Innocence

Kapitel. 1

Luften var tung och varm.

Ånga steg från de svettiga kropparna och fångades upp av de många ljusen som dansade ut över golvet. Musiken pumpade ut i deras ådror och fick ruset att bli ännu bättre och ännu starkare, beatet blev en drog och ingen ville att det skulle ta slut.

Ett par nötbruna ögon vandrade ut över de dansande människorna, han hade kommit hit för att dricka men magkänslan var emot det- det var inte likt honom.

Tom Kaulitz - pojken som blev man för fort, lät ögonen vila på den fortfarande fulla drinken framför honom. Tidigare idag hade han inte velat något hellre än att gå ut och dricka sig redlös, men nu protesterade hela hans inre emot det. Med en suck så drog han en hand över de svarta inbakade flätorna och stoppade sedan ned den i fickan tillhörande hans enorma svart byxor. Han visste att många av tjejerna stirrade på honom, de lätt uttöjda öronen och läppiercingen glimmade i de olika ljusen som klubben dekorerat kvällen med. Han visste att andra tyckte att han såg bra ut, han hade ett par mörka byxor,en vid t- skirt med en svart stor skjorta över och han avslutade med en svart bandana och en klocka. Han hade ett annat smycke också men det tänkte han inte låta någon se, det hängde i en silvrig kedja runt hans hals och vilade mot hans hjärta precis där det hörde hemma.

Som tidigare nämnt så visste han att andra tyckte att han såg bra ut, han hade sin ” bad boy” attityd och vissa verkade falla för det. Bara det här konstaterande skulle säkert få flera att förklara honom som självkär men han var raka motsatsen, han visste att andra tyckte att han såg bra ut, det betydde inte att han tyckte det själv. Själv tyckte han att han såg ut som en mer sliten och fulare version av sin bror.

Bill med den silkeslena vita huden och de identiska ögonen, men till skillnad från Tom så glittrade dennes ögon. Bill, vars stil var bortom denna värld med det mohawk stylade håret och det rökiga sminket som omringade hans ögon. Nej, hans bror var helt klart inte en människa från vår jord, hans skönhet och feminina men ändå maskulina utseende existerade inte.

Bill var otrolig och Tom var bara en fläckig skugga, ändå fanns det inte en fiber i honom som inte älskade den världsberömde sångaren. Kanske var det för att Bill ställde honom framför spegeln och tvingade honom att se skönheten i sig själv, eller kanske var det för att bandet mellan dem som tvillingar var för starkt för att något skulle kunna komma emellan dem. För Bill var inte bara vacker på utsidan utan även på insidan, hade inte Tom varit släkt med honom hade han fallit för honom liksom alla de andra tjejer de spelade för. Ändå ville han inte vara något annat än Bills tvilling, för ingen pojk eller flickvän skulle någonsin känna sångaren som Tom gjorde, den kärleken kändes starkare än allt annat.

Partners var sånna man kysste och älskade mer än livet, tvillingar var en. Tom var Bill och Bill var Tom, dom var en.

Han suckade djupt och försökte att tänka på något annat än sitt förhållande till sin bror, det gav honom hemlängtan och nästan lite ångest över hur långt han hade låtit allt det här gå. Det här med pressen och media, det tärde på dem båda. Allt om stalkers och twincest blev lätt för mycket, han gillade inte när media försökte göra saker till något det inte var.

Ett finger nuddade glaset som innehöll den orörda alkoholen och han övervägde ett tag att föra det mot läpparna när personen som ockuperat hans tankar la en hand på hans axel.
-” Följer du med ut och röker?” det var en ful ovana hela bandet samlat på sig men han nickade ändå och reste sig, han började ändå bli less på den varma luften.

Kyla slog emot honom då han klev ut på baksidan av klubben och han andades in djupt, det var slutet på maj och kvällarna var inte lika mörka och kalla längre.
-” Har du en tändare?” Han nickade och drog fram föremålet ur fickan och tände Bill cigarrett innan han tände sin egen.
-” Shit, jag behövde verkligen det här.” Mumlade Bill och Tom kunde inte annat än att hålla med, även om det var dåligt så fick cancer pinnen honom att slappna av.
-” Så, nu är det bara idag om imorgon kvar här i USA sen åker vi hem. Längtar du?” Tom flinade, klart han längtade. Det var allt han tänkte på under kvällarna, att se sin mamma och deras vänner.
-” Som fan, asså visst det är kul att turnera och så men ändå.” Bill log han också innan han drog in ett nytt andetag av röken och började säga:
-” Jag vet, vi kommer...” Tom såg på sin bror i väntan på att han skulle fortsätta men när Bill bara såg på något bakom honom så vände han sig om och såg förvånat på ett par killar som kom emot dem, de skrattade och pekade på dem. Han kunde höra hur de skrek åt dem på amerikanska men han hade ingen lust att försöka komma på vad de sa.
-” Vi kanske ska gå in igen?” Föreslog han då han insåg att det troligen var ett gäng av något slag som de stött på.
-” Bra idé, kom.” De vände sig om och skulle börja gå mot dörren igen när en av killarna plötsligt stod framför dem.
-” No come on! Where are you going Logan?” Tom kände hur någon tog tag i hans arm och drog honom bakåt från Bill.
-” Släpp!” sa han såg en av killarna ta polisgrepp om sångarens arm, Bill grimaserade av smärta men sa inget då hans glittrande ögon fylldes av rädsla.
-” I said, where are you going Logan?” Killen såg Tom djupt i ögonen och han kände rädslan svämma upp inom honom. Killens hy var mörk men ögonen var grå som aska och genomträngande.
-” My name is not Logan, it is Tom.” Han var rädd och för tillfället så rann all engelska han lärt sig bort. Killarna skrattade och killen med de grå ögonen nickade åt Bills håll.
-” Nice girlfriend you've got there, but she is a bit tall isn't she?” De slet ytterligare i Bills arm och till Toms förskräckelse så tvingades brodern ner på knä framför honom.
-” Please, it is my brüder!” När sista ordet lämnade hans läppar så klarade han knappt av att prata , rädslan fängslade hans tunga och engelskan räckte inte till. Någon tog sångaren mellan benen och konfirmerade det, Bills ögon fylldes med tårar av förödmjukelsen men dem ändå höll han fästa på sin bror. Tom undrade om han drömde, för sånt här hände inte i verkligheten... ena sekunden skrattar man inte med sin bror bara för att nästa se honom på knä framför ett par killar som tar på honom. Killen med ögonen skrattade åt honom innan han vände sig tillbaka till den äldre tvillingen.
-” God damn, I didn't know you were gay Logan. Man... You and Angel is more alike than is seems, aren't you Logan?” Han försökte andas in djupt och hitta engelskan men det verkade inte gå, istället slöt han sina ögon och försökte igen.
-” I don't know who Logan is, please let us go.” Bill skrek då de böjde bak hans arm ytterligare och tom undrade vart deras vakter var, han ville så gärna vakna upp ur den här mardrömmen.
-” Yeah sure, like you don't know who I am or who Angel is. Knock it off, we know all about your little game.” Tom skakade på huvudet och kastade sig fram mot sin bror då en av killarna sparkade honom i mellangärdet och sedan slog honom i ansiktet.
-” Come on Logan, don't patronize me.” De sparkade Bill igen och Tom kände hur han sakta frös till is inombords. Hjärna slutade fungera och allt han kunde göra var att stirra, för på något sätt så kopplade inte hjärnan till det som hände. Det hände inte, Bill låg inte på marken och blödde. Bill låg i sin säng i rummet bredvid och sov tungt.
-” Please...” Killarna verkade tröttna på att höra honom be, en av dem drog upp Bill under armarna och en annan ställde sig framför honom och blockerade Toms syn. Men han behövde inte se det för att veta vad de gjorde, det räckte med att höra Bill gny och hur nävar träffade hud.
-” Please stop! Bill! PLEASE!” Han kände hur han klev in i en zoon han inte hörde hemma i, hur panik greppade honom och styrde honom.
-” Please stop, yes yes! I'm Logan, just stop!” Han visste inte varför han sa det men likt en förtrollning så lyssnade killarna på honom. De släppte Bill som medvetslöst föll ner på asfalten, Tom försökte springa fram till honom men någon hade ett fast tag om hans arm.

-” I knew you would admit it, let's go then.” En näsduk lades över hans mun och näsa och det sista han såg innan allt blev svart var Bills sönderslagna kropp på asfalten.

Kapitel 2

-” Look, he's waking up. Get Aiden!” Distanta röster nådde honom men han orkade inte tänka på dem, huvudet kändes tungt och samtidigt alldeles för lätt för att det fortfarande skulle sitta fast vid hans kropp. Han hoppades att de knutit fast huvudet vid kroppen i alla fall, huvudet fick inte flyga iväg eftersom det var rätt bra att ha. Han ville sträcka på handen och se efter om han kunde hitta ett snöre men fann att händerna var fästa bakom hans rygg så han nöjde sig med att hoppas. Den ena minnesbilden efter den andra plågade hans näthinna och snart kunde han känna hur delar kroppen vaknade till liv igen.
-” What the fuck have you done Marcus? This isn't Logan, how could you be so fucking stupid?!” Hade Tom inte varit så dålig på engelska så skulle han velat säga ” vad var det jag sa”, han var bättre på att förstå än att tala. Men han misstänkte starkt att de skulle klippa av snöret om han sa något sånt.
-” We drank a lot last night key? I swear that he looked just like him in the dark! But now when you look at him he reminds me about...”
-” Don't say his name, shit... we've gotta get him outta here before Angel comes back.”
-” If Angel comes, do you think he'll notice how alike they are?”
-” Just shut up!” Tom ville fråga vem Angel var och vem som var lik vem men han var fullt upptagen med att undra om munnen fortfarande skulle fungera om huvudet bara satt fast i ett snöre. Kanske hade snöret en massa magiska saker som gjorde att han skulle kunna röra huvudet? Kanske..
-” What in hell is going on in here?” Något klarnade inom Tom då den nya rösten röt och för första gången klarade han av att öppna sina ögon. Han såg sig omkring och förstod att han var i någon slags lagerlokal, framför honom stod killen med de grå ögonen. Killen hade nästan like stora kläder som han själv men hade matchat allt i mörkgrönt, det enda som stack ut var det kolsvarta svettbandet med ” BOS” tryckt i blodröda bokstäver. Tom blinkade men tänkte inte mer på det då en annan person dök upp framför honom.

Killen hade nötbruna ögon, precis som Toms egna men det här paret var mörkare och hade en helt annan intensitet. Rysningar gick genom ryggraden då ögonen möttes och gitarristen var säker på att han skulle ta sitt sista andetag då han såg något skifta i de mörka ögonen. Killen drog in ett djupt andetag innan han blängde på de andra runt honom och knäböjde framför Tom.
-” Luke?” Tom var inte riktigt säker på om det var han som blev tilltalad men han skakade på huvudet och kände för första gången att något varmt rann efter hans ansikte och in i munnen, den metalliska smaken förrådde blodet och han undrade om det här var hans slut. Men vad visste han? Så vitt han visste så kunde allt det här lika gärna vara en dröm.
-” Bill...” mumlade han, det dröjde inte länge förrän det välbekanta namnet väckte oro inom honom då han minns vad han sett precis innan han vaknat upp här. Killen som kallat honom ”Luke” reste sig hastigt och såg på killen med de grå ögonen.
-” Who the fuck is Bill?” killen som blivit tilltalad grimaserade och sa:
-” Just some guy he was with, his boyfriend or something.” Tom skakade på huvudet även om han inte kände sig helt klar så var han tvungen att få dom att förstå, han behövde veta att Bill var okej.
-” Nein... bror?” mumlade han och insåg knappt själv att han pratade tyska, det kändes som om han svävade in och ut från klarheten.
-” What did he say?” sa någon i närheten men killen med de mordiska ögonen satte sig återigen på knä framför honom, han verkade stirra på honom ett tag innan han sa:
-” He said that this Bill guy is his brother, where is he?” Tom var inte längre säker på vem som pratade, alla såg och lät likadana, förutom killen som satt på knä framför honom. Han var annorlunda. Den mörka hyn smälte ihop med ögonen och även om blicken var ilsken och arg så inbillade sig Tom att han kunde se värme långt där bakom. Han insåg också att han troligen var mer borta än vad han trodde.
-” We left him on the street, he's probably dead by now. We thought he was gay!” Han blinkade och slöt sedan ögonen ordentligt, det var inte sant! Bill var inte död, det skulle han känna! Han skakade på huvudet och utan att han märkte det så började han mumla olika böner om Bills liv på tyska.
-” So you just decided to kill him then Marcus? Since when do you kill gay people? You wanna try to kill me?” Någon fick en smäll men Tom brydde sig inte, istället började han leta inom sig själv efter minsta indikation att hans andra hälft skulle vara död.
-” Who are you?”
-” Tom Kaulitz.” svarade han så gott det gick och han hörde dem mumla innan killen plötsligt dök upp framför honom igen och sa till de andra:
-” Make it look like a suicide.” Tom fick inte fram ett ljud när han skulle svara, känslorna överväldigade honom och han lät sig själv falla in i ett mörker.

Kapitel 3.

Han låg helt stilla, något stack honom i ögonen men han vägrade öppna dem... Om han låg helt stilla så kanske Bill skulle komma in och berätta att han drömt. Att allt om att Bill skulle vara död och han skulle vara kidnappad av ett gäng gangsters var bara en dröm. Men när han tillsist tvingades röra handen så kände han smärta stråla ut i fingrarna från då de varit bundna bakom ryggen. Han insåg att även om han hade ögonen slutna eller inte så kunde han inte rymma från verkligheten, Bill var troligen död...

Tom grät väldigt sällan men bara tanken på att Bill skulle vara borta fick tårarna att bränna i ögonen, tankarna på vart han var eller vad som skulle hända och varför han själv inte var död än existerade inte. Bara förvirringen efter det han hade fått höra om sin bror, han trodde det inte.
-” Så du är vaken.” Ögonen förblev slutna, kanske var det för att han ville slippa möta verkligheten ett tag till eller så var det rädslan för vad han skulle se om han öppnade dem.
-” Seriöst, jag vet att du är vaken.” hjärtat slog ett extra slag då han, mot bättre vetande, öppnade ögonen bara för att mötas av samma mordiska ögonpar som innan, skillnaden var bara att nu var ögonen långt ifrån mordiska, de var nästan sympatiska.
-” God morgon Tom.” killen nickade åt honom och lekte lite med Toms telefon. Tom såg på den och ville gärna slänga sig efter den men han var helt ärligt för rädd för att försöka sig på något sånt.
-” Du är väldigt populär måste jag säga, det ringer hela tiden.” Han satte sig försiktigt upp mot sängkanten och såg ner på sina händer, han visste inte vad han skulle säga. Han var rädd att om han sa något fel så skulle han straffas för det. Men han fick erkänna att han blev rätt förvånad när han såg sig omkring och upptäckte att han låg i en bred säng i ett vackert möblerat rum. Rummet i sig var inte stort men färgerna gick i svart och vitt, förutom de röda lakan han låg under.
-” Som du förstår så kan jag inte låta dig svara, men jag tror att du gärna vill veta vem det är som ringer.” han såg upp igen och fann den att den andra killen hade ett vänligt uttryck, han log inte men han hade inte heller det där skräckinjagande över sig längre.
-” Förresten, sa du att din bror hette Bill?” Han nickade och killen stoppade ner mobilen i sin ficka igen.
-” Då lär du nog bli glad för det är han som ringer, det verkar som om Marcus hade fel.” Tom drog in ett djupt andetag och blundade, lättnaden spreds genom honom likt blodet i hans ådror. Han visste väl att om Bill skulle vara borta så skulle han känna det, men han hade tvivlat...
-” Jag kommer inte döda dig om du ställer frågor, just nu så känns det lite som din rättighet.” Tom slets tillbaka till verkligheten och såg på killen, det var då han insåg något.
-” Du pratar tyska.” sa han, hans röst var hes och halsen gjorde lite ont av oanvändning.
-” Min barndomskompis hade föräldrar från Tyskland så vi bestämde oss för att läsa tyska i skolan.” Tom nickade det var så mycket han ville fråga men han var rädd att låta frågorna komma ut högt, ändå utbrast han tillsist väldigt lågt:
-” Vem är du, vad gör jag här, vem är Logan och vem är Luke och... varför kan jag inte få fara hem?” killen höjde roat ett ögonbryn innan han satte sig på en stol bredvid sängen och drog fram Toms mobil igen och lekte lite med den.
-” Jag är Angel, du är här för att en av mina medlemmar misstog dig för Logan vars huvud har ett väldigt högt pris. Du ska vara glad för att de inte sköt dig direkt. Och du kommer nog aldrig kunna fara hem igen.” Toms hjärta sjönk och han såg ner på sina händer igen innan han öppnade munnen för att fråga ytterligare grej när någon knackade på dörren och Angels ansikte gick från sympatiskt till kallt då han öppnade.

-” It's done, we just need his stuff and handwriting.” killen som kom in var samma kille som stått bredvid Marcus med de grå ögonen.
-” Good, I'll get it from him.”
-” Angel you gotta be quick. From what I've heard... his a rockstar! Guitarist from the band Tokio Hotel. I think you should kill him right now and don't waste anymore time on this! It gives me the creeps!”
-” He deserve it, it's your fault that he is here so stop doubting me!.”
-” You know I don't doubt you... But I think you want him alive longer because of Luke.” Tom ville så gärna sluta lyssna men ärligt talat så fick konversationen honom att må illa och han visste inte hur han skulle reagera, för hur reagerar man när folk pratar o hur fort de vill att man ska dö?
-” Get the fuck out or I'll shoot you in the head!” Gitarristen visste inte om han skulle vara rädd eller inte då Angel vände sig tillbaka mot honom, ögonen var svarta och när han andades så stramades det vita linnet åt runt bröstkorgen. Han backade upp lite mer mot sängen och ignorerade smärtan i huvudet då han rörde sig, men gangstern kom bara närmre och satte sig på sängen.
-” Förlåt, det var inte meningen att låta så ramför dig. Men jag skulle vilja be dig om en sak.” Tom rörde sig inte, men om det skulle hindra honom från att gå en plågsammare död till mötes så... han nickade.
-” Jag vill att du skriver ett brev.” Angel reste sig upp och gick till ett skrivbord i ena hörnet, det var även första gången som Tom vågade se på honom ordentligt.

Angel var längre än han själv men troligen kortare än Bill, vilket var ovanligt med tanke på att de båda var väldigt långa. Han var rätt bredaxlad och mellan skulderbladen kunde man se att något var tatuerat på den mörka chokladhyn men tyvärr täcktes delar av den av linnet som han bar. Stilmässigt liknade de varandra och Tom fick erkänna att han kände sig löjlig när Angel också hade inbakade flätor men han var glad över att de inte var flätade på samma vis, Angels var flätade så att om man skulle se uppifrån så skulle man se ett sicksack mönster över huvudet. Alltså flätorna var raka men benan var i sicksack. Han körde på samma jättebyxor som Tom fast hans var snyggare och kanske till och med gjorda förhand med tanke på att de var svarta med ” BOS” skrivet i grått graffiti. Tom la märke till att även Angel hade ett sånt där svettband med samma tryck, panik kröp upp i honom och han frågade innan han ens tänkt på följderna av det.

-” Vad är BOS?” Han hörde ett litet skratt från Angel då han vände sig om med penna och papper i händerna.
-” Brothers of the Street, mitt gäng.” Rädslan växte igen och han längtade verkligen efter att få vakna upp ur mardrömmen han plötsligt befann sig i. Han visste mycket väl att det fanns gäng runt om i världen men han hade aldrig trott att han skulle stöta på ett, än mindre bo hos en gängledare... eller vad man nu skulle kalla det.
-” Här, jag vill att signerar det här papperet. Det är inget speciellt bara en grej jag vill att du gör.” Toms huvud hade börjat kännas konstigt igen, troligen på grund av att han satt upp så han la inte så mycket tankekraft till att inse hur konstigt det lät. Han gjorde det bara.

Efter att ha satt sin signatur längst ner på det tomma papperet så såg han upp, så fort han var av med papperet så sjönk han ner i sängen igen, att han var livrädd för vad de kunde göra med honom då han sov var inte relevant. Bara att få blunda och känna sig själv bli fångad av mörker.
-” Tack.” han såg trött upp på Angel igen och slogs av en känsla av trygghet, men den känslan rann snabbt av honom då Angel släppte in två nya killar innan han pratade igen.
-” Jag är ledsen, men du signerade precis ditt självmordsbrev.” Killarna rusade fram mot sängen och innan Tom visste ordet av så hade de honom i ett järngrepp.

Kapitel 4

Rummet var mörklagt, månen sken in genom fönstret och lyste över den skälvande siluetten i sängen. Världen hade inte gjort personen rättvisa, den hade krossat honom bara för att sedan ge honom lite hopp och sedan pulveriserat honom till inget.

Det hade gått fyra dar... fyra dagar och fjorton timmar sen han sist såg sin bror. Och för tio timmar sedan hade de hittat det... Papperet, klockan och tröjan som han nu hade tryckt mot kroppen, under tio timmar så hade han begravt näsan i det mjuka tyget för att försöka dra in de sista dofterna av sin bror men tyvärr hade vattnet sköljt iväg allt. Tröjan luktade bara trä och bark men den var fortfarande hans, den var Toms.

Bill lät nya tårar falla och kramade föremålen närmre, de senaste tio timmarna hade han inte lämnat hotellrummet en enda gång, han hade inte ätit eller ens rest sig från sängen. Telefonen hade ringt oavbrutet med han var så säker på att det var hans mamma att han inte ens brydde om att kolla på den. Georg och Gustav hade han inte heller sett till men han antog att de låg i deras egna hotellrum... Brutna men inte i närheten av så krossad som han var.

För han var knappt existerande...

Men värst av allt var att Tom hade gjort det på grund av honom, han hade tagit livet av sig för att han trodde att Bill dött den där kvällen när Tom försvann.

Så stod det i brevet som var skrivet med försiktiga stora bokstäver men med Toms vackra signatur längst ner det högra hörnet. Det sista som Tom rört innan han kastat sig själv i floden som tagit hans liv...

Bill försökte hindra sig från ytterligare en panik attack och kramade tröjan så hårt att naglarna gick igenom och skar honom i handen. Han fann det så svårt att tro... Nej han trodde det inte ens...

Någon knackade på dörren men han vände sig bara bort.
-” Bill?” han svarade inte utan försökte hellre stänga det ute, han hörde David Jost sucka utanför dörren men istället för att försvinna som Bill hoppats så kom managern in.
-” Bill, det är en man i telefon som vill prata med dig. Han säger att han har hittat Toms halsband, jag vet att Tom inte hade ett men han slutar inte ringa och har hotat att prata med pressen om du inte pratar med honom.” Men till skillnad från David så visste Bill att Tom mycket väl hade ett halsband runt halsen.
-” Har han hittat halsbandet?” Hans hand flög upp och kramade det nästan identiska halsband han själv hade, de hade varsitt. En silverplatta med en bild på deras mamma och tvilling på vardera sida.

David såg förvånat på honom men räckte fram telefonen och lämnade rummet, han klarade inte av att se tonåringen så nere... han hade svårt nog att hindra sig själv från att bryta ihop. Tom hade varit som hans egen son under de senaste åren, hans vän och en person han respekterade. Det var svårt.

-” Bill.” Bills röst var svag och han var rädd att den inte skulle hålla eller att han skulle börja gråta på nytt om mannen sa fel saker.
-” Bill? Shit du är verkligen svår att få tag på.” mannens röst var mjuk och djup, lite som Toms men lite ljusare. Han hade en lätt brytning och om det inte vore för att rummet var så tyst bortsett från Bills egna snyftningar så skulle han aldrig märkt den.
-” Asså jag vet att du har det jättesvårt just nu men det är någon du måste prata med, är du ensam?” Tårar föll igen från hans ögon då han viskade ett svagt ”ja” och la sig ner i sängen igen. Han önskade att han kunde sjunka igenom den och bara försvinna. Försvinna från jordens yta.
-” Bra, lyssna det du kommer att få höra får du bara berätta för ett fåtal andra, anledningen till detta är att jag inte vill att du eller de som snart kommer nämnas gör något riktigt dumt. Förstått?” Rösten hade något befallande i sig, men inte befallande så att han skulle få ångra sig om han inte gjorde som den sa utan mer så att han ville göra som han blev tillsagd. Som om han skulle få en slags belöning efteråt.
-” Ja...” Han ville be om att få tillbaka halsbandet och sedan lägga på men hans röst svek honom då han öppnade munnen.
-” Okej vänta två sekunder.” Bill trodde att han skulle dö när en ny röst hördes i andra änden.
-” Bill?”

-” Bill?” Han höll andan och väntade spänt på ett svar, han vågade inte se upp och möta Angels ögon i rädslan för att den andre skulle se om han började gråta. Han hade ingen aning hur han skulle kunna klara av det här utan att bryta ihop.
-” Tom?” hördes tillsist en liten röst i andra änden och han suckade lättat, han backade undan en bit från ledaren som förstod vinken och satte sig så långt bort ifrån honom som rummet tillät för att låta honom få lite avskildhet.
-” Mm... förlåt Bill... jag.. förlåt..” han hörde sin bror sniffa på andra sidan och kämpade emot sina egna tårar, han hatade då Bill grät och han hatade vad han skulle tvingas göra.
-” Bill du måste lyssna på mig... jag... jag är okej men... jag kommer inte komma hem. Jag har ingen aning om vars jag är eller vad som kommer hända men det kommer bli okej... eh.” Han hörde ett svagt ” va?” från sin bror och han fortsatte:
-” Killarna vi stötte på misstog mig för att vara någon annan och de kan inte släppa mig, men vad du än gör så får du inte ringa polisen för...” Angel var plötsligt framför honom och tog telefonen ifrån honom.
-” Du lyssna, förlåt att jag avbryter er men det här är viktigt. Säger du till någon annan att Tom lever så kommer han inte göra det länge till. Jag vill inte skrämma dig eller så men det här är viktigt och kanske får ni se varandra igen, kom bara ihåg det här. Jag lovar att jag ska ta hand om honom.” Tom undvek Angels blick när han fick tillbaka telefonen och slösade inte en sekund på att säga:

-” Jag älskar dig... Förlåt.” med det så kunde han inte hindra tårarna som föll fritt.

Natten var tyst och rummet var mörkt, han var ensam och hungrig...Han var ensam för första gången på över fyra dar och han insåg hur mycket han hatade ensamheten. Det var ovant för honom att känna den, även om han låg ensam på ett hotellrum eller hemma så hade han alltid Bill i närheten och han behövde aldrig oroa sig över vad som skulle hända härnäst.

Men nu var han ensam och orolig, någonstans långt nere i magen så hotade nervositet och rädsla att bubbla över. Han kände det som om någon hade strippat av honom allt han en gång var och bara lämnat en förvirrad och liten pöl efter sig. Han hade ingen aning om vad han skulle göra eller vem han skulle vara, även om han inte trodde på att människor har roller så insåg han nu att det är just det vi har – medvetet eller inte. I Tokio Hotel hade han varit gitarrist, jokern och en man som var så säker på sig själv. Hemma hade han varit, son, tvilling, storebror och ansvarstagande – rollerna var så många fler men han började inse att just nu var han inget av dem.
Den enda roll han hade nu var ett offer.

Det slet lite i hjärtat när han tänkte på det och han önskade inget hellre än att få tag i en telefon och ringa Bill igen, Angel sagt att om han skötte sig så skulle han få ringa igen, men när? Han suckade och fingrade lite på såret han hade i pannan, det hade blivit märkbart bättre och han blev inte längre tvärtrött eller yr längre. Men han önskade att han kunde somna... Ju mer han sov desto fler möjligheter hade han att drömma om sitt hem, sina vänner och Bill... Tillsist kanske han skulle få stanna i drömmen.

Kapitel 5.

-” Tom?” Ljudet av sockbeklädda fötter som tassade genom rummet väckte honom, han hade alltid varit lättväckt när något oroade honom. Trött öppnade han det ena ögat efter det andra och möttes av ett par djupt bruna.
-” God morgon, hur är det?” han kunde inte låta bli att stirra, han var kidnappad och skiljd från de han älskade! Ja, hur i helvete mådde han? Men han sa inget av detta, istället var han bara tyst och fortsatte stirra. Han inbillade sig att hans tystnad var en slags protest och inte ett bevis för hans rädsla.
-” Eh, tror du att du kan stå upp?” Han visste att han kunde stå upp eftersom han pratat med Bill i telefon stående, men han hade ingen lust att resa sig. Angel suckade och såg ner på sina händer då ha satte sig på golvet framför sin ”gäst” och började förklara för honom som om han pratade med ett barn:
-” Du har inte gjort annat än druckit på snart fem dar, om du inte kan stå upp så vore det fullt naturligt.” Bara för att understryka det gängledaren sa så morrade Toms mage och hade han kunnat så hade han sjunkit genom madrassen, istället rodnade han bara och tittade åt ett annat håll. Han ville inte se Angels belåtna leende.
-” Din kropp talar emot dig, här låt mig hjälpa dig upp.” Om Angel såg det eller inte går inte att avgöra men Tom på honom så hårt att det borde bränt ett hål rakt igenom honom. Irriterat satte sig gitarristen upp och reste sig sedan, han gav Angel en blick och skulle precis ta ett steg när benen svek honom och han föll framåt.

Öronen blev röda av irritation och förödmjukelse när Tom fångades upp av ledaren och sedan hjälpt upp tillbaka på fötter, helt ärligt så hade han hellre ramlat.
-” Borde inte ha låtit dig ställa dig upp, jaja. Jag har frukost där inne så om vi tar det lugnt så kan jag nog hjälpa dig dit.” Det fanns ingen logik i världen som kunde förklara varför Angel var så artig och snäll mot honom, gangsters skulle vara tuffa och brutala! Inte snälla och hjälpsamma.

När de gick så kom yrseln i olika vågor och Tom fick bita ihop för att inte jämra sig eller luta huvudet mot ledarens axel och bara låta sig bli ledd, han insåg att hur förnedrande det än var så behövde han äta och det var snart.

Rummet han kom in i var stort och precis som sovrummet tapetserat i svart och vitt men möblerna här inne hade fler färger, de flesta var klargröna, röda eller blå och hade Bill varit där så hade han överöst personen som möblerat med komplimanger... Om Bill varit där... Tom skakade på huvudet och sa åt sig själv att sluta tänka, han behövde inte de där tankarna just nu. Istället fortsatte han med att se sig omkring.

Angel verkade leda honom mot en grå soffa med ett snyggt glasbord framför och en jätte TV hängde på väggen mittemot. Han slogs av hur stor och vacker lägenheten var. Vissa delar av lägenheten var höjda eller sänkta. Golvet de gick efter nu var troligen det golv som fanns i resten utav byggnaden eftersom det vätte ut till hallen, men där soffan och TV:n stod var det en trappa ned och i köket var en trappa upp. Han fann att det som gjorde allt bättre var att allt var i samma rum, att trapporna var istället för väggar. Det var bara toaletten och sovrummet som var bakom en dörr.
-” Okej, så om du väntar lite så kan jag hämta frukost åt dig. Du är inte allergisk mot nåt va?” Han skakade på huvudet, han antog att det var onödigt att nämna att han och Bill var känsliga mot myggbett eftersom det, med all säkerhet, inte hade något med det här att göra.

-” Här, ät det du kan, ta en paus och ät lite till.” Tom stirrade på maten som placerades framför honom, det var allt från rostat bröd till te till fil och helt ärligt så vattnades det i munnen bada av tanken på att ha allt det där i sig men ändå rörde han inte en muskel utan stirrade bara på maten misstänksamt. En suck och ett glädjelöst skratt hördes och snart hade Angel satt sig på en stol framför honom på andra sidan bordet.
-” Det är inte förgiftat, jag må va en dålig kock men jag tror inte att du dör av det.” Men när Tom fortfarande tvekade så sa han uppgivet:
-” Antingen så börjar du äta eller så tvångsmatar jag dig, vilket blir det?”

Det dröjde inte alls länge förrän han började må illa och han tvingades sluta stoppa maten i munnen, om det var för att han var otroligt hungrig eller för att Angel var en bra kock visste han inte men han ville aldrig sluta äta. Men tyvärr så verkade det som om hans mage hade andra planer.
-” Mätt?” Han nickade åt Angel som varit knäpptyst och studerat honom medan han åt, det var en aning läskigt. Ändå kunde han känna att han vande sig vid de mörka ögonen som vilade över honom, kanske var det för att han var så van att ha miljontals blickar på sig. Det kunde inte vara för att Angel utstrålade en slags trygghet som lugnade honom.
-” Är det okej om jag slår på TV:n?” han nickade igen och drog upp benen mot kroppen bara för att känna en filt studsa mot honom, han ville inte erkänna att han frös men det verkade som om Angel fattade ändå.

-” Inga kommentarer, låt honom vara.” Tom såg tvärt upp på skärmen då den välbekanta rösten nådde hans öron. På bild kunde han se Tobi hålla om en lång men liten figur och leda honom mot ingången till hotellet Tom hade bott på för bara ett par dar sedan. Det slet inom honom då han kunde se Bills min bakom glasögonen, han var inte säker på om alla kunde se hur förstörd hans yngre bror såg ut att vara eller om det bara var han. Bills sätt att rynka på pannan eller att suga in underläppen visade väldigt klart att han var nära tårar eller ett större utbrott.
-” Det är nu fem dagar sedan Tokio Hotels gitarrist Tom Kaulitz försvann och så sent som igår så hittade man ett brev som misstänks vara hans självmordsbrev. Ingen har kommenterat detta ännu men gårdagens bilder på tvillingbrodern Bill verkar konfirmera detta.” Den engelsktalande nyhetsreportern sa något mer men Tom orkade inte förstå eller lyssna. Han tittade bort och ner på sina händer, han ville inte höra det och än minde se det. Lika väl som någon annan så förstod han vad det här skulle kunna leda till, hysteri baland fansen och inte för att låta självgod men han var rädd att en del fans skulle ta livet av sig om de fick veta att han var ”död”...
Och Bill... även om Bill visste att han levde så var risken inte så stor att de skulle träffas igen... Bill skulle tvingas stå ensam i en värld som är betydligt grymmare än den han verkade stå inför nu.

Han kände för att gråta igen men hade ingen lust att göra det inför någon annan än Bill så han drog bara med händerna över ansiktet, han ville inte tänka på vad som skulle hända... Bara blunda för det och låtsas att allt var bra.
-” Tom? eh.... jag är ledsen...” Utan att tänka sig för så släppte han ner händerna och blängde på gängledaren, det här var hans fel! Han och hans jävla medlemmar som antog att han var någon han inte var.

Angel verkade förstå vilka känslor som var riktade emot honom och bet sig i läppen, han reste sig och lämnade rummet. Tom blundade och kramade sina knän hårdare, huvudet begravde han i filten och han kämpade emot sig själv. Han hatade det här! Han hatade att känna sig så svag och hjälplös, att känna sig som om han inte var en del av sig själv längre. Han kände sig lite som den här hjälplösa och emotionella tjejen precis innan hon blev räddad av sin superhjälpte. Frågan var bara: Vem skulle bli hans superhjälpte?

