Hjärtat förlorar sin kraft,

Slagen blir allt svagare.

Ingen vet, men alla undrar:

Kan man dö av ett brustet hjärta?

 

-” Tack så mycket BERLIN!”

Konserten hade varit otrolig, Bills energi nivå nådde inga gränser när han dansade runt i rummet och gjorde allt för att få resterande delar av bandet att dansa.

-” Chill pill Bill! Påminn mig om att hålla dig borta från socker!” Skrattade Tom och återvände till sin konversation med Georg.

-” Toooomi!” Bill satte sig nära sin bror och kröp upp bredvid honom och gäspade stort.

-” Redan trött?” Tom såg förvånat på den inte-längre- så- pigga- brodern bredvid honom och log. Konserterna tog verkligen all Bills energi och så fort adrenalinkicken la sig så kunde han knappt hålla upp ögonen.

-” Mm...” Var Bills svar. Tom såg sig om kring och fann managern inte långt ifrån dom.

-” Hey David, när drar vi? Lillen är trött!” Tom skrattade när han fick Bills kudde i ansiktet och strök bort en slinga från broderns ansikte.

-” Nu om ni vill, men ni har bilen kvar vid studion va?” David hade riktat frågan till Tom som nickade och Bill muttrade:

-” Bil jävel... Den kan gå hem.” Rummet fylldes av förtryckta skratt och Tom blev osäker på om Bill ens visste vad han sa. Han såg ner på sångaren och strök honom ömt över ansiktet igen, det här var allt. Bill var hans allt, hans själ, hans hjärta och beviset på att det fanns en bättre sida av Tom.

Sen dom började turnera så hade tvillingarna bara växt tightare och sen stalkingen började så visste Tom att Bill var den som hindrat honom att slå den där tjejen tidigare. Men nu med deras nya album ute och några konserter i veckan så hade allt lugnat sig drastiskt, dom hade knappt sett skymten av tjejer med kameror utanför deras hus under snart en månad.

I ögonvrån så kunde Tom se hur David mötte upp Saki vid dörren och signalerade åt honom att väcka sångaren i hans famn.

-” Hey, vill du öppna dina vackra ögon för mig?” Utan att Tom visste det så hade han ett par grönaktiga ögon riktade mot honom. Georg hade observerat tvillingarna länge, i flera år faktiskt och det värmde alltid när han såg dom tillsammans. Toms sensuella och mjuka sida kom fram och Bills avslappnade och lugna tog över. Sättet dom pratade, rörde och även såg på varandra var på ett kärleksfullt sätt mellan bara dom. Som bröder, som tvillingar, som en själ. Georg log lite åt sina egna poetiska tankar och gjorde sig i ordning för att följa med ut.

-” Rise 'n shine beautiful... Kom igen låt mig se de där vackra ögonen...” Tom log när han såg hur Bills läppar började dras uppåt och ögonen långsamt öppnades.

-” Hem?” Tom log bredare.

-” Hem. Men först till bilen.” Bill grimaserade men ställde sig upp.

 

Under tiden dom åkte till studion så hade Bill hunnit kvickna till och pratade på glatt med Gustav om konserten, helt utan vetskap om hur väl studerad han var.

Toms ögon vakade över honom som en örn, känslan att något var fel ville inte lämna honom.

-” Så killar, Bill, Tom ring mig när ni kommit hem så jag vet att det har gått bra! Georg, Gustav var snäll och var snabba in och hämta era grejer! Och ha en grymt härlig helg hemma nu killar! SLAPPNA AV!” Killarna svarade glatt och följde snabbt Davids order och snart var tvillingarna väl installerade i Toms escalade.

-” Tom, inser du att den där bilen har följt efter oss i snart tio mil?” Bilresan hem var rätt lång och en svart skåpbil hade följt tätt efter dom sen dom svängde ut från parkeringen vid studion.

-” Jo jag har sett, kan ju prova bli av med dom om du vill?” Bill nickade trött och drog sin luva över ansiktet. Det var en grej dom alltid tvingades göra när dom åkte bil och skulle möta någon eller försöka köra om. Täcka ansiktet. Efter incidenten med en av de fanatiska fansen som nästan fick dom av vägen så var det strikta order från Saki.

