De minsta av Paket...

Kapitel 1. Bara början

Solen sken över hans korpsvarta hår och värmde de snaggade sidorna, men det var inget i jämförelse till värmen som pulserade i hans ådror. Aldrig hade han trott sig själv stå i de rebelliska paltorna med det vassa stålet i hans mjuka händer. Han pekade svärdet mot sin fiende, självsäkert hoppade han framåt och la sabeln precis under fiendens skäggiga hakan. Han log. Ögonen flög ner över skeppet under honom och vinden kittlade honom i ansiktet, lugnt och balanserat tog han ett steg framåt på masten och tvingade den ovårdade mannen att se honom i ögonen.
-” Blackpearl tillhör mig nu, precis som du. Ge upp!” Han flinade då mannen slickade sig om läpparna och lät sitt svärd falla ner och landa i skeppets träiga golv, försiktigt tog han de få återstående stegen mellan dem innan han sänkte sitt eget svärd. Mannen drog ett finger efter hans kind och ner på läpparna där han la lite extra tryck och viskade:
-” Jag ger mig.... unge herr Kaulitz...” Han log och tog ett fast tag om mannens hand innan han lutade sig närmre, lusten lös i deras ögon och han kunde inte hejda det vilda begär som drev honom framåt. Avståndet var snart slutet då han viskade:
-” Du är min... Jack Sparrow...” Han kunde känna piratens andning mot sin mun, värmen strålade mellan dem och hjärtat slog fortare. Bara någon millimeter till.

Irriterat drog han täcket högre över huvudet när ett gällt läte rang genom lägenheten, vem ringde på dörren nu? Och varför svarade inte Tom? Han ville tillbaka till sin dröm, han ville kyssa... Va?

Abrupt satte han sig upp och kände hur den högra kinden blev kall, äcklat torkade han bort dreglet och torkade handen på lakanet. Ja, jätte fräscht! Han såg tillbaka på sängen och sen på klockan som talade om att den var inte mer än sju på morgonen, vem ringde på dörren så tidigt?

Dörren ringde igen och satte igång hundkören som älskade att visa sina hemska stämmor tillsammans, under många svordomar tvingades tjugoåriga Bill Kaulitz resa sig ur sin varma säng för att bege sig ut i hallen. Köket kändes kallt, nej... Lägenheten kändes kall och han önskade att han hade mer kläder på sig än ett par kallingar och en tröja, kanske en vinteroverall... Gåshuden spred sig efter den unge sångarens armar och han la armarna i kors för att hålla kvar värmen han ville tillbaka till.

Ilsket svor han då han trampade på en gul, taggig hundleksak, han suckade och kollade sina fotsulor innan han fortsatte ut mot hallen där han stötte på en kille med svart hår som spretade åt alla möjliga håll och lite utsmetat smink runt ögonen. Han hoppade till och undrade för en sekund vem som gick runt så där, då ha insåg att det var hans egen spegelbild. Han rynkade på näsan och rös, ibland önskade han att det var något finare han såg i spegeln. Med en dyster suck så fortsatte han, tur att de var få som såg honom så här- bakfull, trött och sliten.

Efter att han staplat över alla skor de hade- en dag skulle de rensa ut lite men den dagen kommer nog aldrig, så nådde han dörren och la precis handen på handtaget då det plingade igen.

-” Jag står precis här, vänta!” Han vred om låset och öppnade dörren, lite förvånat så såg han hur någon precis rundade hörnet som ledde mot hissen i full fart. Han kliade sig lite på näsan och skulle precis stänga dörren igen när dörren slog emot något. Han såg ner och spärrade upp ögonen, utan att tänka så sprang han efter personen och fick precis syn på den när hissdörrarna skulle stängas, personen som visade sig vara en hon, log bara och vinkade. Han kunde inte sluta stirra på dörrarna efter att de hade stängts, vad i helvete?

Nej, han beslöt sig för att allt det här var en dröm! Hur kunde det vara något annat? Han skakade på huvudet och gick tillbaka till han och Toms lägenhet igen och såg ner på det som stod vid deras ingång.

”TOM” stod med svarta bokstäver på ett litet kuvert som låg i den lilla korgen som var omlindad i ett snöre så att det såg ut som ett litet paket. Ett väldigt underligt paket.

Efter att ha blinkat ett par gånger så tog han upp paketet i sin famn och bar det mot köksbordet och skrek:

-” TOOOM!” Han hörde en duns från Toms sovrum och hoppades att gitarristen fallit ur sängen.
-” TOM!” Ett irriterat ”ja” kom från rummet och han ropade:
-” Du har ett paket!” han hörde långa stön och suckar från rummet och även snart ett:
-” Jag kollar på det sen.” han slängde en oförståelig blick på paketet och undrade en stund om det skulle gå? Hur gör man egentligen med sånna här? Det var hans mamma som visste hur, han hade aldrig behövt lära sig.
-” Jag tror inte att du kan vänta med det.” Skadeglatt kände han att morgonen blev bättre när han hörde sin bror svära högt och komma ut genom dörren endast iförd ett par svarta kallingar och sin klocka, flätorna var utsläppta för att huvudet skulle få vila så det mörka slingorna föll kring hans ansikte medan han gick.

