Bomb Letters Oneshot
*” Hej Tom, förlåt att jag inte har skrivit på ett tag.
Men mitt befäl har inte gett oss nog med tid! Men nu har jag äntligen det. Tid alltså!
Jag hoppas ni har det bra i Sverige och att mamma inte är i upplösningstillstånd.
Hörde att Georg fick åka hem på grund av knäet, han och Gustav har tur.
Men det är bra att de är hemma för då hinner ni träna och bli jättebra lagom tills jag kommer hem! Då KANSKE eran spelskicklighet matchar min röst! Haha!
Vet du vad? Jag har kvar håret! Allt mitt långa hår är kvar eftersom de hade så bråttom att få ut mig på fält att när jag vägrade gav dom med sig, jag blev inte rakad =)
Men allvarligt nu Tom, du frågade i ditt förra brev om jag var rädd.
Ärligt så armén och det här kriget skrämmer mig, mycket!
I tisdags blev jag flyttad till enhet E72. Allt har kodnamn nu men som om jag inte fattar att vi är i Magdeburg!
Men det som skrämmer mig mest är att vi tränas att döda! Under de tre månader jag varit här så har jag hållit i så många vapen i mina händer att jag slutat räkna!
Jag vill verkligen inte behöva döda! Hellre dör jag själv!
Men jag tvingas göra 50 (minst) armhävningar om jag säger det högt. Och mitt befäl skrattar bara åt mig då!
Nu mer sover vi alltid ute, och alltid med ett vapen i handen. I fall att någon fiende skulle komma.
Jag har föresten träffat en kille som verkar ha samma åsikter som mig, men han är beredd att döda. Han kallas AJ1, jag tror han heter Adam i förnamn.
Vi tilltalas inte längre vid namn utan bara initialer och gruppnummer.
Jag är BK1.
Jag hade hellre tillhört grupp 2 eftersom där så räddar man civila och skadade soldater. I grupp ett är det ”döda innan du själv blir dödad” som gäller.
Jag önskar att vi fick välja grupp!
Tom, jag är glad och oerhört tacksam över att du inte är här. Nej, det är inte för att jag tror att du är för svag eller så, utan för att jag vet att du tar bra hand om mamma och babyn. Asså Tom jag vill veta vad hon heter! Jag tror inte på att hon heter ”vrålan”. Skicka en bild på er, hela familjen! Jo kom igen Tom! Jag vet att du har jättebra hand med barn!
Haha nu sitter du bergis å pillar på piercningen med tungan och har det där förbryllade ansiktsuttrycket fast klistrat! Och du funderar på vad du ska klä lillan i och dig själv i när du ska ta kortet och vem som ska ta det! Har jag rätt så får du så lov och skicka ett kort!
Åh, Tom jag saknar dig verkligen!
Oj, vad långt brevet blev.
Men det spelar ingen roll. Eftersom
Varje brev kan vara mitt sista.
Nej inte vara ledsen nu Tomi. Jag ska komma hem jag lovar!
Hälsa och pussa mamma och ”vrålan” från mig. Och krama alla vi känner ( Även Georg!) från mig.
Och Tom.
Glöm ALDRIG att jag älskar dig mer än allt.
Syns snart!
// Bill K*
Tom höll darrande Bills brev i sina händer. Men mitt befäl har inte gett oss nog med tid! Men nu har jag äntligen det. Tid alltså!
Jag hoppas ni har det bra i Sverige och att mamma inte är i upplösningstillstånd.
Hörde att Georg fick åka hem på grund av knäet, han och Gustav har tur.
Men det är bra att de är hemma för då hinner ni träna och bli jättebra lagom tills jag kommer hem! Då KANSKE eran spelskicklighet matchar min röst! Haha!
Vet du vad? Jag har kvar håret! Allt mitt långa hår är kvar eftersom de hade så bråttom att få ut mig på fält att när jag vägrade gav dom med sig, jag blev inte rakad =)
Men allvarligt nu Tom, du frågade i ditt förra brev om jag var rädd.
