Lily Calla- A Definition of Love

 

 

 

-” Jag har aldrig sagt det förr.... men jag älskar dig.”

 

Äkta kärlek? I varje kärlekshistoria regerar kärleken, kärleken utan gränser. Prinsen som faller för den vackra fattiga flickan med glasskon eller flickan som vaknar ur en hundraårig sömn utav en kyss av sitt livs kärlek. Kärlekshistorier eller sagor... Men då är ju frågan: Existerar den äkta kärleken, den gränslösa kärleken, på riktigt?

Vad sägs om historien om den gravida lilla flickan i ett annat land som möter en känd rockstjärna? Historien om hur de båda på kort tid faller för varandra och han accepterar att hon väntar en annan mans barn, hur dom stöttar varandra och går igenom livet tillsammans.

Georg & Roe skulle nog kunna vara en definition av äkta kärlek.

Men är det fortfarande en definition om något plötsligt inträffar?

Något som kan dela på dem för alltid?

 

Georg lät fingrarna flyga över strängarna och såg lyckligt ut över publiken, i det ögonblicket så insåg han att han verkligen hade allt. Han hade livet på scen, bandet, vänner som skulle kunna varit hans bröder och sen hade han Roe... Flickan som stod backstage varje konsert och väntade på honom, flickan som var i sjunde månaden med det barn han skulle ta hand om som sitt eget. Han var lycklig och ingen runt honom kunde missta sig, ett leende var som fast etsat på hans läppar och humöret tröt sällan. Självklart så hade paret svårare stunder men det tog dom sig igenom.

Ungefär en månad efter Bills ”avskedskonsert” så flyttade Roe in hos Georg och hon har bott kvar sen dess.

 

-” Hej...” Georg log när han kände två armar smyga sig runt hans midja och vände sig om för att möta två isblå ögon.

-” Akta så jag inte svettar ner dig!” Sa han skämtsamt och la mjukt sina läppar mot hennes.

-” Sen när bryr jag mig?” Log hon och la pressade dom samman lite till.

-” Ni turturduvor kan väl göra det där när vi kommit till bilen? Vi blir sena.” David såg lite smått irriterat men ändå med ett leende på läpparna på paret och skakade på huvudet.

-” Autografer?” Tom som också betraktat paret vände sig trött mot David som nickade.

-” Klungan är stor och vi har lovat att ni ska signera. Därför bör vi börja nu direkt.” Bandet nickade och de eskorterades mot utgången.

Signeringen gick till precis som vanligt, Bill gick först, sen Tom, Gustav och sist Georg med Roe i handen. Fansen hade fattat tycke för Roe väldigt fort och det hände att även hon fick skriva sin autograf, självklart fanns de dom som ogillade henne men de tillhörde minoriteten.

Vägen till bilen verkade vara oändlig och fansen verkade aldrig ta slut men det tyngde inte killarnas sinne eller tröttade ut dom, istället motiverades dom bara och deras leenden blev bara mer äkta.

En bit ifrån hördes polissirener och ett billarm, men fansens skrik bedövade snart ljuden och man kunde inte urskilja det längre.

Saki var den som tillsammans med Bill nådde bilen först och såg till att han kom in säkert och utan problem. Bilen stod lite avsides, ett staket gjorde så att fansen inte kunde stå packade ända fram till bilen, vilket underlättade för säkerheten. Snart nådde även Tom bilen, tätt följd av Gustav.

En kille i Bills längd kom springande mot dom och hoppade över båda staketen innan han insåg att han var fast mot en vägg. Saki såg i ögonvrån hur en polisbil stannade bara några meter från deras egen bil och fick mer brått att få killarna i säkerhet.

Varken Georg eller Roe kunde uppsnappa sirenerna eller resten av bandets rop tackvare fansens skrik. Tillsist kunde Saki inte få in paret nog fort och knuffade omilt in Georg innan han vände sig mot Roe. Skräcksenariot framför fick hans mage att vända sig.

Ett enda skott var det som behövdes. Ett enda skott fick fansen att tystna för att sedan drabbas av panik. Ett enda skott och den långa killen sprang iväg.

Ett enda skott träffade Roe.

-” ROE!” Bill slöt sina ögon när han hörde Georgs hjärtskärande skrik. ”Det är bara en dröm, det händer inte i verkligheten” intalade han sig själv. Snart tvingades han öppna ögonen igen och det han skulle få se förändrade hans liv för alltid.

Vad gör man när en person man älskar, faller för ens syn?

Vad gör man när blod sprutar ur den älskades kropp?

Vad gör man när man känner hur världen vill försvinna under ens fötter?

Alla som bevittnade detta kunde se hur Georg bokstavligt slängde sig ur bilen, hur han knäade vid Roes kropp, hur han tog hennes hand och strök bort håret från hennes ögon, hur han lutade sig närmare och bad om hennes kamp och hur tårar sakta fann sin väg ner för hans kinder.

16minuter och vad som kändes som en evighet senare så hörde man polisens sirener bytas ut mot en ambulans och fansen klev ur vägen.

4 timmar och 23 minuter senare så kunde Bill knappt tro vad han hörde. Det var något inom honom som inte riktigt klickade och gjorde så att han förstod. Det ända som kändes rätt var att lägga armen om Georgs axlar och dra honom närmare, att hålla honom mot sig.

En flicka, en liten flicka på sju månader och två veckor låg i kuvös. Bill kunde känna hur det långsamt sjönk in men det andra var betydligt svårare. Inte ens när Georg leddes iväg för att ta farväl så kunde han förstå det.

 

Hur kan man känna sig så full av liv ena sekunden? När man känner sig död andra?

 

Georg gick med tunga steg genom sjukhuset, han var i chock. Allt hade gått så fort bara för att sedan gå så långsamt som möjligt. ”Hjärtat slutade slå. Några av sjuksköterskorna hade gjort i ordning henne medan doktorerna räddade den lilla. En liten flicka.” Det var vad läkarna hade förklarat för honom, dom hade förklarat lugnt och sansat så att han skulle förstå. Men han kunde inte förstå, det kändes så fel.

Sjuksköterskan ledde honom varsamt in i ett ljust rum, ett vackert vitt ljus var tänt vid sängen och ett par näsdukar låg bredvid.

Georgs ögon fokuserade på ljuset för att inte möta synen av personen på sängen. Men sakta så lät han ändå blicken vandra. Först över filten som täckte fötterna och upp över den nu platta magen, sen ner över de vackra mjuka händerna och naglarna som täcktes av svart nagellack och tillsist upp över ansiktet. De isblåa ögonen var slutna, läpparna var inte lika röda och kinderna hade förlorat sin rosa nyans.

Sakta närmade han sig den stol som var framställt åt honom. Han tog hennes kalla hand i sin egen och kysste den ömt. Känslan av att behöva säga något dunkade i hans inre och han försökte låta läpparna forma ord.

-” Du sa alltid att vissa saker är större än oss... Att vissa saker kan man inte förstå... Men av någon anledning så fick du mig alltid att förstå. Förstå att hur svårt det än var så behövde jag bara dig vid min sida...” Han kände hur något brände i ögonen. Men kämpade för att få orden att lyda.

-” Som du vet så har jag svårt att beskriva mina känslor, men jag behövde aldrig med dig... Du förstod ändå och...” Georg kände hur något varmt trillade över hans kind och slöt sina ögon innan han bet sig i läppen.

-” Jag har aldrig har sagt det förr.... men jag älskar dig.” Sakta så lät han ena handen vandra letande in i hans ficka och drog ut det han letade efter. Han svalde och granskade det som låg i hans hand, guld och silver med några små diamanter i. Försiktigt och lite darrigt trädde han ringen på hennes kalla ringfinger.

-” Jag älskar dig... mer än något annat.”

 

Hur kan man känna sig så full av liv ena sekunden? När man känner sig död andra?

 

Utan att bandet riktigt hunnit förstå det så fann dom sig i Australien, i Bills gamla stuga på Palm's O. Bill hade sett till att stugan skulle stå kvar i hans namn och att alla saker skulle lämnas kvar innan han flög tillbaka till Tyskland för konserten. Nu önskade ha att han sagt upp stugan och bränt alla saker. Allt där inne påminde honom om Roe, hennes halsduk låg kvar på soffan och hennes extrajacka hängde i hallen.

-” Okej, hämta dina saker så åker vi.” David såg smärtan i de unga killarnas ögon och kunde känna smärtan i sig själv. Han hade tyckt om Roe, det hade han verkligen och även för honom så kändes det oförståeligt.

-” David, är det okej om jag stannar en stund.. Jag kan gå till hotellet sen.” Bandet och deras följe bodde på samma hotell som sist, Jean's Blue. David nickade och Bill lämnades åt sina tankar.

Försiktigt gick han in i sitt gamla rum och drog in alla de dofter som fanns blandade där inne. Även om han hade varit borta lite mer än ett halvår så luktade det ändå likadant. Han log när han såg Roes glömda väska med reservkläder stå precis bredvid sängen.

” Sån panik hon fick när hon insåg att den var glömd..” Tänkte han sorgset och tog några steg mot den. Sakta tog han med sig den till sängen och satte sig med den i knät. En darrande han drog fram hennes svarta ” Livin' Again” tröja och han satte den mot näsan, doften av äpple och vanilj fyllde honom.

Väskan halkade av hans knä och slog i golvet med en duns, men sångaren kunde inte brytt sig mindre. Han satt med näsan djupt begraven i tröjan och inhalerade Roes lukt, en klump formades i hans hals och han kände tårarna bränna.

-” Åh gud... Roe...” Mumlade han och han kände hur han började skaka. Snart så grät han så häftigt att det blev svårt att andas och hur han än gjorde så vägrade tårarna att skingra sig. Tankarna flödade och han kunde inte kämpa emot dom.

Minnen som de gånger Roe skrattat så hon gråtit, eller de gånger han hållit henne när hon gråtit. Minne sen han träffade henne första gången och hon inte fick prata, minnen sen de båda tatuerade sig. Minnet när hon och Georg kysstes första gången på skolan. Tankar på vad som skulle hända nu, hända med Roes lilla flicka som flugit i kuvös till Australien, hur det skulle gå med Roes begravning... Och hur Georg skulle kunna resa sig ur det här.

Men framför allt så kunde han se Roes leende framför sig och tårarna rann bara mer.

 

Möten med Roes mamma och syster, en begravningsentreprenör och en advokat ägde rum flera gånger under de följande dagarna.

Roes mamma Elle visade sig vara helt oförstående och fördomsfull, medan Roes syster Rose visade sig vara varm och förstående. Rose såg ut som en blond äldre version av Roe och många gånger kände bandet att dom fick vika undan blicken.

Tuffast var nog att gå igenom begravningen. Mamman vägrade samarbeta och ville bara att hon skulle ner i jorden så fort som möjligt, medan bandet ville göra det på riktigt. Häftiga diskussioner och tårar bröt ut. Den enda som var tyst var Georg. Han hade känslan av att Roe inte skulle velat ligga i en kall kista långt nere i jorden.

-” We're just torturing our selfs! Roe would want this over with fast and simple.” Bill blängde på henne innan han sa:

-” How would you know what she wanted, you didn't even know her. She deserve this.”

-” You... If it wasn't because of you she would be alive...” Bills blick blev med ens tom och han tystnade men David kom genast till hans försvar.

-” Listen Elle, I know this isn't easy for you. But blaming Bill won't get us anywhere. If it's about the financial stuff, the management will handle it.”

-” NO! Listen! I know MY DAUGHTER! And we're just torturing our selfs! Just leav..”

-” Cremated...” Rummet blev alldeles tyst och allas blickar vändes mot Georg som satt med ögonen på sina händer.

-” What?” Viskade Elle.

-” Cremated... I think she would want to be cremated...” Georg kände hur varje ord stack i hans bröst. Vid 20 års ålder så skulle man inte behöva planera sin flickvän/fästmös begravning, det var fel.

-” Thats a good idea... We could have a memorial stone here and then we could spread her ashes.” Elle såg irriterat på dom alla och fnyste.

-” Who, and it won't be me, would spread her ashes.?”

-” I... I would...” Återigen så riktades blickarna mot Georg och Rose viskade något till sin mor.

-” Okey... Okey then..” Elle gick med på det och killarna häpnade, förutom Georg som bara nickade.

 

Bara en timme senare så fann sig Georg vid babyavdelningen på sjukhuset, han hade sett henne redan så många gånger men av någon anledning så kunde han inte slita sig från henne.

-” Can I help you?” En snäll medelålderskvinna la lätt handen på Georgs axel och han sa vem han sökte. Hon log och ledde honom till en speciell avdelning. Att flyga ett så litet barn i kuvös var väldigt riskfullt och viss personal hade fått följa med. Sjukhuset hade varit emot det, men Roes mamma hade använt sig av advokater för att få flyga henne. Tyvärr hade det inte riktigt gått enligt planerna och hennes tillstånd hade försämrats.

Georg stack försiktigt in sin hand i det lilla utrymmet så att han kunde stryka henne över den oerhört lilla kinden. Snart lät han henne greppa pekfingret och han kunde kännas hur en välbekant klump formades i halsen.

-” Hej lillan, det är jag igen.” En tår trillade ner för hans kind och precis som om barnet kände det så kramade hon pekfingret hårdare.

-” Förlåt att jag är så här... jag bara... Se bara till att bli okej... Jag klarar inte att förlora dig också.. Shit, jag vet knappt om jag klarar det ändå...” Den lilla flickan kramade hans finger igen och Georg kände ytterligare en tår falla. Han visste inte om han skulle klara att begrava en person han älskade igen.

Bills hade ju i och för sig inte varit riktig, men det visste han inte då. Det var lite mer än ett år sen nu... Och nu skulle han göra det igen... Men den här gången var det på riktigt, den här gånger så fanns det ingen väg ut eller ens en möjlighet att någon iscensatt det.

Det här var äkta...

Georg blundade och tänkte på flickan framför honom. Hon var så liten och hade redan förlorat sin mamma och hennes pappa var inte att räkna med, hon hade alltså ingen i en värld så många gånger större än hon själv.

-” Jag kommer aldrig lämna dig min ängel...” Viskade han och försökte att inte tänka på hur svårt det skulle bli.

 

-” We've gathered here today to say our goodbyes to Roelynn James Andrews a beloved family member, friend, girlfriend and I'm sure that she would have become a amazing mother.”

- Präst.

 

Sorg kan uttryckas i tårar, ett liknande tillstånd kan vara ledsamhet. Sorg som uppkommer när man förlorar någon man känt kan leda till olika funderingar om livet och man kan känna sig nedstämd..

 

-” Small towns is often a boring place to live in, but when you can follow a child growing up, I'd say it's rather interesting. Roelynn or Roe was a girl I personally had the benefit of watching her grow. I remember her running around in diapers and craving for us to follow.”

- Soc. Kvinna

 

Smärta kan kännas via olika skador som ex. sår som blöder. Beroende på skadan så kan det behövas olika behandlingar och läkningstiden varierar men tar i regel inte längre tid än ett par veckor...

 

-” Roe was... Oh god... She was so much more than just a sister for me... Even when her own life was so screwed up with beatings constant bullying and people abandoning her, she still smiled her beautiful smile everyday and helped me to build up my life... Ever since we were kids she brightened up my day... Some days ago she became a mom, and I know she is watching her... Smiling so proudly...”

- Rose

 

Psykisk smärta då? Hur behandlar man den? Smärta som tynger ner ens sinne med ångest , förtvivlan och saknad. Smärtan som lämnar en evigt funderande över om man kunde ha gjort något annat. Smärtan som får en att göra allt bara för att få göra det ogjort. Hur lång är den läketiden?

 

-” We, me, Andreas and Gustav, learned to know Roe just about a year ago. When we thought my brother was gone. She smiled and was so happy all the time. And she made other share her happiness just by smiling. We or most of all I, owe her so much! She kept my brother alive until I could meet him again. She also became a very close friend. I think I speak of both me, Gustav and Andreas when I say that she has made a great impact on our life. So... Thank you Roe...”

- Tom, Gustav, Andreas.

 

Sorg är den normala och naturliga känslomässiga reaktionen vid en förlust. Hur förluster upplevs är helt individuellt. Men en förlorad vän är helt oersättligt.

-”Roe, or Rosie... When I first came here to Australia, I had no hope. No hope about anything really. Then I helped a beautiful girl, that beautiful girl was Roe. And not long after that she became my friend. She came with me back to Germany and she was by my side... I... shit... If it wasn't for her I wouldn't have seen my brother again... Taking my life would have been an option.. But because of her, I had something to live for... I owe her everything... I.. I don't really know what to say... Cause Roe was an amazing person, she is a person you can't describe with words...

- Bill

Man brukar säga att tiden läker alla sår, att man får sörja men inte förlora sig själv i det. Men hur vet man när det har gått för långt? När har man förlorat sig själv? Kan man verkligen hindra sig själv att gå förlorad när man har förlorat någon man älskar?

 

Alla hade sagt något, utom en. Alla hade förklarat sin sorg, utom en. Alla hade funnit sina ord, utom en. Villrådigt gick han upp och la darrigt en hans på fotot.

-”So.. um.. Hi.. Sorry for my bad English, hope you'll understand anyway...” Han fumlade nervöst med kanten på sin tröja och blundade. Vad skulle han kunna säga som inte redan var sagt?

-” Um.. I don't know what to say really...” Han blundade och öppnade ögonen igen när han såg ner på fotot av flickan han kommit att älska. Plötsligt blev hans syn suddig och allt han kunde se var Roe. Orden blev med ens uppenbara för honom och han försökte igen:

-” Everyone in here has talked about who Roe was for them, what they felt for her.. But ever since I was young I didn't like talking about my feelings. And as Bill said, Roe couldn't be described in words.. So I'm just gonna say the thing that really matter to me...” Han riktade sin uppmärksamhet mot fotot igen och smekte med handen över det.

-” I love you... With all my heart...”

- Georg

Killarna satt inne på deras hotellrum och såg en film (förutom Bill som precis då var på toa) när någon bultade på dörren.

-” Come in.” Andreas, Gustav, Tom och Georg riktade blickarna mot dörren och in klev en lång kille.

-” Vem av er är Georg Listning?” Sa han på perfekt tyska. Georg såg förvånat på dom andra som ryckte på axlarna och ställde sig upp.

-” Jag, vem frågar?”

-” Vad i helvete gör du här?” Bill kom in i rummet igen och blängde surt på killen framför honom.

-” Trevligt att se dig med Bill, du har verkligen gjort en förändring.” Killen hånlog och Bills blick mörknade.

-” Tyvärr kan jag inte säga det samma. Du är i alla fall densamme ser jag.” Bill hade, utan att tänka på det, börjat prata mellan tänderna- något han utvecklat i Australien.

-” Lika go och trevlig som vanligt eller hur?” De övriga killarnas ögon vidgades dramatiskt när Bills näve flög rakt in i den andra killens käkben och skickade honom över golvet.

-” BILL!” Tom hoppade upp och tog tag i Bills tröja för att dra honom bakåt.

-” Du skulle inte slå någon fler..” Sa han ilsket men Bill bara blängde på figuren på golvet.

-” Du skulle gjort desamma Tom.” Tom såg förvånat på Bill som fortfarande talade mellan tänderna.

-” Vad har han gjort, som gör dig så här?” Försökte Tom oroligt och sökte Bills blick med sin egen.

Killen satte sig upp igen och hånlog, Bill fräste:

-” Låt mig få presentera Patrik, idiotjäveln som slog Roe medvetslös när hon berättade om sina misstankar om sin graviditet. Bara för att sen gå och aldrig höra av sig igen.”

Tom släppte Bill utan att tveka.

 

Bill lugnade sig ganska snart och snart så satt dom alla I soffan och Patrik på en stol framför dom.

-” Så vad vill du?” Patriks leende föll sakta och han mötte Bills blick.

-” Bill.. Jag vet vad du tror och det är delvis sant... Men hur mycket jag än gjort så brydde jag mig om Roe och jag är ledsen att hon är borta.” Georg ställde sig upp och gick sakta in i rummet bredvid. Han skulle inte klara av att höra resten av den konversationen, han skulle inte klara av någon fler som kom och beklagade sig för dom. Sakta la han sig ner på sängen och blundade.

Vissa stunder- Som nu när han bara låg och blundade, så kunde han föreställa sig att han var hemma i deras lägenhet och om han bara vände sig om så skulle han mötas av Roes sovande figur. Han suckade och vände sig om, med ögonen fortfarande slutna. Han koncentrerade sig så hårt på Roes ansikte, räknade hennes ögonfransar och såg hur en lock föll över hennes ansikte, när han sakta öppnade sina ögon. För en sekund så hade han kvar bilden av henne och han kände tårarna krypa, bara för att sen falla när bilden försvann.