-” Tom?” Med trötta ögon såg han upp från soffan och på klockan som hängde i köket, han hade nog sovit en stund. Det var då han märkte att Angel stod en bit framför honom, hans kläder var helt svarta förutom svettbandet som hade BOS tryckt i grått men det var inte kläderna som han la mest vikt i. Det var ansiktet, Angel verkade vara grav allvarlig och hade något skrivet i ögonen – det såg nästan ut som en blandning mellan smärta och njutning.
-” Jag måste ut en stund men det dröjer inte länge... eh... här.” han såg Angel gräva i fickan och ta fram sin mobiltelefon. Tom stirrade på den och kände hjärtat slå lite fortare, skulle han?
-” Om du inte säger vart du är eller något som kan få dig härifrån... Jag vill inte behöva döda dig bara för att du inte gjort som jag sagt, så snälla prata bara med honom men försök inte ta dig härifrån. Du kommer inte lyckas.” Telefonen placerades framför honom på rumsbordet och han kunde helt enkelt inte slita blicken från den, inte ens när han hörde Angels stämma igen som sakta försvann bort mot ytterdörren.
-” Eh, jag är snart tillbaka. Ha så kul.” med en liten smäll så var han ensam, men han kunde inte röra sig. Kroppen lydde honom inte då han såg på telefonen, varför skulle Angel göra det här för honom? Varför blev han inte dödad direkt? De hade ju inte ens försökt få ut någon form av lösensumma för honom? Han hade så många frågor men kroppen verkade tillsist fungera till hans fördel och han nästan kastade sig efter telefonen.

-” Bill.” Han svalde och blundade, att bara få höra den mjuka rösten igen stillade hans nerver med samma effekt som en cigarett skulle ha haft.
-” Bill...” viskade han, oförmögen att använda sin vanliga röst. Det blev helt tyst i luren och han hörde sin tvilling ursäkta sig från rummet som, av rösterna att döma, Georg och Gustav var i.
-” Tom!”Det låg så många känslor bakom det namnet att ägaren till det fick kämpa emot dem, han la en hand över ansiktet och begravde sig i filten han hade runt sig.
-” Hur är det? Viskade han tillsist och kände hur kinderna blev våta trots hans ansträngningar.
-” Så bra som jag kan må utan dig... skitdåligt... själv då?” Tom kvävde ett sorgset skratt av de sanningsärliga ord Bill yttrat.
-” Jag vet inte...” Han suckade och kände gåshuden komma fram igen, han frös men han var egentligen inte direkt kall.
-” Du ringer igen... har nåt hänt? Dom... eller han... har inte gjort något mot dig va?” För första gången på fem dar så kände Tom hur värme spred sig i bröstet tackvare sin bror oro, han saknade honom... sjukt mycket.
-” Nej inget har hänt och dom har inte gjort något mot mig... Fast jag vet inte om dom kan göra något värre än att skilja på oss...” Han hörde Bill snyfta till och dåligt samvete sköljde över honom, han borde vara där och hålla om honom varje gång han grät.
-” Hur k- kommer det sig att du får ringa då?” stammade Bill fram genom de tårar som brutit sig loss.
-” Angel, han du pratade med sist, gav mig sin telefon. Han är rätt konstig och jag fattar inte varför han inte dödade mig dire... ”
-” Säg inte så!” Bill började låta hysterisk och Tom bet sig i läppen för att inte snyfta, det slet i honom och allt han ville var att vakna upp och vara hemma. Händerna började skaka och han greppade telefonen hårdare för att inte tappa den, i samma stund så pep den lite och han blickade mot displayen som sa att batteriet snart var tomt.
-” Bill förlåt... Jag måste lägga på för batteriet dör... Jag älskar dig... förlåt...” Han hörde snabba andetag i andra änden och förstod att sångaren försökte lugna sig.
-” Sluta säga förlåt... Jag älskar dig också.. ring mig igen om du kan...”

Tom hade inte mer än lagt på förrän han hörde nycklar skramla utanför dörren och han hoppades att det inte var någon annan än Angel, någon annan kanske skulle tycka att han var ett livför mycket. Dörren öppnades och in klev någon men tackvare en hylla som satt i vägen så kunde han inte se vem, men han hörde hur denne tog av sina skor och sedan släppte ner något stort på golvet innan personen gick runt hyllan och blottade sig själv för Toms syn.

Framför honom stod en liten flicka som inte kunde vara mer än fem, i håret hade hon massvis med flätor och pärlor, när hon såg Tom så gömde hon sig bakom ett par stora jeans. När gitarristen följde jeansen så såg han Angel och drog efter andan.
Angel var dränkt i blod.

Kapitel 6

Tom visste att det var ohyfsat att stirra så som han gjorde men han kunde inte låta bli. Angels ansikte hade blodstänk över sig samma sak med hans kläder och även om de var svarta så kunde man fortfarande se hur det droppade blod från dem. Han insåg ganska snart att det inte kunde vara gängledarens blod eftersom han fortfarande stod rakt, hade han varit så skadad att blodmassan tillhörde honom så hade han inte stått rakt. Tom var inte säker på om han ville veta vem blodet tillhörde.
-”Amina, go to the guy over there and keep him company for a while. I'll be right back.” Den lila flickan nickade och släppte hans hand för att göra som hon blivit tillsagd, Tom stirrade fortfarande ganska ohyfsat på Angel som log lite.
-” Berättar sen om du vill.” Allt han kunde göra var att nicka då den lilla flickan kröp upp i soffan bredvid honom och Angel försvann mot vad han antog var badrummet.
-” Hello there mister.” Han såg ner på henne för första gången och tog in hennes utseende, precis som Angel så hade hon chokladbrun hy och för att vara ärlig så påminde hon väldigt mycket om honom. Med de bruna ögonen och runda kinderna så var hon en liten, kvinnlig kopia av Angel, hon kunde vara hans dotter eller något. Tom visste inte varför men han hoppades att hon inte var det.
Han mötte hennes ögon och hon verkade ta in hans utseende lika mycket som han tog in hennes, men hon sprack snart upp i ett leende och innan han visste ordet av så hade han hennes armar om sin hals.
-” Luke, you're back! I've missed you so so much, promise to never leave me again!” Han kände kroppen spänna sig då hon hoppade upp och ner i soffan, hennes blå skor lämnade smutsiga spår mot det grå tyget men Tom vågade inte säga något.
-” Amina get down and take those shoes off right now!” Tom vände sig förvånat om efter källan till den kvinnliga rösten och fann en äldre version av den lilla flickan stå en bit bort med handen på höften, hon påminde starkt tjejerna i serien som Bill vägrade missa. Den som Tyra Banks leder med en massa modeller, hon verkade ha lite av den attityden och den kroppsformen men det funkade för den lilla flickan hoppade ner från soffan och sprang bort mot henne och drog i hennes mörkblå jeans.
-” Mommy look! It's Luke! I told you he'd come back!” Mamman såg rakt på honom och drog snabbt efter andan innan hon suckade och sa:
-” I'm so sorry...” och vände sig tillbaka mot sin dotter med sorgsna ögon, hon gick ner på knä och la en hand på sin dotters kind.
-” Baby, I'm so sorry but you know that Luke is gone. That man is Tom, you know the guy that Angie talked about.” Tom kände sig illa till mods när tårar uppenbarade sig i den lilla flickans ögon och underläppen började darra, det dröjde inte länge förrän hon draperade sig helt i sin mammas famn och små snyftningar kunde höras ifrån omfamningen. Mamman log och ursäktade sig till ett rum som Tom inte sett innan.
-” Jag antar att jag är skyldig dig en förklaring.” Han hoppade till och vände sig om, i den träiga badrumsöppningen stod Angel endast iförd ett par träningsbyxor och ett mörkrött linne, Tom stirrade bara. Framifrån kunde man se små olika ärr efter armarna men blev förvånad då han såg de horisontella ärren efter Angels handled, men det var inte allt han märkte utan också den varma och trygga utstrålningen som ledaren besatt.
-” Luke var min barndomskompis med tysktalande föräldrar, när dom gick bort så blev han en del av min familj. Likheterna mellan er var små men tillräckligt för att jag fick titta två gånger när jag såg dig.” Angel gick mot soffan och gitarristen märkte att det fortfarande droppade vatten från de blöta flätorna, han drog efter andan och bad en stilla bön att inte bli dödad när han öppnade munnen härnäst.
-” Var?” viskade han och väntade spänt på svaret, han hatade att vara så rädd och liten i denna värld som han aldrig lärt sig något om. Men Angel log bara sorgset och satte sig bredvid honom.
-” Var... Anledningen till att du blev för hit var väl för att de antog var en man vid namn Logan.” Tom nickade och försökte att inte tänka på kvällen då de börjat tafsa på Bill för att få ”sanningen” ur honom.
-” Logan var Lukes tvilling, och precis som du och din bror så var de enäggstvillingar. Deras föräldrar dog vid helt fel tillfälle och medan Luke bodde med mig så började Logan ta droger och hamnade på gatan. Jag vet inte exakt varför han vägrade att bo med Luke och mig men för bara ett par månader sedan dök han upp och eh... och sköt Luke. Sen dess har han varit försvunnen.” Angel tittade bort och Tom förstod att även om han skulle vågat ställa frågor så skulle han bara vara tyst. Han kunde inte heller förstå vad för vanvett som skulle kunna driva någon till att skjuta sin egen tvilling, hans samvete drev honom nästan sjuklig om han och Bill bråkade så att de slogs. Nya känslor dök upp inom honom och han kände hur pilar av samvete genomborrade hans hjärta då han tänkte på att Bill var ensam i detta tillfälle, plötsligt ville han be om en ny telefon och ringa igen. Som om Angel visste vad han tänkt på så vände han sig tillbaka mot honom och frågade:
-” Så, hur var det att prata med din bror igen?” Tom vände sig om och helt plötsligt mötte hans ögon av ett annat mörkbrunt par, han hade inte tänkt på det tidigare men Angels ögon verkade ha ett konstant leende över sig. Det fick Toms mage att göra volter.
-” Bra eh... tack.” Nu sprack hela ledarens ansikte upp i ett leende och han sa:
-” Tom allvarligt, du törs prata med mig. Anledningen till att du är här är för ditt eget bästa, går du ut på gatorna och blir misstagen som Logan igen finns det ingen chans att du kan hindra dem från att skjuta dig och jag lovar dig att det är inte bara mitt gäng som vill se Logan död. Men jag vet vem du är och jag tror att du är rätt okej när du väl vågar prata så.. seriöst.. prata!” tom ville säga åt honom att låta honom åka hem, de kunde lämna USA och aldrig komma tillbaka... bara han fick åka hem till Bill igen. Men just nu verkade det som om han hade oddsen emot sig och han beslöt sig för att säga det vid ett annat tillfälle, istället sa han bara:
-” Tjejerna som var här, flickan och hennes mamma, vilka var det?” Angel verkade inte ta bort leendet från sina läppar och han svarade:
-” Den vuxna tjejen är min två år äldre syster Rachel och hennes dotter Amina, Aminas pappa William är från England så om du lyssnar när hon pratar så kommer du höra vem som har mest inflytande på hennes dialekt.”
-” Are you trash talking me again?” De båda männen vände sig om han fann Rachel stå med ett roat leende en bit bort, lilla Amina verkade ha lugnat sig lite och rusade fram och upp i sin farbrors knä medan hon såg blygt på Tom.
-” You know I am sis, every moment I get.” Rachel höjde på ögonbrynet innan hon gick fram till dem och sa:
-” You better stop talking German or me and Amina will come up with our own language and talk shit about you all day long, ain't that right sweetie?” Tom lyckades hänga med i allt hon sa eftersom hon hade samma dialekt som Carla från Scrubs har och tillsammans med Bill så har han sett vartenda avsnitt minst tre gånger.
-” Honey?” lilla Amina verkade inte riktigt förstå att Rachel pratade med henne, hon såg fortfarande på Tom genom ögonfransarna. Gitarristen kliade sig generat i bakhuvudet innan han blev fångad av Angels uppmuntrande blick och sa:
-” Hi.. eh.. My name is Tom.” han sträckte försiktigt fram handen och hon såg på den länge innan hon la sin lilla hand i den och skakade den försiktigt.
-” I'm Amina.” Tom log lite snett innan han drog tillbaka sin hand, Angel kittlade sin systerdotter lite och förtrollningen var som bruten. Amina skrattade och flög över till Toms knä, hon drog hans t- skirt runt sig som skydd. Vilket sa mer om tröjan än om henne... Snart räckte hon ut tungan åt sin morbror och satte sig sedan så hon kunde se in i Toms bruna ögon.
-” So Tom, what do you work with?” Tom ville gapa åt hennes totala förändring men höll det inom sig istället såg han över på Angel som nickade och sa:
-” I'm a guitarist in a band named Tokio Hotel.” Hon nickade och han antog att hon var för liten för att veta vilka dom var, men han hann inte fundera så mycket mer förrän hon avfyrade nästa fråga.
-” You talk funny, are you missing you tongue?” Tom såg förvånat på henne medan de andra vuxna i rummet skrattade dämpat.
-”Eh no, I'm from Germany.” Som om Amina var en glödlampa så lös hon upp och klappade ihop händerna – något som fick Tom att tänka på Bill och hans mage sjönk. Bara för att sedan försvinna när Amina sa:
-” Wow, Germany is like... the biggest city in France!”

Kapitel 7

Det var solens varma stålar genom det stora öppna fönstret som väckte honom, sättet som stålarna kysste hans kind och irriterade hans ögon gjorde att han glömde vart han var för en sekund och öppnade ögonen för att njuta av den underbara morgonen. Han hade nästan låtit sig själv le.
Kroppen kändes tung då han vände sig om och stirrade på de röda lakanen och tänkte på det som Angel berättat för honom, om Luke och Logan, han kunde fortfarande inte föreställa sig hur någon kunde döda sin egen tvilling. Det vore som att döda sig själv.

Han drog med handen över den mjuka madrassen och övervägde ett tag att resa sig upp, men vad skulle han göra? Skulle han gå ut i köket eller skulle han bara sitta där i flera timmar tills gängledaren gick in?

Det visade sig vare onödigt att tänka på för en lätt knackning på dörren fångade hans uppmärksamhet och han följde den grå dörren då den sakta öppnades och avslöjade Angel bakom den.
-” God morgon.” Tom rynkade på pannan, det här var inte den Angel han träffade igår, den Angel med de varma ögonen och ett ljust leende. Den här Angel hade mörka ögon och beslutsamhet skrivet över ansiktet.
-” Förlåt att jag tvingar upp dig så här men vi måste dra!” Angel klev in och började snabbt dra fram en stor svart hood- tröja, rena mörka träningsbyxor, en keps och svarta underkläder. Tom såg förvånat på honom och undrade varför han drog fram kläder som han redan var klädd i, förutom att han hade sina jeans med BOS trycket och bara en bandana runt huvudet.
-” Det är inte tryggt här för tillfället, Rachel och Amina har redan åkt. Jag ska fixa frukost, klä på dig det här så länge och kom ut sen.” Och med det så var han ute genom dörren innan Tom ens hunnit fråga något, fast å andra sidan hade han nog inte vågat fråga något heller.

Förbryllat började han dra av sig sina egna kläder och på med de andra, han insåg att det var nästan lika stora som hans egna om inte större. Men kläderna var inte hans största orosmoment just för tillfället, Angels lägenhet var inte säker längre... Han kände sig så mesig när han tänkte på hur mycket han litat på att Angel skulle skydda honom, han var tydligen inte så macho som han trott sig vara. Han lät kepsen falla över huvudet innan han gick ut i köket med en suck.

-” Hej, shit!” Angel verkade inte vara stressad på utsidan, han verkade vara kolugn och nästan kall men ögonen förråde honom då han brände sig på stekpannan.
-” Kan jag hjälpa dig?” Angel såg upp, ovan vid Toms röst innan han flinade och sa:
-” Jag tror Amina har lämnat sina pratkvarn spår.” Tom kände sig som en skolflicka då han rodnade.
-” Kan jag?” frågade han igen men ledaren skakade bara på huvudet och nickade mot det utnötta gamla träbordet som var möblerat med två tallrikar, glas, bestick och mjölk.
-” Äter du omelett? Jag har ingen skinka eller så hemma så jag hoppas det är okej med ägg, ost och svamp.” Tom var helt ärligt lättad, något som kunde förklaras genom hans nästa konstaterande:
-” Jag är... eh.. typ vegetarian.” Tom var så säker på att Angel skulle ge honom en otrevlig kommentar men ledaren ryckte bara på axlarna och sa:
-” Coolt, det är Rachel också. Sätt dig och börja.” Men gitarristen hörde honom inte, inte när Angel hade sin rygg vänd mot honom och han tydligt kunde se de två glock pistolerna som satt i bältet, tröjan hade fastnat över skaften och avslöjade det hela. Magen skar sig själv flera gånger innan han satte sig men slet inte blicken från pistolerna.

När gängledaren vände sig om och fann sin gäst betydligt blekare än för bara sekunder sedan och stirrande på honom så hade han först ingen aning om varför. Det dröjde inte länge förrän han insåg det och suckade. Snabbt gick han över golvet och ställde ner stekpannan på ett korkunderlägg och la de båda pistolerna på bordet innan han sa:
-” Jag är inte den snälla killen Tom... men jag är inte elak eller samvetslös. Inget kommer hända med dig så länge du följer de få regler jag gett dig eller så länge du håller dig nära mig. Jag är ledsen att det berövar dig din frihet men jag kan inte göra så mycket mer. Ät, för vi kommer att behöva åka väldigt snart.” Tom bestämde sig för att fundera på vad Angel sagt vid något annat tillfälle, det var nånting hos ledaren som tillät tillit även om situationen borde ha erbjudit det motsatta.

Solen hade försvunnit bakom moln och himlen hade börjat gråta, ett tecken som vi människor inte tänker på. Men himlen vet... det vi aldrig kommer få reda på.

-” Jag är ledsen Tom men vi kommer tvingas ändra ditt utseende lite.” Tom såg snabbt upp och kände hur det gjorde ont i nacken, Angel hade fokus på vägen framför dem och verkade inte vilja se på honom.
-” Jag kommer att ta ut dina cornrows och platta till ditt hår. Det är ingen jätteförändring men den kommer behövas, du kommer inte vara säker så länge du påminner om Logan. Och jag är inte ens säker om jag kan skydda dig från mitt eget gäng om du är allt för lik honom. Vill du hemskt gärna så kan Rachel fläta tillbaka dom senare när folk vet vem du är. Och du kommer behöva hitta på ett nytt efternamn.” Gitarristen kunde inte förstå varför det inte var lättare att bara skjutsa honom till hotellet som Bill bodde på och sedan skulle problemen vara över, Angel skulle aldrig behöva tänka på honom igen om han inte ville. Men självklart var han bara tyst och accepterade förändringen som skulle ske, även om det tog emot inom honom.

Gängledaren styrde in på en på en parkering nära en park och gestikulerade åt Tom att sätta sig i baksätet där rutorna var tonade i svart. Bilen påminde stark om Toms egen bil hemma i Tyskland, hans fina Escalade.

Han fick erkänna att han var nervös då Angel hoppade bak med honom och bad honom sätta i det pyttelilla utrymmet mellan sätena, något som endast gick då ledaren dragit fram förarstolen allt vad som gick eftersom Toms ben inte var till hans fördel.

Med slutna ögon så kände han hur händerna började lösgöra flätorna och sedan ta bort spänningarna i hårbotten, det var nästan obehagligt då han kände hur skinnet slappnade av. Efter att först ha dreads i flera år och sedan cornrows innebar att hans hårbotten fick vila väldigt sällan.
-” Går det bra?” han nickade och lät Angel fortsätta med det han gjorde, han skulle aldrig erkänna det för någon men ledarens händer påminde lite om Bills då de rörde sig över hans huvud men precision och ömhet – det var riktigt skönt.

Det var ovant att se sig själv i spegeln, det var kanske inte ens han själv som han såg. Sorgset bet han sig i läppen och vände bort blicken, klumpen han hade i magen lyfte och fastnade i halsen, Han visste att ett annat par ögon betraktade honom men han brydde sig inte då ha såg ner på sina händer och kämpade emot tårarna, något som alltid fått hans händer att börja skaka.
-” Det är bara hår, Rachel kan fixa det sen, okej.” Men det var inte bara hår, eller det handlade inte ens om håret över huvudtaget. Eller jo, det gjorde det... Så här med håret utsläppt så att de hade fallit runt ögonen om inte Angels vita bandana hade hållit dem på plats så.. så påminde han så mycket om den person han älskade och saknade. Det hade bara gått sex dar och han kände hur hela hans insida grät efter honom, han behövde se honom så sjukt mycket.
Nej det var verkligen inte bara hår...

Bilen stannade vid något som såg ut som ett gammalt hotell, några fönster var igen spikade och en trasig skylt där det stod ” The Hotel” hängde snett från sin pinne. Det kändes lite som om de åkt tillbaka i tiden en aning. Ett lätt tryck på Toms arm fångade hans uppmärksamhet och han såg frågande på gängledaren.
-” Jag är ledsen... vi kommer ha ett slags möte så under tiden...” Den förståelse som fanns i Angels ansikte greppade tag om gitarristen då ledarens mobiltelefon sträcktes fram mot honom.

När de lämnade bilen så lämnade även Tom sin uppmärksamhet på omvärlden, han var så upptagen med att håla i mobilen att han inte märkte hur Angels ansikte blev kallt och bistert.
Han märkte inte heller hur ledarens händer knöt sig så att knogarna blev vita.

Kapitel 8

The Hotel må ha sett fallfärdigt ut på utsidan men insidan hade en helt egen stil. Väggarna var svartmålade med dimmiga spotlights i taket, men inredningen skiljde sig helt med de trasiga sofforna och graffiti målade tavlorna.

Passerande medlemmar stirrade på dem och nickade åt Angel som kyligt nickade tillbaka, några blängde på Tom men ingen verkade våga säga något så de fortsatte framåt mot en dörr tills Angel stannade och vände sig om mot honom.
-” Jag kan inte släppa in dig hit så du får gärna ringa din bror under tiden vi har möte, här inne kan du vara helt trygg för om någon så mycket som rör dig så...” Tom nickade bara och kramade telefonen han hade fickan, det kändes skönt att ha den gamla vanan kvar. Angel såg ner på sina händer innan han drog upp tröjärmen och avslöjade sitt svettband, länge verkade han studera det innan han drog av det så plötsligt att Tom spärrade upp ögonen. Ännu mer förvånad blev han då ledaren försiktigt tog hans hand och strök honom med tummen över handleden innan han drog bandet över fingrarna med den andra handen och placerade det där han hade tummen. Tom ville rycka bort sin hand, han visste inte om han var så bekväm med att en annan man höll honom i handen men han tordes inte. Istället så nöjde han sig med att höja på ögonbrynet och se frågande på gängledaren.
-” Det är för skydd, om någon försöker bråka med dig så visar du bara undersidan.” Angel sa det där utan att ens ha sett Toms blick och släppte gitarristens hand. Tom backade undan då ledaren satte sin hand på det rostiga handtaget och öppnade dörren, Tom kunde se att rätt mycket folk satt där inne men dörren stängdes innan han hann se mer. Nyfiket drog han upp ärmen för att undersöka det svarta svettbandet, precis som alla andra band så stod det ” BOS” skrivet på ovansidan men när han vände på handen så han kunde se undersidan så möttes han av samma text men med namnet initialerna ” AJH” skrivet i grått. Konfunderat bet han sig i läppen innan han bestämde sig för att försöka fråga senare och gick mot en av de trasade sofforna och satte sig, med fjärilar i magen så drog han fram mobilen och slog sin brors nummer som om han aldrig gjort annat.

-”Bill.” Han log och kände att han kunde andas ordentligt.
-” Bill...” suckade han och hörde sin bror dra efter andan och viska hans namn.
-” Hur mår du?” Bilden av Bills sorgsna ögon dök upp framför honom och han rös, de ögonen var något han helt ville slippa se.
-” Så bra jag kan må antar jag... Det.. det är helt sjukt här utan dig. Att behöva låtsas att du är borta och att lyssna på då alla andra pratar om bandets framtid eller din begravning. Det har inte gått en dag utan att David har börjat gråta och alla undrar varför jag inte gör det. De flesta tror att jag ska ta självmord och har mig under stenhård koll.” Tom nickade trots att han visste att Bill inte kunde se honom.
-” Georg och Gustav då?” han hörde en djup suck i andra änden.
-” Georg har låst in sig på sitt rum och öppnar bara för mig eller Gustav, Gustav har monterat upp trummorna i källaren och från vad jag har hört så har han spelat utan tejpade fingrar så han har fult med blåsor. Enligt David så var det Tobi som stoppade honom när blåsorna sprack och händerna började blöda. Ingen är sig lik...” samvetet sköljde i vågor över honom och han blundade.
-” Och mamma?”
-” Tom?....” helt plötsligt stod Angel framför honom.
-”... Du måste följa med in.” han nickade bara och även om han inte ville så sa han hejdå till sin bror och sa att han älskade honom innan han la på och reste sig för att följa med ledaren in.

Rummet som han kom in i var imponerande, det såg exakt ut som ett konferensrum med det avlånga mahognybordet och de ljusbruna stolarna med gröna kuddar på. Tom kände genast igen en av dem som satt där, Marcus- killen med de askgrå ögonen och Aiden – killen som knackat på hos Angel för att be om hans kläder. Resten av dem var en härlig blandning av människor i olika åldrar. Något som förvånade Tom var att det var minst fem tjejer där inne trots att gänget kallades ” Brothers of the Street”.
-” This is Tom Frei.” Tom försökte att inte rynka på pannan åt sitt nya efternamn, Frei.. Fri... Han var ju allt annat än fri men han antog att han skulle få acceptera det precis som allt annat. Kalla kårar drog upp efter ryggen av de blickar han fick av flera av de andra medlemmarna och han registrerade knappt Angels mörka och kalla tonläge då han fortsatte:

-” He's not Logan or Luke and I won't allow any kind of harassment or grudge against him. Got it?” Det var föst då som Tom upptäckte hur kortfattad ledaren höll sig och hur mycket han blängde på sina medlemmar, det var även något i hans befallande tonläge som gjorde att man ville lyssna på honom, både på ont och gott.

Mummel hördes mellan medlemmarna och Tom såg förvånat på Angel när han återigen tog Toms vrist i sin hand men den här gången så lyfte han upp armen i vädret så att alla kunde se bandet runt hans handled. Fortfarande förvånad så märkte Tom att flera av medlemmarna gapade och några stirrade bara oförskämt.
-” Now you know.” Med det så lät ledaren armen falla ned till sidan men släppte inte handen utan började istället gå mot dörren, tom gjorde inte annat än att följa med, blickarna från de andra brände honom i nacken och huvudet fylldes av fler frågor som han bara visste ett sätt att få svar på: genom att fråga...

Men någon tid för att fråga fanns inte i första taget, så fort de satt sig i bilen så började Angels mobil vibrera i Toms ficka och när ledaren väl fått tag i telefonen så började han prata med tung dialekt med den andre. Med all slang och med tanke på hur snabbt de pratade så försökte Tom inte ens hänga med, istället lutade han sig bara mot rutan och såg hur världen passerade förbi hans ögon och lät tankarna bli dimmiga.

-” Tom?” han öppnade ögonen med ett ryck och insåg att han måste ha somnat för sist han slöt ögonen var de på vägen och nu var de i ett parkeringshus. Angel satt bredvid och såg roat på honom.
-” Sovit gott?” han nickade bara och öppnade dörren för att kliva ut när ledaren gjorde desamma, han snubblade nästan över sina byxor så han skulle börja gå uppför trappan som ledde till Angels lägenhet men han försökte att inte låtsas om det. Istället började han samla upp styrka inom sig för våga fråga det han hade på tungspetsen, om han inte skulle få svar så kändes det som om han skulle spricka.

-” Angel?” var det första han sa då ledaren stängt ytterdörren efter dem. Namnet lät så litet på hans läppar, som om han sträckte sig efter något men han var för långt borta... Det låter lite konstigt men han hittade ingen bättre förklaring.

Ledaren vände sig om och såg förväntansfullt på sin gäst, Tom drog in andan och frågade lågt:
-” Är det säkert här nu?” Det var definitivt inte hans främsta fråga men det var en fråga han var bekväm att börja med, han bet sig i läppen då han betraktade ledaren som la ifrån sig pistolerna på bordet.
-” Jodå, alltihop var bara ett missförstånd.” Tom höjde frågande på ögonbrynet och hoppades att ledaren skulle fatta den oställda frågan, vilket han gjorde.
-” Det hade kommit ut att jag gömde Logan, därför tvingades jag klara upp det hela.” Gitarristen kände sig själv nicka och han såg sig omkring lite innan han såg ner på sin vänstra vrist, osäkert drog han upp tröjan och visade bandet igen. Det var så mycket han inte förstod men det var dags att han fick svar.
-” Vad betyder det här?” För första gången under den tid han bott hos ledaren så kunde han se hur genans drog fram över ansiktet innan han lät det bli neutralt och sa lugnt.
-” Jag visade dem att om de gör illa dig så får de med mig att göra.” Nytt mod kanske? För Tom nöjde sig inte med svaret.
-” Men vad betyder det?” Han vek inte ens undan blicken då ledaren såg honom rakt i ögonen, även om blev en aning knäsvag av det skarpa blick han fick så vägrade han ge med sig. Men han visste att om Angel visade minsta tecken på att vara irriterade eller nåt så skulle han bli tyst igen.
-” Det betyder att du är bara min, endast jag får göra anspråk på dig.”

Vart alla känslor kom från hade han ingen aning, men han var nästan lättad då de kom. Allt som Tom tryckt undan under den här tiden kom äntligen till ytan och han blängde på ledaren innan ilskan övertog honom helt.

Kapitel 9

-” Va?!” Han såg hur förvånad Angel blev då han höjde rösten, men för tillfället brydde han sig inte. Det var som om han hade ett gift i sig, ett gift som verkligen behövde lämna kroppen – något som Tom inte hade något emot. Känslorna gick inte längre att kämpa emot då han hatiskt såg på ledaren och öppnade munnen igen.
-” Göra anspråk på mig! Vad är jag, din hora av nåt slag?” Angel öppnade munnen men stängde den snart innan han öppnade den och sa:
-” Snarare som en pojkvän eller så..” Det lilla yttrandet fick Tom att stanna upp och dra in ny luft i lungorna och bara stirra på ledaren, att ett sådant konstaterande kan starta så många känslor samtidigt. Det var löjligt, han var inte ens gay... När han tänkte på det så var det otroligt löjligt, han blev kidnappad av en ”gangster” som går omkring med pistoler och styr ett gäng, dansade han med läppstift och klänning under nätterna också? Tom visste hur fel det var att tänka så men tanken gjorde nästan så att han bröt ihop och bisarrt nog så började han skratta. Hur i hela världen var det tänkt att han skulle reagera egentligen? Just därför så valde han den reaktionen som kändes lättast att hantera, men han insåg snart att han hellre hanterat ilska. För snart övergick skrattet till något helt annat och han vrålade:
-” ÄR DU HELT SJUK I HUVET? VARFÖR LÅTER DU MIG INTE FARA HEM?” han stannade sig själv innan han fortsatte i en lägre ton:
-” Åh gud... det är därför! Eller hur? Du håller kvar mig här för att kunna knulla runt med någon? I helvete heller!” Förstånd och mening lämnade honom när han började ryta igen:
-” JAG ÄR INTE ENS GAY! JAG GER FULLSTÄNDIGT FAN I OM DINA POLARE TROR ATT JAG ÄR NÅN JÄVLA MÖRDARE ELLER INTE! JAG VILL HEM, JAG HAR MITT EGET LIV ATT TA HAND OM! MEN DET HAR DU OCKSÅ FÖRSTÖRT! MIN KARRIÄR! MIN FAMILJ OCH MINA VÄNNER TROR ATT JAG ÄR DÖD BARA FÖR ATT DU ÄR SÅ JÄVLA SJÄLVISK! Fan ta dig...” han märkte knappt hur rösten svek och hur tårar strilande ner för kinderna, han var less! Han var less på att inte ha nån makt över vad som hände med honom eller vad folk gjorde. Det var hans liv och han hade all rätt att göra som han ville med det! Kraftlöst sjönk han ner på knä och torkade sig irriterat kring ögonen, han hatade när andra såg honom gråta. Det var endast Bill som han grät öppen framför, inte ens deras mamma hade tillåtelse att se honom i tårar.
-” Tom...” Han blängde på ledaren genom våta ögonen och väste:
-” Du har ingen rätt att göra som du gör...” Angel nickade och backade undan mot köket, något som irriterade Tom ytterligare. Han ville att Angel skulle ryta tillbaka, att han skulle försvara sig och svara på de frågor han ställt. Men istället gick han bara undan och förblev tyst, vad var det för jävla sätt? Återigen torkade han sig kring ögonen och reste sig när ledaren klev in i rummet igen, den här gången med ett vattenglas i handen. Tom fortsatte blänga på honom då han räckte fram det och muttrade:
-” Jag vill inte ha något från dig, bögjävel.” Han hatade sig själv just då, han hatade när man nedvärderade folk för hur dom var, men han var bara så arg. Folk som kände honom visste att han sa riktigt dumma saker när han var arg, han kunde inte hjälpa det. Han hatade sig själv ännu mer då han ilsket mötte Angels ögon, delar av ilskan rann av honom då han såg smärtan som vilade i ledarens blick.
-” Du har rätt.” började Angel, han ställde ifrån sig glaset på det gamla bordet och la armarna i kors över bröstet och muttrade lågmält.
-” Jag var självisk som höll dig kvar, du kan gå.” Tom stirrade på honom med höjda ögonbryn, hörde han rätt? Ledaren suckade och såg ner i golvet, efter att ha suckat igen så bet han sig i läppen och sa:
-” Jag tänker inte hindra dig, gå. Behåll kläderna eller gör vad du vill med dem, jag bryr mig inte... Gå.” Han drömde, hann kunde inte vara vaken eller hur? För varför kändes orden ur ledarens mun som sten när de borde varit som sammet? Han ryckte på axlarna och tog några prövande steg mot dörren för att se om Angel skulle stoppa honom, när han inte gjorde det utan gick tillbaka till köket så satte Tom handen på dörrhandtaget. Han visste inte vad han skulle känna och insåg att han hellre hade känt ilska än det obeskrivliga han kände nu. Hjärtat slog långsamt samtidigt som det dunkade hårt bakom revbenen, magen vände sig upp och ner och in och ut samtidigt som fjärilar kittlade hans insida. När han stoppade in fötterna i sina skor så kändes benen som bly, ännu värre kändes det när han öppnade dörren och stod öga mot öga med en Tom korridor.

Det var inte förrän dörren slog igen bakom honom som förståndet log honom i huvudet och kroppen tog över, benen ökade takten och snart började han springa. Trapporna verkade aldrig ta slut och inte heller korridoren som skulle ta honom till utgången, men han styrde inte sig själv längre utan den del som tillhörde omvärlden slet honom framåt. Han tänkte på Bill, sin brors mjuka kropp pressad mot sin egen då han skulle få se honom igen. Vännernas leenden och hans mammas tröstande famn, hjärtslagen ökade och det gjorde även farten.

Vinden slog emot honom då han kom ut på gatan, vart han var på väg hade han ingen aning om men han fortsatte springa medvind och kände hur det lössläppta håret flög kring ansiktet. Han passerade olika människor då han sprang och de stirrade på honom men han tog ingen notis om dem, istället ökade han takten så lungorna och benen började bränna. Han var inte otränad men efter att varit stilla i snart en vecka så var det inte så konstigt.

