Hans nöje min smärta, del2.

Bill
* Jag kommer hem och blir indragen i huset.
-" Bill det här är alla kunder du skulle ha haft igår, den du ska ha idag kommer senare." Han trycker ned mig på en madrass som han dragit fram på golvet. Det är madrassen från källaren. Han binder mina händer fort och hårt. Sen drar han ner mina byxor och den förska killen tränger sig in. Allt går så fort och smärtan kommer så plötsligt att jag inte kan hejda mig från att skrika. Erik och männen bara skrattar. Dom håller på i kanske tre timmar och det är sperma, blod och tårar över hela golvet. Den här smärtan går dels från svanskotan upp till nacken och ut i revbenen, dels i hela mig men mest i mitt hjärta. Då går Eriks vänner och mina händer släpps lös. Då lyckas jag på förvånade kort tid dra på mig byxorna, men jag snubblar och ramlar in i ett skåp så att skåpet stöter ner en tavla. När Erik ser det så blir han arg. Han drar med mig ut och skriker åt mig. Jag hör inte riktigt för jag är så bedövad av smärta att jag inte förstår det han säger. Han går fram till mig och slänger ner mig på marken. Sen börjar han. Sparkar och knytnävar träffar min kropp. Men jag känner inget, jag hostar bara.
Är det så här det är? Att bli misshandlad till döds. För jag kommer verkligen att dö nu. Som vanligt så aktar Erik sig för att slå mig i ansiktet. Så han kan inte hindra det lilla leendé som smyger sig fram på mina läppar. Jag ska dö, och det sista jag fick göra var att bo en och en halv dag med dom människor jag älskar mest. jag har fått uppleva värme från min bror.Och jag har fått vara lycklig. Jag har fått skratta för att jag har varit så lycklig.
-" Bill?" jag öppnar ögonen lite och ser en ängel.
-" Tom?" Säger jag svagt. Tom han ler mot mig och tar min hand. Och jag känner världen försvinna under mina fötter. Vinden blåser i mitt hår och jag känner lukten av Tom. Trygghet. Det måste vara såhär det är att dö. Jag skulle gärna vilja berätta det för någon, att döden inte alls är läskig. Den är befriande. Jag kanske redan är död. För nu vet jag att jag och Tom kommer aldrig att skiljas åt igen. Aldrig. Men plötsligt tar Erik tag i min arm. Han drar upp mig på benen och tar fram sin pistol.
-" Så här går det när du inte lyssnar! Säger han och ler elakt. Han siktar sin pistol mot Tom och trycker av. Tom faller till marken.
-" TOOM!! NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!!" *

-" BILL!! Vakna BILL!"
Jag sätter mig käpprätt upp i sängen. Någon håller fast mig. Jag får panik!
-" Snälla släpp! TOM! NEJ!" Sanningen slog emot mig. Tom är borta. Jag börjar streta mot personen som håller fast mig. Han trycker ner mig i sängen och lägger mina händer över huvudet. Den som håller fast mig tvingar mig att se på honom. Men jag blundar.
-" BILL! Se på mig!"
Jag sneglar på honom. Det är ju...
-" Tomi..." Viskar jag.
Tom tar upp mig i sin famn, han vaggar mig fram och tillbaka medans jag gråter.
-" Schhh.. Billa jag är här.."
Jag ryser när han säger mitt smeknamn. När jag lugnat mig så backar han lite och ser mig i ögonen.
-" Bill.. drömde du igen?"
Jag nickar sakta.
-" Vill du berätta?"
-" Tom, det är samma dröm som alltid. Jag kommer hem blir m-isshandlad och du vet.... sen så kommer du och hjälper mig. Men du blir skjuten.. Jag kan bara inte få bilden ur huvudet när du faller till marken.."
-" Men Bill, det är bara en dröm. Jag lever och har aldrig blivit skjuten. Det finns ingen chans att det kommer hända för Erik är i fängelse."
Jag suckar. Jag vet att Erik är i fängelse men det känns ändå som om han vilken dag som helst kommer att dyka upp vid sängkanten.
-" Tom jag vet.. Tack.."
Tom kramar mig igen. När jag lägger mig ner så lägger han sig bakom mig med armen runt mig.
-" Bill, jag är alltid här. Det gör ont för mig med. Bara att se din rygg skär i mig."
Jag visste att Tom mådde dåligt över min kropp. Jag var inte lika smal, ärligt så såg jag nu nästan helt normal ut. På ett år hinner man gå upp ganska mycket. Tom hjälper mig även att bygga upp muskler och kondition, så att jag skulle orka en hel konsert utan att behöva tvinga Gustav eller Tom till ett fem minuters solo så att jag skulle kunna få chans att sitta ner. Jag var alltid yr efter en konsert, i början fick jag feber.
Men mina ärr skulle inte försvinna. Alla blåmärken var borta, förutom dom som som hade varit riktigt allvarliga. Men ärren.... Dom satt kvar på min kropp som ett levande bevis på vad som hade hänt mig. Annars så kunde jag vissa dagar glömma det.
Gustav och Georg var två killar som vi lärde känna bara någon månad efter att Erik blev gripen. Vi började spela tillsammans och dom var väldigt snälla mot mig. När vi fick skivkontrakt så berättade jag och Tom för dom vad jag blivit utsatt för. Först hade Georg blivit arg och börjat gå mot fängelset med en knuten hand. Vi fick kämpa för att stoppa honom. Gustav hade bara kramat om mig och sedan gjort Georg sällskap. Men jag och Tom hade lyckats få dom att gå tillbaka. Vi berättade att Tom hade slagit till honom ordentligt, och då sa dom att dom skulle vänta tills han skulle komma ut om sex år.
Ja, sex år fick han. För att ha våldtagit mig, misshandlat mig, utnyttjat mig och låtit andra våldta mig. Det var ganska många fler punkter men jag minns inte dom så tydligt. På måndag så är det ett år och tre månader sen han åkte in.
Jag och Tom bor inte hos mamma längre, vi bor i en ganska stor trea mitt i stan. Det är ett fint kök, stort badrum, ett större rum som vi har som vardagsrum, en balkong och sedan två lite mindre rum. Dom rummen är mitt och Toms. Men vi sov sällan i varsitt rum. Både jag och Tom hade mardrömmar om nätterna. Ibland inte så farliga att vi kunde stanna i vår egen säng och Toms var nästan aldrig i närheten av så hemska som mina var. Hans drömmar brukar handla om att jag blir kidnappad av Erik eller torterad eller inlåst nere i källaren igen. Då brukar han komma och sova hos mig.
Jag har det alltid värre för mina är så verklighetstrogna. Ibland blir jag släpad ner till källaren igen, ibland så är jag utomhus igen ( som den här nattten) ibland så är det drömmar om sånt som hände när jag var mindre. Jag har aldrig drömlösa nätter. Men så fort Tom är hos mig så går det alltid bättre.