Höjda röster hördes inifrån det andra rummet och han suckade, han visste att det skulle bli bråk och hur det skulle sluta var det ingen som visste.

 

-” Georg...” En mjuk hand smekte över hans kind och försiktigt öppnade han ögonen, han mindes inte att han hade somnat.

-” Georg, vi måste prata.” Bill såg bekymrat ner på sin vän och önskade att han slapp göra det här. Georg behövde verkligen inte det här just nu.

-” Mm, vad?” Georg betraktade Bills nervösa uttryck och kände sig orolig.

-” Bill säg det bara.” Bill svalde och tog ett djupt andetag, sen sa han det bara rakt ut:

-” Patrik vill ha sitt barn.” Georg kände hur den lilla bit av hans hjärta som fanns kvar krossades.

Bill såg hur Georgs blick blev tom och han svalde igen, den lilla levande del av Roe han hade skulle tas ifrån honom och det var inte säkert att det skulle gå göra något åt det.

-” Georg...” Bill la sin hand på vännens axel men Georg såg bara rakt ut.

-” Georg.” Fortfarande ingen reaktion.

-” Georg!” Bill slog honom lätt på bröstet när han insåg att Georg slutat andas.

-” GEORG! HJÄLP!” Bill hörde hur de andra reste sig och kom mot dörren. Han fick upp Georg i sittande och tog ansiktet mellan händerna.

-” Georg lyssna, jag vet att det är svårt men du måste andas!” Bill hörde hur någon flämtade bakom honom och såg sedan hur Tom kom och satte sig bakom basisten för att hålla honom sittande.

-” Georg se på mig. Snälla.” Sångaren försökte se djupt in i sin väns ögon medan han tog hans hand och la hans handrygg mot sitt bröst och andades lugnt.

-” Georg andas!” Bill kände en viss panik spridas då Georgs blick fortfarande var lika tom och han började bli blå i ansiktet.

-” Å gud nej...” Viskade någon bakom honom. Bills hjärna verkade inte vilja samarbeta med honom. Allt vad han lärt sig om chock på livräddar kursen verkade vara som bortblåst.

-” BILL!” Tom såg på sin bror som såg ut att tänka febrilt.

Tillsist så brydde sig inte Bill längre om vad han gjorde, Georg skulle börja andas och det var nu!

Först gjorde han det inte så hårt, men det gav ingen reaktion.

” För helvete GEORG!” Bill kände hur det tog emot när han lät sin hand flata slå samma med Georgs käke.

Ett djupt andetag var allt som hördes i rummet och en lättnad spred sig.

-” Georg?” Bill log när han fann Georgs blicka söka sin egen och han kände hur han nästan ville gråta av lättnad.

-” Bill..” Viskade han och sångaren tog hans hand för att visa att han lyssnade.

-” Han får inte ta henne...” Bill skakade på huvudet och hjälpte sedan den trötta och förvirrade pojken att lägga sig. För det var just det som Georg var just nu, en pojke. En pojke som behövde svar och skydd av någon han litade på. Georg somnade ganska direkt och dom tassade alla ut ur rummet.

-” Bill, du vet att vi in...” Började tom men Bill avbröt honom.

-” Jag vet, men jag lovade Georg och då måste vi i alla fall försöka. De nickade och började slå numret till David Jost.

 

Följande veckor bestod av inget annat än advokater och papper, Patrik envisades med att han var den biologiska pappan medan Bill menade att genetik har inget med föräldraskap att göra. Tyvärr så var Roes mamma Elle på Patriks sida men dom hade i alla fall Rose på deras. Georg hade lyckats hämta sig från chocken men spenderade betydligt mer tid på sjukhuset. Den lilla flickan skulle få bo med Georg tills förhandlingarna var klara eftersom Rose hade sagt att hon inte kunde och ville att Georg skulle göra det.

Två veckor senare så låg Georg på sin säng med lillan framför sig.

-” Hej...”Georg såg upp och fann Tom stående framför honom.

-” Är det okej om jag..” Han nickade mot sängen och Georg nickade.

-” Hon är vacker...” Georg log och såg hur Tom lät babyn dra i en av de dreads som fallit ner över axlarna. Hon drog förtjust i dom och fnittrade. Både killarna log och Tom kittlade henne lite på magen. Även om så små barn inte är direkt kittliga så vred hon sig ändå förtjust och log stort.

-” Georg, jag ville bara säga att vi kommer klara det här. Om du får vårdnaden så kommer hon att stå i ditt namn, men egentligen så borde det stå ” Bandmedlemmarna i Tokio Hotel.” Hon kommer att ha fyra pappor att bli less på. Du är inte ensam i det här.” Georg log svagt och Tom kramade hans axel innan han återgick till att försökta få tillbaka sitt hår från den pyttelilla men super starka flickan framför honom. Georg skrattade och Tom såg upp, Georg hade inte skrattat sen Roe dog och han insåg hur mycket han hade saknat det. Georgs skratt var något man tyckte om, det var så glatt och smittsamt att man alltid log.

 

Bill var i sin egen värld när han gick från stugan på Palms 'O när han stötte i hop med någon som föll bakåt.

-” Oj, shit! Sorry!” Det var en flicka med halvlångt brunt hår och en rejäl solbränna. Hon skulle sett rätt normal ut om det inte vore för tröjan hon hade på sig. Flickan tittade först på honom och sen ner på tröja och sen på honom igen innan hon skrek. Det var en Tokio Hotel tröja.

-” OH MY GOD!Y- you're Bill Kaulitz! OH MY GOD!” Bill ryggade nästan tillbaka när flickan slängde sig om halsen på honom. Han log besvärat och hon backade undan och granskade honom.

-” Jag måste säga att du är mycket snyggare i verkligheten!” Bill blinkade.

-” Du pratar tyska.” Lyckades han konstatera innan hon slängde sig runt halsen på honom igen och han suckade nästan. När hon drog sig tillbaka så log hon bredare än han sett någon göra förr.

-” Jo, jag har bott i Tyskland snart fem år och hörde talas om er där. Asså ni är det bästa band jag vet! Och hur jobbigt det än har varit för er så har ni ändå kommit tillbaka! Åh gud! När jag var på din avskedskonsert, åh jag grät så mycket när du kom fram och sjöng!” Bill spärrade upp ögonen och försökte säga något men tjejen bara fortsatte.

-” Sen så hörde jag att min bror hamnat i fängelse och jag tvingades flyga tillbaka hit och här är jag. Jag är förstås jätteledsen om Georgs flickvän! Jag hörde det när jag åkte med planet hit! Det är verkligen inte rättvist! Hon var så vacker och dom passade så bra ihop! Och hon var väl din bästa vän också eller hur? Jag beklagar verkligen sorg..” Bill la en hand över hennes mun och kände hur öronen blödde.

-” En fråga bara, som behöver ETT svar okej?” Tjejen nickade.

-” Vad heter du, så jag kan skriva en autograf och gå sen. Jag har lite bråttom.” Flickan sken upp och gav honom sitt papper och sin penna.

-” Förlåt, jag inser att du säkert har fullt upp! Jag heter....” Bill tappade det han höll i handen när hon sa sitt namn. Han kunde känna hur världen vill snurra och han ursäktade sig snart.

 

Tom satt tyst och såg medan Gustav och Andreas spelade kort, dom hade inte särskilt mycket att göra. David var på möte och skulle försöka fixa det här med vårdnaden över flickan, Georg var inne med lillan och Bill var ute. Tom sträckte på sig och på tal om trollen så öppnades dörren och Bill klev in, han gick sakta mot det andra rummet. ( Hotellrummet hade fyra rum i ett)

-” Bill?” Tom såg upp och fann sin bror likblek och han var snart på benen efter honom.

Bill hade lagt sig med ansiktet mot väggen och med ryggen mot Tom, gitarristen gick fram och satte sig bakom honom.

-” Bill?” Sa han försiktigt och la handen på hans axel.

-” Hon lever....” viskade han och Tom ryggade tillbaka.

-” Bill, Roe kan int...”

-” Inte Roe...” Tom förstod inte men la sig bakom sin bror för att komma honom närmare.

-” Det var bara på låtsas, hon levde men jag fick ändå ta smällarna...” Tom förstod fortfarande inte, han lyckades vända på Bill så att han låg med ansiktet mot honom.

-” Bill... Vad pratar du om?”

-” Du minns den kvällen då du hittade mig på strandvägen?” Tom nickade men skulle helst velat glömma.

-” Du minns också att Kinns gjorde det för att hämnas sin syster...”

-” Flickan som tog självmord?” Bill nickade stumt och Tom började få känslan av han han inte ville höra mer.

-” Jag dog nästan Tom... Eller jag dog och kom tillbaka... jag... Men jag kunde ändå på ett sätt förlåta honom, för jag vet hur det känns när man mister någon nära.” Tom drog Bill närmare och lät Bill lägga sitt ansikte i nackvecket.

-” Jag kunde förlåta honom eftersom han var så full och han ville ha tag på den som var skyldig...”

-” Bill, du visste inge..” Tom blev avbruten och han såg ner på sin bror, av någon anledning så såg han så liten ut där i hans famn. Så skör...

-” När jag trodde att du var borta ville jag lägga skulden på någon, för att kunna ta ut all den ilska jag kände på den. Men eftersom det var mitt fel så kunde jag inte... Därför kunde jag ändå förstå honom... Men idag.... så träffade jag henne....” Tom tryckte sig närmare och uppmuntrade Bill till att fortsätta.

-” Jag träffade Anne Marie Kinsley... Kinns 'döda' syster.”

 

-” David?” En man I svart kostym klev in i det rum som David gjort om till ett litet kontor.

-” Mm..”

-” Tänkte bara säga att dom vet vem som sköt Roe.”

-” Jasså?” Mannen i kostym nickade och gav David en mapp med bilder och information. Managern öppnade mappen och drogs direkt till ansiktet, han flämtade:

-” Nej, det kan bara inte vara sant...”

 

Georg gick fram och åter med den lilla flickan i sin famn, men hur han än hyschade och vaggade så ville hon inte lugna sig. Hon var nyvaken och mätt men ändå så skrek hon. Georg kände hur en klump formades i magen och vemodet sjönk. Hon kunde väl inte ha? Han rös och kände hur gåshuden kröp efter armarna. Han visste inget om sånt där! Han skulle nog bara tappa henne! Han kände nästan för att gråta då han kände att hon hade gjort något. Rose var den som hade tagit hand om det där, men han kunde ju inte ringa henne tre på natten och be henne byta blöja!

-” Georg, vad i hela?” Bill kom sakta gående ut från sitt rum och såg mer eller mindre ut som en zombie.

-” Jag har matat henne, hon har sovit, jag har sjungit, dansat, gjort allt vad mamma sa åt mig att göra, gjort en massa roliga miner och härmat Pingu! Och nu inser jag att det inte hjälpte för hon har gjort i blöjan och jag har ingen aning om hur man gör!” Bill spärrade upp ögonen och konfunderades över att hans vän inte tagit ett enda andetag under allt han hade sagt, sen lade han märke till något annat. Georgs ansikte var för tillfället inte fyllt med sorg utan han såg bara väldigt trött och sliten ut. Vore det en annan tid och i en annan situation så skulle Bill ha skrattat åt Georgs lilla utbrott, men i stället så tog han lillan från honom och sa.

-” Såja, jag har henne gå och lägg dig... Du behöver en natt...” Georg visste inte om han skulle somna eller gråta. Han behövde verkligen få sova en natt, men han ville också visa att han kunde ta hand om henne. Han BEHÖVDE visa att han kunde eftersom han ville adoptera henne.

-” Georg du är inte själv i det här... Du behöver inte göra det ensam... Gå och lägg dig.” Georg nickade tillsist och snubblade iväg tillbaka mot sitt rum.

-” Dåså Prinsessan, då var det bara du och jag.” Lillan hade slutat skrika och såg istället på honom med stora ögon. Han tryckte henne försiktigt närmare och gick mot badrummet där Rose hade installerat någon form av blöjbänk. Bill drog fram en handduk, la den över skivan och sänkte varsamt ner den lilla flickan som fortfarande var så liten att han knäppt kände när han höll henne på ena armen.

-” Tänk att du snart är tre månader...” Viskade han och började ta bort den gamla blöjan. För Bill kändes det surrealistiskt, att Roe lämnade dom, dom åkte tillbaka till Australien och lillan kom- bara på tre månader. Ha kunde känna hur händerna började skaka lätt och hur synen blev oklar. Han skakade på huvudet, villig att få känslorna att försvinna. Men dom återkom i full kraft när han mötte flickans ögon. De vackra, klart isblå ögonen såg på honom med så mycket tillit att knäna nästan vek sig.

-” Åh gud...” Han samlade sig till den grad att han kunde fortsätta, men tårarna var riskabelt nära att falla och hur han än försökte så kunde han inte bli av med dom.

När lillan hade en ny blöja på sig så kunde Bill inte hålla sig längre utan tog upp henne och la henne mild mot sig. Lugnt så satte han sig ner mot väggen och bara höll henne, innan han själv visste ordet så hade han börjat viska:

-” Roe, om du hör eller ser mig nu... Snälla låt henne inte hamna hos Patrik.. Jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att få henne till Georg men du måste hjälpa till... Om du ser mig så måste du ju också se Georg... Han är ett så nere utan dig... du måste hjälpa honom... Han behöver dig... Jag behöver dig... förlorar vi Roe så förlorar vi den sista levande biten av dig.. så snälla...”

Bills syn blev suddig och lillan sträckte ut händerna för att lägga dom mot hans ansikte.

-” Hon är så vacker Roe, precis som du... Gud... jag saknar dig så mycket...” Sångaren klarade inte av det längre utan tryckte lillan försiktigt mot sig igen innan allt brast. Axlarna började skaka och tårarna rann nedför hans kinder, otroligt nog så låg den lilla flickan helst stilla.

Många underskattar barn i det fallet, att så små barn inte kan känna känslor. I det här fallet är det nog bevisat motsatsen, någonstans djupt inom sig så förstod och kände den lilla flickan killens sorg och låg helt stilla. Försiktigt så förde hon återigen upp sin hand för att ta på hans ansikte, som för att på sitt eget lilla vis ge honom den tröst bara hon kunde ge.

 

Tom vände sig i sängen för att lägga armen om Bill, eftersom han var stensäker på att Bill inte mådde bra. Men hur han än letade med armen så kunde han inte hitta sin bror.

-” Bill?” Någonstans så hörde han någon som grät och utan att tänka efter så var han uppe på benen och började leta. Han hittade Bill inne på toan med lillan i famnen, gråtandes på golvet.

-” Bill...” Han böjde sig ner och tog sin bror och den lilla i famnen.

-” Kom nu.. Du är iskall...” Bill nickade trött mot sin brors axel och lät sig föras tillbaka till sängen. Med Toms arm runt midjan och lillan framför sig så somnade Bill handlöst.

 

-” Geo?” en mjuk viskning nådde basistens öron men han trodde att han inbillade sig.

-” Snälla Georg se på mig...” Georg slog upp ögonen, rösten bakom honom lät nästan som... Han kände hur en klump formades i magen och vände sig försiktigt om. Blodet frös och han kunde känna hur andetaget han drog in fyllde hans lungor.

-” Roe..” var allt han fick ut. Där låg hon, framför honom, de isblå ögonen och leendet så vackert att han kände hur världen började snurra. Han gnuggade sig i ögonen och tittade igen, hon var kvar.

-” Jag inbillar mig..” hans brutna röst hördes knappt i det lilla rummet vilket fick Roes hjärta att brista.

-” Jag är här älsklig...” en varm hand lades mot hans kind och han kunde känna det.

-” D-du nej..Jag..”

Georg satte sig omilt upp i sängen och andades häftigt, samtidigt som det var väldigt svårt att andas.

Han hade känt henne, han hade känt hennes hand på sin kind. Han hade hört henne, han hade hört hennes röst som skönsång.

-” Åh gud..” Georg kände hur något bröt ihop inom honom, hur han bit efter bit krossades till något obefintligt. Det var bara en dröm, eh förbannad dröm. Trött vände han sig om och såg på klockan 04.30 PM! Genast var han uppe ur sängen, men ångrade sig när han kände hur yr han blev och satte sig ner med huvudet i händerna. Halv fem på eftermiddagen, han brukade verkligen inte sova så länge. Tillsist klädde han sig och gick ut i rummet där Bill satt med lillan i famnen, som såg ut att sova.

-” God morgon sömntuta.” viskade Bill leendes.

-” Fattar inte att jag sov så länge.” Bill log fortfarande när Georg satte sig bredvid honom och la armen om hans axlar för att kunna luta sig fram och se på den lilla flickan i hans famn.

-” Inte jag heller, Andreas snubblade in i din dörr, drog ner lampan som gick sönder och skrek, vilket ledde till att lillan och Tom skrek.” Georg grymtade förvånat.

-” Varför skrek Tom?” Bill skrattade tyst.

-” Han trodde han fick en glasskärva från lampan i axeln så att det blödde, men det var lillan som spydde på hans axel.” Georg fick hålla sig för skratt och gjorde tummen upp till den sovande figuren i Bills famn. Sakta så såg han på Bill, hur han höll flickan så kärleksfullt och hur Georgs armar var posterade runt hans axlar. Han föreställde sig själv och Roe i den situationen.

 

-” Så, var är alla?” Georg insåg först DÅ att den lila stugan var tom.

-” Tom hade jätte ont i huvudet så han är på något apotek medan Andreas och Gustav skulle testa surfa.” Det blev alldeles tyst igen. Surfa? Innan han hunnit fundera mer på saken så kunde han höra hur någon rocklåt gick igång och hur det vibrerade i hela soffan.

-” Helvete, Georg kan du?” Georg tog glatt emot lillan och placerade henne i sitt knä medan Bill grävde fram telefonen.

-” David?” Lillan såg sömnigt från Georg till Bill bara för att sedan gäspa humoristiskt och somna om igen. Samtalet fortsatte och delar av det som ” de är osäkra Bill” och ” vill ta det till domstol” nådde Georgs öron, vilket ledde till att han såg förväntansfullt på Bill efter att han lagt på.

-” De är osäkra på om ett band som ständigt turnerar klarar av att ta hand om ett småbarn, men samtidigt så tror vissa att det kommer garantera en säker och bra uppväxt, eftersom vi är omgivna av så många. Olyckligtvis har Patrik lycka dra det hela till domstol på fredag, så vill vi ha henne så är det bara att infinna sig där.” en nickning var allt han fick som svar.

 

*-” Aw, jag vill också gå hem till min syster! Min kära syster Anne!” Jag såg förvånat på honom, hans röst dröp av ironi.

-” Men vet du vad Bill? Jag kan inte göra det. Vet du varför?” Jag skakade lydigt på huvudet och fick känslan av att jag inte ville veta.

-” Hon dog... Hon dog på grund av dig! Kaulitz!”

Jag flämtade och spärrade upp ögonen, innan jag ens hunnit försöka något så började en rad med slag mot magen utdelas och sen några mot huvudet men mest mot mitt mellangärde.

Ett tag försökte jag ta mig loss, men killarna höll mina armar i ett järngrepp.

-” Kinns! Sluta!” Otroligt nog så gjorde han det och backade två steg.

-” Aw, det här känns bra! Att du ber mig att sluta. Det är bra, precis som det ska vara!” Om det berodde på de smällar jag tagit eller inte kan jag inte avgöra men jag fattade verkligen ingenting! Vad hade jag gjort?

-” Du ser förvirrad ut Kaulitz! Vet du inte vad du har gjort? Det gör dig fan mer äcklig!” Han riktade en spark mot mig och den här gången så kunde inte killarna bakom mig hänga med, utan tvingades släppa. Jag sjönk ner på alla fyra och hostade, jag kunde känna smaken av blod i munnen och blev med ens mer osäker, jag hade aldrig hostat blod så här förr.

-” Kinns, vad i helvete har jag gjort?” lyckades jag pressa fram mellan hostattackerna som blev allt värre och värre. Jag skulle kvävas! Men så blev inte fallet, snart så var jag uppe på två ben igen och ansiktet bara några centimeter från Kinns. Han höll mig uppe i håret och böjde nacken i en så obehaglig ställning så jag blev lite osäker på om den var som den skulle.

-” Låt mig förklara så att du förstår: Du. Dödade. Henne.” Jag kände hur något fryste i mina ådror, jag hade ju inte dödat någon! Eller? Mina tankar började vandra till de som satt i bilen som körde på jag och Tom, men ingen hade dött i den va? Svaret kom direkt efter, samtidigt som jag kände mig själv bli slängd genom luften och landa hårt.

