*Flashback*
-" NEEJJ!!! MAMMA SNÄLLA!!! TA HONOM INTE IFRÅN MIG!!! Grät Tom Kaulitz. Både han och hans bror hölls skilda av deras föräldrar. Tvillingbrodern skrek:
-" ERIK NEJ!! SLÄPP MIG! DU TAR IFRÅN MIG MITT LIV!!! Bill Kaulitz skrek och sparkade på sin nya pappa. På något sätt lyckades båda tvillingarna ta sig lös nästan samtidigt från de vuxnas grepp. De sprang emot varandra och höll om varandra hårt. De grät och skakade. Denna gång mer våldsamt så separerades de av dom vuxna.
Det här var den dag som tvillingarna Kaulitz mamma skiljde sig från den man som hon varit gift med i tre år. Han hade krävt vårdnaden om barnen men bara fått Bill. Bill och Tom skulle skiljas på för första gången. Dom skulle inte bo i samma hus, samma kvarter eller ens i samma område.
Tom var bara åtta år gamal men svor ändå högt åt sin mamma och Erik.
-" TOM! Lugna dig! Ni kommer att kunna ses när ni börjar skolan igen! Ni går ju på samma skola!" Men Tom skakade bara på huvudet och fortsatte skrika. För innom sig kände han att någontig skulle gå hemskt hemskt fel
-" ERIK!Släpp mig! DU är inte min pappa! Jag hatar dig!" Bill hade vänt sig om och spottat i ansiktet på Erik. Återigen tog sig tvillingarna lös. Dom tog varandra i hand och sprang iväg. När dom kom till en parkering så tog dom varandra i famn.
-" Tom! Lova att du tänker på mig varje kväll innan du somnar!"
-" Jag lovar Bill, om du lovar att göra det och tänka på mig varje morgon när du vaknar!Jag gör det med"
Bill nickade och slängde sig sen i Toms famn igen. Sen viskade han:
-" Jag älskar dig Tomi."
-" Jag älskar dig med Billa... Ich Bin Da, Ich Bin An Deiner Seite.."
Folk började samlas runt om dom, men dom brydde sig inte. Deras mamma och Erik kom och började dela på dom. Simone kände hur det stack till i hjärtat när hon såg dom. Hon ville inte skilja på dom men det var ett beslut som domstolen tagit. Erik hade dessutom krävt besöksförbud. Tanken på att hon faktiskt inte skulle få träffa sin son var hemsk. Men inget hon kunde påverka.
Bill slogs och rev Erik på kinden men han stoppade lugnt in Bill i sin bil och låste.
Folkskaran som samlats runt dom var störögda.

-" Inget att se! Min fru och jag har skillt oss och delat på barnen för deras eget bästa" Sa Erik lugnt.
Tom tvivlade starkt på att det här var för deras bästa. Milt blev han instoppad i sin mors bil. Hon grät också.

Hemma hos Erik
Bill hade aldrig trott att hemma skulle känns så långt borta. Hans mamma och Tom hade flyttat, det var ett tag sen. Han hade först bott med sin mamma och Tom. Men nu var han tillbaka i deras gamla hem. Men det vara inte deras gamla hem, det var välstädat som vanligt men det luktade sprit. Han vände sig om mot Erik och tog emot den hårdaste smäll han någonsin fått.
-" Jävla unge! Gör aldrig om den scenen igen! Och säger du det här till någon så lovar jag att jag kommer vrida nacken av din älskade Tooomi!" Bill kände hur tårarna spred sig, och sen fick han en sån spark i magen att han föll till marken. Något rött drog fram på golvet... Det var blod.

*Flashback ends*

-"BILL!" Bill vände sig om med ett leendé på läpparna. Hans bror kom emot honom. Tom kramade honom hårt. Det gjorde så ont att det nästan tårades i ögonen på Bill. Men han visade inte för sin bror hur ont det gjorde, det var inte kramen som gjorde ont, för den var rätt lös.
-" Grattis på 17 årsdagen Tom!" sa han glatt när Tom hade släppt honom. Tom flinade tillbaka:
-" OJ! Undra vem fler som fyller år idag? Grattis brorsan!" Bill log, imorgon kväll skulle han och Tom äta middag hos deras mamma. Och om ett år, då skulle han och Tom vara fria! Dom skulle flytta in i en lägenhet och bo där tillsammans! Inget skulle kunna skilja dom åt! Han visste att Tom också tänkte så . Men Tom hade inte lika mycket anledning att komma hemifrån. Nej, Tom visste inget. Men han tänkte låta det vara så också.
Bill och Tom hade träffats varenda dag på skolan och följt varandra hem och  varit med tillsammans så mycket dom kunnat nu i 9 år. Men Tom fick inte följa med Bill in i hans hus. Erik hade i samband med skiljsmässan begärt besöksförbud för både Simone och Tom. Lite löjligt tyckte Tom, men Bill visste nu mycket väl varför Erik inte ville ha dom där. Alltför väl.
-" Bill? Mamma undrade vilken smak du ville ha på tårtan imorn?" Tom flinade mot Bill och han kunde inte göra annat än le tillbaka.
-" Jordgubb, att du ens frågar!
Då kom Tom med en av de komentarer som bara kom. Sådär spontant.
-" Men Bill! Om vi äter choklad så kan vi ju bjuda en massa tjejer på tårtan!"
-" Tom? What?"
Tom hade den där firnurliga minen som talade om att han skulle säga något som fick Bill att skratta så han ramlade omkull.
-" För att choklad höjer sexlusten såklart!"
Och som redan förutspått så skrattade Bill, han ramlade inte men fick väldans ont i magen. Det gjorde ont  för Bill att skratta, men att skratta med Tom var enligt honom, värd all smärta i världen. Och Tom som skrattade åt Bill fick krampaktigt sätta sig på en bänk, medans Bill stapplade skrattande efter vägen, bara en liten bit bort från Tom.
-" Å vad skrattar du åt, emojävel?" Bill tittade sakta upp.
Där stod Jonthe och hans gäng. Dom brukade ge sig på Bill och slå honom när han var ensam. Inte för att Bill brydde sig, han var van vid våld.
Helt plötsligt kände han hur det brände till i kinden. Jonthe hade slagit till honom.
-" Å va tror du att du håller på med?" Jonthe blev en aning chockad när han fick en hård näve i ansiktet. Bakom Bill stod nu Tom.
-" Va fan gör du? Gillar du bögen här eller?" Spottade Jonthe fram.
-" Ett: Jag skyddar min bror, två han är mindre bög än vad du är och tre jag tycker du ska sticka!" pressade Tom fram, han såg sammanbiten men lugn ut. Jonhte och gänget ryckte på axlarna och gick.
-" Herregud Bill är du okey?"
Tom vände sig mot Bill. Bill såg in i sin tvillings choklad bruna ögon. Sen brast han ut i skratt. Choklad!
-" Bill vad?"
Tom såg en smula förvirrad ut när hans bror låg på backen och vred sig i skratt när han just fått en rejäl smäll i ansiktet.
-" Tom! Har du aldrig tänkt på att folk beskriver våra ögon som choklad-färgade!! CHOKLAD!" skrek Bill fram mellan skrattvågorna. Tom som lika fort som Bill börjat skratta när han förstod kastade sig på marken och vred sig i skratt. Men han lugnade sig snart och tittade på Bill som fortfarande skrattade utan uppehåll. Det var skönt att se Bill skratta, han hade en känsla av att Bill döljde något. Han hade haft den sen dom fick olika hem. Bill verkade så "öm" ibland och han verkade aldrig vilja prata om Erik. Men han sa ibland " Han är på gott humör iaf."
Ofta pratade de bara om Simones killes jobb. Han var skivproducent. Tom hade börjat spela gitarr när han var rätt ung, så han var väldigt intresserad av Simones killes jobb. Men man ska kanske inte säga "kille" längre, Simone och han har ju varit ihop i fem år, han heter ju faktiskt Jim. Bill spelar ju tyvärr inget instrument, men han älskar att höra Tom spela.
Efter skratt attacken så satte dom sig på en bänk och Bill fick ett sms. Tom kunde se hur Bills ansikte blev vitare och vitare när han läste det.
-" Bill? Vad har hänt?!" Tom tittade förfärat på sin bror.
-" Nej ingenting! Jag glömde att stänga av platt-tången imorse, och Erik har klivit på den! Han kan inte gå någonstans. Jag måste hem! Hej då Tom! Vi hörs imorn! Bill gav Tom en snabb kram, sen sprang han hem.