Skyltarna han läste gjorde honom inte klokare men han var rätt säker på att de inte var kvar i LA längre, han insåg att han skulle tvingas stanna och fråga någon. Tungt andades han ut och in medan han försökte hitta någon han kunde fråga om vägen, tillsist såg han en dam i 40 års åldern som såg ut att kunna prata med honom. Andfått gick han fram till henne och sa på dålig engelska:
-” Hi there, I'm lost. If I need to go to LA, how do I get there?” Han var för trött för att tänka och han kände hur kroppen började protestera mot det ordentliga träningspass han nyss haft men han kunde inte tänka på det nu, istället koncentrerade han sig på att förstå vad kvinnan svarade.
-” Oh, well... LA is like three hours away if you catch a train, the train station is not so far away. You just...” det var när hon började förklara vägen som han slutade hänga med, hon pekade åt höger men allt han kunde se var en park och en massa träd. Tydligen så skulle han gå igenom den och sedan ut på en gata där han skulle kunna följa skyltarna till tågstationen.

Efter att han funderat lite så tackade han henne och började gå i rätt riktning, parken verkade vara rätt öde men den här tiden på kvällen så brukade det inte vara så mycket folk ute så han antog att det var rätt normalt. Förnuftet började komma ikapp honom och han insåg att han varken hade pengar eller en mobiltelefon, kanske fanns det en telefon på tågstationen han kunde låna? Om han fick tag i Bill så kunde han skicka pengar eller komma och hämta honom, det spelade egentligen inte så stor roll... bara han fick tag i Bill, då skulle allt ordna sig.

Det var en annan grej som störde honom, bandet han hade runt handleden. Irriterat slet han av det och stoppade det i sin högra jätteficka. Kunde han så skulle han radera allt om Angel och låtsas att han aldrig existerat, men ändå höll sig minnena och bilderna av honom kvar framför näthinnan. Han ville vara arg, nej, han ville vara riktigt jävla förbannad men han kunde inte... Nånting hos ledaren hade gjort ett avtryck hos honom, ledaren som var så varm och trygg mot honom men kall och bitter mot omvärlden. Ju mer han tänkte på det ju mer kände han den där hackande känslan i bakhuvudet om att det låg något mer bakom. Han började tänka på första gången han hört Angel prata, den gång då han frågat Aiden om han hade något emot homosexuella.

Saker och ting började klicka inom honom då han tänkte på Luke, killen som han blivit misstagen för att vara. Var det anledningen till att Angel hållit kvar honom? För att han påminde om Luke? Hade Luke och Angel...

Tankarna avbröts då en snabb våg av smärta spreds genom ryggen då något tryckte honom framåt och han landade på marken. Förvånad vände han sig om och han sig själv se upp mot tre äldre killar, alla var rakade och hade en mörk tatuering just nedanför örat. Det påminde om ett ”E” men med olika taggar runt det. De stirrade på honom med avsmak tills en av killarna klev fram, var inte så lång men kraftigt byggd och han stirrade på ett föremål bredvid Tom, bandet.
-” We don't like when Angels mercenaries are running around in our territory.” Toms hjärta stannade då de började gå mot honom.

Det kändes som flera timmar men i själva verket var det bara minuter senare som de lämnade honom, och allt han kände var smärta.

 

Kapitel 10

-” Tom?” kroppen hoppade till inombords, den var för öm för att göra det i verkligheten. Den mjuka rösten hade bara dykt upp och han hade inte alls varit beredd. Han kände fingrar trycka mot hans hals och sedan ett lättat andetag.
-” Shit, shit, shit... vakna... kom igen Tom, vakna!” Han kände igen rösten, den var mjuk och allt gjorde inte så ont när den talade till honom – han önskade att den skulle prata i all evighet. Halsen kändes torr när han viskade:
-” Bill?” Någonstans i bakhuvudet sa en röst att han var helt fel ute, men han kände igen rösten! Han kunde bara inte placera den.
-” Åh shit... du kommer bli bra, öppna ögonen bara.” Där var den igen, varför kunde han inte komma på vem den tillhörde? Han insåg att han skulle tvingas se efter för att komma på det.

Ögonlocken var tunga att få upp, han önskade att han haft en kofot att bryta upp dem med, men han insåg att det inte skulle vara så bra för ögat. Så istället så bestämde han sig för att öppna ögonen och gjorde just det, ibland går det bara man bestämmer sig för det.
-” Tom...” han stirrade bara på de mörka lättade ögonen framför honom, känslor vällde över och han ville röra i den chokladfärgade hyn. Han hade säkert gjort det om inte handen känts så tung så han beslöt sig för att försöka säga det han ville visa.
-” Angel...” det gick inte så bra som han hade trott och rösten sprack ut i små smärtsamma hostningar, han var nästan säker på att lungorna skulle spricka.
-” Nej nej, prata inte... sch...” men Angel förstod inte, han behövde få säga det här!
-” Förlåt, för det jag sa... jag....överreagerade.” Han kunde se hur ledarens läppar rörde sig men inget ljud kom ifrån dem, snart blev omvärlden suddig och sedan bara mörk.

En djup röst väckte honom men drog inte ut honom från hans mörker, han var inte ens säker på om han ville bli utdragen. Huvudet bultade och det kändes som om minsta lilla ljus skulle få det att explodera. Så istället valde han att bara lyssna, inte för att han orkade med mycket annat heller.
-” Do I need to get an ambulance?” Han kände igen Angels röst, den andra rösten kände han också igen men han kunde inte komma på vart han hade hört den.
-” Nah, his injuries aren't that bad. A small crack in his rib and mostly bruises, but he won't feel to great when he wakes up so I'll leave some painkillers.”
-” Thanks A, I'd like you to stay here until I get back.”
-” You know who did this?”
-” The Eights, and I know who the fucker is.”
-” Don't get caught.”
-” Never.”
-” You know Angel, you should really end this.” Svaret blev till en enda röra och snart krävde mörkret hans närvaro igen.

Han hade ingen aning om hur det gick till, ena sekunden var allt svart och andra så stirrade han i ett vitt tak. Det kändes som ett straff av verkligheten när värken pulserade genom kroppen som ett gift spreds via blodet. Han märkte knappt att han jämrade sig.
-” Shit, you're awake.” Ett par ljusa ögon dök upp och det gjorde ännu ondare i hjärtat, ögonen påminde nästan om Georgs, olivgröna med små nyanseringar av brunt. Han tittade bort och in i väggen istället när hela ryggen började dunka och han knep ihop ögonen samtidigt som han bet sig i läppen.
-” Here, it's for the pain. Angel will kill me if he sees you in pain.” Han vek tillbaka blicken och tog tacksamt emot det lilla pillret, det hade kunnat vara vilken drog som helst och han hade ändå tagit det. Allt för att slippa känna det han kände nu.

Vattnet lindrade hans hals och mun att han blev besviken när glaset blev tomt, för en sekund tänkte han att han gärna drunknat bara han fått i sig mer vatten men ångrade sig sedan – han var rädd för paniken och ångesten han skulle känna innan. Han såg upp i taket igen och kände hur sinnet flöt iväg och lämnade hans kropp medan han tänkte, det han kände då han hamnade på marken och precis innan han blev medvetslös.

Hela hans liv hade spelats upp i en revy framför honom när de kommit mot honom, när de hotat honom. Ångesten hade trängt på och paniken gjorde den nästan omöjlig att hantera, han hade velat skrika och dra sig i håret – vad som helst för att känslorna skulle stänga av. Men istället hade han legat hjälplös på marken, hans liv i deras brutala händer.

Precis som innan så hade verkligheten gjort sig påmind och han insåg att alla våldsamma filmer han och Bill brukade sitta och se, hopkurade under en filt och med varandra som skydd och trygghet – alla de filmerna hade en bas. En anledning till att de fanns och en anledning till att de var så våldsamma var för att det finns en historia bakom våldet – även om filmen var verklighetsbaserad eller inte.

Det spelade ingen egentlig roll att det var just han de hade slagit ner, den fysiska smärtan kunde han klara av även om det var jobbigt och gjorde ont. Men att mista tilliten till människor var betydligt jobbigare och gjorde betydligt ondare, att en människa kan vara så brutal. Visst, de var inte särskilt brutala mot just honom, men känslan av att vakna upp och inse att det som hände på nyheterna faktiskt gjorde det var överväldigade.

-” Du är vaken.” Tankarna skingrade sig likt moln och han vände blicken mot dörren där han fann Angel, ledaren hade återigen blod på sig men den här gången var det bara lite på hakan. Den andre killen ställde sig genast upp och Angel nickade åt honom innan han gick.
-” Hur är det?” Angel gick sakta mot honom och satte sig skräddare på golvet nedanför honom, som om han kände att Tom stirrade så torkade han sig om hakan och grimaserade då det torkade blodet irriterade hans hy. Men Tom såg inte det längre, han såg så mycket annat hos Angel som han vägrat se förr och han kände sig skamsen för det han sagt innan han lämnat lägenheten.
-” Förlåt.” viskade han men kände inga protester i halsen så han upprepade och och sa det ordentligt.
-” Förlåt.” ett litet leende visade sig på Angels läppar då han skakade på huvudet.
-” Du har inget att be om ursäkt för, jag borde inte ha gjort anspråk på dig utan din tillåtelse och jag borde inte heller låtit dig lämna lägenheten.” det värkte i Toms huvud och han insåg att även om han ville argumentera emot så skulle det få komma en annan tid för det.
-” Hur hittade du mig?” Det blåste utomhus så ett par grenar slog emot fönsterrutan, men för tillfället så märkte ingen av de två killarna det, istället såg de varandra i ögonen och ignorerade omvärlden.
-” Jag sprang efter dig, men tyvärr springer du fortare än vad jag trodde sen hade jag lite svårt att hitta dig eftersom du sprang i så många olika riktningar. Förlåt att jag hittade dig för sent, har du mycket ont?” Tom kände efter men kände inte särskilt mycket, kroppen kändes bedövad och lite borta – nöjt insåg han att medicinen börjat göra sitt.
-” Jag känner inte mycket... jag menade inte det jag sa innan jag gick.” Ledaren höjde på ögonbrynet åt det snabba bytet av samtalsämnen, men han lät inte leendet försvinna.
-” Det är lugnt, jag fattar varför du överreagerade. Jag var bara inte beredd på det och du sa mycket som var sant. Och... jag har insett att jag inte kan tvinga dig att stanna om du inte vill, men jag föreslår att du stannar tills du inte ser ut som om någon kört över dig.” Tom kände det igen, känslan av lämna Angel om han bestämde sig för att han ville tillbaka till Bill. Det slet i honom och det började bli för mycket, allt han känt bara den lilla stund han varit vaken. Han blundade och kände att det brann bakom ögonlocken, för att inte låta känslorna ta kontroll över honom så pressade han tungan mot gommen och bet ihop.
-” Hur är det?” När han inte svarade så blev det bara tyst förutom de små ljud som hördes när ledaren reste sig och Tom väntade sig att han skulle lämna rummet men istället kände han snart två armar runt sig. Förvånat öppnade han ögonen och insåg att han bara såg en liten bit av taket ovanför Angels axlar, han slöt ögonen igen. Det kändes så bra att ha någon nära sig igen, så obeskrivligt härligt att känna värmen från någon annans kropp och tryggheten som strålade ifrån den.

I det ögonblicket svalde han stoltheten och flyttade lite in i sängen så att Angel kunde lägga sig bredvid honom, med bara en blick så bad han att inga ord skulle bli sagda och ledaren verkade förstå. När tårarna brände igen så begravde han ansiktet gangsterns bröst och lät det bara komma.
Inga ord sagda.

Kapitel 11

Det kittlade i hans vänstra öra, han ville vifta bort vad det än var som kittlades men handen gjorde ont att lyfta så han lät det vara. Men en annan hand än hans egen strök bort lite av håret som troligen var anledningen att det kittlades. Tom brydde sig inte ens om att öppna ögonen förrän en lätt viskning gjorde sig hörd i hans öra.
-” Tomi...” han slog upp ögonen och stirrade rakt fram.
-” Bill?” Angel nickade och pekade på sitt vänstra öra och mimade ”headset”. Det var det som hade kittlat, när Angel satte på honom öronsnäckan. Han suckade åt sin brors röst och blundade igen då han hörde ledaren resa sig och lämna han och ”Bill” ensamma.
-” Angel berättade vad som hade hänt, hur är det?” Det var så skönt att höra sin brors röst så nära, när han hade headsetet på så kändes det nästan som om Bill låg bredvid honom och viskade i hans öra.
-” Jag vet inte, det gör ont överallt till och med i händerna. Men enligt nån kille som Angel känner så kommer det bli bra, inga inre skador eller så. Bara blåmärken och ett misshandlat revben.” Han hörde sin tvilling sucka.
-” Jag önskar att jag var där.” han öppnade ögonen och stirrade i väggen, sidorna började bli ömma och när Angel kom in nästa gång så skulle han nog behöva hjälp att lägga sig på rygg eller nåt.
-” Det gör inte jag, jag önskar att jag var hos dig... att inget av det här hade hänt.” Han var så upptagen med att lyssna efter sin brors andetag att han inte märkte den lilla springan mellan dörren och dörröppningen, eller axeln som avslöjade att någon satt precis utanför.
-” Killen du bor hos gör inget mot dig va? Eller hur?”
-” Nej nej, Angel är okej... Han är lite underlig men han räddade mig och så... jag vet inte... under andra omständigheter hade vi säkert varit nära kompisar eller nåt.” Han kunde inte hjälpa det utan tillade ”eller nåt...” i huvudet, han tänkte inte erkänna det än, men gängledaren var en av de mest förvirrande människorna han någonsin mött.
-” Okej, ja han verkar ju okej eftersom han låter oss prata med varandra, det är rätt konstigt ändå.” Tom nickade även om Bill inte kunde se och sa:
-” Mm, jo ja vet.” Han vågade inte tillägga att han inte var säker på om Angel var så snäll som han var för att Tom var Tom, ibland slog det honom att ledaren kanske gjorde så mycket för honom för att han påminde om Luke.
De hade fortsatt att prata i ungefär en kvart till innan Tom kände hur ögonlocken blev svåra att hålla uppe och han hann knappt säga hejdå innan han somnade.

-” Tom?” Han hade inte varit helt borta så han öppnade ögonen direkt och kände lusten att le då han mötte ett par nötbruna, men det skulle bara varit konstigt så han gjorde det inte. Istället flyttade han blicken mot den vita porslinskålen som Angel höll i handen, den var vackert dekorerade med blå hästar runt sidorna och Tom fann det roande att en gangster som Angel hade hästar på sitt porslin.
-” Det var min mammas skål.” sa ledaren som om han gissat vad tom tänkte på.
-” Var?” Tom hann inte hindra frågan innan den lämnat hans läppar och han såg urskuldande på mannen framför honom som bara skakade på huvudet med ett litet leende.
-” Det är lugnt, det är några år sen hon dog så jag har lärt mig se det i ett annat perspektiv.” återigen hade nästa fråga ramlat ut innan gitarristen hunnit stoppa det.
-” Hur dog hon?” Den här gången tynade leende på ledarens läppar och han såg ner i skålen, Tom ångrade sig och skulle precis be om ursäkt när Angel bytte ämne:
-” Du måste äta mer, jag tror att du har rasat i vikt den här veckan. Visst är det då tur att jag håller i spagetti och grönsakssoppa?” ett nytt leende hade dragit fram under ledarens skämtsamma ord och Tom nickade och började resa sig upp när armarna svek och han föll tillbaka mot kudden med en grimas. Det gjorde inte ont i armarna i sig utan det var snarare musklerna som var på väg att brista, man kan jämföra det med extrem träningsvärk eller känslan man har i vaderna efter ett senadrag.
-” Shit, vänta.” Angel ställde undran soppan på nattduksbordet och innan Tom visste ordet av så hade ledaren satt sig grensle över honom, precis så att deras... områden... rörde vid varandra genom täcket och kläderna.
-” Angel vad?” men ledaren avbröt honom när han lutade sig fram och lyfte försiktigt på Toms axel och förde in en arm under den och gjorde nästan likadant på andra sidan.
-” Jag är inte så bra på att göra det här ergonomiskt men det kommer inte göra ont i alla fall och jag kommer kunna sätta upp dig ordentligt.” viskade ledaren i hans öra, en rysning ilade genom hans ryggrad och gåshud slickade hans nacke där ledarens andetag försiktigt smekte honom och satte igång processen för varje andetag.
-” Jag kommer lyfta på tre, slappna bara av.” Men Tom hade inga planer på att slappna av, inte med Angels läppar så nära den känsliga huden på hans hals.
-” Ett... Två... Tre.” Det gjorde inte ont men han kunde väl inte direkt säga att det var skönt då han hamnade i sittande ställning. Angel arbetade snabbt och kastade kuddar mot väggen innan han gick runt Tom med ena handen kvar vid hans axel och drog honom sedan bakåt. Hur han lyckades med det hela utan att göra illa sig själv eller Tom hade gitarristen ingen aning om.

-” Se där, gick det bra?” Tom blundade och svalde, Angels ansikte var fortfarande väldigt nära hans eget och om han öppnade ögonen så visste han att han lätt kunde räkna ledarens ögonfransar. Han nickade bara och kände hur Angel drog sig tillbaka på stolen som han suttit på när Tom vaknat. Ledaren tog upp skålen på nytt och sträckte fram den, problemet var bara att när Tom skulle lyfta sin hand för att ta emot den så protesterade hela armen och han gav ifrån sig ett högljutt jämmer.
-” Gör det så ont?” Tom nickade igen och kände en oroad blick svepa över honom innan han hörde hur en stol kom närmre och snart satt Angel så nära han kunde med stolen.
-” Det verkar som om jag inte har något annat val, gapa.” Han stirrade, aldrig i livet att han skulle bli matad! Men han fick ge sig när magen morrade åt honom och framkallade skratt hos ledaren, genant öppnade han munnen och tog emot skeden i munnen.

Det visade sig att han inte skulle behöva kämpa för att få ner soppan, även om blandningen lät vidrig så smakade den himmelskt! Den var krämig och smakade mest av kryddor och spagettin tillsammans med grönsakerna gav bara konsistensen ett plus i kanten. Återigen blev tom besviken då det var slut.
-” Gott?” istället för att få ett ordentligt svar så suckade gitarristen bara lyckligt och ledaren skrattade.
-” Va bra, då vågar jag alltså göra mer. Eftersom du är vegetarian så blir det lite svårare att få i dig allt du behöver för att bli lika stor och stark som du var tidigare.” Tom log bara då Angel flexade sina muskler på skämt innan han ställde sig upp och började ta bort skålen. Tom insåg att han skulle tvingas lära sig att tygla sina ord bättre för snart utbrast han:
-” Förlåt att jag gick på om din mamma, det var inte meningen.” Om Angel var förvånad då han vände sig om kunde han inte säga men något låg över det lugna ansiktet, ledaren suckade och ställde ifrån sig skålen innan han satte sig skavfötters med Tom.
-” Kan jag lita på dig Tom?” Förvåning var definitivt skrivet över den tilltalades ansikte då han hörde frågan men han besvarade den tafatt:
-” Jag skulle kunna säga ja, men om du inte känner att det stämmer så spelar det ingen roll.” Precis de orden hade Bill sagt till honom en gång, de hade bråkat och eftersom Bill var den klocka och djupa av dem båda så hade han sagt det.

Angel verkade gilla orden i alla fall för han drog på läpparna en aning.
-” Då kan jag berätta vad som hände, om du vill höra förstås.” Tom nickade bara och riktade sin koncentration mot ledaren som mumlade:
-” Efter allt jag har tvingat dig igenom så är det väl inte mer än rätt... du får ursäkt om jag säger det rakt ut...” Angel drog in ny luft i lungorna och tittade ner på sina händer då han sa:
-” Jag sköt henne.”

Kapitel 12

-” 1.2 3. 1.2.3 Come ON Angel, HARDER! Are you weak or something?” Femtonåringen bet sig i läppen tills han kände den metalliska smaken av blod sprida sig genom munnen, ilsket spände han käken och bet ihop tänderna. Blicken var kolsvart när en av hans pappas gängmedlemmar kom springande mot honom, han hade en kniv i handen och bladet drogs som en magnet mot honom. De snabba stegen ekade i den tomma, gråmålade lagerlokalen, varje muskel inom honom spändes och han böjde nästan omärkbart på knäna. När hans angripare var tillräckligt nära för att han skulle kunna söka ögonkontakt så spände han blicken och tog ett fast tag om den andres handled innan han snurrade runt så han kunde känna sin motståndares näsa krossas mot armbågen, han duckade lite och sparkade honom i bröstet så att mannen och kniven flög i olika riktningar.
Det var över.

Tung andades han in och ut, bevisen på hans misslyckanden började sakta göra sig påminda då såren revs upp på nytt. Men det fanns inte en fiber i honom som skulle klaga, smärtan var ett bevis på att han levde. Fortfarande fylld av samma ilska så spottade han på golvet, äcklat såg han att det bestod av mer blod än saliv.
-” Good job Angel, I think you're ready.” Han drog in ett snabbt andetag innan han vände sig om mot sin pappa, mannen som hade lika mycket tatueringar som folk han dödat. Denne man tog ett par steg mot honom, den välbyggda överkroppen täckes av ett smutsigt vitt linne och runt halsen hade han en liten kedja och sin vigselring, det långa svarta håret var uppsatt i en tofs på bakhuvudet och svarta solglasögon täckte hans ögon.
-” Really?” Andades den unge pojken in, pappan nickade och drog fram sin telefon.
-” Tony? He's ready, prepare the ritual.” Ritualen Angel skulle gå igenom var något helt annat än vad andra gängmedlemmar gick igenom när de gick med i gänget, han var son till deras ledare... han skulle ta över efter sin far om han överlevde nog länge. Ritualen var något han skulle vara stolt över, när den var genomförd så var han en man – han var en högt satt gängmedlem. Det spelade ingen roll att han fortfarande gick i skolan eller att han var så ung, han hade tränat för det här i hela sitt liv.

-” Go home and tell your mom to prepare dinner for you, I'll be late.” Ibland inbillade sig femtonåringen att han kunde se likheterna mellan dem, han visste att han var löjlig och att det inte var möjligt eftersom Raymond Brown inte var hans riktiga pappa och dessutom vit. Hans riktiga pappa bodde någonstans i gettot, helt ärligt så visste han nästan inget om honom förutom att han hatade honom för att ha överget hans mamma då hon var gravid med honom.
Visserligen fanns det stunder som han saknade att ha en pappa han kunde prata om allt med, då han önskade att hans liv hade varit mer normalt. Vad han önskade mest av allt var att Raymond skulle sluta tala till honom med sin genomkalla och genomträngande röst, att han åtminstone kunde prata med honom som om han brydde sig. Men självklart var det tankar som han tvingades skjuta undan och för tillfället gjorde han det gärna eftersom hela hans liv var på väg att förändras till det bättre.

Han nickade åt Raymond och lämnade lokalen med stegen ekande bakom sig då de tunga militärkängorna tog i golvet.

Hans kulle bli en man.

-”Mom! I'm home!” Skyndade steg hördes ner för deras gigantiska trapp, deras hus var i samma stil. Stort och väldigt lyxigt, ytorna var öppna och det mesta var målat i klara färger medan möblerna var mörka i kontrast.
-” Allie, you're home early!” Andrea James uppenbarade sig framför honom i all sin glans, hennes mörka hy var knappt tärd av åren och det långa svarta håret var plattan efter hennes rygg. Läpparna var i ett leende och hennes ögon sken av värme, det fanns inte något hos henne som tydde på illvilja eller kyla.
-” Yeah, where is Rach?” Andrea log och gestikulerade medan hon pratade, något hon alltid gjorde och var känd för.
-” With Charlie, who else?” En retsamt smil drog fram över honom, ja vem annars? Charlie var en av Raymonds medlemmar men också hals över huvud kär i hans två år äldre syster, de hade varit tillsammans i snart ett och ett halvt år. Men det var inte de tankarna som var först på Angels lista, han visste att de goda nyheterna han kom med skulle vara ännu bättre än att hans syster var med sin kille.
-” Mom, guess what? Dad thinks I'm ready!” Men den reaktion han väntat på kom inte, istället blev Andrea snabbt blek i ansiktet och hon stirrade på honom.
-” You're ready? Are you sure?” Angel såg på henne, hennes uttryck hade ändrats från sitt vanliga varma jag till ett oroligt.
-” Yeah, the ritual is tonight!” Försökte han entusiastiskt men istället för att dela hans glädje så började Andrea gå mot köket, snabbt följde han efter.
-” Do you really want to join the gang? To become a hardcore member? You know how rough they will be on you, they''ll try to break you.” Hon stannade vid den silvriga diskhon och la händerna på den innan hon sakta vände sig om och såg på honom, han förstod inte. Hon var ju den som låtit honom träna, varför var hon inte glad?
-” I know but I'm ready mom! I really want this!” Andrea spände blicken i honom och sa eldigt:
-” So you wanna go out there and start killing? Is that... no.. no... I'm sorry... You're right, go up and get clean. I'll prepare dinner or something.” Hon visste att hon inte hade rätten att be honom avstå, hon hade avsagt sig den rätten då Raymond tog in henne. Men det betydde inte att det inte gjorde ont då hon såg sin förvirrade son gå uppför trapporna och byta om. Hon skulle tvingas berätta för honom, ikväll.

Kalsongerna och linnet slickade sig efter hans rygg då han inte var helt torr från den kalla dusch han tvingat sig själv att ta, tankarna började överta ivern ju mer han tänkte på vad hans mamma hade sagt. Att döda, var han verkligen beredd på det? Den större delen av honom sa ja, han hade ändå aldrig varit bra med folk förutom hans familj – han skulle lätt kunna döda lika kallt och obrytt som Raymond. Han var tränad att döda!
Men den pyttelilla delen som låg närmast hans hjärta ifrågasatte honom, frågade honom hur han kunde ge sig själv rätten att ta en annan människas liv. Den lilla delen visade sig vara obetydlig när en hård knackning på dörren gjorde sig hörd och han lyftes ur sina tankar då Raymond klev in.
-” Get you clothes on, the first step in you ritual begins in five minutes.” Han nickade snabbt och när dörren stängdes så drog han på sig sina kamouflagebyxor, ett vitt linne och sina kängor innan han rusade ner för trappen som Andrea mött honom i.

Raymond var inte personen som väntade på honom utan det var en av de äldsta medlemmarna, ögonen var ljudgröna och opålitliga medan hållningen och ansiktet var beslutsamt och lika kallt som alla övriga medlemmar var.
-” He's waiting at the headquarters, lets go.” Angel följde bara med utan frågor, rätten till att ställa frågor hade han inte så han travade bara på efter sin guide.

Händerna började skaka då han fylldes av längtan, längtan efter att få visa vad han hade blivit – en man som de andra skulle respektera. Nervositet smög omkring i hans mage men han lät den sjunga undan då han stålsatte sig för vad han skulle göra, de kom allt närmre kvarteret och kylan från dess medlemmar smittade honom. När de gick förbi vakterna så tryckte han upp tungan i gommen för att inte ge efter för deras kommentarer, han visste att de skulle komma för, precis som hans mamma sa, så skulle de försöka knäcka honom innan ritualen. Alla medel var tillåtna.

De gick längre in i det brunmålade högkvarteret och snart gick de ner för en trapp, han hade aldrig varit så här långt in förut och en ny våg av iver sköljde över honom. Ju längre in han kom desto mer fick han bekräftelse på att det här verkligen hände, det var verkligen dags. Hade han kunnat hade han nog hoppat upp och ner men istället höll han sitt ansikte blankt, han var inte tränad att visa känslor.

Väggarna fick från trä till betong och längst in i en korridor kunde han se Raymond stå vid en grå celldörr, han hade inte märkt det förr men alla han träffat var klädda i kostym och med gängets intatuerade logga synliga på underarmen. Raymonds dödstatueringar var fullt synliga även de, det var ett smalt streck som var ungefär en centimeter långt som representerade varje man eller kvinna han dödat genom åren.

Tyst ställde han sig framför sin blivande ledare och inväntade order, Raymond såg på honom från topp till tå.
-” Think you're ready?” frågan var hånfull men Angel rörde inte en min då han nickade.
-” Then I won't stop you, behind this door you first kill awaits. You have one hour and if I come back and find you both alive... I'll kill both of you, got it?” il av kyla gick genom hans ådror då han nickade, han hade inte varit helt beredd på att tvingas döda i sin ritual men han hade ändå föreställt sig något sådant. En pistol blev satt i hans hand med bara en kula i, försiktigt vägde han den från hand till hand innan han såg upp och nickade. Dörren öppnades och han klev in.

Först var allt svart men den röda lysknappen var precis bredvid dörren så han tryckte snabbt på den då dörren gick i lås, men lyset var bara ett verktyg. Han visste att personen han skulle döda var tvungen att vara väldigt tränad för att kunna nå honom även i mörker, mörker hade aldrig varit något problem för honom. Rummet var inte särskilt stort och de grå betongväggarna hindrade allt ljud och liv från utsidan att komma in, han såg sig omkring.

Magen gjorde en volt då han fick syn på personen, han övervägde att släppa pistolen till marken då hjärtat sjönk och hans kalla fasad upplöstes ut till intet. Med långsamma steg gick han mot det högra bortersta hörnet, personen var inte någon han skulle behöva vänta sig en attack ifrån. Benet var helt klart brutet eftersom knäet och benet låg i helt fel vinkel, blod hade samlats i små pölar runt kroppen och ansiktet var nästan oigenkännligt.
-”Mom...” viskade han då han knäade framför henne och kände hur det blev svårt att andas då hon öppnade sina svullna ögon och såg på honom. Han skakade då han sträckte fram en hand för att röra vid hennes ansikte, den mjuka hyn var sträv och svullen under hans fingrar. Trots all hans träning så kände han hur tårar samlades i ögonen och en klump formades i halsen då han insåg att det var hon, hon ar hans första dråp.
-” Allie...” hon log mot honom och hopplöshet bet ett fast tag om hans hjärta och själ. Han kunde inte göra det här! Inte mot henne!
-” You're finally becoming a member.” Viskade Andrea och han skakade på huvudet, snabbt la han sin fria hand över hennes.
-” I can't, mum please tell me it's not you.” men hon sa det inte, istället så såg hon bara sorgset på honom och han kände hur underläppen darrade till. Han såg ner på pistolen som låg i hans hand, tårar fyllde hans ögon och han blundade ilsket för att få bort dem, tyst viskade han:
-” No, no, no... I can't .. I... no... He'll have to kill me...” Han skakade på huvudet igen men kände snart en hand över handen han hade pistolen i, den lyfte upp hela handen och tog upp hans andra hand och justerad den så att han hade handen på avtryckaren. Han upprepade samma mantra innan öppnade ögonen och såg på sin mamma med bedjande ögon, hon höll hans händer beslutsamt runt pistolen och förde den uppåt. Han bet sig i läppen och viskade lågt:
-” Please mum, he can kill me... I don't care, I can't do it.” men Andrea log, hennes läppar var torra och spruckna men det var ändå samma varma leende som la ett silkesskydd runt sin sons hjärta.
-” I'm in pain Allie, you can't save me.” med det så kramade hon hans pekfinger och skottet avlossades.

Tårarna hade slutat falla, hjärtat hade förblött och själen hade slutat försöka plocka upp sina trasiga delar. Lampan var släckt och ljuden döva på så när ett enstaka andetag då och då.
Pistolen hade lämnat hans händer sedan länge och låg nu i bitar vid en vägg. Händerna hade slutat skaka och kroppen satt ihop sjunket bredvid dörren, ljudet av en hur en nyckel vreds om ekade genom det näst intill tomma rummet och dörren öppnades. Ljuset från omvärlden spred sig runt om väggarna men han rörde inte en millimeter.
-” Angel.” Raymonds ansikte dök upp framför honom men han såg inte upp, istället såg han ner på sina kängor för att undvika kroppen i det högra hörnet.
-” Congratulations son, you did it.” Raymond hade aldrig varit rädd för något men när hans femtonårige styvson såg upp på honom med sånt starkt hat och avsky i blicken så gick det kalla kårar längs ryggraden.

Kapitel 13

Ljudet av livet utanför väggarna viskade svagt genom rummet men blev ignorerat, kroppen gjorde ont efter att ha suttit i samma ställning under ledarens berättelse. Ändå kunde Tom inte slita blicken från ledaren framför honom, under tiden han berättade hade han försvunnit längre och längre in i sig själv. Det hade gått så långt att han inte verkade prata med Tom längre utan hellre som om han bara tänkte igenom hela händelsen högt.

-” Leave me the fuck alone....” Raymond såg förvånat på sin styvson, vågor av obehag sköljde genom honom tills han tvingades vika undan blicken från femtonåringens ögon. Inte ens helvetet kunde brinna med så starkt hat som Angels ögon gjorde och hade det inte varit för att han under se den sönderslagna pistolen i ögonvrån hade han börjat frukta för sitt eget liv.
-” The ehm... the rest of the party is upstairs so.. you can...” Han hade sett många som velat döda honom och ingen hade han varit rädd för, hur kom det då sig att knäna ville skaka då han stod framför femtonåringen han sett växa upp. Kanske var det för att han visste hur Angel fungerade, kanske var det för att han själv tränat honom att bli bättre än någon annan. Om tonåringen ville så skulle han kunna mörda även den mest tränade gängmedlemmen med bara händerna, han skulle kunna mörda honom med bara ett enda slag på rätt ställe. För till skillnad från de andra i gänget så hade Angel tränat, inte bara med honom, utan även med läkare och medlemmar som utövade kampsport. Han kunde vilka punkter kan skulle trycka på och vart skelettet var svagt.
-” I told you to leave, do it or I'll kill you to.” Raymond undrade när han och hans styvson bytt plats? Han hade varit i ett gäng sen han var lika gammal som Angel och han hade dödat massor, ändå fann han sig själv ta order från liten fjant på femton år.

Det var inte förrän flera timmar senare som han skickade ner tre medlemmar för att se om Angel ville komma upp, allt de fann var att den tunga celldörren var sönderbruten, kroppen var borta och över den bortersta väggen var ” Your End” skrivet i blod.

-” Jag kom aldrig tillbaka till Ray's gäng utan startade mitt eget, till en början var det bara för att kunna störta min pappas gäng men nu tror jag att vi gör det för att ha kontroll över stan. Det handlar om överlevnad, ger vi upp så blir vi garanterat avrättade av ett annat gäng. Hur som helst så är Raymond borta och även om jag önskar att det var jag som gjorde det så var det ett helt annat gäng som tog hans liv under ett bråk med flera gäng inblandade.” Tom höll fortfarande blicken på ledaren som var helt borta i sina tankar, han visste inte om han skulle våga störa honom men det skulle han behöva snart för kroppen gjorde så ont att han ville kräkas. Ändå lät han ledaren tänka en stund till. Tom undrade för en stund om Angel någonsin berättade det här för någon, om han bara hållit det inne tills nu. I så fall så kände han sig nästan speciell som fick höra det här även om Angel hade sagt att han var skyldig att berätta efter allt han tvingat gitarristen igenom.

-” Jag hatade mig själv i flera år och under den tiden var jag inte bättre som ledare än vad Raymond var, jag gjorde inget riktigt dumt men jag drog mig undan. Efter Raymonds död så hade inget någon mening längre. Allt var svart för mig fram tills för fem år sedan då min gravida syster skrek åt mig tills vattnet gick och hon fick Amina. Sen dess så har jag börjat inse att jag borde ta till mig det som min mamma offrade för mig.” Angel verkade sätta punkt men ögonen var långt borta och inte alls närvarande och varma som de brukade vara. I några sekunder så var Tom säker på att han såg förvirring och oförståelse i ledarens i vanliga fall starka ögon. Han påminde lite om ett vilset barn.

