rösten påminde lite om Angels men det var mörkare och betydligt hesare. Känslan av något kallt mot hans hals gjorde så att hjärtat slog flera extra slag och han var säker på att den här gången skulle han inte kunna komma undan. Hans ena hand drogs ut och han kände plasthandskar mot sin hud, för en sekund så lättades kniven mot hans hals och han var rädd att han skulle få handen kapad.

-” Snälla. Släpp mig.” Han var inte säker, men det kändes som om tårar fann sin väg till ögonen och han försökte få bort som med vilje styrka. Tackvare blindheten så hade han ingen makt över sina tårar.

Sakta kände han hur kniven drogs efter insidan på handen och han gnydde till, rädslan hindrade honom från att skrika högt.

-”Så.”

Han kunde känna hur ett papper trycktes i hans hand och han drog tummen över det, papperet kändes lite som ett foto.

-” Angel NEJ, jag vägrar!”

-” Du kommer behöva göra det igen Tom, alla de andra har redan provat.”

Bill suckade lättat när han hörde Tom och Angels röster just utanför dörren. Kniven försvan från hans hud samtidigt som han hörde ett par nycklar vrida om låset.

-” Bill, vad gör du?” Han kunde höra hur Tom tog några steg mot honom, man kunde lätt känna igen Tom när han gick. Han drog alltid fötterna efter sig och trampade ner hälarna onödigt hårt.

Tom såg hur Bill började skaka, varför förstod han inte så han gick lugnt fram och knäade vid honom. Han riktade sin blick mot Bills ansikte och såg enbart rädsla, han höjde på ögonbrynet och såg snart det röda lilla märket som låg i en fin linje över Bills hals.

-” Shit, vad hände?” Tom hörde Angel komma upp bakom honom, han skulle inte märkt det om inte Angel svurit och tagit upp Bills hand i sin egen.

-” Tom hämta min väska!” Tom såg hur Angels fingrar färgades röda och han gjorde som hon sa, precis när han fått tag i väskan och vände sig om så kunde han se hur Angel varsamt tog bort något som liknade ett foto från Bills hand och la det på bordet.

-” Här.” Bill gnydde till igen när han kände hur en tuss med desinfektionsmedel trycktes mot såret.

Angel hade troligen haft mer sympati för honom om hon inte varit för upptagen med att se på fotot, det här handlade inte längre om bara Bill och Tom. Det här handlade om att förinta hela bandet.

Och så vitt hon kunde se på fotot så var det hennes fel.

Hon svalde och såg med ångest på Tom som försökte lugna sin bror.

 

Hon klev in på hans kontor igen, han satt som vanligt och log mot henne.

-” Du lägger ut riktigt fina ledtrådar.” Hon nickade, hon visste hennes plats.

-” Ibland har det förflutna en hemsk förmåga att krypa upp på oss, eller hur”? Hon nickade igen.

-” Men du har inga känslor kvar, det här blir inga problem för dig. Eller hur?” han log när han såg hur hon tvekade lite, han älskade att han var den ende som kunde kontrollera detta vapen. Att hon lydde allt han sa.

-” Inga känslor alls.” Han log igen, namnet han hade valt för henne passade bara bättre och bättre.

-” Du hedrar verkligen ditt namn, Lethally.”

 

Bills syn återvände stegvis och såret i handen läkte fint, men hans värld var fortfarande väldigt mörk. Om du tänker dig att du går omkring i väldigt mörka solglasögon hela tiden så förstår du hur han hade det, och så fort han skulle ut på scen eller ta en bild med fans så fick han ta på sig riktiga solglasögon, något som gjorde det ännu mörkare.

MTV hade en ny grej för 2010, en välgörenhetsgala, där Tokio Hotel skulle närvara och eventuellt dela ut och få ett pris. De hade även blivit tillfrågade att uppträda men de fick neka eftersom Bill fortfarande bara klarade av att köra akustiskt.

Fotot Bill hade haft i sin hand var för Tom en gåta, det föreställde två tjejer- en svarthårig och en blond. Ena verkade vara i fjorton- femton årsåldern och den svarthårige såg ut att vara elva- tolv.

Han hade pratat med Angel om det, men hon vägrade säga det hon visste.

Angel som faktiskt visste vad kortet föreställde klarade inte ens av att se på det, om det inte vore för att det var bevismaterial så skulle hon ha bränt det.

 

-” Hej.” Angel vände sig tvärt om och fann Tom stående precis bakom henne.

-” Hej.” Hon vände sig tillbaka mot boxningsbollen och slog hårdare, hon visste nu att hon var betraktad men brydde sig inte. Allt hon ville var att få tankarna ur huvudet.

-” Angel, kan vi typ prata lite?” Hon suckade och sänkte nävarna, hon visste att den här stunden skulle komma.

-” Prata på.” sa hon och vände sig om. Hon såg förvånat på honom när hon såg att han höll i en lång påse och en liten låda.

-” Först så skulle jag bara lämna din klänning och dina skor för ikväll och sen undrade jag bara om du var okej? Du har verkat lite borta sen vi hittade Bill.” Hon nickade och tog emot kläderna och la dom på hennes säng, försiktigt så vände hon sig tillbaka mot Tom igen och försökte sig på ett leende.

-” Jag är okej, det är lite mycket att tänka på bara.” Tom tog ett par steg mot henne och hon kunde känna hur andetaget hon tänkt dra in drogs in betydligt fortare än hon tänkt.

-” Vi kommer vara ett par igen ikväll och jag ville bara be om ursäkt i fall att jag har sagt något som upprört dig.” Hon blinkade och förstod, hon fick inte verka sur på honom på galan kvällen. De skulle på någon känd Hollywood gala för välgörenhet och självklart så skulle hon och Liam med.

-” Det är okej, mitt humör kommer inte att förstöra för er.” snäste hon och försökte vända sig bort igen, men en hand på hennes arm stoppade henne.

-” Du vet att jag inte menade det sådär.” Tom stod riktigt nära och hon kände hur hjärtat slog fortare, hon ville slå sig själv! Det här var något hon absolut inte fick känna, det var förbjudet och mot alla regler! Men... hon kunde hjälpa det...

-” Jag vet...” han tog ett steg närmare så att de nästan stod tryckta mot varandra, hon fann sig själv att tycka att han hade fantastiska ögon och märkte inte ens att hon lutat sig närmre.

Hon märkte knappt vad som hände förrän det var försent, förrän hon hade Toms läppar mot sina egna.

Det här var inte en av de många kyssar de delat förr där de bara kyssts snabbt och inte egentligen lagt nån tanke bakom, det här var något annat.

Och nu när hon stod såhär med Toms läppar som sakta masserade hennes så kunde hon inte hjälpa att tänka att det kanske verkligen var något mer. Det här var ömt och sött, något som hon inte var helt van vid.

Tom drog sina händer efter hennes nedre rygg, hon rös och la sin armar om hans hals för att komma närmare. Hon började känna sig yr, som om knäna skulle ge vika när som helst men av någon anledning så skulle hon göra vad som helst för att känslan skulle stanna. Hon kände sig lätt och hon kände det som om hon gjorde något rätt.

Känslan försvann och verkligheten gjorde sig påmind när hon hörde rösten från hallen, snabbt drog hon sig undan och såg förskräckt på Tom.

-” Förlåt, jag kan inte. Du borde gå.”

Tom såg förvirrat på henne, han ville kyssa henne igen! Men här stod hon nu framför honom och fingrade osäkert på sin tröja.

-” Det är inget mellan oss, allt det här är fejk... Du är ett uppdrag för mig...” mumlade hon och han såg på henne. Hon blängde på honom tvärt när hon insåg att han såg på henne.

-”Jag sa att du borde gå.” Tom nickade, han förstod inte varför han inte kämpade för att få kyssa henne igen när hela hans inre skrek efter det. Men det gjorde på något vis ont att veta att hon hade rätt, att hon hade honom i uppdrag. Han visste att även hon kände att det var något mer, så skulle han aldrig få se henne igen när uppdraget var slut. Det gjorde ont, och otroligt nog så hoppades han att någon skulle försöka döda honom för att få ha henne kvar.

-” Okej... Var klar vid sju.” Hon nickade och gick, men han kom inte längre än utanför dörren och in på sitt eget rum innan han sjönk ner på golvet. Han var inte nära tårar, men det kändes hopplöst! Sakta så började han inse att de han alltid skrattat åt eller försökt glömma hade smugit upp på honom... Kärlek?

 

-”Kevin kan du berätta vad det här fotot föreställer?” Tom satte sig vid köksbordet en timme innan de skulle åka, han hade redan gjort sig i ordning för galan och hade tid över så han försökte få svar på lite frågor. Han skickade över fotot på de två flickorna till Kevin som såg med avsmak på det.

-” Har du fått det av Angel?” Om Tom hade fått det eller inte gick ju att diskutera men han nickade i alla fall.

-” Då antar jag att det inte gör något. Vet du vilka det här är?” Tom skakade på huvudet.

-” Jag tror hellre att jag berättar hela historien, är du säker på att du vill höra?” Tom såg nyfiket på Kevin, han skulle äntligen få lite svar!

-” Skyll inte på mig om du ångrar dig sen. Jag kan bara berätta delar, vill du höra allt måste du prata med Angel.” Tom förstod att han också skulle få lite svar om Angel också, något som fick hans mage att slå volter.