Med ett vagt leende så tänkte han att de just de här stunderna de inte kunde bli mer lika, i alla fall inte mer lika än vad de var förr.

-” Vad?” Han nickade mot korgen och Toms ögon vidgades som tallrikar då han såg var Bill syftade på. Gitarristen tog några steg närmre och började undersöka kuvertet och det som låg i paketet.
-” Få se.” han lutade sig lite över sin brors axel och läste, hade någon stått framför dem hade den personen förundrats av deras ögons synkroniserade rörelser över papperet.
-” Ring David...”

Kapitel 2. Inte som det ser ut.

Bill kunde inte förneka att den lilla varelsen i filten var söt, han var inte säker på att ens Tom kunde säga nej till en plutt som den där. Men grejen var att plutten fick vara hur söt den ville, anledningen till att den var i deras lägenhet var inget mindre än förödande. Han suckade och lät ögonen slitas från sötheten och vila på sin manager som ilsket skällde på någon i telefon. Det hade pågått i flera timmar och klockan skulle snart slå fem, ögonen ville vila men de små adrenalin kickarna han fick av de olika nyheterna höll honom vaken. Det som hände var inte ett dugg spännande utan snarare skrämmande, just därför var det värt att vara uppe.
-” Jag vill veta vem som skrev ut papperet och jag vill ha en kopia!” Sångaren såg medlidsamt på telefonen och hoppades att personen i andra änden inte skulle ta åt sig av Davids dåliga vana att låta hans frustration gå ut på folk i hans närhet. En manikyrerad hand flög upp och han kliade sig själv tankespritt i nacken innan han vände sig mot sin bror som höll brevet mellan sina fingrar och verkade läsa det om och om igen. Sen David kom till deras lägenhet så hade Tom inte sagt ett ord utan bara haft blicken i brevet, Bill kunde det utantill.

Tom, du minns mig inte och tro mig... Jag önskar att jag slapp minnas dig och vad vi gjorde. Tyvärr så var det jag som fick bära påminnelsen i nio månader, så nu låter jag dig ta över! Om du inte tror mig så ligger faderskapstestet i kuvertet också. Försök inte hitta mig eller ta reda på vem jag är, för du lär inte hitta mig. Jag ger dig en chans att ta ansvar, visa att du är mer än sex och gitarrer.

Morgonen som började så konstigt fortsatte i samma stuk och Bill hade ingen aning om hur dagen skulle sluta, det var faktiskt lite nervöst. Barnet hade hittills varit helt lugnt och inte gjort mer ljud ifrån sig än ett fåtal babyläten, sånt som fick Bills hjärta att smälta men inte tillräckligt för att ta upp det och hålla om det. Sanningen var att ingen av tvillingarna knappt vågat röra den lille med undantag för då han tappade sin tutte och började gny.

-” Vi börjar jobba med Undercover Scream om två dagar, han kan inte hålla på med nån unge då! Men i helvete heller! Ja, ja vet att han är över arton!” Bill såg trött på sin bror som för första gången på säkert en halvtimme tittade upp och såg på David, ögonen var oläsliga och uttrycket var allvarligt. Det var först då som sångaren började inse att detta verkligen var en verklighet, det var inget han drömde utan det låg verkligen ett barn i korgen framför dem. Han tvekade en stund innan han andades in djupt och reste sig, han kunde känna sin brors blick på honom då han gick fram mot den tygbeklädda korgen. Han bet sig lite i läppen och försökte ignorera Davids temperament och svordomar, han sträckte fram en nervös hand mot den lille i korgen och kände hur barnet direkt greppade tag om hans pekfinger. Den lille skrattade och drog fingret närmre, troligen för att stoppa det i munnen. Sångaren kände hur det flög fjärilar i honom men lät inte lillen stoppa hans finger i munnen, han gissade att han inte var nog ren om fingrarna för att låta honom göra det. Han drog in ny luft och böjde sig framåt ytterligare för att så försiktigt som möjligt lägga händerna på vardera sida om barnet och lyfta upp honom.

Han kunde inte riktigt beskriva känslan som drev omkring inom honom då knytet passade perfekt i hans famn, de stora bruna ögonen var nästan identiska med hans egna och han kunde helt klart se små likheter mellan barnet och dess far. Länge lät han bara ögonen studera sin brorson, det var helt ofattbart! Att Tom blev pappa så plötsligt och sen att barnet han fått var så här, så här fint och överväldigande. Återigen bet han sig i läppen som en påminnelse om att han inte drömde, hur i hela världen skulle det här gå?

-” Tom, kolla på honom.” Han vände sig om mot sin bror som fortfarande satt kvar i soffan med ett bistert uttryck, lugnt tog sångaren ett par steg framåt så han kunde sätta sig bredvid Tom. Alla rörelser han gjorde var så mjuka och lugna som möjligt så han inte skulle tappa den greppet, ärligt talat så var Bill både livrädd och fascinerad samtidigt. Just nu höll han ett liv i sina händer, ett liv som skulle förändra hans eget dramatiskt och han var inte säker på att han var redo för något sånt.
-” Här, vill du hålla honom?” Han hade varit fullt upptagen med att bara stirra på barnet i sin famn att han inte märkt sin brors uttryck.