-” Hon var i Tyskland under din så kallade 'olycka'! Hon älskade er, DIG! Eran musik ALLT! Jag var nästan säker på att hon stalkade er. Men en dag ringde hon hem och berättade att du hade 'dött' Hon berättade att det redan var för sent och att jag inte kunde hjälpa henne! Hon ville inte leva om inte du fanns! Hon DOG på grund av dig! För att hon trodde att du var död! Men du din jävel levde! Du levde livet här! Du förstörde hennes liv utan att ens veta vem hon var! Hon älskade dig men hon betydde inget för dig!”

-”Hon DOG på grund av dig!”

-”Nej.”

-”Hon DOG på grund av dig!”

-” Nej!”

-”Hon DOG på grund av dig!”

-” NEJ!”

-” BILL!”*

 

-” Bill!” Tom hade legat med ryggen mot Bill när han hade känt hur an arm flugit in i ryggen, Bill drömde. Svetten rann och han rörde sig oroligt, till och från skrek han men Lillan sov hos Georg.

Tom tog försiktigt tag i Bills arm och skakade om honom, men inget hände.

-” Nein bitte... nein...” Bills röst var så skör och så bruten att Tom kunde känna hur hans hjärta tog stryk.

.-” Bill det är bara en dröm... Vakna.” Han ruskade om Bill igen vilket ledde till att han skrek och Tom drog snabbt bort handen.

-” Vad i?” En omtöcknad och sömnig Gustav klev in genom dörren och fann tvillingarna i deras en aning kaotiska tillstånd.

-” Han drömmer och vill inte vakna.” Gustav nickade förståeligt, lugnt gick han ner på knä vid Bill och tog ett lätt tag om axeln.

-” Bill, seså killen vakna!” när Bill fortfarande inte visade någon tendens att vakna så gjorde blondinen något som fick Tom att blänga surt på honom. Han örfilade honom.

-” Vad i hel...” Bill öppnade snabbt ögonen och satte sig upp.

-” Det funkade, gonatt.” Gustav ryckte på axlarna och gick.

-” Tom?” Tom log lite då Bill vände sig med ett förtvivlat uttryck mot honom.

-” Bara en dröm... Vill du berätta vad den handlade om?” Bill la sig ner i sängen igen och styrde undan täcket, morgondagen kunde inte komma fort nog.

-” Minnen, Kinns.” Tom nickade och la sig närmare, i månskenet så kunde han se det rätt stora vita ärret under Bills vänstra lunga och rös. Den kvällen skulle han aldrig vela uppleva igen.

-” Det är minnen, minnen kan inte skada dig.” Bill skakade automatiskt på huvudet och kröp upp i Toms famn, även om det var varmt så behövde han ändå Toms värme. Den trygga värmen.

 

-” Please gentlemen be seated.” Rättssalen var inte särskilt stor, inte som de man ser på TV. Något hela bandet var glada över. Georg, Bil och deras advokat var posterade till vänster om domarpodiet medan Patriks följe var på den högra. Patrik var uppklädd i kostym och hade håret kammat, något varken Bill eller Georg hade. Bill hade håret nere för ovanlighetens skull, men hans kläder och sminka var densamma och Georg hade håret plattat och en rätt vanlig ”Georg- outfit”. Bakom dom på några bänkar satt: Tom, Gustav, Andreas, David, Rose och hennes barn, Saki, Tobi och många andra från deras management, samt Chelsea- tjejen som Bill jobbat med på baren. Bakom Patrik verkade det vara en hel släkt. Ordförande hade satt sig och så även alla andra, ordförande och resterande av juryn kunde alla tyska för att underlätta, men ändå var två tolkar var utposterade- en som skulle översätta direkt åt juryn och en som skulle översätta åt den ”publik” som fanns.

Målet upptogs ganska fort och direkt kunde man känna hur starkt Georgs mål var, de hade många övertygande argument som Roes vilja och att Georg ansökt om adoption innan lillan var född medan Patriks advokat hävdade att genetiken styrde och att lillan aldrig skulle klara att vara med på deras turnéer. Georgs advokat hävdade då bestämt att visst kunde det bli att åka buss mycket och många hotellbyten, men om man växer upp med det så blir det en vana och lillan skulle med all säkerhet vara omgiven av människor som älskar henne. Genetikförsvaret ansåg han också var för lamt för att ens försvara sig mot. Målet gick verkligen åt rätt håll och skulle precis avslutas när domaren frågade:

-” Har ni något mer att tillägga mister Stock?” Patriks advokat Kim Stock såg slugt åt deras håll och Bill kunde känna hur det knöt sig i magen. Inte helt i onödan.

-” Ja, vi har misstankar om att mr. Listing inte har den psykiska stabilitet som krävs för att uppfostra ett barn.” Tom brast nästan ut i skratt och de andra rynkade på pannan, alla utom Georg som skruvade på sig i stolen.

-” Varsågod.” Ordföranden gav klartecken åt advokaten att börja.

-” Innan jag börjar vill jag be om att ingen får avbryta mig medan jag framför våra misstankar.” Georgs advokat började protestera men domaren godkände.

-” Anledningen till att mr. Listing inte är passad att uppfostra ett barn är på grund av att han själv fick en uppfostran som i dagens samhälle kallas grym.” Om man ställde upp hela bandet Tokio Hotel och röntgade deras magar så skulle man kunna se hur en isig jätte klump formades, de kunde gissa var det här var på väg. Bill som satt bredvid Georg tog hans hand under bordet och tryckte den lätt.

-” Han uppfostrades på ett sätt som gör att vi tror att han har fått en felaktig syn på uppfostran.” Advokaten började rätta till en OH- projektor innan han la fram ett antal bilder som var markerade från ett till sju, med några sjukhus notiser nedanför.

1. Georg Listing 1993- 06-21: Bruten arm, strypmärken, sprucken läpp, tre stygn i pannan och flera antal blåmärken.

2. Georg Listing 1993- 09- 09: Ryggsmärta, blåmärken, ett stygn i läppen.

3. Georg Listing 1994- 03- 31: Lätt hjärnskakning, svullen fot, eventuell nackskada, blåmärken.

4. Georg Listing 1995- 01- 14: Igen svullet öga, strypmärken, blåmärken.

5. Georg Listing 1996- 04- 05: Medvetslös, svårt att andas, blåmärken.

6. Georg Listing 1998- 12- 24: Brännskada vänster underarm, blåmärken, glasskärvor i ryggen, såriga handleder.

7. Georg Listing 2001- 08- 17: Troligen fall från marmor trappa, lätt hjärnskakning, vänster axel ur led, blåmärken, tre stygn i vänster ögonbryn, svårt att andas, två brutna revben på högersida.

 

Juryn flämtade när de såg bilderna på Georg, Bill kunde inte se deras vänner bakom dom men han visste att Andreas troligen satt med tårar i ögonen medan Gustav och Tom svor och kämpade mot de tårar i halsen dom också hade. Själv så skulle han nog också fått kämpa en hel del om det inte vore för att han fortfarande inte släppt Georgs hand. Georg hade verkligen fått gå igenom ett helvete innan och under det att han träffat dom. Tre av datumen var de som gjorde bandet upprörda, det på Georgs födelsedag, det på julafton och det som var tre månader efter att han anslutit sig till Devilish. Georg hade kommit till en spelning alldeles blodig och hade mer eller mindre svimmat innanför dörren. Det dröjde ytterligare två år innan han blev fri från sin oerhört våldsamma pappa.

 

-” Som ni ser mina damer och herrar så hade mr. Listing en chockerade uppväxt och det jag har visat er nu är bara en pytteliten del av hans journal. Enligt journalen så började det hela vid fyra års ålder och slutade vid sexton. På grund av detta så tror vi att han är psykiskt instabil att ta hand om ett barn.” David såg förvirrat från den ena bandmedlemmen till den andre, det här var före han kände dom riktigt ordentligt och dom hade aldrig någonsin pratat om att Georg misshandlades som liten.

-” Än ni klar?” Advokaten nickade och Georgs tog till orda.

-” Sir, det här har absolut inget med målet att göra. Det där är privata bilder som absolut ingen har någon rätt att visa utom mr. Listing själv. Jag anser att mr. Stock har gått för långt och vill att vi stryker det sista som har tillagts.” Juryn och ordföraren utbytte ett par ord innan ordföraren sa:

-” Avslås.” Georg kunde höra hur de bakom honom suckade.

-” Jag skulle vilja höra mr. Georg Listing om ni tillåter?” Ordföranden nickade och med en sista tryckning från Bills hand så gick Georg fram och satte sig i förhörs stolen, han började nästan skaka när han svor om att tala sanning.

-” Herr ordförande, eftersom Georgs uppväxt sannerligen varit mycket tragiskt så ber jag er att inte se honom som 'instabil' om han visar känslor när han berättar. Hellre tvärt om.” en nickning kom som svar.

-” Georg, är det sant att det är du på bilderna?”

-” Ja.”

-”Är det sant att du utsattes för en rad olika typer av misshandel?”

-” Ja.”

-” Gick du någon form av terapi efteråt?”

-” Ja...” Georg började känna sig obekväm, minnen från den dag han tvingats sitta och berätta vad hans föräldrar gjort mot honom för att äntligen bli fri, spelades upp inom honom.

-” Kan du berätta hur du känner när du tänker tillbaka på de minnen du har.” Georg kände sig själv bli tom, det här var känslor han stoppat undan i flera år. Att få dom framdragna så här utan förvarning var helt enkelt för mycket.

-” Jag...” han såg sig omkring i salen, medlidande blickar kastades åt hans håll och han mådde illa. Han behövde inte mer medlidande, han hade kommit över det där! Illamåendet höll i tills han mötte Gustavs, Toms och Bills blickar, de var långt ifrån medlidande. De lyste av trygghet och stöd och gav honom styrka.

-” Jag kan inte ljuga och säga att det där inte har påverkat mig, för det har det. Men jag kan inte heller säga att jag någonsin skulle låta ett barn växa upp på samma hårda sätt som jag, hellre på motsatt sätt. Jag älskade Roe över allt annat och jag skulle aldrig låta hennes barn fara illa om jag kan hindra det. Jag kommer heller inte att uppfostra flickan själv eftersom vi är fyra i bandet, vi gör allt tillsammans och jag tror att hur ni än vrider och vänder på det så kommer ni nog att inse hur otroligt många som skulle ta hand om henne på ett bra sätt. Även om jag vore instabil på något sätt så är jag så hårt bevakad av press och media att jag aldrig skulle kunna göra något, inte för att jag vill det heller.” Rummet fylldes av en värme och Georg fortsatte att prata, Patrik kunde sparka sig själv. Psykisk instabil är något som Georg inte kan betecknas med.

 

Tiden kröp fram när juryn överlade och verkade ha heta diskussioner, Georg var tillbaka på sin plats och Bill höll hans hand igen.

Tillsist kom juryn in igen och de ställde sig upp när ordföranden ställde sig vid podiet.

-” Genetik och fosterland må vara en sak, vi tror att Roelynn J. Andrews barn skulle få det väldigt bra här i Australien med sin biologiske far och sin släkt.” Bandet höll andan.

-” Men när vi överlade fördelarna med nackdelarna så inser vi att om vi lät den lilla flickan flytta in hos Georg Listing så skulle hon få tre farbröder på nacken. Det beslut vi har tagit ikväll är avgörande, och vi ber att efter ikväll så ska flickan ha ett namn.” Några i juryn skrattade.

-” Vårdnaden av flickan Andrews går till:”

 

-” Georg snälla! Gör något!” Gustav tryckte kudden för öronen när han hörde hur den lilla flickan skrek i framsätet, men Georg bara log. Han stannade bilen, klev ut och gick runt. När han öppnade dörren så såg lillan på honom med stora våta ögon och han log ännu större.

-” Såja Bella, pappa är här...” Namnet betyder Bella är ”vacker” på spanska.

 

-” Tom! Kom igen, vi är redan snart sena.” Bill satt otåligt i bilen medan Tom gjorde sig i ordning, under tiden i Australien hade både Tom och Georg skaffat bil licens där.

-” Kommer! Det är över en timma kvar.” Bill visste mycket väl att det var över en timme kvar till Bellas dop, Tom och Gustav hade blivit ombedda att bli hennes gud föräldrar och skulle helst va där lite tidigare. Anledningen till att Bill inte blev gud förälder var enkel, enligt en ny lag i Australien så fick inte en man adoptera ett barn ensam, så Bill var tillsammans med Georg, Bellas pappa. Han stod som förälder, något som gjorde så att stoltheten växte i bröstet.

Tom såg sig virrigt omkring när han gick ut till bilen och startade bilen, vägen till kyrkan var rätt lång och ett dop kyrkan var det enda Elle hade bett om när dom bestämt namnet Bella.

-” Tom? Hur är det?” Bill såg hur Tom gned sig över tinningarna och grimaserade.

-” Bra, bara ont i huvudet, asså jag är stensäker på att jag såg en kvinna som ser precis ut som mamma där borta.” Bill skrattade när han insåg vem han hade sett.

-” Du såg säkert Meg, min tidigare chef. Hon som äger Palm's O.” Tom nickade och la ögonen på vägen igen. Men något Bill inte visste var att Meg var sjuk och hemma medan deras egna mamma var i Tyskland.

Bill och Tom pratade på som vanligt i bilen, Tom drog även på lite då han längtade efter att få se lilla Bella igen. Men Toms inre sa att något var fel, bilen bakom dom låg kusligt nära och hade följt efter dom flera kilometer nu. Tom saktade av lite för att låta bilen passera.

-” Vad gör du?” undrade Bill.

-” Jag väntar på att bilen ska köra om.” Tom slängde en blick i backspegeln och började bli irriterad när bilen bakom fortfarande låg just där, bakom dom. Bill däremot såg sig förvånat om, bara för att stirra in i ödemarken.

-” Tom, det är ingen bil bakom oss.” Tom såg skeptiskt på sin bror och sen i back och sidospeglarna.

-” Bill den är där, den ser lite ut som våran bil hemma.” Bill skakade på huvudet, hur han än försökte så kunde han inte se någon bil bakom dom.

-” Säkert att inte speglarna spelar dig ett spratt?” Tom kom in till staden och stannade vid ett rödljus där han kunde vända sig om i sätet.

-” Bill sluta, det är inge roligt! Den står ju där!” Bills ansikte uttryckte mycket, men inte minsta hint om att han skämtade. Han såg oroligt på Tom och sen tillbaka bakåt.

-” Tom ser det ut som om jag skämtar? Det är ingen bil! Det är grönt, du kan köra.” Tom vände sig förvirrat om igen och tryckte ner gasen. För en sekund så såg han tillbaka på bilen i backspegeln innan Bill viskade:

-” Åh nej...” Tom kände hur något träffade bilens vänstra sida och hur själva bilen trycktes iväg. Skräcken han såg i Bills ansikte när han vände sig mot honom och paniken han kände själv var obeskrivlig.

-” BILL!” Han såg hur de chokladbruna ögonen vidgades och hur hela Bills kropp slungades mot honom, hur krossat glas flög runt dom. Han kände hur glas genomborrade hans hud, hur hans huvud slog emot något och hur Bills kropp flög upp liksom ett skydd över honom. Lukten av bränt gummi nådda hans näsborrar, lukten av Bill la sig runt honom. Men allt han hörde var tystnad.

 

-” Så bra att du har vaknat.” Försiktigt öppnade han ögonen och möttes direkt av ett skarpt ljus.

-” Så mr. Kaulitz, mitt namn är John och det är jag som ska ta tag i ditt lilla problem.” Han såg sig förvånat omkring. Där inne satt ungefär hela hans följe till Australien, utom en.

-” Min bror?” lyckades han få fram, men halsen kändes öm.

-” Din bror har legat på intensiven i snart två dygn, han kommer att flyttas idag så att ni får chans att träffa honom. Du själv har flugit in och ut ur medvetande.” han nickade.

-” Vill du träffa honom så är det okej, ditt ingrepp är inte planerat förrän om några timmar.”

-” Mitt ingrepp?” Halsen brann och han skulle göra nästan vad som helst för en halstablett.

-” Mr. Kaulitz du har en tumör liknande propp i hjärnan. Vi kommer att behandla den via ett medel som sprutas in i ryggen. Som färdas via likvor för att senare tas upp av de delar av hjärnan som behöver det för att minska och sedan eliminera hela problemet. Det är en ny metod och har hittills funkat väldigt bra, men ändå är det bara 40% som överlevt. Och de som gjort det har drabbats av olika tal eller förstå svårigheter. Men det är den enda metod vi har för den här typen av tumör. Om vi opererar så är du nästan garanterad att dö under ingreppet.” Läkaren talade väldigt bra tyska men det hindrade honom inte från att tycka att han bara kunde gjort det och sparat detaljerna till senare.

-” Min bror..” läkaren nickade och hjälpte honom att sätta sig i en rullstol. Sedan han legat på sjukhus tidigare så kunde han inte annat än avsky lukten och känslan han fick varje gång han var på ett. Korridorerna var långa och vita. Ironiskt nog så låg hans bror på intensiven 4 rum nr. 83. Ironin låg i att deras senaste album hette rum 483.

 

-” Åh...” Han kunde se sin brors sovande kropp bara några meter innanför dörren. Läkaren rullade snällt fram honom till sängkanten och sänkte ner sängen.

-” Åh gud...” ansiktet var täkt av flera småsår från glaset och han hade ett långt jack uppe vid hårfästet. Syrgasmasken hade tagits bort och ersatts av en syrgas grimma, en sån man sätter i näsan. Han kände hur den första tåren trillade nedför hans ansikte, tätt följt av många andra. Var det verkligen meningen att det skulle sluta så här? Att han antingen skulle dö eller få en hjärnskada? Att han aldrig mer skulle kunna se sin bror på samma sätt? Han lät försiktigt sina fingrar flätas samman med fingrarna som var så lika hans egna och tårarna rann värre.

-” Varför gråter du?” Rösten var svag men ändå fylld av den värme som han så länge älskat.

-” Hej.” Den nyuppvaknade såg oroat på sin bror, ljuset stack honom i ögonen vilket försvårade det lite.

-” Hur är det?” Han fick bara en skakning på huvudet som svar.

-” Jag...” Tårarna satte sig i halsen och tvillingen hickade till innan han började skaka.

-” Vad?” Oroat lyckades han hissa upp ryggen så att hamnade i en sittande position och han kunde ta sin brors båda händer i sina.

-” Jag behöver höra dig...” Han bannade sig själv över att rösten inte ville bära honom. Hans bror i sängen kände hur kroppen värkte, men hjärtat värkte ännu mer när han såg honom på det här sättet, han ville ta bort vilken smärta som han än hade.

-” Bara...snälla säg att du älskar mig.” Ögonen spärrades upp ögonen och kände hur oron ströks på ytterligare.

-” Vad handlar det här om?” ytterligare en gång så skakade bara han på huvudet.

-” Snälla...” Tvillingen grät häftigare och brodern försökte förtvivlat hålla om honom, något som inte gick.

-” Jag älskar dig Tom, det vet du.” Toms tårar verkade inte ha något slut, han var rädd. Riktigt rädd. Vad skulle hända med Bill om han försvann? När en läkare kom in och gav Bill en ny dos medicin så kunde Tom se hur Bill, nästan direkt, började dåsa av. Bara några minuter senare så var Bill rätt drogad.

-” Förlåt Bill, jag älskar dig också.” Bill såg lugn ut när han strök bort några av de många tårarna från Toms kind.

-” Det kommer bli okej...” Bill somnade. En sista tår föll över Toms kind när han skakade på huvudet och rullades ut, inget skulle någonsin bli okej.

 

Bill stirrade bara blankt framför sig han hade inte sagt ett ord på snart två timmar.

-” Bill... vi går ner och ser om vi kan äta något, Gustav stannar så att du inte blir ensam.” Simone suckade när hon insåg att hon inte skulle få något svar, tillsammans med sin man, Georg och Bella så gick dom ner till kafeterian. Det här tog hårt på dom alla, Bill var i chock sen han fick veta att Tom var inne för en operation som skulle förändra honom totalt, om inte det skulle ta hans liv.

-” Såja Simone.” Gordon samlade ihop sin skakade fru i sina armar och lät henne gråta, hon hade varit så stark under tiden dom varit inne hos Bill. Georg hade själv väldigt svårt att hålla tårarna borta, men begravde bara ansiktet i Bella när han kände ögonen blötas. Det var inte länge sedan de förlorade Roe, och skulle han förlora Tom så var han garanterad att förlora Bill också. Ingen av de kvarstående skulle kunna komma över det.