Tom
Det där var en aning underligt! Bill har ju aldrig haft lockigt hår! Bill hade spikrakt, långt, svart hår. Varför skulle han ha en platt-tång? Jaja.. För att få det där spretet att stå kan nog värre metoder behövas. "Jag har då aldrig sånna problem" flinade jag för mig själv och drog en hand genom dreadsen. Sen började jag sakta gå mot busstationen.
Medans jag gick suckade jag "Jag och Bill kunde nog inte ha bott längre ifrån varandra utan att gå på olika skolor."

Bill
"Bögjävel! Du är sen! KOM HEM NU!"
Orden jag läste av Eriks sms gav mig rysningar. Jag sa något påhittat till Tom och sprang sedan hem. Väl hemma så väntade han mig med att ta tag i håret och slänga mig in i väggen. En glaskopp föll ner och gick sönder. Han blev bara ännu argare. Han styrde mig mot källaren. Jag försökte streta emot, men det gick inte. Erik hade en gång tävlat i boxning, men han skadade ryggen och fick inte fortsätta. Även om han inte fick tävla så tränade han varje dag. Så han var flera gånger starkare än vad jag är.
Jag är en ganska mager person, och har nästan inga muskler.
I normala fall så skulle jag väl vara lika stark som Tom, ha lika fin solbrun hy och ett härligt liv. Men jag är svag, både fysiskt och psykiskt. Jag är blek som ett lakan och mitt liv är ett helvete!  
Jag trycktes mot källardörren och tvingades öppna den. Där inne fanns bara två saker. Eller tre, men den tredje vet han inte om. De två saker han vet om är den stora blodiga sängen och nattdrycks bord bredvid. Sängen var så täckt av blod att om man bara kom in i rummet utan att veta dess historia kunde man bara tro att det var ett rött lakan ovan på. Men det var det tyvärr inte. Erik och hans kompisar brukade slå mig, våldta mig, gå och låsa dörren. Jag blev alltid lämnad kvar, svag och tillintetgjord.
För det var så jag kände mig. Tillintetgjord. När jag var med Tom så levde jag, hemma var jag mer än död.
Erik slängde ner mig på sängen, jag gjorde inget motstånd.
Erik drog av mig min tröja, jag gjorde inget motstånd.
Erik slog mig hårt i magen, jag gjorde inget motstånd.
Erik hällde i mig sprit, jag gjorde inget motstånd.
Erik la mig på mage i sängen, jag gjorde inget motstånd.
Erik band fast mina händer, jag började göra motstånd.
Det här hade han aldrig gjort förr. När han märkte att jag börjat göra motstånd så krossade han det direkt med att slå med en liten vajer efter min rygg. Det sved och gjorde så ont att jag började gråta, men tyst för jag ville inte att han skulle se mina tårar. Han band fast mina känder i sängkanten utan problem. Sen mina fötter. Som straff för att jag rört mig lite då han band fast ena foten hällde han sprit över min rygg, över mina sår. Jag skrek.
-" Det är bra Bill! Skrik du ingen hör! Men grabbarna kommer älska det här!"
Han gick ut ur rummet, men kom snart tillbaka med sina "bästa vänner". Två var dom. Jag kände igen deras röster. Det var Johnse och Jimmy. Dom skrattade åt mig och skrek saker som " emo" och " bög".
Bög är egentligen inget fult ord tycker jag, det är bara ett bevis på att vissa människor vågar älska någon även om inte andra gillar det. Jag själv är nog inte det, eftersom jag alltid har gillat en tjej som heter Roe. Emo.. Jag gillar stilen väldigt mycket, men det är inte min stil. Den är mer " rockig".
Johnse satte sig brevid mig. Han tog tag om mina byxor och drar ner dom. Snabbt började han smeka min kropp. Det gjorde snart Erik och Jimmy också. Sen drog dom ner sina egna byxor. När dom började känner jag den välbekanta smärtan i ryggen och kring svanskotan komma. Jag fick behärska mig för att inte gråta högt. Dom stötte allt håradre och jag ville skrika.
Om någon någonsin skulle köpa denna säng och undersöka vad den egentligen var gjord av så skulle den finna att den var gjord av allt som en säng är gjord av, sprit, sperma, blod och tårar. Mitt blod och mina tårar. Nu var det tydligen över. Dom hade varit tre! Det hade dom aldrig varit förut, och jag hade aldrig varit bunden. Erik började slå  och sparka på mig inför hans vänner. Men när dom gick så tog han fram vajjern och piskade mig några gånger efter ryggen. Ryggen blev alldeles varm. Sen så kastade han sprit flaskan över mig och nu kunde jag inte heller kontrollera mig utan skrek.
Han skrattade, jag skrek. Hans nöje, min smärta.
-" Grattis på fördelsedagen Bill!" Skrattade han. Han gick.
-" ÅHH GUD LÅT MIG DÖÖÖ!!!.. Låt mig dö och hamna hos Tom..."
Jag blundade och all smärta kom i en våg. Det här var min vardag, inte lika brutalt som idag, men ändå såhär. Jag kom hem blev slagen och utnyttjad och sen lämnad i källaren. Hade jag tur blev jag bara misshandlad så jag fick sova i mitt eget rum.

I nio år hade det hållit på så här. Tom visste inget om det, och jag har inga planer på att berätta det heller. Han skulle aldrig få se alla ärr som täckte min rygg, mage och KROPP.
Erik slog mig aldrig i ansiktet så ingen kunde se hur blåslagen jag var. Men nu på senare tid hade det bara blivit värre och värre. Han använde mer och mer redskap när han slog.
Jag började försiktigt lossa på det som band mina händer. Det skar till i min högra handled. Erik hade gömt en liten bit ståltråd i banden. Jag såg att det rann lite blod men inget allvarligt. Jag lyckades utan att skära upp handen mer, ta mig lös från banden.
När min högra hand var fri så var det lätt att få loss den vänstra. Snabbt friade jag mina fötter och drog på mig byxorna. Jag kunde inte hitta min tröja. Jag märkte att det fanns en ny möbel i rummet. En spegel.
" Vad nu då? Ska jag kolla mig i spegeln och känna hur misslyckad jag är. Är det det han vill? Det behöver jag ingen spegel för..."
Nu fanns det alltså tre möbler i rummer som Erik känner till. Men den fjärde kommer han aldrig att få se. För den har jag gömt.
Det är kallt i rummet. Riktigt kallt. I källaren fanns ingen filt, inget täcke eller ens någonting. Jag lade mig brevid sängen och huttrade. Jag kved till lite när jag vände mig på rygg och satte mig genast upp. Jag ville skrika men gjorde det inte ifall att Erik skulle höra. Försiktigt så började jag borsta bort lite av gruset från såren i min rygg.
Ögonen blundade av sig själv och jag la mig på mage mot det kalla stengolvet.