Toms händer skakade av alla känslor han stängde in och hade stängt in väldigt länge, osäkerheten ville så gärna kontrollera honom men ilskan och rädslan ville likadant och det blev en krock. Han mådde illa då han tänkte på vilken idiot som kommit på att lämna ett barn utanför deras lägenhet, för det kunde inte vara hans! Han var alltid försiktig och använde skydd, så hur i hela världen kunde det vara hans? Han suckade och lät ögonen vandra mot lillen i Bills famn, Bill verkade redan vara övertygad om att ungen var hans... Idioten verkade till och med vara fäst vid det lilla knytet.
-” Ta bort honom från mig.” muttrade han irriterat då Bill erbjöd honom att få hålla honom.
-” Det är ditt barn Tom.” han skakade på huvudet.
-” Nån spelar oss ett spratt, det där är inte mitt barn.”
-” Hur vet du det? Han har dina ögon.” Han drog med handen över ansiktet och bad till gud att det inte skulle vara sant, det kunde det inte vara! Deras liv var jobbiga nog som de var, de fåtal saker som höll honom sansad skulle förändras om barnet stannade, det kunde förstöra allt.
-” Vi kan inte ta hand om ett barn fattar du väl, lägg tillbaka honom i korgen för han ska tillbaka till sina riktiga föräldrar. Jag tänker lägga mig, har ont i huvudet.” Han undvek att se sin bror i ögonen och reste sig snabbt, han behövde verkligen inte det här just nu. Efter att ha duckat för Davids blick så skyndade han sig in i sovrummet där han stängde igen dörren med en smäll och sjönk ner mot den.

Tom blundade hårt och drog in ett djupt andetag, som så många gånger förr så kände han hur paniken spreds inom honom och pressade hans nerver. Han visste att det inte bara var ungen som tvingade fram dessa känslor. Det var pressen från allt han tvingades vara, gitarrist, idol, bandmedlem, vuxen, ett ansikte utåt, perfekt, familjemedlem men framför allt så tvingades han vara normal tillsammans med allt det andra, han tvingades hålla huvudet högt och låtsas som om inget påverkade honom. Låtsas att sex, booze and rock 'n roll var det han levde för, att tidningarnas skriverier eller stalkernas påhopp lämnade honom opåverkad.

Han övervägde att leta fram en cancer pinne och låta röken lugna honom som den gjort så många gånger förut när inte groupies eller andra sexförslag varit otillräckliga, men bestämde emot det. Just nu så kändes det som om någon hade sett till att hela hans berg av känslor rasat och aldrig skulle gå att bygga upp igen. Om barnet var hans eller inte, om det var ett skämt eller inte spelade ingen roll för hade han redan spruckit. Han klarade inte av fler av omgivningens påhitt, han var så less på att inte kunna lita på någon annan än sin familj och sina absolut närmsta vänner – vilket egentligen bara var Georg, Gustav och Andreas.

Med en tung suck så reste han sig och knöt händerna för att slippa erkänna att de skakade, ljudlöst så korsade han rummet och satte sig på sin säng så han kunde luta ryggen mot väggen. Irriterat så sträckte han fram en skakande hand och öppnade nattbordslådan där han drog fram en av sina äldsta och mest hemliga vänner.

Den var så liten att han utan bekymmer kunde bära den med sig vart han än gick men ändå var han rädd för att bli upptäckt, han visste redan hur fel och dumt det var och behövde inte höra någon annan säga det eller bli ivägskickad till något hem för att få ”hjälp”. Han smekte metallen mot sina fingrar innan han höll upp ett ärrat långfinger och punkterade skinnet med nålen. Jo, det var sjukt att sticka sig själv med nålar, men han hade inget annat val... Att skära sig skulle ju synas och knarkade han så skulle även det märkas, det här såg man bara om man visste vart man skulle leta och då var det lätt att skylla på något annat.

Ibland undrade han när det hade gått så fel, när han hade börjat fantisera om att nålen kittlade benet i fingret eller när han helt enkelt tappade intresset för sitt liv. Men allra mest undrade han om det verkligen var värt att gå igenom allt, det var de tillfällena han mötte Bill, Georg, Gustav eller ett fan som han insåg att det var just därför han inte tog livet av sig själv. Det var för dem, inte för honom... Blod rann längsmed fingret och han följde det med blicken då han drog ut nålen, det dröjde inte länge förrän han lät nålspetsen punktera ett nytt finger – precis som så många gånger förr.

Bill såg oroligt ner på pojken i sin famn och sedan upp på David som nu börjat skrika åt någon, han var rädd att den lille skulle börja skrika och störa Tom. Han visste att Tom inte mått särskilt bra den senaste tiden på grund av vad som hände mellan honom och den där stalkern och han behövde säkert få en chans att sova. En annan tanke slog honom då han studerade den lilles ansikte, hur i helvete skulle Tom och han kunna ta hand om ett barn när Tom inte mådde bra och han själv redan kämpade med det som förse gick omkring dem, för att inte glömma så skulle de som sagt börja jobba med ett band ganska snart. Ett band bestående av två killar och en tjej som spelade punk/ rock blandad musik med vissa inslag av scream. Han gissade att det var en av anledningarna till att de hette Undercover Scream.

