( Vill bara förvara alla! Detta är min första FF någonsin så....)

1. Tom
-"Bill, vad är det?" jag såg på Bill att något var fel han var nervös och lite "hoppig", men det var svårt att komma på vad det kunde vara. Bills ögon mötte mina och han svarade.
-"Jag tänker göra det".
- "Vad?" Jag kände mig helt tom, jag visste varken ut eller in, min bror hade inte varit sig själv sen vi varit på bröllop.
-" Vad är det du ska göra? Inget dumt va?" Jag visste att min bror var under ständig press och var väldigt stressad, han sov och åt nästan inget. Det hade nu börjat synas att han var underviktig. De enda som hade lyckats få honom att äta och sova igen var jag och Ellie. Bill såg först ner i marken sen så tittade han upp på mig.
- "Jag vet inte om jag kan berätta det här för dig.."
-" Men vad ska du göra då? Du å Ellie firar ju ett år ikväll, så snälla Bill gör inget dumt! Jag vet att det inte har varit så lätt nu på senaste tiden men snälla Bill" Jag insåg ganska fort att jag överreagerade, men det var en tvilling- grej. Jag kände mig lite dum och tittade ner i marken. En gång när Ellie åkt bort hade Bill gråtit på sitt rum varje kväll, när dom hade sagt hejdå så hade både Bill och Ellie gått iväg helt själv på flygplatsen och sen kommit tillbaka lika röda och blöta kring ögonen. Bill och Ellie firar ett år idag.
-" Tom, jag vet mycket väl att Ellie och jag firar ett år idag. Och om du lovar att du inte säger till någon så ska ja säga va jag kommer att göra." Bill ler mot mig.
Nu förstod jag inget, vad menade han? Jag håller på att hoppa ur skorna av oro och så står den idioten och ler åt mig.
-" Men Bill jag lovar, så säg nu!"
-" Okej eftersom du ber så snällt!"
Mitt hjärta hoppade till, nu skulle han berätta. Min hjärna sa att det var inget bra med tanke på Bills underliga betéende, men mitt hjärta sa åt mig att det var något bra han skulle göra.

Bill
Jag såg på Tom att han var orolig, det hade han kanske all rätt att vara med tanke på hur jobbigt det har varit den senaste tiden. Men idag så kändes inget jobbigt, när jag steg upp imorse hade jag aldrig varit så säker på något! Jag hade glatt pussat Ellie på kinden som mumlat "mm..Morron.. snälla en stund till?" jag hade bara fortsatt pussa henne ner mot halsen och hon hade dragit på läpparna i ett leénde. " du får sova hur länge du vill...jag ska bara ut tvärt.." sa jag och kysste henne mjukt på munnen. Sen hade jag i princip hoppat i glädje till affären, en mycket speciell affär.
- "Bill... snälla..." Tom tittade bedjande på mig och jag kunde inte låta bli att le. Tom var min bror, min andra hälft, halva delen av mitt hjärta, jag visste inte om jag någonsin kunde älska någon som jag älskade honom. Jo det är klart att jag älskade Ellie väldigt mycket men det var inte samma sak som med Tom, jag kan bara inte förklara. Jag lät min blick möta Toms, och drog efter andan innan jag svarade:
-" Jag ska fråga Ellie om hon vill bli min.. om hon vill gifta sig med mig."

Tom
"...om hon vill gifta sig med mig."Jag svalde och såg på min bror. Jag andades ut av lättnad över att han inte tänkte göra något dumt. Sen gick innebörden av hans ord upp för mig. Jag kände typ tusen fjärilar göra en ansats att flyga upp genom halsen på mig. Sen skrek ja rakt ut och hoppade runt som en galning av glädje. Jag stannade ett litet tag för att krama den glada snubben som kanske skulle gifta sig, och hoppade sen runt en stund till.
Sen när jag lugnat mig så såg ja på Bill och hans ögon var fyllda med tårar, det smakade salt i min öppna mun och jag insåg fort att jag med grät.
-" Shit Bill!! Asså wow.. jag är så glad för din skull!" Sa jag med tårarna nu rinnande ner för kinderna, min bror skulle nog gifta sig han skulle äntligen bli lycklig. Visst så gjorde både han och jag varandra lyckliga men jag kunde inte göra det på samma sätt som Ellie kunde. Vilket jag tyckte var bra.
-" Jag tror jag märkte Tom" Bill flinade men blev sen allvarlig.
-" Du kommer alltid att vara en del av mig lika mycket som tidigare, tro aldrig något annat."
Nu kände jag att nånting bara kom över mig, en känsla av att allt skulle bli bra. Mina ögon och Bills svämmade över och vi kramade om varandra, sa några ord om att vi älskade varandra och alltid skulle göra det. Sen sa Bill att han skulle torka bort sminket som hade runnit över kinderna, och ja frågade när han skulle fråga.
-" På festen ikväll, tror att vi ska gå den vanliga rundan en sväng, till den där stenen du vet och där ska jag fråga." Jag visste precis vars det var för jag och Bill hade gått denn svängen många nätter när vi inte kunde sova, vi gick där och bara pratade så jag tyckte att det var ett utmärkt ställe som Bill hade valt.

På kvällen
Bill
Hur kan någon vara så vacker? Hur kan hon få mitt hjärta att slå så snabbt? Och hur ska jag kunna överleva det här? När jag nästan dränks av djupet i hennes ögon.
Hon går svassande fram mot mig, och låter försiktigt sina läppar nudda mina. Kyssen bli lite djupare och mer intensiv. Hon lägger armarna om mig och drar försiktigt med naglarna efter min nacke, jag ryser till och placerar mina händer på hennes höfter. Jag avbryter kyssten försiktigt och viskar i hennes öra:
-" Vi går ut en sväng.." Ellie nickade men såg lite fundersam ut.
Vi gick mot utgången och jag fick en känsla av att vara iakttagen, jag vände mig om för att möta min brors blick en bit därifrån. Han log och nickade, jag var bara tvungen att le tillbaka. Sen tog jag Ellies hand, den var varm och perfekt man kände inte alla benen längre.För lite mer än ett år sen hade Ellie varit smal som en sticka, och varit underviktig, hennes händer beniga och kalla. Hon hade nästan blivit inlagd, men när vi blev ihop så började hon förstå att det var viktigt att hon åt ordentligt. Nu började hon även få former, vilket jag tyckte passade henne väldigt bra!
Det var mörkt och månen sken, det var en perfekt vår kväll. Det var mörkt ute men inte heller kallt, kan man önska sig något bättre för det jag ska göra?
Vi gick och höll hand efter den lilla stigen som ledde till stenen som jag längtade så att få komma fram till, men det kändes så långt bort som om vi inte gick nog fort. Men Ellie hade ingen brådska och fick lugnt vid min sida. Helt plötsligt hörde jag ett prassel bakom mig, men brydde mig inte så mycket. Men tyvärr så började det regna, fast jag brydde mig inte om det heller, för jag har ju Ellie!

Ellie
Bill ville gå ut, och jag kände att det började bli en aning varmt i rummet vi var i så jag tyckte att det var en lysande idé! Vi gick hand i hand efter en liten stig som ja vet att Tom och Bill brukar gå efter när dom inte kan sova. Vi gick där och bara pratade. Jag var så lycklig! Hur lyckades jag hitta en sån som Bill? Jag hörde ett prassel bakom mig, men jag var för upptagen med att känna värmen från Bills hand för att bry mig. Jag stannade och såg in i Bills ögon, dom var så vackra och regnet tyngde ner hans svarta hår. Jag ville berätta det nu!
-" Bill, det är något jag måste berätta." Bill tittade allvarligt på mig och jag drog efter andan.
-" Och var är ni på väg?" Jag kände hur jag slets ifrån Bill.

Bill
Jag kastades bakåt och landade hårt med ryggen på en stor sten, jag tappade andan men drogs upp på fötter igen. Den enda tanke som for genom mitt huvud var: "Vars är Ellie?"
Jag kunde höra henne skrika, men jag blev snart yr för dom som dragit upp mig på fötter hade börjat slå mig. En höll mina händer upptryckta mot ryggen, den andra slog, dom var alltså två.
Jag skrek när han rev sönder min tröja och skar med en kniv mot min mage på flera olika ställen. Jag hörde hur Ellie skrek och jag ropade efter henne.
-" Lugn killen, hon är i goda händer!" sa en av killarna som höll fast mig. Nu vek sig mina knän och jag föll till backen där jag kände hur dom sparkade mot ryggen och magen. Sen höll den ena upp mig och jag tvingades se på Ellie.

Ellie
Bill slets ifrån mig, någon tog tag i mig bakifrån,tvingade mig att gapa och stoppade ner ett piller eller något liknande i min mun. Sen fortsatte den som stod bakom mig att hålla mina händer tryckt upp mot ryggen. Han släppte sen med ena handen och drog mitt aniskte så att jag tvingades se på Bill. Dom slog honom hårt, dom till och med gjorde några skärsår. Han skrek, tårarna rann ner för mina kinder men min mun va täckt av ,det som jag nu insett var en mans händer. Bill skrek nu efter mig, och mannen bakom Bill:
-" Lugn killen, hon är i goda händer!" Jag hade en känsla av att jag inte var det men fick inte fram ett ljud. Nu såg jag hur Bills ben vek sig och han föll till marken, men de två männen som höll honom fortsatte sparka på honom. HERREGUD! Bill var alldeles blek och blodig. Han var död! Snälla säg inte att han var död! Han fick inte dö!
Nu var Bill alldeles stilla och männen slutade misshandeln. En av männen höll upp honom mot mig, hans ögon var öppna. Han levde! Den andra började dom gå mot mig, och jag kastades mot en vägg, vändes om och hamnade i famn hos en av männen. Han skrattade och började fumla med min tröja, han drog av den utan några problem, även om jag slogs å gjorde allt för att få springa till Bill. Mannen hade nu fått ner mina byxor och började gnida sig mot mig, först nu insåg jag vad som höll på att hända.
-" Nej snälla... sluta.. SNÄLLA! " skrek jag men då kände jag en tejpbit sättas för munnen.
-"SLÄPP HENNE!" Skrek Bill men möttes av en spark i revbenen, och han skrek till.
-" Håll käft!" sa en av männen. Mannen som gned sig mot mig hade nu stånd han drog ner mina trosor och trängde sig in. Jag var 18 och oskuld han var säkert över 40 och väldigt stor. Jag skrek i smärta och tårarna forsade ner för mina kinder. Sen kom det en man bakom mig, jag visste först inte vad han skulle göra men han då sa han:
-" Haha, öjj visst kör vi båda va?
-" Nej sluta!" Bill fick återigen enspark men i magen. Han som höll upp honom fick verkligen kämpa för hålla honom uppe.
-" Öjj! Ni kan inte slå honom så mycket mer, han e rätt jobbig å hålla fast!"
Jag hörde inte vad dom andra svarade, jag hade gett upp och blundade hårt. Det kändes som ifall att jag blundade så skulle smärtan försvinna. Men nu kom den igen med dubbel kraft, inte nog med att jag hade killen framför mig, nu hade jag en bakom mig. Det gjorde så ont i kroppen att jag trodde att hela mitt underliv skulle spricka.
Men av nån anledning så började jag slappna av, då sa mannen framför mig:
-" Haha otur killen, men hon börjar försvinna nu! vi få hitta nån annan." jag kände hur jag blev slängd ner på marken. Jag var alldeles yr och hade ingen känsel i kroppen. När jag landade på marken så var den blöt, det regnade ju än. Jag kände att jag frös så
jag försökta dra på mig byxorna, men lyckades bara få på mig trosorna innan jag föll in i ett mörker.

Bill
Smärtan genomstrålade hela mig, det gjorde så ont att jag ville dö på fläcken.
Jag var genomblöt, och väldigt kall. Fast magen var varm, eller den var täckt med blod. Men alla mina tankar var hos Ellie? Då såg jag på henne, hon låg som max fem meter ifrån mig. Hon låg med huvudet ner i backen. Jag lyckades krypa fram till henne, men det gjorde väldigt ont. Jag sträckte fram två fingrar och kände efter om hon hade någon puls, jag andades ut pulsen var svag men den fans i alla fall! En av männen kom fram till mig. Han skrattade och sparkade mig så hårt i magenatt jag kastades en bit bakåt. Jag kände yrsel och illamående komma samtidigt, och ja sjönk in i ett mörker.