-"God morgon Bill!" Erik låste upp dörren och slängde lite kläder på mig.
-" Dags att göra sig fin! Inte varje dag man ska på födelsedagsmiddag."
Om jag inte visste hur Erik var så skulle jag ha kunnat tro att han hade fått en fet smäll och blivit snäll. Men det hade han inte. Han var alltid såhär på morgonen. Och nu skulle han dessutom få gratis mat av min mamma. Ja, han skulle med på middagen. Mamma och Tom får inte komma in i det här huset men vi får gå in i deras. Rättvist? Knappast! Han var en helt annan person när han och jag var med andra. Han var som en riktig pappa. Han berömde mig, sa hur stolt han var över mig och allt som en pappa gör. Men jag hade aldrig i hela mitt liv kallat honom det. Pappa. Min riktiga pappa är död och man kan bara ha en pappa.
Hoppade snabbt in i duschen det sved över hela min kropp när vattnet träffade huden, men samtidigt så var det så skönt att få duscha bort varenda känsla jag haft några timmar tidigare. När jag senare var torr så tuperade jag håret lite och sminkade mig som vanligt, bara håret var lite mindre än vanligt.
LÖRDAG= TOM

Tom
LÖRDAG= BILL!! Jag hade i princip hoppat omkring som en galning i hela huset av förväntan. Visst, okey, Det var mindre än 24 timmar sen vi sågs men han gjorde mig hel! Jag kände mig så halv utan honom. Jag ville också  prata med honom, under flera veckor har han varit så.. hmm.. jag vet inte.. Anorlunda! Oj, nu hördes det en bil på uppfarten! BILL!
-" BILLLLLLLA!!!!!"
-" Men Tom lugna dig! Riv inte huset!"
Mamma skrattade åt mig när jag höll på att välta en blomkruka, men jag lovar att hon är lika spänd som jag att få träffa Bill, men hon kramar damsugaren för att inte bli lika uppspelt som jag. Annars skulle det bara flyga blomkrukor! När Bill kom in genom dörren så hoppade jag direkt på honom och gav honom en stor kram. Men han verka tycka att det gjorde ont så jag släppte honom. Han undvek min blick men jag såg att det fanns tårar i dom. " Vad har nu hänt?" Helt tagen så stog jag bara och tittade på honom när han log mot mamma och gav henne en väldigt lös kram.
-" Mamma? När är det middag?" Undrade jag direkt.
-" Tom ditt matvrak! Om kanske två timmar, hitta på nåt så länge."
Erik gick och hälsade på mamma. Och hon välkomnar den idioten in. Jag gillade inte Erik, Bill berättade att dom bråkade mycket. Bill hade egen stil och Erik verkade inte kunna acceptera det. Jag tog Billls hand och vi gick upp på mitt rum, när vi kom in så stönade Bill till när han lutade sig mot väggen:
-" Bill... Hur är det, har du ont?"
Bill backade undan och satte sig på sängen.
-" Bill?"
-" Tom, jag.. det är inget.."
Bill tittade inte på mig. Okej han ville inte berätta, men jag skulle nog få det ur honom.
-" Föresten Bill, jag har en låt som jag undrar om du vill lyssna på?"
Bill nickade och jag tog fram gitarren. Nästan direkt som jag började dra med mina fringrar efter strängarna så nynnade Bill något.
-"  Bill vad var det där?"
-" Nej inget jag bara.. nynnade.."
-" Kan du få till en text till det?" Bill nickade svagt.
-" Jag kan försöka. ¨"
Jag började spela igen och Bill började sjunga:
-" Keiner weiss wies dir geht,
Keiner da, der dich versteht.
Der Tag war dunkel,
und allein.
Du schreibst Hilfe mit deinem Blut.
Obwoht es immer wieder wehtut.
Du macht die Augenauf,
und alles bleibt gleich........ Förlåt kommer inte på mer."
Jag var stumm, jag hade verkligen ingen aning om att MIN Bill kunde sjunga! Han sjöng ju som en ängel!
-" Bill! Du sjunger ju.. änglalikt bra!" Bill skrattade åt mig. Jag bara gapade.
-" Tack antar jag!"

Bill
När vi kommit hem till mamma och Tom hade Erik varnat mig. "Nu håller du dig lugn, inte ett ord!" hade han sagt och som bevis på att han menat allvar så hade han öppnat handskfacket och visat mig sin pistol. Jag bara rös.
Jag hade precis kommit innanför dörren när jag möttes av en HÅRD kram av Tom. Visst jag hade också saknat honom, men det gjorde så ont att jag var tvungen att ta mig ur. Tom såg förvånat på mig och jag böjde skuldmedvetet ner huvudet. Sen kramade jag mamma och jag och Tom gick upp på hans rum. Tom var orolig och förstod att det var något, det hade han gjort flera gånger innan men jag hade alltid lyckats avleda honom in på ett annat ämne.
Nu ville jag berätta, men Erik skulle döda mig! Så jag sa att det inte var något. Sen spelade Tom en låt. Jag fick en text idé nästan direkt och jag fick sjunga. Tom tyckte att det lät bra, men själv vet jag inte. Han såg väldigt kul ut där han satt och gapade.
-" Bill?!" Tom vinkade med en hand framför mina ögon.
-" Bill vi ska äta nu!"
Vi gick ner för trappan och där stod mamma, mammas kille och Erik sjungande och glada. Vi log både Tom och jag. När vi åt så pratade han med mamma som vilken annan vuxen man som helst. Och bara tanken på att dom än gång i tiden älskat varandra fick mig att rysa. Nej, anledningen till deras skiljsmässa är inte för att han misshandlade mamma, utan för att dom inte trivdes ihop. Jag var på ett vis glad över att dom hade separerat, för om dom inte hade det så kanske han hade utsatt alla oss för det han utsatte mig för! "Hällre mig än mamma och Tom."
-" Nej men Bill, jag tror vi ska dra oss hem nu." Sa Erik.

Jag ville verkligen inte hem! Dels för jag visste vad som väntar då, och dels för att jag ville hinna äta så mycket som möjligt! Som jag har nämt tidigare så äter jag nästan inget hemma, eller jag äter inget. Det är bara maten  vi får i skolan som håller mig levande.
-" Kan vi inte stanna lite längre?" Bad jag.
-" Nej Bill vi måste hem innan det blir mörkt!"
Erik spände ögonen i mig "Gör- ingen -scen -nu".