-” Jaja okej, jag ska hälsa det. Okej hejdå.” Bill såg nyfiket upp på sin manager som precis stoppade tillbaka telefonen i sin ficka och suckade.
-” Vad?” David såg nervöst på honom och kliade sig i nacken.
-” Jag har två dåliga och en bra nyhet, vilken vill du höra först?” Bill tvekade.
-” Den.. eh.. dålig, bra, dålig.” Han mötte Davids utmattade blick och höll lite hårdare om lillen.
-” Det finns inget som tyder på att pojken inte är Toms, jag har satt en assistent på att försöka hitta när och var pojken är född och hans födelseattest och föräldraskapstest. Men han kommer nog att få stanna här ett tag så jag föreslår att du ringer Simone och frågar vad ni kommer att behöva, för det här kan ta tid.” Bill nickade bara och bestämde sig för att inte låta känslorna välla upp precis nu, just nu kunde han stänga in dem och ta itu med dem senare.
-” De goda?” David kliade sig igen och sa:
-” Att bolaget fortfarande vill ha kvar er även om barnet är Toms, så era karriärer är inte över utan kanske hellre att den tar ytterligare ett språng framåt.” Bill nickade igen och spände blicken i sin manager då han visste att sista nyheten var en dålig sådan.
-” Den dåliga?”
-” Media verkar redan veta om det och just ny tryckt miljoner upplagor med Toms och lillens namn på.” Sångaren kunde inte låta bli att stöna och sucka, hur i hela världen fick dom reda på det? Som om David visste vad han tänkte så sa han:
-” Jag har satt en annan assistent på att söka reda på vem som har spridit det här till media. Tydligen så har den personen också skickat in ett födelseattest och strukit över alla uppgifter om mamman.”

Det blev alldeles tyst i rummet medan de båda tänkte, båda visste att det här skulle bli ett utav de tuffaste grejerna de skulle tvingas ta sig igenom men ingen av dem var säker på om de skulle gilla hur det slutade. Tystnaden fortsatte tills Bill plötsligt insåg:
-” Du sa att de skrivit både Toms och babyns namn, vad heter babyn?” David såg ner på ett papper han hade på bordet och sa med en suck:
-” Bom, en blandning av Bill och Tom eftersom man inte vet vad mamman heter. Tydligen så var det källan som gett dem namnet och ska jag vara helt ärlig så låter det bra. Sådär lagom gulligt för en baby, synd bara att det inte stavas med två o, för det lät verkligen boom när han landade utanför er dörr...” David fortsatte prata om att man uttalade medias namn med två ”m” men ändå stavade det med ett, Bill hade slutat lyssna utan hade bara ögon för det lilla i hans famn. Viskningen var knappt en viskning utan snarare en andning som formade ordet:
-” Bom.”

Kapitel 3. Himlen är bränd

Han var helt ensam, scenen var tom och allt som lös var strålkastaren som var riktad rakt mot honom. Han såg ner på sina fötter och såg en del av Tokio Hotel loggan precis under skorna, han kunde bara gissa men det verkade som om han stod längst ut på scen. Gitarren hängde löst runt hans nacke och han hade greppat ackordet G med vänsterhanden.
-” Bill?” frågade han tystnaden försiktigt och tog ett steg tillbaka mot den stora delen av scenen, han märkte lättat att strålkastaren följde efter honom då han gick så han kunde se bara en bit framför sig.
-” Bill?” frågade han igen men insåg att även om Bill svarade så skulle han inte höra något, varsamt drog han ut hörselsnäckorna och lyssnade. Inge hördes, inte minsta lilla ljud.
-” Bill, kom igen!” han tog de sista stegen fram mot scenen och kände hur huvudet helt plötsligt kändes tyngre än vanligt. Det hoppade lite i magen då han förde en nervös hand upp mot skallen och kände efter, förvånat kände han att han hade dreadlocks igen istället för sina cornrows. Fingrarna drog lite i dem och tvinnade dem tunt handen, för att vara ärlig så saknade han dem lite.
-” Tom...” det var inte en viskning utan snarare vinden som blåst hans namn genom arenan men det fick honom att vända sig om ett halvt varv och stirra tillbaka på stället han kom ifrån. Den ena lampan efter den andra blinkade och gjorde en slags väg efter catwalken och stannade tillsist längst ut.
-” Bill!” Han log lättat då han såg sin bror stå med ryggen mot honom, utan vidare tankar började han snabbt gå mot sångaren för att möta upp med honom. Även om han hade blicken fäst på Bill så kunde han i ögonvrån se hur arenan lös upp till ett lätt dimmigt ljus, han såg en publik och han såg Georg och Gustav. Alla såg de knäpp tyst tillbaka på honom och följde honom där han gick, gåshud spred sig efter hans armar och han önskade att någon ville ge ett ljud ifrån sig så att han visste att allt var normalt.
-” Bill!” sa han igen då han bara var ett par meter ifrån Bill då han märkte att Bill hade fått tillbaka sitt lejon hår, utan att veta hur eller varför så visste han att de just nu var på deras sista konsert. Om det var för alltid eller innan de skulle ut med ett nytt album var han inte riktigt säker på. Men det var inte bara håret som drog till sig gitarristens uppmärksamhet.
-” Billi?” Han spärrade upp ögonen och drog in ett skakigt andetag då han såg hur blod rann ner för Bills nakna armar och droppade sakta ner på golvet.
-” BILL!” han skrek så att lungorna gjorde ont, men ändå kom det bara ut som en bedövad viskning, han började röra på sig men benen rörde sig inte. Allt han kunde göra var att stå blixt stilla medan sångaren vreds runt som om han stod på en platta.
-” Tomi...” inte heller det var en ordentlig viskning och han var säker på att det inte var Bill som sagt hans namn, men det var det minsta han brydde sig om för tillfället. För tillfället så kämpade han emot ett skrik när han såg alla skärsår som broderade Bills överkropp och ansikte, han var inte ens säker på att det verkligen var Bill eftersom ansiktet var täckt av smuts och blod.
-” BILL!” skrek han igen men återigen så dämpades det och Bill verkade inte ens reagera. För en sekund så tycktes han se någon glimta till precis bakom sin bror och när han såg närmare på det så...
-” NEJ BILL!” Det smällde till och hjärtat stannade när han såg Bill falla sakta ner till golvet. Precis när kroppen tog i marken så var det som om allt exploderade och alla fans skrek samtidigt.
Alla skrek.