Simone och Gordon hade flugit direkt från Tyskland när dom hört vad som hade hänt, när dom landat hade det inte varit annat än panik på sjukhuset. David hade gått lös på vem det än var i telefonen, både Georg och Gustav var i chock, Rose grät och lilla Bella sov. Varken Bill eller Tom hade vaknat då och ingen visste mer än att det var allvarligt.

-” Jag klarar inte av att förlora dom..” Georg såg hur Simone jobbade med tårarna, men hon hade det tufft, de verkade inte riktigt vilja sluta rinna.

-” Såja..” basisten såg ner i sitt knä, den lilla flickan var knappt ett år och hon hade redan fått gå igenom något man knappt går igenom under en hel livstid, även om hon inte riktigt visste om det.

”Tur” tänkte Georg, under lite mer än ett år så hade han varit med om de sjukaste och mest obehagliga saker han kunnat föreställa sig. Ja, han hade haft en väldigt trasig barndom, men det var inget jämfört med att förlora någon som stod en så nära. Det var inget jämfört med känslan av total hopplöshet.

 

-” Bill?” Gustav såg hopplöst på när Bill försökte kravla sig ur sängen för att gå till Tom, som överlevt och vaknat. Även om de nu visste att Tom överlevt så var faran långt från över, Tom kunde fortfarande ha en hjärnskada som kunde försämra hans förmågor helt.

-” Bill, vänta!” Gustav lyckades med viss svårighet få Bill att sätta sig i den utvalda rullstolen som stod framme.

-” Ta det bara lugnt, jag rullar dig dit.” Gustavs ord var en aning tröstande för Bill, även om allt han kunde göra var att nicka. Han kunde inte förstå hur hans eget kött och blod kunde vara helt förändrat på så kort tid.

-” Hej igen Bill, så du ska hälsa på Tom antar jag?” Bill nickade långsamt, deras doktor hade varit väldigt snäll och förstående, men hur han än försökte så kunde inte Bill gilla honom.

-” Bill, jag tror inte du behöver vara orolig. Operationen gick riktigt bra och Tom har både pratat och förstått normalt. Vi tror att han kan bli helt återställd.” Bills ögon vidgades och en våg av lättnad spred sig genom honom.

-” Han är okej?” Gustav log, skulle Tom bli okej så skulle Bill bli det.

-” Rulla in och se efter.”

Toms rum var liksom Bills, vitt med någon plastblomma i fönstret och en TV hängandes från taket.

Där, mitt i rummet låg Tom, dreadsen var tillbaka hållna av ett vitt band, kläderna var helt vita och som vanligt så såg Tom väldigt obekväm ut i sina kläder. Gustav kunde se hur ett leende skymtades på Bills läppar och smög försiktigt ut.

-” Tom?” Tom riktade uppmärksamheten mot sin bror och Bill rullade närmre, Toms börs låg öppen på nattduksbordet och bilden på dom när dom var små var fullt synlig. Han lät sin hans smeka över Toms innan han såg upp och deras chokladbruna ögon möttes.

-” Hej.” Bills ord kom ut som en viskning och till sin lycka så svarade Tom med samma hesa röst:

-” Hej...”

-” Hur är det?” frågan var i sig ganska självklar, men Bill ställde den ändå.

-” Okej, tror jag... Men ve...”

-” Hej, förlåt att jag stör, men Simone undrar när hon kan komma in?” Gustav kom försiktigt in i rummet mer när han såg hur Tom sken upp.

-” Gustav!” Gustav log och kom närmare för att ge sin vän en kram.

-”Hej lillen, hur är det?” Tom räckte ut tungan och Gustav skrattade.

-” Förlåt, glömde ju att lilla Billie är ännu mindre!” Bill log och räckte ut tungan han med, Tom däremot såg väldigt förvirrad ut.

-” Billi?”

-” Ja Bill, din tvilling.”Gustav skrattade ännu mer, till skillnad från Bill så la han inte märke till det genuint förvirrade uttryck brodern bar. Det gjorde så att magen kändes lite konstig.

-” Tvilling? Gustav vad pratar du om? Du är min tvilling, jag känner ingen Bill.”

 

Återigen så kunde man finna Bill sitta och stirra rakt ut i tomma luften, känslan han hade kunde jämföras med femtio slag i magen.

-” Haha Tom, lägg av nu.” Försökte trummissen men Tom såg fortfarande ut som om det var en självklar grej.

-” Gusti... Kolla här!” Tom drog fram sin plånbok och drog fram bilden på han och Bill, sedan också en annan bild på honom och Gustav.

-” Här är vi, han där har svart hår. Vi är båda blonda, pojkarna på bilden är blonda och på baksidan av det här kortet står det våra namn.”

Bill föll sakta framstupa från stolen och Gustav tryckte på alarmknappen innan han satte sig på knä vid den chockade sångaren.

 

Minnesförändringar... Det var den skada Tom fått, han visste vissa saker om sitt liv och annat lade han ihop själv. ” Det är nog bäst om ni låter hon tro att Gustav är hans tvilling tills vi fått reda på mer.” Så hade orden som fått Bills värld att brytas samman, låtit. För honom verkade världen sakta frysas sönder, Tom lät honom inte komma nära eftersom han inte hade någon aning om vem Bill var.

 

Lite mer än vecka efter operationen så låg Bill inne på sitt rum hemma i Tyskland, något han hade gjort den senaste tiden och läste någon skvallertidning. Hundratals tidningar hade hört om olyckan och många gissade sig fram. Tvillingarna hade båda dött, Tom slog Bill, Bill hade hittat kärleken i en sjuksyster, Bill hade dött när Tom medvetet kört in i en annan bil osv. Men ingen var ens nära sanningen.

-” Bill...” Bill tittade tvärt upp, så tvärt att det knakade i nacken och han stönade.

-” Tom?” Tom kom aldrig in på hans rum och han pratade inte heller med honom, vilket ledde till att en liten gnutta hopp tändes inne i Bill. Försiktigt så satte han sig upp och lät sina ögon genomsöka Toms, vars ögon aldrig varit förvirrande för honom.

-” Ska jag följa med nu eller kan det vänta?” Bill läste Tom av gammal vana och ryckte till när Tom såg på honom som om han hade någon slags smittsam sjukdom.

-” Du är fan läskig. Jag och brorsan vill prata med dig där nere.” Med det så gick han ut genom dörren. ”Brorsan”= Gustav, orden stack Bill så hårt att han mådde illa, något han gjorde varje gång Toms nya tvilling togs upp.

Bill nickade för sig själv och följde Tom ner för trappan in i vardagsrummet där Gustav satt och såg mer än nervös ut. Bill försökte ge honom en frågande blick men trummissen undvek den skickligt.

-” Så, jag har ett förslag!” Bill höjde på ögonbrynet och satte sig ner i soffan, det här kunde nog bli intressant.

-” Kör på.” Gustav mötte äntligen Bills blick och såg bedjande på honom, han visste mer än Bill, den saken var klar! Bill började få misstankar och såg lite smått nervöst mellan sin tvilling och sin vän.

-” Alltså Bill, jag vet att du har bott här länge och så. Och jag vill inte att du ska ta illa upp, men det är ju liksom mitt och Gustavs hus. Jag, vet att du typ är våran sångare och så men jag vill att Gustav flyttar in igen... Så jag tänkte att du kan flytta in med Andreas och Gustav flyttar tillbaka hit.” Bill såg först på Gustav- som såg ut som om han ville gråta av pressen han hade på sig, sen på Tom. Toms ansikte var allvarligt, han menade det.

-” Vi har ju ett extrarum.” mumlade Bill och försökte få liv i hjärtat som han var säker på hade stannat.

-” Jo jag vet, men jag vill inte att Gustav ska bo där. Jag menar, det är fortfarande vårat hus och han har all rätt att ha ditt rum. Dessutom så vet jag inte riktigt varför du bor här? Du sitter ju bara på ditt rum hela tiden, kan du då inte sitta på ett rum hos Andreas?” Efter en snabb genomsökning av sin brors ögon så ställde sig Bill hetsigt upp, blängde tvärt på Gustav och stegade iväg mot trappan. Han stannade inte förrän han var nästan högst upp då han hörde Tom och Gustavs höjda röster.

-” Snyggt Tom! Jävligt smidigt!” Gustav lät spydig och Bill kunde gissa att han hade bett Tom att säga det på ett bättre sätt.

-” Men du fattar inte! Jag har ju sagt att jag inte kan ha honom här!” Bill vände sig om och såg ner mot dörren till rummet dom stod i.

-” Jag kan sova i gäst rummet, Bill har bott här i evigheter! Innan olyckan så var han som en i familjen. Det är fan din t.. Ni var jävligt tighta!”Gustav hade nästan försagt sig, något Bill önskade att han hade gjort. Resten av konversationen gjorde så att höll Bill andan.

-” Jag fattar inte hur jag kan ens ha gillat honom, han är fan som en plåga man aldrig blir av med! Och han kollar på mig så jävla konstigt, är han bög eller?”

-” För helvete Tom! Hur kan du vara så trög, tror du verkligen att du gör det bättre för dig själv? Det är som om du inte vill minnas! Så tighta som ni var som vänner så är det inte konstigt om han kollar på dig. Du gör ju fan inget annat än att göra honom illa!”

-” Tänk om det är han som gör mig illa då...”

-” Va?”

-”Jag sa: Tänk om det är han som gör mig illa! Varje gång han är nära så får jag dåligt samvete, mår illa och får huvevärk. Jag vill inte ha honom här, han är bara obehaglig!”

-” Tror du verkligen allt löser sig om han flyttar? Vi kommer fortfarande att vara i samma band!”

-” Bara jag slipper se honom hela tiden så är det lugnt. Andreas hade inget emot det.”

-” Tom..”

-” Bill...” Bill såg upp och fann Georg stående med Bella i famnen precis framför honom. Bill kände hur han torkade bort något från hans kind och han insåg att han grät. Utan ett ord så slog han milt bort Georgs hand och gick in på sitt rum, drog fram väskorna och började, nästan ilsket, packa.

Georg suckade sorgset och gick ner för trappan in i vardagsrummet där Tom och Gustav fortfarande satt.

-” Snyggt killar, så jävla snyggt.” sa han lugnt med tanke på barnet i sin famn.

-” Vad?” att Tom var irriterad märktes knappt när han la märke till Bella.

-” Bill, han hörde precis allt ni sa.” Gustav stönade och la händerna i ansiktet.

-” Jag går och pratar med honom.” Georg nickade och satte sig bredvid Tom.

-” Minns du verkligen ingenting om Bill?” han skakade på huvudet.

-” Ingenting, jag minns precis allt annat och alla andra. Mamma, pappa, Gordon, ni, Roe, Tokio Hotel. Men så fort jag tänker på sångaren i vårt band så blir det blurrigt. Jag minns att jag och Gustav startade bandet i alla fall.” Georg suckade.

 

-” Bill?” Bill ville helst ignorera Gustav när han kom in så han fortsatte att packa, ögonen svarta av ilska och besvikelse.

-” Bill, gör inte så här.” Bill glömde att ta tre lugna andetag innan han svarade.

-” Vad ska jag inte göra? Låtsas som att allt är okej? Ignorera det faktum att min egen tvilling inte klarar av att vara nära mig? Glömma att han kallar dig för sin bror och inte mig? Se förbi den lilla detaljen att han minns allt och alla för utom mig? Den person som han borde minnas mest! Den personen som borde ha betytt så pass mycket att han skulle klara av att vara nära!” Gustav kunde se hur Bill var på bristningsgränsen och la sin hand på hans axel.

-” Jag vet att det är svårt, men jag är här. Även om jag förstår att du inte gillar mig så mycket just nu.” men Bill skakade på huvudet.

-” Det är inte det Gustav... Fan...” Bill sjönk ner på golvet, med ett par jeans fortfarande i handen.

-” Sist jag förlorade Tom så hade jag ingen... Absolut ingen, fram tills Roe kom. Nu har jag förlorat båda. Jag... FAN!” Bill började skaka och Gustav la försiktigt armarna om honom, han var nästan skakad till tårar. Roes död hade skakat honom rejält, men Bill och Georg var de två som tog det allra hårdast. Det gjorde ont i honom att se Bill så bruten, men då visste inte att det bara skulle bli värre.

 

Två veckor efter att Bill flyttat ut så hade David bestämt sig för att bandet skulle börja öva igen, så bara en vecka före tvillingarnas födelsedag så träffades dom i replokalen.

Bill insåg direkt hur mycket han hade missat under den lilla tid han varit ute ur huset, killarna pratade glatt med varandra om saker han inte riktigt förstod. Han såg på Tom och sjönk in i sina tankar. ”OM” upprepade sig i hans huvud, han märkte inte att han låtit blicken vilat på sin bror, fram tills:

-” Har du problem eller?” Bill vaknade till och såg rakt på Tom som tagit några steg framåt. Han höjde blicken lite till Toms ögon, den lättnad han sökte fanns inte att få. Han hade sökt Toms bruna, varma och kärleksfulla ögon, bara för att hitta ilska, irritation och trötthet.

-” Kom igen killar, dags att börja.” David hade märkt av spänningen i rummet, spänningen mellan tvillingarna rättare sagt. Killarna posterade ut sig vid sina instrument och bestämde sig för att börja med den låt som Tom kom ihåg bäst. ”Monsun”.

-”I'm starring at a broken door, there's nothing left here any...” Sångaren tystnade när han hörde att gitarren också gjort det, han vände sig mot Tom. Tom satt på sin stol med ett uttryck som Bill inte kunde läsa av. Ögonen var okoncentrerade och munnen hängde halvt öppen.

-” Tom?” det kom mer ut som en viskning än vad Bill tänkt, men när han satte sig på knä framför Tom så var han inte beredd på vad som skulle hända.

-” Vad i helvete!” Ingen hade tid att reagera när Tom drog upp sin fot och lät den slå samman med Bills bröstkorg. Sångaren flög bakåt och nästan in i trummorna.

-” Kom aldrig nära mig igen jävla missfoster!” Med det marscherade han ut ur rummet för att hitta David.

-” Bill!” Georg var den förste att komma ur sin chock, han knäade bredvid sångaren som tappert försökte andas ordentligt.

-” Tom för helvete! Han har varit Tokio Hotels sångare sen ni började! Det går inte byta ut honom.”

-” Men han är ju helt jävla falsk! Jag trodde vi var ett rockband, inte ett pojkband med en transa som sångare!”

-” Tom lyssna...”

-” Nej lyssna själv, lyssna på nån skiva. Han låter som en tjej! Och han är läskig så in i helvete! Jag drar, hejdå!” Dörren slog igen och Georg såg återigen ner på Bill som än en gång hört Tom gräla med någon om honom. David kom in i rummet och såg lite nervöst på Bill innan han sa:

-” Bill, jag skulle tro att det kan vara bra om du tar en paus från bandet. I alla fall tills Tom fått minnet tillbaka.” Innan någon i bandet hunnit protestera så var han ute genom dörren.

Något som slog basisten var att båda gångerna Bill hört hade varken Gustav eller David försvarat Bill när Tom kallade honom bög, transa, konstig, läskig en plåga och bad honom försvinna. Orden i sig hade Bill hört mer än en gång från sin brors läppar, men han hade aldrig hört dom när han menat dom.

De gjorde ondare än sparken han nyss fått.

Det gjorde ondare än att han troligen nyss fått sparken.

 

1:a September.

1:a September satt Tom, Georg och Gustav i Kaulitz huset för att fira ”tvillingarnas” nitton årsdag.

-” Georg, vet du om Bill skulle komma?” Gustav visste att han med all säkerhet inte var Bills favorit just då, han firade ju trots allt Bills födelsedag som sin egen.

-” Andi sa att han skulle ut i morse, sen skulle han nog titta förbi.” Bara för att man alltid talar om trollen så hördes det en knackning på dörren.

-” Jag tar det!” nästan skrek Tom och hoppade glatt upp i tron om att det var hans mamma eller kusin.

-” Åh, det är du.” Toms min föll dramatiskt när han fann Bill stående ute på bron. Bill visade inte så mycket som ett leende när han räckte fram två små paket.

-” Ville bara säga grattis, till din.. Jag menar eran nitton årsdag.” Tom såg först ut som om han tänkte smälla igen dörren i ansiktet på honom, men såg sen ner på de väl inslagna paketen i Bills hand. Han tog emot dom.

-” Tack antar jag, ehm.. Så hur är det med dig? Jag har inte sett dig sen du slutade.” Slutade? Bill var sliten mellan att skrika åt honom och gå eller att krama om honom för den lilla omtänksamhet han nyss visat.

-” Bara bra, tack.” svarade han efter en liten stund. Tom såg på honom som om han tänkte djupt innan han sa:

-” Blir inte du också nitton i år?” armarna reagerade nästan av sig själv men han hann hejda sig och drog med ena handen genom håret. Bill log.

-” Jo, men jag är lite yngre.”

-” Okej.” Tom slog igen dörren så häftigt att Bill hoppade till. Han suckade och gick med smärtsamma steg till huset på andra sidan vägen.

-” Vem var det?” undrade Gustav då han såg Tom komma in med två paket i sin hand.

-” Bill.” Gustav såg oroligt på Georg, som envisades med att leka med Bella. Irriterad på sin äldre vän så tog han emot presenten från Tom och fann en trumpinne i glas med ”Gustav ” inristat i guld när han öppnade den.

-” Vad i helvete?” Vännerna i rummet riktade genast sina blickar mot Tom som satt med en liten glas gitarr i handen.

-” Va fan skulle han välja en med ” In Die Nacht” inristat på halsen?” G:na såg skuldmedvetet på varandra, låten dom inte fått spela

1:a September satt Bill Kaulitz inne på sitt rum hos Andreas i hopp om att kunna känna något. Försiktigt trevade han med handen efter revbenen, tyget kändes så mjuk mot hans fingrar och han kunde försiktigt spåra orden från hans nya tatuering: ” Wir hören nie auf zu schreien, Wir kehren zum Ursprung zurück.”

Han suckade när han insåg att han inte kände något.

-”Glad jävla födelsedag Bill...”

 

-” Hej älskling...” ljudet av en mansröst ekade genom rummet och studsade mot dess väggar.

-” Det är svårt ska du veta, jag förstår ingenting längre.”förvirringen och ångesten var påtaglig.

-” Inget är sig likt ska du veta, ingen är sig heller lik. Det har gått så sjukt fort! Innan man hinner smälta en sak så händer det något annat. Först det som hände i vårdnads tvisten som fick alla mardrömmar att komma tillbaka och sedan Toms tumör och bilolyckan. Men det svåraste är nog att se hur Bill bryts ner och ingen verkar bry sig. Alla gör allt för att behaga Tom, de till och med uteslöt Bill från sin egen födelsedag och bandet. Igår så övervägde dom till och med att utesluta honom från Andreas bröllop nån gång efter jul. Det är så fel...” Georg lutade tillbaka huvudet mot väggen och såg på den lilla vas några meter framför honom. Större delen av Roes aska hade spridits ut i Australien, men det sista ville han sprida ut själv. Han visste precis vars, men han kände aldrig att tiden var rätt.

Georg såg ner på bilderna i sitt knä och kände tårarna välla upp, det var tre bilder, en på han, Roe och Bill, på han och Roe och sedan en på bara Roe i all sin prakt.

-” Jag behöver dig Rosie.... jag önskar mer än allt att du vore här...” viskade han.

Georg hade lyckats väldigt bra med att gömma sin sorg de senaste veckorna, alla de andra hade nog med problem och behövde inte fler. De kunde ändå inte lösa hans problem.

Han behövde henne så innerligt att det nästan nådde en sjuk nivå, en nivå som bara uppnås när man inser att det är något man inte kan få. Roe var borta och hur mycket Georg än ville ha henne tillbaka, så visste han att han inte kunde. Vilket gjorde begäret större.

 

-” Gud? Om du nu finns där uppe så snälla lyssna... Lyssna bara en enda gång...” vinden fångade upp viskningen och lät den föras vidare. En pojke satt vid ett träd, inte allt för långt ifrån sitt snötäckta hus.

-” Gud snälla, låt Tom återfå sitt minne... Jag klarar inte av det här längre... Jag vill inte låtsas och jag vill inte skada längre...” Pojken lät sina tårar falla fritt, ångesten tärde på hans stackars hjärta mer än ilskan han kunde känna djupt inom sig.

-” Jag klarar inte av att ta ifrån Bill hans liv, jag klarar inte av att se honom försvinna såhär... Snälla GUD!” Gustav skrek och drog upp knäna mot kroppen.

-” Gusti...” en lång figur närmade sig honom och han såg upp för att möta ett par bruna ögon.