Tom
Det var nu en timme sen Bill och Ellie gick ut, dom låg säkert i nån buske och höll på. Men jag kunde inte bli kvitt känslan av att något var fel, det regnade ju ute! Jag sa till Georg och Gustav att jag skulle ut, och Gustav tyckte att han kunde följa med. Så vi gick ut i regnet. Jag drog min stora huva över huvudet och började vi började gå snabbt efter stigen. Efter vägen mötte vi tre ganska stora män, de gick ganska fort och en hade en tröja med många stora röda fläckar. Men vi gick vidare, efter ett tag sa jag åt Gustav att vi skulle dela på oss, jag skulle gå till den stora stenen
som Bill pratat om och Gustav skulle gå en annan lite längre stig men vi skulle mötas vid stenen.
Tanken på att Bill och Ellie faktiskt skule gifta sig var ganska otrolig, eller ja om hon nu sa ja vill säga. Men att hon sa nej var nästan mer otroligt än att jag skulle gifta mig. Jag log, tanken på att jag själv skulle gifta mig en dag gav mig fjärilar i magen. Men de fjärilarna ersattes fort av en sten när jag såg en människa ligga en bit ifrån mig. Det var Bill, han låg helt orörlig i regnet.
-" BIIIILLL!!!!!!" jag skrek efter min bror och började springa, och kämde hur hela jag frös till is. Bill låg med huvudet neråt, det hade blivit en stor blodpöl runt honom. Han andades inte....

2. Tom
-"Nej.. Bill.. NEEEEJJJ!!!!" skrek
jag och började med hjärt och lung- räddning. Han kunde inte dö!! han kunde bara inte!!! Han var min, bror halva mig! Vakna nu Bill!! VAKNA!!!!
Tårarna rann hejdlöst, samtidigt som jag började slå mot Bills bröstkorg så drog han efter andan.
-"Bill... snälla.. är du vaken?"
Bill öppnade sina ögon. Herregud vad hade hänt med honom?
Bill lyckades stöna fram "Ellie" och han rörde sin hand en liten bit uppåt. Jag följde hans hand och såg Ellie. Nu trodde jag verkligen att Bill skulle dö, för han såg henne också. Bill grepa av panik och började streta mot mig för attt komma närmare henne. Han drog sig fram i gräset och jag såg hur han blev likblek i ansiktet. Jag skyndade fram och tog Ellies puls. Hon levde. Bill suckade lättat när jag sa det. Jag vände mig precis om för att se Gustav komma springande.
-"TOM!" vad har hä.." Gustav tystnade då han såg Ellie och Bill. Jag drog försiktigt upp Bills huvud i mitt knä, han låg med ryggen helt fel. Gustav ringde efter en ambulans och jag satt där och höll i min bror, han grät och det gjorde jag med. Bill höll Ellies hand men var nu för svag för att komma närmare henne, men han höll sig lugn i alla fall. Jag kände hur jag blev alldeles kall innombords. Bill blev ännu vitare i ansiktet, sen skrek han. Bill försökte vrida på kroppen men skrek bara högre, tårarna spröt och jag förstod att nu hade chocken släppt och all smärta kom samtidigt. Jag försökte lugna Bill men det var hopplöst. Han skrek och  ville vrida sig i plågor men det gjorde bara ondare. Bill knep ihop ögonen och skrek bara mer och mer.

Bill
-" Bill..snälla...är du vaken?" jag hörde någon tala till mig, rösten var inte någon av männens. Nej, den var mjuk och len, det var Toms. Åh, Tom tack! Jag försökte se på honom men det gjorde så ont att bara öppna ögonen. Då kände jag ett litet tryck mot byxfickan, där inne låg en liten ask.
-"Ellie" var allt jag lyckades få fram, jag såg upp på Tom och såg att han hade settt henne. Jag fick ny styrka och lyckades vända mig om och se henne. Hon låg alldeles orörlig. NEEEJJ!! Jag började dra mig fram till henne. Tom kom efter, han kollade hennes puls och sa att hon levde. Tack gode gud! Gustav kom. Han sa något men jag förstod inte vad. Tom drog upp mitt huvud i hans knä. Jag insåg då att jag låg väldigt konstigt med ryggen. Gustav gick för att ringa någon. Och där låg jag i min brors knä, det hade en lugnande effekt och jag började gråta. Jag kände mig så trygg i Toms knä, det hade jag altid gjort. Jag började slappna av mer och mer.
Då skar  det till som ett knivhug genom min rygg, mage och mitt huvud! Det gjorde så fruktansvärt ont, som om någon först kört över mig och sen delat på mig med en slö kniv. Jag försökte vända på mig men det blev bara värre! Jag trodde att jag skulle dö! Jag blundade och skrek, hoppades att smärtan skulle försvinna. Någon höll om mig, jag och Ellie måste därifrån, vi måste till Tom och varna honom för dom där männen. Men det går inte för att någon håller fast mig och jag kan inte röra mig.

Tom
Bill blir panikslagen och försöker ta sig ur mitt grep. "Snälla släpp, vi måste varna Tom!"
Jag förstår att han yrar men tårarna rinner ändå nedför mina kinder. Han visste inte vars han var han var rädd och det enda han ville göra var att varna mig! Jag höll om honom och sjöng/ viskade:
Ich will da nicht allein sein
Lass uns gemeinsam
In die Nacht
Irgendwann wird es Zeit sein
Lass uns gemeinsam
In die Nacht
Du bist alles was ich bin
Und alles was durch meine Adern fließt.
Jag tror att Bill förstod för han blev lite lugnare. Ambulansen kom och Gustav som nu höll på med att hjälpa Ellie vinkade åt dom. Ellie var fortfarande medvetslös, men hon levde, det var det viktigaste. När ambulans personalen hade fått in Ellie i ambulansen konstaterade dom att hon troligen blivit drogad. Jag drog efter andan. De kom fram till mig och Bill, Bill började sakta försinna.-" Nej Bill! Håll dig vaken!" Han tittade på mig med sina bruna ögon, det såg ut som om han skulle stänga ögonen, så skulle han aldrig öppna dom igen. Han höll min hand hårt och när de slulle flytta honom höll han min hand så hårt att den skulle kunna trilla av. Jag tror att Bill märkte det och försökte släppa min hand men jag höll den kvar. När han lastades in i ambulansen och de la ner honom guppade det till lite, eller väldigt lite. Men Bill kände av det direkt och nu kunde han inte hålla sig längre, han skrek. Mina ögon tårades igen, det här var inte min Bill, min Bill är alltid så glad. Jag hade inte insett det förr men nu gjorde jag det. Det var två ambulanser, Ellie hade redan åkt till sjukhuset, för henne var det tydligen viktigt att försöka avlägsna eller spä ut drogen på nåt sätt. Jag lyssnade inte. Men Bill var dom tvugna att vara så försiktiga med annars kunde det bli värre än vad det redan var.. Jag försökte svälja klumpen jag hade i halsen, men den stannade kvar. vad skulle jag göra om min bror dog?                                                                                                                           -"Ursäkta, men ni kan inte följa med, vi får inte plats!" Sa en av ambulansmännen och knuffade milt ut mig ur ambulansen. Jag skrek och försökte hoppa in igen, Bill låg ju där. Någon kom och tog tag i mig. Den personen viskade lugnande åt mig, men jag brydde mig inte. Min Bill skulle kanske dö och jag fick inte vara där och hålla hans hand när han var rädd. Jag lyckades slita mig ifrån personen som höll fast mig. Men han inte så långt innan en ny person kom och tog tag i mig och jag försökte åter igen ta mig loss men nu var dom två.                                                                                                                         "-TOM! Lugna dig!" Jag kände igen rösten, det var Georg, Gustav var också där.                               "- Nej! Släpp mig! Dom försvinner ju med Bill! Dom försvinner med mitt liv! Sluta släpp" Tårarna sprutade nu! Om Bill dör, då ska jag med dö! " Snälla släpp mig..." Jag sjönk ner på gatan i Georgs famn, han höll om mig och pratade lugnande. Gustav sprang därifrån och ganska snart hörde jag en bilmotor starta. Georg ledde mig in i bilen, jag började skaka. Jag insåg nu att jag var alldeles blöt. Det regnade ju! Jag såg ner på mig själv och insåg att den gråa tröjan ja hade haft, nu hade bytt färg till en mörkröd förg. Blod, Bills Blod. Sjukhuset var rätt nära så det gick fort att komma in dit. Men väl inne kände jag hur allt blev en aning snurrigt och jag fick sätta mig ner.
Georg                                                                                                                                                  Gustav ringde mig i panik. Allt hade gått så fort! Från det att Gustav ringde hade jag hunnit höra att Bill och Ellie var döda, Tom slogs i  en ambulans och att Gustav var drogad. Det var ju självklart inte så. Men nästan, Bill och Ellie kämpade båda för sina liv, Tom försökte åka med Bills ambulans (jag och Gustav blev tvungen att stoppa honom, och han skrek så hemskt), Gustav var inte drogad men lessen. Och Tom grät. Jag hade aldrig sett honom gråta förut, vilket rörde mig till tårar. Och nu satt vi tre och David Jost ( vår producent) och väntade på någo läkare som skulle kunna tala om för oss vad som hade hänt och vad som pågick. Allt vi visste var att både Bill rullats direkt in för operation. Men det var inte så farligt med Ellie som man trott. Tom var nog den som påverkades mest av detta. Jag började verkligen tro att han och Bill var kopplade till varandra. För nu medans Bill kämpade för sitt liv, såg Tom ut som om han skulle dö så fort Bills hjärta slutade slå. Han var likblek och yr. När vi hämtade något att dricka försökte han ställa sig upp men en sjuksköterska hann fånga honom innan han slog i golvet. Så det slutade med att han fick lägga sig. "chocken har släppt" Var sjuksysterns förklaring. Antingen det, eller så kämpade Tom verkligen vid sin brors sida just nu.  Det låter konstigt jag vet, men har man känt tvillingarna ett par år så är det inte så otroligt längre. I början tyckte jag att det var läskigt när dom avslutatde varandras meningar eller gissade sig till vad den andre kände, ja till och med när Bill opererade bort en cysta och han inte kunde prata så fick man ändå veta vad han tyckte å tänkte om allt. Tom sa det.. Och nu.. Ja, det enda jag kan tänka på är: "Vad händer om Bill dör?". Plötsligt så slappnar Tom av lite och sätter sig upp, ungefär samtidigt som en läkare kommer in till oss. Han ser ledsen ut och tittar ner i golvet. Tom är först uppe på benen, han gick ganska ranglit fram till läkaren. Jag skyndade upp och lyckades hålla uppe Tom. Han var så blek och hans ögon var rödsprängda och fulla av tårar.                         
-"Min bror?" Läkaren skakade på huvudet och tittade ner.