Tom satte sig upp med ett ryck i sängen och kände hjärtat slå vilt bakom revbenen, han andades kraftigt in och ut men visste att drömmen inte kunde skada honom. Han snörvlade lite och förde händerna upp mot ansiktet men hindrade sig i sista stund så att han kunde granska sina händer. Fingertopparna hade hårdnat av allt gitarr spelande, på vissa ställen kunde han se tydliga och mindre tydliga små röda prickar från vart nålen stuckit. Han visste hur sjukt det lät men han älskade dubbelbestraffningen han fick när han stack sig, först den smärta han kände vid själva sticket men också senare då han satte fingrarna mot gitarrens strängar, det gjorde nästan ondare.

Ögonen lät han vila på klockan bara för ett par sekunder och insåg att han inte sovit mer än en timme eftersom klockan visade halvtvå. Trött tänkte han tillbaka på dagen som gått, det var två dagar sen Bom kom in i deras liv och idag skulle de träffa Undercover Scream. Men det var så mycket mer som hänt sen Bill hittade ungen utanför dörren, saker som Tom aldrig skulle klara av att ta itu med under dagen.

Han slappnade av i ryggen och lät sig själv falla bakåt mot sängen, han studsade lite då ryggen slog emot madrassen men han hade ingen ork att bry sig utan studsade bara tills han låg helt stilla. Han vände blicken mot klockan igen och insåg att för bara tolv timmar sedan hade han en mamma.

-” Hej gubben.” När han drogs in i sin mammas famn så insåg han att det var just där han ville stanna, aldrig släppa taget utan bara krypa upp i den värme och trygghet som Simone bar på.
-” Hej mamma.” svarade han och kände hur kallt det blev när han drog sig tillbaka. Efter att ha nästan snavat på de stora blå byxorna så kröp han upp i soffan bredvid Bill och la armarna i kors. Han förstod det inte, Bill hade fallit för Bom lika fort som en kägla i bowling. Själv kunde han knappt röra i barnet. Simone satte sig på en stol mittemot dem bredvid David som började:
-” Eh ja, så vad ska vi göra?” Bill var fullt upptagen med att gulla med babyn och Tom själv höll bara tyst så det var Simone som tog till orda.
-” Det finns väl bara en sak att göra. Jag menar, jag kan ju alltid åka hem igen och leta reda på några av Bill och Toms gamla grejer sen lär vi väl få handla en hel del.” David stirrade bara på henne med stora ögon.
-” Så du menar att de ska behålla ungen?” Tom höjde blicken och betraktade dem båda, Simone verkade vara säker på att Bom skulle stanna medan David var precis tvärt om.
-” Vad annars, dom är vuxna och det är dags att de tar sitt ansvar.”
-” Vadå de? Det är Toms ansvar inte Bills, sen har dom ett annat ansvar gentemot skivbolaget och fansen.”
-” Självklart är det Toms ansvar och jag tror nog att ett barn är en aning viktigare än skivbolag och skrikande småtjejer.”
-” Om det inte vore för skivbolaget eller de där skrikande småtjejerna så skulle de aldrig vara där de är nu.”
-” Om det inte vore för små tjejerna så skulle Bom inte vara där han är nu.” Tom vände bort blicken igen och lät dem diskutera, när de där två var på det humör de var på nu så kunde de hålla på länge. Han lät blicken vila på Bom som låg oberörd Bills famn, lät ögonen följa hans små konturer och stannade vid ögonen. Under natten som gått så hade han tvingats inse att ungen var hans, likheterna var för många. Det hade varit särskilt vårt att förneka när Bill dragit fram en bild på dem båda när de var små, bilden kunde lika gärna varit tagen på Bom i nutid.

Han förstod inte hur Bill kunde verka så redo att ta hand om ett barn som var just över en månad gammal när de levde som de gjorde, han förstod inte heller hur någon kunde lämna ett barn på lite mer än en månad till dem när de levde som de gjorde och vänta sig att de skulle kunna bli bli bra föräldrar. David hade ju protesterat redan när de skaffade hund...