Ärligt så armén och det här kriget skrämmer mig, mycket!
I tisdags blev jag flyttad till enhet E72. Allt har kodnamn nu men som om jag inte fattar att vi är i Magdeburg!
Men det som skrämmer mig mest är att vi tränas att döda! Under de tre månader jag varit här så har jag hållit i så många vapen i mina händer att jag slutat räkna!
Jag vill verkligen inte behöva döda! Hellre dör jag själv!
Men jag tvingas göra 50 (minst) armhävningar om jag säger det högt. Och mitt befäl skrattar bara åt mig då!
Nu mer sover vi alltid ute, och alltid med ett vapen i handen. I fall att någon fiende skulle komma.
Jag har föresten träffat en kille som verkar ha samma åsikter som mig, men han är beredd att döda. Han kallas AJ1, jag tror han heter Adam i förnamn.
Vi tilltalas inte längre vid namn utan bara initialer och gruppnummer.
Jag är BK1.
Jag hade hellre tillhört grupp 2 eftersom där så räddar man civila och skadade soldater. I grupp ett är det ”döda innan du själv blir dödad” som gäller.
Jag önskar att vi fick välja grupp!
Tom, jag är glad och oerhört tacksam över att du inte är här. Nej, det är inte för att jag tror att du är för svag eller så, utan för att jag vet att du tar bra hand om mamma och babyn. Asså Tom jag vill veta vad hon heter! Jag tror inte på att hon heter ”vrålan”. Skicka en bild på er, hela familjen! Jo kom igen Tom! Jag vet att du har jättebra hand med barn!
Haha nu sitter du bergis å pillar på piercningen med tungan och har det där förbryllade ansiktsuttrycket fast klistrat! Och du funderar på vad du ska klä lillan i och dig själv i när du ska ta kortet och vem som ska ta det! Har jag rätt så får du så lov och skicka ett kort!
Åh, Tom jag saknar dig verkligen!
Oj, vad långt brevet blev.
Men det spelar ingen roll. Eftersom
Varje brev kan vara mitt sista.
Nej inte vara ledsen nu Tomi. Jag ska komma hem jag lovar!
Hälsa och pussa mamma och ”vrålan” från mig. Och krama alla vi känner ( Även Georg!) från mig.
Och Tom.
Glöm ALDRIG att jag älskar dig mer än allt.
Syns snart!
// Bill K*
Han läste det om och om igen, men kunde inte förstå!
Världen var i krig. Tyskland, Ryssland och några mindre länder mot USA och Kanada.
Ingen riktig anledning till kriget fanns inte, eller tycktes aldrig komma fram.
Tom och Bill var bara arton år när dom tvingades in på kontroll. Att de spelade i bandet Tokio Hotel (som turnerat två gånger i tyskland och släppt ett album) spelade ingen roll.
” Man ska tjäna sitt land i krig”.
-” De var säkert någon smart idiot som kom på det!” Sa alltid Tom.
Tom hade sedan en bilolycka problem med ryggen, och de andra två i bandet Georg och Gustav som var med i samma olycka hade knä problem. Så ingen av de fick delta i kriget.
Men Bill, Bill hade inga problem som kunde orsaka att hans kropp svek honom i ett avgörande mellan liv och död.
Bill och Toms mamma Simone var gravid, och skulle få i juli. Så för att få en lugnare tillvaro så flyttade Kaulitz familjen och G: Na till Sverige.
Bill skickades på militär träning. Och trots hans taniga kropp så klarade han den ändå så pass bra att efter bara en månad så skickades han ut på fält. Den 1maj med andra ord.
Tom höll darrande Bills brev i sina händer.
Han läste det om och om igen, men kunde inte förstå!
Det var nu fyra månader sedan Bill skickades ut på fält, och en månad sen han skickade brevet.
”Varje brev kan vara mitt sista.”