3.Tom
-" Vad har hänt med min bror?" Jag lyckades inte få fram mer, jag var för svag.
-" Er bror..."  Det var en kvinlig läkare, troligen inte så gammal. Nej det var ingen läkare, det var en underläkare eller nåt! Jag blev gråtfärdig, och skrek:
-" ÄR MIN BROR DÖD?? SÄG DET! är han..." Jag kände hur jag tippade bakåt i Georgs famn, jag märkte nu att det var han som höll upp mig.
-" Nej din bror är inte död. Jag kan visa dig vars han ligger" Hon rätade på sig och gjorde ett försök att verka proffsig. " Just nu kämpar han för sitt liv,om han inte vaknar snart så kan han hamna i koma eller dö. Ni får ursäkta mitt beteende tidigare, jag är rätt ny och har  aldrig sett ett sådant ingrepp på...." Jag lyssnade inte längre, vi hade börjat gå mot Bills rum. "Han levde, men nästan inte, men han levde" Hoppet började leva svagt innom mig igen. Då stannade Gustav tvärt.
-" Hur är det med Ellie, och vad hände henne?" Den unga undersköterskan stannade och såg på oss. Sedan sa hon förvånat.
-" Har ingen sagt det?" Vi skakade på huvudena. " Hon blev ju drogad och kommer nog att ha en tuff natt, märkena kring underlivet tyder på att hon blivit våldtagen. På båda sätten" Jag läste nu på skylten att undersköterskan hette Jenny, hon rodnade lite när hon sa det där sista. Sen fortsatte hon:
-" Båda två kommer att klara sig, den enda som just nu har det kritiskt är Bill." Jag tänkte på Bill och vi började gå mot dörren, då slog det mig:"Vadå båda två kommer att klara sig, vilka båda?"
-" Hmm.. Öhh, Jenny det är ditt namn va?" Hon nickade. " Vad menar du med båda kommer att klara sig?
Nu sprack Jenny upp i ett leénde.
-" Jag tyckte väl att det var konstigt att ni inte frågade! Ellie är ju gravid i fjärde månaden, hon och herr Kaulitz ska ju ha ett barn ihop" Jag drog efter andan. Georg försökte sätta mig ner på en stol, men jag mumlade bara att vi skulle gå in till Bill. Jag kände att jag kunde gå själv nu, så jag lösgjorde mig från Georgs grepp och gick in. Synen av Bill med sladdar kopplad till sig gjorde mig svag. Och återigen föll jag in i Georgs famn. Han ledde mig fram till en stol brevid Bill. Jag satte mig där och tog hans hand, den var inte kall men inte varm heller. Men det var bra att den inte var kall för då levde han ialla fall. Jag hörde hur dom andra gick ut och jag var ensam med Bill. Nu kunde jag inte hålla mig längre utan började gråta. Jag bad att han skulle vakna. Tillsist höll inte min röst längre och jag viskade " Snälla Bill vakna! Du kan inte dö nu! Du ska ju bli pappa och gifta dig! Snälla.... Dö inte ifrån mig, du är mitt allt, min tvillingsjäl, den större delen av mig! Snälla vakna.. Bill snälla...." jag kände hur jag blev bara tröttare och tröttare, men om jag somnade kanske nåt skulle hända. Nej jag kan inte sova!


Gustav
Tom hade nu suttit över fem timmar  med Bill, han hade bara stirrat på honom som förhäxat. Hans ögon var så tunga, men han kämpade för att hålla sig vaken. Jag gick sakta ut från rummet, jag hade suttit där i två timmar och läst. Men jag klarade inte att se Tom såhär, han måste få sova! Jag sökte upp en läkare som jag berättade om Tom för. Han nickade och gick in i ett rum, sen kom han ut med en kopp te i handen.
-" Ge honom det här, jag har blandat i lite som kommer att hjälpa sömnen på traven."
Jag tog emot koppen och gick till Tom.
-" Här Tom, drick det här så kanske det känns lite bättre." Tom tittade tvivlande på mig, men tog emot koppen. Han drack ganska fort upp allt. Sen såg jag hur han tog upp kampen mot sömnen igen, men den här gången förlorade han. Han sov nu med huvudet lutad mot Bills hand. Jag tittade på Georg och David och nickade mot dörren. De höll med och vi gick ut till cafeterian.

Tom
Jag kände hur sömnen kom, och ville inte sova men det var lönlöst. Jag somnade.
-"Tom..." Nånting strök mig över huvudet.
-" Tom?...." Jag öppnade ögonen och såg mig omkring, det var ingen där.
-"Tom!" Nu hörde jag mitt namn sägas igen med lite mer tryck, jag vände mig om och såg Bill ligga och titta på mig med ögonen dränkta i tårar.
-" Bill!" sa jag och chippade efter andan.

Bill
" Snälla Bill vakna! Du kan inte dö nu! Du ska ju bli pappa och gifta dig! Snälla.... Dö inte ifrån mig, du är mitt allt, min tvillingsjäl, den större delen av mig! Snälla vakna.. Bill snälla...."  Jag hörde orden men kunde inte riktigt förstå dom, jag ville fråga vad dom betyde men kan inte. Jag hörde Toms röst och hur han prattade med mig men jag kunde inte svara honom. Fast allt han sa var dimmigt, eller allt var dimmigt.. jag var som i en dröm. Jag gick som omkring i en dimma. Och hörde Toms röst. Jag hade en konstig känsla i ryggen, magen och i benen. Plötsligt så kände jag hur en frisk bris nådde mina lungor. " JAG VILL TILLBAKA TILL TOM!" Skrek jag och slog upp ögonen. Jag tittade mig omkring i rummet. Det var ingen där. Jo vänta! Det låg en kille vid min sida, han sov nog. Killen hade tidigare haft keps, men den hade åkt ner på golvet. Han hade dreads och ett svart pannband på sig.
-"Tom..." Viskade jag, men Tom vaknade inte, jag strök honom över huvudet.
-"Tom?..." Nu vaknade han och såg sig omkring.
-" Tom!" Sa jag lite skarpare, men det gjorde så ont i lungorna att ögonen tårades.
-" Bill! Tom tittade på mig, hans ögon tårades direkt och han ställde sig upp föratt krama mig. Men när han lutade sig äver kände jag ett litet tryck mot lungorna. Det gjorde så ont!!!
-" Snälla Tom, AHHHH!" Skrek jag. Tom stirrde förskräkt på mig men förstod, satte sig och tog min hand. Jag började  innas vad Tom sagt till mig innan.
-" Tom, vad menade du? Ska jag bli pappa?" Det sista viskade jag fram för mina lungor orkade inte så mycket nu. Tom satt där och grät, men nu såg han väldigt komisk ut för han skrattade och grät samtidigt. Sen så log han och sa:
-" Ellie är med barn, i fjärde månaden." Då minns jag att Ellie hade försökt berätta något innan...
Tom såg nog mitt ansiktsuttryck för han frågade gravallvarligt.
-" Bill vad hände egentligen?"
Jag kände mig alldeles tom då han frågade, jag visste vad som hade hänt men hur berättar man för sin bror att man blivit nedslagen och fått se på när ens flickvän blivit våldtagen och drogad? Jag suckade och började berätta, men jag hade bara kommit till den biten när en av männen sagt "Lugn killen, hon är i goda händer". Då bröts min röst och jag fick stamma fram de sista orden. Tom tittade på mig och nickade.
-" Bill, du behöver inte fortsätta nu.
När han sa det så kände jag hur en ilande smärta blixtrade genom ryggen och spred sig ut i revbenen. Jag knep i hop ögonen och skrek.
Sen blev allt svart.

Tom
Bill hade vaknat, Jag berättade att han skulle bli pappa. Han hade sen berättat om vad som hänt men kom inte så långt innan han började darra på rösten och han började stamma. Jag sa att han inte behövde berätta mer. Då knep han i hop ögonen och skrek.
-" BILL! HJÄLP NÅGON!!" Jag tryckte på en alarmknapp. Men det var försent, Billl låg nu alldeles stilla.



Tom
Några läkare kom in, dom kände på Bills puls och började  hjärt och lungräddning. En sjuksköterska hjälpte mig att backa undan och ge läkarna plats. Jag kunde inte ta blicken från läkarna som försökte återuppliva Bill, nu hade dom börjat ge elchockar. Jag kände hur jag blev yr och föll bakot. Någon tog emot mig. Både Georg och Gustav var där. Gustav var den som höll i mig. Tårarna rann från G:nas kinder. Men själv kunde jag inte gråta.
-" Snälla Bill... För min skull snälla.... Inte dö ifrån mig.. Du är ju min bror jag älskar dig!" Viskade jag, och kände en sval bris smeka min kind, men alla fönster var stängda. "Pipip.. Pipip...Pipip." Bills hjärta började slå igen. Nu började mina tårar rinna, jag fick sätta mig på stolen bredvid Bill igen. Jag tog hans hand direkt, den var varm igen. Sakta slappnade jag av igen.

Gustav
Vi satt nere i cafeterian, ingen sa något. Efter ett tag tecknade Georg att vi skulle gå upp. Först fick vi gå in till Ellie. Hon var vaken men lite borta. En skötare förklarade att effekterna från drogerna satt kvar än. Men det skulle släppa snart. Vi gick till Bill och Tom, vi öppnade dörren försiktigt och såg att Bill var vaken och att Tom pratade med honom.
Vi backade ut och Georg och jag log mot varandra. Sen kramade han om mig. I vanliga fall hade jag sagt nåt som "Nemen Georg! Jag trodde inte att du var så tänd på mig" Men inte idag. Han började gråta, det gjorde jag med. Bill levde, allt skulle bli bra.
-" BILL! HJÄLP NÅGON!!" Vi hörde Tom skrika där inne. Några läkare var där innan vi ens hade reagerat. Vi skyndade oss in, och en sjuksköterska ledde Tom fram till mig. När jag såg på honom visste jag att om Bill dog nu så skulle nog Tom göra det med. När dom började ge Bill elchockar så klarade inte Tom mer, han föll  skakande bakåt. Men den här gången hann jag reagera och tog emot honom. Tillsist började Bills hjärta slå. Jag ledde fram Tom till stolen när dom var klara. Tårarna strömma ner för mina kinder. Bill låg nu helt orörlig och blek i ansiktet. Men han levde..

Bill
Allt blev svart. Sen stack det i mina ögon och jag såg normalt igen.
Det kändes lite konstigt att stå och se sin egen kropp ligga nedanför i en säng med en massa folk som pysslar med en. Jag vände mig om och såg Tom. Han var blek och svettig. Nu kände jag hur det stack till i hjärtat. Dom sköt el i hjärtat på mig. Tom föll bakåt men Gustav höll honom uppe. Tom skakade, och stirrade som förhäxat på min kropp.
-" Snälla Bill... För min skull snälla.... Inte dö ifrån mig.. Du är ju min bror jag älskar dig!" Viskade Tom. Jag gick närmare och viskade.
" För din skull Tom.." Jag var frestad att ge upp, men jag kunde inte lämna Tom. Jag strök sakta min bror på kinden och lät elchokerna göra sitt.
En hemsk smärta genomborrade mig. Jag ville skrika men inte ett ljud lämnade mina läppar. Snart kände jag ett lätt tryck mot min hand. Tom. Sen kände jag den välbekanta dimman komma och ja hörde åter en massa röster....
Jag slog upp ögonen, det gjorde ont i hela kroppen. Tom skulle göra en intervju, var allt jag hörde.
-" Bill!" Jag såg på min brors hand och följde den upp till hans ögon. Dom var tårfyllda, men lika bruna som mina. Jag log, men orkade inte prata.

