"Du är död, du kommer aldrig tillbaka...."
Jag ser mig själv i spegeln, mina ögon är röda och fulla av tårar.
Sakta låter jag mina knän ge vika och hårt faller jag ner på golvet på knä.
Knäskålarna gör ont, riktigt ont. Men smärtan av att du är borta vinner nog den tävligen.
Tyst skrattar jag för mig själv i tårarna. Du älskade att tävla, du ville vara bäst! Dom andra två i bandet tyckte att det var kul, det gjorde även jag.
Jag älskade att se ditt hår falla ner efter axlarna, och när vi spelade hur dina ögon lyste av energi från publiken.
Sakta ser jag ner på rakbladet i handen. "Det ska få ett slut nu".
Mina armar är redan fulla av ärr. Dom är mitt bevis på hur mycket jag älskade dig!
Jag tar rakbladet i höger hand och för den mot min vänstra under arm.
Jag trycker det hårt mot den tunna huden sen drar jag till.
Jag ser hur blodet rinner ut på golvet och börjar tänka på dig.
Mins du när vi var mindre och började med musik? Du älskade det verkligen! Så fort vi träffade dom andra två började vi spela upp inför publik.
Jag älskade verkligen hela dig, du var den person som var mig närmast! Den person som förstod mig, den person som lät mig vara mig själv utanför kändiskapet. Du var verkligen allt för mig.
Tänk det är två veckor sen du försvann, en man tog ditt liv när vi stod på scen. Du blev skjuten och föll. Jag kommer alltid att han den delen estsad fast i hjärnan, när du faller. Hur ditt blod sprids över scenen och alla skriker. Hur du viskar att låta dig gå när jag håller dig i min famn och gråter.
För en vecka sen sänktes du ner i jorden. Det är svårt att föreställa sig, förstår du? Svårt att inse att ens andra halva ligger en bra bit under jorden. Att jag aldrig ska få känna din närhet igen.. Jag kan bara inte förstå det.
Din begravning var så vacker. "Hilf mir fliegen" Spelades på repeat under hela ceremonin. När det var min tur att säga hejdå till dig så kunde jag inte annat än låta tårarna falla. Även om jag vet att du inte hade velat att jag skulle gråta. Men jag kunde inte hjälpa det. Dina händer va så kalla och när jag kysste dig på pannan så gick rysningar efter hela min rygg. Du var verkligen död.
Irriterande nog så tyckte varenda reporter att vi passade väldigt bra ihop som par. Dom älskade att klippa ihop bilder på oss så det såg ut som om vi kysstes, du drog dig undan efter det, men jag fick dig att öppna dig för mig igen. Vi var aldrig ett par, men så nära varandra man kan komma. Som jag sa du var verkligen allt för mig och ska snart bli det igen, för jag känner hur yrseln börjar komma. Svagt öppnar jag ett öga bara för att se hur mycket blod som rinner från min uppskurna handled. Jag sitter verkligen i en sjö av blod.
Trött blir jag nu i liggande ställning och känner hur befrielsen kommer.
" Snart Georg är jag hos dig igen, min vän...."

Två veckor efter Georgs begravning orkade inte Gustav längre. Han och Georg hade verkligen blivit som bröder. Dom hade till och med börjat göra som Kaulitz- tvillingarna- Avsluta varandras meningar, tänka samma saker och veta hur den andre kände sig utan att se på varandra.
Tvillingarna var inte alltför förvånade över Gustavs självmord, dom sörjde men visste att Gustav aldrig skulle kunnat gå vidare.
På Gustavs gravsten står det "Wenn nichts mehr gehts, werd Ich ein engel sein. Fur dich allein."....