Tre dagar efter att Tom fått brevet så läste han tidningen.
”Den tyska enheten E72 Jämnades idag till marken vid en amerikansk flygbombning.
Alla svenska soldater och soldater med familjer i Sverige kommer att återvända till Arlanda den 1:a augusti. Men hittills så har man bara hittat elva överlevande…”
Tom
Jag läste inte längre. Hela min värld hade rasat samman.
”Bara elva överlevande.”
Bill kunde vara en av dom.
1:a augusti kom och jag tillsammans med mamma begav mig till Arlanda.
Vi fick vänta i flera timmar på planet. När signalen av att planet äntligen anlänt så hoppade mitt hjärta.
Det var så packat med folk att jag inte kunde se om Bill steg av planet eller inte. Mamma började må illa så en vakt förde henne till en bänk och sen mig till en kö. Jag hade tur för det var bara fem personer framför mig och snabbt bildades det en kö bakom mig!
En man med uniform satte sig vid ett bord där kön började och tog fram en laptop, och den första i kön ficksvar på sina frågor.
En kvart senare var det min tur.
-” Namn, personnummer och ev. millitär”namn” på den ni söker.”
-” Bill Kaulitz, 1989- 09- 01. BK1.”
Mannen knappade lite på datorn sen såg han upp.
-” Jag är ledsen min vän men man har inte hittat BK1: s kropp. Man vet bara att bomben släpptes fyra meter från hans tältplats. Han hade ingen chans. Den enda överlevande från den enheten är AJ1. Han står där borta.
Han knyckte på huvet åt en kille lite längre bort.
Kille vände sig då om och såg på mig.
I den stunden så kunde jag inte andas, min Bill är borta och kommer aldrig tillbaka.
Det känns som man sjunker och aldrig når botten.
-” Tom? Tom Kaulitz?”
-” Ja det är jag.”
AJ1 stod rakt framför mig.
-” Hej jag heter Adam, jag kände Bill. Han har berättat om dig.”
”Jag vet bara att han heter Adam” Orden från Bills brev ekade inom mig.
-”Var han med dig när ni bombades?”
-” Jag är så ledsen men han var i lägret..” Men han ville att jag skulle hälsa dig en grej.”
Jag nickade och Adam lutade sig nära mig och viskade:
-” Ich bin da meine brüder, an deriner seite für immer!
Du weiss, wenn nichts mehr gehts will Ich ein engel sein fü dich allein.
Ich bin nicht tot, Ich bin deine engel.
Ich will dursh den monsoon gehen fü dich.
Leb deine leben. Ich liebe dich! det är inte gramatiskt rätt, mne jag minns bara på ett ungefär.”
Tårarana strömmade nerför mitt ansikte.
Det är en månad sen Bills ord strömmade ur Adams mun.
Idag är det den 1:a september och det är min och Bills födelsedag.
Vi blir nitton, eller jag blir och Bill skulle ha blivit.
Sorgen håller på att knäcka mig, varje dag står jag på broräcket eller håller rakhyveln i min hand. Men jag kan inte.
Bill ville att jag skulle leva. Men det är så svårt och så hårt.
Varje dag sitter jag med hans brev i mina händer och hans ord i mitt hjärta.
Utan Bill får jag svårt att andas.
Utan Bill kan jag inte se klart.
Utan Bill kan jag inte känna smak eller lukt.
Utan Bill så måste mitt hjärta kämpa för att slå.
Jag var helt ensam i huset när en knackning hördes på ytterdörren.
Bills saker skulle återlämnas så det var killen som skulle göra det som kom.
Jag torkade bort tårarna och öppnade.
Där ute stod en ung kille i uniform på kryckor.
han hade svart långt hår som räckte ner till axlarna. När jag mötte hans blick så såg jag in i ett par chokladbruna ögon, precis som mina.
Det kan inte vara sant!
-"Bill.."
-Jag lovade ju att komma hem igen Tom!.....
Kommentarer
Trackback