Ryggen protesterade och ett svagt stön rymde från Toms läppar, ljudet fick Angel att se upp och han såg nästan förskräckt ut då han verkade inse att Tom lyssnat på allt han sagt.
-” Shit, vänta jag ska hjälpa dig.” Ledaren hoppade ner från sängen och la återigen en hand bakom Toms rygg innan han drog bort kuddarna och försiktigt drog den sängliggande lite framåt så att han kunde lägga sig ner.
-” Eh, Aiden lämnade lite smärtstillande. Jag ska bara...” Med det så var ledaren ute genom dörren.

Under de kommande två dagarna så kunde Tom känna hur kroppen blev mer och mer kontaktbar, det gjorde inte lika ont att röra sig och nu klarade han till och med av att gå och stå själv. Det var så pinsamt att behöva fråga Angel om han kunde hjälpa honom att gå på toa, trots att ledaren inte verkade ha något emot det.

På tal om ledaren så var han väldigt distant när det kom till att vara nära Tom, tidigare så brukade han sitta i rummet bara för sällskapets skull men nu så kunde Tom höra TV:n gå nästan dygnet runt men han var rätt säker på att Angel undvek honom på grund av allt han hade berättat. Tom hade varit så säker på att han skulle känna sig lättat och mindre stressad om inte ledaren var med honom hela tiden, men helt ärligt så saknade han det. Han gillade inte att vara ensam hela tiden och han hade vant sig vid att ha ledaren så nära.

Så just innan klockan skulle slå nio på kvällen så bestämde han sig för att kliva upp, kroppen gillade inte hans idéer men protesterade inte allt för mycket när han väl stod upp. Kroppen hade magrat rejält under den senaste tiden och han kände hur svag den blivit, även om han inte åt kött så visste han att just nu var det något han skulle behöva för att få i sig de ämnen han behövde för att gå upp i vikt igen, men tanken på kött fick magen att vända sig. Han skakade på huvudet och började gå mot dörren med långsamma steg, han kanske kunde fråga om han kunde få äta grädde och ost till allt han åt eller så.

Angel satt i soffan som vanligt och TV:n var på men ljudet var avslaget, fönsterlampan var allt som sken förutom tvskämren för annars var lägenheten svart. Ledaren hade en massa papper utspridda framför sig och satt för tillfället med näsan djupt begravt i en bok så han märkte inte att Tom kom in.
Trodde Tom ja...

-” Så du är uppe på benen? Hur är det?” Självklart så skulle Angel veta att han var där, efter att han berättat om sin träning så borde Tom kunnat gissa det, för ledaren så inte ens upp från boken.
-” Eh, bra tack... Vad gör du?” Lättnad spred sig genom gitarristen då de nötbruna ögonen såg upp för att möta hans egna, han behövde verkligen kontakt från någon.
-” Går igenom mina gamla skolpapper, jag ville se vad jag hade för betyd och lite så. Du borde inte stå upp så mycket än, sätt dig.” Tom gjorde som han sa och satte sig, en blick mot bordet och på Angels betyg gjorde honom rätt imponerad, han var inte säker men han hade för sig att bara ” A” och ”B” i betygen var riktigt bra i USA.
-” Var du duktig i skolan?” Angel såg på honom en stund innan han såg ut över sina papper och nickade.
-” Jag gick så många kurser jag kunde, eftersom jag ville försäkra mig om att jag kunde ta mig in på en bra utbildning efter collage om jag nån gång skulle flytta långt bort från mitt gäng och behöva ett riktigt jobb.” Den här tanken förvånade Tom, han hade inte tänkt på att Angel skulle vilja fly undan det liv han levde nu. Men när han tänkte på det så hade han inte mycket till val när han blev äldre, valet stod mellan att bli dödad som ung eller fly undan när han blev äldre.
-” Det är nog rätt smart.” konstaterade han bara, magen hoppade och han blundade innan han konstaterade en annan sak:
-” Du undviker mig.” Som för att bevisa de han sa så vägrade ledaren se på honom en lång stund innan han vände hela kroppen mot honom och sa:
-” Ditt sår i pannan har inte läkt än.” ledaren flyttade lite närmre i soffan för att kunna titta på det ordentligt men Tom viftade undan den varma handen.
-” Gör inte så där.” Ledaren var inte alls lika stor och mäktig längre, han såg bara fundersam och tankespridd ut. Det kändes som om de båda männen äntligen var på samma nivå när det kom till känslor.
-” Jag har aldrig öppnat mig för någon så där, inte för Rachel eller nån. Det skrämmer mig hur lätt det var att bara prata med dig utan att tänka på vilka konsekvenser som följder, kanske var det för att jag vet att du snart kommer lämna mig och återgå till ditt liv som rockstjärna.” Toms mage gjorde volter då ledaren nämnde att han skulle få åka hem, men inte på ett trevligt sätt. Det var snarare sorgset och han hade ingen aning om varför.
-” Så jag kommer få åka hem?” Frågade han, även om magen fortsatte göra obehagliga volter så saknade han ändå sin familj och sina vänner.
-” Jag kommer inte tvinga dig att stanna, det vore inte rättvist mot dig.” Tom nickade och kände snart en hand på sin axel, förvånat såg han hur ledaren lekte lite med hans hår.
-” Jag får be Rachel fläta om det.” han nickade igen och drog efter andan och mötte ledarens ögon, han ville släppa blicken men samtidigt så kände han sig själv drunkna i tryggheten som återfunnit sin flamma i ledarens blick.
-” Du sa att din mamma kallade dig för Allie, är det ett smeknamn för Angel eller betyder det något?” Tom visste inte vart frågan kom ifrån och han hade inte heller tänkt på den men han behövde ha en ursäkt till att bryta ögonkontakten. Snabbt såg han ner på sina händer, fullt medveten om att Angels hand sakta föll ner från hans axel och vilade bara någon centimeter från hans hand. Magen gjorde nya volter men den här gången kittlade det hans insida och hjärtat slog bara fortare.
-” Nej, asså. Angel är egentligen ett smeknamn jag fick efter att ha räddat en gängmedlemms dotter när jag var tio. Mitt riktiga namn är Alexander James Hunter, min mammas efternamn är James och min pappas är Hunter så jag slog ihop dem. Därför står det 'AJH' på mitt band. Allie är ett smeknamn för Alexander.” överaskat höjde Tom på ögonbrynen, han hade inte ens funderat över om Angel var ledarens riktiga namn eller inte.
-” Men fortsätt säga Angel, säger du Alexander blir både du och jag förvirrad.” Leendet som ledaren plötsligt visade upp smittade och Tom log han också, återigen fångade han Angels blick och den här gången vågade han hålla den kvar.

Det blev svårt att andas då han kände hur den varma handen i hans knä sakta strök med tummen över hans handrygg.

Hjärtat slog flera kilometer i timmen då han kände sig själv luta sig närmre och bryta ögon kontakten för att låta blicken vila på ledarens fuktiga läppar.

Han slöt ögonen.

Kapitel 14

Kroppen var tom, tömd på alla känslor utom en... Känslan som fick hans hjärta att slå fortare och fjädrar att kittla hans hela insida. Huvudet kändes så underbart lätt, alla tunga tankar rann bort på bara några få ögonblick och för några sekunder så levde han i känslan av att vara förlorad i lätthet.

Han lät sina bruna ögon möta Angels bruna igen och föll djupt in i dem, vart dessa känslor kom ifrån hade han ingen aning om men de drog honom framåt. Den mjuka och lätt sötade andedräkten smekte hans läppar, deras värme blandades i en långsam dans. Gravitationen ville dra båda parter närmre direkt men ingen av dem var säker på vad de gjorde, de var under känslans förtrollning och ville omfamna den så länge de kunde – båda lika rädda att den skulle brytas.
-” Tom...” han kände sitt namn i ett andetag mot sina läppar och lät ögonen åter falla igen, han kände sig själv luta sig den sista biten för att sluta avståndet mellan dem.

Plötsligt försvann värmen och andetagen, han öppnade ögonen och såg förvånat på Angel som dragit sig tillbaka med uppspärrade ögon.
-” Tom jag... eh.” Ledaren reste sig för att gå mot köket och lämnade sin gäst i mörkret åt sina tankar.

Känslan av att ha blivit avvisad och nekad något som han inte ens visste att hans sinne och kropp begärde lämnade honom tom, men denna gång var förvirring den enda känsla som stannade kvar. Han hade ingen aning om varför han inte ville något hellre än att följa efter ledaren och se till att avsluta det som de båda påbörjat. Han kunde inte för sitt liv förstå varför det kändes som om han drunknade och Angels läppar var hans enda räddning, eller varför det kändes som om han svalt och Angels händer släckte hans hunger.

Han öppnade munnen i ett försök att svara på sina egna frågor men stängde den igen och reste sig han också. Under de senaste minuterna så hade han glömt smärtan som lurade i hans kropp och han stönade högt, under svordomar så satte han sig ner i soffan igen och suckade. Sockbeklädda fötter kom i hans riktning och snart dök ledaren upp framför honom igen med ett glas och två piller i handen.
-” Smärtstillande.” det var svårt att upptäcka den på den mörka hyn men tackvare att Tom ofta tvingades leta efter den hos sin tvilling så kunde han se den. Den söta rodnaden som drog fram efter ledarens kunder då deras händer vidrörde varandra när Tom tog emot glaset.

Fråga honom inte varför men... Tom var helt okej med att han tyckte att rodnaden var söt.
-” Vi måste se till att du får röra på dig oftare så att du inte får ont när du stannar av.” han nickade precis som han svalde tabletterna och lät glaset vila mellan sina händer. Milt bet han sig i läppen innan han såg upp på ledaren, lungorna spändes ut då han drog in luft i munnen för att prata men Angel hann före.
-” Här, jag hjälper dig till sängen. Det är ändå rätt sent.” Han suckade bara, han kunde ställa sin fråga senare. Efter ett lågt jämmer så reste han sig och vinglade lite, en hand placerades på den nedre delen av hans rygg. Just då så kunde han svärta på att han kände handen röra hans hud med små elektriska spänningar, han ville luta sig bakåt mot beröringen bara för att känna den närmre men istället började han gå framåt mot sovrumsdörren. Angel hade fortfarande sin arm om honom då de trädde in i sovrummet och Tom kände sig lite som en av de många tjejer han lett in i sitt rum, samma förväntan strömmade genom honom men det här var ändå helt annorlunda. Det var inte den där tomma sexuella känslan, det här var varken sexuellt eller tomt. Inte för Toms del i alla fall... Hur det här hade gått till hade han ingen aning om men han kände det pulsera genom ådrorna då han blev ledd mot sängen.

-” Har du mycket ont?” försiktigt satte han sig ner och såg upp på ledaren, deras ögon möttes då han skakade på huvudet. Snabbt drog han eter andan och tittade ner. Lite genant fick han hjälp att få benen över sängkanten, även om han kunde göra det själv så kändes Angels händer på honom helt fantastiska. Just därför kände han sig besviken när ledaren reste sig för att gå.
-” Stanna.” utbrast han innan han kunde hindra sig själv, men han ångrade det inte då Angel vände sig om och såg på honom.
-” Okej.” han var lättad över att ledaren inte skulle behöva övertalas för han hade ingen aning om vad han skulle säga. Ledaren kom tillbaka och la sig bredvid Tom på sängen, mödosamt la sig gästen på sidan så att deras ansikten knappt var en halvmeter ifrån varandra.
-” Var det något speciellt?” Han ryckte på axlarna och följde ledarens rörelser då han drog en filt över dem.
-” Vill inte vara ensam, är rätt less på det.” Det såg ut som Angel nickade men Tom var inte alltför säker eftersom lyset var släckt och lakanen var ojämna.
-” Är det okej om jag ställer lite frågor i så fall?” Förvånat nickade han och ledaren verkade söka efter ord innan han började:
-” Hur länge har du och Bill varit tvillingar?” Till en början så fann han frågan konstig eftersom svaret var så uppenbart men när han tänkte lite mer på det så förstod han.
-” Sen tio minuter efter att jag föddes.” Gatuljusen flimrade utanför och gjorde rummet helt mörkt för några sekunder innan det tändes igen, små skuggor formades och konturerna blev starkare. Tom följde Angels starka linjer i ansiktet och märkte att han rakat bort skägget som tidigare omringad hans överläpp och haka, huden såg om möjligt ännu mjukare ut än vad den gjorde innan och han fick lust att vidröra den.
-” Hur känns det att fira jul?” Nej, han var inte ens i närheten av förvånad -han var så mycket mer. Förvirrat sökte han i Angels ansikte efter något oseriöst, om det var tackvare mörkret eller inte kunde han inte avgöra men han hittade inget. Konfunderat började han tänka efter, han hade bara bra minnen av julen. Värmen som strålade från alla han träffade och doften av nybakat strömmande genom huset. Han och Bill som lekte i snön och gjorde snögubbar eller deras mor och farföräldrar som berättade saker om deras barndom framför en öppen eld. Hjärtat blev tungt då han insåg hur mycket han saknade det.
-” Underbart.” var det enda ord han kunde sammanfatta allt med. Frågande sökte han ledarens blick som verkade fånga hans tysta fråga och sa:
-” Jag har aldrig firat jul, bara sett det på TV, min syrra firar alltid med Charlie och jag vill inte störa.” Dåligt samvete smög omkring i magen då Angel vek undan blicken, han hade god lust att säga att Angel kunde fira jul med deras familj nästa gång men han visste att det var omöjligt. Det var orättvist, bara för att Angel gått igenom det han gjort så borde han ändå få känna på något så mysigt som julen.
-” Jag...” började han men blev avbruten av Angels mobil som spelade nån hip hop låt som Tom inte kände igen.

-” Angel.” Tom insåg att han inte gillade när ledaren pratade med sina medlemmar, hans röst blev kall och likgiltig.
-” You sure?” Angels ton ändrades då han plötsligt reste sig och började leta efter olika saker i sitt rum. Tom kände hur magen hoppade då han insåg att det var olika pistoler som han stoppade på sig.
-” Damn. Fuck. Shit. Okey, see you.” han la snabbt på och stoppade mobilen i ficka tillsammans med en kulladdning. Precis när han skulle stoppa en pistol i byxkanten så stannade han upp och såg rakt på sin gäst innan han kröp över sängen. Tom reste sig upp på armbågarna då ledaren satte sig framför honom och tryckte Toms mobil i hans hand, förvåning verkade bli ett återkommande uttryck i gitarristens ansikte den här kvällen.
-” Eh..” började ledaren och bet sig i läppen innan han svalde, han såg bort mot väggen och suckade:
-”... Det är strul med ett gäng vi kallar ' the eights', deras gäng är det enda som kan mäta sig med oss på allvar och jag vill bara försäkra mig om att.. om att ifall jag inte kommer hem så har du en.. eh möjlighet att ta dig härifrån.” Tom ville protestera men helt plötsligt var han ensam med sin oro.

Han hatade att inse hur snabbt livet kan förändras, det fanns nog inget han hatade så mycket för tillfället. Det var fortfarande mörkt i rummet och han låg fortfarande kvar i sängen med mobilen tryck mot hjärtat, han önskade att Angel hade get honom hans nummer eller bara nått så att han kunde vara säker på att inget hänt honom. Men han hade ingen aning.

Klockan slog tio över två och visade att ledaren hade varit borta i över fyra timmar, under fyra timmar hade han hört avlägsna skott och polisens sirener gick stup i kvarten. Tom kunde inte sluta tänka att varje skott som gick av kunde vara det skott som hindrade Angel från att komma hem, hittills hade 34 skott gått av. Hjärtat ville inte sluta slå som om han sprungit en mil men huvudet var förvånansvärt tomt förutom på de tankar där Angel låg på asfalten medan livet sakta rann ur honom.

Det var dom tankarna som fick upp honom på benen, pillren höll på att sluta verka men han behövde röra på sig. Han behövde få gå omkring i lägenheten och se om han kunde se något ur de andra fönstren, men han hann inte så långt förrän han hörde hur handtaget trycktes ner. Snabbt öppnade han sovrumsdörren.

Problemet var bara... det var inte Angel som kom in.

Skott nummer 35 gick av.

Adrenalinet pulsade jäms med blodet i Angels ådror då han sprang mot lägenheten, två av hans medlemmar var inte långt bakom honom. Panikblandad skräck osade inom honom samtidigt som ilskan steg honom åt huvudet och han sprang fortare.

Sms:et från ” The Eights” ledare Jacob White var fortfarande färskt i hans huvud.
” Never leave your door open.”

Kapitel 15

Han blundade, de skrattade.
Kroppen värkte men han kände det knappt, istället hörde han när nya skott avlossades och deras skratt igen. Han var säker på att hjärtat hade stannat, för hur kunde han annars känna sig så bedövad?
-” Okey guys, you've had your fun. Time to start working and end this shit before he comes back.” Tom öppnade ögonen igen och vågade knappt slita blicken från killen framför honom. Hyn var blek som snö och håret lika så, det som verkligen stod ut var de mörkbruna ögonen som verkade vara det enda som inte var blekt på honom. Han såg minst sagt skrämmande och inte ett dugg mänsklig ut, att han med all säkerhet var längre än Bill gjorde inte saken bättre.

Det ringde i öronen efter att pistolskotten gått av, fem skott satt nu i Angels TV och fyra i hans soffa – tydligen gjorde dom det här för att bevisa något. De två killar som den vithårige killen haft med sig började riva sönder allt de kom åt, de skar upp soffan förstörde möbler och det slet i Toms hjärta när de smällde Angels mammas skål i golvet. Men för tillfället vågade han inte säga eller göra något, inte så länge den vithårige killen hade sin pistol riktad mot honom.
-” I can't remember you, and trust me I would have remembered something as pretty as you. So I don't think that we've met, my name is Jacob White and I'm the Eights leader.” Han sträckte fram sin lediga hand mot Tom och gestikulerade åt honom att ta den, gitarristen önskade att han kunde få sina händer att sluta skaka när han tog den dödligt bleke handen. Det här skulle alltså var sista personen han rörde vid innan han dog... Sorgset tänkte han att han hellre rört vid Bill... eller... An..

Innan han hunnit reagera så hade Jacob tagit ett fast tag om hans handled och dragit upp ärmen så Angels armband blev blottat, för att vara ärlig så minns han inte när han tagit på sig det igen och för ett ögonblick tänkte han att det måste varit ledaren som satt tillbaka det.
-” Oh I knew it! You're Angels whore! Guys, bring the blood.” Skräcken som vällde upp inom honom skickade honom in i ett bedövat tillstånd och allt han kände var hur hjärtat slog sakta och jättefort på samma gång. Panik dribblade sig fram och bet tag i honom då en av killarna kom gående mot honom med en 1 liters påse med blod i, killen som höll i den hade en sjukt flin på läpparna och precis när han öppnade påsen så hindrade Jacob honom.
-” I wanna know you name, in case we meet again. Cause if you're as precious to Angel like I think you are, we will meet again. And no, we won't kill you... tonight.” Tom stirrade bara på dem och kände hur knäna blev allt svagare under hans vikt men Jacobs blick höll honom stående.
-” Tom Frei.” stammade han lågt fram och han såg Jacob le, det sjuka i hans ögon blev mer och mer uppenbart och gitarristen kände hur kyla rann efter hans rygg.
-” Nice to meet you.” Med det så kände hur en hand tryckte honom bakåt via bröstkorgen mot dörren där han sjönk ner och grymtade i smärtan som följde. Något kallt och flytande kastades mot honom och träffade honom på samma ställe som han blivit knuffad på, trycket slog andan ur honom och när han såg ner på sig själv så fann han att hela hans framsida var täckt i blod. Illamåendet började stiga inom honom, för smärtan och för att han visste att blodet tillhörde någon annan... någon som hade dött för det här.
-” Kim, beat him up a little. Angel needs to learn a...”
-” I wouldn't dare touch a hair on his head if I were you.” Den nya och kyliga rösten fick Tom att se upp och fick erkänna att han var förvånad över att det var Angel som stod framför honom, ögonen brann samtidigt som de var så kalla att han var säker på att om han rörde i ledaren hud så skulle han få en frost skada. Magen gjorde volter, han hade aldrig sett Angel så arg tidigare...Nej, han var inte arg... Han var rasande.
-” I should shoot you in that fucked up head of yours but since you've lost so many men this night I wont. Get them out.” De sista väste han åt två killar han hade bakom sig som genast riktade sina pistoler mot de tre männen i rummet som lydigt följde med ut efter ett par kommentarer på engelska. Angels kalla uttryck höll i sig tills Jacob passerat honom och han fick syn på Tom, ledarens hjärta stannade vid synen av sin blodige gäst på golvet.

Den tröst Tom fick av Angels närhet gjorde honom trött, huvudet blev plötsligt tyngre och ögonlocken svåra att hålla uppe. Han såg upp och mötte Angels ögon, varför de verkade vara panikslagna förstod han inte. Ledaren var ju lugnet själv.
-” Tom!” en dörr smällde igen och de var ensamma i lägenheten, ledaren var framme hos honom på bara sekunder.
-” Tom!” han öppnade ögonen ordentligt och mötte Angels igen, han andades lugnt och kände en varm hand stryka honom över kinden.
-” Vart gör det ont?” ledaren såg ut att vara nära tårar och Tom kände sig själv kvickna till, han såg frågande på mannen framför honom.
-” Jag har inte ont.” Angel bet sig i läppen och verkade söka med ögonen över Toms kropp efter skador.
-” Tom snälla... vart sköt dom dig?” som om något klickade i hans hjärna så förstod han plötsligt varför ledaren trodde att han hade ont, att halvsitta mot en vägg med blod över sig efter att ett av fiende gängen brutit sig in i ens lägenhet kunde inte se bra ut.
-” Angel, jag mår bra.. Det är inte mitt blod.” Ledaren verkade först helt oförstående men när Tom lutade sig fram och reste sig försiktigt så att Angel kunde se det med egna ögon så spred sig något som liknade befrielse över den äldre mannens ansikte och innan han visste ordet av så hade Angel sina starka armar runt honom.
-” Förlåt förlåt... det var inte meningen att dra in dig i det här... jag är så ledsen... de borde inte ha vetat...” ledaren fortsatte sin ramsa men Tom hörde den inte, han hörde bara sitt hjärta slå bakom revbenen och göra blåmärken på bröstkorgen. Omfamningen var helt annars än deras tidigare kroppskontakt...
Det var så här man omfamnade någon man älskade...

-” Angel...” viskade han, smärtan han tidigare kände var som bortblåst tackvare Angels lindrande händer. Försiktigt drog han sig tillbaka och mötte ledarens ögon, känslorna han känt på soffan bara några timmar tidigare kom tillbaka och hjärtat stannade och andan fastnade i halsen. Rädslan för att dö, förvirringen och ångesten fanns inte längre, allt som fanns var avståndet mellan deras läppar och den här gången kände han sig själv försöka sluta det.

Helt plötsligt blev allt bara svart runt ikring dem och Angel drog sig tillbaka, känslan av att återigen blivit nekad sköljde över en bitter och småförvirrad Tom. Bitter för att han så gärna ville ha känslan av Angel nära honom och förvirrad för att han inte förstod varför- han var inte gay.
-” Strömmen måste ha gått.” konstaterade ledaren som om han inte märkt vad som nästan hänt mellan dem, som om Tom inte stod i hans famn.
-” Du har fått blod på dina kläder.” konstaterade Tom i samma ton och backade undan lite så att Angel kunde se ner på sig själv. Tackvare mörkret så missade gitarristen den besvikna blick han fick.
-” Du ser värre ut, är du säker på att du inte har ont någonstans?” Även om Angel inte såg det så kunde Tom inte stoppa sig själv ifrån att le, den uppenbara oron i ledarens röst gjorde honom varm.
-” Jag mår bra, det andra gör inte heller särskilt ont.” han gissade att ledaren nickat då han inte fick något svar men hörde hur ledaren började gå åt ett annat håll och drog fram sin mobil för att lysa upp sin väg.
-” Vänta där så ska jag bara låsa dörren ordentligt, leta reda på ett ljus så att du kan få duscha av dig allt.” Ledaren väntade inte på svar utan satte igång, Tom kunde höra honom låsa och sedan börja leta efter ett ljus. Han hade aldrig tänkt på hur mycket ett enda ljus kan lysa upp, från att ha varit kolsvart så kunde han nu se konturer lite varstans och framför allt så kunde han se personen som höll i ljuset. Han insåg att Angel gjorde rätt för sitt namn, för hur smörigt det än lät så blev ledaren hans ängel i mörkret.

-” Jag stannar här ifall att du faller eller nåt.” Tom nickade och väntade medan Angel satte på duschen och satte sig på toan, ljuset löd upp badrummet väldigt fint men det dåliga med det hela var att han inte hade någonstans att ta sig ur kläderna eftersom badrummet var lika öppet som resten av huset och allt som skiljde duschen från allmänheten i badrummet var ett vitt duschdraperi.
Angel vände sig om och verkade förstå sin gästs obehag när han sa:
-” Om du vill kan du gå in i duschen med kläderna på, dom måste ändå blötläggas innan blodet torkar.” Tom nickade bara och gick mot duschen, han kunde känna ledarens ögon på honom men gjorde sitt bästa för att inte tänka på det. Innan han klev in så drog han i alla fall av sig sockarna som inte blivit blodiga.

Det varma vattnet gick rakt igenom hans kläder och masserade hans ömma muskler, duschstrålarna påminde om regn – varmt regn. Han suckade och lät ögonen falla igen, blint drog han av sig hoodtröjan och lät den falla till golvet. Huvudet blev tomt och han tänkte inte ens på vad han gjorde när han återigen viskade:
-” Angel...” han hörde steg komma mot honom och han öppnade ögonen, huvudet var lika underbart tomt som tidigare när han mötte ledarens ögon och de höll varandras blick. Vattnet rann ner efter ansiktet och försiktigt slickade han sig om läpparna, något glimtade plötsligt i Angels ögon och innan han visste vad som hände så hade ledaren klivit in i duschen, lagt sina händer på varsin sida om Toms ansikte och pressat samman deras läppar.

Kapitel 16

Hjärtat rusade och hjärnan simmade.

Det här var fel, det här var mer än fel... Det var på gränsen till förbjudet, ändå brydde sig inget av hjärtana om reglerna som sa åt dem att sluta. Istället tryckte de sig närmre varandra, deras kroppar svarade mot varandra och sände en elektrisk värme genom dem. Båda lungor andades tungt men hade helst slutat andas helt om det betydde att läpparna aldrig skulle behöva säras igen.

Till en börjar rörde sig ingen av dem, frusna av känslor som överväldigade dem stod de stilla. Två par bruna ögon sökte och fann varandra, länge stod de så... Med läpparna och ögonen låsta till varandra. Undertryckta känslor pumpade igenom dem tills den yngre av de två tillsist slöt sina ögon och tryckte sig närmre. Försiktigt började han leda med den andres underläpp och kände snart hur en tunga kom ut och mötte hans i en dans för dominans men också något han inte kunde sätta ord på. Ingen av dem kunde tro att detta verkligen skedde, än mindre att det som brann inom dem hade en innebörd. Lust.

Den äldre av de två tryckte den yngre milt mot väggen och de kände vattnet rinna mellan dem och in i munnen där det blandades med saliv.
-” Tom...” flämtade den äldre då han utan att tänka rullade höfterna uppåt så att deras skrev mötte varandra, yngre flämtade han och började rulla sina höfter i samma takt. Han hade aldrig kunnat drömma om att han skulle stå här... I en dusch med en kille som i princip hade kidnappat honom och ha sex med kläderna på... Och han trodde aldrig att han skulle önska att kläderna skulle försvinna.
-” Fan...” viskade Tom utan att riktigt tänka på vad han sa då han mötte ledarens läppar igen, fjärilar och gud vet vad flög inom honom och allt han kunde göra var att trycka sig närmre. Han kände sig själv växa och behovet av friktion blev större, alla hämningar släpptes då han nästan djärvt rullade höfterna uppåt så att de rörde vid varandra på ett helt nytt sätt. Två armar flög upp på varsin soda om hans hals då ledares fick ta stöd mot väggen.
-” Du vet inte vad du gör med mig...” viskade den äldre hest men Tom brydde sig inte, han vägrade förlora kontakten mellan deras läppar. För de var den luft han behövde för att andas, den mat han behövde för att tygla sin hunger och det vatten han behövde för att släcka sin törst.

Nästan desperat började han fumla med de blöta linnet som täckte ledarens vältränade kropp, han kunde se både blåmärken och skrapsår men han visade inget intresse för dem. Angel fick säga till om det gjorde ont, vilket han inte gjorde utan hjälpte hellre till att få av tröjan. Stunden blev genast upphetsad och kanske mer desperat från båda sidor när även Toms tröja kom av och de började kämpa med varandras bälten. Som om de få sekunder som de tvingats bryta läppkontakten var nära att ta livet av dem båda så pressades dem nu samman tills inte ens vattnet kom emellan dem.

Strömmen kom tillbaka och helt plötsligt blev det ljust.

Båda händer frös och bådas ögon flög upp. Tom säg snabbt ner på golvet där vattnet fortfarande forsade fram, hjärtat dunkade fortfarande lika hårt men nu hade hjärnan kommit igång. Vad i helvete var det han höll på med?
-” Tom?” han såg upp och mötte ledarens förvirrade blick och han insåg att det här var första gången han sett ledaren så sårbar. Han bet sig i läppen och blundade, försiktigt så la han händerna mot det vältränade brösten och skapade ett mellanrum mellan dem. Men han drog inte tillbaka händerna. Försiktigt smekte han den mörka, våta huden under hans fingrar och kände rysningar ila rikt igenom honom då han insåg att Angels händer gjorde samma sak på huden vid hans midja. Han kände hur erektionen som tidigare bultat så hårt att han var nära gränsen, sakta la sig. Lätt slickade han sig om läpparna innan han gjorde det enda som kändes rätt för tillfället, han lät händerna falla ner till ledarens midja och sedan runt dem. Förvirrat la han huvudet mot dennes axel och blundade, de två händerna som tidigare smekt hans midja strök honom lätt över ryggen och höll om honom hårdare.

-” Vi borde klä på oss.” vattnet hade förvandlat deras fingrar till russin och Tom nickade stilla men ville helst inte släppa mannen ifrån sig. Men han insåg att han var så illa tvungen då Angel lösgjorde sig och steg ut ur duschen, Tom var inte långt efter och det dröjde inte länge förrän han insåg att Angel undvek hans blick. Ledaren verkade krympa i sina blöta kläder och försvann rätt snart ut ur badrummet innan han återvände med ett ombyte besående av de kläder Tom haft på sig då han först kommit dit. Kläderna verkade vara nytvättade men det tog han ingen notis om, han märkte bara att Angel vägrade se på honom.
-” Klä dig så syns vi i sovrummet eller nåt...” muttrade ledaren innan han skyndade iväg och lämnade Tom i all son förvirring.

Angel verkade ha släckt ner hela sovrummet för det enda ljus som gjorde ledarens konturer synliga var månen. Ledaren satt vid fönstret och lekte med en tändare och för första gången på två veckor så kände Tom suget efter en cigarett, den lilla cancer pinnen som han varit så beroende av hade fallit ur hans tankar tackvare allt som hänt inom så kort tid. Så kort tid... Han visste att han varit här i ungefär fjorton dagar men... Ändå kändes det så mycket längre, som ett år eller i alla fall flera månader.
-” Har du en cigarett eller nåt?” Frågade han tillsist då han hittat orden, ledaren vände sig om och såg rakt på honom när han sa:
-” Det är inte hälsosamt.” konstaterandet fick Tom att höja på ögonbrynet, en gängledare som brydde sig om i fall man rökte eller inte? Men Angel var inte som alla andra... Nej, Angel var den typen av ledare som brydde sig om de som inte alltid var så synligt, de små detaljer som de flesta aldrig tänkte på men kunde vara livsavgörande.

-” Tom...” den tilltalade slet sig från sina tankar då ledaren reste sig, han suckade och tog några lätta steg framåt han också.
-” Kan vi bara... Sova och prata om det här sen?” han nickade och följde efter ledaren till sängen, han la sig på den vanliga sidan och brydde sig inte om att han fortfarande hade kläder på sig – han hade vant sig vid det här laget.
-” God natt.” viskade Angel och Tom var säker på att han kunde höra små ledsna toner i den djupa rösten. Han blundade och kände sig nästan generad över vad han sa härnäst:
-” Stanna.” han visste att han upplevt det här en gång tidigare och precis som förra gången så accepterade ledaren utan att argumentera emot. En tyngd uppenbarade sig i sängen och tom vände sig om, Angel låg vänt mot honom men verkade inte vilja komma närmre. Den långa kvällen var synlig i ledarens ansikte för det dröjde inte längre förrän hans ögon började falla och Tom kunde inte göra annat än att se honom somna.

En timme senare så hade Tom rest sig från sängen, Angel verkade sova djupt och han hade ingen lust att väcka honom. Istället gick han mot skrivbordet där Angels telefon låg, med en snabb och försäkrande blick över axeln så tog han den och gick ut i köket. Minnena från kvällen kom tillbaka till honom då han såg blodet på golvet och den söndertrasade soffan, men för tillfället sköt han undan de gripande tankarna och slog in det välbekanta numret på telefonen och gick mot ett av de stora fönstren. Nöjt upptäckte han att det fanns en balkong, känslan av frisk luft strömmade emot honom då han gick ut och väntade på att samtalet skulle gå fram.
-” Bill?” hördes en sömnig röst i andra änden.
-” Jag kysste honom...” Desperat efter tröst och råd blev huvudet tomt och alla tankar föll ur munnen på honom.
-” Tom? Vad pratar du om?”
-” Jag kysste honom Bill... jag tror... jag tror att jag har fallit för Angel...”

Kapitel 17

-” Har du?” musklerna stelnade då den välbekanta rösten smekte hans öron, sakta vände han sig om och mötte Angels ögon. Varför hade han inte märkt att ledaren kommit ut på balkongen? Hur kunde han ha missat ljudet av när dörren öppnades? Frågorna snurrade runt men de dämpades då han viskade åt sin bror att han skulle ringa sen innan han lät mobilen åka ner i fickan. Ångerfullt bet han sig i läppen och sa:
-” Det spelar väl ingen roll, du är inte över Luke än...” Av nån anledning så fann han sig själv leta efter ursäkter till att Angel inte skulle ha fallit för honom, kanske var det för att ha en ursäkt till sitt hjärta. Men ledaren rynkade bara på pannan och sa:
-” Luke? Vad pratar du om?” Tom såg bort och ut på staden framför honom, först då insåg han att han inte visste dess namn men han insåg också att han inte brydde sig.
-” Du och Luke var tillsammans, eller hur?” Han kände hur han började rodna då Angel skrattade lätt, han bet sig i läppen – en vana som nu börjat tära på den ömtåliga huden.
-” Luke var min bästa vän, som en bror men aldrig någon jag skulle kunna se mig själv med.” Han såg upp och fann ett litet leende på ledarens läppar. Varför sökte han fortfarande efter ursäkter?
-” Du...” men orden nådde aldrig hans läppar, istället så skakade han på huvudet och backade undan men kände snart hur balkongräcket tog i ryggen, osäkerheten ville ta över honom och han behövde få veta. Han hörde stadens liv under honom och trots att det var så tidigt på morgonen så hördes bilmotorerna rusa efter vägen.