-” Tom!” Han såg frågande upp på sin mamma som skakade irriterat på huvudet och sa:
-” Jag sa: vad tror du om att ställa in samarbetet med det där bandet och göra klart skivan om ett tag?” Han öppnade munnen för att säga något, men orden försvann när allt han kunde göra var att stirra. I ögonvrån så såg han att Bill stannat upp i sitt gullande och väntade på hans svar, han var otroligt tacksam att Bill gav honom chansen att svara själv och kanske till och med stötta honom i sitt svar. Men den här frågan skulle egentligen inte ens behöva ställas, inte när svaret är så självklart.
-” Nej, absolut inte.” Han såg hur Bill verkade andas ut och återgick till Bom, men det var inte hos sin bror som hans koncentration låg utan hons hans mamma. Hennes blick hade blivit mörkare och han suckade.
-” Mamma allvarligt, tror du verkligen att vi kan ställa in allt och bli föräldrar? Se på oss. Det lindrigaste för honom vore att hamna hos adoptivföräldrar.” Orden borde ha fallit lätt från hans läppar men sanningen var att det var svårt, särskilt när Bill bara höll pojken hårdare. Simone såg ut som han slagit henne och David nickade bara bestämt, men tydligen så var inte sista ordet sagt.
-” Tom Kaulitz, först och främst så talar du om 'vi' och 'oss' när det egentligen bara handlar om dig och inte Bill. Det här är ett ansvar som du ska ta och visa att du verkligen har växt upp.” Allt han gjorde var att sucka tungt och skaka på huvudet.
-” Allvarligt mamma, kan du se mig som pappa? Jag har musiken, jag har fans och jag har en dröm. Jag kan inte bara ge upp det!” Det kändes som om samtalet bara gått åt fel håll, eller det kändes snarare som om han inte hade någon talan i det hela. Han var utled på det, att aldrig ha något att säga till om eller ens inflytande på det han gjorde. Han var en docka för andra men ändå hade han en enda liten grej där han kände att han var sin egen, det var musiken. Skulle han ge upp det så skulle det vara för Boms skull och vems var han då? Inte sin egen i alla fall..
-” Det är du som har satt honom till världen Tom, du har haft din dröm så ta och väx upp.” Han blundade och andades in, lättat kände han Bills hand söka hans egen ta den. Han andades djupt.
-” Du förstår inte...” viskade han med ögonen halvöppna. Han kände hur trycket inifrån började trycka på, hur allt kämpat för föll för hans fötter och gick i bitar. Han tryckte Bills hand hårdare för att hindra sina händer från att börja treva, det dröjde inte länge förrän huvudvärken dunkade tungt bakom ögonen. Han saknade verkligen att känna kontroll, något han varit utan i flera år.
-” Förstår inte vad Tom? Att du var kåt en kväll och låg med en tjej som nio månader senare hade ledsnat på att ensam ta ansvaret för dina handlingar?”
-” Min handlingar?” frågade han men han kände det som om han bara förlorade, rösten var liten och darrig. Han hoppades bara att det inte skulle märkas.
-” Jag känner dig Tom, du drivs av sex och visste jag inte bättre så skulle jag trott att du tvingat henne till det.” Den här gången var det Bill som svarade.
-” Du läser för mycket om oss, lägg ner det här innan ni säger nåt ni kommer att ångra.” Men i Toms fall var det redan försent. Simone kanske inte sagt det rakt ut men det hördes att hon var besviken på honom, hennes blick var mörk och kall. Hur länge hade hon burit på det här? Hur länge hade hon trott allt som stod i tidningarna? Och varför verkade hon inte vilja tro honom?
-” Jag säger det som han behöver höra, han behöver vakna upp och inse att sex och musik inte är något han kan leva för.” Han slöt ögonen igen och kände hur hennes röst brände hål inom honom.
-” Du läser fortfarande för mycket mamma, om du kände honom...” sa Bill igen men Simone verkade inte ge sig.
-” Bill lägg av, se vart allt det här har tagit honom! Era twincest rykten är heta igen bara för att han envisades med att låna dina badbyxor och han slog en tjej för guds skull.” Vid det här laget så var Tom helt förlamad, han lät bara orden sjunka in och borra i honom. Hur i helvete gick det här till? När slutade Simone att tro på honom? Det kändes lite som om han drömde där drömmen urartar väldigt fort och plötsligt... varför vaknade han inte?
-” Hur kan du ta det här så jävla lågt mamma? Att använda lögner som försvar! Du.. du är ju helt ofattbar! Vad har du tagit som gjort dig så jävla anti Tom helt plötsligt.” Han var oerhört glad att Bill kramade hans fingrar, dels för att han behövde veta att han fortfarande kände något men också för att han kramade över de många och nästan osynliga sticksåren i hans fingrar. Den lilla smärtan lugnade honom och han öppnade ögonen och sa, precis i tid för att avbryta sin mamma i ett svar:
-” Du förstår verkligen inte.” Han kände hennes blick på honom och han reste sig sakta och började gå mot sitt rum.
-” Vi har inte pratat klart än, kom tillbaka.” Men han vände sig inte ens om utan fortsatte bara.
-” Går du härifrån, då är du inte den jag trodde att du var!” Han hörde att Simone nästan skakade av ilska, det gjorde ont inom honom då han insåg att han inte brydde sig.
-” Du vet ändå inte vem jag är.” han kände en hand på sin axel och han blev snurrad runt så han såg Simone i ögonen, ögonen var svarta av temperament, något båda tvillingarna ärvt men ingen av dem var lika temperamentsfulla som Simone var. Han önskade att han visste om det här var bara en del av hennes humör eller om det hon sa var något hon verkligen trodde på.
-” Går du iväg och gömmer dig så är du inte mitt barn längre.” Han såg inte på henne utan på en punkt framför henne, sakta backade han ur hennes grepp och hon såg bara på honom. Han hade redan förlorat, varför dra ut på det? Simone verkade ha glömt de tre andra personerna i rummet då hon chockat sa:
-” Jag har visst bara Bill.” Han slängde en blick på sin bror som hade en hand för munnen och den andra runt Bom, han lät blicken stanna på dem medan han hörde dörren smälla igen. Simone var borta.
-” Jag... jag far och pratar med någon adoptivförmedling, hör av mig senare.” Bills blick...
-” Jag sa att det lindrigaste vore om han hamnade hos adoptivföräldrar, jag vet inte... vänta ett tag.” han var glad när David bara nickade och sa:
-” Du får en vecka.” han antog att David inte ville vara så hård mot honom efter vad som precis hänt, ärligt talat så kändes det inte allt som om det hänt. Han var inte ens säker på att han var vaken. Utan ett ord till så vände han på klacken och gick mot sitt rum.