-” Angels båda föräldrar var spioner, rysligt bra sånna också. Men när hon föddes så tvingades hon direkt in i världen av hårdträning och vapenhantering, för att försäkra sig om hennes egen säkerhet så började hon tränas redan som liten baby då hon fick ha vikter kring handlederna för att bli starkare. Redan när hon var sex så kunde hon mer om olika stridskonster än de flesta under hela sitt liv. Ju äldre hon blev desstå hårdare tränades hon och dagen hon fyllde tio så fick hon börja kasta kniv och använda vapen, även om jag vet att hon aldrig i hela sitt liv behövt ett vapen för att döda någon.”

Tom satt med munnen vidöppen, även om det var för hennes egen säkerhet så måste hennes föräldrar verkligen legat i och mycket av träningen var med all säkerhet onödig. Han stängde snabbt munnen när Kevin fortsatte.

-” När hon blev elva så fick hon en lillebror, han behövde inte alls tränas lika mycket eftersom Angel skulle finnas där och beskydda honom. Angel fick också en vän just efter, vad jag vet så blev hon också kär. Vänskapen blev till ett förhållande och tolvåriga lilla Angel längtade efter att få visa sina föräldrar vem hon var så kär i. Så hon bröt mot hennes pappas regler och gav ut sitt telefon nummer och tog med sin kärlek hem. Vad hon inte visste var att hon ledde en av hennes föräldrars största fiendes lockbete rakt in i deras hus. Det dröjde inte länge förrän hela huset stormades av en liga, och Angel tvingades se på när hennes föräldrar och lillebror dödades. Efter det så hamnade hon i ett program för spioner, men vad jag förstått så var den tiden inte så trevlig eftersom hon var anledningen till att två av världens bästa spioner dödats.”

 

Tom var stum, han var chockad, han var ledsen! Han ville gå upp till Angel och hålla om henne, eller han ville åka tillbaka i tiden och göra allt ogjort. Han såg ner på fotot, han var helt säker på att Angel var den svarthårige lilla flickan, men den blonde gjorde honom förvirrad.

-” Så det där är... pojken hon föll för?” Han pekade på kortet och Kevin såg förvånat på honom och sa:

-” Hon.. det där är Lethally, den enda person Angel någonsin älskat.”

 

Tom var inte riktigt säker på om han förstod och han kände sig illa till mods när han tänkte på det. Angel var kär i en tjej och han kunde inte sluta tänka att det kanske var just därför hon inte ville vara med honom. Hon hade fortfarande känslor för den där Lethally, hur som helst så insåg han nu att allt hon gjort var att leka med hans känslor.

Ändå kunde han inte vara arg, inte när han hört hennes historia, han kände sig bara bedrövad.

Nästan besviken.

 

Tom klev ur sin bil tillsammans med som andra, bandet åkte i en enskild bil som Kevin körde, Liam och Angel skulle åka i den andra. Han log åt blixtarna och fansen som skrek när han vände sig om för att ta emot Angel när hon klev ut ur den andra bilen.

Han tappade hakan.

Ut klev inte en tjej med kängor, jeans, linne, håret i en tofs och rökiga ögon.

Ut klev en tjej med svarta nit pumps, svarta armband, ett halsband, örhängen, sotiga ögon, håret var utsläppt och lite tuperat samtidigt som svarta lockar letade sig fram över axlarna och en klänning. Klänningen var lätt vriden och hade små veck, den var svart och glitter prydde den ena sidan och gick upp mot ena bröstet likt en eldflamma. Den var inte så lång och längst ner hängde det ut något nät liknande som hade små silver saker hängandes lite här och var. Själva klänningen hölls uppe med två kedjor som gick som axelband. För att komplettera klänningen helt så skylde en svart sjal ryggen.

Tom bara gapade stumt när Angel la sin hand i hans och log, han kunde inte riktigt kontrollera sig och sa:

-” Du är vacker.” Hon log bredare och han la armen om hennes midja. Han kände sig huvudsvag, nästan som om han skulle trilla om han tog ett steg till. Samtidigt som han fann styrkan i hennes ögon att hålla sig uppe.

Bill log när han såg de blickar hans tvilling gav Angel, hans syn förbättrades hela tiden och han kunde nu gå ut utan solglasögon men det var fortfarande mörkt. Tydligen inte mörkt nog för att han skulle missa sin storebror tappa hakan för en tjej. Liam ställde sig upp bredvid honom och de började gå mot paparazzin.

 

-” Tom, Angel, hur skulle ni beskriva ert förhållande?”

-” Angel är det sant att du är gravid?”

-” När ska ni gifta er?”

-” Kom igen en kyss bara!”

-” Angel hur känns det att Tom är känd men inte du?” Journalisterna skrek och Tom log bredare och såg ner på Angel. Av någon anledning så tappade han andan när han såg på henne och påmindes starkt om det han hade fått veta precis innan de åkte. ”Du är bara ett uppdrag för mig..” varför skulle just de orden envisas med att upprepas i hans huvud? Han försökte svälja den sorgsna klumpen i halsen och sa:

-” Välj en journalist att prata med.” Hon log och spärrade upp ögonen, Tom skrattade och ledde henne mot en journalist som inte verkade trängas allt för mycket med de andra.

-” Goddag!” Tom log och ”paret” hälsade på journalisten.

-” Är det sant att ni planerar att gifta er till våren?” Först ökade hans hjärtrytm bara för att sen nästan stanna när han mötte Angels blick, hon såg nästan äcklad ut. Han rätade på sig och klistrade på ett leende innan han svarade:

-” Haha nej, vi har inte ens tänkt på det! Det har varit så fullt upp med musiken och turnén.”

-” Men kan ni tänka er en framtid tillsammans?”

-” Självklart, Angel är tillsammans med bandet allt för mig och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne nu.” Tom hade ingen aning om vart det kom ifrån och när han vände sig mot Angel så såg hon frågande på honom, men journalisten verkade nöjd och vände sig mot Angel. Tom kunde ändå känna att det låg någon slags mening bakom det han sagt.

-” Så du är alltså den som smält playern Tom Kaulitzs hjärta, hur gjorde du det?” Angel verkade lite tillbaka tagen av frågan och hon såg på Tom för support, han nickade bara.

-” Jag vet inte, vi har känt varandra ett tag så han visste väl att jag inte lurade honom.”

Vid de orden så kände sig Tom som om hon hade slagit honom över ansiktet. Precis som hon sa tidigare så var ju deras förhållande bara påhittat... Långt inne önskade han att det inte var det.

Bill vinkade åt dom och de började gå mot honom när journalisten skrek:

-” Tom, TOM! Hur skulle du beskriva Angel ikväll?” Tom stannade upp och såg ner på henne och sen på journalisten. Innan han förstod vad han gjorde så la han båda armarna runt Angels midja och drog henne tätt intill sig. Deras läppar möttes och han kände en våg av elektricitet strömma genom honom. Men allt som skrek i hans huvud var... det är inte äkta...

 

Angel granskade priset framför henne, det var nästan morgon och Tokio Hotel hade vunnit något pris för att ha dragit in mest pengar under en välgörenhets konsert. Hon var stolt men ändå lite nere, Tom vägrade se henne i ögonen ordentligt och hon förstod att hon hade sabbat det. Samtidigt var hon lättad, om han inte visade något för henne så skulle hennes känslor svalna och hon skulle inte bryta mot några fler regler. Hon minns hur det gick sist och hon tänkte inte låta det hända igen.

-” Hallå?” hon såg upp och fann en extatisk Bill vinkande med handen framför hennes ögon.

-” Du har glasögonen på.” var allt hon sa och Bill nickade.

-” Jag vet, alla blixtrar gjorde ont.” Hon nickade och såg hur de andra kom mot henne, men en saknades, Tom.

-” Var är Tom?” undrade hon direkt. Visst det var i och för sig efterfest och det var meningen att han skulle supa ner sig, men det hindrade ju inte att hon ville ha koll på honom.

-” Han är vid baren tror jag.” sa Georg och rykte på axlarna. Angel reste sig hastigt upp och började gå, ärligt så gillade hon inte klackar och fötterna började göra ont.

Efter att hon letat ett tag så fann hon mycket riktigt Tom vid baren pratande med en tjej, hon gjorde sig beredd för att gå fram till honom när hon helt plötsligt kände att hon inte kunde ta ett steg till. Som om hon frös till is inombords.

Tom och tjejen kysstes.

 

-” Hej där!” Tom såg upp från sin drink och fann en rätt snygg blondin stå framför honom, han log.

-” Hej själv.” Hon satte sig bredvid honom han kunde känna hur hon granskade honom, jo hon visste helt säkert till hans rykte.

-” Vad dricker du?” han såg ner på sin drink igen och ironiskt nog hette den:

-” Angel.” svarade han och nedstämdheten kom tillbaka. Blondinen skrattade och beställde en likadan. Tom såg hur hon tvärt vinkade åt någon med en kamera innan hon kom närmre och kysste honom mitt på munnen. Han var inte beredd och spärrade upp ögonen, för att göra allt värre så kunde han se hur Angel stod bakom blondinen, hon såg ut som om någon slagit till henne när hon vände på klacken och gick.

Tom puttade ilsket bort tjejen och sa argt:

-” Jag har tjej, vad fan håller du på med?” Hon såg lurt på honom och sen på mannen med kamera.

-” Imorn är du nog singel igen..” Tom ställde sig snabbt upp och övervägde nästan att slå till henne men insåg att de skulle dra till dom för mycket uppmärksamhet. Istället så sprang han till bordet där resten av bandet och de tre agenterna satt.

-” Har ni sett Angel?” flåsade han fram och Nathan sa:

-” Jo hon skulle hem och kolla säkerheten innan vi kom, och på tal om det! Bra att du kom för vi tänkte fara.” Tom nickade lättat och de gjorde sig i ordning att åka.

 

-” Angel?”Tom öppnade försiktigt dörren till Angels rum, hon hade inte setts till sen de kom hem.