-" Bill? Är du vaken?"
Jag öppnar mina ögon och ser nästan in i mina egna. Jag ler.
-" Nej, jag sover stenhårt! Du kan omöjligt väcka mig!"
-" Ska vi slå vad?"
Säger Tom med ett underligt flin på läpparna. Jag ler och svarar:
-" Hey tjejen, lägg dig här och sov en stund?"
-" Bill, jag är rädd att du verkligen sover! Jag måste väcka dig!"
Plötsligt hoppar Tom på mig och kittlar mig på alla ställen han kan komma åt. Jag vrider mig i skratt. Jag har aldrig varit kittlig tidigare, men Tom är speciallist!
-" TOM!!!!!"
Jag kan knappt andas och skriker i skratt.
-" Är duu vaken än då??"
-" JAA!! Snälla sluta!!"
-" Okej!"
Tom ler och hoppar snällt av mig. Sen hoppar han upp i sängen, brevid mig. Jag stönar.
-" Toooom! Varför så här morgonpigg!"
-" Jag var vaknade fem och behövde på toa, sen så blev jag törsti så jag drack lite kaffe, men av misstag hade jag i socker. Det blev JÄTTEGOTT! så jag drack flera koppar! sen så somna jag och sov i ungefär tre timmar! Och nu är jag överpigg!!!!"
Tom flinade oskyldigt mot mig, josääkert att han "råkat" ha i socker. Jag kollade på klockan, 09.10.
-" Tom!!!! Den är ju före tolv! Vi skulle inte behöva stiga upp förän fem om vi ville för vi ha konsert åtta!"
-" Jag vet men jag kan inte sova!"
-" Men då går jag och duschar så får du tok- dricka vatten så du får ur dig allt koffein! För efter att jag har duschat ska VI SOVA!"
Tom började skratta men gick med på det. När jag satte mig upp isängen så stönade jag högt av smärta. Ryggen.
-" BILL!"
Tom tittade förskräckt på mig.
-" Ingen fara Tom, jag har bara ont i ryggen."
Det var alldeles sant, jag hade bara ont i ryggen. Och det är för att jag halkade på scen och landade på ryggen igår. Jag kände nästan inte av nån av de skador som jag fått av Erik. Men det är klart vissa dagar är värre än andra, och dom vissa dagarna gör fruktansvärt ont. All smärta kommer samtidigt. Nej, ursch och aj!  Men idag så har jag inte ont. Sakta gick jag in i duschen och satte på vattnet.
När jag kom ut från duschen så kan jag inte hitta Tom någonstans. Jag går in i mitt rum och måste hålla mig för skratt. För Tom ligger tvärsöver min säng och dreglar på min kudde. Han ser ut att frysa för han ligger bara i boxers. Jag går fram och drar täcket över honom. Själv går jag ut i vardagsrummet, lägger mig på soffan och somnar snabbt.
* DU KAN INTE KOMMA UNDAN MIG!*
Med ett ryck vaknar jag, det enda jag hör är Eriks röst i mitt huvud. Huvudet bultar och jag går efter en huvudvärkstablett inne på toan. Sen går jag till köket, där klockan visar på 12.17. Oj! Hade jag sovit på soffan så länge? Jag tar fram ett par ägg och vänder mig om, där står en väldigt ledsen Tom. Han skakar och hans ögon är tårfyllda. Han ser livrädd ut när han kramar mig.
-" Tom.." Viskar jag.


Tom
*-" Bill?" Viskar jag försiktigt. Jag känner hur tårarna bränner och sedan börjar rinna.
" Nej snälla! Han är väl inte död?!" Lättat ser jag hur hans ögon sakta öppnar sig och ser på mig.
-"Tom?"
Han är så svag. Han blundar igen.
-" Bill? Bill? Nej! Håll dig vaken!"
Jag ruskar om honom lite. Och han mumlar något ohörbart. Bakom mig så hör jag hur Erik reser på sig. Han drar bort mig från Bill. Jag slåss och gör allt vad jag kan för att ta mig loss. Men han skrattar och binder mina händer vid en stolpe som står där i trädgården. Sen vänder han sig mot Bill.
Bill försöker resa sig upp men han skakar och spottar blod.
När Erik är nog nära Bill så sparkar han honom så han ligger på rygg. Jag hör hur Bill flämtar och ser hur hans bröstkorg höjs och sänks i ett ojämnt tempo. Erik tar tag i Bills hår och drar upp honom i en sitt- liggande ställning. Erik tar fram en kniv. Han drar den sakta efter Bills mage och sen mot hans hals. Bill skriker. Erik hugger.
-" BILL!! NEJ! Jag har skrikit sen Erik band mig. Men nu så kunde jag känna hur mina lungor pressade fram vartenda ord som kom fram.
Erik log mot mig. han släppte lös mig och sen gick han. Jag snubblade snabbt fram till Bill låg med huvudet neråt, men han andades svagt. Mina tårar föll på honom. Han öppnar ögonen och viskar svagt:
-" Wenn Nicht Mehr Geht Werd Ich Ein Engel Sein Für Dich Allein. An deiner site Brüder. Für immer....." Han slöt sakta sina ögon, och hans lilla andning stannade. Han dog i mina armar.
-" BILL NEEEEEEEEEEJ!!!!!!!"*

Snabbt satte jag mig upp i sängen. " Vars är Bill?" Han var inte i samma rum som jag!Han är borta, tänk om.. Jag fick panik och sprang ut i köket. Jag får tårar i ögonen när jag ser honom. Han lever. Sen känner hur jag börjar skaka. Bill vänder sig om, han ser en aning chockad ut. Men det bryr jag mig inte om, jag tar honom direkt i min famn.
-" Tom...." Viskar han.
Jag börjar gråta och håller om honom hårdare. Han lägger ifrån sig något han har i handen, sen kramar han mig tillbaka.
-" Dröm?" Frågar han.
Jag nickar sakta.
-" Vill du berätta?"
Han nickar mot köksbordet, vi sätter oss ner. Han sitter brevid mig med en arm runt mina axlar. Jag börjar skakandes och stammandes berätta. Även om jag inte såg på Bill så kunde jag känna hur han blev blek i ansiktet. Jag vet att han också drömmer sånna drömmar. Men jag har aldrig drömt nåt sånt här! Det kunde lika gärna varit verklighet! För när jag vaknade kändes det som om han verkligen var borta.

Bill
När Tom berättar vad han drömt om så känner jag hur det bildas en knut i min mage. För det kunde mycket väl kunnat ha hänt, jag kunde ha dött den kvällen. Dött i Toms amar, om han hade kommit nån minut senare. Jag ville dö den kvällen, jag hade så ont att jag var bedövad av smärta. Jag kände inget annat.
Tom hade aldrig varit så skakad efter en dröm, och jag visste inte hur jag skulle kunna lugna honom.
-" Tom, det var bara en dröm..." Försökte jag.
Men Tom skakade bara på huvudet.
-" Jag vet Bill. Men vad händer nu? Kommer vi att klara oss igenom det här? För du kan inte gå ut utan att se dig över axeln. Du är alltid rädd. Jag klandrar dig inte, men vi kommer aldrig att få leva normalt."
-" Tom.. Klart vi kommer att ta oss igenom det här. Låt det bara ta lite tid."
Tom såg på mig med glansiga ögon. Han nickade och såg lite lugnare ut. Sen log han och sa:
-" Haha det är bra! För när vi är kändisar så kommer vi ha tjejer efter oss hela tiden. Och då vill du inte se över axeln, för där står jag med den snyggaste brud jag kan hitta. Medans du går själv! HAHA!"
Ibland har min bror väldigt dålig humor, för efter att han hade sagt det där så ligger han på golvet och skakar i skratt. Han skrattar så mycket att jag börjar skratta åt honom. Hans " skämt" var ju inte ens kul.. Snarare en önskedröm som vi alla hade ( Georg, jag, Gustav och Tom). Tänk att bli så känd att någon hänger efter en hela tiden. Bara för att få se och röra oss. Just nu så hade vi ju det väldigt bra eftersom vi har spelning nästan varje kväll. Och vi har redan fått skriva några autografer. Men ingen som direkt har förföljt oss till ett hotellrum.
-"Bill?"
Tom tittade på mig.
-" Kan du öppna dörren?"
Jag hade inte ens hört att någon knackat på.
Jag gick mot dörren och öppnade, där stod en medellång kille med keps och kort brunt hår.
-" Hej Gustav!"
Gustav såg på mig och log.
-" Jag hörde Toms skratt redan nere vid ingången!"
Jag började skratta. När Tom skrattar så där hjärtligt och jättemycket så låter det väldigt speciellt. Inget man kan missa ialla fall!
-" GUSTAV!"
Tom hoppade fram till honom och kramade om honom. Om jag inte kände Tom och visste att han druckit ännu mer kaffe, så skulle man tro att han var en femåring fångad i en artonårings kropp. Fast Tom är ju väldigt energisk i vanliga fall med.
-" Ehhh.. Tom hur många koppar kaffe med socker har du druckit idag?"
Gustav kände väldigt väl till Toms dåliga vana med kaffe och socker. Han brukade gömma antingen sockret eller kaffet när vi hälsade på hos honom.
-" Bara några stycken!" Svarade Tom oskyldigt.