-” Bill? Vad gör du här ute?” Gustav torkade snabbt tårarna, innan Bill hann se.

-” Jag tyckte jag hörde någon, ville bara kolla vem det var.”

-” Jag pratade i telefon, jag har ett eget liv också.” Bill såg ner i marken och Gustav fick genast dåligt samvete, han hade inte menat att fräsa sådär.

-” Bill.” Men Bill ställde sig bara upp.

-” Det är lugnt, jag fattar att för utom mitt liv så har du ett eget att leva.”

-” Gustav? Bill?” Gustav hade precis tänkt säga något, men självklart så kom den NÅGON som kunde göra det värre.

När Tom kommit närmare så såg han först på Bill som för honom såg lika irriterande ut som vanligt med sitt smink och sin sorgsna min, men sen såg han Gustav. Gustavs ansikte innehöll spår av tårar.

Toms hjärna kopplade direkt.

-” Va fan har du gjort bögjävel?” Tom hade ingen aning om varför han blev så arg, men när han fick ner Bill på marken och tryckte underarmen mot hans strupe så kändes det bra. Riktigt bra.

-” TOM NEJ!” Gustav ryckte bort den äldre tvillingen från den yngre och kunde höra hur Bill andades tungt.

-” Kom inte nära oss igen jävla missfoster.” Tom la handen på Gustavs axel och drog honom med sig. Gustav vände sorgset på huvudet bara för att upptäcka att Bill fortfarande andades tungt men hade rest på sig, han suckade lättat.

Det gjorde inte Bill, andningen kändes svår att styra och han kände sig lite yr. Men han var helt övertygad om att det inte berodde på att han nästan blivit strypt.

Han var övertygad om att det berodde på känslan av att förlora ytterligare en bit av sin själ.

 

-” Är du helt jävla dum i huvudet eller? Du kan inte låta honom komma tillbaka!”

Trots Toms protester så fick Bill tillsist komma tillbaka till bandet, Tokio Hotel var bokade för en sista konsert innan dom skulle börja jobba med deras nya album. Den konserten skulle enligt Bills klocka äga rum om 3 minuter och 45 sekunder.... 44, 43, 42, 41, 40. Bill var så nervös att han skakade, tusentals skrek utanför och han kände för att göra det samma när någon sa att det var dags.

Han kunde höra hur ”Ready set go!” startades, han tog ett djup andetag innan han lät sin kropp lyda sig själv ute på scenen. Han dansade i takt med musiken och lät energin flöda genom ådrorna.

När publiken sjöng med så glömde han problemen bortanför scenen, det här var allt, det här var nu. Kroppen tog inte minsta notis om vad hjärnan skrek var fel, den gjorde som den ville och dansade över golvet i all sin prakt.

Georg log när han såg den brutna Bill ersättas med den Bill han kände, den Bill som skulle stå på scen tills han fick bäras bort på bår av ålderdom. En snabb blick bak mot Gustav sa honom att han tänkte desamma. Magen hoppade lite när han vände sin blick mot Tom, han hade väntat sig någon slags förvirring. Men leendet på hans läppar var fastklistrat, men äkta.

 

-” TACK SÅ MYCKET!” Bill stod längst ut på scenen med ögonen slutna, han stod inte längre där som en nittonåring, han stod där som för bara några månader sen. Innan Roe dog, innan Bella nästan hamnade hos Patrik, innan olyckan, innan ordet ”minnesförändringar” uppfanns och innan Tom hatade honom. Han stod längs ut och bara njöt, försiktigt så höjde han micken till sina läppar och sa:

-” Tyvärr så är det här vår sista låt... Ni vet, när vi lämnar den här hallen ikväll så kommer vi alla att gå skilda vägar, på ett eller annat sätt. Jag. vi vill att ni ska veta att vars ni än tar vägen så är vi alltid By Your Side.” Publiken blev som galen när Tom försiktigt började på introt, efter ett tag så hakade också Bill på.

Fansen sjöng med och Bill kunde inte varit lyckligare.

Det var inte längre bara musik, det var inte heller bara sång. Hela arenan var enad i en enda melodisk själ som tillsammans uppnådde den himmelska musik som gav sångaren gåshud.

Låten och stunden tog slut för fort och snart fann sig Bill stående längst fram på scen med sina band vänner. Han var nästan sjuk av lycka- inte bara hade konserten varit perfekt, Tom hade sin hand runt hans midja vilket var första gången Bill känt någon slags närhet på väldigt länge.

-” TACK SÅ MYCKET!” killarna började vanka av scen då Bill frös fast på stället. Publiken kallade dom tillbaka, med ett krav som gjorde Bills ben till gelé.

-” IN DIE NACHT! IN DIE NACHT! IN DIE NACHT!”

Bill vände sig om och såg på Tom, som såg mer än förvirrad ut.

-” Ni har nog inget val Bill, det är bara att gå ut och göra det.” Han nickade stumt och gick fram mot Tom.

-” Va fan Bill? In die nacht?” Tom såg ut som om han tänkte slå till honom men följde ändå med ut på scen igen.

-” Du kommer minnas när du hör, låt mig börja bara.” Bill hade ingen aning om vars han fick självförtroendet ifrån, men han hoppades innerligt att han skulle ha rätt. Problemet var bara: vad skulle han säga? Tur att han var duktig på att improvisera!

-” Som ni ser så är det bara jag och Tom på scen just nu. De flesta vet att vi har varit väldigt tighta genom åren. Och vi tror, att vad som än händer så kommer vi alltid att vandra tillsammans, in die nacht.” Okej, det var ungefär det han sa på Zimmer 483 DVD:n men det fick duga.

Tom gav honom en konstig blick men Bill valde att ignorera den och började:

-“ In mir, wird es langsam kalt.

Wie lang können wir beide hier noch sein.

Bleib hier, die Schatten wollen mich holen.

Doch wenn wir gehen, dann gehen wir nur zu zeit.

Bill vände sig snabbt om och såg på Tom, han minns! Han spelade som om han aldrig gjort annat.

Slutet på låten kom och Bill lät sitt hjärta sköta sången.

-“ Du bist alles was ich bin,

Und alles was durch meine Adern fließt.“

Bills underläpp darrade till i ett försök att hålla tårarna inne, han fick inte ur sig ett sista tack ens. Publikens entusiasm och att Tom minns överväldigade honom, så istället log han bara.

 

-” Säker Tom? Inte ens Bella stannar.” Georg såg fundersamt på Tom som vägrade följa med honom, Gustav och Bella över till Andreas och fira deras konsert med film och välling utprovning.

-” Hur lockande det än låter att prova ut välling till Bella så är jag riktigt trött, jag stannar.” Gustav suckade och såg menande på Georg som fattade vinken och dom gick. När Tom hörde dörren slå igen så reste han sig långsamt, aldrig i sitt liv hade han varit så förvirrad. Kvällen hade varit underbar fram tills sista låten med Bill. Han ville veta vad den betydde! Varför den handlade om dom två! Han rusade uppför trappan och i på sitt rum, lådor flög upp, bokhyllor tömdes på papper men hur han än letade så kunde han inte hitta något som kunde indikera anledningen till ”In Die Nacht.” Han satte sig uppgivet ner på golvet, först när han träffat Bill så fick han bara så dåligt samvete att han mådde illa- helt utan anledning, han fick ont i huvudet och kände alltid att det var något hos Bill som gjorde att han kände sig blottad. Han ville ha honom på så långt avstånd som möjligt. Men nu, efter konserten, efter att Bill mött hans ögon med en sån passion och kärlek att Tom häpnat, så ville han inget hellre än att få prata med honom. Bara få krypa upp vid hans sida och somna fullt medveten om den trygghet som skulle omge honom. Han ville slå sina tankar, men samtidigt så kunde han inte sluta känna sig lättad när han tänkte så.

” Gustav tog ju aldrig hans rum...” tänkte han och med en suck så ställde han sig upp och gick ut i den lilla korridoren som skiljde rummen åt. Mittemot hans egen så fanns det en dörr med bokstäverna ” B- I- L-L” fastklistrat i olika färger ovanför handtaget. Samma bokstäver som formade ”T- O-M” på hans egen dörr.

Efter ett djupt andetag så tryckte han ner handtaget och klev in.

Den friska lukten av äpple och vanilj slog emot honom och han drog in den. Magen snurrade några varv och han satte sig tveksamt ner på sängen.

Han kände hur hans tidigare tunga huvud lättade och han blev trött, Bills kudde verkade dra honom neråt och innan han visste ordet av så hade han somnat.

 

-” Okej vi ses senare.” Georg sa hejdå till killarna och tog med sig lilla Bella, eftersom Andreas bara bodde tvärt över gatan så gick det fort att ta sig hem.

-” Tom?” när han inte fick något svar så antog han att gitarristen gått och lagt sig och en blick ner på sin axel sa honom att det hade Bella också gjort, på hans axel. Försiktigt så bar han henne upp till sitt rum och la ner henne på sängen. Snabbt stoppade han om henne och gick för att göra sig i ordning. Han skulle precis passera mellan tvillingarnas rum då han upptäckte att Bills dörr stod öppen. Nyfiket så öppnade han den lite till och sneglade in.

Tom låg med ansiktet inborrat i Bills kudde, ena handen hängde ner och tog nästan i golvet men han såg fridfull ut. Så istället för att få honom till hans egen säng så la Georg ömt upp handen mot Toms kropp och drog en filt över honom.

Men hans tankar om steg i rätt riktning var felaktiga.

 

-” Så du vill inte att jag firar jul med er; dig, Gordon, Tom, Gustav, Georg och Bella som ska fira jul hos Andreas, utan sitter ensam i mitt och Toms?” Simone såg olyckligt på sin bleka son, hon hade inte föreställt sig att det här skulle bli så svårt.

-” Bill gubben det är inte vad jag vill, men enligt läkarna så är det nog bäst om du håller dig undan från Tom ett tag.” Tom hade sen deras konsert haft en extrem huvudvärk och läkarna trodde att det var för att Bill pressade honom att minnas.

-” Ha så kul då.”

-” Bill gör inte så här, du vet att vi gör det här för ert eget bästa.” Vad som var deras eget bästa var något som Bill starkt ifrågasatte, men han höll tyst.

-” Vad kommer ni att säga till Tom? Han kanske undrar.” Inte för att Bill trodde en sekund på att Tom skulle fråga efter honom, han var mest bara nyfiken.

-” Vi har redan sagt att du åker till dina föräldrar i Berlin, så du måste hålla dig undan så att inte Tom ser dig i fönstren.” Bill sänkte blicken och sa:

-” Ha en riktigt god jul då. Vi syns väl dagen efter.” Utan ett ord till så lämnade han huset och gick till Andreas för att ”packa”. När han kom in så märkte han inte att både Gustav, Andreas och Tom stod i hallen, han var för uppslukad av det svek han kände. Men de andra märkte av honom och Tom mådde lite illa.

-” Vad har han för problem?” Andreas bet sig i läppen och såg på Gustav, de visste precis vad Bill fått höra. Georg var den enda som inte visste eftersom han ansåg att dom hade börjar stöta bort Bill utan anledning.

-” Låt oss säga att han har familjeproblem.” Tom nickade och de återgick till det dom pratade om tidigare.

 

Bill kände hur en tår trillade ner för kinden när han försiktigt vek undan gardinen, genom fönstret så kunde han se rakt in i Andreas vardagsrum. Ljus var tända och alla han höll nära var där, skrattandes och sjungandes. Själv så stod han i han och Toms hall, några ljus var tända i fönstren men i övrigt var huset kolsvart. Huset skulle ju trots allt ge sken av att vara övergivet. Simone hade lämnat lite julmat åt honom och några kort låg under den gran som Georg tvingat dom att skaffa. Han tvingade smärtsamt bort blicken från det andra fönstret och gick in i köket. Han fick vara snabb, folk kunde ju se honom genom fönstret. Han skyndade in i vardagsrummet med tallriken i ena handen och ett foto album i den andra. Utan att spilla något så satte han sig ner på soffan och slog upp första sidan. ”God Jul Bill! Bättre tvilling och vän finns inte!” Albumet hade Tom gjort åt honom sist dom firade jul tillsammans. Första sidan var svart med en bild på dom skrattande tillsammans.

Det gjorde ont... Riktigt jävla ont. Att veta hur hans familj stötte bort honom, att veta hur dom så lätt lät honom sitta ensam på julafton. Den enda som inte hade stött bort honom var Bella, som inte hade så mycket att säga i det här fallet. Georg hade också verkat ta hans sida där ett tag, men ändå lämnade han honom ensam. Inte heller så försvarandes han av någon när Tom förolämpade honom, dom protesterade inte när han fick gå ur bandet och hejade inte heller när han återvände.

Han rykte till när klockan slog nio och han muttrade:

-” God jul Bill...” Han såg ner på maten som blivit kall och paketen som stod orörda under granen.

Jul var alltid något han hade förknippat med värme och ljus, men den här gången så började han frysa i det mörker han satt i. Han ställde sig upp och ruskade på kroppen lite, om han mindes rätt så hade han en filt inne på sitt rum.

En timme senare så kämpade han återigen mot tårarna, albumet var säkert placerat i hans händer och bilder med minnen strömmade förbi honom. Albumet innehöll inte bara bilder från tvillingarnas uppväxt, utan också en hel del av Toms egna varma kommentarer. Albumet var hemligt mellan bara dom båda eftersom Tom aldrig visade den här sidan för andra, sidan som han så kärleksfullt visade för sin tvilling.

-” Vad i helvete gör du här?” Bill ville blunda och låtsas att han inte hörde, hur kunde han ha missat när han kom in i huset?

-” Svara då för fan!” efter ett djupt andetag så vände sig Bill om och mötte sin tvillings ilskna blick.

-” Jag...”

-” Vad? Vad i helvete får dig att bryta dig in i vårat hus?” Bill hann inte hålla det inne utan sa:

-” Det fan är mitt hus lika mycket som ditt! Helvete jag saknar dig Tomi!” Tom stannade upp och Bill slog nästan handen för munnen. Egentligen så ångrade han inte direkt sina ord, det här kanske skulle få Tom att minnas. Han kanske kunde förklara? Om han berättade allt så skulle dom andra berätta sanningen för honom, eller hur?

Mer än så han inte Bill tänka förrän Toms näve kolliderade med hans tinning, han flög chockat åt sidan och in i en vägg. Tom var betydligt starkare än vad han gav sken av att vara.

-” Du är ju helt jävla sjuk! Vad har du för problem egentligen?” Tom skrek medan han drog upp Bill på fötter igen och dunkade honom in i väggen. Han knäade honom i magen så han sa:

-” Jag känner fan inte dig! Ändå beter du dig som om du någonsin betytt något för mig!” Bill skulle nog ha skrikit av smärta om det inte vore för att den psykiska smärtan tog så mycket hårdare. Det här var hans Tom, hans Tom med det varma leendet, hans Tom som höll om honom när han var rädd eller nere, det här var HANS Tom som försökte slå honom medvetslös.

En speciellt hård spark i mellangärdet tvingade honom att hosta, han försökte komma upp på alla fyra, han hade inte insett att han hamnat liggande på golvet.

Tom kunde återigen känna hur bra det kändes att göra illa Bill, det var som om den lilla kontakt han fick stimulerade hans behov. Han kunde inte riktigt förstå varför han på senaste tiden kände behovet att ta på Bill, bara snudda honom. Han behövde det och det gjorde honom arg, för honom var Bill någon som bara skapade förvirring och smärta. Just därför så kände han sig nästan extatisk när han såg Bill på golvet, hostandes blod. Han ville känna det igen.

-” Svara! Varför tror du att jag betyder något för dig?” Innan Bill hostat färdigt så höll Tom honom uppe, de varma ögonen hade bytts ut till svarta och Bill kände tårarna rinna ner för kinderna. Försiktigt viskade han sitt svar, men inte högt nog. Tom dunkade hans huvud mot väggen igen och skrek:

-” Vad sa du?” Bill samlade luft i sina lungor, han brydde sig inte längre om vad läkarna sagt.

-” För att jag är din tvilling Tom...” Han förundrades nästan över att rösten bar honom att säga det, men den här gången hörde Tom. Tom kunde knappt tro det, efter allt han nyss gjort så hittar Bill på det här. Han skrattade.

-” Fan Bill, du är sjukare än vad jag trodde. Gustav är min tvilling, ta och få in det. Du är inget för mig, jag hatar dig. Fattar du det? Jag kunde inte bry mig mindre om du existerade eller inte.” Tom kände hur hans näve återigen rammades in i Bills käke och han kunde känna hur något gav vika. Han log triumferande när han insåg att några tänder slagits in, leendes sopades snabbt bort. När han mötte Bills blick så blev han faktiskt rädd.

Bills ögon var tom på varje känsla som en gång satt sina spår i dom.

-” Släpp mig så går jag.” Bill kunde känna hur kroppen blivit bedövad, han kände hur Tom släppte taget om honom och han fick kämpa för att få benen att hålla. Han gick skakigt ut i hallen för att dra på sig sina skor.

Tom hade släppt honom, men inte för att Bill bett honom, utan för att han började må illa. Bill såg på honom och sänkte sen blicken.

-” Tom?” Han såg inte på honom utan han lät blicken vila mot golvet.

-” Förlåt...” Tom såg förvånat upp på Bill när han lämnade huset, varför hade han bett om ursäkt?

 

Bill hade ingen aning om vart han skulle ta vägen, men han brydde sig inte heller. Han brydde sig inte heller om att han gick ut i t-skirt i slutet på December när gatorna var fulla av snö. Det dröjde inte länge förrän han fick börja luta sig mot saker för att ta sig framåt, benen höll honom inte uppe och kroppen gjorde så ont att han började se stjärnor. Tillsist kunde han se sitt mål. Ett träd i mitten av en lekpark, ett träd som han och Tom hade haft sin ”hemliga” mötesplats uppe i.

-” Ohn...” Bill kände ytterligare en våg av smärta sköljde över honom, och han slungades. Han ville stöna av smärta men blodet i halsen stoppade honom och han tvingades hosta, det skrämde honom knappt när allt som kom upp var mer blod. Istället fäste han blicken mot trädet inte allt för långt bort och började krypa, snön skrapade mot hans bara hud och frös den sakta. När han nådde sitt mål sa la han sig tungt ner. Han kände varken kyla eller smärta, allt han kände var total tomhet.

 

-” HERREGUD TOM!” Simone skrek när hon såg sin äldsta son komma in med blod på tröjan, Tom såg ner och upptäckte att hans vita t-tröja inte var så vit längre.

-” Är du okej, vad har du gjort?” Simone var nästan i tårar. Att hon över reagerade har den enkla förklaringen att hon helt enkelt sett sina pojkar ned blodade för många gånger.

-” Ingen fara mamma, det är inte mitt.” Stämningen i rummet hade ändrats drastiskt och Gustav såg förskräckt från Simone till Andreas, deras blickar vittnade om att de alla tänkte samma sak. Bill?

-” Gubben, vems är det?” Man kunde nästan märka hur hela rummet höll andan och sen andades ut när Tom sa:

-” Grannens katt hade blivit påkörd, jag hjälpte lille Emil med den. Det är därför jag är sen.” Tom förvånades nästan själv över hur lätt den lögnen kom och stannade. Han såg ut genom fönstret, det hade börjat snöa.

 

”Bill Kaulitz misshandlad av sin egen bror, hittad ihjälfrusen på lekpark.”

Bill log åt sina tankar, media skulle få fullt upp kommande tid. Han kände hur känseln i de olika kroppsdelarna försvann, en efter en. Han kände hur önskan att dö blev starkare för var minut som gick. Han ville inte, men han önskade. Smärtan var så intensiv både i kropp och själ att han inte längre brydde sig om vad som hände med honom. Han längtade efter att få somna, bara somna in och inte finnas längre. Det gjorde så ont. Så ont att veta att han hade glömts bort i kylan av hans egen familj, att hans vänner inte tänkt på honom ens på julafton men framför allt att veta att alla de gånger han någonsin kämpat för något, alla de gånger han fått ta smällar och allt det han och Tom gått igenom- var förgäves. Inget som han någonsin trott på kändes sant, som om allt bara var en lögn.

Bill lät den fort fallande snön lägga sig som ett mjukt täcke över honom, känseln var redan borta. Han hade ingen aning om hur länge han hade legat där, eller ens hur länge han skulle få ligga där innan någon hittade honom

Han slöt ögonen en sista gång och pustade ut.

Det skulle ta slut, ingen mer smärta.