Tom
Efter att Bills hjärta börjat slå tog en sjuksköterska en massa prover på honom. Jag  fick bara sitta och kolla på. Sen kom Georg som var ganska upprörd över något fram till mig.
-" Asså Tom jag vet att du är ledsen just nu men jag tror att du bör läsa det här."
Georg räckte fram en av de två tidningarhan höll till mig och jag läste i den första.
Tom Kaulitz- less på sin bror!
Tom Kaulitz, även känd som gitarrist i det tyska rockbandet Tokio Hotel, har enligt källor försökt mörda sin bror. Bill Kaulitz och hans flickvän var ute och gick när Tom tillsammans med Georg och Gustav ( Bandmedlemmar) hoppade på dom båda. Trummisen och basisten våldtog och drogade Bills flickvän, medans Tom misshandlade sin bror så svårt att han just nu kämpar för sitt liv på sjukhuset......
Jag kunde inte läsa mer... Georg sa att precis samma skit stod i den andra tidningen.
David kom in till oss. Han tittade på mig och sa sen  stilla.
-" Tom.. jag ser att du har läst.. Jag har gått med på att du ska göra en intervju om tre dagar.." Hans ord sjönk som en sten i bröstet på mig. Egentligen ville jag protestera, men jag hade inte ork utan bara nickade.
David gick, men Georg var kvar en stund. Han la sin hand på min axel och stod så i kanske en halvtimma innan han med gick. Det var nu tre timmar sen dom hade lyckas väcka Bill till liv igen. Jag vände mig om mot Bill. Han tittade på mig.
-" Bill!" Han log mot mig men sa inget. Jag kramade hans hand hårdare. Sen började jag berätta vad David hade sagt. Bill såg förbryllad ut men nickade och stönade fram:
-" Det.. Okej.. Gör det.. Tomi." När Bill hade använt mitt smeknamn så tårades mina ögon. Det var bara han som kallade mig det, eller bara han som fick kalla mig det.
Dagen tog snart slut och Bill hade somnat för länge sedan. Jag bestämde mig för att gå och kolla hur det var med Ellie.
-" Tom?" sa hon när jag kom in.
-"Hej Ellie, hur är det?" Ellie log mot mog. Hon sa att hon mådde bra. Jag berättade att Bill fått reda på att hon var gravid.
-" Ajdå.. men han skulle ändå få veta så.." Sen utbrast hon.
-" BILL! Herregud! Hur är det med honom?
Jag tittade på henne, en tår letade sin väg ner för mina kinder. Men jag log.
-" Han kommer att bli bra.. " Det var en lögn, för jag visste ju inte om Bill skulle bli bra. Efter att han vaknat första gången och sen nästan dött, så kändes det som om han kunde falla ihop och dö närsom helst. Ellie granskade mig och sa sen.
-" Tom... Det är är väldigt jobbigt för dig just nu. Men håll ut. Det är allt ja ber." Jag nickade och lunkade sedan till Bills rum. Han låg lika orörlig som tidigare men han andades. Jag strök en av de svarta hårslingorna från hans ansikte. Sen tog jag hans hand och kramade den hårt. Jag höll den hårt och kämpade allt jag kunde mot gråten. Men det blev så jobbigt att jag började skaka.
-" Tomm.. schhhhh.. Släpp fram det bara.. " Sa någon och strök mig lugnade på ryggen. jag såg upp. Allt var rätt suddigt, men när jag blinkade bort tårarna så mötte jag Bills blick.
-" Åhh.. Du är vaken.. Förlåt det var inte meningen att väcka dig!"
Bill bara log sen sa han:
-" De okej, du är min bror! jag skulle kunna vara vaken i år för att hålla dig sällskap!Du bist alles was ich bin, und alles was durch meine Adern fließt"
Jag kunde inte annat än gapa så att käken nästan hoppade ur led, jad bara stirrade på min bror som förhäxad.
-" D-du pratar som vanligt!" Bill sprack upp i det leénde jag saknat så länge.
Sen började han prata som aldrig förr! Jag berättade om Ellie, och att hon skulle bli bra. Han log och började sen prata om att hon var gravid. Jag bara log åt honom. Han var äntligen tillbaka. Jag hade inte insett det, eftersom jag varit så tankfull så tyckte jag bara att Bill och Ellie hade varit på sjukhuset i två dagar. Men sanningen var att dom hade legat här nu över en vecka. I vanliga fall så brukade man ju tycka att tiden gick långsamt, men för mig var det precis tvärtom. Det hördes knackningar på dörren och den unga underläkaren kom in. Eller vad hon nu egentligen hade för titel.
-" Åhh.. Jag ser att ni båda är vakna." Hon gick fram till Bill och presenterade sig.
-" Jadu Bill. Så här är läget. Vi har väldigt lite plats just nu på sjukhuset. Och vi anser att om du bara tar det lugnt så kommer det nog inte göra någon skillnad om ni vilar hemma eller här. Så vill ni så kan ni åka hem i morgon." Jag bara gapade. Bill hade ju nästan dött! Eller en gång hade han det. Och nu skulle dom skriva ut honom. Jenny ( tjejen me nån titel) tittade på mig, sen nickade hon mot dörren. Jag förstod vad hon ville så jag följde efter.
-" Varför skriver ni ut honom så tidigt?" Var det första jag sa då vi stängt dörren till Bills rum.
-" För att som jag sa där inne så är det ingen risk att han får problem och kan dö eller så. Om han nu inte utsätts för mer fysiskt våld. Men egentligen skulle han varit kvar e en vecka till bara för observation. Men som läget är nu går det inte. Ett flygplan har störtat in i mororvägen nu på morgonen. Självklart var det så mycket trafik..... Sjukhuset är fullt med folk. Vi har inte plats för så många, och din bror kommer att må bra av att komma hem."
Jag förstod ingenting, hade jag missat något? Fast det är klart, jag har varit hos Bill så mycket att jag har tagit paus från verkligheten där ute.
-" Kommer han någonsin bli bra igen?" Jag kunde bara inte få bilden ur huvudet, den där jag ligger med Bills huvud i mitt knä och ryggen är helt felvriden. Då slårt det mig hårt. Tänk om han är förlamad!
-" Din bror kommer nog att ha problem i ryggen ganska länge, tyvärr kan vi inte garantera att hans rygg någonsin blir helt bra. Men han kommer att få smärtstillande som han kan ja uppe på scen och så. Skärsåren var inte så djupa som vi hade fruktat, men det kommer ändå att bli vackra ärr, vi fick ju sy ihop tre. Men dom andra två kommer att läka bra. Revbenen kommer att läka. Jag kan även tro att han tyvärr kan ha väldigt ont i magen, eftersom han hade rejäla skador. Kan kommer nog att ha väldigt ont i ett bra tag. Men som jag sa så kommer han att få smärtstillande, så snart står han på scen å sjunger igen, och ja jag vet vilka ni är." sa hon med ett leénde på läpparna. Jag antar att jag hade sett frågande ut. Sen tog hon min hand och sa:
-" Det här kommer att bli bra Tom! Du kommer att få mitt nummer ifall att du behöver något." Jag tittade snabbt på henne, hon var väldigt vacker. Men har man den titel hon har så är man bergis över 30 så nej.  Jag log ett hastigt leende, tog lappen och gick in till Bill.



Bill
Tom hade sagt att jag skulle få åka hem. Jag var glad för Ellie hade fort varit på benen. Hon var hos mig just nu, strök mig på kinden och så. Hon verkade inte bry sig om vad som hade  hänt. Även om polisen hade kommit och vi fått berätta våra historier, så hade hon inte ens darrat på rösten medans jag hade  fått anstränga mig jättemycket bara för att kunna prata. Jag hade  tidigare varit rädd att förlora rösten eftersom det är i stort sätt det som höll igång mitt jobb. Eller det är mitt jobb. Men det var inget jag skulle behöva oroa mig för längre. Imorn skulle Tom göra en intervju för viva. Om allt som har hänt. Jag funderar faktiskt på att följa med, men då måste jag sitta i rullstol. Hmmmm.. Nja vi får se. Men vad skulle jag säga, skulle jag verkligen kunna berätta om allt som hänt?
-" Sådärja! Nu är de dags å fara! Bill? Bill?? BILL!!" Jag var så djupt försjunken i tankar att jag inte hade märkt att Tom pratat med mig. Han satt nu på säng kanten. Med båda händerna på mina kinder. Han såg mig djupt i ögonen. Tom såg orolig ut.
-" Bill? Är du okej? Har du mycket ont? Jag log lite, och såg hur Tom slappnade av.
-" Jag är okej, bara lite försjunken i tankar. Nej jag har nästan inte alls ont." Det sista var en lögn, Jag ville egentligen inte röra mig. Men varför sa jag inte det då? Jag vill inte berätta för någon att jag har så ont. Ärligt vet jag inte men det känns onödigt, och Tom skulle bara bli mer orolig. När jag mötte hans blick så var jag rädd att han skulle förstå att jag ljög.
-" Bill... Jag vet att  du har ont. Det är inte svagt att erkänna det. Men jag förstår att du inte vill prata om det nu. Så vi tar och drar hem!" Jag suckade lättat. Tom var fantastisk! Jag reste mig försiktigt och satte mig i rullstolen som Tom hade dragit fram, jag stönade högt för det gjorde rätt ont i ryggen nu. Men tanken på att sitta i rullstoll var rena mardrömmen! Men vad kunde jag göra? Jag kunde ju inte direkt gå....

Tom
ÄNTLIGEN! Bill skulle hem! Jag gick in i rummet och sa åt Bill att vi skulle fara. Han reagerade inte. Jag frös innombords.
-" Bill? Bill?? BILL!!" Jag sprang fram och kände hur det brände bakom ögonlocken. Men till min lättnad tittade han på mig. När jag frågade om han var okej och om han hade mycket ont så hade han bara sagt att han suttit och funderat. Och att han inte hade ont. För mig var Bills känslor helt genomskinliga. Jag såg rakt igenom honom. Han hade ont, men han ville inte prata om det nu, så jag lät honom vara.
Det sved till i hjärtat då han försiktigt satte sig i rullstolen och sedan stönade. Att se min bror så sårbar gjorde ont i hela mig. Men han kunde ju inte gå. Jag rullade ut Bill till utgången. Där stod det en massa reportrar och journalister. Kameror blixtrade, och jag blev nästan blind. Både jag och Bill visste att det skulle bli så här så vi var båda stylade. Eller jag såg såg ut som vanligt och Bill hade lyckats få lite volym i håret och med en fickspegel lyckats sminka sig lite. Georg och Gustav gick framför oss. När en reporter fick tag i Bills arm och nästan drog honom ur rullstolen så skrek han. Jag fick panik och skyndade fram till Bill. reportern släppte och det blev alldeles tyst. Jag såg på Bill. Han hade tårar i ögonen, underläppen darrade till och tillsist började hela han skaka. Georg styrde nu rullstolen fram mot bilen medans jag gick ick täckte Bills ansikte. Redan vid första steget så började reportrarna skrika sina frågor. När vi var framme vid bilen så lyckades vi med stor försiktighet lasta in Bill utan att han gav ifrån sig ett enda ljud. Bill har en otrolig självbehärskning och jag tror att allt han tänkte på då var att inte ge ifrån sig ett ljud. Jag beundrade det hos honom, att hur jobbigt det än är så lyckas han alltid visa sig från sin bästa sida. Innan jag stängde Bills dörr mötte jag hans ögon. Dom var fyllda med tårar, och han bet sig i läppen. "Bill.. Ta det lugnt, låt dom inte knäcka dig. Jag tittade på Bill, han förstod. Dörren stängdes och jag vände mig om och mötte massvis med reportrar.
-" Snälla  sluta.." Bad jag." Det är nog svårt som det är redan, förvärra det inte." Jag gick sedan runt bilen och satte mig i baksätet med Bill. Han tittade på mig och log, även om hans ögon var glansiga. Han tog min hand och jag höll den hårt. Det här var min bror. Min Bill! Inget skulle kunna skilja oss åt.

Bill
En reporter högg tag i min arm och nästan slet mig ur rullstolen.
Den omedelbara  smärtan var omöjlig att kontrollera. Jag knep i hop ögonen, men reporten fortsatte dra. Nu gick det inte längre, smärtan sköt genom min rygg, mage och revben. Jag skrek rakt ut. Det gjorde så fruktansvärt ont. Allt blev tyst. Hade jag svimmat? Nej, men alla tittade på mig. Tom sprang fram och drev bort reportern. Sen la han mitt huvud mot sitt bröst så att mitt ansikte täcktes. TACK TOM! När vi kom fram till bilen så lyckades jag ta mig in i bilen utan ett ljud, men mina ögon tårades nästan direkt. Toms ögon hittade mina och även om han inte sa något så visste jag att han ville säga:
-" Bill.. Ta det lugnt, låt dom inte knäcka dig."...Jag log svagt. När Tom kom in i bilen så tog jag hans hand. Det hade en lugnande effekt på mig och jag somnade.

