Make a wish

Jag vet inte om det finns något som styr vilka önskningar som uppfylls.

Tandfen, anden i lampan, tomten? Alla är personer som många anser som påhittade.

Något som däremot inte är påhittat är programmet, Make a Wish- ett program som försöker uppfylla barns önskningar.

Den här gången handlar det om elvaåriga Lejli Hanson, ett barn med styrka bortom dess like.

I flera år har hon kämpat mot cancern och alltid rest sig när hon fallit som hårdast, alltid lett för bättre tider.

Idag är den dagen som hon får sin önskan uppfylld, en hel dag och konsert med Tokio Hotel.

Bill fingrade smått nervöst på tröjkanten innan han kände att mohawken stod upp som den skulle och rätade till en av kedjorna på byxorna. Han visste att han inte var den ende i bandet som var nervöst, Tom pillade hela tiden med flätorna, Gustav med glasögonen och Georg sms:ade med sin flickvän. Han trodde också att de va nervösa över samma som han, att flickan som kom in skulle vara så sjuk att hon knappt kunde stå, inget hår, ingen livsgnista och mörka ringar under ögonen.

Att hon tappat livsgnistan var han mest rädd för..

Nejdå, han var inte rädd för henne, men för vad hon kunde få honom att känna och skuldkänslan över vad hon får gå igenom medan han själv lever livet.

En lätt knackning på dörren fick honom att hoppa till och rikta uppmärksamheten mot dörrhandtaget som sakta trycktes ned. Han tog ett djupt andetag innan han ställde sig upp för att ta emot henne, en blick på klockan sa honom att den var kvart i tio och hon var tidig.

Han antog att det var mamman som kom in först eftersom hon såg ut att vara i trettioårsåldern, flickan som kom efter henne kunde inte heller vara Lejli- hon gick helt själv. Så nästa person var tvunget vara henne!

Nästa person som kom in var Tobi och Bill tappade hakan när han förstod att lilla Lejli i själva verket var den glada flickan framför honom.

Hon var inte i närheten av vad han hade föreställt sig, de gröna ögonen lyste av liv och glädje, långt brunt hår låg över axlarna och hon gick alldeles själv. Han log.

-” Hej, jag är Bill och jag antar att du är Lejli Hanson?” Hennes ögon lyste upp när han nämnde henne vid namn och hans eget humör sköt genast i toppen.

-” Hej!” De övriga i bandet presenterade sig med lika stora leenden som Bill och efter ett tag så började Lejli skruva på sig. Bill skrattade och såg henne i ögonen.

-” Kan jag få en kram?”

-” JA!”

En timme senare så satt det lilla gänget med varsin mjukglass i handen och pratade, mest Bill och Lejla men de andra sa något lite då och då.

-” Jag önskar att jag också hade en tvilling! Då skulle jag aldrig behöva oroa mig för att vara ensam!” Bill log och gav Tom en kärleksfull blick innan han sa:

-” Vi har pratat om oss skitlänge, jag vill höra om dig.” Hon fnittrade och Bill skrattade när han såg hur hon blev röd i ansiktet.

-” Jag vet inte vad jag ska berätta..” Hon gömde ansiktet i händerna och Bill såg på de andra som såg medlidsamt på henne samtidigt som de försökte hålla skratten borta från att ljudsättas.

-” Vad brukar du göra på fritiden, din mamma sa att du spenderade mycket tid till att skriva?” den sjuka flickan log och flyttade undan händerna.

-” Ja, jag är precis som du! Men jag skriver en bok, inte låtar.”

-” Jasså, vad handlar den om?” Hon rodnade igen och såg ner i sitt knä innan hon tog mod till sig och sa:

-” Om mig.. cancern.. om hur det är att alltid vara rädd att varje dag är min sista... Och hur man kan hjälpa andra barn.”

-” Åh...” Bills hjärta skar, han var säker på att de andra kände likadant, men innan han hann säga något mer så sa flickan:

-” Nej nej, du får inte vara ledsen för min skull! Jag kommer vinna över min cancer, även om jag så är en på tusen så ska jag vara den ena.” Bill log sorgset, hennes mamma hade förklarat att Lejlis chans att överleva var väldigt liten. Ändå så satt hon här framför honom med ögonen som sken starkare än solen och liv i varenda cell.