-” Varför backar du?” Tom såg blygt upp under ögonfransarna, samtidigt som han hatade den person han blivit så älskade han det. Att han helt plötsligt blivit som en blyg skolflicka istället för den självsäkra gitarristen föll honom inte direkt i smaken, men känslan av att vara trygg utan att hela världen skulle se honom vann nästan över allt det andra. När Angel tog ett steg mot honom så kände han hjärtat hoppa över ett slag och le mot honom.
-” Jag ville se om du skulle följa efter.” medgav han genant. Han såg ner på sina fötter och drog in ett djupt andetag när han kände ett finger under sin haka.
-” Vi borde nog prata...” Tom nickade bara men kände hur fingret tippade upp hans huvud och fann att Angels ögon sökte hans, magen levde om och han önskade att han kunde lugna den. Det fanns så många känslor i ledarens ögon och han var säker på att hans egna känslor var reflekterade i dem, det var inte mycket utrymme mellan dem och Tom visste att om han bara putade med läpparna så skulle de vidröra ledarens.
-” Men inte just nu.” vem av dem som gjorde det spelade ingen direkt roll, bara att avståndet blev slutet och deras läppar pressades mjukt samman igen.

Kyssen var inget som Tom tidigare upplevt.
Inte hård.
Inte kall.
Inte sexuell.
Inte förväntansfull.
Inte uppbyggd på den han var..
Och den var inte känslolös.
Den var bara... allt.
Försiktigt lät han en hand smyga sig upp efter ledarens vältränade bröst och stanna vid nacken där han försiktigt smekte den lena huden, han kände två händer placeras på hans höfter för att försiktigt dra honom närmre. De mjuka och lätt fuktiga läpparna masserade lätt hans egna och han kände smaken av Angel, inget annat. Att smaken var smått maskulin och salt och söt samtidigt borde ha skrämt iväg honom, för han var inte gay och det fanns inget hos män som han attraherades av. Ändå fann han sig själv önska att Angel lovade honom evigheten.

-” Favorit färg?” Tom flinade och la ner kortet han tagit upp.
-” Vitt och svart, du då.” svarade ledaren som även han tog upp ett kort.
-” Blått för att det påminner om havet, varför just vitt och svart?” sedan deras stund på balkongen så hade de återgått till att hålla ett visst avstånd mellan varandra men ingen av dem undvek den andre, de bara höll sig en bit ifrån. Det vill säga tills Angel hade kommit dragande med något spel han och Rachel brukade spela med Amina, ett slags frågespel. De hade hoppat över själva spelat och hade nu en bunt var med frågor i händerna och låg rätt avslappnat på sängen medan de pratade om vad som stod på de små vita korten.
-” För att de är varandras motsatser, samtidigt som de behöver varandra för att finnas. Som kärlek och hat, typ. Favoritfrukt?” Tom kliade sig på armen och såg upp i taket.
-” Räknas jordgubbar som en frukt?”
-” Jag vet inte, jag har aldrig ätit en.” Det enkla konstaterandet lät så fel i gitarristens öron att han vände sig om på mage så att han kunde stirra på ledaren.
-” Har du aldrig ätit jordgubbar?” Ledaren skakade på huvudet.
-” Nej faktiskt inte, hur smakar dom?” Tom stirrade bara och försökte få igång sin hjärna igen.
-” Obeskrivligt, seriöst, varför har du inte ätit jordgubbar förr?” Angel vände sig om på mage han också och såg ner på de röd lakanen, han suckade.
-” Du måste förstå att det inte finns något med min uppväxt som kan klassas som normalt. Jag växte upp på kött och potatis, några enstaka grönsaker då och då men inget mer.” Tom trodde inte sina öron och kände en våg av ömhet rusa över honom, han rodnade då han insåg att alla tankar han hade var nästan löjliga. Tankarna på hur gärna han ville visa Angel den värld som han levde i.
-” Min tur, favorit band eller artist?” Han kliade sig i håret och försökte skingra tankarna tillräckligt för att ge ett bra svar.
-” Jag gillar en tysk rappare som kallas Samy Deluxe, sen är de väl rätt blandat.” sa han eftertänksamt men tillsade med ett brett flin:
-” Men min absoluta favoritgrupp heter Tokio Hotel.” förvånat såg han hur Angel hoppade upp ur sängen och gick fram till sitt skrivbord där han drog fram en väska ur en låda. Tom kände igen väskan som en dataväska och han hade rätt, ledaren tog fram en dator och öppnade den. Tyst reste sig även Tom och gick mot datorn som precis startade upp och visade en mörk himmel som bakgrund. Angel klickade upp internet och tog fram youtube innan han backade lite och sa:
-” Visa mig, visa ditt band för jag har aldrig hört er.” gitarristen tvekade lite innan han började skriva in Humanoid, varför Humanoid visste han inte men han antog att om Angel inte hört dem förr så spela det ändå ingen roll.

Videon dök upp och de välkända tonerna nådde Toms öron då han backade tillbaka mot sängen och lyssnade, minnen fördunklade hans sinne. Minnen från året som gått, deras turné, alla fans och intervjuer men framför allt de hade gått igenom. Ryktena om Bills vikt, ryktena om han och Chantelle och problemen med alla stalkers och sedan resten som bara kommit med tiden... Alla deras låtar representerade det på sitt eget speciella sätt.
Monsoon började spelas och Tom såg upp för att se hur Angel klickat fram deras liveframträdande från 483 turnén.
-” Du hade dreadlocks.” Han nickade svagt men mötte inte Angels ögon, han kunde inte hjälpa de sorgsna känslorna som kom över honom. Om han någonsin kom hem till Bill igen så skulle han tvätta ur färgen från sitt hår och skaffa dreads igen, av någon anledningen så kändes det hemma.
-” Är det din bror? Sångaren?” han nickade bara igen och hörde hur Angel klickade på nästa låt, om han följde turné ordningen så skulle ” Wir sterben niemals aus“ vara nästa låt. Men låtarna kom inte i ordning.
-”Nu är det bara Tom och jag på scen, för att den här låten handlar om oss...” han slutade andas... något greppade tag om hans hjärta då han hörde den yngre versionen av hans bror prata om deras låt- den låt han och Bill gjort från hjärtat.

-” Ni är rätt lika, fast det brukar ju tvillingar va.” Angel verkade inte märka det tillstånd hans gäst befann sig i, han var förtrollad av killen på skärmen och han kunde inte tro att det var samma person som han hade bakom sig. Han visste att Tom var känd men han hade inte haft en aning om att de spelade inför så många eller att Tom var så pass bra på gitarr, han rös då han såg njutningen som Tom hade skrivet över hans ansikte då han spelade. Låten som de spelade verkade vara något alldeles extra eftersom det bara var tvillingarna på scen och den yngre brodern verkade ha tårar i ögonen då han sjöng, Tom verkade inte heller vara helt oberörd. Det var något mellan dem som gjorde att fansen blev känslosamma av den synliga kärleken mellan dem, Angel önskade att han hade någon som han var så nära.
-” Ni är riktigt bra.” den här gången vände sig Angel om för att se på sin gäst och reste sig genast då han såg gitarristen sitta på sängen och bara stirra rakt fram. Ansiktet var blekt och han verkade vara förlorad i sina tankar.
-” Tom?” han hukade sig ner framför den tilltalade som såg på honom.
-” Hur är det?” frågade han milt och la sina händer på sin gästs knän.
-” Jag saknar honom, min bror.” Ledaren blundade och önskade att han kunde sluta vara så egoistisk och låta Tom åka hem, men sanningen var att det inte gick. Inte för honom i alla fall.

-” Förlåt Tom...” Tom fann ursäkten i Angels ögon och han visste att ledaren menade den. Han kände sig sliten... så fort kroppen började kännas normal så kunde han åka hem och glömma den tid han spenderat med den kalla gängledaren... Men han visste att han aldrig skulle glömma... För Angel var inte kall, han var allt.
-” Jag menade vad jag sa till Bill.” sa han plötsligt och väntade nästan förväntansfullt på ett svar men ledaren reste sig bara och gick undan mot dörren där han vände sig om och lutade sig bak mot den. Tom suckade och ändrade samtalsämne:
-” När föddes du föresten? Jag vet bara att du är äldre än mig.” Angel såg överraskat på honom men svarade tillsist:
-” -87 i oktober nån gång.” Tom grymtade.
-” Så du vet inte exakt när din födelsedag är?” Angel skakade på huvudet.
-” Det står på mitt leg men jag har aldrig firat den så jag har inte lärt mig vilket datum det är. Och jag ger aldrig ut mitt personnummer heller.” Han skakade på huvudet och började förstå vilken sjuk värld ledaren levde i eller i alla fall vilken uppväxt han haft. Han suckade och reste sig för att be Angel ta fram sitt leg och berätta vilket datum han fyllde år när Angel mumlade lågt:
-” Jag har redan fallit.”

And when I loose myself I think of you

Kapitel 18

Något stack plötsligt i hans ögon och han grymtade när solen sken in genom fönstret. Irriterat började han vända sig om men kände hur han blev hindrad av en hand på sin arm.
-” Tom?” Hade det inte varit för att han hade svårt att känna igen rösten så hade han inte brytt sig, men den kvinnliga rösten påminde lite om en av deras crew's, Dunja. Lite nyfiken öppnade han ögonen och insåg att det var Rachel som satt på huk framför honom med ett svagt leende på läpparna.
-” Hi there, you look alot better than you did the last time I were here.” Han satte sig upp och såg frågande på henne, när hade hon varit där och sett honom? Sömnigt gnuggade han sig i ögonen och gäspade, han hörde henne skratta lite innan hon svarade på hans tysta fråga.
-” You see, Aiden might have some knowledge in medicine since his mother is a nurse and could give you a light diagnose from that. But as a doctor, I was asked to do a check up and get you the right pain medicine. But when I got here you were still passed out so I gave it all to Aiden.” Han nickade bara och sträckte ut sina muskler, vissa av dem ömmade fortfarande och det var alltid värre efter att han varit still en längre tid. Då räknade han inte med de adrenalinkickar han fått av kyssar och pistolskott den senaste tiden.
-” Angel had to go, but he asked me to do a regular check up on your body. He told me what happened to the couch and the blood thing.” På grund av alla känslor som flugit omkring i hans huvud de senaste timmarna så hade han i princip glömt vad som hade hänt när Angel lämnat honom ensam kvällen innan. Det var då han mindes frågan han haft i huvudet när Angel tagit hand om honom, kanske Rachel visste svaret.
-” Why did they throw blood on me?” frågade han med tjock engelska, han förstod inte varför han helt plötsligt tappat all engelska han lärt sig under åren. Under intervjuer så pratade han ju nästan ledigt men nu så snubblade han över uttalen, kanske var det för att han alltid litat på deras tolk som följde med och hjälpte dem.

Rachel rynkade på näsan åt frågan och bad honom resa sig ur sängen innan hon sa:
-” To throw blood on a personal item is like indirectly threatening the owner... But I don't know if it's you or Angel the Eights are threatening this time. I just know that if I where the Eights, I wouldn't even think about hurting you. Straighten up a bit and hold you arms out.” Tom gjorde som hon sa och kände henne trycka på olika punkter över bröstet och ryggen, några gånger grimaserade han då det gjorde ont och Rachel verkade förstå. Han funderade över vad hon sa och frågade:
-” Why, why wouldn't you hurt me?” Rachel bad honom sätta sig på sängen och hon hoppade upp bakom honom där hon kollade hans nacke.
-” Cause... Whatever you might think of my brother, he is really dangerous when it comes to protecting the ones he love. A guy from one of the smaller gangs, DT, tried to hurt Amina right before she turned two. Luckily, Angel got to the guy before anything happened... the guy woke up from coma a year ago.” Samtidigt som det här fick Tom att rysa av obehag så hoppade det i magen, så Angel gillade honom verkligen? Rachel verkade återigen märka vad han tänkte på, något som hon och Angel hade gemensamt, och sa:
-” He really likes you, you know. He's gonna kill me when I tell you this but it's to cute to resist.” Rachel började massera ut en knut som hon hittade i hans axlar och Tom grimaserade av smärta.
-” Sorry, the pain is necessary. It will ease soon.” han nickade och försökte slappna av, en månad tillbaka så skulle han ha älskat att ha en snygg tjej som Rachel så nära och han skulle utan tvekan försökt stöta på henne. Men tiden förändrade honom och nu fann han sig själv med att önska att de masserande händerna tillhörde någon annan.. en man.
-” So I was about to say...” Rachels ton blev lite retsam men väldigt munter och tom gapade när han hörde vad hon sa sen:
-” Angel told me about the kiss, his first kiss.” Utan att tänka sig för så vände han sig om och såg på Angels syster med munnen öppen och ögonen stora, hon fnittrade bara och nickade.
-” Yeah, it's so cute. I mean yeah, he's had sex before but he would never kiss them. That's the most romantic thing about him I think, the only thing our mom manage to tell our sweet little Alexander. He wanted to save his first kiss for someone special.”

Chock... Tom var så chockad att han inte fick fram ett ord. Magen skuttade runt runt och kysste levern, var det så här det kändes att vara speciell för någon annan än sin familj och sina vänner? Asså det här var stort! Det kändes lite som att ledaren hade bett om hans hand i ett giftermål, men det här var nästan större och Tom visste inte hur han skulle reagera. Han var den första person som Angel kysst, han var någon speciell för ledaren. I Toms huvud började en liten röst skrika att det gick för fort, att han och ledaren knappt kände varandra och att Tom var fast i Stockholms syndromet. Men en annan röst sa åt honom att prata med Angel innan han drog förhastade slutsatser.

-” What did your mum tell him?” han var lite nervös över svaret men Rachel såg bara glatt på honom, hennes svarta hår föll runt axlarna när hennes muntra själ blottades.
-” She had this thing about love, and she told Angel that the first kiss should be the most innocent thing in the world and it should be with the one you can trust with you life. I didn't believe in it but to Angel it really meant something, it was like the single trace of innocence he had left.” Tom kände sig både rörd och pressad av det hon sa, hur mycket deras kyss hade betytt för Angel gjorde honom osäker. Tänk om han inte kunde leva upp till det som ledaren förväntade sig?

Musklerna ömmade igen när Rachel bad honom resa sig igen och hon tryckte på några kotor i ryggen, han gnydde till då hon tryckte på en punkt just under hans skulderblad. Hon gick runt honom och såg förbryllat på honom.
-” You seem fine but my suggestion is to not put any necessary weights on your back and ribs. In a week or so you should be fine.” han nickade och hon log.

Huvudet var tung av frågor när han hörde ytterdörren öppnas och slås igen, en suck slapp från hans läppar när han reste sig. Det var över två timmar sedan Rachel hade gått och sedan dess så hade hela huvudet varit fullt med frågor och osäkerhet, han var inte säker på att han visste vad han ville och helt av allt ville han prata med Bill men Angel hade sin telefon och han visste inte vart hans egen var. Han kände sig pressad samtidigt som han fann Rachels historia otroligt söt och nästan romantisk.

Med ytterligare en suck så reste han sig och gick ut i köket, det var fortfarande ostädat bortsett från blodet som torkats upp. Angel hade en matkasse i ena handen som han ställde på köksön innan han såg upp och fann Tom stående framför honom, han log och gitarristen kände hur det hoppade i honom.
-” Hej.” Tom kände genant hur han rodnade under ledarens blick.
-” Hej.” han lät så blyg och han saknade sitt självförtroende.
-” Hörde att Rachel var här tidigare och att du är bättre.” han nickade och fumlade lite med sin tröja innan han utbrast:
-” Varför gillar du mig?” han såg ner i golvet så han missade Angels förvånade blick.
-” Varför undrar du det?” han ryckte på axlarna och sa:
-” Rachel sa att jag var den första person du kysste.” han såg fortfarande inte upp men hörde ledaren sucka och gå mot honom.
-” Och nu känner du dig pressad?” var han verkligen så lätt att läsa? Det spelade egentligen ingen roll eftersom det var Angel som läste honom, han skulle inte använda det emot honom...hoppades han.
-” Lite antar jag..” ytterligare en suck.
-” Jag väntar mig inget av dig Tom. Jag gillar dig, det gör jag verkligen men jag väntar mig inte att du ska vara någon annan än dig själv. Det kändes rätt att kyssa dig för att under de här veckorna så har du tvingat mig att känna så mycket, jag var som en död sten innan. Alla runt mig följde bara order och jag behövde inte göra mer än att fräsa åt dem för att de skulle göra som ja sa. Men med dig är det en annan sak... I början så kunde jag inte fräsa åt dig på grund av likheterna mellan dig och Luke, men sen började du tvinga fram känslor hos mig. Du skrek åt mig och du var rädd för mig, samtidigt som du visade självrespekt när jag tvingade in dig i situationer du inte var bekväm i. Under den senaste tiden har jag känt mer än vad jag har gjort den jag var sju, förstår du då varför jag ville kyssa dig? Inte bara för att jag verkligen gillar dig.” Tom var mållös för andra gången idag, hur kom det sig att idag var dagen då han fick höra att han var speciell från mer än en person? Han skakade på huvudet och såg ner i golvet, behovet av att prata med Bill överträffade till och med behovet efter en cigarett.
-” Kan jag låna din telefon?” han tittade upp igen och såg hur Angel nickade och tog fram sin telefon. Han tog snabbt emot den och Angel nickade mot balkongen innan han försatte sig i matsysslor.

Tom drog in den friska luften medan han slog sin brors nummer och väntade på att signalen skulle gå fram.
-” Hallå?” Han kände hur trycket i huvudet lättade och han började svamla på:
-” Bill, förlåt för igår men jag behöver verkligen din...”
-” Herregud, Tom?”
Snabbt ryckte han telefonen från örat och la på, Georgs röst klingade fortfarande i öronen.

Kapitel 19

Tom var nervös, nej han var så mycket mer än nervös. Han var ett skälvande nervvrak.

Från sin plats på den trasiga soffan så såg han Angel prata med Bill i telefon, han verkade samlad och rätt lugn men Tom visste att ledaren kunde fejka känslor lika väl som Bill kunde sminka sig.

Han hade fått panik då Georg svarat och gjort det enda vettiga som han kunde komma på. Han hade pratat med Angel som lyssnat och sen bara tagit telefonen, ringt Bill och de pratade fortfarande.

Huvudet var fyllt av tänkbara scenarion som att Angel skulle vara förbannad på honom och inte låta honom prata med Bill igen, att Georg skulle vara arg på honom men det värst tänkbara var att Georg skulle ha ringt David eller någon annan och att de skulle försöka ”rädda” honom. Att polisen skulle ta Angel och att han själv skulle tvingas ut i medias ansikte igen.

Han började inse hur delad han blivit, han ville så gärna hem till Bill igen, han ville stå på scen och han ville vara tillbaka i sitt trygga och självsäkra jag. Men han ville inte lämna Angel. För även om han visste att han sakta men säkert föll för ledaren så var det något annat hos den seriöse killen som fick Toms insida att agera minfält. Han log åt sig själv då han tänkte på Bills eviga tjat om sann kärlek, han började tro på det. Kanske var han och Angel menade för varandra?

Han ville skratta åt de smöriga tankarna som dök upp i huvudet men istället för att skämta bort det så kände han hur stenen i magen föll och han undrade; om han och Angel träffats under andra omständigheter, skulle han då ha känt så här? Eller var det här det så kallade Stockholms syndromet? Tanken på att någon skulle vilja kalla det han kände för ett syndrom väckte avsmak i honom och han visste att han skulle göra vad som helst för att motbevisa den person som skulle kalla det dom hade för det.

Han stannade upp i sina tankar, lite förskräckt vände han blicken mot ledaren som fortfarande stod ute på balkongen med mobilen mot örat. ” Det dom hade...” ja vad hade dom? Ett par kyssar och överkokta känslor?

-” Tom?” rösten svepte bort hans tankar utan plats för tvivel och han såg upp på ledaren som precis stängde balkongdörren efter sig. Nervöst bet sig Tom i läppen och kände direkt hur blodsmaken spred tackvare de tidigare skadorna på den sargade läppen.
-” Jag lämnade telefonen där ute så du kan gå och prata med dom.” han nickade och reste sig, för nervös för att låta ledaren prata mer så skyndade han mot dörren utan att se upp. Tyvärr så gjorde detta att Angel tog ett löst tag om hans arm och ställde sig framför honom, det vältränade bröstet utgjorde en vägg mellan Tom och telefonen.

Ledaren andades ut ljudligt och la en hand under sin gästs haka så ha med milt våld tvingade de bruna ögonen att möta hans egna.
-” Jag är inte arg på dig Tom, inte på din bror eller dina vänner heller. Det här var bundet att hända men jag har förklarat för dem varför de inte kan inga polisen.” Även om Angel aldrig skulle erkänna det så hatade han att se det nervösa och små skrämda uttrycket i Toms ansikte så fort något speciellt kom på tal. Efter att ha sett videon på den stolta och rakryggade gitarristen så önskade han att Tom skulle våga återgå till den personen även med honom, att Tom skulle lita på honom tillräckligt för att vara sig själv.

Vad Angel inte visste var att Toms självkänsla inte hade något med rädsla eller hans tillit till ledaren att göra. För Tom litade på Angel, utan tvekan men det var Bill som bar hans självförtroende i sina manikyrerade händer. Utan sin tvilling så kände Tom sig halv och var det verkligen så konstigt att han tappade en del av sina personlighetsdrag då? Även om han inte förstod det själv?

-” Tack antar jag.” Fjärilsvingarna smekte hans insida då ledaren gav honom ett leende och han skyndade ut mot balkongen innan ansiktet hann bli för rött.

-” Bill?” sa han så fort han hade luren mot örat. Förvånat hörde han något som snyftade och förstod att han troligen hördes via högtalare.
-” Tom? Är det verkligen du?” I vanliga fall så skulle Tom kommenterat Georgs brutna röst och fråga, men idag så blundade han bara och började sakta men säkert inse vilken skada han gett sina vänner. Georg grät aldrig.
-” Jo... förlåt Geo.” Han hörde några ” herregud” och sitt namn följt av snyftningar innan Bill tog över.
-” De är okej, de är nog rätt chockade antar jag. Vänta jag ska slå av högtalaren och låta dem va ifred ett tag, Angel sa att ni kunde få prata senare.” Angel... han såg upp genom fönstret och såg hur ledaren börjat göra något som liknade frukost, eller lunch eftersom morgonen verkade ha passerat utan att han märkt det.
-” Är dom arga?” frågade han då han hörde Bill stänga en dörr efter sig och sedan hur sångaren verkade flytta undan något som skramlade så han antog att Bill antingen var inne på toan eller i ett kök. Eftersom de fortfarande bodde på hotell så var toan det troligaste alternativet.
-” Gustav verkade först riktigt arg eftersom jag inte berättat men Angel hanterade det riktigt bra och berättade vad som hade hänt och varför jag inte kunde berätta något. Han sa att när du var frisk nog så får du komma hem om du vill, är det sant?” Av någon anledning så hade Tom redan gissat att den hetlevrade trummisen skulle vara den som blev arg, men som alltid så hade Gustav en ängels tålamod och lät alltid folk förklara innan han brusade upp.

Tom tänkte på Bills fråga och insåg hur svår den skulle bli att besvara fullständigt.
-” Jo det är sant.” följdfrågan ekade i hans huvud och hur i hela världen skulle han besvara den? Om jag ska komma hem får jag ta med mig Angel då? Han skakade på huvudet och lät ögonen vila på ledaren medan han lagade mat, de var inte ens ett par och han betedde sig som om han hittat sitt livskärlek under en lyxkryssning över Atlanten.
-” När tror du att du kan komma hem?” där kom frågan han väntat på, han gned sig i ansiktet och ville inte svara. Pressen vägde som ett stort stenblock över honom och han kände för att gråta, den senaste tiden började bli för mycket. Allt våld, alla känslor och verkligheten började slita på honom.
-” Jag vet inte, Angels syster sa att jag skulle vila ett tag till innan jag gjorde något ansträngande.” sa han tillsist och vände sig om så han kunde titta på staden, försiktigt satte han sig skräddare på betonggolvet och litade sig fram mot gallret. Solen sken och lättklädda människor gick på gatan bara några meter ifrån honom och han undrade hur det skulle vara att gå omkring där nere och inte ha en susning om dramat några våningar upp.
-” Du vet inte om du vill komma hem, eller hur?” Han log sorglit, Bills förmåga att alltid veta vad han kände slutade aldrig att bre ett leende över hans läppar. Han ville så gärna säga att han ville hem mer än något annat, men den lögnen skulle Bill genomskåda lika lätt som luft.
-” Vad tycker du?” att säga emot eller hålla med var lönlöst eftersom han inte visste själv. Han hörde sin bror sucka på andra sidan och han blundade för det svar som skulle komma.
-” När du berättade att du fallit för honom så var jag så arg på världen för att de tog dig ifrån mig på det här sättet, jag var så säker på att jag kunde övertyga dig att du är kär på grund av omständigheterna. Men ju mer jag har hunnit tänka så inser jag att om jag skulle tvinga dig att komma hem så skulle du aldrig bli densamme och att du inte är helt förd bakom ljuset. Att jag får lita på att du vet vad du känner. Även om jag vill vara självisk och be Angel dra åt helvete så kan jag inte, för han verkar som en bra kille, så jag... tänker.. respektera ditt beslut. Vad det än blir, men jag hoppas att vi kan lösa det här på ett sätt så att du slipper välja.” man kunde höra i Bills röst hur mycket det tog emot att säga att han stöttade honom och just därför visste Tom att han menade det, fråga inte varför men han antog att det var en tvillinggrej.
-” Tack, hur i hela världen hamnade jag med en så klok bror?” frågade han och lät en lättare ton ta över hans röst, som belöning hörde han ett svagt skratt på andra sidan.
-” Jag måste ha gjort något riktigt ont i mitt tidigare liv och du något bra eftersom vi hamnade med varandra.” Det tog Tom ett tag att förstå men han flämtade lekfullt då det väl sjönk in.
-” Du borde lära dig respektera de äldre, du har tur som har mig din lilla jävel.” skämtade han men insåg också hur mycket äldre Bill lär varje gång de pratade i telefon, han insåg att han saknade den där lekfulla och barnsliga Bill som hoppade runt och klappade händerna. Han undrade om han skulle få se den sidan hos sin bror igen efter det här.
-” Jo, det har jag. Förlåt Tom men jag måste nog gå, Geo och Gusti behöver mig nog mer än du just nu.” Tom nickade även om inte Bill kunde se.
-” Okej, men vi hörs sen?”
-” Självklart, älskar dig.”
-”Älskar dig också, hejdå.”

Med telefonen i ena handen så gick han försiktigt in in lägenheten igen, det luktade kryddor men han visste inte vilken så han fortsatte mot köket där Angel stod med ryggen mot honom. Det fräste på spisen och fläkten var igång så hans små steg hördes knappt, ändå hörde han ledaren prata utan att ens ha vänt sig om:
-” Hur är det?” men vad hade han förväntat sig? Även om han inte visste exakt vilken träning Angel hade så borde han ha fattat att han aldrig skulle klara av att smyga sig upp bakom honom.
-” Bra tror jag, hur är det själv.” När Angel vände sig om och såg på honom med ett stort leende så rodnade han, han hatade att rodnaden verkade vara permanent på hans kinder numer.
-” Det är bara bra, eh.. Tom, får jag göra en grej? Det är inget dumt och du har upplevt det förr men jag vill bara göra det?” en aning paff så nickade han bara och såg förväntansfullt på ledaren som log om möjligt bredare.
-” Blunda.” beordrade Angel mjukt och Tom lydde, allt blev tyst förutom ljudet från spisen och han undrade om det var så här Angel hade upptäckt honom. För när det var så här tyst så kunde skulle man lätt kunna höra om någon var på väg mot en.
Tydligen inte..

Ett par varma läppar täckte hans egna, han hoppade till och öppnade ögonen bara för att möta Angels slutna och han slöt sina egna för att njuta av känslan. Han hade ingen aning om vad känslan var för något, men han gillade hur den spann i magen och spred värme överallt.

För fort tog kyssen slut och Angel drog sig tillbaka, leendet var mindre men det var lika varmt och tryggt som alltid. Han beundrade Toms ansikte medan ögonen fortfarande var slutna, ömt strök han med tummen över sin gästs kind och kysste honom lätt igen innan han viskade hest:
-” Jag måste på ett möta efter att vi har ätit men efter det.. eh...”

Tom öppnade sina ögon och blev nästan överförtjust så han såg hur generad ledaren var, äntligen var han inte ensam om att rodna som jultomten. Även om inte rodnad syntes på Angels chokladbruna hy.
-”... jag skulle vilja gå ut med dig. Alltså som man gör på riktigt.”

Kapitel 20

Bruna, nervösa ögon stirrade på honom, han hade aldrig gjort det här förut. Grejen med Chantelle var ju bara ett PR trick där allt hade varit anordnat och han bara behövt följa manus. Den här gången var han helt ensam och lämnad till sig själv. Han granskade sin spegelbild igen och ville nästan spy av förväntan och nervositet, Angel skulle vara hemma när som helst och vad de sen skulle hitta på under deras ”dejt” hade han ingen aning om- det gjorde bara fjärilsflocken i magen allt vildare.

Han ville prata med Bill, låta sig själv bli lugnad av sin brors känsla för vett- något han saknade för tillfället eftersom han stått framför spegeln och rätat till sig själv och sina kläder i snart två timmar. Okej, det var inte helt sant eftersom han spenderat större delen av tiden till att bara stirra in i spegeln och tänka. Tänka på vad det var han kände egentligen och om det var äkta, för inte kunde man väl känna så här för någon man känt i lite mer än två veckor? Känna som om han fyllt det hål som inte ens Bill kunde fylla, hålet som bara kunde fyllas av det som Bill aldrig skulle kunna ge. Kärlek till en älskare. Bill fyllde honom på alla sätt och gjorde honom så komplett att han aldrig trott att han skulle vilja stanna i ett förhållande med någon, han behövde ju inte eftersom han hade sin bror. Men nu kändes det som om han skulle sluta andas när Angel inte rörde vid honom, hur var det möjligt?

Bill skulle ha sagt att han skulle sluta ifrågasätta sina känslor utan ge efter och låta det hända, men han kunde inte. Han kunde inte släppa sina spärrar och bara känna, det var för mycket som höll tillbaka honom. Deras situation var ju en rätt bra anledning.

Han suckade och insåg att han knappt gjort annat än att sucka de senaste veckorna, både han och Angel skulle bli mästare på att sucka. Han drog en hand genom det utsläppta håret, det var så ovanligt att kunna känna in hårbotten på det här sättet och han ville nästan sätta upp det i små tofsar bara för få tillbaka spänningen i hårbottnen. Han rätade till den stora svarta tröjan och drog ner det mörkgrå linnet lite längre över de marinblå jeansen som i princip var svarta. Han gillade inte att ha linnen så att folk kunde titta på honom, kanske var han lite för självmedveten eller så var det för att han i normala fall hade flera lager av tröjor på sig. Den svarta bandanan som höll tillbaka håret hade små vita streck på sig och han visste att om han vecklade ut den helt så skulle strecken forma en spiral eller nåt liknande.

Ögonen fastnade på halsbandet han hade runt halsen, den silvriga kedjan glänste i ljuset från lamporna men bilderna lystes upp. Försiktigt lyfte han en hand och fingrade på bilderna lite, först Bills bild men sen sin mammas. Han undrade hur hon mådde för han antog att Bill inte berättat för henne att han levde, han skulle försöka komma ihåg att fråga Bill om henne senare men nu slog ytterdörren igen och nya nervositets attacker gick genom honom.

-” Tom?” Han andades in, andades ut, andades in, andades ut och sen drog han in ett superdjupt andetag när han klev ut mot köket. Angel stod med ryggen mot honom i ett försök att lägga ett slags fodral över soffan men ledaren verkade förstå att den var för trasig för att han skulle kunna täcka över den. Han skulle nog få investera i rätt många nya möbler, det sved i plånboken. Ledaren rätade på ryggen och vände sig om, leendet som spreds över hans läppar likt en pandemi då han såg Tom fick gitarristen att se ner i golvet och mentalt slå sig själv för att han rodnade.

-” Hej.” sa Angel och gick mot honom, försiktigt satte han en hand under den en aning kortare killen och pressade mjukt ihop deras läppar. Gesten var så enkel samtidigt som den betydde allt för Tom, det var så här man gjorde när man var tillsammans- när man var kär. Han hade alltid trott att han skulle hata alla gester i ett förhållande men nu fann han sig själv med att kyssa Angel lite mer ordentligt. Så länge alla sliskiga smeknamn stannade hos sliskiga par så var han nöjd.
-” Hej.” mumlade han när de drog sig tillbaka lite och han började le, fånigt och löjligt stod han där och log så att tänderna föll ut.
-” Ska vi dra?” han nickade och helt plötsligt sjönk det in att han skulle få vara utomhus för första gången på två veckor, han räknade inte sitt lilla flyktförsök som en utomhusvistelse eftersom han bara sprungit och blivit ned slagen eller trippen till The Hotel. Han nickade entusiastiskt och följde Angel hack i häl mot hallen där han drog på sig sina svarta Nike's, han undrade var Angel tänkt ut men beslöt sig för att inte fråga- ledaren skulle säkert inte säga ändå!

Under tysthet gick de mot garaget, båda djupt inne i sina egna tankar men Angel bröt den då de satt sig i bilen.
-” Okej asså jag är inte så super bra på sånt här eftersom jag bara har sett det på film så du får inte skratta åt mig när du ser vad jag ha hittat på, okej?” Tom flinade och såg på Angel med ett höjt ögonbryn, Angel blängde lekfullt tillbaka innan han ”rodnade” och startade bilen. Tom lutade sig nöjt tillbaka, så fort Angel blev generad så stärktes hans självförtroende och han kunde inte sluta le.

Gängledaren startade radion och ” Girls just wanna have fun” satte igång, tom önskade att de kunde byta men Angel flinade brett och lät radion vara på.
-” Amina älskar den här låten.” sa han efter ett tag som förklaring men Tom kunde se hur han trummade med fingrarna mot ratten i rätt takt så han såg lite roat på den stentuffe gängledaren som satt och diggade till Cyndi Lauper.
-” Gör du säkert.” konstaterade han och Angel nickade innan Toms ord smälte in och han gapade lekfullt.
-” Det är sant!” Tom fnyste och ryckte på axlarna.
-” Jadå.” Angel skrattade och skakade på huvudet.
-” Tro vad du vill.” Tom pillade lite på sin dragkedja innan han svarade.
-” Jag vet, jag tror inte.” Det mjuka skrattet la sig som ett silkeslakan runt Tom och han kände sig varm inombords. Kanske skulle han bara låta det hända?

Angel svängde av vid en skogsväg och Tom höjde förvånat på ögonbrynet, resan hade hittills varit fylld av retsamma konversationer men nu började han ärligt undra vart de var på väg.
-” Har du tänkt dra ut mig till nån stuga i ingenstans och kedja fast mig i vägggen?” frågade han med sitt nyfunna självförtroende och med ett leende på läpparna. Angel växlade upp och sa retsamt:
-” Fan, hur kom du på det?”
-” Kedjorna i baksätet var en ledtråd.”
-” Skit också.” Tom skakade på huvudet och tog in omgivningen, skogen var rätt tät och vägen var gammal och grusig så han kunde inte se särskilt mycket mer än träd. Precis när han trott att Angel inte hade planerat nåt alls utan bara körde runt i blindo så pallnitade ledaren och parkerade vid sidan av vägen. Tom spärrade upp ögonen och såg chokat på Angel som ryckte på axlarna.
-” Jag höll på att missa vägen, vi måste gå en bit.” Det verkade ju... logiskt? Att gå rakt in i en helt öde skog där björnar säkert lurade runt varje hörn.
-” Okej.” han hoppades innerligt att Angel hade en aning om vad han gjorde eftersom de aldrig skulle hitta tillbaka om de gick vilse.