Han studerade taket länge och undrade om det var tårar som föll ned för hans kinder, de kändes blöta i alla fall. I rummet mittemot så kunde han höra Bill vagga den skrikande lilla pojken, det var inte det att han inte gillade ungen... eller jo... det var just det. Han var avundsjuk på en en månad gammal baby. Bom hade allt framför sig, han kunde ligga i Bills famn utan att det blev ifrågasatt och han hade möjlighet att få leva ett rikt liv utan att ha allt blottat för tusentals andra.

Han suckade, vart hade han lagt nålen nu igen?

Kapitel 4. Tankar och minnen

Bruna ögonen studerade taket, följde hur solens strålar sakta steg och kastade ljus över rummet. Han hade inte varit vaken länge men ändå tillräckligt för att kunna följa tiden då den långsamt rann, han var ändå förlorad i sina tankar.

En suck rymde från de rosa läpparna då han slöt ögonen igen och kände gåshuden resa sig efter hans tatuerade revben, ibland undrade han varför eller snarare hur. Hur det blev så här och varför han inte visste vad han kunde göra?

Han suckade igen och höll upp händerna framför sig så att ljuset föll över dem, lite fånigt tänkte han att han ville vara en vampyr, Edward Cullen för att vara exakt. På så sätt skulle hans ” Freiheit 89” glittra i solen. Han log lite när han tänkte på hur löjlig han var, samtidigt som det här var just han. På morgonen då det bara var han och hans bror så var han bara sig själv.

”Tom” tänkte han och la tillbaka händerna över magen, något värkte inom honom då han tänkte på föregående dag och natten till denna. Verkligheten är betydligt bistrare än vad den beskrivs som i filmer och dessa påhittade böcker. Vad hans mamma hade sagt och vad Tom gjort under natten oroade honom, men han kunde bara gissa.

Han gissade att det var all stress under den senaste tiden som framkallade Simones reaktioner, fansen som förföljde henne och Gordon vart de än gick, stalkerna, händelsen på bensinstationen eller på nattklubben. Saker som media skrev om dem, anorexi och twincest och de hann aldrig uttala sig själva om de rykten som cirkulerade runt dem. Allt det lades på deras mamma och han antog att nu när Bom kom så fick hon nog, ändå kunde han inte förlåta henne. Han kunde förklara varför hon reagerade som om hon var emotionellt obalancerad men han kunde inte förstå det, han skulle aldrig förstå varför hon valde att driva Tom längre bort från henne som hon precis gjort.

Tom var också något som oroade honom, han visste att gitarristen var less på de steg de tagit från musiken. Han visste att hans bror höll upp en charad för andra och ibland misstänkte han att Tom höll den uppe även för honom. Till media så skulle han sagt att han kunde se igenom Tom likt glas, men i verkligheten hade han problem. Allt började när den där tjejen anklagade honom för att ha slagit till henne på en bensinmack, det var då delar av Tom brast och han började dra sig undan även för Bill. Sen dess så kunde han ofta höra sin bror ropa på honom under nätterna eller bara skrika rakt ut.

Han undrade ibland vem det var han skulle vara besviken på, Tom för att han inte kom och berättade för honom eller på sig själv för att han inte visste hur han skulle hantera det hela.

Något gnydde till från hans vänstra sida och han försökte släppa det han tänkte då han vände sig om mot den andra personen som delade hans säng för tillfället. Bom. Den lilla babyn låg med ögonen öppna och stora, lite dregel hängde vid munnen men som tur var så luktade det inget än.

-” Hej på dig.” viskade han med sin hesa och djupa morgonröst, ibland kunde han svära på att han var tillbaka i tonåren under morgnarna. Alla kråkor han hade gjorde så han hade lärt sig att viska tills rösten lät normal. Bom viftade glatt med armarna och gjorde sina babyläten som gick rakt in i sångarens hjärta, Bill satte sig upp och böjde sig ner över den lille pojken för att leka med hans händer.