-” Lejli, du är inte alls om jag... Du är så mycket bättre.”

De sista tonerna av Humanoid klingade ut och Bill stod lyckligt längst fram på scen, fansen skrek och han skrattade innan han skrek i micken.

-” Tack så mycket!” han gick långsamt tillbaka mot sitt band där de stod mitt på scen, han gav dem en frågande blick och de nickade.

-” Som ni kanske vet så var det där vår sista låt, men ikväll så har vi bestämt oss för att göra en till.”

skriken var öronbedövande och Bill försökte be dom att lugna sig innan han sa med den mjukaste röst han hade:

-” Idag mötte jag någon som för alltid kommer att förändra min syn på livet. Den här personen visade att hur tufft det än är så ska man alltid leta efter ljuspunkter, för även om de är få och små så finns dem. Kan jag få be att Lejli Hanson kommer ut på scen?” Han hörde skrik, han hörde flämtningar men allt han såg var Lejlis förvånade ansikte när hon sakta kom ut på scen fram till hans utsträckta hand. Han såg sig snabbt om och kunde bara se leenden på bandets läppar och tår blandade leenden hos fansen.

Lejli verkade hålla hårt i sin svarta tröja, han hade hjälpt henne att hitta kläder som var väldigt lik hans egen stil.

Hjärtat slog snabbare för varje steg närmre hon tog och han började överrumplas av alla de känslor som kom mot honom. Det han tidigare hade tänkt säga var som bortblåst, han kunde inte heller forma tankar eller ord i huvudet. Han kunde bara känna, han kunde känna allt som hon berättat för honom den dagen.

Om hur hon först bett dem att döda henne när hon fick återfall av cancer för ett år sen, att hon började skriva sin bok för att informera om hur det verkligen är, hur hon såg två av sina sjukhus kompisar dö... Till och med om när hennes pappa lämnade dom när det blev för svårt...

Ändå log hon när hon kom ram till honom, Bill sökte hennes blick.

När han fann den så fann han inte bara hennes vackra gröna ögon, utan även de ord han tappat.

-” På så kort tid så har du sett till att förändra våra liv brutalt...” han talade direkt till henne, omvärlden hade försvunnit.

-”... din styrka lyser upp och för det vill jag tacka.” han såg hur tårar formades i hennes ögon.

-” och jag vill att du ska vet, att vi.. alltid kommer att vara by your side..” han fick svälja sin egna klump i halsen när han såg hur två tårar fann sin väg ner för hennes kinder.

Introt började och han gick ner på knä framför henne så han kom i hennes ögonhöjd, orden som föll ur hans mun var bara riktade mot henne.

-” I'm by your side... Just for a little while.. we'll make it if we try.” Hans armar fann sig runt hennes i slutet av låten, tårarna han kämpade emot fick falla och han hörde hennes snyftningar i nacken.

Just då önskade han inget hellre än att få hålla om henne... Lyfta hennes börda.

Två månader senare så satt Bill med ett kuvert i handen, Tom höll hans andra. Tysta tårar föll ner för hans ansikte, men ändå var de inte sorgsna...

Mr. Bill och Tom Kaulitz.

Hej, jag är Katrin, Lejlis mamma. Det är svårt att säga det så jag skrivet det istället. Igår, den 23:e september så drabbades min dotter av lunginflammation. Hon klarade det inte.

Anledningen till att jag skriver är för att hon ville tacka så mycket för att ni uppfyllde hennes önskan. Som ni ser så finns det mer än bara mitt brev i det här paketet.

Jag vill också tacka, för att ni gav gnista till den glöd hon hade.

Med varma hälsningar Katrin Hanson

Bill snyftade och tog upp boken mellan sina händer innan han såg på Tom som också hade små tårar i ögonvrån. Bill drog in andan för att säga något, men han fick inte fram orden. Istället såg han Tom dra med handen över bokens framsida och säga:

-” Make a wish, av Lejli Hanson.”