De hoppade ut ur bilen och Angel låste den innan han sa åt Tom att följa efter honom in i skogen men de hann inte långt innan ledaren stannade och bet sig i läppen. Han vände sig om och såg frågande på sin gäst innan han sträckte fram handen. Fjädrar kittlade Tom och han tog handen i sin egen med ett blygt leende. Angel fortsatte att leda dem rakt in i skogen tills Tom tappat räkningen på hur många steg han gått från bilen, men han glömde även allt annat då de var framme.

Förundrat släppte han Angels hand och tog några steg fram för att beundra utsikten. Tydligen var de på någon klippa av något slag och han kunde se hela staden därifrån. Eftermiddagen som började så kaotiskt verkade sluta perfekt.
-” Eh, vad tycker du?” han vände sig om och såg Angel ta fram en picknick korg från bakom en sten innan han kliade sig i bakhuvudet och såg osäkert på sin gäst. Men Tom log bara, han fick erkänna att han kände sig lite tjejig men det fick han ta, det här var verkligen perfekt.
-” Hur kom du på det här?” Triumferat så såg han hur generad Angel blev igen då han såg ner i backen och knöt sina nävar lätt.
-” Jag såg det på film och Rachel sa att det inte fanns något mer romantiskt än middag vid solnedgången... så ja... Säg till om det är för mycket.” Impulser? Han hade aldrig varit impulsiv men ibland så visade han verkligen att han var Bills tvilling. Utan minsta tanke så klev han tre steg framåt och slöt avståndet mellan honom och ledaren, med en nöjd suck så la han ena handen om Angels nacke och tryckte honom närmre. Deras varma läppar masserade sakta varandra, elektriciteten strömmade genom dem och båda kunde knappt få nog. Men tyvärr så verkade Angel ha siktet inställt på att göra det här ordentligt.
-” Tom.. Tom..” viskade han och försökte bryta sig lös men kunde inte sluta kyssa gitarristen med bara viljestyrka som vapen.
-” Vi kommer inte att äta nåt om du fortsätter så här...” flämtade han men chockades av Toms svar så mycket att han kände kroppen bli upphetsad:
-”... vem säger att jag vill äta?” Ledaren morrade långt bak i halsen och började backa Tom mot ett träd, tyvärr så var inte gitarristen beredd och det slutade med att de båda låg förvånat på marken. Angel blinkade några gånger innan han sakta reste sig till sittande och hjälpte Tom upp i samma position, lekfullt puttade han sin gäst i axeln och sa:
-” Så går det när du inte kan behärska dig!” Tom gapade lekfullt och rodnade när Angel fortsatte:
-” Seriöst, vart tog oskyldiga Tom vägen?” Gitarristen blängde på honom innan han sa:
-” Han blev sig själv.” Ledaren log brett och skakade på huvudet innan han reste sig och hämtade korgen.
-” Asså om du blir matförgiftad så får du lova att inte bli allt för arg för jag har gjort allt själv, okej?” Tanken var så söt att Tom smälte på insidan.

Kvällen fortsatte med prat om allt och ingenting, kyssar och ömma blickar och kommentarer om den vegetariska lasagnen. Men det absolut största som Tom upplevde var den helt nya sidan av Angel som han inte ens trott existerade. Den sidan som verkligen försökte göra den här dejten till något romantiskt men misslyckades helt och gjorde allt mer underbart, misslyckanden föder nya lyckanden. Men också den sidan som visade hur ny han var när det gällde känslor och ömhet, hur försiktig han var med komplimanger och hur han bara stirrade på Tom i chock när han sa något som krävdes lite självförtroende.

Just därför var Angel mitt uppe i ett väldigt förvirrat tillstånd när tom kröp upp i hans knä och kysste honom djupt. Tom älskade det här, att känna sig mer som sig själv och mer kontrollerad. Att kunna styra över hur mycket han rodnade och även känna sig bekväm med det han gjorde. Han hade gjort en 180 graders svängning på bara några timmar.
-” Vill du äta mer eller kan vi fortsätta där vi slutade?” frågade han och Angel svarade med att kyssa honom igen. Tom la sina armar över Angel axlar och kände hur ledarens händer höll fast honom om midjan, så sätt de ett tag och bara njöt av varandras kyssar. Det vill säga... Tills Tom kände hur han blev onödigt varm.

Kyssen blev djupare och mer passionerad, mer behövande och deras läppar rörde sig snabbt mot varandra. Den yngre av dem kände hur händerna på hans midja började smeka hans höfter och lirka sig in under tröjan, själv bröt han ifrån kyssen och började suga lätt på olika ställen efter den äldres hals. Försiktigt sög han på örsnibben och slickade den känsliga huden just under vilket drog ett stön ifrån ledarens läppar. Utan att de tänkte på det så började de gunga lite lät mot varandra och Tom kände dragkedjan på tröjan dras ner och han böjde bak armarna så att den kunde falla till marken. Genast var Angels händer inne under det grå linnet och smekte hans rygg, deras läppar möttes igen och tungorna började dansa tillsammans. Den äldre grymtade och började försiktigt lägga ner Tom mot marken innan han gjorde ett blött spår av kyssar efter sin gästs hals, sig egna tröja drog han snabbt av sig och lät den ligga någonstans bredvid då han kröp över den yngre kroppen och kysste varje synlig yta.

Andetagen blev tyngre och huvudena lätta och dimmiga, deras kroppar reagerade mot varandra och snart pressade den över kroppen deras byxor mot varandra och rullade med höften så att stön lämnade båda deras läppar innan de pressades samman igen i en desperat kyss. Tom kände knappt hur dem ojämna marken pressades mot ryggen då de låg så här, allt han kände var behovet efter mer.
-” Angel...” viskade han och kände hur lusten drev på då Angel stötte mot honom en gång till. Kroppen blev het och omöjlig att hantera då han började följa med rörelserna för att friktionen skulle bli bättre, även om de fortfarande hade kläder på sig så ville han skrika. Det kändes så bra, så sjukt jävla bra! Kroppen värkte efter mer och han började fumla med Angels bälte då han kände något vibrera mot hans ben, han ryckte till och det gjorde även Angel som snabbt satte sig upp med svordomar fallande ur munnen då han drog fram mobilen.

-” What?” svarade han och försökte att inte se på Tom som andades tungt framför honom och med pupiller stora som klot, läpparna gjorde nästan ont men ett skönt ont.
-” Fuck, are you sure?” Med det så visste Tom att det var över, en aning besviket satte han sig upp och försökte tänka på annat än sin bultade kompis i byxorna.
-” Yeah, I'll be there.” Angels ansikte var allvarligt då ha la på och stoppade mobilen i fickan, med en suck så sa han:
-” Ledaren för ett mindre gäng har samlat sitt gäng i stan och hotar mig öppet, även om det är irriterande så är det i princip en regel att jag måste åka dit.” Tom nickade och letade reda på sin tröja, det värkte fortfarande i byxorna men han kände hur upphetsningen sakta avtog. Han hörde ytterligare en suck och snart kände han Angels armar om sig.
-” Han ska få ångra att han störde oss, okej?” Han lutade sig tillbaka och lät huvudet vila mot ledarens breda axlar, även om det inte var sexuellt så var det riktigt skönt att stå så här.

-” MISTER TOM!” Tom spärrade upp ögonen då den femåriga flickan sprang mot honom och kastade sig runt hans ben, han mindes inte att han gjort ett sånt intryck på henne. Angel flinade bredvid honom innan han gick till köket och kramade sin syster innan de utbytte ett par ord.
-” Mister Tom, mommy told me that you are going to stay here tonight! Do you wanna watch Beauty and the Beast with me then?” Tom nickade stumt och såg på Angel som kom emot honom och sa:
-” Jag vill inte att du är ensam igen, Rachel sa att det var okej.” men Tom ville inte att han skulle gå, han tog tag i ledarens hand och såg ner på den. Charlie kom in i rummet och vinkade åt dem, först då tänkte Tom på en grej då han såg Amina springa mot honom och hoppa upp i hans famn.
-” Hette inte Aminas pappa William?” Angel kramade hans hans och sa:
-” Jo, han bor inte så långt härifrån. Det är en låg och rätt invecklad historia men för att göra den kort så var vi alla mitt uppe i en period när allt bara var åt helvete. Charlie och Rachel hade det tufft så med mycket alkohol i blodet så gick hon till William men de är okej med allt nu. William och Charlie är rätt bra kompisar nu.” Gitarristen nickade och kände hur Angel försökte släppa taget om hans hand, vilket resulterade i att Tom höll hårdare. Obehagskänslor vakade i honom och han gillade inte tanken på att ledaren skulle ut bland pistoler och andra vapen.
-” Måste du?” Angel vände sig om och nickade med ett litet leende. Han släppte Toms hand och drog på sig sina skor innan han lät gitarristen få hans fulla uppmärksamhet och sa:
-” Jag ville fråga dig tidigare men jag antar att jag inte tordes, men jag gillar dig verkligen och undrar om du typ... asså det här kommer låta så smörigt att du halkar i det när du går härifrån men vill du bli min pojkvän?” Tom antog att det var adrenalinet som fick Angel att fråga och han nickade allvarligt, för rädd att det skulle hända något för att bry sig om ”smöret”.

Angel verkade förstå sin nye pojkväns oro och kysste honom försiktigt, innan han viskade:
-” Oroa dig inte.” och gick...

Kapitel 21

Om du frågade Rachel så skulle hon säga att han sov, om du frågade Tom så skulle han säga att han vilade ögonen. Hur som helt så började klockan närma sig halv två och natten var tystare än döden.

De få gånger som Tom kunde säga att varit vaken så hade han varit orolig och han krävt en cigarett mer än luft vid vissa tillfällen. Rachels lägenhet låg en bit utanför stan och till skillnad från Angels så kunde man inte höra gatukrigen, samtidigt som det var en lättnad så satte det ännu större press på Toms hjärta som bankade febrilt för var sekund som gick. Tyvärr hade oron och Aminas varma kropp tvingat honom till att underkasta sig sömnen. Han och den femårige lilla flickan hade sett på disneyfilmer tills hon somnat i hans famn, all hennes blyghet hade runnit bort och ”mister Tom” var från och med nu hennes bästa disneykamrat.

Några minuter efter ett hade Charlie kommit hem, oskadd och talat om att William var i samma skick. Tom hade öppnat ögonen och frågat om Angel utan att väcka Amina men fortsatt att greppa i ovisshet då Charlie inte visste. Den orolige pojkvännen hade somnat kort därefter med Rachels löfte om att hon skulle väcka honom när Angel kom, han hade inte samma lugn som ledarens syster. Men hon kände honom bättre och han fick lita till att hon kände sin bror bättre.

När Tom somnat igen så hade Charlie kramat om sin flickvän och viskat att kvällen varit blodig på båda sidor, men systern hade skakat på huvudet och låtit blicken vila på sin brors pojkvän. Hon visste att Angel inte skulle göra något dumt och orsaka så djupa psykiska sår hos något han tyckte om... men ibland när hon såg hur Angel såg på Tom så ångrade hon sig och sa att han aldrig skulle göra så mot någon han älskade.

Rachel hade lett när hon såg att hennes dotter börjat dregla på gitarristens tröja, med samma leende hade hon hämtat kameran och tagit ett kort som hon skulle sätta in i Aminas album tills hon fyllde arton.

När klockan visade tjugofem i två så parkerade det en bil på uppfarten, inga lysen var på så det var bara ljudet som fångade Rachels uppmärksamhet, Charlie hade precis gått och lagt sig så hon var den enda som var vaken. Steg hördes på gruset utanför och hon skyndade sig fram till dörren och öppnade den.

Första personen som kom in hade inte en skråma, hennes svartmålade ögon var svarta och hennes andetag lugna. Hon var lång men inte lika lång som Angel, svarta klackade stövlar gick uppför hennes vader och de svarta byxorna visade trycket ”BOS” på den vänstra bakfickan. En grå korsett gick över den urringade svarta toppen och det lätt uppklippta svarta håret föll kring hennes blå ögon.
-” Hi Jessie, you ok?” Den unga flickan nickade bara svagt och klev in för att låta personen bakom komma in.

Rachels leende föll när hon mötte sin brors blick, fysiskt verkade han må prima. De svarta, överförstora kläderna var intakta och bortsett från den lilla blodsdroppen han hade bredvid näsan så var han till synes fri från övriga skador. Men även om han inte hade några skador kroppsligt så undrade Rachel hur många sår det ömtåliga hjärtat hade, hjärtat som han så gärna skyddade från världen och aldrig visade för någon annan än henne och nu också Tom. Angel ledaren, var kall och inget mer än en tiger, uppväxt till en kallblodig mördare. Men bara Angel var sårbar och öppen för all världens smärta, han undvek kylan och valde istället att älska. Om man grävde djupare så skulle man tillsist finna Alexander, djupare än så kan man inte komma. Den ledaren är ingen ledare, det är ett naket barn som står framför omvärlden i rädsla och nyfikenhet.

Rachel undrade hur Alexanders hjärta mådde när hon mötte sin brors blick.
-” Are you hurt?” frågade hon och släppte in honom då han skakade på huvudet, utan att väcka Tom så ledde hon de båda gängmedlemmarna in i köket. Jessie satte sig vant på en stol och Angel lutade sig tillbaka mot väggen medan hon satte igång varmt vatten för te.
-” Start talking.” beordrade hon mjukt och vände sig om, Jessie såg ner i golvet och Angel verkade söka efter någon med blicken.
-” He's in the living room, don't wake Amina, sleep upstairs and you will talk to me in the morning?” Han nickade bara och klev med stora steg ut genom köket, Rachel vände sig mot Jessie som suckade innan hon började förklara. Förklaringen tvingade fram tårar i Rachels ögon och hon tänkte ”inte igen”.

Synen knäckte Angels hjärta när han klev in i vardagsrummet, det sorgliga leendet på hans läppar värmde hans frusna insida och han såg upp i taket för att inte låta känslorna ta över. Han andades lugnt in och ut ett par gånger innan han rörde sin pojkväns arm så försiktigt att han inte skulle väcka femåringen. Som om Tom blivit väckt av en smäll så öppnade han ögonen och såg sig omkring, rummet var mörklagt och om man inte var van vid mörkret så skulle man bara se konturerna av människorna där.
-” Angel?” undrade den trötte gitarristen och ledaren smekte honom över armen, tungan höll han tryckt mot gommen i ett försök att hålla känslorna inne. Något som var så lätt inför alla förutom Tom och Rachel, framför dem så kändes det som om han rasade och hans rakryggade hållning böjdes för minsta lilla.

Han sökte Toms hand och fann den, lätt drog han handen uppåt och pojkvännen förstod. Med akt så lösgjorde han sig från ledarens systerdotter och reste sig försiktigt, väl uppe på benen så kunde inte Angel hålla begäret inne utan tryckte sin pojkvän mot sig. Toms värme och otroliga närvaro lugnade honom och lät alla hårdtränade nerver att slappna av. Som om det vore hans sista andetag så drog han in doften av sin pojkvän i näsan och bad för att den skulle stanna där, men precis som allt annat så försvann den. Med en lätt suck så tog han Toms hand igen och ledde honom uppför trappan och mot det sovrum de skulle dela den kvällen. Han visste att han borde fråga om det vore okej att dela säng eftersom de aldrig gjort det förr, men just nu behövde han så mycket att han inte kunde bry sig.

Men Tom verkade förstå... han förstod att Angel skulle berätta för honom och han förstod att hans tystnat och närhet behövdes. Han visste det inte, men han kände det och lät sig därför ledas framåt utan ett ord.

Rummet de klev in i var målat i en varm grön färg och hade inte särskilt många möbler förutom en säng, ett litet bord och två stolar. Angel förklarade tyst att Rachel hade inrett tre likadana rum på övervåningen för gängmedlemmarnas skull. Men han hade inte behövt förklara, för Toms koncentration vilade inte på rummet utan på personen som fortfarande höll hans hand. Personen som började skaka så fort de satte sig på sängen och personen som begravde honom under sig då de la sig ner.

Länge var det bara deras djupa andetag som hördes, annars var det tyst men tillsist så fann ledaren luft i lungorna igen och viskade en förklaring:
-” Aiden blev skjuten, han dog i mina armar... precis som Luke.” Med det så kände Tom hur tårar vätte hans hals och hur ledarens starka axlar började skaka.

Kapitel 22

Skott hördes efter gatorna, folk som skrek i panik, rädsla och ilska. Men han hörde dem inte, han hörde bara andetagen som aldrig kom.

” Run, run my fellow friend,
Or she'll die in the end.
I'll be waiting on bridge 64,
Holding the sister you adore.
Gather your army or come alone,
I'll get you of your throne.
It doesn't matter if you scratch or bite,
Your blood will still run tonight.
- J”

Lappen från James White låg inte långt ifrån honom, ena hörnet hade färgats röd av blodet som rann efter den träiga och klotterfria bron. Han försökte att inte tänka men huvudet gick på högvarv och tankarna försökte ta reda på vad han gjort fel sen han tagit emot lappen från fyra åriga lilla Amina då hennes mamma blivit kidnappad.

Kanske skulle han ha gått ensam, kanske hade det ändrat resultatet av det som hänt...

Bilderna envisades med att upprepas i hans huvud. Bilderna på James White då han försökte få Logan att skjuta ledaren, bilderna då Logan vänt sig om och skjutit James och sedan skjutit sin bror i huvudet för att sedan försvinna från bron. Bilderna då Luke hade fallit mot honom. Allt det här hände efter att Jessie lyckats få Rachel i säkerhet, efter att Luke försökt tala sin bror till rätta...

Han blundade och försökte föreställa sig sin väns andetag men inga kom, han öppnade sina tårfyllda ögon igen och smekte Luke över håret. De tomma ögonen var fulla av grus och träflisor från den gamla träbron, försiktigt så lät han två fingrat stänga igen ögonlocken. Han började gunga fram och tillbaka där han satt med den livlöse kroppen i sin famn, han bad om och om igen att Luke skulle börja andas- något som inte hände.

Han hade inte ens fått säga hejdå... Lukes liv bara försvann.

Det slutade med att han nästan lade sig över sin väns kropp och begravde ansiktet i dennes nacke medan tårarna föll. Det var inte förrän solen gått upp som Jessie vågade återvända och hjälpa honom hem.

-” Jag ville bli journalist.” rummet hade varit helt tyst i säkert flera timmar fram till att Angel brutit den, Tom nickade bara mot ledarens axel så att han skulle fortsätta.
-” När jag gick i skolan... jag tyckte att media koncentrerade sig för mycket på vad som hände i andra länder i stället för att se vad dom hade rakt under näsan. Ett enda reportage kunde ha stoppat allt som de i min ålder gick igenom, men inte... Just därför ville jag bli journalist, för att skriva sanningen.” Tom nickade igen och väntade på att Angel skulle fortsätta säga något men de tunga andetagen sa honom att ledaren somnat. Försiktigt lösgjorde han sig från de vältränade lemmarna och reste sig upp, kroppen värkte efter att a legat stilla så länge.

Det var fortfarande tänt i köket när han kom ner, han glömde för en sekund att vara blyg och gick mötte Rachel så fort han kom in. Hon satt med en tekopp mot munnen och verkade bläddra rätt ointressant i någon tidning, han harklade sig lite och hon såg upp med ett litet leende.
-” Hi Tom, where's Angel?” hon nickade mot en stol mittemot henne och han satte sig, huvudet var rätt trött så han sa bara:
-” Sleeping, do you know what have happened?” Avancerad engelska orkade han inte med just nu så han hoppades att hon förstod ändå.
-” It seems like Angel found Aiden just before he died... listen Tom, it's not the first time someone died in his arms.”
-” I know, he said it about Luke.” Rachel var tyst en stund, troligen för att förstå vad han sagt och vad hon skulle svara men tillsist sa hon:
-” The difference between Aiden and Luke is that Aiden was just a friend, Luke was so much more for Angel. More like a brother, did he tell you what happened that night, when Luke died?” Tom skakade på huvudet och efter en stund så började Rachel berätta. Rysningar ilade längs Toms rygg då hon berätta om hur hon blivit kidnappad, Lukes död och att Angel hade sagt att den dag han dog så skulle det vara på samma bro. Hon berättade även om alla de strider som pågått sen dess och den simpla men oförståeliga anledningen till att Logan gjorde som han gjorde- droger. Hon sa även kortfattat att bron var stadens stolthet eftersom den var så gammal och att alla hade respekt för den.

Men det som framkallade mest rysningar hos honom var ändå när hon sa:
-” Angel is not meant to grow old.” han stirrade länge på henne och hon rörde om lite i sin kopp innan hon förstod hans tysta fråga och sa:
-” You have to understand that as a leader he has done so much more than you can imagine, hurt so many people. And the things that he's seen... This goes for every leader and most of the doesn't make it to long, Raymond is the only one who got older then 30 and kept his sanity. During Angels time as a leader, three other leaders killed them self because of the conscience.” De nya tankarna började vandra omkring i honom och han förstod att även om det var något som han inte ville inse så var det sant.
-” But if he move away?” viskade han utan att han egentligen tänkte på det, huvudet var någon helt annanstans. Rachel såg förstående på honom men svarade:
-” I don't think so honey... it's hard but the only thing we can do is to be there and make sure that his life stays just I little bit brighter. Then it's up to you what you wanna hope for... That he dies in battle or of insanity.”

Men Tom skulle inte hoppas på någon av dem, till skillnad från Angels pessimistiska syster så hoppades han att Angel skulle bli okej. Och att han skulle kunna sluta som ledare utan att vara förstörd mentalt en vacker dag. Men han förstod henne, efter att ha sett och växt upp i den miljön som Amina skulle växa upp i så kanske inte hoppet på bättring något att lita till.

Kapitel 23

-” How do you know he wont be like Raymond?” En halvtimme hade gått och tystnaden hade lämnat dem åt sina tankar. Rachels skuldmedvetna tankar där att hon hoppades att hennes bror skulle dö i strid hade nästan drivit henne till tårar, något som fick Tom att inse allvaret i det hon tidigare sagt.

Rachel såg upp på honom med trötta ögon, klockan var nära halv fem på morgonen så det var inte konstigt att hon var trött. Med ett litet leende sa hon:
-” I believe you know the answer to that as well as I do. But if you want proof then you should go and check Angels right wrist. All leaders have a memory from every person they killed, and with only one exception- everyone had a tattoo. Angel is that exception...”Tom hatade att Rachel fick det att låta som om Angel var döende och med väldigt lite tid kvar, det gjorde honom illamående. Han reste sig snabbt från bordet och mumlade ett godnatt, han ville inte tänka mer på det. Han ville ha kvar sin pojkvän, frisk både mentalt och fysiskt.

Sovrummet var som han hade lämnat det, mörkt med bara en fönsterlampa som ljus. Försiktigt tassade han fram till sängen och kröp ner under täcket med kläderna på. Det blev fort väldigt varmt men han brydde sig inte, istället vände han sig om och såg Angel ligga vänt mot honom med ögonen slutna och andetagen djupa. Den högra armen var gömt under täcket, för nyfikenhetens skull så föste han försiktigt undan täcket så att armen blottades. Tårar formades i hans ögon då han såg de små märkena efter huden som gick en liten bit upp på underarmen, det var format på samma sätt som man räknade i fängelset -fyra streck med ett femte streck tvärs över . Ärren var centimeter stora, en del var nyare än de andra och några hade farit ihop och bildat ett enda ärr.

Han snörvlade lätt och skakade på huvudet, försiktigt strök han med tummen över den förstörda huden innan han la handen mot Angels kind och kysste honom lätt på pannan innan han tog ett lätt tag om ledarens axel och skakade lite. Angel rörde sig lite men vaknade inte så han upprepade rörelsen tills ledaren visade mer respons.

Ögonen slog upp och verkade leta en stund innan de vande sig vid mörkret och Angel kunde se vem som väckt honom.
-” Tom?” Han nickade och tog en av Angels händer i sina.
-” Vad är det?” viskade ledaren och Tom utbrast:
-” Tänker du dö, asså snart?” Angel lutade upp sig på armbågen och strök bort sömnen u ansiktet innan han stirrade på Tom som började ångra sin fråga, han kände sig så liten och barnslig men det kändes som om han behövde ett svar.
-” Vad får dig att tro det?” Att Angel pratade mjukt och försiktigt med honom hjälpte inte direkt och han började rodna, men han hade turen på sin sida eftersom det var så mörkt att Angel inte kunde se det.
-” Jag hörde vad som hänt med de andra ledarna.” viskade han och såg ner i lakanet, han kände hur ledarens varma hand strök över hans handrygg innan han svarade:
-” Jag är inte som andra ledare Tom, jag tänker inte dö. ” Det Tom sa näst hade han inte tänkt säga högt men det slapp ut ändå:
-” Bra för... Det får du inte.” han rodnade djupare och lutade huvudet mot kudden i ett försök att få Angel att förstå att de borde sova, men ledaren hade andra planer. Han flyttade lite närmre i sängen och placerade ömt sina läppar mot Toms, och Tom hade inte direkt lust att motstå.

Den varma elektriska känslan svepte över Toms inre igen och han tryckte sig mot ledarens varma kropp, Angels mjuka läppar gjorde honom blind och döv för allt annat samtidigt som de gjorde så att allt kändes rätt här i världen.
-” Tack Tom... för att du bryr dig.” Med en sista kyss så la sig ledaren ned bredvid honom igen och strök honom över håret tills han somnade.

-” I don't care how, just do it!” Den mörka och lätt irriterade rösten väckte honom, han gäspade och öppnade ögonen. Angel stod vid fönstret med telefonen mot örat, så vitt Tom kunde så så verkade han blänga på en prick någonstans utanför huset och hans tonläge var inte heller direkt muntert. Med ytterligare en gäspning så sträckte han ut sina trött lämmar och reste sig ur sängen, Angel märkte honom och log lite halvhjärtat men ögonen var trötta och resten av ansiktet var sorgset.

Just därför gjorde Tom något han aldrig gjort förut, kanske för att han trodde att Angel behövde honom eller kanske bara för att han kunde.

Försiktigt rätade han till kläderna och ställde sig bakom ledarens välformade rygg och lät händerna slinka runt midjan och smeka musklerna på magen, han kysste honom lätt på axeln och vilade sedan huvudet mot hans nacke. För vem som helst hade gesten inte varit något speciellt men för Tom var det ett slags bevis för sig själv, ett bevis på att det han kände var äkta... ett bevis på att det här var hans pojkvän – det gav honom en fladdrande känsla i magen och han log mot Angels varma hud.

Angel lutade sig mot honom och verkade slappna av, något som fick Toms bevispåse att fyllas ytterligare och han började tro allt mer på Bill som brukade säga att de var de små gesterna i ett förhållande som gör det gyllene.

Gängledaren la tillsist på och kastade mobilen så att den landade på sängen innan han tog Toms händer i sina egna och slappnade av helt, det var nånting med att känna Toms hjärtslag mot ryggen som lugnade honom betydligt.
-” Vill du berätta?” frågade gitarristen och Angel vände sig om mot honom med ett leende, försiktigt la han sina händer på Toms höfter och drog honom närmre.
-” Måste bara stilla ett begär först.” Gitarristen verkade oförståelig till en början men när Angel slöt avståndet mellan dem och masserade hans läppar så log han åt den rätt smöriga repliken och kysstes tillbaka.
-” Är du säker på att du aldrig kysst någon innan mig?” flämtade Tom lite retsamt när de delade på sig, Angel skrattade bara och skakade på huvudet.
-” You have my innocence.” sa han på amerikanska och flinade innan han fortsatte:
-” Det lät så fjantigt på tyska.” Tom skrattade och de gick ut i köket, frågan han haft var glömd.

-” Are you sure Rach? We'll help, it's my apartment anyway.” men Rachel viftade avfärdande med handen och sa med glimten i ögat:
-” It can't get any uglier then it was before, sorry bro! Now, go out and do what ever you lovesick puppies do and leave your trashed apartment to me. It will be in good hands.” Ledarens syster gnuggade händerna mot varandra och snart sprang Amina upp bredvid henne och gjorde samma sak eftersom de båda hade sett Cruella de Ville från 101 dalmatiner. Angel skrattade och sa:
-” Amina go and help find the shoe you hid and let me talk with your mom for a sec.” Tom såg upp, Amina hade vad? Snabbt slängde han en blick mot hallen och såg att hans högra sko verkligen var borta. Amina kom fram till honom och höll händerna för munnen medan hon fnittrade hysteriskt, han log och hukade sig ner på knä innan han frågade med grov brytning:
-” So princess, where's my shoe?” Efter att de sett Skönheten och Odjuret så hade han börjat kalla femåringen för prinsessa, något som hon faktiskt var eftersom hon hade det där genuina solskensleendet som bara prinsessor hade, tyvärr så hade han inte lyckats förklara det så bra på engelska men femåringen verkade vara nöjd ändå.
-” I hid it!” Skrek hon och slog ut med armarna, tackvare detta så följde Tom hennes ena arm med blicken och landade av misstag på hans sko som låg bakom dörren in till hallen, med ett flin så sa han:
-” But I need that shoe, well then I have to take your shoe!” med det så ”sprang” han in hallen och tog fram Aminas högra sko och sin egen vänstra. Snabbt drog han på sig sin egen innan han satte sig på golvet och började knyta upp de små gula skorna. Amina skrattade hysteriskt då hon ställde sig framför honom.
-” Oh silly mister Tom, yellow is not your color!” Tom fann det ytterst roande att hon ansåg att det var färgen och inte storleken som var fel, han suckade dramatiskt och plutade med underläppen.
-” I know... but... I Really miss my own shoe...” han spärrade upp ögonen och Amina verkade fundera ett tag innan hon hoppade upp och ner ett par gånger och försvan in bakom dörren. Tom fick ducka för skon som kom flygande mot hans huvud och han kände den nudda han öra, skrämt såg han på den livsfarliga ungen som nu satt på golvet och skrattade.
-” Mister Tom! You are so funny!”
-” Yes he's hilarious.” Sa Angel med ett leende då han kom för att dra på sig sina egna skor som stod på sin plats, Tom låtsasblängde på honom innan han drog på sig sin högra sko och reste sig. Vädret verkade vara permanent soligt i den här staden så han behövde ingen jacka. De sa hejdå och gick ut till bilen.

-” Vart är vi på väg?” sa Tom då de spänt fast sig och ledaren startat bilen.
-” Eh, jag har ingen aning. Vi ska bara hålla oss borta i två timmar medan Rachel byter ut de trasiga möblerna i våran lägenhet.” Angel verkade inte märka det men för Tom betydde det nästan allt, ledaren hade sagt ”våran” istället för ”min”.
-” Parken i stan är rätt fin och du skulle behöva lite sol så... vad säger du?” han nickade bara och försökte få fjärilarna i magen att ligga stilla, han behövde inte börja rodna som en tokkär skolflicka- igen.

De småpratade fram tills Angel parkerade bilen vid parkens ingång och de klev ut, solen var verkligen varm och Tom öppnade direkt sin hoodtröja men han visste att han skulle ta av sig den rätt snart. Angel kom närmre och tog osäkert Toms högra hand i sin egen, gitarristen var säker på att om ledaren hade varit blekare så hade han smält in med en brandbil vid det här laget. Hehe...

Hand i hand gick de till ett träd där de satte sig, till en början pratade de bara om vädret, staden och Bill. Men snart lärde sig Tom att Angel inte mumlat i sömnen då han berättat att han ville bli journalist, att han trott att han skulle kunna fly från gänglivet under olika perioder då lärarna gett honom hopp. Han berättade också att lärarna gillade honom och lät honom studera betydligt mer än vad andra elever gjorde och han var godkänd i de flesta kurser de hade på skolan eftersom han läst ett halvår längre än alla de andra och jobbat dubbelt så hårt – bara för att det var hans enda väg ut. Visserligen så hade allt varit i onödan eftersom han var fast där han var, något som Tom inte ville hålla med om då han mindes vad han och Rachel hade pratat om. Angel hade bara ryckt på axlarna och sagt att det var så det var meningen att bli, men han hade också sagt att han skulle bli den siste ledaren. Den dag han dog så skulle BOS upplösas, Tom hoppades att den dagen var långt borta.

De pratade också om hur det var att stå på scen, något som fick gitarristen att längta och ledaren att undra hur länge han skulle kunna ha kvar Tom hos sig. Tom berättade att ingen drog kan ge samma kick som en konsert gör och Angel tittade sorgset ner i marken, det var inte det svar han ville höra.

I slutändan så kände sig båda själviska för att önska att den andre skulle sluta med det den gjorde, men ingen av dem sa något när Rachel ringde och sa att hon var på väg hem från lägenheten.

De satte sig i bilen och körde hem där de möttes av en helt ny syn, den trasiga soffan var ersatt med en svart skinnsoffa och alla de trasiga stolarna och möblerna var ersatta. Hålen i väggen fanns kvar men de var övermålade så det såg ut som om det var meningen.
Men det som fångade Toms intresse var det som stod mitt på golvet, han sneglade på sin pojkvän som log och puttade honom framåt.

Mitt på golvet stod en svart gitarr på ett ställ och från en av stämskruvarna hängde ett litet snöre som höll uppe en silverring. Tom gick fram och tog upp ringen i sin hand, på utsidan var det bara en vanlig silver ring som skiftade lite mot grått. Insidan fick Tom att dra efter andan med orden:
” Det är en ära att få le med dig, gråta med dig och älska dig. - AJH”

Kapitel 24

-” Jag är inte så bra på sånt här men jag ville ge dig nåt... I et gäng så.. symboliserar silverringar tillit och löften.. Du får förlåta mig men jag är alldeles för blyg för att berätta om mitt löfte precis nu.” Tom nickade men var långt borta i andra tankar, huvudet var fullt och det kändes som om världen snurrade runt honom. Han blundade hårt och sa lågt:
-” Älskar du mig?” Han fortsatte hålla ögonen slutna som om han vore rädd för det svar som skulle komma, för det svar han själv bar på var ett svar som han inte skulle kunna säga högt.
-” Jag är älskar dig Tom, jag menar det men bara för det så vill jag inte att du säger det tillbaka förrän eller om du känner att du menar det.” Han nickade igen och försökte öppna munnen för att säga det han bar på men ljuden kom inte ut, det var som om tungan blitt lam och rösten stum. Han hade aldrig varit bra med ord, i alla fall ord som han aldrig sagt till sin familj och några vänner. Men aldrig till någon... som han haft en relation med.

Han slog upp ögonen och vände sig om när han kände Angels armar om honom, i bara ett par sekunder så studerade de varandra innan Tom attackerade sin pojkväns läppar. Kunde han inte säga vad han kände så kunde han i alla fall försöka visa det.

Om Angel var chockad över Toms brist på blyghet så märktes det inte, istället kysste han bara tillbaka med samma kraft och sög försiktigt på den andres underläpp vilket resulterade i att gitarristen öppnade munnen och lät deras tungor mötas.

Kyssen blev snabbt het och med ett lågt stön så började Angel föra Tom bakåt mot väggen för att börja suga och läppja på den yngre mannens hals.