Tom
När jag hade lugnat mig lite så knackade det på dörren. Men jag var på väg att göra kaffe. Så jag sa åt Bill att öppna men han reagerade inte direkt. Som vanligt så var han inne i sina egna tankar, så jag fick be honom igen.
Jag gör i ordning kaffet och tar fram sockret, häller kaffet i koppen och släpper en massa socker bitar i.
DET ÄR SÅÅÅÅÅ GOTT!!!! Fast jag blir väldigt pigg av det.
Det är Gustav som kommer, och bara för att jag är överenergisk så måste jag ju bara hoppa dit. Kramar Gustav och han skrattar och frågar om hur många kaffe koppar jag var uppe i.
-" Bara några stycken!" Svarar jag
Jag försöker se så oskyldig ut som möjligt, men det får bara Bill och Gustav att skratta som två galningar. Dom skrattar så att Bill blir tvungen att ta stöd mot väggen för att inte behöva lägga sig på golvet. Vi är ganska konstiga med andra ord. Eller vi skrattar väldigt mycket. Bill har ju fått magmuskler utan anledning, men jag tror att det är för att han skrattar så mycket!
Bill ringer Georg, som har jättetråkigt och kommer hit.
Han sa att han bara skulle om på macken först för att tanka och kolla tidningen.
När Bill lagt på så tittar han och Gustav firnurlligt på varandra och sen på mig.
-" Vad?" Utbrister jag.
Dom svarar med att hoppa på mig, och kriget är i full gång. Det blir alla mot alla, jag kittlar Gustav, Gustav kittlar Bill som kittlar mig. Vi är väldigt barnsliga för att vara arton och nitton år. Men who cares? Kriget håller på kanske i en timme, och tillsist ligger vi alla på golvet och chippar efter luft.
-" Woe, vad har hänt här?
-" Inget! Säger jag fort och reser mig upp.
Georg står framför mig med ett litet leendé, men det suddas fort ut och han blir dödsallvarlig.
-" Det är något ni borde se."
Jag ser på Bill som ser lika förvånad ut som jag och Gustav. Vi sätter oss vid bordet, och Georg tar fram tidningen han hade köpt. Han bläddrar några sidor, och där. Det står inte mycket, men i allafall nog för att man ska förstå dess innebörd. Bara en enkel insändare.
Jag känner hur den välbekanta isande känslan går igenom min kropp, sen sneglar jag på Bill. Han är likblek i ansiktet, underläppen darrar och han har bitit ihop käken ordentligt. Jag får snabbt ögonkontakt med honom, han är chockad kanske besviken.
Jag måste läsa det som står i tidningen igen för att förstå det.

För hårt straff i en småstad:
Tre män som sitter i fängelse för att ha förgripit sig på ett barn i nio år har för ett år sedan fått sex år i fängelset för dettta. Det finns inga trovärdiga vittnen på att dettta allvarliga har skett, men det finns vittnen som säger att inget av det som har uppdagats i rätten är ens hälften så allvarligt. Jag som känner en av männen anser att barnet i fråga har överdrivit alltihop. Men barnet ljög! Anledningen är det bara barnet som vet, men troligen för att för att få pengar av dom tre männen och deras familjer. Dom här männen som sitter häktade har fått sina och deras familjers liv förstöra på grund av ett barns lögn. Dom kommer aldrig att kunna gå ut på gatan utan att folk känner igen dom och dömmer dom. Är det verkligen så det ska vara i dagens samhälle? Att så fort ett barn behöver pengar så kan det ljuga ihop en historia om misshandel och våldtäckt och sen bara peka ut en skyldig, för att få alla pengar som behövs? Ska inte sammhället kolla upp fakta och inte sätta tre nästan oskyldiga män i fängelse. Dom har erkännt att dom har slagit till barnet, eftersom han försökte stjäla pengar. Sen att dom var tvungen att ta tag i hans byxor eftersom han stoppde pengarna där. Sen när har ett barn rätt att förstöra tre vuxna mäns liv? Barnet anklagar även en av männen att ha hållit honom fången och sålt honom till kvinnor och männ för sex i en timme. Men en kvinna har stigit fram och berättat att han var med på det själv. Att det var han som slet av henne kläderna. Det här barnet är idag arton år, och har förstört tre familjers liv. Två fruar utan makar och fem barn utan fäder. Den tredje har separerat, men hade flickvän.

Jag läser det om om och om. Vem kan skriva något så otroligt dumt? Ta bara en titt på Bills rygg så ska man nog kunna lista ut om han blivit misshandlad eller inte. Erik hade ingen flickvän, bara tjejer som utnyttjade honom för att få en billigare kväll med Bill. Bill minns dom tjejerna eftersom han alltid var vid medvetande då det var billigt.
-" Bill, det kanske inte är dig dom menar.. "
Försöker Gustav och lägger en hand på Bills axel. Men Bill tittar bara ner.
-" Ingen vet vad som hände, bara jag och dom som gjorde det... Det var mitt fel..."
Jag såg chockat på Bill. Hur kunde han säga att det var hans fel?
-" Bill? Hur kan det vara ditt fel?
-" Jag kunde ha stått ut. För jag har förstört tre familjer..."
Jag visste inte vad jag skulle göra, men det gjorde Georg. Han blev förbannad. Han gick fram till Bill och drog upp honom på fötter, sen skrek han:
-" FÖR HELVETE BILL! VAD SKULLE DU HA KUNNAT GÖRA? DU VAR JU FÖR FAN OMRINGAD! DU KUNDE HA DÖTT"
Vi andra såg chockat på dom båda. Georgs ögon lyste av hat och ilska mot insändaren samtidigt som dom lyste av medlidande för Bill. Men Bills ögon var tomma, liksom hela hans ansikte. Han såg inte på Georg eller nån av oss, så Georg lade mjukt till:
-" Bill.. Du kunde inte ha gjort något. En av dom var polis och den andra läkare. Erik var starkare än dig. Förlåt det var inte meningen att skrika på dig, men säg aldrig mer att det var ditt fel, då kan du lika gärna säga att du borde ha dött!"
Bill mötte Georgs blick, han log lite sen sa han.
-" Tack Georg..."
Gustav hade hela tiden suttit tyst men nu hoppade han upp och sa glatt:
-" Vi har spelning om tre timmar! jag föreslår att vi gör oss i ordning och åker dit!"
-" Va? Är klockan redan fem?"
Jag tittade på klockan och insåg att den verkligen var fem. Gustav och Georg tog sina saker och gick. Vi skulle ses för soundcheck om en timme. Jag gick in på mitt rum för att hitta mina kläder och Bill gick för att sminka sig.
Hans ansikte när han läste insändaren och när Georg skrek åt honom, det var tomt. Och oförglömligt. Han hade verkligen trott att det var hans fel. Shit Bill... Den där insändaren kan ju inte veta så mycket om det eftersom den anklagade Bill!
Hur dum får man vara?