-” Vad?” hörde han hur hon spottade fram. Ha kunde se hur hon fortfarande var iförd sina finkläder satt och vässade en av sina många knivar. Tom svalde, hon planerade väl inte?...

-” Det var inte som det såg ut, hon kysste mig för att få ta en bild!” Utbrast han och Angel såg upp på honom, för en sekund såg hon lättad ut, sen såg hon nästan arg ut. Tom var säker på att han skulle få hjärtproblem på grund av hennes humör svängningar.

-” Det spelar ingen roll, du får kyssa vem du vill Tom. Vi är ändå inte ihop på riktigt.” Stenen föll tungt i Toms mage och han blev nästan arg.

-” Varför är du så himla arg då?” Angel ställde sig upp och blängde på honom.

-” Du har ditt eget liv att sköta och jag mitt. Att jag är arg har inget med dig att göra!”

-” Jasså? Varför blir du då arg när jag kysser en annan tjej?” Tom glömde bort att det egentligen var hon som kysste honom, han ville ha svar och han var less på att bara fyllas med frågor!

-” Om bilden kommer ut i media kommer vi aldrig få en lugn stund, är du trög eller?” Angel märkte knappt att hon brusade upp. Något som inte Tom heller märkte att han gjorde.

-” Du är fullständigt sjuk! Först så kysser du mig och säger att det inte betyder något, men du blir arg när jag kysser en annan. Hur kommer det sig?” fräste han.

-” Jag sa ju att det kommer komma ut i med..”

-” För HELVETE Angel var ärlig för en gång skull!”

-” Du tror så mycket!” Fräsandet hade gått över till skrikande.

-” Varför ljuger du?”

-” Du vet ingenting om mig!” Angel skrek nästan desperat, alla de känslor hon känt under kvällen började sakta släppas fria.

-” Jag vet att du utnyttjade mig! Du är så jävla kall!”

-” Jag bryr mig fan om dig! SLUTA!” Tom tystnade men blängde fortfarande på henne, hon andades tungt och och blängde tillbaka på honom och han sa:

-” Jag vet vad du känner för Lethally, är du fortfarande så DÖDLIGT kär?” Angel bet ihop käken och såg ner i golvet.

-” Fint, riktigt jävla fint.” Hon mötte Toms ögon och han sa inget, hon vände sig om bara för att vända sig tillbaka mot honom.

-” VAD JAG KÄNNER FÖR LETHALLY? Dödligt kär? Hon såg till att jag dödade hela min familj! Du verkar ju redan ha hört den historien!” Tom skakade på huvudet, nej han hade inte hört HELA historien.

-” Så du vill ha detaljer? Visst okej! Jag var elva när jag blev kär för första gången i mitt liv hon var fjorton. Jag var tolv när jag insåg att jag älskade någon för första gången, nej jag älskade inte min familj! Jag fick gå igenom ett helvete för att bli deras perfekta dotter, vad dom sa var för min egen säkerhet var egentligen för att dom skulle kunna visa upp mig som någon slags superunge! Jag slogs, jag blev slagen, hur jävla härligt är inte det! Men då träffade jag Lethally... jag älskade henne så jävla mycket för hon förstod mig...”

Tom stod vid det här laget alldeles tyst och lyssnade, det här var hans chans att äntligen höra sanningen och Angel verkade inte längre bry sig om vad hon sa. Hon vände ryggen mot honom innan hon fortsatte:

-” Dagen då jag tog med henne hem... Min pappa slog mig nästan blodig för att brutit tre av våra regler: ta aldrig hem någon, ge inte ut telefon nummer och fall inte för en person av samma kön. Mamma grät och försökte stoppa honom, jag skrek på Lethally men hon log när hon la på från ett samtal. Bara sekunder efter det så stormades mitt hus av beväpnade män. De sköt pappa i bröstet och mamma försökte springa med mig och lilla Kim, men hon sköts också. De dränkte min lillebror och när mamma skrek åt mig att springa så sprang jag... Jag lämnade dom...”

Tom insåg då att Angel troligen aldrig pratat med någon om det här och säkerligen gjort allt för att förtränga det, han skulle få sina svar men var det värt att röra upp hennes känslor igen?

Angel däremot började bli osäker på vad som egentligen trillade ned för hennes kinder och hon mumlade:

-” Männen följde efter mig in i skogen och överbemannade mig. Lethally följde med dom och jag var lättat för jag visste att hon skulle rädda mig....”

Tom svalde när han såg hur Angel började skaka och han gick fram för att lägga sina händer på hennes axlar, men hon skakade ilsket bort dom.

-” Frågan i min lilla tragedi lyder: Älskade hon mig också?” Hon tog ett par steg ifrån Tom så att hennes rygg hamnade i skenet av soluppgången. Hon lät sjalen hon haft om sina axlar hela kvällen falla till golvet, klänningen som hon hade var djupt u-ringad i ryggen och Tom kunde se hur vita konturer av en tatuering täckte hela ryggen. Han gick närmare och såg att tatueringen var väldigt detaljerad, änglavingar. Varje fjäder hade sin egen kontur och han kom på sig själv med att vara imponerad av tatueraren. Men när han drog med handen efter en av fjädrarna så kunde han känna hur huden stack upp lite och han drog snabbt åt sig den igen, när han såg närmare så insåg han att det inte var någon tatuering. Det var ett ärr.

-” Hon älskade mig nog mycket för att se till att jag fick vingar... Med en kniv.”

 

-” Är du nöjd nu?” Angel vände sig ilsket om och mötte Toms blick, hon var arg! Arg för att han rört upp sånna känslor hos henne, arg för att hon minns men framför allt så var hon arg på sig själv.

-” Nå? Är du nöjd nu när du vet sanningen? Det är nu du ska hånle och påminna mig om hur mycket jag förtjänade det!” Tom teg, han visste ärligt inte vad han skulle säga.

-” Kom igen säg något!” Angel knuffade honom omilt i axeln och han tog några steg bakåt.

-” Angel...” var allt han fick fram.

-” DIN TRÖGA JÄVEL SÄG NÅGOT! SLÅ MIG, HATA MIG! GÖR NÅT!” Tom förstod att all självkontroll som Angel en gång haft var borta och hennes murar var rivna, av någon anledning så försvann hans egen kontroll med hennes. Han tog tag om hennes axlar och puttade in henne i väggen. Han kunde se hur hon öppnade sin mun för att säga något, men hon hann inte.

Tom hade täckt hennes läppar med sina.

Angel började slå honom på bröstet, det gjorde riktigt ont men Tom höll kvar. Den smärta han han tidigare känt försvann med varje slag och han var säker på att hon kände likadant. Slagen blev allt färre och lösare och snart så tryckte han sig närmare. Hon tog tag i hans tröja och drog.

Deras läppar pressades våldsamt samman och Angel bet Tom smärtsamt i nederläppen, hon slickade sedan där hon bitit och Tom särade på sina läppar och släppte in hennes tunga.

De slogs ett tag för dominans innan Toms händer fann sin väg ner över Angels bak och lyfte upp henne i famnen, han började gå mot sängen. Helt utan att tänka på henne så slängde han sig ner på madrassen och deras munnar pressades samman en gång till. Angel började slita i Toms t-skirt och han bröt kyssen tvärt för att få av den, snart började han fumla med Angels klänning. Men hon verkade inte riktigt vara redo för det än så hon drog ner Tom igen för en kyss, samtidigt som hon drog med naglarna på ena handen efter hans bara rygg. Tom rös och stönade till av smärta och njutning. Han sökte sig ner efter hennes hals och sög efter den sköra huden, men när Angel ytterligare en gång drog med sina naglar så bet han till. Han kunde hörde hur hon stönade och tryckte upp sina höfter mot hans. Han log och fann öppningen till klänningen och lyckades öppna den helt, han drog med sig henne upp och drog försiktigt av den. Han suckade nästan när han såg att hon hade en axelbandslös BH under, men lämnade den på. Han kunde känna hennes händer på hans gylf och han attackerade hennes hals igen, han kände hur hon öppnade den och han hjälpte till att få av byxorna. Han märkte att hon använde klackarna för att sparka av hans byxor den sista biten och han stönade, en hand sökte sig upp och smekte över hennes bröst. Snart så började han lämna ett spår av nafsande kyssar längsmed hennes hals, ner på varje bröst och längre ned på magen. Han visste precis vad han ville göra, men hon hindrade honom och drog upp honom mot sig. Deras läppar möttes igen, men den här gången mindre våldsamt och mer passionerat. Han stönade när hon tryckte sig upp mot bulan i hans underkläder och han började gnugga sig mot henne. Hon stönade och lät båda händerna dra, lite försiktigare, med naglarna efter hans rygg igen.

-” Åh gud...” Tom märkte inte ens vad han sa, huvudet snurrade och hela han krävde mer.

-”Tom... vänta...” Han avbröt lite besviket vad han gjorde och såg henne i ögonen, förvånad av att finna små spår av tårar där.

-” Vad?” Han strök försiktigt med tummen över hennes kind, all den våldsamma upphetsningen hade runnit av honom på bara sekunder. Solljuset sken in genom fönstret och gjorde så att hela hon fick ett gyllene sken.

-” Jag vill inte va någon du glömmer imorn...” Tom fann henne dyrkansvärd när en nyans av rosa spred sig över hennes kinder. Det här var den Angel han föll för, den sårbara personliga Angel.

-” Aldrig...” Han böjde sig ner och kysste henne ömt på läpparna, men hon tryckte snart bort honom igen och såg osäkert på honom.