-" Men Bill kan sova över här i helgen!"
Tom lättade mitt hjärta när han kom med förslaget.
-" Ja, snälla Erik jag vill verkligen det!"
Erik blängde osäkert på mig.
-" Men Simone har säkert fullt upp?"
-" Nejdå! Det skulle bara vara roligt om Bill sov här i helgen."
Mamma log mot mig och det värmde i hjärtat.
-" Okejdå Bill, men du får komma och hjälpa mig med en grej med bilen!"
Jag log, jag visste att nu skulle han verkligen göra illa mig. Men det var värt det för att spendera en hel helg hemma. Jag ville inte tänka på vad han skulle göra med mig efter skolan på måndag, men som sagt så är Toms närhet värd all smärta.
-" Ska jag hjälpa er?"
Erbjöd sig Tom, jag insåg direkt faran med om Tom skulle med ut. Det skulle bara bli värre när jag kom hem då.
-" Nej Tom, det är lugnt." Sa jag snabbt.
Väl ute genom ytterdörren och framme vid bilen så slog Erik mot mina knäleder så dom vek sig, han drog upp min tröja och drog hasigt med något vasst efter min rygg.
-" Din satans jävel! Inser du hur mycket pengar det kostar mig att ha dig borta en hel helg?"
Jag bara stirrade ut i mörkret. Jag kunde känna hur han sparkade på mig, men jag fick inte gråta för då skulle det synas när jag gick in igen.
Och ja, det är sant. Erik använder mig som nån slags hora åt kvinnor och män som vill ha "kul" en timme. Han brukar supa ner mig tills jag inte kan gå och sedan låta sina kunder eller vänner våldta mig. På senaste tiden så kan jag inte minnas en enda helg som jag kommer ihåg. För oftast är jag så full att jag är helt borta. Jag vet faktiskt inte varför jag inte blivit beroende av alkohol eller dött av den, men det kanske är för att jag inte njuter av att ha det i kroppen. Jag hatar det! Allt som har med alkohol, droger och tobak att göra hatar jag!
Nu verkade visst Erik vara klar. Han satte sig i bilen och körde iväg. Försiktigt så reser jag på mig. Tur att jag hade en svart tröja på mig så syns inte blodet från min rygg. Jag gick skakigt fram till huset igen. Jag möblerade om ansiktet till ett leende och gick in. Mamma möter mig i hallen.
-" Vars är Tom?" Undrade jag.
-" Han gick ut lite tvärt, sen sprang han bara upp på sitt rum. Du skulle gå dit när du kom in igen sa han." Hon ryckte på axlarna och gick.
" NEEEJ!" Han kan väl inte ha sett något? Sakta gick jag upp till Tom. Jag knackade på dörren innan jag gick in.
-" Tom?"
Tom möter mig med en kram, han ser väldigt oroligt ut.
-" Bill, jag såg er....."
Jag svalde hårt, han hade sett.

Tom
"Värst vad dom var ute länge!"  Tänkte jag och gick mot dörren. Precis när jag skulle trycka ner handtaget så fick jag en hemskt känsla och väldigt ont i huvudet. Den huvudvärken kände jag igen. Jag hade haft den nästan varje kväll och varje helg i nio år. Ingen docktor kunde komma på vad som var fel med mig, så dom antog att det bara var stress eller liknande. Jag tryckte ner handtaget och gick ut.
Vad jag såg gjorde att jag ville blunda. Bill föll till marken och Erik slog honom en gång. Jag klarade inte av det! Jag sprang upp på mitt rum och hälsade mamma att när Bill kom skulle han komma efter mig. Jag stängde dörren hårt. " FAN! Fy fan vad jag är feg!" "Mot alla killar på skolan kan jag ställa upp å slåss mot om det behövs, men dom gör aldrig Bill illa ordentligt. Men nu när han mest behöver mig så springer jag iväg! Nej jag måste stoppa det där!" Jag reste mig upp och gick mot dörren för att " rädda" Bill, när Bill kom in. Utan att riktigt veta vad jag skulle göra så kramade jag om honom.
-" Tom?"
Bill såg frågande på mig.
-" Bill jag såg er.." Sa jag svagt. Jag kunde höra hur Bill svalde.
-" Bill.. Helvete.. Vad hände egentligen?"
Bills ögon var helt tomma. Sen log han.
-" Tom! Jag vet inte vad du pratar om! Jag ramlade och Erik hjälpte mig upp. Erik skulle aldrig slå mig. Jag antar att när han hjälpte mig, såg det ut som om han slog mig. Du kom bara vid fel tidpunkt och drog fel slutsats."
Jag såg in i Bill, hans ögon log. Men det vara bara de yttre delen av hans ögon som log. Dom bakre delarna, delarna som bara jag såg, var tårfyllda, oroliga, lessna och framför allt så visade dom att han ljög. Okej, han ville fortfarande inte berätta. Jag får väl ta reda på sanningen själv.
-" Okej Bill. Förlåt det var inte mening att tro något sånt."
-" Nej, det är lugnt Tom."
-" Vill du se film och äta glass?"
Bill såg på mig som om han inte visste vad film och glass var.
-" JA!" skrek han. Jag skrattade till, han verkade då vara väldigt lycklig över glass.
-" Glass med choklad- smak??" Sa jag retsamt. Det slutade med att vi båda låg på golvet och vred oss i skratt. Vi låg så ett tag och bara skrattade, allt kändes normalt.
-" Skulle vi se film eller?"
-" Jodå!"
Jag drog som hastigast av mig tröjan och lyckades lägga blicken på något som fick mitt blod att frysa till is.
-" Bill gå du, jag kommer snart." Bill nickade och gick.
Jag gick sakta fram till det jag sett och dunsade ner på golvet. Hukade mig ner för att se närmare på det. Det var inte särskillt mycket, men det var inte där tidigare och det var inte ifrån mig. Det var Bills blod. Hade Bill blivit slagen så allvarligt så att han blödde? Hur länge hade det pågått? Dessa frågor och fler gick runt i mitt huvud.
Hur länge sen var det han skrattade egentligen?
Jag bestämde mig för att ge Bill en helg han sent skulle glömma. Han skulle få skratta så mycket att han hade träningsvärk på måndag. Med ett elakt flin på läpparna gick jag ner till teverummet.
-" Vars är Bill?"
Det var bara mamma där.
-" Han gick på toa, kommer nog snart!"
-" Okej." Jag visste vilken film vi skulle se, det var kanske lite elakt men jag ville se Bills reaktion på den.