 

Värmen i huset var påtaglig, de satt alla vid elden och väntade spänt på sina julklappar. Även om de hade lovat varandra att inte ge något så hade dom en tradition att ge varandra ett kort av något slag. Det kunde stå precis vad som helst, allt från långa kärleksförklaringar till ” God Jul”. Tom såg ner på sina, alla var från någon han kände förutom ett. Kuvertet var svart med ” Tomi” skrivet i silver, han kände igen det smeknamnet och försökte placera det. Av någon anledning så var det helt omöjligt, han försökte scanna hjärnan efter ledtrådar, utan resultat. De andra satt fullt upptagna med sina egna kuvert så han kunde öppna det utan att någon tittade på honom.

”En plats där tårarna var fällda av lycka.” stod det på baksidan av ett kort. Tom höjde på ögonbrynet när han vände på kortet.

Kortet var från en arena, Tokio Hotels märke längst fram på scen och två stolar. Gitarren i stället fångade hans blick, gitarren var ljus med en röd platta nedanför strängarna.

-” Vars är en bilden tagen ifrån?” Andi hade kommit upp bakom honom och han hoppade nästan till.

-” Det är arenan där jag och Bill spelade In die Nacht för första gången.” Rummet hade tystnat och Tom kände hur han blev kall inombords, hur visste han det där? Det var en annan grej som han visste också, något han inte heller kunde förklara. Magen snurrade flera varv och han mådde nästan lite illa.

-” Det där är gitarren jag fick av Bill när jag fyllde tretton, eller hur?” Simone nickade tyst, tårarna på gränsen till att falla över igen.

-” Vem i helvete skulle ge mig det här kortet?” Alla suckade.

 

Han suckade tungt medan han kröp hemåt, han hade misslyckats med ytterligare en sak.

Han kunde inte dö.

När Bill hade lagt sig ner och trott att allt var över så hade han fått fjärilar i magen och sen hade ögonen skjutit upp. Han klarade inte av att ligga där när hela hans kropp sa ifrån, istället så lät han fötterna bestämma och han tog sig hem. Huset såg ut precis som han hade lämnat det, allt på sin plats förutom i vardagsrummet där hans kort och mat fortfarande fanns. På en av väggarna och på golvet under fanns det blod- hans blod, kuddarna och filten var tillstökade men han kunde inte brytt sig mindre.

Istället så kravlade han sig upp för trappan och med kläderna på, in i duschen. Skulle han leva så skulle han göra det med alla sina fingrar och tår kvar.

Sakta så kunde han känna hur kroppen tinade upp och hur det började dunka lite varstans i kroppen, men smärtan var nästan skön.

Han hade säkert stått i duschen över en timme när han äntligen fått tillbaka stora delar av känseln och klev ut.

Han hittade några gamla mjukisbyxor och en tröja innan han gick ner för att torka bort blodet och städa bort allt annat som på något sätt kunde indikera att han vart där.

Efter ytterligare en timme av städning så blängde han på klockan ”04.33”. Hur han riktigt hade överlevt ute så länge och med så lite skador förstod han inte, allt han förstod var att han var riktigt trött. Trappan verkade aldrig ta slut och när han väl var uppe så kunde han svära på att han såg dubbelt, ”B-B-I-I-L-L-L-L” såg rätt roligt ut på hans dörr och med ett fnitter gick han in. Nånting långt bak i huvudet sa honom att han inte skulle vakna lika pigg dagen efter, men han kunde inte brytt sig mindre när han la huvudet på kudden. Kroppen värkte fortfarande och den tidigare adrenalinkicken från att han städade och gick hade helt försvunnit, han hostade och suckade när han kände hur mer blod rann ned för kudden.

Bill slöt sina ögon och hoppades att han aldrig skulle vakna.

 

-” Aw, inte igen!” Georg knuffade Andreas lite retsamt i sidan när Bella skrek för andra gången den kvällen. Även om man inte kunde kalla det kväll längre när klockan var nästan fem på morgonen.

-” Lugn, jag tänkte ändå gå hem!” Georg samlade ihop han och Bellas saker innan han gav alla en kram och gav sig ut i kylan. En bit bort från deras hus så såg han en blodfläck i snön precis på vägen. ” Emils katt.” Tänkte Georg även om han fann det konstigt att det var så mycket, som dessutom verkade ha släpat sig en lång bit efter vägen.

När värmen inomhus omgav honom så stönade han nästan av lycka och höll Bella lite närmare, bara för att sedan känna hur han föll. Hade det inte varit för byrån som stod precis innanför hallen så skulle Georg snubblat och landat platt över Bella, irriterat vände han sig om och såg Bills skor stående bakom honom. ”Konstigt!”

-” Bill?” När han inte hörde något så ryckte han på axlarna och gick in.

-” Nej, Bella... Blä!” Bella skrattade förtjust över vad hon gjort på Georgs axel, som nu var täckt i morotsbitar och dregel. Georg såg äcklat på axeln och sen på Bella. Bella såg precis ut som en hundvalp, ögonen var stora som tefat och munnen vridet i ett skadeglatt leende.

-” Vänta bara, jag ska allt påminna dig om det här, unga fröken.”

-” IIIHHH!” Bella skrek av lycka och Georg höjde på ögonbrynen.

-” De lär inte säga så när du är femton.” Georg log triumferande när Bella blev tyst, han hade nyss vunnit en diskussion över ett barn på snart sju månader. När han tänkte på det lite mer så suckade han och ville slå sig själv. Det var faktiskt lite pinsamt.

-” Okej, bara för att du dreglar ner hela mig så blir det marsch i säng med dig! NU!” Återigen log han triumferande, hon argumenterade inte emot. Och återigen tänkte han på det lite till och slog sig i ansiktet. Innan han hann skämma ut sig mer så rusade han upp för trappan och la henne i hennes säng. Hon hade inte ens snuddat kudden innan hon somnade. Georg log åt henne, redan så ung så kunde man se att hon skulle likna Roe. Vad Georg inte log åt var sörjan på hans axel, han suckade och stegade iväg mot duschen. Försiktigt så drog han av sig tröjan så att det inte skulle hamna mer på honom och slängde den i tvätt korgen. Under den lilla tiden det tar att se på en tvättkorg han Georg se något som tvingade honom att vända sig om helt.

Bills kläder.

Han såg tydligt att dom var blöta och antog att det var därför dom låg där. Han gick fram och tog upp dom, bara för att sen släppa dom i panik.

Det droppade något rött ifrån dom, något som Georg kände igen som blod.

-” Bill!” Georg drog på sig en annan tröja och gick snabbt ut ur toan och in i Bills rum där han tydligt kunde se konturerna av Bill under täcket.

-” Bill?” Med försiktiga steg så närmade han sig och fick hejda sitt skrik när han såg att Bills kudde var blodig, såsom golvet sängen och lakanen.

-” Herregud Bill!” han la handen på sin väns axel och skakade honom lätt.

-” Tom?” Georg suckade lättat och hjälpte honom att vända på sig.

-” Nej det är jag, Geo.” Han kunde nästan se hur Bills ögon i mörkret vek undan hans blick.

-” Gå.”

-” Va, vänta jag ska bara tända.”

-” Nej!” men Georg hade redan tänt.

-” Shit...”

Georg satte sig ner med en duns på golvet, fortfarande med ögonen fastnaglade vid Bills ansikte.

Läppen var sprucken på två ställen, båda kinderna höll lila och blåaktiga färger, blod hade stelnat efter ett sår i pannan och det såg ut som Bill saknade en tand. Till råga på allt så såg han ut att ha varit nära att förfrysa kinderna, det fanns risk för att han skulle få en snyggt litet ärr efter det.

Georg kunde knappt andas, så han lät sina handlingar tala för sig. Lugnt gick han fram och lät Bill lägga sig ner i sängen igen innan han drog upp tröjan, varje centimeter lika smärtsam för honom att se som det var för Bill att känna. Hela framsidan var blå och tatueringen han nyligen skaffat syntes knappt.

-” Vad har du gjort?” Bill såg misstroget på honom, tilliten som en gång varit så stark hade runnit ut i sanden.

-” Inget.”

-” Lägg av Bill, jag är inte dum heller.” Bill ryckte på axlarna och såg upp i taket, då la Georg ihop två och två. Toms blodiga kläder, de blodiga släp spåren och Bills skador.

-” Tom gjorde det här eller hur?” Bill såg snabbt på honom, något han ångrade då han kände hur yr han blev.

-” Tom skulle aldrig skada mig, det vet du.” Georg såg på honom och lät förnuftet komma tillbaka. Även om Tom varit väldigt olik sig den senaste tiden så skulle han aldrig skada Bill så här illa, det var ju tvunget att ta emot inom honom då.

-” Vad hände då, och säger du inte sanningen så drar jag hit din mamma.” Han blev inte förvånad då Bill blängde på honom. Istället tog han det som ett tecken på att han i alla fall var klar i huvudet.

-” Jag gick ut, dumt nog så gick jag i t-tröja och stötte på ett gäng. Kan du gissa resten? Eller vill du höra i detalj om hur det kändes att få tänderna utslagna, att ligga ute i nån timme och hur illa man mår efter att ha hostat blod?” Det här var Georg däremot inte beredd på, Bils tonfall var iskallt och minen han hade var nästan kallare. Sen började han tänka på vad han hade sagt och fick nästan panik.

-” Låg du ute i över en timme med bara t-skirt? Du borde åkt till sjukhus! Bill du kunde ju fan ha dött!” något verkade passera Bills ögon som liknade lättnad, men det försvann på sekunder och han var tillbaka till att blänga.

-” Hoppa in.” Bill spärrade upp ögonen.

-” Va?”

-” Jag sa: hoppa in. Du är fortfarande kall och jag antar att du är lika kall över hela kroppen. Du kommer inte att bli varmare om du ligger så här. Hoppa in.” Bill gav upp och försökte flytta sig längre in i sängen, men det slutade i att smärta spred sig över hans ansikte och han stönade.

-” Gör det så ont?” Bill nickade och Georg började få slut på idéer.

-” Vi får vända dig på sidan helt enkelt.” Bill blängde på honom en sista gång innan Georg med smidighet lyckades dra honom på sidan. Han lyckades också få av Bills t-skirt och byxor, kalsongerna fick han behålla, innan han gjorde samma sak med sig själv och la sig bakom honom. Bills kropp kändes iskall mot hans egen och han började tänka på vad han lärt sig i skolan. Fötterna.

Han satte sig upp försiktigt och fick fram en kall fot, tur nog så var den bara kall och inte förfryst eller avfallen. Han la sig tillrätta bakom Bill igen och lät sin arm krypa runt honom, när Bill skakade till så kände han nästan för att gråta.

-” Du firade inte jul hos David eller hur?” Han kunde känna hur Bill blev spänd, han tog det som ett ”nej” och fortsatte.

-” Du ensam firade jul här, sen gick du ut och blev överfallen. Sant?” Bill skakade våldsamt och Georg höll honom närmare.

-” Förlåt Bill, jag är så ledsen. Dom sa att du skulle fira med David och hans familj. Jag visste inte.” hur än Bill kämpade emot så kunde han ändå känna hur hans hjärta smälte och med stora svårigheter och väldiga smärtor så vände han sig om så han kunde se Georg i ögonen.

-” Tack.” Han kröp in i Georgs famn och där somnade han.

 

-” Är det säkert att du mår bra?” Gustav såg oroat på Tom som satt krökt över toalett stolen.

-” Varför?” Tom mådde illa, riktigt illa. Det kändes som om han höll på att kräkas ut alla inre organ, smärtan var så plötslig att han inte hunnit bygga upp ett försvar mot den. Han antog att det hade med dåligt samvete att göra och så här i efterhand kunde han inte förstå varför han gjorde det. Han kunde inte förstå varför han lät ilskan ta överhanden och slå Bill. Han ångrade sig, grovt, men att må så här illa för samvetets skull var ju nästan löjligt.

-” Tom?” Allt kändes fel, det kändes som om världen skulle gå under och han skulle vara ensam. Helt ensam om han inte gjorde något.

-” Varför Gus, det gör så ont! Så jävla ont!” Tom kände hur kroppen blev svagare och svagare, han började tro att han skulle dö. Världen blev dimmig och han kände snart två armar runt honom.

-” Såja Tom, det ordnar sig.” Gustav hade aldrig sett Tom så förstörd förut, han grät, spydde och hade ångestattacker fram och tillbaka.

-” Nej, inget kommer ordna sig! Inget!” Toms huvud började dunka och han la det i händerna och skrek.

-” Lugn Tom... Snälla lugn...” Tom försökte andas lugnt och tillsist så gav sig huvudvärken så pass att han inte kände behovet att skrika. Han lät sig omfamnas och snyftade i Gustavs tröja.

-” Såja killen, det ordnar sig... behöver du nåt?” Tom snyftade till och såg ner i golvet, innan han själv insåg vad han tänkte säga så hade han sagt det:

-” Jag behöver Bill...”

 

Georg väcktes av en försiktig knackning på dörren, han såg ner på Bill som äntligen lyckats somna och försökte försiktigt ta sig lös utan att väcka honom.

-” Mm?” Till Georgs förvåning så stod Gustav därute, med Tom bara några meter ifrån dom.

-” Vad vill ni?” han försökte att inte låta allt för irriterad, men dom kunde inte gjort mer fel. Att dom väckte honom var en sak, men att dom ljög om Bills jul var en annan.

-” Kan jag få prata med dig en stund?” något i Gustavs blick fick Georg att lyssna istället för att gå tillbaka in till Bill igen.

-” Mitt rum?” Gustav nickade.

-” Tom, vänta precis där.” Georg förvånades över att Tom inte sa ” jag är ingen unge, jag går vart jag vill,” utan bara nickade stumt.

-” Vad?” Gustav stängde lugnt dörren innan han såg på Georg.

-” Det är Tom, och säg inget jag vet att vi ljög för dig om Bill och jag vet att han är här. Jag är väldigt ledsen för det.”

-” Inte lika ledsen som Bill.” muttrade Georg, mest för sig själv men Gustav hörde.

-” Va?”

-” Inget, fortsätt.”Gustav skakade på huvudet men gjorde som han sa.

-” Tom .. Shit jag vet inte vad som hände men han fick någon slags ångestattack- han kräktes, hade huvudvärk och grät Georg! Jag visste inte vad jag skulle göra, och...” Gustav kliade sig i huvudet och såg ner.

-” Och?” Gustav såg upp och för första gången på riktigt länge, mötte han Georgs ögon.

-” När jag frågade om han behövde något så... svarade han Bill.” Georg såg på honom med stora ögon.

-” Han sa inte varför, men du kan nog gissa varför. Varför det hände kan jag inte heller svara på.” Georg kunde nästan känna hur ett leende spred sig över läpparna. ”Så det är inte över...”

-” Jag kan nog svara på det... Bill stötte på ett gäng.” Gustavs käke slog i golvet och han såg först ut som om Georg skojade med honom, bara för att inse att det var sant och se riktigt rädd ut.

-” Helvete Georg! Va fan har du inte sagt något?” Georg svalde.

-” Fanns inte tillfälle. Jag vet inte hur det är med honom nu, men det är inte vackert och han har ont. Han låg sen ute i flera timmar, att han tog sig hem själv är nog närmsta mirakel vi kan komma.”

-” Varför har du inte ringt an ambulans?” Georg blev lite tillbaka tagen av just den frågan, han hade aldrig tänkt på det.

-” Jag vill vänta tills han vaknar så vi kan se hur illa det är.” Gustav suckade men nickade okej.

-” Bra, då får vi bara be Tom att vänta."

Dom hade inte mer än öppnat dörren när dom tvingades inse att Tom inte väntat.

 

-” Bill?” Bill slöt ögonen och hoppade dels att han hade hört fel och dels att han inte drömde.

-” Bill..” Han öppnade ögonen och magen gjorde ett skutt, Tom satt på knä precis framför honom.

-” Hej...” Bill kände sig osäker om han skulle må illa eller skratta av lycka.

-” Har du kommit för att slå ut fler tänder?” Bill hade inte menat att det skulle komma ut högt, men nu när han hade sagt det så ångrade han sig inte. Istället blängde han bara.

Tom kände hur samvetet tog överhanden igen och han började må illa igen, så fort han bytte vinkel så kunde han se Bills blåslagna ansikte. Att veta att han hade gjort det, att HAN hade förstört Bills i normala fall vackra ansikte. Bill såg honom som någon slags vän och även om han inte minns honom så borde han ju ändå inte slå ner honom.

-” Bill... Förlåt... Jag vet inte vad som hände... Förlåt.” Bill visste att vad än Tom gjorde mot honom så skulle han bli förlåten, han kunde aldrig vara arg på honom länge. Men det hindrade inte smärtan från att borra sig in i hans bröst.

-” Varför?” Bill flyttade med viss svårighet längre in i sängen så att Tom fick plats bredvid honom.

-” Jag vet inte...” mumlade Tom medan han la sig till rätta i sängen och kände hur illamåendet rann av honom. Av någon anledning så kändes det här helt rätt, han kände sig hemma.

-” Varför vill du inte va nära mig?” Bill såg hur Tom slöt sina ögon och han hoppades innerligt att han inte skulle ångra sin fråga. Tom däremot bestämde sig för att lätta på tyngden han hade över axlarna. Det var sanningen som gällde.

-” Du gör mig så förvirrad, ibland så vill jag bara vara nära dig och inget annat, det känns som om jag alltid står naken när jag är med dig. Och ofta irriteras jag över att du verkar ha den förmågan att alltid veta vad jag känner. Jag hatar att jag mår så konstigt när jag är med dig och när jag försöker komma på vad det är så mår jag bara illa.” Bill kunde inte låta bli att le när han hörde delar av Toms ord. Klart han kände sig naken, klart han ville vara nära och klart att Bill visste hur han kände- han kände ju oftast likadant själv. Han skulle precis säga något när Tom fortsatte:

-” Sen säger alla att jag kände dig väldigt väl. Att vi var riktigt tighta... Men jag har så svårt att tro att du betydde mycket för mig tidigare, eftersom jag inte ens minns dig. Det gör bara allt det ja sa innan läskigt... Jag vet inte...” Sångarens leende rann av honom och hade Tom slagit honom igen så hade han välkomnat det.

-” Tom, jag tror att det är bäst för oss båda om du bara går.” Bill kunde känna hur tårarna låg på lur och han tänkte inte låta dom komma i närheten av hans bror.

-” Bill, jag är...”

-” Bara gå Tom..”

-” Men jag..”

-” GÅ!” Tom blev arg och reste sig sakta upp.

-” Bill varför kan du inte acceptera min ursäkt? Det är mitt hus!” Bill blängde ilsket på honom genom tårarna, han brydde sig inte längre om vad han sa.

-” Som jag sa så är det även mitt hus!” Tom kände hur han gick in i ett slags skal, hans tidigare behövande sida ersattes med en ilsken. Han böjde sig över Bill igen och tryckte underarmen mot Bills redan blåa strupe.

-” Du är patetisk!” Tom förvånades över att Bill inte ens såg rädd ut, han såg bara ut som om han väntade på att Tom skulle trycka hårdare. Det hade Tom säkert gjort om inte Bills sagt:

-” Och du är min bror.” Tom kastade sig ilsket bort från honom och slog ner något från skrivbordet. I vad som kändes som timmar såg de bara på varandra medan Tom ilsket andades andfått.

-” Vad i helvete håller ni på med!” Tom såg panikslaget på Gustav som in precis då och försökte hitta hans blick. Osäkerheten han kände höll på att leda till mer än bara panik.

-” Gustav! Han säger att han är min bror. Få honom att fatta!” På bara sekunder så hade Toms ilska och panik övergått till en slags hjälplöshet som han inte kunde förklara varför han kände.

Gustav såg kluvet mellan bröderna och sa tyst ”förlåt..” innan han högt sa:

-” Bill, jag är Toms bror. Sluta försöka få honom att tro något annat.” Det slet i hjärtat när Gustav såg hur han släckte det lilla ljuset i Bills ögon. Gustav tecknade åt Tom att följa med ut och tillsammans lämnade de Bill i all sin smärta.

-” Fan...” Tom kände sig alldeles tom när han kom ut ur huset, han kunde inte förstå varför tårarna ville rinna ned för kinderna.

 

-” Gustav vi måste göra något.” Gustav såg menande på Georg.

-” Bill?” en nickning.

-” Vadå då?” Georg såg ut som om han ville slå något. Han hade hämtat Gustav från bröllopsplanering hos Andreas två veckor efter incidenten vid jul.

-” Jag skulle väcka honom och se om han ville hjälpa mig med Bella. Men han sov...” Georg avbröt sig tvärt och såg oroligt på Gustav, som såg rätt lugn ut. Bill hade ju sovit och bara lämnat rummet för att äta eller gå på toa väldigt länge, visst var det väl hemskt men inget som var ett akut orosmoment.