Tom körde långsammare och signalerade åt bilen bakom att köra om, lättat gjorde dom som han sa.

Han såg hur dom blinkade och trappade upp farten men när dom kom upp jämsides med tvillingarna så började dom komma riktigt nära och blinka åt fel håll. Tom skrek till vilket fick Bill att hoppa till och huvan flög av.

-” Tom!” Tom fick panik när bilen försökte tvinga honom av vägen och svängde in på en avtagsväg som ledde åt ett helt annat håll, men bilen bakom hakade snabbt på och var snart efter dom igen.

-” Vad händer?” Bill såg hur Tom kämpade för att behålla lugnet och inte ställa sig på gasen.

Bill hade alltid haft en förmåga att behålla lugnet i stressade situationer så han la sin hand på Toms arm och sa:

-” Tom, se på mig. Lugn...” Tom nickade och vände tillbaka blicken mot vägen igen.

Bill skrek till och slungades framåt när dom kände hur den andra bilen körde in i bakdelen.

-” Bill!” Tom såg hur Bill blödde- läppen var sprucken.

-” Det är ingen fara med mig Tom.” Bill tryckte tröjärmen mot läppen och vände sig mot Tom, i fönstret bakom Tom kunde han se hur skogen lös upp och bilen bakom dom tutade.

-” Tom! Åh gud, vad händer?” Tom såg precis samma som Bill i backspegeln, bilen var på väg upp bredvid dom igen. Snabbt så svängde han in framför dom och kände hur bilen slungades framåt igen.

-” Bill, dom försöker få oss av vägen.”

Innan Tom hunnit reagera så var bilen vid hans sida, en blixt bländade honom och han kände hur bilen for av vägen.

-” Jag älskar dig Bill!”

 

-” Aw kom igen Selene, det är inge kul längre!” Anne satt och såg hur bilen framför dom gjorde allt för att inte låta dom komma upp bredvid dom.

-” Bara lite till! Känner inte du kicken?”

Anne nickade stillsamt, två tjejer bakom henne jublade och Selene tutade. Egentligen så tyckte hon att det här var fånigt, vad var det för kul att jaga Bill och Tom Kaulitz? Hon var bara nöjd så länge dom fortsatte med musiken. Plötsligt fick Selene en lucka och ställde sig på gasen för att komma upp bredvid Tom.

-” En Bild! TA EN BILD!” skrek hon åt Anne som kunde se skräcken och paniken i Toms ansikte.

Evigheten kändes när hon lyfte kameran och tryckte på knappen. Blixtrar sköt ut och hon kunde se hur Tom la sin ena hand för ögonen innan bilen åkte iväg bort från dom, av vägen.

-” Helvete! Selene kör!” Anne kände hur hon fick panik.

-” Nej Selene STANNA! Vi måste hjälpa dom!”

Selene slog henne hårt på armen och gasade på.

-” Är du dum i huvudet eller? Dom klarar sig! Vi kan inte stanna! Fattar du hur mycket skit vi skulle hamna i?” Selene gasade på ytterligare och Anne kände hopplösheten skölja över henne.

 

-” Tom?” Bill kände hur det smärtade i hela kroppen och han försökte öppna ögonen.

Solen höll på att gå upp och det var inte längre mörkt ute, han gissade på att klockan var kring fyra.

Tungt vände han huvudet åt sidan och fruktade vad han skulle få se.

-” TOM!” Tom låg med händerna på ratten och huvudet mot händerna, men Bill kunde se hur bröstkorgen vidgades och sjönk ihop.

Bill knäppte loss säkerhetsbältet och hoppade en aning yrt ur bilen och gick runt till Toms sida.

En snabb blick över bilen gav den insikten att dom aldrig skulle kunna köra där ifrån.

-” Tom snälla, seså.. Öppna dina vackra ögon för mig... Snälla..” Bill strök Tom över ansiktet och försökte se om han led av några större skador. Men allt han kunde se var ett sår i pannan och att det formats ett blåmärke på kindbenet.