Bill
Jag kunde inte avgöra om Tom trodde på mig eller inte. Men han lämnade det iallafall. Sen började vi skratta och han förslog film och glass. Jag tror inte att jag har ätit glass sen vi firade vår 10- års dag. Erik hade bjudit oss på en när han hade mött mig och Tom efter skolan.
Våldtäkterna som följde med på priset den kvällen hade varit värre än vanligt. Jag hade spytt i timmar efter det.
Film? Det har jag nog inte sett sen vi såg nån tråkig informations film på skolan. Jag har nog aldrig, sen jag flyttade ifrån Tom, sett en riktig film.
När jag skrattandes kom ner för trappan så kände jag hur min tröja blev väldigt tight. Jag kände på den med handen.
När jag drog tillbaka handen var den täckt med blod. " SHIT!"
-" Mamma vars är badrummet?"
-" Rakt fram till höger, vad det är kul att ha dig här Bill. Och dessutom att du kallar mig mamma."
Mamma tittade tårögt på mig.
Jag ville så gärna gå fram och krama henne.
Höra henne viska att hon aldrig skulle släppa mig igen.
Att hon skulle ha kvar mig här hos henne och Tom.
Att hon skulle hålla om mig tills jag somnade i hennes famn, och glömma allt som har hänt.
Att hon ska dra sin hand genom mitt hår och säga hur stolt hon är över den person jag blivit.
Men framför allt, att hon ska säga att allt ska bli bra.
Jag rycktes tillbaka till verkligheten av en duns uppifrån. Jag fick lite panik när jag kom på att jag stod där med en blodig hand. Jag tackade mamma och sprang sedan in på toan. Jag drog av mig tröjan och vände ryggen åt spegeln så jag kunde se hur stor skada det var. Det var inte så djupt men ganska långt. Jag rös när jag tryckte ett papper mot såret. Det blev rött direkt. Jag tog en av mammas svarta handdukar och tryckte den mot.
Jag ville skrika men jag gjorde det inte. Om mamma eller Tom skulle höra skulle dom nog slå upp dörren och se hela min överkropp. Jag såg mig själv i spegeln.
Min överkropp var hemskt mager. Det var så länge sen jag kunde ha t-skirt utan att man såg mina revben. Så jag hade det inte längre. Jag hade bara college tröjor. Jag såg nästan ut som Tom. Mina munktröjor var ganska stora och mina byxor var inte så tighta som dom en gång var. Det var bara ett år sen jag började använda större kläder. Tom hade undrat i början men jag hade bara sagt att det var varmare. Men håret och sminket var desamma.
Om någon såg mig skulle dom väl säga att jag såg ut som en hipphopare med mina kläder, men emo om man tänker på hur mycket smink jag har och hur mitt hår ser ut.
Det var föresten länge sen jag var och badade eller var med på någon gympa lektion. Jag hade fått ett intyg av Erik som sa att jag inte skulle vara med.
Jag tror att han skyllde på ryggfel. Det roliga i det hela är att Eriks vän Johnse är läkare på sjukhuset och skrev ett intyg om att jag har väldiga problem. Och Jimmy är polis. Därför så kan jag aldrig heller fara till sjukhuset och undersöka mina skador eller ens anmäla dom, om jag nu inte åker till nästa stad. Men Erik skulle få reda på det och döda mig.
Men den riktiga anledningen till att jag inte får vara med är att man måste duscha efteråt, och då skulle alla se min kropp. Inte bara att jag är smal men jag är så pass skadad över kroppen att många skulle bli chockade. Jag har blåmärken nästan överallt, ärr, gamla sår, nya sår och skärsår, klösmärken, bit märken, sugmärken andra tecken på hur våldsamt det går till hemma hos oss. Tom skulle nog gå raka vägen över till Erik och slå ihjäl honom. Tom har egentligen ett lugnt temprament och dyrkas av nästan alla tjejer på skolan.
Han kan få vem han vill. Och ja, han har förlorat oskulden. Han är med tjejer varje vecka. Men jag ser igenom honom. När han är med mig så är han lugn och han kan vara väldigt känslig. Jag har bara sett honom gråta två gånger. När vi skiljdes åt och när han bröt armen, fast jag har sett honom rörd och gråtmild flera gånger.
Men hans lugna sida försvinner direkt om någon är dum mot mig. Jag tror att Tom har varit i slagsmål med de flesta killar i skolan på grund av mig. Och han har vunnit alla. Jag skulle väldigt gärna slåss för mig, men jag kan inte. Jag är för svag, jag har ingen som helst styrka. Jag har aldrig fått träna upp den. Fast en gång provade jag att styrketräna, men jag hade ätit för lite så jag svimmade nästan.
-" Bill är du okej?" Tom stod utanför dörren.
-" Jag kommer snart, jag har fått en sticka i foten bara!"
-" Okej skynda dig bara, glassen smälter!"
"mmmm.. glass..!"  Jag skrattade åt min egen spegelbild. Jag märkte nu också att det inte blödde längre.
-" Ehh... Tom jag har råkat blöta ner min tröja kan jag låna en stor svart tröja av dig?"
-" Varför svart?"
-" Du vet att svart är min favorit färg!"
-" Okej det borde hänga en ren tröja där inne."
Jag vände mig om och såg en svart tröja hängandes bakom mig med trycket
" I see right trough you, you can´t lie to me" Jag ville skratta åt ironin, Tom kunde lika gärna sagt det åt mig. Jag spolade av min tröja och hängde upp den. Jag blev lite illamående när jag tvättade min tröja. Vattnet blev alldeles rött.
Snabbt drog jag på mig Toms tröja och gick till Tom.
Filmen vi såg rörde mig till tårar innombords men jag frös på utsidan.
Det handlade om en flicka som blir misshandlad och våldtagen av sin pappa.
Jag kände med henne. Men hon har tur för hennes liv är en film, det är inte mitt. Ibland så sneglade jag på Tom. Han satt och granskade mig. Jag är nästan helt säker på att han inte trodde mig när jag sa att jag ramlat. När filmen var slut var klockan över ett. Tom såg då trött på mig och jag nickade, vi ville båda sova. Jag skulle få sova i en säng med madrass, rena lakan, en kudde, och ett täcke som håller värmen. Jag var i himlen!
Det blev nästan för varmt. Men det var underbart. Värmen var så härlig! Mina ögon kändes en aning svåra att hålla upp. Jag orkade inte ens försöka. Jag sov i Toms säng, det luktade Tom, trygghet. Trygghets- känslan ströks på mer eftersom jag visste att han sov i samma rum som mig i en knövlig ihopvikbar säng.
-" Godnatt Billa..." Viskade Tom.
-" Godnatt Tomi..."Svarade jag och sjönk i ett drömfullt mörker.

Tom
Bill hade regerat på filmen som jag hade trott. Han blev kall, men skakade för att inte snyfta högt.
Efter filmen var vi båda så trötta att vi gick och la oss, men jag kunde inte sova. Två timmar gick fort och jag kände tillsist att jag behövde på toa..
Försiktigt klev jag upp ur sängen för att inte väcka Bill som låg med ryggen vänt mot mig. En blick var allt som behövdes för att jag skulle känna mig spyfärdig. Han hade hasat ner i sängen så att tröjan åkt upp nästan över axlarna. Månen sken rakt in genom mitt fönster och förstärkte vad jag såg. Bills rygg var täckt med blåmärken och något som liknade skärsår. Till råga på allt var han frultansvärt mager, jag kunde utan problem räkna revbenen. Spykänslan förvärrades och jag skyndade ut ur rummet, ner för trappan och in på toan. Där inne fick jag slänga handen för munne för att inte spy direkt. Från Bills tröja droppade det utspätt blodvatten. Det hade bildat en liten pöl på golvet.
Utan att kunna hindra det så kastade jag mig över toan och spydde.
Ett par varma händer drog bort mitt hår och en mjuk röst sa:
-" Lilla gubben vad är det?" Mamma ville väl det visste jag, men varför jag inget sa kan jag bara inte begripa!
" Ähh.. det är inget, jag åt lite för mycket bara." Mamma verkade tro mig. Sen så utbrast hon:
-" Det är så härligt att ha Bill här. Det känns lite som förr i tiden. Innan Erik. Jag önskar att han kunde stanna för alltid!"
-" Mamma älskar du Bill?" Jag vet att frågan var dum men jag behövde veta.
-" Hurdå menar du?"
-" Som mig, alltså älskar du honom lika mycket som du gjorde när vi alla bodde under samma tak?"
-" Tom.. Klart jag gör. Och det går inte en dag utan att jag saknar honom och vill ha honom tillbaka."
Mamma torkade sig kring ögonen och jag kände hur illamåendet avtog, innan mamma gick kramade jag om henne och sa "god natt". Snabbt städade jag upp blodet från Bills tröja och under ett visst illamående så tvättade jag den igen innen jag gick upp. När jag gick mot sängen så såg jag Bills rygg igen och drog ner tröjan.
Allt gick runt i mitt huvud när jag la mig, tillsist blev det så överfyllt att det blev kortslutning. Jag somnade med andra ord.

-" Tom?" Bill väckte mig med en lätt viskning i mitt öra.
-" Mmm Bill, vad är det, klockan är halv fyra." sa jag trött och insåg att jag nyss hade somnat.
-" Jag hade en mardröm kan du komma och lägga dig hos mig? Inte på ett sånt sätt, men broderligt."
Jag log lite, det var precis som när vi var små. Jag följde med Bill till min egen säng som var så stor att vi utan problem rymdes båda två. Bill lade sig med ryggen mot mig, men backade mot mig så jag hade honom i min famn.
Det kändes tryggt att ha honom där. För om han nu blir utsatt för det jag tror. Så är det skönt att veta att jag kan skydda honom den lilla stunden han är nära mig. Och det ska jag göra i fortsättningen. Jag drar in lukten av Bills schampoo i näsan och somnar om. När jag vaknar är klockan tio i tolv. Bill har vänt sig och ligger med ansiktet begravt i mitt bröst. Jag log, han såg så lugn ut.