-” Vad är jag då?” Tom visste inte riktigt vad han skulle svara på den frågan, han hade nyss insett sina känslor... Men det kändes som om dom alltid varit där, det kändes som hon alltid varit den person Tom såg framför sig när han såg sig själv som åttioåring sitta och se på hans och Bills barnbarn och hålla handen med en person han älskat i flera år.

-” Du är någon jag ser mig själv med...” Han kysste henne på halsen,

-”... någon jag håller handen med när det regnar...” på käkbenet,

-”....någon jag ger min jacka till även om det är kallt....” på kinden,

-” … och du är någon jag random kysser på munnen.” på munnen. Han kunde känna henne le mot sina läppar och han andades ut, för en sekund var han nästan rädd att hon skulle putta bort honom och påpeka att deras förhållande var fejk. I stället så öppnade hon munnen och sa:

-” Jag tror... att jag har fallit för dig Tom Kaulitz...” Tom suckade och attackerade hennes läppar varsamt.

 

-” Godmorgon mina damer och herrar!”

-” Bill wtf? Angel har inte klivit upp än!” Georg tog emot mjölk glaset som Bill sträckte fram, Bill hade vaknat tidigt av någon anledning och bestämt sig för att göra frukost till alla. De flesta gissade att det berodde på kaffet med sju sockerbitar i som Bill druckit kvällen innan.

-” Nej jag vet men jag räknar Georg som en dam, han här nästan lika långt hår som Angel!” Georg fick kämpa för att inte spotta ut det han drack på Bill när Kevin skrattade:

-” Bill, du har LÄNGRE hår än Angel.” Georg skrattade men tystnade när han såg att Bill fortfarande log.

-” Jag ser feminin ut för att jag vill det, Georg har det bara i sig.” Han log sockersött och blinkade åt honom. Liam kysste skrattande Kevin på kinden och Gustav flinade. Georg däremot blinkade, det tog ett tag innan han insåg vad Bill sagt.

-” Meh! Hallå!” han reste sig upp och skulle precis försvara sin maskulinitet när han han kände hur något kletigt träffade hans vänstra ansiktshalva. En macka med mjukost på... och om man riktade blicken lite längre bort så kunde man se Bill skratta så han knappt kunde stå. Georg hade planer på att bli arg, men han kunde inte! Inte när hans bästa vän inte skrattat ordentligt på flera veckor.

-” Vad är det med dig idag?” Bills skratt lugnade sig och han såg på Georg som med ett leende försökte få bort mjukosten från ansiktet och håret.

-” Jag vaknade i morse och såg helt klart, alla ljus och allting.”

-” Härligt!” Bill vände sig mot dörren där Tom stod, han log ännu bredare när en blyg liten Angel stod bakom honom och höll honom i handen.

-” Jag ser att jag inte är den ende som vaknade och såg världen i ett helt nytt ljus i morse!” Tom blev med ens rädd att Angel skulle dra sig undan, men log när hon bara kramade hans hand hårdare. Leenden gick genom rummet under hela frukosten och alla pratade ivrigt med varandra, Kevin började tok skratta åt något som Gustav sagt och i det stora hela var det en trevlig stämning.

-” Vad händer?” Nathan klev in i köket, endast iförd mjukisbyxor och håret stod åt alla håll, av någon anledning kände Tom att han borde titta på Bill. Han var glad att han gjorde det, för Bill hade ett riktigt elakt flin på läpparna. Han hade nästan lust att varna Nathan för mjukost mackan som Bill höll i handen... Nästan.

 

Förmiddagen var inte särskilt speciell, Angel berättade lite om vapen för bandet och de umgicks bara. Bill kunde inte sluta le så fort han såg sin bror stirra på Angel.

-” Du dreglar.” viskade han retfullt när han gick förbi sin bror, vars blick tycktes vara fast vid Angels händer när hon putsade sitt vapen som hon själv konstruerat. Bill fick erkänna att vapnet helt klart var snyggt, helt svart men längst ner på handtaget så gick det ut vingar ut över sidorna.

Bill skrattade när han fick fingret av sin bror men övergick till att återigen bara le när Tom flätade samman sina fingrar med Angels.

Lunchen kom och den här gången var Bill inte lika ivrig att laga mat, den tidigare sockerkicken började lägga sig och han var faktiskt rätt trött. Så han anförtrodde Kevin och Liam det tunga ansvaret att laga hans mat, då hade han i alla fall en chans att vila upp sig inför konserten kommande kväll. Även middagen passerade och bandet började göra sig i ordning för en soundcheck klockan sju och sen konsert nio. Agenterna stoppade på sig alla möjliga typer av vapen, men Liam och Angel var dom som troligen både gömde och hade mest. Liam som inte hade så tighta kläder rymde lätt saker i byxorna, jackan och i bältet, men det var Angel som var imponerande!

Under den enorma svarta munkjackan hon lånat av Tom hade hon sitt pistols höljde runt axlarna där hon hade två pistoler under axlarna och två knivar bak på skulderbladen, i de rätt tighta byxorna hade hon två knivar, två i vardera sko och en vid svanskotan. Det var faktiskt lite roligt när Tom skojat om att hon hade en kniv i BH:n och Angel svarat ” Hur visste du det?”, Bill var bara glad att han var på Angels goda sida.

Bandmedlemmarna själva hade inga vapen, de hade avböjt när Nathan påpekat det eftersom dom inte ville bära vapen i närheten av fans när dom var osäkra på hur dom skulle hantera dom. Tom totalvägrade hur som helst.

-” Bill, är du klar?” Bandet och agenterna väntade otåligt i trappan på sångaren som verkade ta mer tid än vanligt, de kunde höra skyndsamma steg uppifrån och Tom suckade lättat.

De kunde äntligen se Bills skor långsamt ta steg för steg ner för trappan, lite för långsamt.

-” Bill, kom igen! Vi har inte hela dagen på oss!” När ytterligare ett par skor följde med Bills så blev det alldeles tyst och Tom glömde för en sekund att andas när hela Bill och hans följeslagare blev synliga.

En hand täckte Bills mun och Tom kunde se rädslan i Bills ögon, handen tillhörde en fullvuxen man i uniform och i den andra handen höll han en pistol... Hårt tryckt mot Bills strupe.

-” Ett steg till och skönheten här får betala.” Tvillingarnas ögon möttes.

 

Tom var inte riktigt säker på vad som hände, först så kunde han se hur mannen log elakt bara för att sen se hur han livlöst föll framstupa över Bill som lyckades hindra sig själv från att dras med i fallet. Kniven i nacken och Angel bakom gav Tom det svar han behövde.

-” Tom!” Tom tog emot sin bror i sin famn, han skakade lätt och Tom strök honom tröstande över håret. Rummet var alldeles tyst, nästan i chock och Tom blev nästan arg över att väggarna inte kunde prata och ta bort lite av den läskiga tystnad som bara låg runt dom. Lite längre bort kunde dom höra ett starkt ljud, nästan som en varningssignal och Angel försökta överrösta oljudet när hon skrek:

-” Håll er undan! De är här!” Tom såg hur hon tecknade något åt agenterna och de ställde sig alla i position framför dom. Han kände sitt hjärta bulta hårdare när Angel ställde sig framför honom och han försökte röra hennes hand, men istället mumlade hon bara.

-” Det händer igen...” Han såg sig omkring och insåg att alla agenter dragit vapen- alla förutom Angel vars händer skakade men snart knöts ena näven och hon drog av sig Toms tröja.

-” Här!” Hon drog upp ena vapnet hon hade under armen och gav det till honom, men han tvekade.

-” Ta det! Det är ingen lek längre!” Han såg desperationen i hennes ögon och var precis på väg att viska hennes namn när flera fönster krossades och dörren rycktes ut av något som liknade en MC. På tiden av Toms blinkning så stormades huset av män i uniform. Han backade lite och kände hur hans vänstra hand kramades hårt- Bill. Hans yngre bror såg rädd ut där han stod men samtidigt väldigt modig, något som Tom också ville känna. Han önskade att han kunde känna något slags mod där han stod med ett vapen i handen. Bill slet bort sin hand från honom för att kunna skydda sig själv och Tom insåg att mannen som kom mot honom inte tänkte be om autograf.

 

Han kände hur kroppen reagerade av sig själv medan tankarna strövade fritt inom honom.

Vad skulle han göra om det här gick fel? Om han skulle överleva ensam, som Angel? Om Bill skulle dö utan honom, eller om Angel skulle offra sitt liv för honom igen. Han var rädd, riktigt rädd, men det hindrade inte adrenalinet från att ilsket pumpa ut i hans ådror och låta kroppen reagera automatsikt.

Han hörde pistolskott avfyras och han blev räddare, tänk om den träffade någon i bandet? Eller om den träffade någon av Kevin eller Liam, skulle dom då kunna gå vidare om den andre dog?

Det kändes helt plötsligt väldigt konstigt i ena armen och han förstod att han troligen stukat handleden, hur kan kunde veta det hade han ingen aning om för det gjorde inte ont. Kanske var det som Angel sagt, att när man är i en situation mellan liv och död så reagerar kroppen för att överleva.

Han började tänka på Angel och historian hon berättat, hur hon lurats att leda sin familj in i döden, hur den person hon älskat stuckit henne i ryggen. Han bestämde sig för att aldrig låta någon som Angel älskade såra henne igen. Någon som Angel älskade? Han tänkte på vad han själv kände för henne, hur alla fjärilar i världen tycktes bo i hans mage när hon log mot honom. Hur elektrisk varje kyss kändes och hur oerhört mycket fortare hans hjärta slog när hon såg honom i ögonen.