-” Bill?” Bill suckade lättat och lutade sig närmare.

-” Jag är här, hur är det?” Tom lutade sig tillbaka så att Bill kunde granska honom ordentligt.

Tom hade inga fler synliga skador än de han sett tidigare och han pustade ut.

-” Har du mycket ont?” Tom skakade på huvudet.

-” Jag tror jag haft tur, hur är det med dig?” Tom granskade Bill oroat men såg inga större skador.

-” Okej, det är bara bra.. Men jag tror vi måste gå, mobilen funkar inte här och bilen lär vi inte kunna ta någonstans.” Muttrade han när han insåg att det inte fanns någon telefon teckning.

-” Okej, kan du hjälpa mig lite?” Bill nickade och hjälpte Tom ut bilen bara för att sedan hjälpa honom att luta sig bakåt.

-” Förlåt, jag är lite yr bara..” Flämtade Tom, Bill kom närmare och kröp in i Toms famn.

-” Ingen fara Tom, vi måste bara gå tills vi hittar teckning, eller till nästa stad. Om du ser skylten där så är det inte långt.” Tom följde hans blick och läste Halle 10. Det var alltså bara en mil till Halle, det skulle dom klara. Han la sina händer försiktigt om Bills midja och drog honom närmare.

-” Gud Bill, jag trodde jag skulle förlora dig...” Bill log och snuslade in ansiktet i Toms ansikte.

-” Vi ska klara det här Tom, tillsammans... Som alltid...” Tom kände hur hans hand blev varm och blöt. Han kände hur det hoppade till i bröstet när han sakta drog tillbaka handen från Bills svarta tröja. Hans hand var röd.

Han drog efter andan, men innan han ens hunnit säga nåt så gav Bills ben vika och han sjönk ner på marken.

-” Bill!”

 

Tom höll Bill fortfarande i sin famn medan han lät marken komma närmare. Han kände hur paniken greppade tag om hans hjärta och hur tårarna lurade.

-” Bill?” Bill låg nästan orörlig i Toms famn och han började kunna se hur blod drog fram under honom.

-” Bill!” Tom såg att Bills svarta tröja egentligen inte var svart vid mage och drog upp den.

Bill hade en stor reva i sidan som gick högt upp på revbenen, såret såg inte ut att vara alltför djupt på vissa ställen medan andra såg ut att vara nästan fem centimeter djupa.

Tom försökte samla sina tankar och komma på vad han skulle göra.

”Första hjälpen, måste trycka emot, stoppa blödningen, rädda Bill.” Ekade i hans huvud och han insåg att Bill hade sin långa halsduk i bilen och att han själv hade en också. Försiktigt la han ner Bill på marken och kröp in i bilen, en snabb blick på klockan sa honom att klockan var snart halv fyra. Han kröp ut igen och drog upp Bills tröja igen och började linda om såren. Han bannade sig själv över att händerna skakade så mycket och han knappt kunde se eftersom tårarna envisades med att komma i vägen för hans syn.

-” Snälla Bill, vakna..” Som om Toms ord hade magisk verkan så öppnade Bill långsamt ögonen.

-” Tom...” Tom andades lättat ut och drog upp Bill i famnen igen.

-” Tack... Åh Gud tack!” Bill kände sig yr och kroppen började kännas bedövad, huvudet däremot började klarna och han kunde tänka klart.

-” Tom, du måste gå.” Tom spärrade upp ögonen och såg ner på personen i hans famn.

-” Va? Är du knäpp? Jag kan inte lämna dig!” Bill suckade, han visste att det här skulle bli svårare än han trott.

-” Tom, du måste gå och hitta hjälp.” Tom blängde ilsket ut i luften och sa:

-” Bill, jag lämnar dig inte! Tror du att du kan stå?”

-” Kanske, men..”

-” När du inte orkar gå längre så bär jag dig.” Bill skulle precis protestera när Tom lyfte upp honom på benen. Han vinglade till och Tom la hastigt sin arm under Bills för att stötta honom.