-" Bill?? Vi är hemma." Det var Tom som sa det. Jag tittade ut genom dom färgade rutorna. Ja, vi var verkligen hemma. Till min lättnad var gatorna helt tomma. Inte en enda reporter var där. Tom satte mig i rullstolen och vi tog oss in i lägenheten. Vi ( Jag och Tom bor tillsammans) har en våning högst upp så klart. Jag bävade för att ta mig upp för trapporna, men då insåg jag att det faktiskt fanns en hiss.
Tom öppnade dörren till vår lägenhet och där inne stod lyckan i mitt liv. Ellie. Hon var så vacker, hennes hår var halvs uppsatt och lockat. Dom mörklila lockarna som inte var uppsatta hängde nedför hennes vackra hals. Och hennes blå ögon sken upp som solen när hon såg mig. Hon hade för ovanlighetens skull klänning, den var ganska tajt. Eftersom hennes klänning var så tajt så såg man även den underbara magen puta ut lite. Jag skulle verkliigen bli pappa. Pappa. Ellie gick fram och satte sig i mitt knä och jag kände försiktigt på hennes mage. Hon bara log. Sen tittade jag mig runt i rummet. Det var dukat för en jättefin middag. Så Tom rullade mig till bords och Ellie satte sig brevid mig. Hon tog min hand och log.
Vi satt alla länge och pratade, bara pratade. Jag hade nästan glömt bort att jag satt i rullstol. Det var inte förän jag försökte ställa mig upp för att hämta mobilen i min jackficka som rullstolen gjorde sig påmind. Så fort jag gjorde en ansats för att resa mig, så blev jag tvungen att kväva ett skrik. Det sköt som ett skott genom min rygg. Alla tittade på mig, och jag log.
-" Förlåt jag glömde bort mig. Jag tror jag ska ta å sova nu" Sa jag och gäspade. Ellie som skulle hem till sin mamma nickade instämmande.
Så innom en timme var lägenheten tom. Jag fick min värktablett och Tom började plocka bort tallrikar och annat. Jag försökte hjälpa till men det gick inte så bra. Tom bara tittade på mig och log.
-" Bill, du behöver verkligen inte göra något! Sa han och tittade på mig. Jag bara suckade. När jag lyckats rulla en bit ifrån bordet bestämde jag mig för att ställa mig upp. Eller prova i alla fall. Jag tog stöd mot en bänk och lyckades med smärta resa mig upp. Jag kände mig alldeles varm innombords. Jag stog upp! Fast besluten om att överraska Tom så tog jag ett försiktigt steg frammåt. Det ilade i min rygg av obehag. Det gjorde inte så ont, men det var nog tackvare tabletten! jag ville skrika av lycka när jag med hjälp av bänken och väggen lyckades gå enda fram till köket, Tom stod med ryggen mot mig.
- Tom!

Tom
-" Tom!" Jag hörde Bills röst som lät underligt nära. Jag vände mig om och där stod han. Han stod där med ett leende från ena tinningen till den andra! Jag var alldeles stum. Här stog han, min bror. Bill. Som för en vecka sen hade kämpat för sitt liv, och sen fått rullas ut från sjukhuset med rullstol. Jag kände hur ögonen tårades. Jag kunde inte hjälpa det. Jag gick fram och kramade min bror. Om Bill hade ont så visade han det inte, för han kramade mig tillbaka. Sen började jag gråta hysteriskt mot hans axlar. Jag kände hur Bill började skaka och förstod att han också grät.
Jag vet inte hur länge vi hade stått så, men kärleken till min bror lever genom evigheten. Det kan jag lova. Tillsist backade Bill lite, jag kände hur hans ben liksom försökte vika sig. Jag fick panik och höll honom uppe.
-" Bill är du okej?" Bill började jämra sig och skaka obehärskat.
-" Det gör bara så fruktansvärt ont Tom!" Nu vek sig Bills ben helt och innan jag han reagera föll han till golvet. Eftersom jag hade försökt hålla honom uppe så åkte jag med i fallet och landade ovan på Bill. Men inte riktigt ändå för jag han ta stöd med händerna. Bills huvud slog i marken och han skrek. Hans ögon tårades och jag satte mig förskräkt brevid honom.
-" BILL!" Bill blev blek och började skaka.
-" Tom!! Snälla gör så att det slutar!" Bill ville vrida sig men det gick inte, han hade för ont.Jag kände illamåendet komma. Det var som på film. Bill hade legat och försökt vända sig i smärta den kväll jag hittat honom och Ellie. Det kändes som om jag var tillbaka på stigen med Bill. Plötsligt släppte min förlamning. Sjukhuset hade ju informerat om allt det här. Jag sprang upp och hämtade en tablett och lite vatten. Med skakiga händer fick jag i Bill tabletten. Hans ögon var dränkta i tårar och smärta. Jag tog hans hand och strök den lugnande. Bill blev lite lugnaare. Efter kanske 20 minuter så kunde jag resa på Bill. Sen så lyckades jag bära/ släpa honom till hans säng.
Jag satt sedan med Bill och strök honom över håret tills han somnade. Trodde jag.
-" Tom?" Jag vände mig om, Bills ögon var öppna men han viskade.
-" Snälla Tom, lämna mig inte. Stanna här." Jag nickade sakta och gick fram till honom. Lade mig brevid honom och viskade:
-" Jag är här Bill, jag är alltid här. An deiner seite." Bill log lite, sen somnade han. Jag kramade min brors hand. Innan jag somnade viskade jag. "Jag älskar dig lillebror. Kommer alltid att göra det.. Hoppas det här ordnar sig. Din rygg blir bra, så du kan vara med Ellie och ditt snart födda barn. Snälla Bill bli bra." Jag vände mig om så jag låg mot Bills ansikte. En liten tår letade sig fram mellan Bills ögon och rann över näsan och stannade vid munnen. Bara synen gjorde mig helt mållös. Vad skulle jag kunna göra för att hjälpa min bror?

Dagen efter:
Bill
Tom var så nervös att han skakade där han satt. Men det var i allafall förståeligt. Tom hade aldrig gjort en intervju utan mig, OM mig. Han skulle bara berätta om vad som hade hänt med mig och Ellie, hur han hade hittat mig, vad som hänt på sjukhuset och att Ellie var gravid. Jag fick inte följa med, inte ens till studion!!! Bara för att man ansåg att nån kunde komma och försöka dra i mig. Ellie satt brevid mig och höll min hand tröstande. Men jag ville vara hos min bror. Jag minns vartenda ord han hade sagt till mig.
-" Jag är här Bill, jag är alltid här. An deiner seite."
"Jag älskar dig lillebror. Kommer alltid att göra det.. Hoppas det här ordnar sig. Din rygg blir bra, så du kan vara med Ellie och ditt snart födda barn. Snälla Bill bli bra."  Jag älskade verkligen min bror. En liten tår hade runnit ner för min kind när Tom sa det sista. Jag hade hoppats att han inte skulle se, men inte heller kännt mig i skick för att torka bort den. David kom in.
-" Tom det är dags, Georg och Gustav är redan i bilen." Jag såg på Tom, han var blek. Men han nickade och följde efter David.
-" Tom!" Jag jag tvärt. Han vände sig om och log.
-Mmmm, Bill." Jag log mot honom och sa:
-" Du kan tala om för dom, eller tala om för hela världen att jag har världens bästa bror. Jag ä-älskar d-dig!" Jag stammade lite på dom sista orden. Det finns inget jag någonsin sagt som jag menat så mycket! Tom kom fram till mig och kramade mig. Sen gick han. Nu var det bara jag och Ellie kvar i soffan. Eller ens i min och Toms lägenhet, det var bara vi. Jag vände ansiktet mot Ellie. Hon var tårögd men hon log.
-" Har jag någonsin sagt hur söta ni är? Och hur mycket jag älskar dig?" Hon lutade sig fram och kysste mig mitt på munnen. När hennes läppar rörde mina så kände jag de välbekanta fjärilarna i min mage börja flaxa. Av nån anledning så lyckades hon alltid med sin värme, ge mig fjärilar i magen. Kyssen utvecklades lite och hon öppnade sin mun, och leker lite med min piercing. Just när hon ska sätta sig i mitt knä så känner jag hur det smärtar i mina revben och i resten av kroppen.
-" Mmmpfff." Stönar jag. Ellie backar och ber om ursäkt. Jag ler åt henne.
-" Be aldrig om ursäkt för att du gör mig lyckligare än allt!"
Vi satt och bara myste ett tag tills intervjun började. När programintrot var över så såg jag Tom, Gustav och Georg sitta där. Alla tre log och intervjuaren presenterade sig som Ullric. ( U= Ullrc)

U: "Så, Tokio Hotel. Mycke har hänt på kort tid, inte sant?"
Alla tre nickade.
U: "Ni saknar er fjärde medlem, Bill. Var är han?"
Tom:" Han är hemma. Han mår inte så bra och kunde inte komma idag."
U: "Jo, jag tror alla har hört rykterna om att Bill har blivit misshandlad. Är det sant Tom att det var ett syskongräl som spårade ur?"
Tom:" NEJ! Jag skulle aldrig slå min bror så! Visst, vi har slagits. Men aldrig allvarligt."
Tom såg blek ut, nästan chockad över vad intervjuaren började fråga.
U: "Jasså? Men i tidningarna står det att du slog honom medvetslös? Och att övriga bandmedlemmar våldtog och drogade Bills flickvän?"
Gustav: " Det som står i tidningarna stämmer inte! Ingen av oss har berättat vad som hände den kväll då Bill blev misshandlad och Ellie våldtagen"
U:" Kan ni då berätta vad som hände, Tom?"
Tom tittade ner, men började sakta berätta.
Tom: Det började med att vi firade Bill och Ellies ettårs dag. Men sen ville Bill gå ut en sväng. Bill tyckte nog att det skulle vara lite mysigt att gå i regnet" (Tom log lite) " Dom gick efter en stig. Sen så blev dom överfallna av några okända män. Dom höll fast Ellie och drogade henne, Sen började dom misshandla min bror. H- han blev knivstucken, och brutalt misshandlad." Toms röst var nu ganska skakig, men han kunde prata iallafall." Jag tyckte att dom varit ute länge så jag och Gustav gick ut för att leta reda på dom. vi delade på oss. När jag gått efter ett tag efter en stig så såg jag Bill. H-han.. h- han a-andades in-te.."

"Tom du kan klara det här! Tänkte jag och såg hur Toms ögon ville tåras men han kämpade för att hålla tillbaka dom.( BILL)

" Jag började med hjärt och lungräddning, tillsist började han andas. Gustav kom och ringde ambulansen. Dom tog med Ellie direkt. Men Bill kunde dom inte flytta så fort eftersom hans rygg låg helt  felvriden. Senare på sjukhuset så fick vi vänta ganska länge på att han skulle vakna. När han tillsist gjorde det så var han bara vaken en stund. S- sen så d-dog han, eller hans hjärta slutade slå. D-dom gav han e-elchockar. Nu lever han. Han är hemma men han h-har ont."
Georg la sin hand på Toms rygg. Tom lade ansiktet i händerna och började skaka, han skakade för att inte börja gråta.
U:" Ojdå! Men jag vet att ni har en god nyhet också?" Tom blängde på Ullric. Men gustav svarade:
Gustav:" Jo den goda nyheten är att Bills flickvänn Ellie är med barn. Och dom mår båda väldigt bra med tanke på vad som hänt."
U: Jo, och ni verkar ju må rätt bra. Jag antar att ni är på scen snart igen. En annan sak som cirkulerat i tidningarna är även om dig Tom!"
Tom:" Va?"
U:" Jo vi har ju alla hört om kvällen efter att Bill hamnat på sjukhus!"
Tom:" Va? Vad pratar du om?"
U:" Men kom igen Tom! Vi har hört att du har ett förhållande med din bror, och att det var därför han gick ut. Ni bråkade. Vi har även tre flickor här idag ( Pekar mot en bänk  där tre tjejer satt) som säger att de hade sex med dig den kvällen. Dom sä.."
Tom:" HUR VÅGAR DU? PÅSTÅR DU ATT JAG HAR ETT FÖRHÅLLANDE MED MIN BROR? OCH SEN HADE SEX ME TRE TJEJER KVÄLLEN DÅ MIN BROR KÄMPADE FÖR SITT LIV PÅ SJUHUSET??
U:" Tom asså.."
Tom: ( Lite lugnare) Jag älskar min bror men vi har verkligen inget sånt förhållande! Jag har aldrig sett dom tjejerna förr. DEN KVÄLLEN SATT JAG OCH HÖLL MIN BRORS HAND! JAG VISSTE INTE OM HAN SKULLE ÖVERLEVA ELLER...i-inte..."
Georg:" Tom och Bill är bröder men inget mer. Jag kan lova att Tom inte har gjort något mot Bill och att han verkligen var på sjukhuset den kvällen. Era frågor är ju dessutom rätt konstiga. Ni skyller på att  Tom och Bill hade ett syskongräl, sen att Tom misshandlar sin bror, och sen att Bill går ut ensam och det är Toms fel. Frågorna talar ju emot varandra. Bill ska bli pappa nu och han är tillsammans men en jätte fin tjej. Och Tom är inte bög. Verkligen inte!"
Tom: Vår berättelse är sann... Ville du verkligen ha sanninge.."
Toms röst brast. Han svor och stormade ut från studion. Georg och Gustav följde efter. Men Gustav vände sig om och sa:
Gustav: " Just snyggt! Undra om du verkligen ville ha sanningen eller bara ville få Tom lessen och upprörd i teve. Är det allt ni reportara bryr er om? Att få till en scen, kosta vad det kosta vill? I det här fallet kostade det nog mycket mer för Tom än vad ni någonsin kan tro. Tur att det här är live sänt! Då kan ni inte förvränga sanningen iallafall!!
kameran filmade Ullrics ansiktsuttryck. Det var alldeles tomt.