-” Geo, han sover nästan hela tiden.” Georg såg ner i backen som om han vore osäker på om han skulle få den hjälp han behövde, men tillsist såg han upp och såg, nästan trotsigt, in i Gustavs ögon.

-” Precis, han sover mycket. Men jag tror inte han har karvat in streck över handleden i sömnen.”

 

-” Bill, jag vet att jag kanske inte har varit någon vidare vän på senaste tiden... Men jag vill be dig om en sak.” Bill tittade upp och fann Andreas ansikte tvärs över bordet. Anderas gav sin fästmö Gabrielle en blick och hon nickade innan hon kysste honom på kinden och lämnade köket.

-” Jag vet att du har haft det väldigt tufft och att jag inte varit där för dig.” Bill fick kämpa emot lusten att himla med ögonen ” Jasså verkligen?” han var fortfarande små blå på olika ställen av kroppen och han visste att anledningen till att de engagerat honom i bröllopet var för att de trodde att han skulle ta självmord.

-” Och jag är ledsen över att det blev så här... Men jag ska gifta mig om bara fyra veckor, och Gabi vill köra på den amerikanska traditionen med bestman och överlämning. Som du vet har jag inga bröder så därför vill jag be dig...” Anderas såg så nervös ut att det var löjligt, men för Bill var det inte löjligt. Det var sorgligt, tidigare så var Anderas aldrig nervös när han pratade med honom. Inte ens då han sa något viktigt eller något som kunde förolämpa honom, vad det än var så hade han alltid bara sagt det rakt ut. Nervositeten var för Bill bara ett bevis på hur mycket de glidit isär sen Toms tumör.

-” Anderas, säg det bara för fan!” Andreas tycktes inse vad han höll på med och samlade sig.

-” Sorry, shit... Du vet vad jag vill fråga!” Bill höjde på ögonbrynet.

-” Och om du frågar och verkligen vill det så du vet att jag kommer svara ja, jag vill bara höra dig säga det, Gör det inte om du inte menar det..” Andreas såg lite konfunderad ut och Bill hade lust att kräkas av känslan.

-” Vill du va min bestman?”

-” Ja.”

 

-” BILL! Skärp till dig!” Som vanligt hade Bill sovit mindre än tre timmar den natten, inte ätit något och den kombinationen gjorde också att han sjöng dåligt. David var också med på planen att hålla honom ockuperad, men om han visste om det eller inte var han inte riktigt säker på.

-” Förlåt, igen?” David kände hur han kom ett steg närmare rosenrasande, Bills koncentration var i botten och han sög. David började nästan förstå vad Tom snackat om tidigare. En snabb blick på klockan sa honom att Bill jobbat över sin lunch igen, han fick helt enkelt äta senare. Han suckade och bestämde sig för att nu fick det vara nog! Han drog upp volymen nästan till max, (observera att det var endast för att väcka den unge sångaren till liv)och startade låten. Bill flög till och kastade bort lurarna.

-” VAD I HELVETE?!” Han blängde mot den tonade rutan där han visste att David satt.

-” Förlåt Bill, men om du inte vaknar och koncentrerar dig så går du hem!” Bill suckade och försökte koncentrera sig, men det var svårt! Det här var sjunde dagen dom höll på i sträck, dom jobbade från sju på morgonen till elva tolv på kvällen med bara en timmes paus i mitten. Det var helt sjukt och Bill var helt övertygad om att det var emot arbetarlagens alla regler. I och för sig så spelade han ju inte in hela tiden, men när han inte gjorde det så övade han in nya rytmer, försökte hitta bättre vägar i låtarna, annars så satt han med när dom andra spelade in och kommenterade vad han tyckte, eller översatte låtarna till engelska. De andra var inte ens i närheten av så pressad som han var. De hade tid att sova, äta och ta det lugnt. Så fort Bill kom hem så kunde han inte släppa det han höll på med och det ringde i öronen, han lyckades ofta missa sin lunchtimme och fick då vänta tills någon av ljudteknikerna ville ta paus- vilket aldrig hände och att ta det lugnt var inte längre att tala om. David pressade dom så hårt med tio låtar som skulle vara klara att redovisas för bolaget alldeles snart. Dom lyckades faktiskt rätt bra med att hålla hans tankar borta från självmord.

-” Okej Bill, vers tre. Glöm inte att öppna och mena det du sjunger!” Bill blundade och föreställde sig Davids huvud och en pilbåge, han log lite innan han lät orden rulla över hans tunga. Men stunden var kort.

-” För helvete BILL!” han suckade. Bill trodde att ingen såg hur han mådde, men den här gången hade ha fel.

 

-” Värst vad han tog tid på sig.” Tom slängde återigen en blick på klockan, tio i sex. Han och Bill skulle på ett möte med bolaget. Båda två skulle fräschas till, Tom hade fått sina dreads klippta och han hade nya, en storlek mindre, kläder. Ärligt så hade han inget emot det, det kändes rätt skönt. Men något som inte kändes skönt var knutarna och smärtan han hade i nacken på grund av de tunga dreadsen.

-” När skulle ni vara där?” Georg log lyckligt när Bella försökte få fram sina första ord.

-” Halv sju.”

-” Förlåt att jag är sen!” Blickarna riktades mot dörren och en väldigt andfådd Bill.

-” Shit...” Bill såg ut som om han sprungit flera mil, hans humör hade stigit totalt efter att han fått fixa till sig. Han började känna sig som sig själv igen.

-” Jag vet, sminket rinner eller hur?” Men sällskapet var tyst, förutom Tom som sa:

-” Jag menade ditt hår, dreadsen, dom ser bra ut!” Bill log och drog handen genom sina svarta och vita dreads.

-” Tack.”

-” Kul, du skaffar dreads och jag funderar på att skaffa cornrows.”

-” Jasså?” Bill fastnade i Toms blick, han visste att han inte borde hålla kvar den men han kunde inte motstå. Som vanligt så dröjde det inte länge förrän Toms blick hårdnade och han vek undan.

-” Bill? Ska vi dra?”

-” Ill!” Rummet blev helt tyst och ett litet skratt hördes från Georgs knä. Bella sprattlade och skrek förtjust.

-” Ill!” Bill gick fram till henne och satte sig på knä, mungiporna från öra till öra.

-” Vad sa du?” Bella klappade händerna och hoppade upp och ner i Georgs knä, vilket ledde till ett smärtsamt stön från basisten när hon landade på hans ”värdefulla stenar”.

-” BILL!” Bill log och mötte Georgs blick, Georg såg ut som om han var med i sjunde himlen.

-” Gratulerar lillungen, du kan säga mitt namn.” Bill petade henne lät i magen och hon skrek av lycka, vilket ledde till att allas hände flög upp och täckte öronen.

-” Bill, vi måste gå.” Tom kunde höra bilen stanna utanför och Bill nickade.

-” Grattis Georg, du har lärt henne svära!” Bill fejkade och la handen för munnen innan han puttade Tom framåt mot dörren.

-” Georg jag tror en svag fluga försöker krascha in i mig. Kan du se den?” Bill glömde allt om minnesförändringar och la armarna om Tom bakifrån, han lät ena handen söka sig upp efter Toms sida till ett ställe där han visste att han var extremt kittlig.

-” Nej! BILL NEJ!” Tom vred sig av skratt och blundade, han kunde känna hur allt bara släppte och han började brottas tillbaka.

-” Haha! Ånej, så lätt kommer du inte undan!” Bill hoppade upp på Toms rygg och fortsatte sin tortyr.

-” Snälla BILL SLUTA!” Tom kände hur han föll framåt och helt plötsligt låg han på golvet med Bill sittande triumferande på hans mage.

-” Vem är flugan egentligen?” Georg studerade dom båda med ett leende, han visste att Gustav satt bredvid honom med exakt samma min. Det kändes precis som förr, förutom det lilla faktum att det brukade vara betydligt våldsamare. Saker brukade flyga och tvillingarna var obarmhärtiga mot varandra, på ett kärleksfullt sätt såklart.

Tom skrattade och försökte sprattla sig fri när han mötte Bills ögon och kände hur världen försvann runt honom.

-” Tomi? Var är du?” En barnsröst ekade genom huset, källan till den syntes inte till.

-” Här Billi! Här!” En blond liten pojke sprang fram från sitt gömställe bakom soffan, han sprang fram till en annan blond pojke som var snäppet längre. Båda log mot varandra och den andra drog med fingret efter näsan på pojken som gömt sig.

-” Nej, det är meningen att jag ska leta efter dig! Du ska vara gömd hela tiden, dumsnut!” den lite kortare pojken såg skuldmedveten ut och såg ner i marken.

-” Förlåt...” Men den längre pojken bara skrattade och tog den andra i sin famn.

-” Det gör inget! Det är ju första gången vi leker den här leken!” Den kortare sken upp och la sina armar om den andre.

-” Vi får öva!”

-” Självklar.”

-”B2!”

-” T1!”

-” TOM!”

-” B2...” Bill satte nästan tuggummit i halsen när Tom satte sig upp.

-” Va?” Tom såg sig förvånat omkring, han låg fortfarande på golvet men klockan var mer än vad han hade trott.

-” Vi måste dra.” Fräste han åt Bill och puttade honom innan han reste sig upp och gick ut till bilen.

-” B2?” Georg såg frågande på Bill som såg ner i golvet innan han gick.

 

Under hela bilresan till bolaget så satt Tom i djupa tankar, han var mer än förvirrad! Han var rätt säker att det var han själv som han ”sett” i ”drömmen/minnet” och självklart ”T1” men den andra personen som han antog var Gustav hade fel initialer. ” B2” stämde inte överens med hans teori varför han hette ”T1”. En hostning från Bill gjorde så att han riktade blicken mot honom istället från det som hände utanför fönstret. Bill såg trött ut, även med allt smink så kunde man se påsarna under ögonen. Han antog att Bill skulle försvinna på toan sen och fixa till det.

Tom suckade och försökte sova den lilla bit som var kvar av vägen.

 

-” Var i helvete Bill, har ni varit?” David såg ut som om han skulle mörda Bill på fläcken och tvillingarna ryckte till.

-” Jag, eh..”

-” In med er, vi har fan inte mer tid att förlora!” Tom såg förvånat på managern, dom var inte mer än tjugo minuter sena. Utan att han tänkte på det så blängde han på Bill och de gick in. Att Tom blängde på honom var något Bill inte missade.

Mötet blev kort och ”höjdarna” var väldigt irriterade med deras sena ankomst, även om Tom förklarade att han inte mått bra innan dom åkte. Det var en lögn, faktum var att han aldrig mått bättre.

-” Tom?” Bill hade gått ut till bilen för att åka hem och Tom höll precis på att dricka upp det sista kaffet ur sin mugg när David kom fram.

-” Tom, kan du hälsa Bill att han har dom där tre mötena med FAA- ledarna imorgon och att vi vill att han kommer två timmar tidigare till studion på grund av det.” Tom tänkte på det, det skulle innebära att Bill skulle jobba i studion från halv sex på morgonen i stället för vid halv åtta.

-” Det kan du nog hälsa honom själv.” Tom blev irriterad, deras deadline var långt borta och allt gick riktigt bra, men ändå pressade David på som om det gällde livet.

-” Tom, lyssna!” Irriterad som han var så mötte gitarristen Davids blick och sa:

-” Nej, du borde lyssna! Eller öppna ögonen för en gångs skull! Bill är ju helt jävla slutkörd!” David höjde på ögonbrynen.

-” Varken du, Gustav eller Georg verkar särskilt trötta.”

-” Du vet lika väl som jag att Bill jobbar dubbelt så mycket mer än oss. Enligt ditt schema så ska han hinna hem, sova, äta, duscha och gå igenom saker för nästa dag på sju timmar. Sen ska han hinna göra allt fan- arbete också. Du vet också att han knappt äter under dagarna eftersom du driver på så hårt att han missar den timme teknikerna byter skift. Ta en titt på honom och säg vad du tycker.” Tom insåg knappt själv vad han hade sagt och när han gjorde det så chockades han. Vars hade det där kommit ifrån? Den oerhört starka instinkten att ta Bill i försvar.

-” Jag trodde inte du brydde dig om Bill, Tom.” frågade David lite nyfiket.

-” Jag bryr mig inte om Bill, jag bryr mig om att vår sångare inte tar livet av sig. Fansen skulle inte gilla det.” Tom lämnade David ensam och gick ut till bilen, nöjd med vad han sagt men förvirrad över de känslor han kände. Det gjorde honom ännu mer irriterad.

-” Vad?” Fräste han åt Bill som bara snabbt gav honom en blick när han klättrade in i bilen.

 

31 januari 2009.

Bill stod längst fram i kyrkan med Andreas, han log åt nervositeten i Andreas kroppsspråk. Han skakade lätt lite då och då, kämpade mot lusten att bita på naglarna och han såg nästan svettig ut.

-” Lugna dig, hon kommer inte vilja gifta sig med någon som svettas som en gris.” Andreas mungipor flög uppåt och han puttade Bill lekfullt, samtidigt som brudmarschen startade och folket ställde sig upp. Gabrielle gick arm i arm med sin pappa in och hon var verkligen vacker som brud. Hon såg i vanliga fall rätt alldaglig ut- lång, brunt långt hår, lite rund, blå ögon och lite fräknar. Men idag när hon kom in med sin vita klänning såg hon ut som om hon var drottning över jorden. Håret var lockigt och samlat i en lös knut, klänningen var axelbandslös och med små rosor runt kanten och hela hon gav intrycket ”vacker”. Bill log bredare när han hörde Andreas dra efter andan.

 

Efter ceremonin så hade brudparet bråttom att åka till flygplatsen och iväg på deras smekmånad, så själva efterfesten missade dom. Tom gick som vanligt runt och stötte på tjejer hit och dit, men han kunde inte hitta någon han ville prata med. Han var rätt trött eftersom klockan hade slagit över tre och några gäster hade redan åkt hem för natten. Eller morgonen. Men många, lite yngre var fortfarande kvar och festade. Georg var den enda i bandet som åkt hem för att kolla till Bella, han hade verkligen blivit en typisk förälder. Tom log och insåg sen att han log åt ingenting och kände sig lite dum. I ett hörn så kunde han se Bill, fortfarande iklädd sin kostym, prata med en man som Tom vagt kände igen. Bill såg irriterad ut och mannen såg ut som om han flirtade. Tom höjde på ögonbrynet men bestämde sig för att leta reda på Gustav.

-” Hej, vill du åka med på min fiskeli fisk karusell?” Tom höjde ögonbrynet när en väldigt berusad flicka helt plötsligt var över honom.

-” Nej tack, jag gillar inte fisk.” Han log åt sin egen kommentar och fortsatte leta.

Efter en timme av letande så kollade Tom sin telefon och såg att Gustav också hade åkt hem och om han ville hem så fick han ta Bill med sig. Tom visste att Bill druckit lika lite som han, alltså ingenting och han skulle inte ha några problem med att ta sig hem. Så Tom beslutade sig för att göra som Gustav- åka och skicka ett SMS.

Han passerade precis toaletterna på väg mot utgången när han hörde två röster, en kille med lite grövre röst och sen Bills. Först tänkte han inte på det, men när han lyssnade lite mer på Bills stämma så släppte något inom honom. Han kände hur ilskan bubblade upp inom honom och innan han visste ordet av så hade han fått upp dörren till toan och stegade in. Mannen som Bill tidigare pratat med stod bakom honom, med händerna slickade på ställen som Tom inte ville se. Bills min och uttryck gjorde honom ännu mer ilsken och innan han visste ordet av så hade Toms näve kolliderat med en käke. Han kunde höra hur Bill skrek och i ögonvrån kunde han också se de tårar som trillade ned för hans kinder. Av någon anledning så kändes det som om Tom längtat efter att få göra det här, att få släppa ut ilska på den person han hatade mest i hela världen. Bill hade tystnat och låg på golvet, men Tom bara fortsatte med knuffar och småslag. Bill slutade röra på sig, ögonen slöts och andningen blev hackig, men Tom brydde sig inte. Ilskan hade tagit över honom helt och lättnaden över att få ut den helt var mer än stimulerande. Sakta men säkert så slutade han slå, Bill var helt orörlig. Tom såg på mannen som varit med Bill.

-” Kommer du nära mig och min bror en gång till så lovar jag att jag dödar dig!” Fräste han och vände sig om. Bill höll sin hand mot kroppen och blundade, Tom visste inte riktigt vad han skulle göra, allt kändes nästan lite väl overkligt för att vara sant. Han lyssnade då bara på vad som kändes rätt. Försiktigt lät han sina armar krypa runt Bill och drog honom mot sig. Det väckte Bill ur hans chocktillstånd.

-” Nej! Snälla sluta!” Bill hade ögonen hårt slutna och han försökte slå bort honom.

-” Såja Bill, jag är här...Du behöver komma hem..” När Bill hörde vem som höll honom så släppte han ner en hand och begravde ansiktet i Toms bröst. Tillsist nickade han och lät Tom hjälpa honom och föra honom till bilen.

Eftersom Tom körde så kunde han inte hålla Bill så tätt intill sig som han önskade, men han höll hans hand så ofta han kunde. Tårarna verkade inte vilja sluta, men Tom var ändå lättat att dom kom, hade Bill stannat i chock så skulle han inte ha någon aning om vad han skulle göra. Personen som han slagit kände han också igen, han visste vad han hette och han visste hur han kände till honom men han hade ingen aning om varför han hatade honom så mycket.

-” Såja Bill, kom...” När Tom parkerat framför deras hus så öppnade han försiktigt Bills dörr och hjälpte honom ut. Bill skakade fortfarande och tårarna rann häftigare när han kom in i Toms famn.

-” Bill, det är okej... Du är säker nu, han kan inte göra mer.” Tom ledde honom mot dörren och kunde genom fönstret se att resten av bandet satt vid TV:n, något han önskade att dom inte gjort. Innan han gick in så tryckte han Bill närmare och viskade tröstande i hans öra, öppnade dörren och de gick in.

Tom kunde bara anta vad som gick genom killarnas huvud när HAN, han som tidigare bara visat avsky mot Bill, kom hem från ett bröllopet med Bill tryckt mot sig. Bill grät och skakade fortfarande och innan G:na hunnit ställa sig upp så viftade Tom med handen. Just nu behövde Bill sömn. Han hjälpte Bill uppför trapporna och in i sitt gamla rum, han kände sig konstig när han kom in och kände att Bills lukt fortfarande var kvar. Bill lyckades lägga sig i sängen utan större problem men i månskenet så kunde Tom se hur blåmärken började formas på kindbenet och läppen. Magen sjönk och han la sig bakom Bill i sängen. I stället för att bara ligga där så följde han instinkten om att lägga armen om honom. Bill vände sig om och begravde sig i Toms kläder och bröst.

-” Sch... Jag är här... Jag låter honom inte komma nära dig igen..” Bill såg upp på honom och Tom kunde sakta se hur ögonen fylldes med lättnad.

-” Det är o-okej... Jag vill sova...” Tom nickade och tryckte Bills hand en sista gång innan han sa:

-” Jag finns där nere... Är det okej om jag berättar för Georg och Gustav?” Bill nickade.

-” Förlåt att jag inte kom tidigare.. Och förlåt för allt... B2...”

 

-” Tom, vad ha..” Tom skakade på huvudet, han hade klurat ut rätt mycket på bara några timmar och han behövde konfirmation.

-” Sätt er, det här är nog svårt ändå...” De satte sig alla runt bordet. Tom skulle precis dra efter andan och börja när han såg ett kort hänga lite i skymundan. Han kunde se precis vilka de föreställde och log.

-” Vad?” Varken Georg eller Gustav kunde se varför Tom log, de antog bara att han visste mer än vad dom gjorde.

-” Tom, varför är Bill så..”

-” Ledsen?” Avslutade Georg Gustavs mening. Tom suckade, hur säger man något sånt här? Rakt ut eller ska man gå som katten runt tallriken, eller runt het gröt eller vad det nu heter? Han beslutade sig för det första alternativet.

-” Förlåt att jag säger det såhär: Jag tror, eller jag är rätt säker på att Bill blev.. eh...” Han kunde inte hitta rätt ord, att bara gå rakt på sak kändes fel, men sen att försöka låta dom lista ut det själva kändes inte heller bättre.

-” Hade sex, mot hans vilja...” Han hörde själv hur han sa det, men han var osäker på om han själv kunde inse det. Det lät lite som en dröm, eller en mardröm rättare sagt.