Bill
Jag har föstört tre familjers liv! Fem barn som inte har sina pappor hos sig. Jag kunde ha stått ut, det skulle ju bara vara ett år till. Sen hade allt varit över. Eller?
När jag går in på toan så ser jag mig själv i spegeln. Sminket går som i vanligt fort. Jag tupperar håret lite inte som jag brukar då det står rakt upp. Nu halvligger det. Eller det är mer volym där det är uppklippt.
Tom möter mig ute i hallen, men jag möter inte hans blick.
-" Bill!"  
Han tar tag i min arm och tvingar mig att se in i hans ögon.
-" Det är inte ditt fel att familjerna har splittrats. Det är männen fel.... Du kan inget göra, det du gjorde var det enda rätta."
Jag nickade och han drog mig in i hans armar.
När vi lite senare är vid arenan så börjar Gustav trumma igång Schrei( scream). Det är en av våra nya låtar. Jag börjar sjunga och känner hur alla problem bara försvinner. Jag står på en scen i en arena som snart ska yllas med folk som vill se oss. Arenen är ju ganska liten men det gör inget. För när jag sjunger så är mina tankar riktade på det. Inget annat. Efter soundchecken så går vi alla bakom scen. Vi sitter och skrattar som vanligt och peppar varandra. Tillsist skriker Georg av skratt och vi andra kan inte göra annat än skratta åt honom. Sen kommer det in en tekniker som hjälper oss på med hörsel apparaterna som Gustav säger. Sen är det dags. Vårat uppträdande skulle verkligen behöva en låt till! Men det har aldrig blivit av att få till det. Så vi kör alltid som näst sista låt ett meldey av alla låtar utom en, An Deiner Seite som vi alltid kör sist. Det pirrrar i hela kroppen och jag står ensam bakom scen. Dom andra är redan på scen. Gustav räknar in Über endes der welt ( ready set go)och Tom börjar med gitarren. Snart springer jag ut på scen sjungandes.
Hur ska jag kunna någonsin toppa den lycka jag har när jag är på scen? jag tänker inte ens försöka! det är meningslöst!
När Tom börjar spela acorden på An Deiner Seite så är det bara vi två längst ut på scen. Eftersom det börjar bara med oss. Jag står vänt mot honom, hans ansiktsuttryck är så koncentrerat men ändå så fullt av glädje. Han ler mot mig, jag ler tillbaka och ser hur han vickar på läpp piercingen.
När jag börjar sjunga på sticket i låten så får jag en chock.
-"Wenn Du die Welt nicht mehr verstehst,
und jeder Tag im Nichts vergeht.
Wenn sich der Sturm nicht mehr legt,
und Du die Nacht nicht mehr erträgst.
Ich bin da wenn Du willst, ganz egal wo Du bist."  
Visst jag sjunger, men det gör även hela publiken. Rysnings il går efter hela mig och min gåshud får gåshud. Snabbt blinkar jag bort tårarna. Jag  vänder mig mot Tom. Han ler så mycket all jag tror munnen ska spricka. När jag senare kommer till höjningen tar jag i som bara den, lyckan bara strålar ut ur mig.
Till min förvåning så blir Tom väldigt allvarlig när jag ska sjunga den sista meningen:
-"An Deiner Seite, nur eine Weile. Du bist nicht alleine."
Han sjöng med i hela frasen och såg på mig som om han talade direkt till mig.  
-" DANKE SCHÖN!" Skrek jag ut när allt var över.
Jag tror inte ens knark hade kunnat ge mig en lyckokänsla som den här.
När vi lämnar scenen så samlas vi alla fyra i en jättestor kram. Det känns jättebra!
Vi samlar ihop våra grejer och gör oss i ordning för att åka hem. Utanför byggnades så stod det en hel skog med tjejer och  killar som ville ha autografer. Jag kan nog tala för oss alla när jag säger att vi fick världens chock. Men snälla som vi var så signerade vi allas papper eller vad dom nu ville ha signerat. Jag såg att Tom med glädje signerade en tjejs urringning. Blev tvungen att le lite, för Tom är som han är.
Vi har aldrig haft någon slags säkerhets vakt tidigare så vi blev en aning omskakade när vi försökte ta oss fram till bilen som Georg körde. När vi väl kommit iväg så var livet i bilen igång:
-" Hörde ni när dom sjöng med?"
-" Så oerhört mycket folk!"
-" Jag fick signera en tjejs bröst!"
-" När ska vi spela nästa gång?"
-" Hur många autografer tror ni vi gav?"
-" Vilka var alla?"
-" Såg ni tjejerna?"
Jag var den enda som var tyst. Jag satt bara och njöt av minnet av den här kvällen.
-" Bill? Är du okej?"
Gustav tittade glatt på mig. Nu kunde jag inte hålla mig utan deltog helhjärtat i diskussionen om kvällen.
När Georg släppt av mig och Tom hemma hos oss så åkte han och Gustav iväg hem till dom. Jag och Tom diskuterade fortfarande kvällen ivrigt när vi kom in i lägenhets.
Våran lägenhet består av fem våningar. Men det är bara dom fyra översta som är lägenheter. Direkt när man kommer in så är det en reception och får man låsa upp en dörr som leder till trapporna eller hissen till lägenheten. På nedervåningen är det olika salar där det är allt från mötessalar till spa och behandlingsrum. När vi började gå mot dörren som ledde upp så mötte vi en kvinna med två småbarn i händerna, kanse 2 och 3 år gamla.
-" Bill Kaulitz?" Frågade hon.
Jag nickade.
-" Kom! Det är en grej vi måste prata om."
Hon nickade mot en dörr, en av mötesrummen.
Tom fick stanna kvar utanför.
Jag kände igen kvinnan, kunde det vara någon som Erik tvingat på mig. Och därför minns jag henne inte riktigt. Hon verkar känna mig i allafall. Det kan väl inte vara mina barn? Hon gick en bit in i rummet och jag följde sakta efter henne. Då vänder hon sig om. " SMACK" hon ger mig en hård örfil.
-" Förlåt men vad..!?"
Mer hinner jag inte förän hon börjar prata, kallt och med en ton i rösten som får mig att rysa.
-" Din helvetes jävla LÖGNARE! Jag har varit borta i ett och ett halvt år, och när jag kommer hem vet du vad jag får höra? Att min bror sitter i fängelse i fem år för att ha våldtagit och misshandlat DIG! Hans fru är så ledsen att hon knappt kan prata, och ser du dom här?"
Hon gör en paus och pekar på barnen.
-" Det  är hans barn, dom frågar nästan varje kväll vars deras pappa är. Och när jag svarar dom att han inte kommer att komma hem på ett tag, så gråter dom halva natten. Den andra familjen har det tydligen likadant, men dom har bara två barn. Oja det finns ett tredje barn i den här familjen. Men hon är bara tio månader gammal. Vet du vad? Hennes pappa var inte med på hennes födsel, han är i fängelse. Och det är ditt fel. För att du var tvungen att ljuga ihop något. Min bror Jimmy var och är den hederligaste man jag känner. Han skulle ALDRIG göra något sånt mot en annan levande varelse. Du försökte ju tydligen stjäla pengar av dom. Och sen har vi ju Johnse, hans familj är väldigt splittrad. Hans frus mamma ligger för fan i cancer och väntas dö snart. Troligen är det ärftligt. Barnen gråter dygnet runt och frun jobbar dubbla JÄVLA skift för att betala hyran. Men värst är det nog för Erik. Mannen försökte ju ta sitt liv! Han kommer aldrig att kunna leva normalt igen! ALDRIG! HÖR DU DET? DIN FÖRBANNADE...! DU ÄR SÅ ÄCKLIG ATT JAG KNAPPT KAN SE PÅ DIG! FATTAR DU DET? DU ÄR AVSKYVÄRD! DU HAR FÖRSTÖRT TRE MÄNNS LIV, TRE MÄNN SOM JAG KÄNDE SOM HEDERLIGA OCH ÄRLIGA. FY FAN FÖR DIG!!"
-" Vad i helvete håller du på med"
Jag hörde Toms röst bakom mig men jag reagerade inte.
Vad har jag gjort?