*Flashback*
En liten kille med dreadlocks sitter ensam vid en gunga. Även om han är ensam så ler han. Han ler för att han väntar, han väntar på sin tolvåriga tvillingbror. Dom har inte setts på hela lovet, vilket börjar bli riktigt jobbigt. Plötsligt dyker det upp en kille med svart hår och små rosa slingor. Han har tighta svarta byxor och en enkel svart/vit
t- skirt. Hans leende går från ena det vänstra ögonbryndet till det piercade högra. Killen på gungorna ler också, hans piercing i nederläppen på vänster sida blir fullt synlig.
Dom springer fram och kramar varandra, då märker dreads- killen något ovanligt med sin tvillingbror.
-" Billa, varför är du bara sminkad på ena ögat? och varför är det mörklila?"
Tvillingen som kallades Bill tittade ner i marken innan han svarade:
-" Tomi, det är inget. Jag lyckades ramla och slå ögat mot ett dörrhandtag!"
-" Okej." Tvillingen vars namn är Tom, verkade inte riktigt tro sin bror. Men snart lekte dom så mycket att båda glömde sina bekymmer.

* Flashback ends*

Bill
" Nej! skolan har slutat!" Det är nu måndag och skolan har slutat. Helgen var underbar, men den gick för fort. Men det kanske är bra att det är över. Tom upptäckte nästan mig. Jag och Tom gick pratande från skolan, ju längre bort vi kom dessto hårdare blev knuten i magen.
Söndagen var underbar, jag och Tom bakade, såg mer film, var ute och gick. Och jag har aldrig varit så lycklig som jag var då eller skrattat så mycket på en helg. Men det är mitt fel att jag kommer få jobbigt när jag kommer hem.
Jag valde att stanna hos Tom och nu kommer jag att få stå mitt kast. När Tom säger att han ska gå till bussen så vill jag inte släppa honom när han kramar mig. Jag vill gråta och skrika. Men det gör jag ju inte. Istället går jag sakta hem mot Eriks hus. Huset ligger avsides. Våra grannar bor en bra bit bort. Dom skulle inte höra om Erik fick för sig att misshandla mig utomhus.
Jag skakar när jag trycker ner handtaget till ytterdörren. Men jag hinner inte ens öppna dörren innan jag blir indragen och slängd i trappen. Jag tappar andan. Nu bryr sig inte Erik om att dra ner mig till källaren.
Där står han och fyra killar till, dom skrattar allihopa.
-" Bill det här är alla kunder du skulle ha haft igår, den du ska ha idag kommer senare." Han trycker ned mig på en madrass som han dragit fram på golvet.
Det är madrassen från källaren. Han binder mina händer fort och hårt. Sen drar han ner mina byxor och den förska killen tränger sig in. Allt går så fort och smärtan kommer så plötsligt att jag inte kan hejda mig från att skrika. Erik och männen bara skrattar. Dom håller på i kanske tre timmar och det är sperma, blod och tårar över hela golvet. Den här smärtan går dels från svanskotan upp till nacken och ut i revbenen, dels i hela mig och dels men också mest i mitt hjärta.
När Eriks vänner går så binder han upp bandet runt mina händer. Jag lyckas på förvånandsvärt kort tid dra på mig byxorna, men smärtan är extrem så jag snubblar och ramlar in i ett skåp så att skåpet stöter ner en tavla. När Erik ser det så blir han arg. Jag försöker komma undan men det gör honom bara argare.
Han drar med mig ut och skriker åt mig. Jag hör inte riktigt för jag är så bedövad av smärta att jag inte förstår det han säger. Han går fram till mig och slänger ner mig på marken. Sen börjar han. Sparkar och knytnävar träffar min kropp. Men jag känner inget, jag hostar bara.
Är det så här det är? Att bli misshandlad till döds. För jag kommer verkligen att dö nu. Som vanligt så aktar Erik sig för att slå mig i ansiktet. Så han kan inte hindra det lilla leende som smyger sig fram på mina läppar. Jag ska dö, och det sista jag fick göra var att bo en och en halv dag med dom människor jag älskar mest. Jag har fått uppleva värme från min bror.Och jag har fått vara lycklig. Jag har fått skratta för att jag har varit så lycklig.
-" Bill?" jag öppnar ögonen lite och ser en ängel.
-" Tom?" Säger jag svagt. Tom han ler mot mig och tar min hand. Och jag känner världen försvinna under mina fötter. Vinden blåser i mitt hår och jag känner lukten av Tom. Trygghet. Det måste vara såhär det är att dö. Jag skulle gärna vilja berätta det för någon, att döden inte alls är läskig. Den är befriande. Jag kanske redan är död. För nu vet jag att jag och Tom kommer aldrig att skiljas åt igen. Aldrig.

Tom
När Bill går ser han väldigt orolig ut. Jag kan inte hjälpa att bli orolig själv. Jag går sakta till bussen och åker hem. Men när jag kommer hem så kommer den välbekanta huvudvärken som en smäll i ansiktet. Jag tar mig för huvudet och blundar.
" Nåt är fel! Väldigt fel! BILL!" jag vet att det troligen låter konstigt och att många männisor inte tror på "tvilling signaler", men mellan mig och Bill fanns det helt klart! Och nu var något fel!
-" Mamma! Du måste skjutsa mig till Bill!"
Mamma kom lugnt vankande ut ur köket och ser frågande på mig.
-" Varfördå? Du vet att vi inte får gå närmare deras hur än 20 meter."
-" Jag skickar ett sms till Bill om han inte är ute! Snälla mamma?"
-" Varför då? har det hänt något?" Mamma spände blicken i mig. Jag skulle bli tvungen att berätta.
-" Mamma om du skjutsar dit mig nu direkt så lovar jag att jag berättar på vägen dit!"
-" Okej hoppa in då!" Sa mamma en aning för glatt.
Jag blev irriterad. Förstod hon inte hur allvarligt det här kunde vara? Just det, jag har inte berättat för henne än.
Vi satte oss i bilen och jag började förklara för mamma vad jag hade sett ute mellan Bill och Erik, vad jag sett på Bills rygg och berättade om den blodiga tröjan. Mamma tittade bara på vägen, hon var blek i ansiktet. Sedan slog hon med handen på ratten och svor högt.
-" Tom? Jag tänker inte fråga varför du inte sa något.. Men... FAN."
Det skulle nog låta roligt om man inte visste hur allvarligt det är. Men just nu kändes hela situationen absurd. Hur kunde något sånt här hända? Om jag nu haderätt..