-" BILL??!!!" Ellie gav mig en örfil. Jag såg upp ur min tillfälliga isolering. Hon tittade på mig med tårar i ansiktet.
-" Bill, snälla gör inte sådär igen! Du skrämmer mig." Jag kände att mina kinder var varma, och våta. Jag grät också. Tom förtjänade inte det där. Hade allt varit som vanligt så skulle Tom nog sagt något i stil med "Nej, det stämmer inte. Men om dom vill kan dom följa med mig upp senare" Sen skulle han ha lett flirtigt mot tjejerna som skulle ha rodnat. Men nu var det inte så. Tjejerna hade lett elakt och Tom hade blivit så upprörd och lessen att han nästan gråtit i tv. Ellie tittade fortfarande på mig.

Ellie
Bill hade stirrat på teven i trans. Jag blev rädd när jag upptäckte att han höll andan. Jag skakade honom, men ingen reaktion. Jag visste att Bill blivit slagen nog för ett helt liv, men nu måste han vakna! Jag gav honom en lätt örfil. Han tittade på mig och jag förklarade för honom att han fick inte göra sådär. Det skrämde mig något otroligt. Jag grät nu och när Bill såg på mig började han också gråta. Jag kramade honom. Han stönade lite, men han kramade mig tillbaka.

Bill
" BANG!" Dörren slogs upp och in kom en hysterisk David Jost. Tom kom efter. Han gick bara med blicken sänkt ner i golvet.
-" JAG HADE INGEN ANING OM VAD DOM SKULLE SÄGA TOM!!! MEN HUR KUNDE DU BARA MARSCHERA UT? VAD TÄNKTE DU PÅ?" Jag tittade skrämt på David. Jag hade aldrig sett honom så arg. Sen såg jag på Tom. Hans ögon var helt tomma. Jag blev rädd. Visst, när Tom var lessen brukade han bara titta ner. Men han brukade ha ett uttryck i ögonen som bara jag kunde läsa av. Men nu kunde jag inte se någonting.
-" Jag tänkte på att dom först försökte få det att se ut som om jag misshandlat Bill, att jag ville se honom död.. Och sen när han låg och kämpade för sitt liv, njöta av det. Med tre tjejer på ett rum dessutom. Sen att det dessutom var mitt fel att han gick ut eftersom vi har ett förhållande och vi bråkade..  Hur skulle du reagerat?"
Toms röst var alldeles kall och hade ett tonläge som jag inte kände igen. David ryggade tillbaka. Han var nog chockad över vad Tom sagt och hans röst. Men jag tror att det var blicken som Tom gav David som gjorde att det brast.
-" Tom.. Herregud!" David var inte en person som grät men nu var han rätt tårögd.
-" Förlåt,  dom gick över gränsen." Sa David och  gick.
Jag tittade på Tom. Han mötte min blick. Nu kunde jag utan problem tyda vad han kände. han var bitter, besviken, förvirrad, lessen men kanske framför allt rädd. Han gick in på sitt rum med en smäll, eller det var dörren som smällde igen. Jag gav Ellie en blick, mer behövdes inte. Hon nickade och jag log. Hon var fantastisk! Hon kysste mig och sen tog hon bilnycklarna och åkte hem. Det var nu bara jag och Tom kvar i lägenheten. Jag hade nyss tagit en tablett och kunde nu nästan helt utan problem gå frammåt. Men allt som kom i min väg blev ett ofrivviligt stöd åt min än så länge svaga kropp. Jag tog mig fram till Toms dörr. Jag knackade försiktigt på och öppnade den. Tom låg på sängen med ansiktet bortvänt.
-" Stick David!" Sa han kallt.
-" Tom.. det .. är jag.." Det blev bara jobbigare och jobbigare att hålla sig på fötter. Helst ville jag sätta mig men höll mig uppe, för Toms skull.
-" BILL! du borde int gå omkring själv!" Tom såg förskräckt på mig, sprang fram och ledde mig till sängen. Jag satte mig och kände hur min kropp slappnade av lite.
-" Tom, jag vet att ingen av de påståenden han hade var sanna! Att allt bara var en lögn!" Jag såg på honom. Han tog ett djupt andetag och blundade innan han sa.
-" De-et är inte bara det Bill, jag kommer troligen att få frogor i resten av mitt liv om varaför jag misshandlade dig.Tanken på att någon tror att jag vill se dig död, skär så håttr innom mig att jag nästan vill spy. Och jag är bara så less på den här twincest grejen! Jag älskar dig obeskrivligt mycket Bill! Men jag älskar dig som min bror, som min själ som..Inte som dom tror.."
Jag kramade min bror. Det gjorde ont men det sket jag i.
-" Tom, snälla jag vet redan det där. Jag är också less på twincest rykterna! Det finns fler syskon ute i världen som är i samma band. Men tyvärr blev väl vi en kul måltavla! Men vi vet sanningen och jag tror att alla våra fans och resten av världen gör det med! Men dom vill bara såra oss tills det spricker. Vi är bröder! Tvillingar!"
Tom nickade. Sen log han och sa:
-" Tja du! Det vore ändå konstigt om du skulle vara ihop me mig å sen gifta dig med Ellie som snart ska ha barn! Jag skulle nog ändå inte vilja vara ihop med ett benrangel som du!" Tom hade sitt vanliga leende på läpparna. Jag log. Han var tillbaka!

Två månader senare
Tom
Bill och jag var ständigt på återbesök hos en läkare, och vi fick hela tiden positiva svar. Det kändes så oerhört bra eftersom då skulle ju Bill bli frisk. I bland hände det att jag inte fick förlja med in till doktorn så jag fick vänta i cafeterian. Då brukade jag stöta på Jenny. Hon var verkligen jättesnäll och jättevacker. Hennes gröna ögon lös ut en värme som jag inte riktigt kunde sätta ord på. Jag tror nästan att jag håller på att falla för henne. Hon är alltid så glad och bryr sig verkligen. Men på grund av att hon troligen är många år äldre försöker jag hålla tillbaka känslorna. Men jag har aldrig haft så här svårt för det.. Men nu börjar också Ellie bli riktigt stor om magen. Det ser så mysigt ut när Bill går och kramar henne. Georg har också hittat nån tjej som han verkar gilla. Men Han är så blyg. Gustav är det bara synd om, han har tok bråkat med hela sin familj. Dom tyckte tydligen att han svek dom och sina fans. Dom ansåg att om han inte var ute och spelade dygent runt så skulle han vara hemma, i stridens hetta hade dom även sagt en massa skit om mig, Bill och misshandeln och skyllt en massa på mig men mest på Gustav för att han inte hade hindrat mig från att nästan slå ihjäl min bror. Dom trodde mer på tidningarna än på Gustav vilket störde mig väldigt mycket, Gustav förtjänade verkligen inte det där. När han hade kommit till oss den kvällen så hade han varit helt förstörd. Gustav grät inte mycket men då hade tårarna runnit som forsar nedför hans kinder. Jag tyckte så synd om honom.

Fyra månader senare
Bill
-" Ellie vad håller du på med? Frågade jag då Ellie krupit upp hos mig i sängen, och sen börjat göra några roliga rörelsert upp mot mig. Jag började skratta när jag insåg att hon försökte kyssa mig.
-" Jag försöker kyssa dig på munnen men jag la mig så dumt, och nu är magen ivägen!! Sa hon och lät alldeles förtvivlad. jag skrattade, vände min om och kysste henne precis på munnen. Hon fick en jätterolig min när jag grog bort mina läppar. Hon plutade liksom med munnen och log. Som om hon var drogad. Jag skrattade åt henne. Hon blängde då på mig.
-" Han, hon, den eller DET, sparkas! Jag skrattade ännu mer och förstod att hennes min hade varit ett sätt att inte stöna eller tjuta. Ellie var väldigt glad idag. Vi skulle till gynekologen för att få reda på vilket kön det var. Jag ville först inte veta men när Ellie sa att vi har haft nog med överraskningar för ett bra tag och att hon dessutom ville hinna köpa en massa kläder innan barnet var fött så gick jag med på att få veta det. Jag hoppade upp ur sängen, fast lite för fort. Jag jämrade till och blev tvungen att sätta mig ner. Det började bulta i ryggen och i magen.
-" Älskling, är du okej?" Undrade Ellie och strök en hand över min rygg.
-" Jadå, jag ställde mig upp för fort bara och blev lite yr." Det var bara lite sant. Ja, jag hade fortfarande ont. Mest i  revbenen längst ner, på sidorna om magen och i ryggen. Ibland villle jag skrika av smärta men jag gjorde det inte. Jag ville inte att dom andra skulle oroa sig. Dessutom hade vi fåttt ha våran första konsert förra veckan. Och innan dess hade jag varit på massvis med intervjuer och signeringar. Jag kunde inte visa hur ont jag hade nu. För då skulle vi tvingas ta paus igen.
Jag kysste Ellie igen och la min hand på hennes mage. Det var ungefär en månad kvar nu. Ellie hade verkligen inte varit sig själv vissa gånger, men det var hormonerna som spökade. Vi kallade henne "hormonmonstret" iblan när hon var på bra humör. Ellie tittade nu på mig, sen flög hon upp.
-" BILL!!! VI SKA FARA OM TVÅ TIMMAR! Jag suckade, Ellie hade alltid varit noga med tiden, vilket jag också alltid varit, men nu var hon extrem. Jag svarade henne och gick in till duschen. Jag låste dörren ordentligt. Sen drog jag försiktigt av mig tröjan. Jag hade blåmärken på ryggen. Det var mest blåmärken från när jag fallit. Nån läkare som hette Jenny hade talat om det för Tom i telefon, när han i panik hade ringt och bett henne om hjälp. Jag hade nämligen ramlat och fått ett jättestort blåmärke. Hon hade sagt att min kropp är väldigt skör så  blåmärkena var ingen fara.
Men just nu så var min kropp verkligen inte vacker. Långt ifrån. Min rygg och min bröstkorg var täckt av blåmärken eller små märken från gamla blåmärken, min mage hade tre stora ärr sen jag blivit knivhuggen. Men det värsta va allt var nog att jag var alldeles blek och mager. Jag hade inte varit ute så mycket, och nästan tappat lusten at äta. I ren despiration hade jag börjar använda några av Toms t-skirts när jag var hemma och hade alltid jacka eller munktröja ute. Tom hade nog inte förstått än varför, men han var mig helt klart på spåren. Jag klev ur resten av kläderna och klev in i duschen. När det varma vattnet sköljde över mig så rös jag. Det var så skönt!
Två timmar senare sitter jag och Ellie i väntrummet hos gynekologen.
Ellie håller min hand, jag tror att hon försöker hålla sig lugn men det går inte så bra eftersom jag är nervösare än vad hon är. Eller vi är nog lika nervösa. När en man kommer ut och ber oss följa med så hoppar Ellie till. Jag ler mot henne och vi går in.