Tom
-"ALDRIG HÖR DU DET? DIN FÖRBANNADE...! DU ÄR SÅ ÄCKLIG ATT JAG KNAPPT KAN SE PÅ DIG! fATTAR DU DET? DU ÄR AVSKYVÄRD! DU HAR FÖRSTÖRT TRE MÄNNS LIV, TRE MÄNN SOM JAG KÄNDE SOM HEDERLIGA OCH ÄRLIGA. FY FAN FÖR DIG!!"
Nu kunde jag inte hålla mig längre, jag hade hört större delen av samtalet. Hur kan någon vara så dum?
-" Vad i helvete håller du på med?" Säger jag när jag kommer in.
Bill verkar helt borta, all den forna lyckan verkar helt bort blåst. Han är blek som ett lakan och tårögd. Jag tar honom i min famn och vaggar honom sakta.
-" Schhh Bill.. Jag är här..."
-" Vad gör du? Varför håller du honom om ryggen?
Kvinnan ser bara argare och argare ut.
-" Ett, för att jag vet att han talar sanning. Två, för att han är min bror. Och tre för att jag ska visa dig en sak."
Jag tittade på Bill, hans ögon var tomma men han verkade förstå och nickade. Han böjde sig frammåt så han stog med ryggen böjt mot oss. Jag upptäckte nu att rummet inte var tänt så jag tände några lampor.
-" VAD I HELVETE? Vad tror du att du håller på med?"
Kvinnan skakade av ilska och hon höll krampaktigt fast i barnens händer.
-" Jag ska visa dig en sak som kan få dig att vilja ta tillbaka de ord du sagt till min bror."
Kvinnan såg tvivlande på mig. Lugnt så drog jag av Bill tröjan. Han skakade till, och det skar till i hjärtat på mig.
-" Luta dig närmare och se vad din bror, Erik och hans vänner har gjort."
Hon lutade sig över Bill som nu skakade. Jag såg hur hon blev blek i ansiktet när hon såg Bills ärrade rygg. Han var fortfarande smal och revbenes syntes ännu litegrann.
-" Förstår du nu?" Frågade jag.
-" Han kan ha gjort det själv!"
Fräste hon fram, sen svalde hon och gick. Hon bara gick utan ett ord om förlåtelse.
-" Tom.." sa Bill grötigt.
Jag gav honom tröjan och drog honom i min famn. Men han tryckte bara bort mig. Även om han är ganska smal så är han förvånansvärt stark så jag ramlade.
-" JAG HAR FÖRSTÖRT DERAS LIV!" Skrek Bill medans hans tårar rann nerför ansiktet.
Jag kunde utan att tveka förstå vad han kände, sorg och hopplöshet. Sen spang han ut därifrån. Han smällde igen dörren, och jag låg fortfarande på golvet.
-" BILL!" Vänta!"
Jag tog mig upp på fötter. Men jag försökte fatta vad som hade hänt. Det behövdes inte mer än en sekund för att fatta vad han tänkte göra.
-" BILL NEJ!!"

Bill
"Mitt fel! Mitt fel! Mitt fel! Mitt fel! Mitt fel!"  Rösten ekade i mitt huvud.
"DU ÄR AVSKYVÄRD!" Jag kände hur tårarna strömmade nedför mina kinder.
" Måste bort! Förtjänar inte det här! Klarar inte av det här!! Vill inte ha det så här! Förlåt Tom!"
Jag märkte nu vars jag var. Jag var uppe på taket, högst upp på byggnaden. Och det är väldigt långt ner. Försiktigt och sakta närmar jag mig kanten, jag kliver upp på den.

Tom
" NEJ, NEJ, NEJ!! Han får inte göra det! Bill! Nej!!"
Jag känner hur mina ben vill ge vika men jag fortsätter upp för trapporna som leder till taket. Jag mer eller mindre slänger mig ut genom dörren och där står han. Han står på kanten.
-" NEIN BILL! BITTE SPRING NICHT!"
Bill vänder sig om mot mig.
-" Jag förtjänar inte.."
-" BILL! Snälla du måste förstå! Det är inte ditt fel att det blev så här! Du hade inget val! Men det hade alla dom där männen! Dom har valt och se hur det gick, dom valde redan då dom pratade med Erik om dig! Snälla Bill kom ner!"
-" Tom förlåt jag.."
-" Fint är det så du vill ha det!"
Snabbt kliver jag upp på kanten brevid honom.
-" Tom, vad gör du?
-" Billa... Vill inte du leva, så då vill inte jag heller det. Dann spring Ich mit dich."
-" Nej Tom, du kan inte.."
-" Varför? Vad har jag att leva för om inte du finns?"
Bill gråter, jag gråter. Men jag menar varje ord. Jag ser ner på gatan, där står kvinnan som tidigare anklagat Bill för att ha ljugit. Jag ser henne inte så bra men hon verkar chockad.
-" Tom jag.."
Han hoppar.

Bill hoppar.
Men inte ner mot gatan. Utan han hoppar ner från kanten. Det gör jag också. Jag kramar om honom och han gråter.
-" Schhh Bill..."
Jag leder honom ner till lägenheten. Han har slutat gråta nu är han bara "tom". Ja, han uttrycker ingen känsla. Sakta lägger jag ner honom i sängen. Tar av honom byxorna och tröjan. Sen drar jag täcket över honom. Själv gör jag likadant, tar av mig tröjan och byxorna. Sen lägger jag mig bakom honom och lägger en arm om honom. Men han vänder sig om och trycker in sitt ansikte i mitt bröst. Jag var väldigt nära att börja gråta, men försöker hålla mig. Men en liten salt tår rann nerför min kind..
Jag började tänka på det senaste året. Bill hade under hela året träffat männ och kvinnor som hade varit med honom. Några ignorerade honom totalt.
" Dom som bara gjorde det en gång" sa Bill. Men dom som hade gjort det fler gånger brukade hälsa med:
" Hej Bill, Hade du lika roligt som jag hade?" eller " Oj vad du har vuxit, jag måste ta och prata med Erik igen!" Och alla replikerna sas med ett sliskigt och vidrigt leendé. Varje gång ville jag bara gå fram och slå skallen av dom. Men Bill tittade alltid på mig med en sån blick som sa:
"Gör- inget- vi- går!" och det gjorde vi alltid. Bill verkade hela året har tagit allt med ett sånt lugn. Även om han drömmer varje natt och är så rädd att han darrar så är han på dagen helt normal. Han skrattar och är glad.
" HUR FAN KAN DEN DÄR KVINNAN SÄGA SÅ?!" Hon hade ju sett Bills rygg, hon hade sett hans reaktion, hon hade tilloch med sett honom uppe på taket!
Här i lägenheten har vi i en låda med polismaterial. Kort på Bill efter den där kvällen. När han är alldeles blodig och blåslagen. Det finns även bilder på Jimmy, Johnse, Erik och en massa andra människor när dom våldtar och slår Bill i källaren. Det finns till och med band. Bill minns inget av det men han var ju så sprit- påverkad att det inte är så konstigt. Jag vet att det låter sjukt att vi har banden och bilderna. Men vi har dom för att polisen inte kan vara säkra på vilka som jobbar hos dom. Vilka som är på Jimmys sida och vill bränna allt. Men jag har gömt dom. Bill vet att vi har dom, men han vill inte veta vars. Inte jag heller egentligen. Men jag kan ju inte be någon annan ha hand om dom. Jag vill inte att så många ska se dom. Jag vill bara bränna upp alla bilder och band. Helst vill jag åka till Eriks hus och tutta eld på det. Men då skulle nog allt bara bli värre.
Mina ögonlock blir tyngre och tyngre. Jag pussar Bill på pannan och somnar.