Toms kropp hade tagit eld, från förvirringen till den lust han kände drev honom framåt och han mindes något Angel hade gjort första gången de kysstes. Han rullade upp höften och lät den mötas med den muskulöse ledaren. Ingen av dom kunde dölja sitt stön i den heta luften och Angel började snabbt fumla med sin pojkväns tröja, och Tom ville inget hellre än att få av den.

Tröjorna flög av och nu stod de båda framför varandra lätt flämtande och bara tog in synen av den andre, förväntningarna steg och deras uppskattning för varandra slog i taket. Angel var den förste att sluta avståndet och började leda Tom bakåt mot sovrumsdörren, gitarristens händer fann snabbt sin väg ner det mjuka bröstet och stannade precis vid bältet där han gjorde en paus för att inte låta Angel vinna striden om tungornas dominans. Men när de väl tog sig in i sovrummet så brydde han sig inte längre utan knäppte upp ledarens bälte, tackvare storleken så föll de av utan att han ens behövt dra ned gylfen. Precis samma sak hände med hans egna byxor och han kunde inte säga att han var ledsen för det, och Bill som klagade på att stora byxor var opraktiska!

Den yngre av de två märkte knappt hur han blev lagd mot madrassen och hur en hand började fingra på kanten till hans underkläder, allt han märkte var de heta händerna som for fram över hans eldiga kropp. Han ville ha mer, nej, stryk det! Han behövde mer. Angels händer hade blivit det enda som höll ihop honom, det enda som gjorde att han inte förlorade sig själv.

Efter en lätt nickning så kände han hur underkläderna började halka ner efter höfterna och släppa lös monstret inuti dem. Tyst svor han när den kyliga luften slog emot hans stolta erektion och han kände ledaren le mot läpparna. Lekfullt så fnös han och la händerna om sin pojkväns kalsonger och när Angel styrde in sin tunga i hans mun igen så drog han ner dem.

Det blev för mycket, världen slutade existera och han kände sig yr när ledaren lät deras nakna kroppar pressas ihop, han hade ingen aning om han han väntade sig men han visste att vad Angel än ville så skulle han vara villig att göra det. För just då så visste han knappt hur han stavade sitt namn.

-” Har du varit med en man förr?” han skakade på huvudet och Angel nickade bara innan han sa:
-” Då kan det här kännas lite konstigt, okej?” han nickade och frös till när han kände Angel lyfta hans ben och lägga dem över sina axlar, skickligt öppnade ledaren en låda bredvid sängen för att ta ut en genomskinlig flaska och dränka sina fingrar i innehållet. En hand smekte Tom ner över baken och sedan mot hans ingång, han började bli osäker. Var det verkligen så här det gick till? Han blev nästan rädd för en sekund men när Angel kysste honom lite djupare så bestämde han sig för att lita på att ledaren inte skulle skada honom. Men han blev ändå förvånad då han kände ett finger trycka sig in i honom, det stack lite men annars kändes det bara konstigt. Och ännu konstigare blev det då ledaren drog sig tillbaka och tittade på honom:
-” Är det här okej?” även om det hade gjort skitont så hade Tom nickat bara för att få ner Angels läppar mot sina egna igen, när de kysstes så var allt rätt i världen. Fingret började röra sig in och ut ur honom något som gick lätt tackvare glidmedlet som Angel smort på innan.

Känslan som helt plötsligt spred sig genom hans kropp och nästan tvingade fram stjärnor framför hans syn var något Tom inte hade varit beredd på. Han stönade högt och krökte upp ryggen, leendet som ledaren lett mot hans läppar blev bara bredare.

Utan att han märkte det så hade han snart två fingrar i sig och han hade förstått vad som skulle hända, grejen var bara... det kändes en aning tjejigt...Fast lusten och känslorna skakade snart bort de tankarna men det hindrade inte ledaren från att förstå den tvära blick som Tom gett taket.

Helt plötsligt så försvann fingrarna från Toms värme och han blinkade förvånat då han kände Angel släppa ner hans ben och bara slappt ligga på honom. Vad i hela friden hade den genomsexige ledaren för sig? Tom var så hård att det gjorde ont och då lägger han sig bara på honom? I sitt lust fyllda huvud så hann Tom tänka hur oförskämt det var.

-” Du har aldrig gjort det gör så det är lättare om du får göra det själv.” om det verkligen var för att Angel trodde att Tom var oerfaren eller om det var för att ge honom mer kontroll var svårt att avgöra när ledaren vände på dem båda så att Tom hamnade över honom med knäna på vardera sida om Angels höfter. Båda drog tvärt efter andan då deras erektioner tog i varandra och tom insåg att han inte brydde sig om vilken position han hade bara han fick komma... och det väldigt snart.

Angel tog flaskan från någonstans på sängen och klämde ut lite mer glidmedel i sin hand innan han tog tag om sin bultande lem och började impregnera substansen över den. Två händer över hans stoppade honom och han var mer än förvånad när Tom gned sina händer mot hans för att kletet skulle hamna på hans händer innan han sakta gjorde klart det som Angel påbörjat.

Tom böjde sig fram och kysste sin pojkvän innan han lät en hand fara in bakom honom och greppa Angels erektion och sakta föra sig själv neråt. Hårt studerade han ledarens ansikte när han försiktigt satte sig ner över lemmen, helt ärligt så gjorde det ont men Angels ansikte var så vackert och extatiskt att han bestämde sig för att koncentrera sig på det än den brännande känslan i hans bakdel.

När han inte kom längre så stannade han av och lät musklerna vänja sig med den inkräktande känslan, han blundade och försökte att inte grimasera. Snart kände han ett par våta läppar mot sina och han öppnade ögonen för att finna att Angel satt sig upp och lutade sig mot armarna.
-” Går det bra?” De varma ögonen var inte längre fyllda av lust utan av genuin oro, något som inte kunde hindra Tom från att le. Han nickade och vågade försiktigt lyfta sig från ledarens höfter, Angel begravde sitt ansikte i den yngre mannens bröst och bet sig i läppen för att inte stöna allt för högt när Tom valde en plågsamt långsam takt.

Känslan var så ny att den inte gick beskriva, och även om han tidigare trott det så kände sig Tom inte mindre maskulin för att han blev penetrerad. Snarare älskad, av en person han älskade. Åh vad han önskade att han bara kunde öppna munnen och säga det.

Istället öppnade han munnen och stönade högt, den där punkten som Angel hittat tidigare gjorde sig nu påmind och den här gången brydde han sig inte om att det stack när han, nästan våldsamt, tryckte sig själv ner på ledarens lem som träffade samma punkt igen.

Han såg vitt, huvudet kändes lätt och han var inte ens säker på om han levde eller inte. Det kändes som om han svävade bland moln. Takten trappades upp och han kände hur nära han själv var eftersom hans eget bultande problem gneds mellan han och ledarens mage för varje stöt.

Angel kom och Tom var inte långt efter, hela tiden höll de ögonkontakt och gitarristen insåg att han aldrig visat sig så sårbar för någon förr. Visst han hade gråtit framför Bill men det här var en annan grej, det här handlade om den kärlek som man sökte.

Han hade hittat den.

Länge satt de bara och flåsade, ögonkontakten var fortfarande stadig och sakta kunde de båda se hur lusten ersattes med ömhet i varandras blickar. Försiktigt så lutade sig Tom fram och kysste sin pojkvän mjukt på läpparna. Han kunde knappt tro att de hade gjort det, att HAN hade gjort det med en kille... men det gav han fullständigt fan i för tillfället. För vem kan klaga på något som känts så rätt?

Tom andades ut ett långt andetag innan han drog in ny luft i lungorna och började:
-” Angel...” den där förbannade ringsignalen... Angel blängde ilsket på telefonen och drog sig försiktigt ur Tom innan han hoppade ur sängen och tog upp telefonen ur byxfickan.

-” What?” Telefonen gjorde så att gitarristen kände sig naken... ja han var ju naken men han kände sig lite exponerad. Försiktigt så reste han sig och grimaserade då det brände till lite i baken, kalsongerna låg inte långt ifrån honom och snabbt drog han på sig dem. I ögonvrån kunde han se Angel göra samma sak medan han pratade lågmält i telefon. Tom kröp sen tillbaka över sängen och satte sig mot väggen med täcket över sig, han började må illa då han studerade Angels ansikte som blivit tomt på känslor under de få sekunder han hållit i telefon.

-” I will, see you.” med det så la ledaren på och slöt ögonen, fullt medveten om att ett annat ögonpar studerade honom hårt. Han bet sig i läppen och mötte Toms blick då han sa:

-” Logan är tillbaka, han är ute efter mig.” Illamåendet i den yngre mannens mage förstärktes och ännu värre var... han visste att det skulle komma mer.
Åh vad han hatade att ha rätt.

Angel såg ner i golvet innan han såg upp.
-” Du kommer bli hans första mål.” ledarens röst sprack och han svalde hårt innan han fortsatte känslolöst.
-” Jag kommer att skicka hem dig.”

Kapitel 25

Kliché, det var precis vad det var... Kärleken avslöjas, de har sex och sen är allt bara.. över? Kliché.

Någon tutade ilsket utanför men personen på insidan brydde sig inte, hans ögon var blanka och händerna ville inte sluta skaka – kanske av nikotinbehov men snarare av de känslor som han försökte begrava inom sig.

Hans pojkvän hade gått ner för att göra något i bilen så han var ensam åt sina tankar, tankarna som fick honom att sluta ögonen och bara lyssna på ljuden utanför fönstret.

Han ville gråta, han ville skrika och han ville hindra det från att hända, men istället var han bara tom. Bråket de haft gick på repeat i huvudet, som en film som han inte ville se men inte kunde stoppa.

-” I helvete heller!”
-” Tom det är för...”
-” … Mitt eget bästa ja vet! Jag bara... vad är det meningen att jag ska göra? Åker jag tillbaka så finns de ingen återvändo. Jag kommer inte kunna försvinna från media lika lätt igen.”
-” Jag vet, men det är inte så mycket jag kan göra.”
-” Kom med mig?”
-”Du vet att det inte går...”
-”Så vad... jag ska bara... glömma dig eller vad? Är de det du vill?”
-” Tom...”

Hjärtat kändes tungt, det var som om det kämpade för att stanna så att han skulle slippa känna de känslor som ville få honom att bryta ihop. De känslor som sakta dödade honom på insidan.

Splittrad, det var så han kände sig. Han längtade så sjukt mycket efter sin bror men samtidigt så kunde han inte bara... inte lämna den person han faktiskt älskat... utan att ens kunna säga det. Han knöt näven när han tänkte på det, han kunde inte ens säga det och om några timmar skulle det vara för sent. Angel skulle köra honom till The Hotel där han skulle stanna i skyddsrummet några timmar tills tåget gick medan ledaren själv skulle ut och jaga Logan tillsammans med Jessie, idiotsäkert.

Bill hade förresten varit jätte glad när han ringt och sagt att han skulle komma hem, eller inte hem. Till det hotell som de hade bott på innan han lämnade LA, ett temporärt hem...

Ytterdörren öppnades och slog igen, Angels steg ekade genom lägenheten och Tom kände för att springa upp och kasta sig gråtandes i hans famn, han kände för att be honom att... ja att vadå? Lämna hela sitt liv och följa med honom? Att få stanna? Han visste att det inte skulle gå och det skar honom i bitar.

-” Tom.” Precis som tidigare så var Angels röst svag och rätt sprucken, som om han dog en aning för varje ord han sa. Tom knep ihop ögonen jättehårt och önskade att han skulle vakna, vakna i Angels armar som han gjort dagen innan. Men när han öppnade ögonen så satt han fortfarande kvar i den nya fåtöljen framför fönstret, och han skulle fortfarande hem. Han bet sig i läppen, så hårt att han kände den metalliska smaken av blod i munnen men det var ändå skönt på något sätt – att veta att det inte bara var hjärtat som blödde.

-” Vi måste fara...” en klump formades i halsen då han nickade, som om det var hans sista så drog han in ett djupt andetag innan han reste sig. Han brydde sig inte ens om att försöka spara lägenhetens fräscha doft, lukten av de nya möblerna hade förstört det och näsan var ändå redan van så han kände inget. Hårt greppade han påsen med de egna kläderna som låg bredvid stolen innan han började gå mot Angel, jeansen kändes styva och tröjan luktade ren. Ledaren hade försett honom med ett par mörkgrå jeans, ett vitt linne med det svarta trycket ” Fuck my life” på- ganska passande, eller hur? Och sedan en stor svart hoodjacka över, Tom var inte ens säker på om Angel mindes att han fortfarande hade ledarens svettband rund handleden. Han fingrade lite på silver ringen som han hade i fickan, helt plötsligt kändes det inte rätt att ha den på fingret.

-” Jag eh... Marcus kommer stanna med dig i skyddsrummet och sen skjutsa dig till tåget när det är dags. Rachel och Amina kanske kommer förbi under tiden och säger hejdå.” Hejdå... Tom nickade bara och vilade ögonen på golvet, skulle han möta Angels blick så skulle han bryta ihop och han ville inte... inte just nu. Tåget han skulle med gick halvsex på morgonen dagen efter och han skulle vara i LA bara ett par timmar senare, en taxi skulle ta honom till hotellet och sen visste han exakt hur han skulle spendera dagen.

Undvika allt liv förutom kanske Bills... och sen gråta tills han inte hade några tårar kvar.

Han hatade det här, han hatade att Angel inte kunde följa med honom och han hatade att han inte kunde stanna. Men vad han hatade mest var att han inte fick fram de tre orden som han så lätt kunde säga till sin bror, sin mamma och sina vänner men inte till Angel. Kanske var det just för att han aldrig sagt det förr till någon som han var i ett förhållande med och kanske var det nästan som med Angels första kyss – han ville säga det till någon speciell. Och Angel var speciell, nej, han var så mycket mer än speciell. Han var... allt. Tom kanske inte insåg det själv men han var rädd, rädd för att orden skulle ha för liten betydelse, rädd att Angel inte skulle förstå vad han menade.

För de tre små orden är ändå de tyngsta ord som Tom någonsin sagt till någon, därför var det så speciellt.

Bilturen till The Hotel var under tystnad, båda djupt försjunkna i sina egna sorgsna tankar. Tom blängde på vägen och på varje människa som passerade, så lätt det var att bara gå efter en trottoar och inte ha en aning om hur livet såg ut för de som for förbi. Så lätt det var att bara bry sig om sig själv och leva sitt eget liv. För första gången i hela sitt liv så önskade Tom att han var framför en kamera, han ville få världen att förstå att det var orättvist! Att han äntligen hittat någon som han inte skulle få vara med, han ville skrika och slå den jävel som bestämt att livet skulle vara så här. För tillfället tänkte han inte låtsas om att han inte trodde på att han själv kontrollerade sitt liv, istället skyllde han på gud, han skyllde på moder jord och han skyllde på ödet. Varför just han? Var det här hans straff för något? Han suckade och trängde tillbaka den brännande känslan i ögonen.

-” Vi är framme.” Som om han inte märkt det... Han nickade men rörde sig inte för att hoppa ur bilen, istället satt han kvar och försökte samla ihop hjärncellerna tillräckligt för att kunna säga något. Men när han öppnade munnen så drog han bara hastigt in luft och stängde den igen, ilsket bet han sig i läppen och fortsatte blänga ut genom rutan.
-” Tom...” han blundade, ville Angel medvetet få honom att gråta? Sättet som ledaren sa hans namn på fick honom att rysa, inte på grund av namnet utan på grund av alla känslor som låg i ledarens röst.
-” Jag vill inte...” mumlade han tillsist och öppnade ögonen när han kände en varm hand försöka ta hans, snabbt ryckte han tillbaka den och knäppte loss bältet.
-” Men jag verkar inte ha något val.” Han öppnade dörren och hoppade ut, han hörde sitt namn igen men låtsades inte om det då han började gå mot ingången där han kunde se Marcus med de grå ögonen vänta på honom. Han hörde bilen starta igen och han tryckte tungan i gommen, han ville så gärna vända sig om men vad skulle det tjäna till? Marcus skulle se honom som svag och han skulle börja gråta när han såg sin.. pojkvän åka därifrån. Men när han väl nått dörren och Marcus vänt sig om för att leda honom ner till källaren så tog begäret över och han vände sig om.

Parkeringsplatsen var tom.

Kapitel 26

-” Mister Tom!” sorgset lyfte han ögonen från ringen han höll krampaktigt i sin hand och mötte Aminas rosenrasande ögon då hon marscherade in med ilskna steg.
-”My mother is telling me that you, young mister, are going away! WHY?” Rachel stängde dörren till skyddsrummet efter sig och såg ursäktande på honom, han ryckte på axlarna.
-”I'm so sorry princess... But I have no choice, I have to go home.” Han höll Rachels blick stadigt medan han pratade, hon nickade och såg ut som om hon ville säga något men Amina hann före.
-” But I do not want you to go!” med det så började hennes underläpp skälva och ögonen tåras. Tom hjärta blev bara tyngre och han bestämde sig för att byta samtalsämne.
-” So, I missed the last episode of Scooby Doo, can you tell me what happened?” Tårarna försvann och hennes ansikte lyste upp medan hon förklarade vad som hade hänt i den kända tv- serien, hon berättade också att Rachel lät henne vara vaken så länge för att det skulle vara med i ett sömn test på sjukhuset och då var Amina tvungen att vara vaken ett helt dygn. Tom hade inte ens insett att det blivit mörkt ute.

-” Honey, why don't you go and entertain Marcus for a while. I need to talk to Tom.” femåringen såg ut att ha stora protester förberedda men efter en blick mot Marcus som flinade brett mot henne så sprang hon över rummet mot honom. Rachel log lite och satte sig på en stol framför sin brors pojkvän som dragit en av de många fåtöljerna till en av de mörkare hörnen i det fyrkantiga och gulmålade rummet. Skyddsrummet var inte särskilt vackert men det var säkert.
-” My brother is an idiot, I know what I said about him earlier but I think he should let you stay. I mean yeah, he's a gangleader and all that but this is the first time that I've seen him like this. Happy and smiling, before you came he was.. barely alive. Automatic. But in the end he's right, as always. Logan is like a killer machine... The only one who can take him down is Angel, and that's just because the extreme training my brother does.” han försökte att inte sucka och såg istället ner på den nötta fåtöljens bruna tyg, försiktigt lekte han med en av trådarna från tyget och drog tillsist lös en.
-” Sorry, I guess that this isn't a very happy topic right now.” han orkade inte mer än ge henne en sorgsen blick och hon log bara mot honom, mjukt sa hon hans namn och kröp över i hans knä för att krama om honom. Han blundade bara, hon luktade som Angel och deras likheter var nästan jobbiga.
-” It's okay.” mumlade han men de båda visste att så inte var fallet.

Tiden rann förbi och Amina tröttnade tillsist på att försöka leka med Marcus som tvingades återgå till sin post utanför dörren, femåringen sprang då över till en hylla med en masa böcker och pennor i. Rachel verkade inte bry sig om att Amina var fullt upptagen med att klottra i en bibel då hon kollade sin telefon och sa:
-” I'm really sorry Tom but we have to go, you're a great guy and I do hope that we'll see each other again.” han försökte le men helt ärligt så kunde han inte, han nickade men kände hur kroppen blev lealös i fåtöljen.
-” Thank..” Fem pistolskott gick av precis utanför skyddsrummet och Tom hoppade upp på benen, Rachel skrek och vände sig mot Amina som stannat upp i det hon gjorde. Tom studerade Rachels ansikte, något hade fallit över henne som om insikten om livet hade kommit till henne, skrämt vände hon sig om och deras ögon möttes för en stund innan hon vände sig mot sin dotter och skrek:
-” Hide Amina and whatever you do, DON'T come out!” Tom hann inte se vad femåringen gjorde då han hörde något som slungades mot väggen och hur dörren öppnades.

För första gången under den tid han varit hos Angel så förstod han varför ett par lätt berusade killar misstog honom för Logan. En större och mörkare version av han själv klev in i rummet med två pistoler riktade mot dem båda. Ögonen var svarta, axlarna breda, huden brunare och näsan lite krokigare men annars så var de lika. Hade Tom inte tagit ut sina flätor så hade de varit ännu mer lika.

Tom kände Rachel söka hans hand och han lät henne ta den, hjärtat dunkade hårt i bröstet och rädslan pumpade ut i ådrorna och frös blodet till is. Skulle det verkligen sluta så här? Han knep ihop ögonen och försökte andas ordentligt, försökte låta bli att gå ner på knä och be för sitt liv... försökte dö med värdighet.

Ett skott gick av men han kände ingen smärta, istället kände han hur Rachel släppte hans hand och han öppnade ögonen. Amina, tänkte han och hoppades till gud att hon inte skulle se kulan som satt mellan hennes mors ögon.

Han skrek och kastade sig ner på knä bredvid den unge läkaren men stannade upp då han hörde pistolen laddas på nytt, hans tur.
-” Hell no.” Rösten la sig som ett varmt täckte runt honom och tvingade honom att slappna av, tveksamt öppnade han ögonen och såg Angel stå i all sin prakt i dörröppningen. Men det här var långt ifrån den Angel kan kände, den Angel som rörde Alexander... Det här var Angel, ledaren för BOS.

Ögonen var nattsvarta och ansiktet kallt, man kunde se hur bröstet sakta vidgades och sjönk ihop för varje andetag han tog. Men när musklerna spändes och reflexerna jobbade så hann Tom inte med.

Ledaren sprang fram och hoppade upp så han landade med benen runt Logans hals så att han kunde kasta in honom i väggen, men Logan var beredd och använde väggen som avsats då han kastade sig tillbaka mot ledaren.

Det kändes som att se en actionfilm i riktigt bra kvalité och Tom förstod att båda utövade någon form av stridskonst tackvare de sparkar och tekniker de använde, han kände en slags skräckblandad fascination när han iakttog dem.

För varje slag som ledaren tog emot så fann Tom det allt svårare att andas, inte bara så var Logan beväpnad, han var också större muskelmässigt. Blod flög över de gula väggarna men Angel verkade inte ens känna av alla sparkar han tog emot medan de fortsatte med att slänga omkring varandra, för det var det som Angel verkade försöka med – att försöka slänga in Logan oförberett i en vägg.

Tom såg hur ledaren tog sats igen och sprang mot Logan i full fart, de sista stegen så använde han sig av väggen för att komma upp i luften innan han placerade en spark mot Logans bröst, varav denne flög bakåt en bit men inte lika mycket som Tom trott att han skulle göra. Fienden lyckades vända det hela till sin fördel och gjorde samma sak som Angel attackerat med i början, han hoppade upp och tog Angels huvud mellan benen innan han lyckades drämma ner ledaren i golvet.

Angel tog ingen skada men det slog luften ur honom och under den lilla stund som han blev liggande så hann Logan dra sina pistoler igen och stappla fram mot Tom som kände hjärtat stanna.
Han kunde höra Angel hosta en bit bort men för tillfället så stirrade han bara i hålet där kulan snart skulle skjutas ut ifrån ur den ena pistolen. Han blundade återigen och väntade bara, vad annat kunde han göra? Känslorna fanns inom honom och han kämpade redan med att inte gråta... Den lilla värdighet han hade kvar ville han behålla. Han kunde höra hur avtryckaren backade lite och snabbt passerade hela hans liv framför honom, alla minnen från konserter, familjen, vänner, Bill, Angel, Bill... Han undrade hur Bill skulle ta nyheterna den här gången, att han verkligen var död, skulle han ta livet av sig eller klara av att leva kvar? Tom önskade att han kunde fått se sin bror igen..

Två skott smällde av och Tom flämtade, det gjorde inte direkt ont och han kände inte särskilt mycket, istället mådde han illa. Han började tänka på vad som precis passerat genom hans kropp och han insåg att det var slut. I panik öppnade han ögonen och...

… han var inte skjuten. Framför honom stod Angel och kämpade för att avväpna Logan.

Tom kände på sin kropp och förstod det knappt, han ville spy. Han var så nära att han kände vätskan uppe i halsen. Att Rachels döda kropp låg bredvid honom gjorde inte saken bättre och han började tänka på Amina för att försöka distrahera sig själv. Han tittade bort mot bokhyllan men hon var inte där, rummet var inte så värst möblerat så hon hade inte många ställen att gömma sig på.

Men när nästa skott gick av så glömde han bort femåringen och vände snabbt blicken mot de två som slogs, med hjärtat i halsgropen väntade han på att se vem av dem som var skjuten – för tillfället stod båda upp och blängde ilsket på varandra.

Tom fick svårt att andas när han såg att blod rann ner på golvet mellan dem och när Angel grimaserade så var han så säker på att han visste vad som hänt, han var säker på att det var Angel som tagit emot kulan fram tills Logan slappnade av och föll till golvet.

Efter det kom tystnad... Rummet var helt tyst bortsett från Angels tunga andetag som gradvis minskade till nästan inget. Tom kämpade med att få orden ur munnen men när det väl kom ut så var det bara en liten viskning:
-” Angel...” Ledare vände sig sakta om och mötte sin pojkväns blick som hade rest sig på skakiga ben, försiktigt tog han ett par steg fram men för gitarristen var det inte snabbt nog. Med nyfunnen styrka så sprang han fram och slog armarna om de svettige ledaren.

Angel blundade och drog in luften av den chockade killen han hade i sina armar innan han svalde hårt, det började faktiskt göra ont. Ångerfullt så la hans armarna på Toms axlar och tryckte ifrån innan han, med en snabb och sorgsen blick på sin syster, vände sig om och började springa ut ur huset.

Tom såg förvånat efter honom men när han kände hur hans tröja kletades fast mot honom ovanligt mycket så såg han ner och illamåendet kom tillbaka i nya vågor. Försiktigt kände han på den röda fläcken innan han skrek efter sin pojkvän och började springa efter.

Utomhus var det kallt men inte så kallt att Tom frös medan han sprang, han kände det inte ens för han hade ögonen ungefär trettio meter framför honom där Angel sprang klumpigt.

Han var rädd, han var riktigt jävla rädd! Sättet som ledaren halkade till då och då bekräftade bara vad han trodde -något som fick det att bränna till i ögonen och benen att springa fortare. Det kunde inte sluta så här! Det fick inte sluta så här, varför i helvete ringde inte Angel ambulansen? Varför... Ordet ringde i hans öron men han kunde inte hitta ett svar, inte när hjärtat bultade brutalt bakom revbenen och hjärnan bara stod stilla.

Efter att ha sprungit en bit så började Tom känna av den brännande känslan i lungorna och att benen blev svagare men han bet ihop och höll ögonen spända på personen framför honom. Om det inte var för att han nästan snubblade på kanten så skulle han aldrig märkt att han klivit upp på bro 64, men det var också där han började sakta in när han såg hur Angel gjorde desamma. Ledaren snubblade och vacklade fram efter räcket och tillsist föll han bara ihop.
-” ANGEL!”

Kapitel 27

Meterna kändes som flera mil, sekunderna kändes som timmar och hjärtat kändes inte alls. Kroppen var tom då han slängde sig ner bredvid den liggande kroppen. Han öppnade munnen och skrek namnet högt och tillsist skrek han bara medan fingrarna desperat letade efter en puls och fann den svagt slående mot fingrarna.

-” Nej nej, snälla, Angel snälla se på mig...” andetagen blev ojämna när hans önskan uppfylldes och två chokladbruna ögon mötte hans egna, den kalla fasaden hade fallit och allt som fanns kvar var smärta blandat med ett oroväckande lugn. Försiktigt la han sina armar om ledarens axlar och lyckades få honom sittande mot broräcket.

När han drog tillbaka händerna så fylldes ögonen av västska då armarna var täckta av blod, efter en snabb blick på de trötta ögonen så öppnade han upp ledarens trasiga kläder och fann att det vita linnet blivit rött. Två hål hade punkterat kläderna just ovanför höger axel och nedanför vänster lunga, med det värsta var att det inte bara var kläderna som punkterats.

-” Åh gud...” Han såg hur ledaren grimaserade när han rörde området runt ikring och snart insåg han att blod fortfarande forsade ur såren. Snabbt slet han av sig sin tröja och tryckte den mot såren så gott han kunde, Angel hostade till och han bet sig i läppen innan han viskade:
-” Du tog mina skott...” Det enda svar han fick var en blick som bekräftade det han precis sagt, ögonen slöt sig nästan automatiskt och han frågade:
-” Varför?”
-” För att jag älskar dig.” kom det direkta och bestämda svaret, hade rösten inte varit så tunn och hes så hade det fått fjärilarna i Toms mage att göra uppror. Just nu så mördade dem bara allt hopp och han försökte att inte låta tårarna falla, orden låg på hans tunga... ändå så var de andra ord som kom ut när han öppnade munnen:
-” Du behöver hjälp...” Angel brast ut i ett brutet och halvhjärtat skratt.
-” För att jag älskar dig?” Men leendet på ledarens läppar föll då Tom inte kunde hålla tillbaka sina tårar och istället lät han dem bara falla. Irriterad över att han skakade så mycket så höjde han handen och strök bort några av de salta tårarna från Toms vänstra kind.
-” Jag ringde när jag sprang, det kommer bli bra.” Det låg någon slags djup försäkran i ledarens röst, som om han verkligen visste att det skulle bli bra och även om det var svårt så trodde faktiskt Tom på honom.

-” Hur visste du?” molnen började dra ihop sig och en bit bort mullrade det misstänkt likt åska, små vattendroppar föll men inte så mycket att det var skönt utan det var bara kallt. Gåshud var synlig på Toms kalla hud och håret stod rakt upp men om det var för kylan eller om det var för att ledarens ögon blev allt tröttare och blodet hade börjat ta sig igenom kläderna var svårt att avgöra.
-” Visste vad?” Tom började få panik, han behövde veta vad han skulle göra för att göra det rätt, han behövde läka Angels sår men ledaren lät honom inte göra mer än att hålla ett starkt tryck mot skottsåren. Allt han kunde göra var att prata.
-” Att... han ...hade hittat oss?” Namnet Logan kändes lika fel att säga inför Angel som att svära inför en präst, och alla känslor han kände mot den mannen fick honom att vilja spy.
-” Det är ett krig på gatorna Tom, jag förstod väldigt fort att Logan skulle använda striderna som undanmanöver.” Tom nickade bara och förbannade tyst att ambulansen dröjde, det var den enda känslan som fortfarande hade ett liv inom honom – annars var han tom på så när rädsla och panik. Det var så mycket han ville känna med de känslorna fick inte plats, han ville känna en brist på verklighet men tyvärr så gjorde det pulserande blodet under hans fingrar det totalt omöjligt. Detta var verkligt och Angel kunde vara d...
-” Rachel... är hon?” tankarna försvann och han mötte ledarens oroliga blick och skuldkänslorna dränkte honom då han nickade. Förvånat så såg han att Angel varken grät eller blev ledsen istället så muttrade:
-” Måste hitta någon som tar han om henne när vi är borta...” Innan Tom hunnit öppna munnen och frågat vad han menade så hörde han skott en bit bort, han ryckte till och av misstag la han mer tryck på Angels blödande sår. Ledaren grimaserade men försökte hålla det tillbaka.

Andetagen blev plötsligt lugnare och kroppen började kännas långt borta, ledaren bet sig i läppen och vände blicken lite åt höger där han såg något silverskimrande som troligtvis fallit ur pojkvännens ficka. Med en darrig hand så tog han upp den och höll den framför ögonen, Tom verkade ha strövat bort i andra tanker och märkte inget förrän han harklade sig svagt och sa lugnt:
-” Jag vill ge dig mitt löfte, hur löjligt det än låter.. så vill jag att du ska veta.” Toms ögon vidgades men ledaren lät honom inte avbryta utan tog istället upp pojkvännens vänstra hand från där den vilat på tröjan som var tryckt mot hans ena sår.

Det var ansträngande och varje andetag blev jobbigare men han var fast besluten att göra det, han behövde säga det och Tom behövde veta det eftersom... det här skulle bli hans sista chans.
-” Sen du kom ha- har mitt liv...” pojkvännens ögon tårades när rösten försvann och han insåg att om han skulle orka så fick han korta ner sitt tal en aning.

Han samlade ny luft i lungorna och viskade hest:
-” Du är allt Tom... du har hela mig. Det var det jag ville lova.” med skakiga händer så satte han försiktigt ringen på Toms fjärde finger, han visste att stunden var som tagen ur en film men han förstod varför filmerna gestaltade stunder som dessa... för att just nu så fanns det inget som kändes mer rätt. Med ett litet leende så mumlade han:
-” Ta bort jackan Tom...” Han började hosta, kroppen var bedövad och han kände den inte längre – fysiskt gjorde inget ont, allt som gjorde ont var smärtan i bröstet då Tom såg på honom med de stora bruna ögonen. De vackra ögonen som sa honom mer än vad ord någonsin skulle kunna få fram, han såg allt i dem och han blev varm. Det som skulle hända honom härnäst kändes okej, inte alls så farligt utan bara som ett nytt kapitel.

-” Det är okej...” Tom trodde inte sina öron, han svalde och skakade på huvudet men Angel var bestämd och förde försiktigt bort hans händer, den blodiga tröjan föll till marken där blodet rann ur över träet.
-” Du lovade...” viskade Tom och hörde hur skotten och ropen från gatukrigen kom allt närmre samtidigt som ögonvrån visade att Jessie dök upp på ena sidan bron och han förstod att Angel inte ringt någon ambulans... Han hade redan bestämt sitt öde.
-” Förlåt...”

-” Angel!” Tom klarade inte av att slita blicken från sin pojkvän när Jessie kom upp bredvid dem, han behövde inte se hennes ledsna blick, den skulle få honom att inse att allt det här var sant. Att Angel skulle..
-” Tack för allt Tom.” med det så nickade ledaren åt Jessie och innan Tom visste ordet av så kände han hur han drogs upp till stående och sedan bakåt. Jessie var starkare än honom, kanske inte i vanliga fall men just nu. Han försökte skrika och ta sig loss men hon drog honom bara av bron, lite längre bort så kunde han se hur killar från något gäng tog sig upp på bron och några skrek att de såg ledaren för BOS. Fler pistolskott hördes men Tom var nu utom synhåll.

Tåget anlände bara sekunder efter att Jessie fått in honom på station, människor knuffades runt honom och några stirrade på hans bloddränkta kläder men han registrerade det inte. Han märkte inte att Jessie förde honom till en kupé och gav honom mobilen, han lyssnade bara halvt då hon förklarade att en taxi skulle ta honom till hotellet Bill bodde på och att han borde försöka täcka sig själv senare eftersom han hade ett otäckt blåmärke på kinden och att hela han var täckt med blod. Blåmärket visste inte vart det kom ifrån men det kunde vara från vad som helt, under de senaste timmarna hade alla tankar på hans kropp försvunnit, all fysisk smärta var bortblåst.

Med ett sorgset leende så sa Jessie hejdå och klev av tåget innan det började röra på sig, han brydde sig inte. Han kanske borde vara arg eller nåt men huvudet var bara tomt och nästan lika tungt som hjärtat.

Tåget började rulla och världen utanför passerade i all dess grå dimma, den bara passerade – precis som livet om man inte tar vara på det. Den tanken slängdes fort bort och ersattes med att personen mittemot honom startade radion – lättat lät han den ta över hans sinne och tankar medan han lyssnade på de olika låtar som den amerikanska radioprataren spelade.

Allt för att slippa tänka...

Taxichauffören stirrade fortfarande på honom då han klev ur taxin vid det välbekanta hotellet, någon på gatan skrek då han stängde igen bildörren och började gå mot ingången. Hotellet kändes så långt borta, som om det var flera år sedan han var där sist även om det bara var ett par veckor. Med en suck så skakade han på huvudet och gick in.