” Jag kan älska henne...” tänkte han innan han vände blicken så att han kunde se henne. Hon slogs med knivar mot en större man, hennes ögon lyste och hon hade blod på kinden. Vem som helst skulle sett ett monster, men Tom såg den rädsla hon bar på den skyddande instinkt hon kände när hon hindrade en man från att sticka Nathan i ryggen. Hjärtat svällde med något han för första gången förstod vad det var och han var nära att bli knockad.

 

Samma piercande ljud löpte genom huset och mannen som Tom försvarat sig mot sparkade lätt av honom pistolen innan han och de andra drog sig ut genom fönstren eller genom hålet som en gång varit ytterdörren. Tom såg sig förvånat omkring, varför drog dom sig tillbaka?

Svaret fick han när han vände om ett halvt varv.

En blond tjej stod mitt i rummet, hon hade shorts, kängor och ett linne. Skärpet bestod liksom Angels, av patroner och hon hade säkert fem pistoler fast satta vid sin kropp, men ett sjätte hölje var tomt. Den pistolen hade hon i sin hand.

Tom följde hennes arm med blicken och fann Bill lutat över en stol, med pistolen riktad mot hans huvud.

-” Jag föreslår att ni står precis där ni är.” Tjejen log och såg sig omkring, hon mötte Toms ögon för en sekund innan hon drog upp en till pistol och sköt rakt upp i taket. Hon skrattade men Tom märkte det inte ens. Allt han såg var sin brors livlösa kropp på stolen, hur de vita dreadlocksen var rödstänkta och täckte ansiktet.

När Tom såg sig omkring så insåg han också att det bara var han och Kevin som fortfarande stod upp. Georg satt i ett hörn med Gustavs huvud i sitt knä, men kunde tydligt se hur det droppade blod från olika delar av Georgs ansikte, Gustav verkade vara medvetslös, han hade ett skärsår rakt över sin stjärntatuering på underarmen. Kevin satt lutad mot trappan och höll sina ögon fast svetsade på Liam, hans ben såg ut att vara vridet felaktigt och Tom mådde ännu mer illa. Trots det så fortsatte han söka igenom rummet och fann Nathan, han låg mot väggen med huvudet ner, håret låg för hans ansikte och, Tom drog efter andan, det såg inte ut som han andades.

Tom hade fortfarande inte släppt ut sitt andetag när han sökte igenom rummet en gång till, en person fattades.

-” Åh Angel, kom ut, kom ut och lek!” Skrattade tjejen och tryckte pistolen mot Bills huvud, Tom höll på att springa fram men Kevin stoppade honom. Han såg honom i ögonen och skakade på huvudet, men det blev suddigt för Toms syn försämrades när han såg hur enstaka droppar blod föll från Bills huvud.

-” Snälla rör på dig...” Viskade han, men Bill var stilla.

-” Åh kom igen Angel! Jag vet att du inte dött, mina mannar har ingen chans mot dig.” Hon låtsade

säkringen på pistolen. Tom kände hur den första tåren föll, scenariot som Angel en gång beskrivit började likna sanningen. Men den här gången så kunde han inte ens se ett vapen!

Han kunde se hur tjejen la pekfingret på avtryckaren och han höll andan, var det nu som hans ben skulle föra honom framåt och han skulle be för sin brors liv? Även om det var den ursprungliga meningen så ändrades den då han insåg att han inte kunde gå och än mindre tala. Han skulle bli vittne till Bills död....

Tom kunde höra någon komma ned för trappan och han lyckades slita blicken från sin bror, bara för att finna Angel längst ner i trappan. Det fanns inget annat än kyla i rösten då hon viskade:

-” Lethally...”

 

Tom såg förvirrat på kvinnan som höll pistolen mot Bills huvud, var det här Lethally? Kvinnan som Angel precis berättat om.

-” Hur är det med ryggen?” Angel blängde bara kallt på henne och svarade.

-” Bra tack, ditt svek kändes knappt.”

-” Ouch, är det meningen att jag ska känna något nu?” Tom såg på Lethally, hon lekte med pistolen hon inte höll mot Bills huvud och riktade den åt olika håll.

-” Erkänn att du saknar mig.” Angel tog några steg närmre och log.

-” Lika mycket som jag saknar en kniv i ryggen.” svarade hon spydigt, lite lekfullt la Lethally pistolen mot sina läppar och gapade lätt.

-” Oj, men om jag minns rätt så fick du en kniv i ryggen. Jag gjorde dig till Angel, glöm inte det lilla Angelina Dana .” Gitarristen hade aldrig tänkt på att Angel kanske inte riktigt var hennes riktigt namn och förvånades över hårdheten i Angels blick när hennes namn nämndes.

-” Angelina Dana finns inte längre, hon dog när du dödade henne.” Förvirring spred sig över Toms ansikte när han såg att Lethallys leende försvann en aning, bara för att återvända mer hånfullt.

-” Hur kommer det sig att du lämnade USA, för många svåra minnen?” han kunde inte se Angel röra en min och han gissade att hennes mur var uppe och starkare än aldrig förr.

-” Jag är där mina uppdrag är, till skillnad från dig så försöker jag räta upp mitt liv.” Lethally skrattade och Tom ryckte till, han hörde ett svagt stön bakom sig och såg att Gustav öppnat ögonen. Georg hade lyckats dra upp honom mer i knät och strök honom försiktigt över ansiktet. Det såg nästan ut som om Georg grät...

-” Lägg av Angel, du är bara arton och du har redan dödat mer än dina föräldrar gjorde.” Angels blick flackade tvärt mot Tom, något som inte undgick Lethally som vände sig om och såg på Tom, hon log.

-” Jasså det visste du inte? Men jag kan berätta hur lilla Angelina blev Angel.” Angel knöt sina nävar ytterligare när hon började:

-” När lilla Angelina såg sina föräldrar dö och blev bedragen av den enda person hon litade på, insåg hon att hon var sitt eget vapen. I ren ilska så började hon döda agenter och militärer. Jag kan lova att ingen listade ut att det var hon, jag menar en trettonårig flicka som mördar super agenter är ju knappast troligt, eller hur?”

Tom såg på Kevin och Liam som båda hade sina munnar öppna, han kunde gissa att han själv såg likadan ut.

-” Haha, vill ni veta något roligt? Angel heter inte Angel på grund av att hon valde det, haha nej nej! Angel kommer från ”the Angel of Death”, ett rykte som spreds mellan rädda militärer. Som tur var så fick FBI tag i henne just efter hon fyllt fjorton och oj vilket liv det blev! Vem var hon? Var det hon som dödat så många? Varför? Hade hon utomjordiska krafter! Haha, nej nej.. Hon var bara så ilsken och kanske lite vilsen.” Lethally skrattade hånfyllt och såg på Kevin.

-” Du trodde säkert att hon var fläckfri och bara hade ett jobbigt förflutet när hon började träna er som femtonåring, eller kanske trodde du också att hon hade superkrafter?” Lethally skrattade och Tom sökte Angels blick, han behövde någon slags konfirmation om att allt detta var sant. Deras ögon möttes och han såg hur hon nickade och såg en aning sorgset och tvekande på honom, han visste inte vad han skulle känna. Hon hade mördat, hon var en mördare... Men...ändå...Tom höll kvar hennes blick och han kunde se att hon blev mer och mer osäker. Även det hann Lethally snappa upp.

-” Åh, jasså, nu förstår jag varför du är här. Oj, vad jag känner mig dum! Angel du måste presentera mig för din nya kärlek.” Angel teg och Toms mage slog volter.

-” Kom igen nu Angel, precis som på gamla goda tiden!” sa Lethally sarkastiskt men när Angel fortfarande teg och höll Toms blick så suckade hon. Hon ryckte upp Bill från stolen och höll uppe honom i tröjan, säkringen på pistolen släpptes och hon tryckte den rakt under Bills hals.

-” BILL!” Tom tog ett steg framåt men hindrades av Kevin från att gå längre, Lethally log belåtet.

-” Aha, det här är alltså Bill... Då är du Tom, har jag rätt älskling? Eller måste jag skjuta honom?” Hon riktade blicken mot Angel som hade sänkt sin.

-” Fast han känns rätt död, det kanske inte gör någon skillnad om jag skjuter eller inte. Vågar du ta risken Angel? Eller har jag rätt när jag säger att det där är Tom?” Angel såg upp på Tom igen som hade tårar i ögonen när han såg på Bill och hon mumlade:

-” Ja.”

-” Oj, men då börjar jag förstå! Du är hans livvakt! Oj, oj, oj... Angel du vet att man inte får falla för dom man ska vakta! Det är att bryta mot reglerna och du minns ju sist du bröt mot reglerna!” Lethally slängde ner Bills livlösa kropp på golvet och Tom såg med skräck hur Bill inte ens reagerade på att flyga genom luften som en docka och sen landa på golvet.

” Snälla Bill... snälla... rör på dig.. stanna med mig...”

Han slängde sig på knä vid honom, i sitt panikartade letande efter en puls så insåg han snart att Bill inte hade en.

-” Nej.. nej...” Tom kände tår efter tår falla och han märkte knappt hur Lethally riktade sitt vapen mot honom, men en kniv flög genom luften och fick henne att tappa vapnet. Hon såg upp på Angel och sa:

 

-” Fy fy Angel, lek snällt!” Toms förakt började brinna, han mådde illa av Lethallys sarkasm och avskydde hennes leende.

-” Rör.honom.inte.” Angel talade genom tänderna och Tom såg med skräck hur hennes ögon blivit svarta och i dom brann något helt annat än det han var van att se. Hat.

-” Oj gjorde jag lilla Angelina ilsken? Kom igen Angel, håll inte tillbaka!” Tom hörde hur huset blev tyst, allt som hördes var ett skratt som studsade mellan väggarna. Angels skratt.