Bill
Tom räddade mig. Igen.
Jag ville dö men han räddade mig. Nu ligger jag med ansiktet i hans bröst och drar in doften av trygghet. Tom pussar mig på pannan sen somnar han. Men jag ligger vaken.
" Hur kunde jag vara så dum?" Jag vet att det inte är mitt fel. Men varför känns det så då? Men tänk om jag hade hoppat? då hade jag inte bara tagit mitt liv utan min brors liv med. Han hade sagt:
-"Dann spring Ich mit dich!" Jag känner hur en text kommer upp i mitt huvud. Jag måste upp och skriva den. Men innan jag reser på mig så viskar jag:
-" Dann leben Ich für dich...."
Sen går jag ut i vardagsrummet och fattar pennan. När jag skrivit ner den på tyska så funderar jag. Jag vill skriva ner den på engelska. Orden i texten är något jag vill att alla ska förstå. Så jag börjar försöka översätta den på bästa sätt:
-"On top of the roof, the air is so cold and so calm..."

-" Bill? BILL!" Tom skriker till inne i sovrummet.
Han slänger upp dörren till mit rum och ser på mig.
-" Bill.. Snälla försvinn inte sådär igen. Jag trodde nästan.."
Jag vet vad han trodde, så jag vinkar honom till mig.
Jag räcker honom papperen med texterna på.
-" Don't Jump? På engelska Bill?"
-" Tom kolla på det andra papperet så förstår du."
-" Spring nicht..."
Jag nickade sakta. Han satte sig ner brevid mig, men det tog inte länge för än han var uppe på fötter igen.
-" Vänta här Bill!"
Han sprang in på sitt rum och hämtade gitarren.
Sakta började han spela en melodi. Snart så kunde jag greppa melodin och sjöng med. När jag sjöng sista meningen så såg jag på honom.
-" Dann spring Ich für dich.."
Jag tror att Tom blinkade bort en tår, men han log mot mig.
-" Bill.. jag är så..."
Mer hann han inte säga för jag avbröt honom.
-" Tom, jag är ledsen. Jag tänkte mig inte för. Förlåt."
Vi log båda två sen spelade vi låten igen.

Tom
Jag vaknar till och märker att Bill inte är där. " NEJ! Han kan kan väl inte ha..?"
-" Bill? BILL!"
Jag springer ut genom dörren och hittar Bill sittandes med två texter i handen, han ger mig båda. Den heter "Don't jump". Jag ser frågande på Bill, så han ber mig att titta på den andra. Spring nicht . Jag förstår hans tanke bakom den. Då slår det mig, eller en melodi bara kommer upp i mitt huvud.
-" Vänta här Bill!"
Jag skyndade upp och in i mitt rum. Först kan jag inte se den, men sen så ser jag att den står precis brevid min säng. Det är gitarren jag fick av Bill i julklapp förra året. Han hade samlat i hop alla pengar han ägde och sen jobbat lite varstans för att få ihop pengar till den. För en av de saker som insändaren och kvinnan hade fel om så var det att Bill anmälde dom för pengar. Han fick inga pengar alls, han fick bara ligga tre veckor på sjukhus.
Jag tog upp gitarren, den var svart runt kanten men högst upp på gitarr halsen så började den svarta färgen blanda sig med guld. Den svarta och guldiga färgen spred sig i en härlig blandning efter resten av gitarren. Strängarna var oerhört sköna att spela på och gitarren lät för övrigt jättebra! Bill ville aldrig säga hur mycket gitarren kostat honom, men det var säkert en hel del!
Jag gick tillbaka till Bill och började spela melodin jag hade i huvudet. Bill fattade snabbt en sång melodi och sjöng med. Vid sista frasen på låten så såg han mig rakt i ögonen:
-" Dann spring Ich für dich.."  Jag blev alldeles tårögd och fick blinka bort tårarna, jag log och sa:
-" Bill.. jag är så.."
-" Tom, jag är ledsen. Jag tänkte mig inte för. Förlåt."
Jag log åt honom, för jag kunde inget annat. Det kändes som om det som hade hänt bara några timmar tidigare inte ens existerat. Bill hade aldrig velat hoppa och jag hade inte tänkt hoppa med honom. Jag visste att det här var en grej som skulle stanna mellan oss, om Bill ville berätta om kvinnan för Georg och Gustav så fick han göra det. Men jag tvivlar starkt på att han kommer berätta att han ville hoppa.
Vi spelar låten några gånger till men sen gäspar Bill stort, det gör jag med.
Jag tar honom i hand och vi går in i hans rum och lägger oss på sängen. Åter igen så drar jag honom till mig. Jag vill att han ska veta att jag är där.
Dom flesta hade nog kallat det twincest eller bögit. Det kanske det är, men mellan oss är det bara broderligt. Det är mitt och Bills sätt att visa att vi alltid kommer att ha varandra, men det är också mitt sätt att vara lugn när vi sover. För när jag har honom i min famn så känns det som om jag kan skydda honom mot allt, och som om han kan skydda mig från allt. Vi skyddar varandra med andra ord.
-" Tom?"
Bill vänder sitt ansikte upp mot mitt.
-" Aa?"
-" Tycker inte du att det vore enklare om vi bara skaffade en dubbel säng hit och hade ditt eller mitt rum som rum när någon kommer hit eller om någon av oss har med en tjej hem?"
Jag hade ärligt aldri tänkt den tanken, jag och Bill sov ju nästan alltid i samma säng. Det blev ofta trångt och väldigt varmt, så en större säng skulle vara perfekt.
-" Bill.. jag tror att det är en av dina smartare ideér!"
-" Vadå menar du att mina andra ideér är mindre smarta?"
Bill log retfullt mot mig och jag kunde inte annat än svara retfullt tillbaka:
-" Jag syftade på den idén du hade om att bygga om min säng till en tjej!"
-" Tom.. *suck* det var ett skämt, men det är något du inte förstår, för du har ingen humor!"
Jag tror att Bill redan visste att han skulle få ångra det där, för han försökte direkt ta sig upp ur sängen. Men jag är snabb och högg tag i hans arm. När mina händer spred sig efter hans mage och revben så skrattade han som om han skulle svimma. Men sen så slutade han plötsligt. Han såg nästan rädd ut.
-" Bill.. vad?"
-" TRODDE DU JA!"
Han hoppade på mig  och lyckades på något sätt sätta sig på mig och kittla mig på alla ställen han kom åt. Jag är verkligen über kittlig! Vilket Bill vet. Han är inte så stark än så jag kan lätt knuffa bort honom, men jag hade fullt upp med att skratta så det gjorde mig en aning kratflös.
Tillsist låg vi båda två på varsin säng halva och flåsade. Då kom en sån där komentar som bara kommer spontant, jag behövde inte ens tänka.
-" Bill?"
-" Mmm."
-" Synd att du är du. Jag hade nästan helllre önskat att jag låg brevid en helsnygg tjej och flåsat såhär!"
Bill skrattade så mycket att han trillade ner från sängen och jag blev tvungen att bita i kudden för att inte vråla högt av skratt när han föll.
När vi hade skrattat ett tag till så kröp Bill nära mig och somnade. Det dröjde inte länge innan jag också gjorde det.