Det första välbekanta ansikte han såg var David Jost vid receptionen, bakom honom stod ett par av Tokio Hotels vakter och lite annan personal. Längre än så tittade han inte på dem, han kände ganska snart managerns blick på honom liksom alla de andra hotellgästernas, han visste varför de stirrade på honom. Han var ju död och nu kom han hit med blodiga kläder, ett blåmärke och håret utsläppt men det fanns inget inom honom som brydde sig. Inte ens när han hörde David viska ” Det är Tom...” så stannade han upp eller svarade, istället gick han bara uppför trapporna – att ta hissen kändes för instängt.

Bill hade rum 23 på våning två så det dröjde inte alls länge förrän han med snabba steg stod bakom dörren och knackade lätt. Han hörde sin bror gå omkring där inne och stegen riktades tillsist mot dörren och när dörren öppnades så kände han.. inget...

Tom hade trott att lite av de döda känslorna skulle vakna upp och kanske röra vid honom när han såg sin bror, istället så blev han yr.

Leendet Bill hade haft då han öppnat dörren rann av honom då han granskade sin bror och då Tom sa:
-” Han är borta...” förstod han att Tom aldrig skulle bli sig själv igen.

Kapitel 28

-” Jag är Angel, du är här för att en av mina medlemmar misstog dig för Logan vars huvud har ett väldigt högt pris. Du ska vara glad för att de inte sköt dig direkt. Och du kommer nog aldrig kunna fara hem igen.” Toms hjärta sjönk och han såg ner på sina händer igen innan han öppnade munnen för att fråga ytterligare grej när någon knackade på dörren och Angels ansikte gick från sympatiskt till kallt då han öppnade.

Solen stod högt ute men rummet var ändå nästan helt svart, persiennerna var neddragna och de mörka gardinerna hängde för. Världen hade helt plötsligt blivit en mörkare plats för en vilsen själ, ljuset var så långt borta.

Bill suckade då han klev in på sitt rum och fann att Tom inte rört sig en centimeter från sängen men lugnet och tystnaden i rummet gjorde honom ändå mer avslappnad, världen utanför var i uppror.

Det var sju timmar sen som Tom stapplat in på hotellet i blodiga kläder, avmagrad och med ett tomt ansiktsuttryck. Media hade redan börjat spekulera om vad som hade hänt med den återuppståndne gitarristen, det var allt från kidnappning till att han blivit drogad och vandrat omkring i staden i nästan tre veckor. Sanningen var mer komplicerad än så, och det verkade de flesta förstå.

Georg och Gustav hade kommit förbi ett tag men när Tom bara stirrat rakt fram och inte sagt ett ord så hade de tillsist gått och gitarristen hade blivit sängliggande. David hade fått åka till sjukhus på grund av att han hade svårt att andas och för tillfället kämpade alla deras vakter för att de skulle få vara ifred.

Sångaren suckade återigen och korsade det svala rummet och kröp över sängen där han la sig bakom sin bror, försiktigt la han en arm om honom och viskade:
-”Jag finns när du behöver mig.”

Han kände de varma armarna när de rörde vid honom, han hörde Bill prata med honom men i själva verket var han så långt borta. Han visste att borde försöka äta men tanken på mat fick hans spy reflexer att reagera och han trodde inte att benen skulle hålla om han försökte stå på dem. Hjärtat krossades och bilders spelades upp framför honom:

-” Eh, tror du att du kan stå upp?” Han visste att han kunde stå upp eftersom han pratat med Bill i telefon stående, men han hade ingen lust att resa sig. Angel suckade och såg ner på sina händer då ha satte sig på golvet framför sin ”gäst” och började förklara för honom som om han pratade med ett barn:
-” Du har inte gjort annat än druckit på snart fem dar, om du inte kan stå upp så vore det fullt naturligt.” Bara för att understryka det gängledaren sa så morrade Toms mage och hade han kunnat så hade han sjunkit genom madrassen, istället rodnade han bara och tittade åt ett annat håll. Han ville inte se Angels belåtna leende.
-” Din kropp talar emot dig, här låt mig hjälpa dig upp.” Om Angel såg det eller inte går inte att avgöra men Tom på honom så hårt att det borde bränt ett hål rakt igenom honom. Irriterat satte sig gitarristen upp och reste sig sedan, han gav Angel en blick och skulle precis ta ett steg när benen svek honom och han föll framåt.
Öronen blev röda av irritation och förödmjukelse när Tom fångades upp av ledaren och sedan hjälpt upp tillbaka på fötter, helt ärligt så hade han hellre ramlat.
-” Borde inte ha låtit dig ställa dig upp, jaja. Jag har frukost där inne så om vi tar det lugnt så kan jag nog hjälpa dig dit.”

Han kände hur Bill strök honom över armarna men orkade inte ens öppna ögonen, det kändes som om kroppen var på väg att ge upp och Bill var allt som höll honom kvar.

” You talk funny, are you missing you tongue?” Tom såg förvånat på henne medan de andra vuxna i rummet skrattade dämpat.
-”Eh no, I'm from Germany.” Som om Amina var en glödlampa så lös hon upp och klappade ihop händerna – något som fick Tom att tänka på Bill och hans mage sjönk. Bara för att sedan försvinna när Amina sa:
-” Wow, Germany is like... the biggest city in France!”

Han undrade hur det skulle gå för henne, Amina... Hennes mamma och morbror var borta... han undrade om Charles eller William också dött och om den lilla femåringen var ensam inför världen. Han undrade om han kunde gömma sig lika väl som hon.

-” Jag är inte den snälla killen Tom... men jag är inte elak eller samvetslös. Inget kommer hända med dig så länge du följer de få regler jag gett dig eller så länge du håller dig nära mig. Jag är ledsen att det berövar dig din frihet men jag kan inte göra så mycket mer. Ät, för vi kommer att behöva åka väldigt snart.” Tom bestämde sig för att fundera på vad Angel sagt vid något annat tillfälle, det var nånting hos ledaren som tillät tillit även om situationen borde ha erbjudit det motsatta.

Det fanns alltid en ljus och en god sida, det hade han ansett enda sen han var liten... nu var han inte så säker längre. Bills tunga andetag bakom honom berättade att brodern tillsist somnat och att han var ensam igen. Det var så mycket han önskade att han kände och så mycket han visste att han borde känna men han var bara tom. Varken ilska eller sorg rörde vid honom, bara tomhet.

-” Men vad betyder det?” Han vek inte ens undan blicken då ledaren såg honom rakt i ögonen, även om blev en aning knäsvag av det skarpa blick han fick så vägrade han ge med sig. Men han visste att om Angel visade minsta tecken på att vara irriterade eller nåt så skulle han bli tyst igen.
-” Det betyder att du är bara min, endast jag får göra anspråk på dig.”

Vart alla känslor kom från hade han ingen aning, men han var nästan lättad då de kom. Allt som Tom tryckt undan under den här tiden kom äntligen till ytan och han blängde på ledaren innan ilskan övertog honom helt.

Bills tumme ryckte till över hans nakna arm och han fann sig själv knipa ihop ögonen hårdare och önska att beröringen tillhörde någon annan.

Ögonlocken var tunga att få upp, han önskade att han haft en kofot att bryta upp dem med, men han insåg att det inte skulle vara så bra för ögat. Så istället så bestämde han sig för att öppna ögonen och gjorde just det, ibland går det bara man bestämmer sig för det.
-” Tom...” han stirrade bara på de mörka lättade ögonen framför honom, känslor vällde över och han ville röra i den chokladfärgade hyn. Han hade säkert gjort det om inte handen känts så tung så han beslöt sig för att försöka säga det han ville visa.
-” Angel...” det gick inte så bra som han hade trott och rösten sprack ut i små smärtsamma hostningar, han var nästan säker på att lungorna skulle spricka.
-” Nej nej, prata inte... sch...” men Angel förstod inte, han behövde få säga det här!
-” Förlåt, för det jag sa... jag....överreagerade.” Han kunde se hur ledarens läppar rörde sig men inget ljud kom ifrån dem, snart blev omvärlden suddig och sedan bara mörk.

Sakta började en liten känsla vakna inom honom, saknaden... bara den lilla känslan rev honom nästan itu, saknaden efter den där speciella känslan han kände varje gång deras hud hade rört vid varandra... han behövde den likt missbrukare behöver droger.

Det slet i honom och det började bli för mycket, allt han känt bara den lilla stund han varit vaken. Han blundade och kände att det brann bakom ögonlocken, för att inte låta känslorna ta kontroll över honom så pressade han tungan mot gommen och bet ihop.
-” Hur är det?” När han inte svarade så blev det bara tyst förutom de små ljud som hördes när ledaren reste sig och Tom väntade sig att han skulle lämna rummet men istället kände han snart två armar runt sig. Förvånat öppnade han ögonen och insåg att han bara såg en liten bit av taket ovanför Angels axlar, han slöt ögonen igen. Det kändes så bra att ha någon nära sig igen, så obeskrivligt härligt att känna värmen från någon annans kropp och tryggheten som strålade ifrån den.

I det ögonblicket svalde han stoltheten och flyttade lite in i sängen så att Angel kunde lägga sig bredvid honom, med bara en blick så bad han att inga ord skulle bli sagda och ledaren verkade förstå. När tårarna brände igen så begravde han ansiktet gangsterns bröst och lät det bara komma.
Inga ord sagda.

Han hade tagit allt förgivet att Han skulle finnas där med honom, att allt inte bara skulle försvinna på sekunder som det hade gjort. Han hade tagit förgivet att verkligheten inte existerade... Han insåg också att minnena tvingade honom att förstå hur mycket han tagit förgivet genom åren.

-” Hur känns det att fira jul?” Nej, han var inte ens i närheten av förvånad -han var så mycket mer. Förvirrat sökte han i Angels ansikte efter något oseriöst, om det var tackvare mörkret eller inte kunde han inte avgöra men han hittade inget. Konfunderat började han tänka efter, han hade bara bra minnen av julen. Värmen som strålade från alla han träffade och doften av nybakat strömmande genom huset. Han och Bill som lekte i snön och gjorde snögubbar eller deras mor och farföräldrar som berättade saker om deras barndom framför en öppen eld. Hjärtat blev tungt då han insåg hur mycket han saknade det.
-” Underbart.”

Någon knackade på dörren men han brydde sig inte om det och Bill verkade sova för djupt för att höra så personen gav upp och gick vidare. Han antog att det var Saki eller någon som ville försöka få upp dem eller tvinga honom att berätta vad som hänt. Han kände sig så dum för att han bara låg där, men vad kunde han göra? Kroppen lydde honom inte och hjärtat hade slutat slå...

Hade han kunnat så hade han spolat tillbaka tiden och bytt plats med Honom men det gick inte, ironiskt nog så slog det honom att mer än en gång kunde det ha varit så.

Den tröst Tom fick av Angels närhet gjorde honom trött, huvudet blev plötsligt tyngre och ögonlocken svåra att hålla uppe. Han såg upp och mötte Angels ögon, varför de verkade vara panikslagna förstod han inte. Ledaren var ju lugnet själv.
-” Tom!” en dörr smällde igen och de var ensamma i lägenheten, ledaren var framme hos honom på bara sekunder.
-” Tom!” han öppnade ögonen ordentligt och mötte Angels igen, han andades lugnt och kände en varm hand stryka honom över kinden.
-” Vart gör det ont?” ledaren såg ut att vara nära tårar och Tom kände sig själv kvickna till, han såg frågande på mannen framför honom.
-” Jag har inte ont.” Angel bet sig i läppen och verkade söka med ögonen över Toms kropp efter skador.
-” Tom snälla... vart sköt dom dig?” som om något klickade i hans hjärna så förstod han plötsligt varför ledaren trodde att han hade ont, att halvsitta mot en vägg med blod över sig efter att ett av fiende gängen brutit sig in i ens lägenhet kunde inte se bra ut.
-” Angel, jag mår bra.. Det är inte mitt blod.”

Han suckade ljudlöst och hörde hur det smattrade mot fönstret, han antog att det regnade... Att vatten föll från himlen likt vattnet i en dusch... han svalde.

Det varma vattnet gick rakt igenom hans kläder och masserade hans ömma muskler, duschstrålarna påminde om regn – varmt regn. Han suckade och lät ögonen falla igen, blint drog han av sig hoodtröjan och lät den falla till golvet. Huvudet blev tomt och han tänkte inte ens på vad han gjorde när han återigen viskade:
-” Angel...” han hörde steg komma mot honom och han öppnade ögonen, huvudet var lika underbart tomt som tidigare när han mötte ledarens ögon och de höll varandras blick. Vattnet rann ner efter ansiktet och försiktigt slickade han sig om läpparna, något glimtade plötsligt i Angels ögon och innan han visste vad som hände så hade ledaren klivit in i duschen, lagt sina händer på varsin sida om Toms ansikte och pressat samman deras läppar.

När han tänkte på det så kunde han fortfarande känna den där pirrande känslan mot läpparna och smaken av ledarens saliv.

-” Bill?” hördes en sömnig röst i andra änden.
-” Jag kysste honom...” Desperat efter tröst och råd blev huvudet tomt och alla tankar föll ur munnen på honom.
-” Tom? Vad pratar du om?”
-” Jag kysste honom Bill... jag tror... jag tror att jag har fallit för Angel...”

Det var första gången han hade erkänt för sig själv och för någon annat att han fallit för en kille, men han hade inte varit ensam om en förstagångsupplevelse.

” So I was about to say...” Rachels ton blev lite retsam men väldigt munter och Tom gapade när han hörde vad hon sa sen:
-” Angel told me about the kiss, his first kiss.” Utan att tänka sig för så vände han sig om och såg på Angels syster med munnen öppen och ögonen stora, hon fnittrade bara och nickade.
-” Yeah, it's so cute. I mean yeah, he's had sex before but he would never kiss them. That's the most romantic thing about him I think, the only thing our mom manage to tell our sweet little Alexander. He wanted to save his first kiss for someone special.”

Under den korta tiden hade han lärt sig så mycket, mest om sig själv. Han insåg att under den korta tiden hade han funnit ett nytt självförtroende och bara släppt sig själv lös.

Gängledaren startade radion och ” Girls just wanna have fun” satte igång, Tom önskade att de kunde byta men Angel flinade brett och lät radion vara på.
-” Amina älskar den här låten.” sa han efter ett tag som förklaring men Tom kunde se hur han trummade med fingrarna mot ratten i rätt takt så han såg lite roat på den stentuffe gängledaren som satt och diggade till Cyndi Lauper.
-” Gör du säkert.” konstaterade han och Angel nickade innan Toms ord smälte in och han gapade lekfullt.
-” Det är sant!” Tom fnyste och ryckte på axlarna.
-” Jadå.” Angel skrattade och skakade på huvudet.
-” Tro vad du vill.” Tom pillade lite på sin dragkedja innan han svarade.
-” Jag vet, jag tror inte.” Det mjuka skrattet la sig som ett silkeslakan runt Tom och han kände sig varm inombords. Kanske skulle han bara låta det hända?

Ångest började växa inom honom och det gjorde ont, riktigt ont och han flämtade efter luft.

-” Angel is not meant to grow old.” han stirrade länge på henne och hon rörde om lite i sin kopp innan hon förstod hans tysta fråga och sa:
-” You have to understand that as a leader he has done so much more than you can imagine, hurt so many people. And the things that he's seen... This goes for every leader and most of the doesn't make it to long, Raymond is the only one who got older then 30 and kept his sanity. During Angels time as a leader, three other leaders killed them self because of the conscience.”

Bill hade vaknat då han börjat hosta efter luft men han hade bara borstat bort tvillingens oroade frågor, istället så vände han sig om och såg sin bror i ögonen och hoppades att hans lilla bön skulle förmedlas via ögonen. Bill hade alltid lyssnat på honom genom de underligaste av sätt och med ett sorgset leende så reste han sig och lämnade rummet.

Ögonen slog upp och verkade leta en stund innan de vande sig vid mörkret och Angel kunde se vem som väckt honom.
-” Tom?” Han nickade och tog en av Angels händer i sina.
-” Vad är det?” viskade ledaren och Tom utbrast:
-” Tänker du dö, asså snart?” Angel lutade upp sig på armbågen och strök bort sömnen u ansiktet innan han stirrade på Tom som började ångra sin fråga, han kände sig så liten och barnslig men det kändes som om han behövde ett svar.
-” Vad får dig att tro det?” Att Angel pratade mjukt och försiktigt med honom hjälpte inte direkt och han började rodna, men han hade turen på sin sida eftersom det var så mörkt att Angel inte kunde se det.
-” Jag hörde vad som hänt med de andra ledarna.” viskade han och såg ner i lakanet, han kände hur ledarens varma hand strök över hans handrygg innan han svarade:
-” Jag är inte som andra ledare Tom, jag tänker inte dö. ” Det Tom sa näst hade han inte tänkt säga högt men det slapp ut ändå:
-” Bra för... Det får du inte.” han rodnade djupare och lutade huvudet mot kudden i ett försök att få Angel att förstå att de borde sova, men ledaren hade andra planer. Han flyttade lite närmre i sängen och placerade ömt sina läppar mot Toms, och Tom hade inte direkt lust att motstå.

-” Du lovade....” viskade han, ovan att höra sin egen röst. Arg på sig själv så bet han sig i läppen och blundade hårt.

-” Är du säker på att du aldrig kysst någon innan mig?” flämtade Tom lite retsamt när de delade på sig, Angel skrattade bara och skakade på huvudet.
-” You have my innocence.” sa han på amerikanska och flinade innan han fortsatte:
-” Det lät så fjantigt på tyska.” Tom skrattade och de gick ut i köket, frågan han haft var glömd.

Utanför hörde han Bill prata med Gustav, de sa något om David innan de sa hejdå till varandra. Hejdå...

” Tom...” han blundade, ville Angel medvetet få honom att gråta? Sättet som ledaren sa hans namn på fick honom att rysa, inte på grund av namnet utan på grund av alla känslor som låg i ledarens röst.
-” Jag vill inte...” mumlade han tillsist och öppnade ögonen när han kände en varm hand försöka ta hans, snabbt ryckte han tillbaka den och knäppte loss bältet.
-” Men jag verkar inte ha något val.” Han öppnade dörren och hoppade ut, han hörde sitt namn igen men låtsades inte om det då han började gå mot ingången där han kunde se Marcus med de grå ögonen vänta på honom. Han hörde bilen starta igen och han tryckte tungan i gommen, han ville så gärna vända sig om men vad skulle det tjäna till? Marcus skulle se honom som svag och han skulle börja gråta när han såg sin.. pojkvän åka därifrån. Men när han väl nått dörren och Marcus vänt sig om för att leda honom ner till källaren så tog begäret över och han vände sig om.

Parkeringsplatsen var tom.

Han borde ha förstått det, han borde ha förstått att ledaren inte ringt ambulansen så fort han sprang upp på bro 64, han borde ha förstått...

-” Du tog mina skott...” Det enda svar han fick var en blick som bekräftade det han precis sagt, ögonen slöt sig nästan automatiskt och han frågade:
-” Varför?”
-” För att jag älskar dig.” kom det direkta och bestämda svaret, hade rösten inte varit så tunn och hes så hade det fått fjärilarna i Toms mage att göra uppror. Just nu så mördade dem bara allt hopp och han försökte att inte låta tårarna falla, orden låg på hans tunga... ändå så var de andra ord som kom ut när han öppnade munnen:
-” Du behöver hjälp...” Angel brast ut i ett brutet och halvhjärtat skratt.
-” För att jag älskar dig?” Men leendet på ledarens läppar föll då Tom inte kunde hålla tillbaka sina tårar och istället lät han dem bara falla. Irriterad över att han skakade så mycket så höjde han handen och strök bort några av de salta tårarna från Toms vänstra kind.

Djupt drog han in andan och stannade när lungorna fyllts men istället för att andas ut så höll han andan, för en sekund så inbillade han sig att om han bara höll andan tills han svimmade så skulle han vakna upp och inget av det här skulle ha hänt.

Det började trycka på i halsen och han kunde känna hjärtslagen pulsera genom hela kroppen. Lungorna började tillsist bränna så mycket att han släppte ut luften och han andades in länge innan han sträckte sig efter mobilen som låg på nattduksbordet, snabbt knappade han in ett litet ord och skickade det till det familjära numret.

Det dröjde inte länge förrän han kände Bills armar om honom igen men han tryckte honom ifrån sig lite och gav honom ringen som han haft på sitt ringfinger.

” Det är en ära att få le med dig, gråta med dig och älska dig. - AJH”

Bill såg på honom med tårar i ögonen, försiktigt strök han sin bror över håret och kysste honom i pannan. Det var först då som Tom kände hur de egna tårarna pressade på och han viskade:
-” Jag berättade det aldrig... att jag älskar honom.”

-” Du är allt Tom... du har hela mig. Det var det jag ville lova.”

Kapitel 29

Det dröjde 54 timmar innan Bill lyckades lirka i Tom lite soppa och ett sömnpiller.

Det dröjde en vecka innan de kunde åka hem till Tyskland, men inte hem till deras föräldrar utan tvillingarna åkte direkt till lägenheten. Tom ville säga upp kontakten med alla, kasta sina gitarrer och be fansen att dra åt helvete – självklart så såg Bill till att det inte hände.

Det dröjde två innan David meddelade pressen att Tom blivit kidnappad men lyckats fly under ett bråk som resulterade i ett stort dödsantal på båda sidor. Trots sin kidnappning så vägrade gitarristen berätta vart han varit och vem som hållit honom fången, allt han sa var att det inte längre spelade någon roll.

Det dröjde en månad innan Tom hälsade sin mamma då hon ringde, Bill hade varit extatisk även om han kunde se hur tvillingbrodern sjönk allt djupare.

Det dröjde en och en halv innan gitarristen klarade av att rasta en av sina hundar på bakgården utan att bryta ihop.

Det dröjde tre månader innan Tom verkligen bröt ihop först i ilska då han kastade saker omkring sig och sen i sin brors knä då han berättade om vad som verkligen hade hänt. Bill hade varit rörd till tårar och helt plötsligt varit helt utan ord.

Det dröjde fyra månader innan pressen slutade spekulera om vad som verkligen hänt och övergick till Kirsten Stewarts oplanerade graviditet med Robert.

Det dröjde fem månader innan Tom gick med på att göra en intervju med lätta frågor som ”hur är det?”, ” kommer ni börja spela igen?” och ” är du fortfarande singel?” - inget av svaren blev ett egentligt svar, han hade bara ryckt på axlarna och låtit Bill ta över. De mörka tankarna hade enkelt tagit över honom.

Det dröjde sju månader innan Tom tog upp sin gitarr och spelade för första gången sedan kvällen då han blev bortförd. Han spelade ” Monsoon.”

Det dröjde åtta månader tills Tokio Hotel spelade för publik igen, Tom hade lärt sig maskera sin depression att han ibland kunde lura även Georg och Gustav, men inte Bill... Aldrig Bill.

Det dröjde tio månader innan Tom tog av sig det ”dolda” svettbandet som media ibland fick syn på och började spekulera om. Något annat som media spekulerade om var silverringen som vilade runt Toms ringfinger, men där skulle den stanna... Såret i hjärtat blödde om han var utan den.

Det dröjde elva månader innan Tom log ett genuint leende då de mötte fansen efter en konsert, inte ens Bill kunde se någon form av falskhet i det – och det fann ingen heller.

Och nu så här ett år senare så står vi mitt i Berlin där en ny festival precis gått av stapeln med band som Green Day, Jay- Z, Shakira, Lilwayne, lady Gaga och självklart Tokio Hotel.

Sommaren blommade ut, hösten, vintern och våren hade gått men ändå var det en molnig juli-dag som Tokio Hotel hade spelat akustiskt inför tusentals fans på utomhusarenan. Några hade varit oroliga för regn och de hade haft tur, knappt en timme efter konserten så öppnade sig himlen helt och på en arena inte så långt bort fick Jay- Z dra på sig regnrocken- inte bokstavligt talat dock.

För killarna i Tokio Hotel så kvittade regnet ändå, de skulle göra intervjuer på eftermiddagen innan de hade deras sista ”stora” show på kvällen.

Och det var till intervjuerna som Tom långsamt gick till, det regnade bara lite smått för tillfället men trots alla Bills hot om ringa deras mamma, ringa David och ringa polisen om han inte gick fortare så brydde han sig inte. Under det här året så var regn något som han börjat gilla, det kalla vattnet som sakta frös hans hud men samtidigt renade den. Det påminde honom om allt han gått igenom, att han skulle fortsätta kämpa för varje dag. För även om det är kallt så blir man ren, även om det gör ont så blir man hel. Det tar bara tid – logiken i detta är kanske svår att förstå men för Tom var det fullt logiskt.

Festivalområdet var stort och folk fanns överallt! Tom var bara glad att han inte skulle städa upp allt efteråt, något han också var glad över var att de faktiskt fick stanna ett par dar och tackvare deras nya ”inkognito” kläder så kunde de röra sig hyfsat fritt på området med en livvakt en bit bakom i civila kläder – den känslan gjorde mycket.

Till den unge sångarens stora glädje så nådde ytterdörren tillsist och han knuffade Tom framför sig tills de började gå upp för en trapp och en av livvakterna förklarade för den yngre tvillingen att den äldre kunde göra illa sig om han föll. Bill blängde på honom då han blivit tilltalad som ett barn, något som fick Tom att le.

De gick genom en rätt mysig korridor med olik färgade dörrar på sidorna tills de kom till en blårandig dörr, David knackade på och de hörde ett glatt ” kom in” från andra sidan dörren.

På insidan fanns det en stor brun soffa med ett litet bord framför där fyra vattenglas och en tillbringare stod. Tjejen som skulle hålla i intervjun var liten till växten med uppklippt råttfärgat hår och hade kläder som påminde om en pojkflicka – hon såg verkligen helt okej ut.

-” Hej på er och jävligt välkomna till min lilla intervju, jag heter Danielle Steen men kalla mig Danie.” de skakade hand med henne och Tom behövde inte ens titta på sin bror för att veta att han gillade henne, av någon anledning så hade Bill en liten fetisch för tjejer som svor. De skakade hand med henne och Tom var alltför upptagen med att flina åt Bill att han inte märkte personen som satt på en stol en bit borta.
-” Därborta ser ni min fotograf, Alexander han kommer att...”

Namnet hade varit det första som fångat hans uppmärksamhet men när han vänt på huvudet i tron att det skulle vara någon fotograf de jobbat med tidigare så frös han. För ett par sekunder så glömde han bort att andas då han mötte ett par chokladbruna ögon, det var något inom honom som reagerade och han mådde illa.
-” Tom?” han hörde Bills distanta röst men det var som om han gått tillbaka till den tid då han ignorerade omvärlden. Han svalde men kunde inte titta bort, det skar och gjorde ont i honom samtidigt som han undrade när han skulle vakna upp ur denna dröm – för något annat än en dröm kunde det inte vara.

-” Tom...” Alexander reste sig och började gå mot honom men han backade undan, Bills frågande blick brände honom men han klarade inte av att titta på honom istället så viskade han:
-” Du är inte... nej.” han skakade på huvudet och bröt ögonkontakten innan han vände på klacken och gick med snabba steg ut genom dörren och mot utgången. Han hörde sitt namn efter sig och hur David skrek åt honom att komma tillbaka men det var som om han inte hörde, som om de bara var röster i en film som han inte orkade titta på. Han ville bara ut!

Regnet hade tillsist börjat ösa ner och folk sökte skydd överallt, alla förutom en. På en bänk precis vid ett träd satt en kille med överförstora kläder och blicken borta i fjärran, tårarna som föll blandades med vattnet som dränkte hans hår och ansikte. Han ville vakna, han ville vakna och få det överstökat! Han hade varit så säker på att han hade slutat drömma men tydligen så hade han inte kommit över det som hänt lika bra som han trott, för varför skulle han i så fall drömma om något som torterade honom likt pilar i bröstet?

Han suckade och la huvudet i händerna, ögonen föll igen och han koncentrerade sig bara på att andas fram tills han kände en hand på sina axel.
-” De är oroliga vet du...” rösten skyddade hans hjärta från pilarna och smekte honom, han ville så gärna öppna ögonen och leva i känslan... men skulle han öppna ögonen så skulle han stå där och när han väl vaknade så skulle han få gå igenom samma tortyr om och om igen.
-” Tom...” han skakade på huvudet och muttrade:
-” Du är död, stick.” det lät nästan komiskt men det var inte hans mening, han suckade.
-” Snälla titta på mig Tom.” han skakade på huvudet, nya tårar brände i ögonen då han kände en varm hand runt hans handled. Han ville inte, han hatade det! Varje jävla dröm skulle vara så här verklig! Hur länge skulle han behöva känna så här.... när skulle han glömma?
-” Du finns inte.” muttrade han men taget om hans handled blev hårdare och tillsist så drog handen bort hela armen så han tvingades ta stöd med den andra för att inte ramla – något som fick honom att titta upp.

Han ville skrika, han ville slå någon... han ville ta livet av sig. Så ont gjorde det när han såg Angel sitta bredvid honom med sitt lugna leende och sin tröstande utstrålning.
-” Förlåt Tom... att jag inte hörde av mig tidigare.” Han skakade bara på huvudet, han hade bestämt sig.. han klarade inte det här längre, när han väl vaknade så skulle han gå raka spåret in på toan och svälja varje jävla piller de hade där inne.
-” Låt mig va, det här är inte verkligt...”

Smällen han fick över kinden och sedan de varma läpparna mot hans egna fick honom att rycka till och spärra upp ögonen, han reste sig hastigt och backade en bit ifrån bordet.
-” Verkligt nog?” Angel reste sig också och deras ögon möttes, men för varje steg som ledaren tog fram så tog gitarristen bak.
-” Du dog, jag hörde skotten... jag såg dig!” men Angel skakade på huvudet.
-” Jag fick hjälp av Charles bror, det var inte mig de sköt på.” Tom struntade i att det kunde vara folk ute, i spöregnet skulle ändå ingen se dem.
-” Varför hörde du inte av dig?” nästan skrek han, känslorna kastade honom fram och tillbaka förutom en enda som stannade kvar permanent – känslan av att vilja gråta.
-” Jag låg i koma i nästan en månad, efter det så han jag fått jobba upp ett nytt liv tackvare Danielle, Lukes kusin som tog in mig och har hjälpt mig.” Logiskt... Tom stannade upp och torkade bort lite vatten ur ansiktet
-” Det vore för bra för att vara sant!” Angel tog ett par steg närmre och han backade igen.
-” Vore det så hemskt då? Vissa saker slutar faktiskt riktigt bra!” Nytt steg men den här gången så kom ledaren närmre.
-” Det här är ingen jävla saga!” muttrade den yngre mannen men rörde sig inte när avståndet blev mindre och mindre.
-” Nej... men inte bara sagor har bra slut.” Vid det här laget så rann det nya tårar ned för gitarristens ansikte och han sa hjälplöst:
-” Gänget då? Amina? Jessie? Vad hände med dem?” Tom torkade sig om ansiktet igen då Angel stod precis intill honom.
-” Jessie leder det, de tror att jag är död...” precis som jag, tänkte Tom men sa det inte högt utan lät honom fortsätta:
-” … Amina är här med mig, jag är den enda familj hon har k...”
-” Du är verkligen tillbaka...” Tom tittade tillsist upp och deras ögon möttes då Angel nickade, ändå så backade gitarristen med en suck.
-” Varför backar du?” Ex- ledaren följde efter och det lilla leendet som Tom lät bemanna hans läppar var varken glatt eller sorgset, det bara var där då han sa:
-” För att se om du skulle följa efter.”

 

Epilog

Det var mörkt ute, inte en lampa lös då ett par fötter trevade sig nedför trappan med endast månen som ljuskälla. Men även om det var mörkt och kallt ute så var det här den tid på året då allas hjärta höll en speciell värme inom sig, för andra och för sig själv. Ett av dessa hjärtan letade sig nu fram till köket där släckta ljusstakar och en lång kille var placerade vid fönstret, förhäxad av snön som föll stilla.

-” Varför är du vaken än?” personen vid fönstret vände sig om med ett litet leende då han talade, Tom log han också och skakade på huvudet.
-” En vacker dag så kommer jag att lyckas smyga omkring bakom dig.” Angel som alla kallade för Alex eller Alexander flinade bara.
-” Det har varit många vackra dagar Tom, du han inte lyckats på en enda.” Gitarristen blängde på honom och tände en och annan ljusstake innan han öppnade kylskåpet och drog ut en flaska glögg som han hällde upp i en gryta och ställde på spisen, han hade bestämt sig för att ignorera svaret han fått. Istället svarade han på frågan som blivit ställd innan.
-” Jag är vaken för att du är vaken, jag hatar att vakna upp och inse att du inte är bredvid... ” Alexander reste sig från sin plats vid fönstret och såg sympatiskt på sin pojkvän, lugnt klev han upp bakom honom och la armarna om hans midja innan kysste den mjuka huden i nacken.
-” Förlåt, jag kunde inte sova efter att jag sett Aminas brev till tomten.” Tom höjde på ögonbrynet och vände sig om så att deras näsor var millimeter ifrån varandra.
-” Där hon bad tomten om att göra mig gravid så hon fick en kusin?” Ex- ledaren spärrade upp ögonen och gav honom en konstig blick.
-” Är du allvarlig?”
-” Jadå, brevet ligger på ditt nattduksbord om du vill läsa det.”
-” Jag tror inte att tomten kan göra nåt sånt, även om du skulle vara riktigt söt med stor mage.” Tom rodnade och kände sig rätt löjlig, han hade kommit att hata att rodna.
-” Jag kan ju alltid skaffa ölmage.” För det fick han en lätt smäll på huvudet och började skratta.
-” Nehe, skit i det då.” Alex skakade vara roat på huvudet och kysste honom lätt på munnen.

-” Vilket brev var det du läste?” frågade gitarristen efter ett tag, Angel suckade och la huvudet mot sin pojkväns axel.
-” Där hon gjorde en överenskommelse med tomten att om hon åt alla grönsaker, knöt skorna själv och inte kastade lera på de andra barnen -så skulle hon få tillbaka sin mamma.” Tom kände hur en knut formades i bröstet och han kysste ömt sin pojkväns panna och mumlade tröstande.

-” Jag saknar henne, även om vi inte var så nära så...” Tom nickade bara men förstod att Alex inte skulle säga mer så han bytte ämne.
-” I morgon är det julafton.” pojkvännen rätade på sig och log brett.
-” Jag vet, egentligen är det idag med tanke på vad klockan är.” gitarristen fann att han inte kunde slita sig från den barnsliga längtan i Alex ögon, det var som om ett nytt ljus hade blivit tänt i dem. Under hela november och december så hade ex-ledaren utbildat sig färdigt som fotograf och höll nu på med journalistiken, men han hade också tjatat oändligt om julafton och frågat hur man gjorde och vad man åt osv. Det var som han försökte lära sig allt om en helt ny kultur, vilket han kanske också gjorde.

-” Jag kan säga allt till dig, eller hur?” sa Tom plötsligt och han kände hur värmen spred sig i magen då pojkvännen såg oförstående på honom.
-” Självklart.” Det varma leendet Tom bar kunde inte tvättas bort då han satte händerna mot Alex bröst och puttade honom milt bakåt mot dörröppningen där han stannade och tog ögonkontakt.

Länge stirrade de bara på varandra innan gitarristen samlade in ny luft i lungorna och sa mjukt de ord han väntat så länge på att få säga:
-” Då vill jag säga att jag älskar dig... och god jul.” med det så bröt han ögonkontakten och tittade upp på misteln som hängde i taket.