-” Snälla, om jag håller tillbaka eller inte gör ingen skillnad. Du har fortfarande ingen kontroll över dina känslor Lethally, du har egentligen ingen balans när du står så där. Du skulle lyssnat bättre när din söte lille arbetsgivare bad dig koncentrera dig fullt ut, eller du kanske koncentrerade dig på att låta honom komma in?”

Tom såg ner på Bill igen när Lethally slängde sig mot Angel, han förstod inte var hon menat men det hade definitivt verkan på hennes fiende.

Lethally slog och slog men den yngre blockerade bara, leendet på läpparna var fortfarande kvar.

Angel började tillsist också slå tillbaka, varje muskel jobbade och det behövdes inte många slag för att hon skulle kunna slå bort Lethally från henne.

-” Du använder inte rätt muskler gumman, jag tror jag berättade det för dig när vi firade jul ihop.” Lethally kastade sig återigen mot Angel, som fortsatte blocka tills hon helt enkelt slog bort henne. Tom såg upp och satt frusen på stället, han förstod att det här handlade inte längre om om vad som hände idag eller var som skulle hände imorn, det här var en uppgörelse som skulle skett för flera år sen.

Han kunde se hur Angel skickligt använde sitt fotarbete och sina bara händer för att Lethally inte skulle kunna komma åt henne. Varje gång som hon slog bort henne påpekade hon en svaghet och Tom påmindes om att Angel kanske var ett underbarn. Hon var precis arton och ändå kunde hon lätt få bort en två år äldre kvinna, tankarna vandrade också iväg på de hon mördat som tretton och fjortonåring. Han började förstå vad Lethally menade med ”sitt eget vapen”, för det var kanske just det hon var- ett vapen. Ett dödligt sådant. När Tom återvände till verkligheten så stod Lethally en bit ifrån Angel och andades tungt, av någon anledning så log hon nu och Angels ögon var fortfarande svarta.

-” Du glömmer en sak Angelina, jag har inget att förlora. Det har du!” Tom kände hur en kniv susade förbi hans kind och hur ett litet sår bildades. Han fick ögonkontakt med Angel som såg skrämt på honom, det gav Lethally chans att agera. Hon drog fram två pistoler och riktade en mot Tom och en mot Angel.

-” Oj, vad ska du göra nu Angel? Du kan hoppa på mig, men du vet att jag hinner skjuta honom. Vad väljer du?” Tom förstod först inte, men när han såg Angel sänka sina händer så började en dålig känsla i magen bildas.

-” Kasta dina vapen sötnos!” Han såg med skräck hur Angel drog fram vapen efter vapen och kastade dom på golvet, ett av dem landade precis vid Bills huvud. Det vapen som Angel själv konstruerat, den med änglavingar efter handtaget. Han följde hennes rörelser när hon höll upp händerna och när hennes svarta ögon ersattes med hopplöshet kunde Tom känna tårarna i halsen.

-” Angel nej...” orden lämnade hans läppar som en viskning, men han visste att hon hörde när hon bara såg på honom.

-” Åh gud vad jag har längtat efter det här!” Med pistolen fortfarande riktad mot Tom så sparkade hon Angel i magen, första gången så märktes det knappt att Angel hade ont. Men när sparkarna började riktas mot hennes huvud och ben tvingades hon ner på knä. Även om det var lite så kunde han se hur blod och blåmärken satte sina spår över hennes vackra ansikte, hon ställde sig upp igen.

-” Vet du? Det här känns lite baklänges!” Lethally log stort och fick in med träff med näven rakt över Angels hals, något som fick henne att tappa andan.

-” Du såg när din familj dog, nu får dina vänner se när du dör! Det ger mig en känsla av ironi tycker du inte?” Angel såg inte ut att kunna prata, hon höll sig fortfarande om halsen när hon fick en spark i sidan.

-” Angel!” Tom skrek när han såg hur hon flög över golvet, han såg inte hur Kevin börjat skaka och att Liam satt med tårar i sina ögon. Allt han såg var hur ett liv försvann, allt han kände var hur han blev tommare och tommare inombords. Det var då han insåg det, hon gjorde det igen! Hon gav sitt liv för honom- igen... Och den här gången skulle hon inte komma undan...

Vad är det man säger? Tredje gången gillt?

-” Hur känns det gumman? Börjar du inse att kärlek gör dig svag?” Tårarna rann ned för Toms ansikte när han såg hur Angel tappert försökte resa sig upp från golvet, bara för att bli uppdragen i tröjan. Lethally höll pistolen hon tidigare riktat mot Tom tryckt mot hennes hals.

-” NEJ!” Tom skrek genom tårarna och han kunde känna hur magen frös till is. Det här hände inte, det var inte verklighet! Han försökte möta Angels blick, men allt han kunde se var hennes sammanbitna ansiktsuttryck. Ena handen hade hon släppt ner så den hängde mot golvet och den andra höll ett stadigt grep om Lethallys handled, hon pressade ihop läpparna till en vit linje och verkade bara vänta.

Kunde man vägra låta någon dö? Kunde man vägra låta någon man älskar dö?

Tom strök försiktigt Bill över håret när han sänkte blicken, han skulle inte klara av att se det. I hela sitt liv så hade han alltid tänkt att sånt här bara hände på film, att folk dog ifrån varandra hände bara på nyheterna. Men om det nu var så? Hur kom det då sig att han satt och strök sin livlösa bror över håret, för var drag blev handen bara blodigare?

Fingrarna snuddade tillsist Bills halskedja och han försökte greppa den, han ville få krama något, släppa de tankar på det skott som skulle förändra hans liv. Problemet var bara att han inte kände kedjan ordentligt, det var något annat.

Försiktigt så drog han fram det, det kändes kallt och lite tungt i hans händer. Han hörde ett klick och förstod att Lethally låtsat på säkringen, han förstod knappt vad han gjorde när han gjorde likadant och höjde handen mot Lethally.

-” Sikta, andas, skjut.” Tyvärr hörde Lethally klicket från hans egen säkring.

 

I slowmotion kände hur kulan trängde igenom hans hud samtidigt som han flög bakåt och slog huvudet i väggen.

-” TOM!” det kändes som om han låg där i flera timmar, han kände hur något sakta försvann från honom och hur bröstet blev kallare och kallare. Han försökte lyfta sitt finger, men han orkade helt enkelt inte. Tröttheten slog honom så plötsligt.

-” Det kommer bli okej...” Rösten påminde om Bills och det var det sista han hörde innan allt blev svart.

 

” Jag hade alltid haft min tro på ödet, efter varje ont så kommer något gott... Men för några år sen så ändrades min tro. Hade någon då berättat för mig att mitt liv skulle förändras så hade jag välkomnat det. Det var på den tiden då jag inte visste vad den förändringen skulle innebära...

***

-” Lethally snälla! När dom ser dig så måste dom förstå varför jag tycker om dig!” Hon var tolv, det svarta håret var bara axellångt och kroppen var outvecklad och fri från de plågor den senare skulle få uppleva. Nej, sinnet var inte tyngt av sorg, för de djupblåa ögonen lyste fortfarande av styrka.

-” Tänk om dom blir sura ändå, Angie... Jag vill inte att du råkar illa ut igen för att du bryter mot reglerna!” Nej, hennes liv var långt ifrån perfekt! Dagar som började och tog slut med träning i olika former.

Många kan tycka att ett barn ska få vara barn så länge det kan, men Angelina Danas föräldrar hade en annan åsikt. Till en början var det för hennes egen säkerhet men det utvecklades snart till en slags utmaning att göra deras dotter så skicklig som möjligt.

-” Kom igen!” hon gick fram och tog den andra flickan, Lethally, i handen. De hade precis påbörjat sitt andra år tillsammans eftersom de firat ett år bara några veckor tidigare. Ja, Angelina tycktes redan ha gjort sitt val av livskamrat, under lite mindre än två år så hade de kommit varandra så nära och hon var helt säker på att hon aldrig skulle hitta någon som hon kunde älska lika fullt ut.

Efter en snabb kyss på kinden så gav Lethally med sig och hon följde med sin flickvän hem.

***

Jag jublade inombords, mina föräldrar skulle äntligen få träffa flickan i mitt liv! De var tvungna att förstå mig när de träffade henne! Jag vet inte om det hör ihop med att jag var tolv eller om jag bara var så naiv, något jag inte alls var i vanliga fall. Jag trodde nog bara att jag kände mina föräldrar.

Något jag minns klart är hur lycklig jag var när jag gick hem, hand i hand med Lethally... Jag visste inte bättre och även om träningen borde sett till att jag gjorde det, så var jag kär utöver normala gränser och blind för omvärlden.

Hon förvånades över att vi bodde mitt ute i skogen och hur långt jag gick varje dag till skolan och hem. Jag tänkte aldrig på att hon granskade mina fingrar när jag slog in koden som fick våran grind att öppna sig. Jag såg inte heller att hon log där hon gick, jag var för upptagen av lyckan som gick genom magen och min förväntan att få presentera Lethally för mina föräldrar.

Spänt öppnade jag dörren, det var som vanligt ingen i sikte så jag ropade:

-” Mamma! Kom!” Mamma var nog lättast att börja med, hon skulle med all säkerhet förstå hur mycket jag älskade flickan som höll min hand. Pappa kunde vara svårare.

När steg i trappan hördes så höll jag andan, mammas röda klackeskor blev synliga och jag log från öra till öra. Synd bara att hon inte delade min glädje.