Bill
*knack, knack*
Det knackade på dörren, men Tom sov än så jag gick upp för att öppna.
När jag går genom hallen så tänkte jag på natten. Hur kan en sån här natt ens ha ägt rum? Först vill jag ta livet av mig och sen så ligger jag och Tom på golvet och vrider oss i skratt. Det är ganska sjukt. Men jag förstår inte vad som tog åt mig inatt. Är jag så spontan att jag skulle kunna göra något sånt utan att tänka efter? Skulle jag kunna ta mitt liv? Det är nästan läskigt.
Knackningarna blir högre och högre.
-" Ja, jag kommer!"
När jag öppnar dörren så tror jag att mitt hjärta ska falla i bitar. Där står kvinnan, men utan barn i händerna.
-" Vad vill du?"
Mumlade jag fram, jag ville verkligen inte höra mer.
-" Jag vill bara prata.. Jag såg dig på taket igår. Kan jag komma in?"
Helst ville jag slänga igen dörren i ansiktet på henne, men istället fick hon komma in.
Vi satte oss vid köksbordet.
-" Bill, är det möjligt att jag kan få se din rygg igen?"
Jag gapade av förvåning, ville hon se min rygg? Ryggen som är så förstörd att folk mår illa då dom ser den.
-" Varför då?"
-" För att jag behöver se den för att tro det."
Jag hade så god lust att bara hämta Tom och gråta mot hans axel. Ville hon bara göra mig ännu mer skada än vad hon redan gjort?
-" Igen fara Bill, får jag se den så ska jag inte säga något."
Sakta nickade jag och drog av mig tröjan.
Hon drog efter andan och skakade till. Sen la hon handen för munnen, och jag drog ner tröjan.
-" Räckte det?"
-" Nej, jag kommer aldrig att vilja tro det. Men jag får väl bara inse sanningen. Hos polisen så finns det tydligen bilder på när det var nyare."
-" Det finns bilder på när dom misshandlar mig och gör i princip vad dom vill med min kropp. Det finns även band som dom har spelat in. Jag minns inget av detta. Men det är för att dom hällde i mig så mycket sprit att jag var nästan medvetslös."
Min röst var kall när jag sa det. Jag hade inga som helst planer på att bespara henne från vad som hade hänt.
-" Du skrev insändaren också va?"
-" Jo.."
Jag blev nästan arg. " Fattade inte hon vad jag har fått gå igenom? Och sen kallar hon mig för lögnare och skriver i tidningen om hur hemsk jag är."
-" Bill, tror du polisen visar mig bilderna om jag ber dom?"
-" Nej det tror jag inte, för vi har dom här."
Hon tittade förvånat på mig.
-" Varför har ni det?"
-" För att det finns poliser som var på Jimmys sida. Poliser som ville bränna alla bevismaterial."
-" Åhh.. kan jag få se dom?"
-" Varför? Vill du verkligen se på en misshandel och våldtäckt?"
-" Nej, men jag tror jag behöver det."
-" Vill du ser hur din bror ger sig på mig när jag är helt hjälplös?
-" Ne, men som sagt så tror jag att jag behöver det."
-" Varför tror du att jag vill visa dig något ur mitt liv som nästan tog livet av mig?"
-" För att du vill bli trodd."
-" Tror du att jag bryr mig om ifall du tror mig eller inte? Du skrev till en tidning att jag ljög. Men ändå så har du ingen aning om vad jag har gått igenom!"
Jag kände hur jag började hetsa upp mig. Snabbt insåg jag hur dumt det var och försökte lugna ner mig.
-" Nej.. Jag tror inte att du bryr dig om vad jag tror. Men jag behöver verkligen se det där."
-" Okej. Vänta, jag ska hämta Tom han vet vars lådan är. Jag har bett honom gömma den."
Hon nickade och jag gick. Jag kännde mig tömd på alla känslor. Hon ville alltså att jag skulle visa bilder och videor på mig när jag är som allra svagast. När folk utnyttjar mig och jag kan inget göra! Sjukt...
Jag går in till Tom som fortfarande sover, jag går fram och läggen handen försiktigt på hans axel.
-" Tom? Vakna."
-" Mummmmnjy.."
Jag log lite, Tom såg en aning drogad ut.
-" Tom kan du ta fram polismaterialet?"
Han vaknade till direkt.
-" Varför? Bill, du tänker väl inte?"
-" Nej Tom det är inte jag som ska se det, men kvinnan från igår är här och hon vill tydligen se det."
-" Va?! Är hon sjuk eller något?"
-" Nej men hon säger att hon behöver det. Snälla Tom."
-" Vill du visa det för henne då?"
-" Nej, jag vill bränna allt. Men så som hon håller på så kommer hon att ha fått ut alla tre om ett år om hon inte börjar förstå."
-" Okej då..."
Tom såg en aning sur ut när han gick upp och drog på sig tröjan. När vi gick ut ur mitt rum så blängde han på kvinnan. Hon tittade tillbaka på honom med ett ansiktsuttryck som jag inte kunde avläsa. Tom gick in på sitt rum och hämtade lådan. Jag startade teven och satte igång videon. När Tom kom ut så öppnade jag lådan.
Mina ögon tårades direkt och någon kunde lika gärna ha delat på mig med en kniv. Det första jag såg var en bild på mig när jag är elva år. Jag ligger på golvet med en kille som heter Berich eller nåt över mig. Jag har haft smink men det ser inte så fint ut längre för mina tårar har gjort ränder efter hela ansiktet. Mitt hår är svart som vanligt men min hårbotten är röd. Varför den är röd kan är inte så svårt att räkna ut. Jag tror att jag minns den kvällen. Erik hade bara en kund den kvällen som betalade lite så han slösade inte så mycket sprit på mig. Därför minns jag.
-" Bill..."
Tom la sin hand på min axel.
Kvinnan steg upp och gick fram och tog lådan ur handen på mig, men jag höll kvar den. Jag tog upp ett av banden urden och gick mot videon.
-" Du ville se det här va?.."
Hon nickade.
-" Då ska du få se de också, men jag varnar dig. Det här är ingen familje film, det är verklighet. Du får se bilderna också. Men själv så tänker jag gå ut härifrån, jag är på mitt rum om du vill något."
Jag satte igång filmen och visade vars hon skulle trycka för att starta den. Sen gick jag så fort jag kunde in i mitt rum. Jag klarade inte mer utan tårarna föll hejdlöst. Jag slängde mig på sängen och borrade in ansiktet i kudden. Snart kände jag en hand läggas på min rygg och Tom viskade tröstande i mitt öra. Jag vände mig om och Tom drog mig intill honom. Jag grät och skakade, men Tom satt bara stilla med mig i sin famn.
-" Bill.. jag är så ledsen att du ska behöva gå igenom det här.."
-" Tom det är inte det.. Men det hon ska få se är inget som är ens likt en film. Det är verklighet. Det har hänt, det hände mig. Många av filmerna är sen jag var mellan tio och tretton. Det är mitt liv Tom..!"
Tom darrade till och tårkade några tårar.