Tom
Jag hade fått Jennys nummer och ringt henne typ två gånger men hon hade nästan aldrig tid. Fast jag förstod.
Det var nu fyra månader sen Bill och Ellie varit på sjukhuset. Och polisen hade fortfarande ingen aning om vem det ver som gjort så mot dom. Vilket gjorde många frustrerande. Framför allt Bill och Ellie, på tal om dom så borde vara hemma när som helst nu. Jag hade sagt att om dom fick veta vad det var för något så skulle dom tala om det för mig. För jag ville veta allt! Allt om Bill... Bill... Jag suckade och kände samvetet komma krypande. Jag och Bill hade alltid varit tajta, men nu på senaste tiden så verkade han"lämnat mig ute". Svårt att förklara men..  Jag blev nästan arg. Trodde han att jag inte märkte att han hade rasat i vikt, att han var blå över hela kroppen och att han inte åt så mycket som han borde? Han var ju som en glas-pinne! Han såg ut som om han kunde gå av när som helst. Och att han på grund av minivikten blev yr nästan så fort han stod upp. Trodde han att jag inte märkte hur ont han hade? Varje blick han gav mig lyste av glädje, men bara en liten bit bakom glädjen sken smärtan starkare än allt. Jag kände mig arg och hjälplös! Vad kunde jag göra? Tvångsmata honom?
" Bang!" Plötsligt slogs dörren upp och in kom en oerhört glad Bill, ja han hoppade in. Satte sig sen fort och skrek sen! Men inte av smärta utan av lycka. Ellie kom in med ett leende bredare än... Jag vet inte vad men brett var det iallafall! Jag log mot Bill.
-" TOM!!!! Det är.. en.. FLICKA!!!" Bill skrek ut orden, sprang fram och kramade Ellie och kysste henne på munnen. Ellie såg på honom som om han var knäpp, det gjorde jag också.
-" Bill?? Jag visste inte att du ville han en flicka såå mycket." sa jag lite retsamt. Bill tittade på mig och log, om möjligt bredare än Ellie.
-" Men fattar du inte Tom? Jag är inte bara glad över att det är en flicka, det är ett barn!!! Ett troligen friskt barn! Efter allt som har hänt så har det varit svårt att ta till sig att man ska bli pappa. Men nu så.. SÅ SKA JAG VERKLIGEN DET!" Jag skrattade åt Bill, samtidigt som jag förstår honom. Det har inte varit lätt! Nu sjöng Bill, han hade gjort om våran låt Break Away till Be a dad. Jag och Ellie skrattade så att vi tillsist blev helt tysta för att hämta luft. Sen satte vi igång igen och skratta igen. Bills pappa- lycka var så uppenbar. Nu var Bill som han skulle vara, energisk och glad. Men jag visste att han skulle få betala priset för sitt hoppande sen. Stackare, hans natt blev nog inte så rolig.
Inte min heller för den delen. Bill sov i mitt rum eftersom Ellie var här men hon ville sova ostört eftersom Bill levde om så mycket nu när han sov, vilket hon med gjorde. Så nu sov Bill hos mig, jag hade inget emot det för då kunde jag hålla koll på min bror. Han log nu, och nu kunde jag inte se smärta någonstans i hans ögon. Jag skrattade åt honom.
" RIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING"
Min och Bills telefon ringde och vi ryckte alla förskräkt till. Bill svarade och gick sakta iväg mot hallen. När han kom tillbaka så såg han en aning fundersam ut.
-" Bill, vad är det?" Frågade jag och Ellie i mun på varandra.
-" Polisen har fått en till ledtråd om vilka s-som..." Bill ville inte avsluta den meningen. Ellie frågade direkt vad?
-" En tröja med det som dom tror är m-mitt b-b-blo-od.." Bill stammade så han nästan skakade.  Jag minns alltför väl männen som kommit gående mot jag och Gustav den kväll. En hade haft en blodig, eller rödfläckad tröja. Jag rös. Minnet av Bill ligga där nästan drönkt i sitt blod var outhärdlig.
När klockan närmade sig elva gick Ellie in till Bills rum, och jag och Bill in till mig. Bill lade sig ner med ett stön. Stackare, smärtan kom redan nu. Tidigare sov  alltid bill bara i boxers utan t-skirt. Nu hade han en av mina stötsta t-skirts på sig och jättelånga bowers på sig. Tidigare hade jag med mening höjt temperaturen i mitt rum och bytt ut Bills täcke mot ett mycket tjockare. Jag tyckte att det var olidligt varmt, men jag hade bara boxers  på mig. Jag ville inte vara elak med min bror, men på det här sättet kunde jag tvinga honom att vara öppen mot mig.
-" Shit Bill! Det är ju asvarmt här! Ska du verkligen sova med tröjan på?
Bill tittade på mig och suckade.
-" Tom det är inte så varmt här."
-" Sluta ljuga Bill, du är alldeles svettig." Jag gick och satte mig brevid Bill och torkade bort lite svett från hans panna. Sen torkade jag bort en annan droppe från hans kind. Men det var inte svett, utan tårar.
-" Bill.." Jag kände mig jättehemsk som gjorde det här mot honom. Men jag behövde veta sanningen.
-" Tom.. jag..." Bill började gråta ordentligt. Han hade inte gråtit för mig sen efter vi nyss hade kommit hem från sjukhuset. Han skakade väldigt mycket. Sen började han fumla med sin tröja. Han stönade. Det gjorde ont att ta av sig tröjan! Hur mycket hade jag missat?
Försiktigt hjälpte jag honom av med den. När jag lagt tröjan på en stol så vände jag mig mot Bill. Synen skar upp hela mitt hjärta i bitar. Bills kropp såg mycket värre ut än vad jag någonsin kunnat tro. Han var nästan helt täckt av gamla eller nya blåmärken. Han var så smal att revbenen var fullt synliga. Jag blev tårögd. Bill såg ner i golvet.
-" Bill.. snälla du måste kämpa... För mig?" Bill tittade bestört på mig.
-" Tom... Jag har inga planer på att ge upp. Men jag har bara tappat lusten att äta."
-" Bill, du måste äta.. se på dig.. du ser redan ut att ha gett upp... snälla Bill för mig?"
Bill tittade på mig med sina chokladbruna ögon och nickade. Jag visste att han skulle börja äta. Men det var en sak till som tyngde mig.
-" Bill... När började du få ont igen?"
Bill tittade ner och suckade.
-" Tom.. jag.." Mina tårar började falla.
-" Tom, det slutade aldrig göra ont..." Jag var inte helt chockad över hans svar. Men Bill skulle börja äta igen, och det var en början. Anledningen till att hans kropp var så skör var nog delvis för att han inte ätit ordentligt på så länge. Jag tog min brors hand och drog honom till mig i en kram.

Två vecka senare
Tom
Bill hade börjat äta igen, och det ordentligt. Jag bara log, för han verkade starkare. Han var mycket piggare och kunde nu även gå omkring utan att vara yr.
-" BILL!!!!" Jag log lite smått. Ellie hade verkligen varit ett hormonmonster, fast nu hade hon lugnat ner sig.  Eller trodde jag. Idag skulle vi spela i Berlin, vilket vi alla såg frammemot.
"Nein, nein, nein, nein, nein, nein, nein!" Schrei hördes från Bills mobil och han svarade fort.
-" Bill?" Svarade han. Ju längre samtalet gick så ju blekare blev Bill.
När han lagt på så började han skaka och han föll bakåt.
-" BILL!! Skrek jag springandes mot honom. Jag slängde mig ner brevid honom. Och tog upp hans medvetslösa huvud i mitt knä. Sitt ställningen kändes obehaglig, och en känsla av att vara i en film slog mig.

Bill
"Nein, nein, nein, nein, nein, nein, nein!" Min telefon ringde och jag skyndade mig att svara.
-" Bill?" Först var det tyst sen började personen på andra sidan prata. Jag kände igen rösten, den gav mig rysningar och jag kände illamåendet komma.
-" Hej killen. Förra gången sa vi att de var lugnt me din tjej. Men om du inte avblåser sökandet efter oss så ska vi nog se till att hon  inte är så okej längre. Fattar du? Vi ska leta upp henne, dra en kniv efter hennes mage, så som vi  gjorde med dig, sen ska vi skära henne i ansiktet. Efter det ska vi slänga ner henne på marken och sparka sönder hennes rygg. Och barnet kan du ju mer eller minde bara drömma om att vi skulle glömma. När din tjej ligger på backen så där lagom vid medvetande så vänder vi på henne och skär ut ungen och kastar den i sjön. Fattar du? Avblås allt!"
"klick". Mannen la på. Jag kände hur ångesten kröp innom mig. Yrseln kom och även alla minnen. Jag kände att jag började skaka. Och allt blev svart.

"Jag kastades bakåt och landade hårt med ryggen på en stor sten.jag tappade andan men drogs upp på fötter igen. Den enda tanke som for genom mitt huvud var: "Vars är Ellie?"
Jag kunde höra henne skrika, men jag blev snart yr för dom som dragit upp mig på fötter hade börjat slå mig. En höll mina händer upptryckta mot ryggen, den andra slog, dom var alltså två.
Jag skrek när han rev sönder min tröja och skar med en kniv mot min mage på flera olika ställen. Jag hörde hur Ellie skrek och jag ropade efter henne.
-" Lugn killen, hon är i goda händer!" sa en av killarna som höll fast mig. Nu vek sig mina knän och jag föll till backen där jag kände hur dom sparkade mot ryggen och magen. Sen höll den ena upp mig och jag tvingades se på Ellie.
-" NEEEEJJ!! Ellie!" Dom började ta på Ellie, drog en kniv efter hennes kind. Där efter så slängde dom ner henne på marken och med ett baseboll trä krossade dom hennes rygg. Jag kunde höra när den gjorde det. Den vände dom på henne. Dom tog tag i henne och tog ut mitt barn. Slängde barnet i sjön. Ellie låg flämtandes på marken och grät.
-" Så här går det när man inte lyssnar på oss!" Viskade en man i mitt öra. Han nickade mot dom två andra. Ena mannen slet upp Ellie och höjde sin hand, i den höll han en kniv...
-" NEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJ!!!!"

-" BILL!! SNÄLLA BILL!"

Ellie
Jag hade hört Tom skrika på Bill. Han lät panikslagen. Jag lyckades med vissa besvär ta mig fram till dom.
Bill låg och skakade i Toms knä. Bill blundade hårt och gjorde miner som jag inte kunde tyda. Jag slog mig ner brevid Tom. Bills panna pärlades i svett och tårar rann nerför hans ansikte. Det gjorde det från mitt ansikte med.Nu skrek Bill.
-" BILL!!! SNÄLLA BILL!" Hörde jag Tom skrika och Bill slog förskräckt upp ögonen. Han  Vände sig om och såg mig rakt i ögonen. Han kröp fram och kramade mig. Vi satt så länge. Tillsist så backade han undan lite.
-" Bill.. v-vad hände? stammade jag fram.

Tom
Bill hade vaknat och slängt sig i famn på Ellie. Men när hon frågade vad som hade hänt så ljög han för henne.
-" Förlåt att jag skrämde dig! Det var inte meningen. Det var så att jag halkade och slog huvudet. Mina medeciner gör att jag drömmer så hemskt, och tillsammans med nervositeten så blev det nog inte så bra... Förlåt älskling." Bill tittade mig med en blick som sa: säg-inget- förklarar-sen! Jag nickade medhållande mot Ellie. Hon verkade tro honom och gick sedan bråskande iväg mot toan. De gick alltid så när hon blev nervös. Jag antar att det hade med graviditeten att göra. Efter att hon gått drog jag med mig Bill in på mitt rum.
-" Bill.. varför?"
-" Tom, det var dom.. dom vill att vi ska avblåsa anmälningen.! Annars skulle dom skada Ellie." Jag tittade på honom, det var det han hade drömt om. Han var så rädd men ändå så kunde han säga det rakt ut.
-" Va ska du göra?" undrade jag.
-" Jag ska höja säkerheten men inte avblåsa något. Idioterna ringde ju utan dolt nummer, jag ska ge det till polisen."
-" Men Ellie?"
-" Hon behöver intre veta någott just nu! I hennes tillstånd så skulle hon bli knäpp!" Jag log lite. Min bror verkade så säker på vad vi skulle göra.