Efter vägen dit så passerade vi fyra bilar som kom från Eriks hus.
Huset låg en bra bit ifrån vägen, helt öde mitt ute i skogen. Men ändå bara två kilometer till skolan så Bill går alltid.
Mamma parkerade bilen en bit ifrån Eriks hus. När jag klev ut så blev jag tvungen att ta mig för huvdet igen. Huvudvärken hade inte gått över, men nu dubblades den. Jag hörde hur någon skrek och en annan svor.
-" Bill!" Skrek jag och började springa dom sista metrarna mot huset.
Synen jag mötte gjorde mig alldeles stel. Bill låg på marken och hostade blod, medans Erik sparkade och slog honom. Någonting bubblade upp inom mig. En känsla som jag inte kunde kontrollera.
Adrenalin eller hat vet jag inte men det är säkert en ganska rejäl blandning av båda.
Att slå till Erik var som att slå i en hundrakilos kött klump, men jag tror han svimmade i alla fall.
Bill låg med ögonen stängda när jag sjönk ner på knä bredvid honom.
-" Bill?" Viskade jag försiktigt och försöker inte ens göra motstånd mot alla tårar som rinner.
" Nej snälla! Han är väl inte död?!" Lättat ser jag hur hans ögon sakta öppnar sig och ser på mig.
-"Tom?"
Han är så svag. Han blundar igen.
-" Bill? Bill? Nej! Håll dig vaken!"
Jag ruskar om honom lite. Och han mumlar något.
Jag får panik när Erik rör på sig. Snabbt lyfter jag upp Bill och bär honom mot bilen. Mamma står där helt vit i ansiktet. Jag lägger in Bill i baksätet och sätter mig sen på andra sidan och tar upp hans huvud i mitt knä.
-" Mamma vi måste verkligen tilll sjukhuset!"
Mamma nickar och börjar köra.
När vi kommer ut på sen stora vägen guppar det till lite i bilen och Bill öppnar sina ögon.
-" Tom? V-vars är vi på väg?"
Viskar han svagt, hans röst darrar och han pratar så tyst att bara jag kan höra vad han säger.
-" Till sjukhuset, allt kommer att bli bra nu!"
Viskar jag och ler mot honom. Men han skakar lite på huvudet.
-" Kör mig hem till er i stället, jag klarar mig. Men vad du än gör så ta mig inte till sjukhuset. Johnse är där"
Johnse? Johnse läkaren? Vi bor i ett väldigt litet ställe och det finns bara två läkare här Johnse och Andrea. Men Billl såg på mig med en blick som sa allt. Jag nickade och bad mamma att bara köra hem. Hon protesterade först men när Bill sa " snälla mamma..."
Så hest men ändå med en förvånandsvärd kraft, gick mamma med på att köra hem.
-" Men när vi fått ta en närmare titt på dig så är det jag som avgör om du ska till sjukhus eller ej." Jag nickade och Bill blundade..
När vi kom hem så bar jag in Bill på toan.
-" Mamma jag tänkte bada honom, kan du vänta här?" Mamma såg först ut som om hon skulle vägra men sen så gick hon med på det.
Jag satte ner Bill på golvet. Sen hämtade jag en madrass som jag la inne på toan. Vi har ett väldigt stort badrum kanske jag ska tillägga. Det blev så när vi byggde om. Jag lyfte över Bill på madrassen och satte sedan på kranen till badkaret. När det var nästan helt fullt så stängde jag av. Bill låg helt orörlig på madrassen men med ögonen öppna. Dom var tomma i den främmersta delen, men lite längre bak så såg jag något annat, vad det var kunde jag inte sätta fingret på. Lättnad, smärta, någon blandning där emellan. Jag gick fram till honom. Han blundade i smärta när jag drog av honom tröjan. Det jag såg fick illamåendet att komma tillbaka. Och yrseln att vilja ta över min kropp. Men jag fick tränga undan känslorna nu. Bill behöver mig.

Bill
Jag hade inte dött. Tom var hos mig, det var i allafall något. Men varför kunde jag inte fått dö? Det enda jag vaknat upp till är smärta! jag hör inte riktigt vad dom pratar om, men jag är i en bil. Tror att jag frågar Tom vars vi ska. När han säger sjukhuset så får jag panik. Johnse är ju där! Han kommer att döda mig om han tror att det kan läka ut vad han har gjort! Dom kommer att döda Tom och mamma! "NEJ!"
Jag bad om att vi  bara skulle åka hem till dom istället. Efter ett tag så verkade mamma gå med på det. Bilen stannade och Tom lyfte försiktigt upp mig och bär mig någonstans. Ham mumlar något till mamma och lägger ner mig på ett golv, sen något annat, en madrass. Madrassen var vit i tre sekunder, sen färgades den röd.
Tom fick upp mig i sittande ställning och mitt huvud började klarna. När han ska dra av mig tröjan så fastnar den, troligen i något sår.
Tom verkar vilja spy och ser skräckslagen ut, men han kommer över känslorna och börjar dra ner mina byxor. Jag fick minst sagt panik. " Nej! Inte Tom med! Snälla Tom gör inte det här mot mig!"  Jag tar fast i byxorna, men Tom tar fast min hand. Paniken sterg inom mig.
-" Nej T-Tom snälla.. g-gör det inte.Snälla.. Jag ber dig..."
Stammar jag fram och tårarna väller upp i ögonen på mig. " Snälla älskade Tom.. inte du med.. jag älskar dig..snälla gör det inte.." Jag känner hur jag börja skaka okontrollerat. Jag är så rädd, Tom är den människa jag älskar mest, ska han nu göra det som alla andra gör för attt bevisa hur mycket dom hatar mig? " Snälla Tom, gör du det så dör jag.. för då finns det inget mer kvar att leva för..."
Tom fortsätter att dra i mina byxor.
-" Snälla Tom... inte mer... TOM!"
Det sista ordet skriker jag ut, skakandes och gråtandes. Jag möter Toms ögon men dom är inte som jag trodde, dom är inte fyllda med lust, hat eller skadeglädje. Dom är fyllda med tårar. Han stryker mig lugnande på kinden.
-" Bill jag skulle aldrig försöka skada dig på något vis. Det är jag, Tom, din bror som älskar dig! Jag ska inte göra något dumt, Jag ska bara ta av dig byxorna så att dom inte blir blöta när du badar."
Jag var lättad men ville ändå behålla underkläderna på, han nickade och lyfte upp mig.
Att sänkaas ner i varmt vatten var otroligt skönt ända tills vattnet nådde dom större såren på ryggen. Det sved och gjorde så ont att jag skrek.
-" Schhhh.. såja lugn Bill. Ich bin da, ich bin An Deiner Seite...."  
Efter ett tag sved det inte lika mycket längre. Tom frågade om vad som har hänt mig. Jag hade tidigare som en dimma runt mig men nu har det klarnat lite, och jag samlar de sista krafter jag har för att berätta. Jag viskar det bara rakt ut, för jag har ingen kraft kvar för att dra ut på det.
-" Tom du hade rätt när du sa att Erik slog mig, han brukar också låta sina vänner eller kunder vål-v- våldt...." Jag klarade inte av att avsluta meningen men Tom förstod.
När jag berättat klart tog yrseln över och allt blev lika oklart igen. Jag lyftes upp och fick en handduk runt mig. Sen bars jag nånstans, jag började bli yr och hörde inte riktigt något som Tom sa. Och lades ner i en säng. Toms säng. Tom la sig bervid mig och la armen runt mig.
-" Bill.. Jag är så ledsen att jag inte förstod. Förlåt! Jag älskar dig.."
-" J-jag ä-ä-älskar dig med.." Lyckades jag få fram. Tom log och lät sina läppar placera sig på min panna.
Sen blev allt mörkt.
" Jag dog inte, jag ville dö, men det gjore jag inte. Varför? För att en ängel kom och räddade mig. Allt skulle väl bli bra nu? För just nu ligger jag i den ängelns famn. Min brors".