Tom
Bill väckte mig för att jag skulle ta fram lådan med bevismaterial. Kvinnan som skrek åt honom igår var här. Tanken på att hon skulle vilja se det gör mig äcklad.
Först kallar hon min bror för lögnare och smutskastar honom i tidningarna, sen ber hon om att få se honom när han ligger på golvet. Utnyttjad, slagen, bedjande om ett slut och tillintetgjord. För det var så Bill sa, tillintetgjord.
När jag letat reda på lådan tog Bill den. När han öppnade den så blev han alldeles blek. Jag gick fram till honom. När jag såg vad han såg på så ville jag helst spy. Det var Bill när han var liten. Han ligger på golvet med en man över sig. Tårarna och sminket har runnit nedför hans kinder. Man ser det så tydligt på ränderna efter hans ansikte.
Kvinnan kommer fram och försöker ta lådan ur Bills grepp. Men innan han låter henne ta den så tar han en film och stoppar in den i videon. Sen springer han in på sitt rum. Jag börjar gå efter honom då kvinnan stoppar mig.
-" Han tänkte verkligen hoppa igår va?"
-" Ja."
-" Varför?"
Jag tittade häpet på henne. " VAD TROR HON?! för att han tycker att det är roligt? Nej på grund av henne!"
-" På grund av att någon har skickat in en insändare till en tidning där den som skriver anklagar honom för att ha ljugit. Den personen vet inget om vad han har gått igenom, hur mycket han har fått genomlida i nio år. Han dog på sjukhuset förra året, men dom lyckades väcka honom. När vi haft spelningar så var han så svag i början att han blev tvungen att ta paus i mitten för att orka. Ibland fick han feber. Sen så kom du. Som gjorde det en aning värre."
Jag hade inga planer på att vara snäll mot henne. Hon drog upp alla Bills sår och hälde salt i dom.
-" Jag... J-jag vet om det där med insändaren. Jag tror att jag ska börja med bilderna."
Jag nickade kort och gick in till Bill. Han låg med huvudet neråt i kudden, han såg nästan ut som om han fick elchocker. Så mycket skakade han när han grät.
Sakta och mycket försiktigt så lyfte jag upp honom i min famn, viskade några ord i hans öra. Men han grät bara ännu mer. Allt som jag kom på att jag kunde säga var:
-" Bill.. jag är så ledsen att du ska behöva gå igenom det här.."
-" Tom det är inte det.. Men det hon ska få se är inget som är ens likt en film. Det är verklighet. Det har hänt, det hände mig. Många av filmerna är sen jag var mellan tio och tretton. Det är mitt liv Tom..!"
Hans ögon var så fulla med känslor att jag inte riktigt kunde bestämma vilken han kände mest. "Hur hjälper jag honom igenom det här?"
Vi satt kanske så i en timme, även om Bill slutat gråta så satt vi ändå kvar. På något sätt så lugnade det oss alltid, att känna varandras närhet.
Helt plötsligt så knackade det på dörren. Det var kvinnan som berättade att hon skulle gå. Vi nickade och hon gick. När vi hörde ytterdörren smälla igen så gick vi ut, Bill gick först. Han gick fram till köksbordet sen tittade han skrämt upp. Han skrek och vände sig om och sprang in i mig.
-" Bill ..vad?"
Bill behövde inte berätta. Köksbordet var täckt med alla bilder från lådan och teven var på, även en film på Bill när han är femton.
Han ligger på golvet och skriker, först ger sig två männ på honom. Han är fast hållen av Erik och kan inte röra sig. Männen skrattar när dom tränger sig in. Bill skriker ännu mer och tårar strömmar ner för hans ansikte. Bill ber att dom ska döda honom, men då blir bara deras skratt elakare och vidrigare. När männen är klara så lyckas Bill få på sig sina underkläder, och kryper sen ihop i ett hörn. Han skakar men Erik verkar inte vara färdig. Han säger åt männen att dom ska lägga pengarna på köksbordet. Dom svarar och går. När dörren är stängd så går Erik mot Bill, han knäpper upp sitt bälte och Bill gråter ännu mer. Erik berömmer Bill för att han inte försökte klösa någon. Bills kropp är så full av klösmärken att det inte är värt att räkna. Bill sitter där i hörnet i bara underkläder när Erik börjar slå honom med bältet.
Jag vill blunda men det går inte, Tillsist får jag styrkan att gå och stänga av allt.
Bill står framför mig och gråter, hans läppar försöker forma ord men han får inte fram något. Han försöker gå fram mot mig, men när han gör det så faller han.
-" BILL!"
Jag sätter mig på knä på golvet och tar hans huvud i mitt knä, hans tårfylda ögon tittar upp mot mig.
-" Tom, jag vill i- inte..."
Jag ryser, menar han det jag tror han menar?
-" Billa, snälla säg inte att du inte vill leva längre.."
-" Tomi. Jag vill inte leva och vara rädd längre."
-" Va mena.."
-" Tomi, jag tänker inte vara rädd längre, jag tänker se till att den bit som är kvar av mitt liv. Blir den bästa någonsin! Tillsammans med dig"
Jag log. Bill hade verkligen talang för att säga saker som rör mig djupt inne.
-" Dito.."
Dagen efter så hade vi spelning på kvällen och Bill sjöng ut sin lycka på scen. Kvinnan som anklagat Bill skrev en ny insändare, där hon bad om ursäkt till Bill eftersom hon nu har fått se bevis på vad som egentligen hände. Och allt skulle bli bra! Eller?
Tvilingarna stog på scen veckan efter och spelade en helt ny låt. Låten handlar om att inte ge upp, att försöka leva även om det är svårt. Hela bandet är på scen och takterna räknas in:
-" Über den Dächern
Ist es so kalt und so still
Ich schweig deinen Namen
Weil du ihn jetzt nicht hören willst

Der Abgrund der Stadt
Verschlingt jede Träne die fällt
Da unten ist nichts mehr
Was dich hier oben noch hält

Ich schrei in die Nacht für dich
Lass mich nicht im Stich
Spring nicht
Die Lichter fangen dich nicht
Sie betrügen dich
Spring nicht
Erinner dich
An dich und mich
Die Welt da unten zählt nicht
Bitte spring nicht

In deinen Augen
Scheint alles sinnlos und leer
Der Schnee fällt einsam
Du spürst ihn schon lange nicht mehr
Irgendwo da draußen
Bist du verloren gegangen
Du träumst von dem Ende
Um nochmal von vorn anzufangen

Ich schrei in die Nacht für dich
Lass mich nicht im Stich
Spring nicht
Die Lichter fangen dich nicht
Sie betrügen dich
Spring nicht
Erinner dich
An dich und mich
Die Welt da unten zählt nicht
Bitte spring nicht
Spring nicht

Ich weiß nicht wie lang
Ich dich halten kann
Ich weiß nicht wie lang

Nimm meine Hand
Wir fangen nochmal an
Spring nicht

Ich schrei in die Nacht für dich
Lass mich nicht im Stich
Spring nicht
Die Lichter fangen dich nicht
Sie betrügen dich
Spring nicht
Erinner dich
An dich und mich
Die Welt da unten zählt nicht
Bitte spring nicht
Spring nicht

Und hält dich das auch nicht zurück
Dann spring ich für dich."