-” Vi ska klara det här tillsammans, som du sa.” Bill log och dom började gå långsamt.

 

-” Tom? Tom!” Tom vände ansiktet mot sin bror och häpnades över hur blek han hade blivit på så kort stund. Dom hade kanske kommit tre kilometer och Bill hade inte klagat en enda gång.

-” Vi tar en paus...” Tom hjälpte försiktigt sin bror att sätta sig vid väg kanten och drog fram telefonen.

-” Fortfarande ingen teckning och klockan är fem över fyra.” Suckade han, men Bill var på bättre humör.

-” Snart så ska du se, det kommer bli bättre snart.” Tom kände det som om dom hela tiden bytta plats att vara optimistiska och positiva. Ena stunden ville han bara ge upp och andra så var han stöttade och sten säker på att det här skulle gå bra.

Han satte sig närmare Bill och sångaren kröp nära honom, trött slöt han sina ögon.

-” Bill nej! Seså håll ögonen öppna! Vi måste fortsätta och du får inte somna nu.”

-” Bara en liten stund Tomi...” Tom tog tag om Bills axlar och tvingade honom att se honom i ögonen.

-” Bill, det är inte långt kvar! Du kan klara det här.”

-” Gå du, jag klarar mig... Leta reda på ett sjukhus och prata med dom.” Tom kände hur en snara drogs åt runt hans hals och han var på gränsen till tårar.

-” Bill snälla..”

-” Nej Tom, snälla se till att du kommer till sjukhus! Jag klarar mig!” Bill var envis och Tom blev mer eller mindre panikslagen.

-” I helvete Bill! Vi gör det här tillsammans, eller hur?” Tom hjälpte Bill upp på fötter igen och dom fortsatte gå. Tom svor flera gången över att det inte passerade någon bil. Det kanske var fyra på en lördags morgon men nån jobbade väl? Han kände ibland hur Bill halkade till eller tappade styrkan i knäna, men då lyfte han bara upp honom ytterligare över armen och stöttade honom bättre.

En mil... En mil och det var verkligen öde! Dom hade kanske fyra kilometer kvar och dom hade inte sett skymten av ett hus.

-” TOM!” Tom vände ansiktet förskräckt åt Bills håll och såg hur smärta spred sig genom hans ansikte.

-” Vad?”

-” Min innerficka...” Bill log svagt. -” Det vibrerar...”

Toms ögon blev klotstora och snabbt öppnade han sin jacka som han gett till Bill och drog ut den vibrerande mobilen. ” DAVID” stod det med stora klara bokstäver. Han Satte snabbt ner Bill och han själv vid vägkanten och svarade.

-” Tom.”

-” Tom? Vars i helvete är ni?” Davids röst lät som himlen och Tom var på gränsen till tårar.

-” Åh tack gode gud David.. Jag .. Vi är bara någon kilomet bort från Halle... Åh gud du måste ringa ambulansen... Bill är skadad.. Snälla kom hit...” Tom visste att David och resten av bandet borde sitta någonstans i Halle eftersom det var dit dom skulle för att hämta Georgs bil.

-” Jag har bett Saki göra det.. Tom vad har hänt?”” David lät en aning knäckt och Tom kände hur tårarna började rinna ner för kinderna när han följde vägen bakom dom med blicken. Spår av blod markerade sidan av vägen och det högg honom i hjärtat.

-” Kom bara hit...”

-” Vi är på väg!” Samtalet avslutades och Tom kände hur Bill kramade hans hand hårt. Han mötte hans blick och log.

-” Vi klarade det Bill, dom kommer hit..” Bill log bara trött och lutade sig mot sin brors axel med stängda ögon. Tom kände snart hur Bills grepp om hans hand blev lösare och lösare.

-” Bill? Nej Bill! Vakna!” Bills ansikte var blekare än någonsin och bröstet höjdes och föll nästan omärkbart.

-” Bill! Nej nej! Du får inte Ge upp nu! Vi klarade det! Dom kommer hit och allt ska bli bra!”