-” Va?” Innan Tom visste ordet av så rullade hela berättelsen ut genom munnen på honom. Hur han gått förbi toaletterna och hört hur den ena stönade och Bill skrek, hur han kommit in och sett Bill stå mot väggen- båda med byxorna nere och mannens händer över honom, hur han slagit bort mannen och sedan fått hem Bill. Han berättade att han misstänkte att Bill kanske hade ont i handen eftersom han höll den så tätt mot kroppen. Vad han inte berättade var sina funderingar, dem ville han hellre ha svar på.

-” Tom, vet du vem det var?” Sa Georg efter en lång tystnad, ingen av dom satt utan att vara nära till antingen ett utbrott eller tårar.

-” Jo..” Båda G:na sken upp och såg på honom.

-” Jag vet inte riktigt vad han har gjort, men jag gillar honom inte. Han jobbar på universal och heter Jonathan Grey.”

 

-” Du skojar!” Var det första som kom från Gustavs mun, det var även det första som sagts på väldigt lång tid.

-” Nej, vad är det med honom egentligen?” Georg och Gustav såg skeptiskt på varandra.

-” Minns du verkligen inte?” Tom skakade på huvudet nej.

-” Sjukhuset då, minns du varför vi åkte till Australien?”

 

-” Tom, du var med i en bilolycka. Du har legat på sjukhus sen två veckor tillbaka.”

Jag fick nästan lust att skratta, om jag hade varit med om en olycka och låg på sjukhus så skulle jag ha Bill vid min sida. Och jag kunde inte se honom någonstans. Om inte..

-” Bill?”

Jag hörde hur mamma snyftade till där hon satt och jag vände genast blicken mot Gordon, som för första gången inte såg på mig.

-” Jag är så ledsen Tom..”

 

-” Hrm.. Hrm?”

Jag såg upp och såg Jonathan stå i dörröppningen, jag gillade honom inte och helst ville jag att han skulle gå.

-” Eh.. Tom.. Innan Bill dog.. I ambulansen.. Han kunde inte prata, så han skrev ner en grej.”

Jag såg hur han tvekade först men kom ändå fram till mig med ett ihop knycklat papper i handen.

-” Det.. Det är till dig.. Jag slutar på Universal nu, det kommer att komma en ersättare till innan David är tillbaka, ok?”

Jag nickade och han såg lättad ut.

-” Så jag antar att this is it?”

Jag nickade.”

Tom kunde känna hur huvudvärken kom samtidigt som minnena och blev mer förvirrad.

-” Bill.. Dog?” Gustav nickade medan Georg skakade på huvudet. Georg såg på Gustav och slog honom i bakhuvudet.

-” Jonathan Gray lurade oss att tro att Bill dog, samtidigt som han lurade Bill att tro att du dog. Bill skickades till Australien och träffade Roe och du stannade här. Vi åkte dit, jag träffade Roe och vi hittade Bill.” Tom nickade och allt blev tyst, var och en i sitt eget funderande. Allt var riktigt tyst tills Georg tillsist bröt den.

-” Så, hur är det med Bill?” Tom skakade på huvudet och såg ner i bordet.

-” All stress plus det här... Jag vet inte... Jag tror vi får vänta och se.” Gustav nickade men Georg spände blicken i gitarristen.

-” Tom, det är en grej jag vill veta. Och jag tror redan jag har en aning om vad som hände men jag vill veta sanningen.” Tom såg upp, han var nästan 100 på vad som skulle komma. Han hade rätt.

-” I julas när du gick hem, stötte du på Bill här ensam då?”

-” Ja.” Gustav som inte riktigt förstod vad de pratade om såg upp och fann att varken Georg eller Tom blängde på varandra. De pratade helt lugnt.

-” Gick du bara här ifrån när du träffade honom.”

-” Nej.” Tom svalde, men Georg såg inte ut som om han skulle slå honom om han talade sanning.

-” Var Bill ute och stötte på ett gäng den kvällen?”

-” Nej.” Gustav kunde börja ana vart Georg ville komma.

-” Var det du som slog honom?”

-” Ja.”

-” VA?!”Gustav drog efter andan, han var inte helt säker på om han skulle bli helförbannad och slå till Tom eller om han skulle.. bara sitta där? Hur som helst verkade Georg ha full kontroll, så han lät honom ta samtalet vidare.

-” Irriterade eller gjorde han dig arg på något sätt?”

-” Ja.”

-” Hur då?” Tom försökte komma på varför han blivit så arg, men det var egentligen en sak han kunde komma på.

-” Eftersom han sa att det här var vårat hus. Hans och mitt.” Det blev betydligt mer spänt i luften, två fjärdedelar av bandet visste vad som behövde sägas. Men hur säger man det?

-” Varför tror du han sa det?” Sa Gustav istället.

-” Han sa att han var min bror.” Blickar utbyttes och en stilla överenskommelse gjordes.

-” Jag är inte din bror Tom, Bill är det.” Utbrottet som väntades kom aldrig.

-” Jag vet..”

 

-” Va? När kom du på det?” Tom log sorgset.

-” För sent. Ni vet att hela den här tiden så har jag haft väldigt svårt att vara nära Bill på grund av allt jag kände.” Utan att vänta på svar fortsatte han:

-” På senaste tiden så har de känslorna blivit allt starkare och jag insåg att det jag kände var ett behov av att ha honom nära. Först trodde jag att jag var bög eller nåt, men det gick över rätt fort när jag kände att känslorna inte stämde. Sedan så märkte jag saker utan att jag tänkte på det och under några tillfällen så tog jag honom i försvar bara av ren instinkt.” Små spår av leenden kunde ses på G:nas läppar.

-” Sen så var det minnet om ”T1” och ”B2” som jag inte riktigt kunde komma på. Det som slutligen fick mig att inse var ikväll. När jag såg Jonathan och Bill så blev alla känslor så starka, hade jag inte kunnat se Bill i ögonvrån hade jag säkert dödat honom för vad han gjorde. Tillsist så tror jag att jag skrek något om 'kommer du nära min och min bror igen', det kom per automatik. Då insåg jag...”

Gustav gapade och Georg log fånigt, av någon anledning så såg dom riktigt roliga ut där dom satt med sina miner. Tom reste sig upp och tog fram det lilla kortet i skymundan och la det på bordet.

Han pekade på sig själv och sa: ” T1” och sen på Bill och sa: ”B2”. Först när Tom såg sina vänners förvirrade uttryck så förklarade han:

-” Jag har alltid varit kortare än Bill, men jag ville bevisa att jag ändå var äldst. Så jag fick ha en etta på min tröja i skolan eftersom ingen kunde skilja på oss. Men när ingen heller kom ihåg vem som hette vad så la dom dit T och B på våra tröjor. Mormor älskade att sy till våra kläder.” G:na nickade och det blev tyst igen, allt som hördes var Toms andning som blev allt hackigare och hackigare. Gustav såg upp på honom.

-” Tom?” Tom såg ut som om han ville säga något men hittade inte riktigt orden, tårar hade formats i hans ögon.

-” Jag förstår inte! Jag borde minnas honom, men allt jag har är känslor! Hade jag vetat tidigare hade jag kunnat förhindra det här! Hade jag inte glömt honom så skulle jag aldrig slagit honom och jag hade säkert kunnat undvika det som hände ikväll! Det är mitt fel att han mår så jävla dåligt!” Tom fortsatte att rabbla på om sin skuld och vännerna lyssnade bara, de visste bättre än att försöka avbryta honom och försöka övertala honom att det inte alls var sant. Det visste inte att ett annat par ögon över vakade allt som hände, ett ögonpar som skiftade mellan rädsla, tomhet och tårar.

 

Tom såg slött på TV:n, Georg och Gustav hade gått och lagt sig för länge sen och det var bara han uppe. Han hade pratat jätte mycket med G:na den kvällen och dom hade berättat så mycket, med all den informationen i hjärnan så hade sömnen passerat med flera mils avstånd.

-” Tom?” Han blundade och föreställde sig att rösten han hörde inte varit så svag och bruten som den var, han mådde nästan illa när han hörde all smärta som låg bakom.

-” Hej...” Hans ögon tårades när han fann sin brors, inget annat än smärta stod skrivet i dom.

-” Hej.” Tom klev snabbt upp och drog in Bill i sin famn.

-” Det kommer bli okej... Jag är här nu.” Han var inte riktigt säker på om trösten var riktad till Bill eller han själv, men den verkade ha en funktion på båda.

-” Har du sovit något?” Tom kände hur Bill skakade på huvudet mot hans nacke.

-” J- jag kunde i-inte...” Tom nickade förstående, han drog sig tillbaka bara en lite bit för att kunna granska Bills ansikte. Han hade några få blåmärken på kinden och sen ett större sår vid tinningen.

-” Hur är det med handen?” Bill hade fortfarande handen tryckt hårt mot sig och han kved lite när Tom tog den varsamt i sina egna händer.

-” Bara en stukning eller något skulle jag tro, hade något varit brutet så skulle du haft ondare.” Bill nickade och lät Tom ta med honom till köket där dom hade bandage.

-” Jag ska försöka linda om den, säg till om de gör ont. Den ser svullen ut.” Tom kom på sig själv att tänka att Bill aldrig förr sett så ung ut i hans ögon. Minnen och bilder strömmade återigen genom hans huvud och han insåg att under alla dessa år så hade han alltid gömt sig bakom Bill. Bill hade alltid varit den som tog de jobbiga besluten och den mer mogna i bandet, han hade växt upp så fort medan de andra stannat kvar i sin ålder. Han hade alltid förlitat sig på Bill när det kom till jobbiga saker och han insåg att även om han var äldre fysiskt, så var Bill betydligt äldre mentalt. Ändå så kunde han nu se hur ung och oskyldig hans bror var. Månen lös över hans ansikte och han kändes som ett skrämt barn. Tom log försäkrande mot honom innan han började linda om handen med ömhet, Bill verkade inte kunna se på honom.

-” Bill?” Han kände hur Bill började skaka mot honom och förstod att han grät, han visste inte vad han skulle säga så istället lät han sina handlingar tala för honom. Han drog Bill så nära att han kunde känna Bills hjärta bulta hårt mot hans bröst Om det inte vore för att han visste att det var omöjligt så kunde han ha svurit på att hans och Bills hjärta slog i samma takt.

-” Tom, jag ville inte. Jag ville verkligen inte...” Tom såg upp och såg både Georg och Gustav stående i dörröppningen, båda med lika bleka miner. Tom hade tänkt berätta för Bill att dom fanns där, men när han såg att Bill redan sett dom så tryckte han sig bara närmare.

-” Jag vet.. Jag vet...” Orden som följde fick de tre vännernas blod att frysa till is.

-” D-det kändes som om jag d-delades... Som han slet sönder mig.. Jag ville verkligen inte men han hade en p-pistol... Jag trodde att det var slut.. J-ag ville att det skulle vara slut... Förlåt.” Bill såg ner, han mådde illa, han ville spy och sen dö i smutsen. Han kände sig smutsig, så smutsig att han aldrig skulle bli ren igen. Försiktigt började han lösgöra sig från Tom, han var inte riktigt säker på om Tom var äcklad eller inte, han hade inte vågat möta hans blick. Han kunde känna hur Toms armar slappnade av och föll från hans axlar och Bill skyggade undan, bara för att sen dras in mot Toms darrande kropp.

-” Be aldrig om ursäkt Bill.” Tom skakade av ilska, han önskade att han inte sett Bill för att stoppa honom från att ha ihjäl Jonathan, han önskade död till varje människa som dragit så mycket smärta in i Bills liv. Han behövde inte tänka länge för att inse att han var en av dom, andan slogs ur honom.

-” Det är jag som ska be om ursäkt..” Sa han lågt och såg hur G:na lämnade köket.

-” Jag är så ledsen över allt jag har gjort, jag hatar mig själv för det. Jag blev så arg och jag förstod inte varför. Förlåt Billi, jag är en usel storebror. Men jag lovar, jag älskar dig..” Bill hickade till.

-” Säg det igen.. snälla?” Tom såg förvirrat ner på sin bror.

-” Jag älskar dig?” Bill skakade på huvudet.

-” Det du sa innan...” Tom förstod och log, han drog Bill närmare och viskade i hans öra.

-” Du är den bästa lillebror man kan ha, jag älskar dig.” Bill grät häftigare och Tom kunde känna tårarna bränna mot hans hals. Men den här gången visste han, Bill grät inte av smärta. Han grät av samma anledning som det föll små salta tårar ned för Toms eget ansikte.

Det grät över känslan att äntligen vara hel.

 

-” Vi finner den åtalade Jonathan Grey skyldig till följande punkter: kränkning av mänskliga rättigheter, mordet på flickan Roelynn James Andrews och våldtäkten på mister Bill Kaulitz.”

 

-” And here I stand with the worlds most popular band TOKIO HOTEL! Tell me Bill, it has bin a very complicated year for you all. How does it feel to be back?”

-” Great, I could never imagine hat this would happen.”

-” You guys did great up there, the song AUTOMATIC has really turned the world up-side- down! Talk about a come back with no holding back!”

-” Thank you!”

 

-” Vi vill dedicera den här låten till allt vi har gått igenom på snart två år och framför allt vill vi dedicera den till vår bästa vän och älskade Roe!” Publiken skrek och bandet startade låten.

 

-” Du kommer att bli helt återställd herr Kaulitz. Skadorna på din hjärna har läkt väldigt fint.”

 

-” Bill, jag minns det här! Jag räddade dig när du inte kunde simma! Eller hur?” Bill log och nickade. Det var bara ett fåtal saker om honom som Tom ännu inte minns.

 

Georg satt ute på scenen helt ensam, scenen som för exakt ett år sedan var det lyckligaste stället han någonsin varit på. När han slöt sina ögon så kunde han höra hur fansen skrek och när han vände sig om så kunde han se henne stå där. De blåa ögonen iakttog hans minsta rörelse och med handen över magen så log hon. Sakta men säkert så kom hon fram och satte sig bredvid honom.

-” Jag är så stolt över dig!” Georg log mot henne, han kunde känna hur magen gjorde volter.

-” Du är fantastisk Georg, jag älskar dig. ” Georg kände hur tårar formades i hans ansikte, det gjorde fortfarande riktigt ont.

-” Jag saknar dig...” viskade han. Hon log mot honom igen och lät handen spöka över hans kind.

-” Jag är med dig hela tiden... Hon är vacker Georg.” Han lät en tår falla, han kände hur askan i hans hans började bli varm. Det här var det, hans sista farväl, hon log och sträckte fram den ring prydda vänster handen.

-” Du vet att jag svarat ja.” värme spred sig i hans bröst innan han sa:

-” Jag älskar dig Roe...” innan han öppnade handen och lät askan blåsa ut över ute arenan. Han såg hur Roe log och sakta tynade bort.

-” Där är du! Vi trodde att du hade fastnat på toan eller nåt!” Tom log och satte ner Bellas barnstol på scenen innan han gick och hjälpte Gustav och Andreas med resten av sakerna. Bill däremot satte sig bredvid Georg och torkade hans tår.

-” Är du okej?” Georg skrattade lätt när Tom blåste i en tuta och signalerade att det var dags för tårta. Dom hade bestämt sig för att han en liten picknick där mitt på scenen. Han såg tillbaka på Bill.

-” Ja, jag är okej. Frågan är om du är det?” Bill nickade, det so hände efter Andreas bröllop var fortfarande färskt i hans minne. Han hade väldigt svårt för att gå igenom hjordar av fans på grund av rädslan för att dom skulle ta på honom, han klarade inte av att vara ensam med okända män och han såg sig titt som tätt över axeln. Men ju mer tid som gick desstå mer läkte han.

Han och Georg gick tillbaka mitt på scen till sina vänner.

-” Bra, att vi är okej alltså.” Sa Bill efter en stund och Georg såg förvånat på honom och sen på Bella som lyckligt skrek:

-” BAPPA!” Bill skrattade när de satte sig ner bredvid henne och Georg tog upp henne i famnen.

-” Jag tror inte Bella accepterat något annat på sin ettårsdag.”

Georg såg upp mot himlen och log, deras liv skulle verkligen bli okej.

 

-” BILL! HJÄLP! BIIIILL!” Tom kände hur händerna över hans kropp rörde sig fortare, han skrek. Från övervåningen kunde han höra Bills steg och han kände sig lättat.

-” TOM!” Tom skrek igen och tårarna trillade ner för kinderna. Synen Bill fick se tvingade honom att stanna.

-” Åh herregud.” Det knöt sig i magen när han såg att det skimrade i Toms ögon, han kunde inte förstå hur det här gått till? Han knäna knäna ge vika och han sjönk ner på golvet och började skaka.

-” Helvete Bill! Det är meningen att du ska hjälpa mig din jubelidiot!” Bills skratt ekade genom huset och snart kunde han inte se för de tårar som vällde upp. Tom blängde ilsket på honom och han försökte skärpa sig, med en ihop pressad min och nära till skratt så gick han fram till Tom som låg frustrerat på golvet.

-” Såja Bella, låt farbror Tom vila lite! Jag tror inte han klarar så mycket mer.” Sexåriga Bella såg upp på sin pappa från sin position på Toms mage, vadå klarar inte mer? Hon hade bara slagit honom lindrigt. Hennes pappor och farbröder var allt konstiga ibland! Dom klarade av att kasta tallrikar på varandra, men inte att hon slog Tom på magen.

-” Du förstår Bella, Tom är superkittlig.” Han klarar knappt av att man rör honom.” Hon såg ner på farbror Tom igen och sen på Bill som flinade djävulskt. Under tystnad räknade de båda till tre och Tom skrek igen.

 

-” Dåså, välkommen till första dagen i förskolan. Jag heller Lise Lüke och jag tänkte börja med att ni får presentera er. ” Förskolläraren såg ner på sin lista med alla barnens namn.

-” Andrews K. Listing Bella, vill du börja?” Bella såg skyggt upp från sin bänk och sa:

-” Vad ska jag säga?” Lärarinnan log och gestikulerade åt Bella att ställa sig framme hos henne.

-” Du kan berätta vad K:et i ditt namn står för, var du kommer ifrån och vad dina föräldrar jobbar med.” Bella mådde lite illa, hon gillade inte att stå inför publik och även om hon övat med farbror Gusti så blev hon rädd. Men då minns hon vad Bil sagt: Man måste våga för att vinna.

-” Jag heter Bella Andrews Kaulitz Listing. Min mamma hette Roe Andrews och mina pappor heter Kaulitz och Listing. Jag kommer från Australien och Berlin.” Hon drog efter andan, det gick ju väldigt lätt att prata! Hon ändrade attityd lite och sa lyckligt.

-” Mina pappor är rockstjärnor och jag älskar dom!” Helt plötsligt började ett annat barn skrika och sa att hennes pappa var spion, direkt drog det igång en härva om föräldrar som var allt från trollkarlar till krigare från 1800-talet. Bella stod helt tagen mitt i gröten och hon blev glad, tänk att alla här hade en speciell familj. Hon kände sig genast hemma.

 

-” Hur var första dagen gumman.” Georg såg bekymrat på henne när hon satte sig i bilen, av vad han kunde se så hade hon inte haft någon bra dag.

-” Var du mycket nervös?”

-” Nej.” Bella såg ännu mer ledsen ut.

-” Var någon elak mot dig?”

-” Nej.”

-” Tycker du inte om skolan?”

-” Jo.” Georg kliade sig i huvudet.

-” Varför är min lilla prinsessa så ledsen då?” Bella drog lite på läpparna och såg upp mot honom.

-” För att alla har en mamma, men inte jag.” Basistens hjärta sjönk, Bella visste att hennes mamma inte fanns mer. Men det betydde ju inte att hon inte saknade en modersfigur.

-” Bella, även om de andra kanske har en mamma hos sig betyder inte att du inte har det.” Tårar formades i flickans ögon när hon såg upp på den man hon växt upp med.

-” Du har henne så mycket närmare än du tror, du har henne här inne.” Georg visste precis hur smörigt det där lät, men det kändes rätt att säga när han la handen över Bellas hjärta. Hon hickade till och log.

-” Tja, varken Tom, Gusti eller pappa skulle passa som mammor ändå!”

 

Så är alla kärlekssagor bara sagor? Eller kan de hände i verkliga livet? Existerar den där gränslösa kärleken? Jag tror att om du som nu läser tvekar så kan du läsa historien igen. Inte historien där prinsen fick sin prinsessa i slutändan, utan historien där personerna bevisade att så länge kärleken finns så spelar det ingen roll i vilken form den kommer i. Så länge kärleken är ömsesidig så blir den en förtrollning som man inte kan bryta.

Så då till svaret på min fråga: existerar verkligen den äkta gränslösa kärleken?

Det lämnar jag till er att besvara.