När hon fick syn på mig och Lethally så stannade hon tvärt, jag antar att man kan säga att CHOCK är ett bra ord att beskriva ordet som stod skrivet i hennes ansikte. Jag var fortfarande förväntansfull när hon öppnade munnen för att prata.

-” Vad har du gjort Angelina?” Det var inte exakt det jag hade väntat mig när hon pratade, men jag behöll mitt leende och sa:

-” Mamma, det här är Lethally, min flickvän!” Känslan av en mors hand som snabbt snärtar över ens kind är faktiskt något man aldrig glömmer, det gör inte bara fysiskt ont.

-” Hur vågar du säga så Angelina! Det är fel! Din pappa kommer att bli så arg!” Som om jag inte förstått det direkt hon sa det så kom pappa precis in innan för dörren.

-” Vem i helvete är du?” Pappa blängde på Lethally och sen på mig, jag sökte Lethallys hand och fann den. Vart mitt mod kom ifrån har jag ingen aning om, men jag fattade det i alla fall.

-” Pappa, det här är Lethally, min flickvän och jag älska...” Jag hade inte riktigt hunnit reagera innan jag var uppe i luften och mötte min pappas ursinniga ansikte. Hur fort det hann gå så fel förstår jag knappt än idag.

-” Hur många gånger har jag sagt åt dig att följa mina regler?” Han skakade om mig och jag blev rädd när jag såg att mamma blev rädd, pappa började bära mig mot vardagsrummet. Pappa var väldigt bestämd när det gällde regler, något ni kanske märker...

-” Jake, hon är tolv! Hon menade nog inte att ställa till..” mamma tystnade bara genom att pappa såg på henne. Självklart visste jag varför vi hade de regler vi hade, för att ingen av mammas eller pappas tidigare fiender skulle söka upp oss. Men det här handlade om Lethally, min två år äldre kärlek! Något inte pappa förstod.

-” Kim, det är dags att flickan förstår att vi menar vad vi säger!” Jag landade hårt på golvet och pappa började med sina predikningar om hur fel homosexualitet är och hur straffad jag skulle bli för att jag bröt mot reglerna.

Mamma skrek till då pappa höjde sin näve mot mig, jag förstod knappt att det hände förrän min vänstra ansiktshalva kändes bedövad och pappa skrek:

-” Horunge, fattar du vad du kan ha ställt till med!” Han lyfte upp mig i tröjan och slängde omkring mig som den docka jag kände mig som. Jag hörde hur han svor och att mamma tillsist börjat gråta, men jag lyckades inte hitta Lethally med blicken. Hon var inte i rummet och jag började frukta att pappa hade gjort något mot henne. Den tanken ställde om mitt huvud helt och jag började kämpa emot.

-” Var är Lethally?!” Allt jag fick till svar var golvets hårda yta mot min kropp och ett skåp som slog i mitt huvud. Kroppen kändes bedövad, liksom mina känslor. Jag hade verkligen hoppats på att de skulle gilla mitt val, att de äntligen skulle vara stolta över den jag var! Bara en dröm tydligen...

-” Jake snälla!” jag vände mig om och såg på mamma, jag kände knappt något för henne längre där hon stod med tårarna som trillade ner för kinderna och min bror i famnen. Allt som betydde något var synen jag fann bakom henne.

Lethally.

Synen borde gjort mig lättad, istället skrämde den mig mer än vad det pappa gjorde mot mig.

Hon log... I sin hand höll hon en telefon som blinkade.

På bara sekunder så kunde vi höra varningssignaler ebba igenom huset, först krossades en ruta.. sen alla.

Män i militäruniform slog sig in i vårt hus och pappas grepp om mig lossnade helt när han föll framstupa över mig. Blod spred sig efter mina kläder, men det var inte mitt den här gången. Det var pappas... Jag lyckades ta mig bort från honom och försökte ta mig till Lethally, men mamma tog bara tag om min redan sönderslitna tröja och drog med mig ut. Det var då jag förstod att vi skulle få springa för livet.

Ett skott var allt som hördes och mamma tappade min bror, vi båda skrek. Mamma hade blivit skjuten i axeln... Männen fick tag i honom och drog med honom in, men två stannade kvar.

-” SPRING ANGELINA!” Jag försökte lyda mammas order men benen ville inte lyda när jag såg hur männen sköt skott efter skott genom henne. Jag hade lärt mig att stanna och slåss, inte springa och lämna min familj bakom.

-” Snälla spring och se dig inte om!” återigen vägrade jag göra som hon sa och jag såg hur hon försvann mer och mer. Jag ville göra något, jag ville hindra döden från att ta min mamma, men en tolvåring har inte så mycket makt över livet och döden.

-”ANGELINA DANA, DET ÄR EN ORDER!” det var som om mamma låtsat en spärr och mina ben lydde plötsligt. Jag såg på mamma en sista gång innan jag lyckades börja springa.

Steg ekade bakom mig och jag sprang fortare, men mina korta ben hade ingen chans mot deras långa och snart var jag nere på marken.

Vad som hände sen kan jag inte återge i detalj, jag minns bara att jag skrek och kämpade för att ta mig loss.

Något som däremot aldrig lämnar min näthinna är bilden av Lethally stående över mig, lättnaden jag kände var obeskrivlig. Hon älskade ju mig, hon skulle aldrig skada mig.

-” Lethally!”

Har ni någonsin känt hur allt ert hopp runnit ut på bara sekunder?Det har jag.

Det försvann när Lethally böjde sig fram mot mig och sa:

-” Gumman, du är mitt uppdrag.” Hon kysste mig mitt på munnen innan hon fick männen att lägga mig platt mot marken.

Ni vet att man brukar säga att elefanter glömmer aldrig? Det gör inte tolvåringar heller... Jag glömmer aldrig när dom slet upp min tröja och Lethally satte kniven jag gett henne mot min hud.

-” Var inte orolig gumman, jag ska se till att du får vingar.”

 

När jag slog upp mina ögon så kände jag inget annat än smärta, smärta i ryggen och smärta överallt, min innersta önskan var att få blunda och aldrig kunna vakna igen. Men det är då överlevnads instinkten slår till.

Det är lite blurrigt hur jag tog mig tillbaka till huset och in i badrummet, jag har bara vissa bilder som jag kan delge. Som min mammas skändade kropp precis utanför huset, min pappas inne i vardagsrummet och min brors dränkta i diskhon. Det är bilder man helst inte vill ha...

I alla fall så är mitt minne rätt klart nästan en vecka senare då jag fortfarande var kvar på övervåningen i vårt hus. I flera dagar hade jag legat i min säng och väntat på att mina ”vingar” skulle börja läka. Vissa delar skulle bli svårare än andra.

Men som sagt så efter en vecka så var jag nog stark att lämna rummet, vårt hus luktade illa och jag förstod att kropparna inte var så fina längre. Efter att ha noga undvikit diskhon så fick jag i mig lite mat, ärligt så tror jag knappt att jag behövt någon. Jag kände ingenting vid det här laget.

Tillsist kom den dagen då jag, förhand, begravde min familj. Ingen kista, inga blommor, men en gravsten.

Tänk er själva att bära er familjs ruttnande kroppar till en grav, lukten och synen skulle förändra min syn på döden för alltid.

 

En månad senare så bestämde jag mig för att lämna huset. Jag tog mig ut på vägen och hamnade vid ett militärfält och kände genast igen uniformen.

Oj, jag hade ju inte tänkt dra ut på det hela så länge, så jag ska försöka göra min historia lite kortare nu när ni vet grunden.

Jag började stå vakt utanför byggnaden i hopp om att få de svar jag sökte, istället så kom det ut en man. Jag var så säker på att jag kände igen honom och när man är så ung så kan man inte kontrollera sig, ilskan brusade upp inom mig och snart hade jag hans egen pistol tryckt mot hans strupe. Av någon anledning så kändes det stimulerande att se hans rädsla för mig, nästan som en slags hämnd. Jag ville känna mer stimulans så jag lotsade säkringen men behovet blev bara starkare. Tillsist så hade jag tryckt av.

Jag fick inte den stimulans jag behövde och det gjorde mig ännu ilsknare och som ni säkert läst lite längre bak i den här historien så fortsatte jag att söka stimulans och blev kallad ”the Angel of Death.”

Nu kan jag ju tycka att det var tur att FBI fick tag i mig, jag hade insett min egen förmåga och var ett hot för andra. Jag måste erkänna att det var lite underhållande när de kom på att ”the Angel of Death” bara var en ilsken tonåring, en farlig tonåring. Jag blev först satt i arrest sen träffade jag Joe Scott, mannen som hjälpte mig spåra min familjs mördare och såg till att jag fick börja jobba med olika uppdrag. Bara något år senare så hade jag fått ett antal hedersmedaljer och erbjöds att träna min egen grupp, jag var inte längre ” the Angel of Death” utan bara Angel.

Historien om hur S.A POISON bildades har ni redan hört av mina senare utvalda medarbetare.

Jag började verkligen trivas med dom, vi kom varandra närmre och jag kan bara säga att dom blev den familj jag behövde och själv kunde ta hand om.

Egentligen så handlar ju inte den här historien om mig, den handlar om bandet Tokio Hotel och hur de kämpar sig igenom ett antal hot och svårigheter.

Som ni säkert förstår så tar min historia slut här, min resa är över.

Där historien sist slutade blev mitt eget slut när jag såg hur den andra människan jag verkligen tror att jag älskat, dog...

Tack för att ni läste min berättelse, hur kort och förvirrad den en må vara så läste ni igenom den hela vägen hit... Kanske ger det er lite förståelse för den person jag var och kanske kan se bakom det monster jag har varit...