Bill öppnade ögonen och mötte Toms, han log och sträckte upp handen mot hans den andres ansikte. Han hade inte styrkan att hålla den uppe och snart föll den, men Tom fångade upp handen och la den mot sin kind. I ögonvrån kunde han se Sakis bil och en ambulans närma sig och han slängde upp ena armen, lättat såg han ner på Bill.

-” Dom kommer nu Bill, bara en liten stund till!” Han la den lediga handen mot Bills ansikte och tryckte Bills närmare hans eget. Bills ögon kämpade förr att förbli öppna, men varje gång han blundade så blev det svårare att få upp dom. Han visste.

-” Tom, jag älskar dig...” Bilarna var inte långt borta nu och Tom kände hur klumpen i halsen blev större.

-” Bill säg inte så. Du klarar det här, vi klarar det här tillsammans. Det var så du sa...” Bill log bara svagt igen och knöt sin fria näve när en våg av smärta sköljde över honom.

-” In die nacht Tomi... In die nacht...” Bill blundade och den här gången öppnade han dom inte heller.

-” BILL! NEJ! BILL!” Bilarna hade stannat och ambulans männen puttade bort Tom och konstaterade något om ”blodbrist”, ”omedvetande” men framför allt det som nådde Toms öron ”Vid liv” och ”livshotande”. Och innan han visste ordet av så hade ambulansen kört iväg med Bill. Han skrek och sjönk ner på knä, David var snart framme hos honom och drog in honom i famnen.

-” Såja, han kommer bli okej. Kom vi måste åka!” Tom nickade och lät sig bli milt inputtad i bilen där både Georg och Gustav satt i baksätet. Det var meningen att dom skulle sova i bilen den natten men David hade hållit dom vakna med att svära över att tvillingarna inte gick få tag på.

 

Tom satt och räknade timmarna, minuterna och sekunderna på sjukhuset. Bill var inne för operation, det hade varit så mycket värre än vad Tom hade trott. En lugna var punkterad av ett brustet revben och det långa såret efter sidan hade troligen orsakats av en del av fönstret som gått sönder.

En rödhårig liten sjuksköterska kom gående mot dom och såg väldigt bekymrad ut, hon hade med sig några saker som bandage, handsprit, desinfektion och annat.

” Laura” Läste Tom på hennes bricka när hon satte sig framför honom.

-” Tom heter du va?” Han nickade och hon log.

-” Jag ska fixa dina sår. Du vet, de till att dom inte bli infekterade.” Tom blängde på henne. ” Jag ska fixa dina sår.” Vilket otroligt korkat konstaterande i en sån här situation! Visst nog kunde hon väl fixa Toms yttre småskador, men kunde hon fixa Toms kraftigt blödande hjärta? Om han inte fick se Bills leende så skulle inget kunna läka det såret.

Gustav visste inte vad han skulle tro! Ena stunden så säger David åt som att försöka sova i den otroligt osköna bilen och andra så hör han Toms brutna röst i andra änden av Davids telefon. Och nu är han på sjukhus och väntar på att höra om Bills tillstånd. Tankar sattes igång när han granskade Toms knäckta figur, ögonen var helt döda och det var som livet runnit av hans ansikte.

 

06.45, 06.46, 06.47. Tom kände minuterna komma och gå och tillsist kunde han känna hur något kneps åt om bröstet. Han såg förskräckt på klockan, 06.50. Han visste, han hade inte klarat det, han kunde inte klandra honom.. Men det här gick inte. Tom kände hur något krossades inom honom och han föll framstupa.

David skrek och sjuksköterskan slängde sig ner på knä och la handen på hans puls, samtidigt som Bills läkare konstaterade. ” Tid för dödspunkt: 06.50.”

 

-” Han har ingen puls!” Skrek sjuksköterskan och började försöka få liv i Toms hjärta. Men hon visste inte vad de tre tårögda killarna runt om henne visste.

 

Hjärtat förlorar sin kraft,

Slagen blir allt svagare.

Ingen undrar, för alla vet.

Man kan dö av ett brustet hjärta.