En vecka senare
Bill
Säkerheten hade höjts, och poliserna hade fått nummret. Allt hade gått bara bra! Nu var killarna inne bakom lås och bom. Jag var alldeles lugn. Jag hade även återfått krafterna och hade mycket mindre ont. Allt som behövdes var tydligen bara att äta. Tom verkade även gladare, han sa hela tiden att det vara hans förtjänst att jag gått upp i vikt. Han började likna sig själv nu, alltså få tillbaka sin gamla humor! Och det kändes bra, att saker började gå tillbaka till det normala. Jag log lite för mig själv. Sen rörde jag om i soppan jag gjort iordning till Ellie.
-"OAAAA BILLLL!!!!" Ellie skrek och jag tappade sleven jag rört om i. Jag sprang in till vardags rummet. Hon stog lutat mot en vägg och andades tungt. Hennes hans var som fastklistrad mot magen och hon stod i en stor vattenpöl.
-" Bill, jag tror att du ska hämta bilnycklarna och ta med mig till sjukhuset!!!" Jag var handlingsförlamad.
-" BILLL NUUUUUU!!!!!!!!!!!!!!!!!" Jag vaknade till och gjorde som hon sa. Jag tog henne med ut till bilen. På några vägar kan jag mycke väl ha kört för fort, men det var bråttom! Under tiden ringde jag sjukhuset och förklarade situationen. Så när vi kom fram till sjukhuset så väntade en kvinna på oss med en rullstol. Ellie fick sätta sig i den, helt plötsligt tog hon min hand och sa:
-" Bill.. Du ska bli pappa nu!" Jag log mot henne och jag fick följa med henne in i förlossnings salen. Väl inne blev Ellie ner lagd i en säng. Och hon tog min hand. Allting gick väldigt fort. Hon skrek ibland till mellan värkarna. En barnmorska kom in.
-" Ojdå! Du är öppen hela 7 cm.!" Då är det snart dags, vi skulle alldeles snart bli föräldrar. Jag höll hennes hand, hon log men jag såg att hon hade väldigt ont. Det känndes nästan som om det gjorde lika ont i mig.En kvinna kom in och frågade om hon skulle ringa någon. Jag tittade på Ellie, hon nickade.
-" Ring min bror, och säg att G:na kan följa med dom med!"  Sagt och gjort, så gick hon.

Tom
-" Hejsan är det du som är Tom Kaulitz?" Hördes en vänlig röst i andra änden av luren.
-" Ja, det är jag. Vem pratar jag med?"
-" Hejsan det är såhär att jag ringer från sjukhuset. Din bror är här och." Hon gjorde en paus. Mitt hjärta stannade, vad gjorde Bill på sjukhuset? Snälla inget kan väl ha hänt!!!
-" Din bror är alltså här med sin flickvän Ellie, som alldeles strax ska föda. Han säger att du ska komma hit och ring G:na med. Jag hoppas du vet vilka dom är och att du har möjlighet att komma. Ha det så bra, Hej." "Klick" Sa det bara och hon la på. Mitt hjärta slog igen och ett leende spred sig över hela mitt ansikte. Jag ska snart bli farbror. Jag satte mig fort som attan i bilen, och ilade iväg till sjuhuset, samtidigt som jag höll telefonkonferans med Gustav och Georg. Båda lovade att komma.
Hela jag var fylld av en lyckokänsla som var så ärlig och öppen att jag nästan kunde ta på den.

Bill
-" Såå nu Ellie KRYSTA!" Sa en av barnmorskorna. Ellie höll min hand och kramade den så att den nästan gick av. Hon skrek. det gjorde ont i mig att se henne sån.
-" Oaaa!!! SNÄLLA BILL!! AJJJ!!!" Jag ville böja mig ner och krama henne, ta bort smärtan men samtidigt som jag led med henne var jag glad för jag visste att när det här var över skulle vi vara så lyckliga tillsammans med vårt barn! Våran dotter!Jag log men det dröjde inte länge förän minen ersattes med tårar! Ellie hade tagit tag i min hand och hållit den så hårt  att det nu gjorde väldigt ont. Men det var väl inte mer än rätt. Jag var ju också delaktig i att Ellie hade så ont. Det var ju halva mitt fel så det var ju rätt om jag fick lida lite för det. Plötsligt slappnade Ellie av. Och en av barnmorskorna tog fram min dotter. Och lindade om henne. Hon var så vacker. Dom bad mig backa lite. Och sen såg jag hur dom lindade om min lilla flicka. Dom la henne på Ellies bröst och jag fick gå närmare henne.
-" Herr Kaulitz vill ni hålla ert barn."
Jag nickade och fick henne i famn. Hon var så vacker. När jag fått henne i min famn så började Ellie skrika igen. Och barnmorskorna samlades runt henne.

Tom
Jag, Gustav och Georg satt som nervösa batterier på väg att få el rakt igenom. jag var så nervös att mina händer var alldeles blöta. Jag gillade inte sjukhus, inte sen Bill varit här.. Men nu var vi på ett helt annat ställe, vi satt i ett väntrum som var otroligt mysigt, jag tror det hör ihop med Ellies förlossnings sal. Det var alldeles tyst och vi var ensamma. Plötsligt så reagerade Georg på något. Jag såg upp för att se vad han reagerat på. Bill kom gående mot oss. Han hade ett litet knyte i sin famn. Knytet var inlindat i en blå filt. Bills ögon var fulla med tårar, och på läpparna spred sig ett leende.
Jag gick snabbt fram till honom och såg på det han hade i famnen. barnet var väldigt vackert. Ögonen var stora och bruna. Precis som mina och Bills.
-" Hon är väldigt vacker Bill."  Bill tittade finurligt på mig.
-" Tom, det här är en pojke.." jag tittade häpet på honom.
-" M-men dom sa ju att det skulle vara en flicka!" Bills leende blev bara bredare.
-" Jo, och det stämmer."Jag började gapa. Jag förstod inget!
-" Tom, det här är en pojke, flickan är kvar inne hos Ellie eftersom jag inte vågade ta båda två på axeln." Bills leende spred sig från ena tinningen till den andra!
-" Bill, menar du att ni har fått tvillingar?" Bill skrattade nu och sa:
-" Tom det är väl ganska uppenbart!"
jag kände hur ett lyckorus gick genom min kropp!
-" Jag har blivit farbror!! DUBBELT UPP!" Bill skrattade åt mig. Det gjorde även G:na. Dom kom fram och grattade Bill. Sen så gick vi alla in till Ellie. Hon satt med den lilla flickan i knät. Hon sken upp när hon såg oss.
-" Såå, visste ni ella tiden att det var tvillingar?" Undrade Gustav.  Både Bill och Ellie skakade på huvudet.
-" Fast det är klart! Bill och Tom är ju tvillingar så det har väl med det att göra!"
Sa Georg och fick en min som jag inte kunde avgöra om han tänkte väldigt mycket eller om han höll sig för skratt. Jag nickade åt killarna att vi skulle lämna de nyblivna föräldrarna. Turligt nog så fattade dom det och vi gick. När vi kommit ut genom dörren kom Bill efter mig.
-" Tom!"
Gustav och Georg såg på oss, fattade och fortsatte gå till cafeterian.
och Bill fortsatte.
-" Tom jag och Ellie har funderat, och vi tänker flytta ut till ett hus." Just när han sa det kastades en sten mot mitt hjärta. Skulle jag och Bill inte bo ihop?
-" Och vi har redan hittat huset och betalat för det. Så nu hänger det på dig att packa dina grejer och ta dom dit. Du har rummet högst upp längst bort efter en liten korridor."
Nu stod det still.
-" Bill, vill du att jag ska bo med er?" Bill skrattade.
-" Tom, jag älskar dig verkligen! tror du att jag verkligen skulle klara av att bo utan dig?" Jag log! Nej de skulle han ju inte!I  För jag skulle inte klara att bo utan Bill.
Han kramade om mig och jag kände hur jag blev tårögd. Tänk på mindre än ett halvår så hade jag nog fällt mer tårar än vad jag gjort i hela mitt liv. Innan Bill och Ellies överfall så hade jag bara gråtit två gånger och dom gångerna var Bill med mig. Och han skulle fortsätta vara med mig.
Jag vet inte hur länge vi stod i varandras armar. Men tillsist drog jag mig bort, rödögd och alldeles blöt om kinderna. Men Bills blick var precis densamma som min.
-" Jag älskar dig Bill!"
-" Jag älskar dig Tom!"
Med dom orden gick jag ner till cafeterian. Och Bill in till Ellie.
Mitt huvud var fylld med olika tankar, så jag märkte inte att jag gick rakt in i en annan människa. Vi båda föll och jag landade ovanpå personen.
-" OJ! Förlåt!" Sa jag och började resa på mig. När jag såg upp, så såg jag in i de grönaste och vackrase ögon jag någonsin sett på en tjej. När jag sedan ställde mig upp så räckte jag fram handen till henne. Jag kände igen henne. Jenny!
-" Tom?" Hon tittade frågande på mig.
-" Hej Jenny."
-" Oj, Förlåt att jag inte har ringt, jag har varit väldigt upptagen. Men vad gör du här? Det har väl inte hänt något?" Jenny tittade allvarligt på mig, men jag log bara.
-" Jo det har hänt något, min bror Bill har fått tvillingar ." Jenny sken upp, hon var verkligen vacker. Det hoppade till i magen på mig. "Skärp dig!" Tänkte jag. Hon är nog som sagt över 30!
-" Såå.. Jag såg er på teve för ett tag sen. Även om jag inte har så mycket tid att lyssna måste jag säga att ni är oerhört duktiga. Era låtar är verkligen jättebra! Man skulle aldrig kunna tro att ni, du och Bill bara är 18 eller?"
Jag rodnade lite.
-" Vi är 19, och du?" Jenny log ett bländande leende mot mig och det började hoppa i magen igen. Jag rodnade ännu mer och tittade ner.
-" Jag fyller 21 om två månader. " jag bara gapade! 21??? och hade det jobb hon har!
-" Men hur kan du då ha kommit så långt innom jobbet?" Jag antog att jag verkligen gapade för Jenny började skratta.
-" Jag hoppade upp två klasser när jag var mindre, och sen så har jag haft oerhört lätt för att lära mig!" Jag tror att jag sa något som "oj" innan jag utbrast:
-" Vill du fika med mig?"  
Jenny tittade snabbt på sin klocka.
-" Jo, men jag kan inte fika så länge har bara en halvtimmas rast!" Jag log bara och när vi gick så slängde jag lite med armen nära hennes. Pirrigt så tog jag hennes hand i min. Men det kändes inte som om hon ville så jag släppte försiktigt. Men då flätade hon in sina fingrar i mina, och lutade sig mot min axel. Magen hoppade så mycket att jag trodde den skulle hoppa ut ur mig.
-" Tom, jag gillar dig verkligen." Sa hon. Jag kände hur det hoppade till innom mig igen.
-" Jag gillar dig med."
-" Men jag vill inte rusa in i något." Jag nickade, det ville inte jag heller efter allt som hade hänt. Vi tog varandra i handen igen och började gå.
Jenny stannade till.
-" Förlåt Tom men min sökare piper!" Jag nickade.
-" Men du har mitt nummer! Ring mig, eller kom hit!"
Sa hon, kysste mig på kinden och sprang iväg. Jag log. Hon hade kysst mig på kinden! Hon gillade mig!!! på något sättkändes det som om allting skulle ordna sig.. Jag tänkte på Bills pappa lycka, på Georg som hittat en tjej, på Gustav som har lyckats sluta fred och hittat tillbaka sin familj efter allt bråk, på turnén som snart skulle ha sin början, på jenny. Sen på mig och Bill... Ja allt skulle verkligen ordna sig nu, eller hur?


THE END