Nu när jag vet att ni läst detta så kan jag inte hjälpa att ändå känna lite frid, kanske någon ser det lilla goda i mig och låter mig återförenas med honom på en bättre plats...

Man vet aldrig....

Ta hand om er och kasta inte bort era liv som jag gjorde.

 

MVH/ Angelina Dana

 

-” Snälla... vakna..” Hans hade varit dimmig väldigt länge nu, var det så här det var att dö? Går man bara igenom en dimma? Kanske, men det var kallt och ensamt, han hade alltid trott att döden skulle vara en slags trygghet och att han skulle få sina nära och kära. Kanske han och Bills morfar, den morfar de så länge hållit kär som dött av en hjärtattack. Var det inte liksom det som var meningen med det hela? Att åter förenas med de man inte kunde leva utan... Betydde inte det att han skulle vara med sin bror vid det här laget? Personen som alltid höll honom bunden till jorden och världen. Brodern som han trodde var borta, han borde själv vara borta, men varför kände han då ett tryck i sin vänstra arm? Han såg ner på sin hand och rörde den lite, mest för att se vad som skulle hände..

-” Herregud!” Rösten var bekant, den var trygg och på något sätt gav honom en biljett ut ur den kalla dimman han verkade vara fast i. Allt som behövdes var bara...

-” Bill?” Ögonen var så tunga och han var säker på att han inte skulle klara av att hålla dom öppna, men den lilla syn han fick gjorde honom klar. Bill hade ett bandage i pannan, två stygn i läppen och tre efter kindbenet.

-” Du är lever!” Värmen av Bills tårar när han blev omfamnad gav honom en lustig känsla i magen, som om han inte borde vart där. Som om han kanske skulle stannat i dimman, känslan av att den världen var tryggare ville inte överge honom.

-” Jag trodde du skulle dö...” Den känslan kände Tom igen och frågor han inte kunde besvara ekade i hans huvud, men han var inte säker på om han ville ha svaren eller inte. Hade han lyckats?... räddade han dom?... henne?

-” Georg och Gustav?” Bill såg över axeln och när Tom följde hans blick så fann han sina två bästa vänner sovandes på varsin stol.

-” Kevin och Liam?”

-” Båda är okej, fast Liam har brutit benet.” Då återstod det två.

-” Nathan?” bilden av hans livlösa kropp mot väggen stannade kvar när Bill såg ner på sina händer.

-” Nej...” Bill nickade.

-” Hon knäckte nacken, han dog omedelbart...” Även om Bill inte nämnde henne vid namn så förstod han att ”Hon” var Lethally...

-” Jag kunde inte hitta din puls...” mumlade han och Bill såg upp.

-” Jag hade ingen ett tag, jag kan inte förklara det så bra, något med adrenalinkickar... Jag kan fråga en läkare sen.” Tom nickade, han tänkte inte fråga... Inte riktigt än, han var inte säker på om han var redo för svaret.

-” Angel är borta...” sa Bill plötsligt och Tom såg hur en hårslinga föll ner över Bills ögon. Orden nådde honom i slowmotion. Han hade missat...

-” Enligt Kevin så missade du Lethally när du sköt, men det gav Angel tid att få bort henne... När Lethally dog så kom en polisstyrka och ambulansen, jag vet inte om Angel överlevde eller inte för hon fördes bort direkt..” Tom såg på honom en lång stund, de mörka ögonen sökte genom de identiska för att få bekräftelse. Ändå var han tvungen att fråga:

-” Så det är 50/ 50?”

 

Det här var andra gången på två månader som Tom var i kyrkan, första gången var under Nathans begravning. Men den här gången var det inte alls lika sorgligt och nedstämt, den här gången var en dag att le för. Han såg sig omkring och fann bara leenden på folks ansikten och han såg rakt fram.

Liam hade en svart kostym med en grå väst under, håret var kammat och stylat, framför honom stod Kevin med en lika svart kostym men en ljusblå väst även han hade fixat håret. Ingen av dom bar slips...

-” Liam Joakim Kirk tager du Kevin Leo Brooks att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt?”

-” Ja, och så mycket längre.” Några på bänkarna ”aww:ade”.

-” Kevin Leo B..”

-” Samma här!” kyrkan skrattade och Tom log åt Kevins otålighet, man kunde se hur han väntade på att få börja sig fram och placera sina läppar mot sin makes läppar. Liam verkade också vara inne på det spåret och böjde sig fram, tyvärr så var det inte Kevins läppar han mötte... Det var prästens hand, han harklade sig och hela kyrkan skrattade när rodnaden bröt ut på hans kinder.

-” Hrm, hrm... vänta!” Tom höll på att bryta ihop av skratt när prästen torkade sin hand på rocken, hittills hade bröllopet inte varit annat än komiskt.

-” Jag förklarar er härmed make och ma..” Längre verkade inte Kevin kunna hålla sig utan han slängde sig om halsen på Liam och kysste honom djupt.

-” Ja, eftersom ni inte kan hålla er så, förklarar jag er äkta makar.” Tom och de andra i kyrkan skrattade och några applåderade. Liam lyfte lekfullt upp Kevin i sin famn och bar honom ut genom kyrkan- utan att släppa hans läppar för en sekund.

 

-” Hur är det?” Tom satt kvar på kyrkbänken och lekte med en vit ros när Bill satte sig bredvid honom och la försiktigt handen över hans arm.

-” Jag saknar henne...” Det var nu över två månader sen han såg Angel sist, Bill var den ende som i vanliga fall lyckades hålla hans humör uppe. Men just idag så kom leendet ändå, han tänkte på Kevin och Liams lycka och kunde inte stå emot det leende som bara kröp fram.

-” Sådär, där är leendet jag saknat så länge.” Bill log igen och drog Tom närmare in i en kram.

-” Älskar dig...” Tom log.

-” Älskar dig också lilleplutt!” han skrek när han kände Bills expertfingrar leta sig fram över hans extremt kittliga sidor.

 

-” Så ni planerar inte att berätta vart ni ska åka?” Liam skakade på huvudet och log:

-” Nej, vi planerar att inte låta någon veta så att ingen heller kan störa oss!”

-” Smart! Men då får jag väl gratulera då.” Kevin såg på Tom och han fick tårar i ögonen, Tom skrattade.

-” Det är inte roligt din idiot! Jag tycker så synd om dig!” Tom leende föll lite, men han rätade snabbt till det och sa:

-” Och du ska föreställa agent! Kom hit din fjant!” Kevin skrattade och lät sig omfamnas av Tom som snart kände Liams armar runt sig.

-” Wow, ni borde gifta er oftare om ni blir så kramgoa.” Den hesa, lena rösten la sig runt Toms hjärta som silke och fick honom samtidigt att frysa, han kunde väl inte hört rätt? Lugnt slöt han ögonen, halvt önskade han att han inbillade sig, men hela hans hjärta skrek efter henne.

-” Tom?” han kunde knappt tro sina ögon, hon verkade inte heller så säker på om hon såg rätt eller inte. Han tog försiktigt ett steg närmare och hon lyfte sin hand för att vid röra hans ansikte.

-” Du lever...” viskade hon, men allt han kunde göra var att nicka stumt.

-” Eh, jag tror att jag ska ta min hormonella make och gå, kul att du lyckades komma!” Orden flög bara förbi dem, den yttre världen existerade inte längre. Liam log och kysste den smått förolämpade maken mitt på munnen innan de begav sig av till några andra gäster.

 

Gitarristens blick blev suddig men han var rädd att blinka i fall att hon skulle försvinna..

-” Angel?” han kände knappt igen henne, hennes hår var inte längre korp svart utan hade lila skiftningar och det var betydligt längre. Hon hade en svart kort klänning som passade henne perfekt.

-” Ja... jag visste inte om du levde..” när tårar formades i hennes ögon så glömde han sina tidigare känslor gentemot att hon lämnat honom.

-” Var har du varit?”

-” Jag... Jag mådde inte så.. jag...” Hon såg osäkert på honom.

-” Inga fler lögner Angel...” Hon nickade och övervägde att vända sig bort.

-” Min kropp stängde ner, inte så länge.. När jag vaknade så fick jag höra att du blivit skjuten... jag ehm... jag klarade inte av att åka tillbaka hit för att få reda på sanningen...” hon backade undan en bit för att kunna stärka sin mur, den stolthet hon än gång besuttit var utbytt mot osäkerhet.

-” Tillbaka?” hon nickade.

-” De tog med mig tillbaka till USA, hem.. Sen fick jag höra om bröllopet och bestämde att det var... nu eller aldrig.” Han nickade men hade fortfarande obesvarade frågor i huvudet, det var då han såg Bill. Brodern stod med ett leende från öra till öra, Tom vickade lite på huvudet när Bill viftade lite med händerna i en uppmanande gest. Bill blev lite snopen när Tom inte fattade men Angel hann också se Bills försök. Hon la sin hand på vardera sida om Toms ansikte och fick honom att titta på henne, man kunde nästan höra ett klick ifrån Toms huvud. Han la ena handen om hennes midja, den andra på hennes hand och lutade sig in mot beröringen. Han blundade tvärt och öppnade ögonen sen för att luta sig fram och fånga hennes läppar.

Allt hans läppar mötte var ett finger, han såg förvånat på henne och hon skruvade sig obekvämt.

-” Hur kan du tycka om en mördare?” hon viskade det men han hörde det som om hon sagt det högt, han såg förvånat på henne och sa:

-” Det gör jag inte...” Hon backade lite och såg på honom innan hon försökte ta ytterligare några steg bakåt, problemet var bara att en arm hindrade henne. Tom lutade sig framåt och lät sina läppar spöka över hennes när han viskade:

-” Men jag älskar en ängel...”