Tom
Bill är så mager att jag kan se varenda kota han har. Blåmärken och ärr täcker hans mage, bröstkorg och rygg. På ryggen och bröstkorgen finns även några nya skärsår. Dom på ryggen blöder ännu. Hans armar är så magra och taniga att dom ser ut att kunna gå av vid minsta beröring. Han får panik när jag försöker dra av honom byxorna:
-" Nej T-Tom snälla.. g-gör det inte.Snälla.. Jag ber dig.."
Han skakar och tårarna rinner. Sen fortsätter han:
-" Snälla Tom... inte mer... TOM!"
Tårarna faller från hans ögon, från mina med.
Jag lyckas lugna honom men frågorna går runt i mitt huvud. " Inte mer? av vad?"
Tillsist går han med på att ta av byxorna om han får ha underkläderna på. Benen är också täckta av blåmärken och några ärr.  
" Har han blivit piskad?" När jag sänker ned honom i vattnet så skriker han. Det svider nog. Men snart lugnar han sig. Jag lyckas få honom att berätta om vad som hänt honom.
-" Tom du hade rätt när du sa att Erik slog mig, han brukar också låta sina vänner eller kunder vål-v- våldt...."
Han klarade inte av att berätta klart meningen, men jag förstod.
"Hade min Bill blivit våldtagen och misshandlad i nio år utan att jag vetat om det?"
När jag har fått bort blodet som täckte hans ansikte och övriga delar av hans kropp så svepte jag in honom i handduken och lyfte upp honom.
Faktumet att han är längre än mig gör ingen skillnad. Just nu så kunde han ha varit tre meter och jag hade fortfarande burit honom. När jag kom ut i hallen med honom i famnen så stöter jag på mamma. Hon får tårar i ögonen när hon ser Bill. Hon drar en hand efter hans axlar som sticker ut väldigt mycket. Hon lägger en hand för munnen och gråter.
-" Åh, herregud! Vad har jag gjort? "
-" Mamma det är inte ditt fel. Och att vara ledsen hjälper honom inte nu."
Jag förstod att mamma la på sig skulden, men det här var egentligen domstolens fel att dom låtit Bill bo hos Erik! Mamma gick gråtandes in i köket för att sätta på te vatten.
-" Sover du hos honom inatt?" Undrade hon.
Jag nickade. Om jag inte var nära honom inatt så skule jag nog inte kunna sova en sekund. Jag bar upp min bror och la ner honom på min säng. Sen la jag mig själv brevid honom och placerade min arm runt honom.
-" Bill.. Jag är så ledsen att jag inte förstod. Förlåt! Jag älskar dig.."
Viskade jag och kände tårarna bränna så mycket att några tårar sökte sig ner för mina kinder.
-" J-jag ä-ä-älskar dig med.." Viskade Bill. Jag började gråta och kysste Bill på pannan. han somnade.

"Berättare."
Simone satt och tittade ner i sin kopp. Allt hon tänkte på var hur hon hade kunnat låta det här ske? och varför Erik blivit som han blev? Hon började gråta när ett par varma armar omfamnade henne.
-" Vad är det vännen?" Jim kramade om sin gråtande sambo.
-" Det är Bill... Gå in till Tom så ser du själv.." Jim förstod ingenting. Bill var ju hos Erik. Varför skulle han då gå in till Tom? Men han gjorde som hon sa. När han öppnade dörren hade Tom somnat med armen runt någon. Denna någon var väldigt mager och blåslagen. Denna någon var Bill. Det var mörkt men ändå så kunde han urskilja att det var Bill. Tom hade honom i sin famn och såg ut att hålla honom så hårt att han var rädd att Bill skulle gå sönder. Men båda sov lugnt. Jim gick närmare för att få se lite på Bill. Han blev chockerad när han såg honom på nära håll. Hur kan den här blåslagna, magra killen vara samma person som var så glad och lycklig hos dom i helgen. Jim gick ner till Simone igen.
När Simone såg honom komma alldeles blek i ansiktet så grät hon bara ännu mer. Det här var hennes fel! Om hon inte träffat Erik, eller om hon inte brytt sig om hur olika dom var och bara levt med honom. Då hade inget av det här hänt. Erik hade varit samma kärleksfulle man som han var innan dom skiljdes.
-" Det är inte dittt fel Simone!" Sa Jim allvarligt. Simone tittade på honom. Han hade förstått hennes tankar.
-" Imorn ska vi ringa polisen i någon annan stad som kan ta han om det här ordentligt."
Simone nickade.
Uppe i sovrummet så låg det ett par tvillingar. Dom höll så hårt om varandra och skulle inte släppa varandra på ett bra tag. Dom fann trygghet hos varandra. dagen efter så greps Erik och även de männ som våldtagit Bill.
Bill fick åka till sjukhuset under natten eftersom han började hosta blod, men på vägen dit så hände det.. Hans hjärta stannade den natten, men med hjälp av elchockar så fick man igång det igen. Han klarade sig med fyra brutna revben och en kraftig ryggskada. Han hade förlorat så mycket blod att han fick stanna på intensiven några dagar.
Erik hamnade direkt i fänglse och skulle inte komma ut i första taget, närmare inte förän om sex år. Bill återvände tillsammans med Tom till Eriks hus, där han hämtade den fjärde möbeln i källaren. Det var en liten ask som han hade gömt. Asken innehöll ett kort på honom och Tom, en penna och en massa papper. På vissa av papperen så var det låttexter och vissa var ännu tomma. Tom och Bill avslutade låten som Bill börjat skriva texten på, den heter " An Deiner Seite ( Ich Bin Da)" Bara en månad efter det så träffade dom två killar som heter Georg och Gustav. Georg spelar bas, Gustav trummor. Tom tyckte att dom skulle slå sig ihop eftersom han spelar gitarr, Bill började också sjunga. Han sjunger med en sån passion eftersom han känner för varje ord i texterna.. Tillsammans bildade dom ett band som nu heter Tokio Hotel.
" En ung kille med svart spretigt hår står med tighta svarta byxor och en vit ganska tight t-skirt på en scen. Han dansar i takt med musiken och det brinner i hans svartmålade ögon. När låten är slut så tackar han publiken, men när nästa låt börjar vänder han sig mot en annan person med en gitarr. Den personen har väldigt stora kläder på sig och en keps, han ler så mycket att piercingen i nederläppen rör på sig. Han börjar spela dom första acorden på gitarren och låter dreadsen gunga med i takten. Men killen med svart hår står fortfarande vänt mot honom. För varje ord han sjunger, sjunger han till sin bror:
-"Keiner weiss, wies Dir geht.
Keiner da, der Dich versteht.
Der Tag war dunkel, und allein.
Du schreibst Hilfe, mit Deinem Blut.
Obwohl es immer wieder wehtut.
Du machts die Augen auf, und alles bleibt gleich.

Ich will nicht störn, und ich will auch nicht zu lange bleiben.
Ich bin nur hier um Dir, zu sagen.

Ich bin da, wenn Du willst.
Schua Dich um, dann siehst du Mich.
Ganz egal, wo Du bist.
Wenn Du nach mir greifst, dann halt ich Dich.

Dein Leben sinnentleert, Deine Schatten tonnenschwer.
Und alles was Du jetzt brauchts, hast Du nicht.
Du suchts den Regenbogen.
Es liegt tot vor Dir, am Boden.
Er hat solang es ging gestrahlt, nur für Dich.

Ich will nicht störn, und ich will auch nicht zu lange bleiben.
Ich bin nur hier um Dir, zu sagen.
Du bist nicht alleine,ich bin an deiner Seite

Ich bin da, wenn Du willst.
Schua Dich um, dann siehst du Mich.
Ganz egal, wo Du bist.
Wenn Du nach mir greifst, dann halt ich Dich

Wenn Du die Welt nicht mehr verstehst,
und jeder Tag im Nichts vergeht.
Wenn sich der Sturm nicht mehr legt,
und Du die Nacht nicht mehr erträgst.
Ich bin da wenn Du willst, ganz egal wo Du bist.

An deiner Seite, bur eine Weile.

Ich bin da,
Ich bin da, wenn Du willst.
Ich bin da, ganz egal wo Du bist.
Ich bin da, schau in Dich rein dann siehst Du mich.
Wenn Du nach mir greifst dann halt ich Dich.
Ich bin da wenn Du willst, ganz egal wo Du bist.

An Deiner Seite, nur eine Weile.
Du bist nicht alleine."

Ett år efter att Tom räddat Bill så fick dom skivkontrakt. Bill och Tom har även skrivit en låt till varandra eftersom dom går iväg tillsammans "In die nacht".