Bom var egentligen inget mindre än ett mirakel i hans liv, inte för att han någonsin trott att han skulle vilja ha barn utan snarare för att han äntligen fick en chans att påverka och ge någon de liv han skulle ha önskat åt sig själv. Bom skulle få chanser att leva ett normalt liv eller ett liv i ständigt rampljus, Bill hoppades också att Tom snart skulle komma på ett bättre namn. Men han misstänkte att det kunde dröja eftersom, till skillnad från Simone, så förstod han att Tom behövde tid att smälta det som händer runt honom. Något Simone egentligen visste men var för stressad för att tänka på.

Medan han lekte med enmånaders babyn så kom han att tänka på vad som skulle hända senare under dagen, de skulle träffa Undercover Scream. Ett band som ursprungligen kom från Tyskland men blev upptäckta i England, han lät blicken vila lite på bilden han hade på dem som han lagt på golvet nedanför sängen. De var verkligen en speciell skara.

Adam Adler, Adler betyder örn, han spelar gitarr och precis som Bill har han med sin bror i bandet. Född -85, blond, kortare än Gustav men betydligt mindre i kroppen så enligt bilderna som fanns på honom så såg han jätteliten ut. Vansinnigt piercade öron och och en draktatuering som slutade på halsen.

Kai Adler, Adams motsats på trummor. Född – 88, mörkhårig och nästan lika lång som Bill och Tom. Har ungefär hela sitt liv tatuerat efter armarna.

Sist men inte minst hade vi den personen som Bill träffat förut under en festival i Rio, då visste han inte vem hon var utan trodde först att hon var ett fan när de krockade och hon fick dricka över sig.

Helena Frei, basist och sångerska. Född -90 och i ungefär samma längd som Georg men kroppsformen skiljde. Hon var inte kurvig men var ändå inte platt, håret var vinrött och hon täckte ögonen i svart smink precis som Bill. Vad han kunde minnas så hade hon inga tatueringar men pratade om att skaffa, på bilden var dock ändå inga synliga.

Han kunde inte låta bli att le åt minnet då han dragit med henne till en av deras husvagnar och försökt hjälpa henne med tröjan, resten av bandet hade också blivit engagerad i att fixa det åt henne och när hon väl avslöjade att hon var artist så hade allt blivit en aning mer pinsamt. Turligt nog så hade hon tagit det väl och stannat för att prata en stund innan hon skulle upp på scen.

Bills leende blev bredare då Bom sparkade honom otåligt i knät.

-” Så Bom, vad säger du om frukost och sen så väcker vi Tom?” Bom tittade bara på honom och han kände hur en fjäril kittlade honom i magen, han visste att pojken redan hade honom runt sitt pyttelilla lillfinger. Tillsist så hickade Bom till och ögonen tårades när underläppen började darra kaosartat. Bill spärrade upp ögonen och försökte tänka ut vad som kunde vara fel men behövde inte tänka länge förrän en stinkbomb släpptes och Bom fick ett nöjt ansiktsuttryck. Bill var färdig att spy.

-” Nu är du minsann nöjd va?”

En timme efter att Bill gått och halvspytt då han bytte på det lilla skötbord de fått improvisera ihop så hade han äntligen lyckats sätta Bom i en gammal matstol som David kommit med och fått ihop modersmjölkersättningen. Även om det inte var länge sen som Bom kom så tyckte han faktiskt att han hade blivit riktigt duktig på det hela, men det var en annan person som behövde tid att prova på det här mer än vad han gjorde.

Tyst och försiktigt klev han in i Toms rum med Bom i sin famn. Tom hopkrupet under täcket så att inget mer än det svarta, oflätade håret stack fram, ena handen hängde utanför sängen och det ryckte lite i lillfingret. Bill hade sett det många gånger och förundrades över att Tom inte fick problem i armen då han låg så, alltid med en arm utanför och hängande, men det var väl en vana det med.

-” Tom?” frågade han försiktigt och satte sig skräddare på golvet så han kunde ha barnet i knät och låta armen vila sig lite.
-” Tomi, kom igen vakna.” provade han igen och eftersom Tom brukar vakna när hundarna går en sväng i lägenheten så behövdes inte mer för att han skulle vakna och vända sig om i sängen.
-” God morgon.” Sa Bill medan Tom gned sig kring de smått uppsvällda ögonen.
-” Morron....” Mumlade gitarristen trött innan han satte sig upp lite i sängen och såg på Bill som fortfarande satt på golvet.
-” Vad gör du?” Bill såg ner på Bom och flaskan han höll i sin hand medan han sa:
-” Jag tänkte att du kanske ville prova mata honom?” Tom tvekade.

Kapitel 5. Tvivel och gamla vänner

Bill lät inte Tom tveka särskilt länge förrän han reste sig och höll ut Bom mot honom, han försökte le betryggande men Tom såg inte på honom utan stirrade bara på den lilla pojken med de stora ögonen.
-” Här ta honom.”

Han bet sig i läppen, om han tog emot Bom i sin famn så skulle det ju liksom bli verklighet och han skulle få acceptera det. Sen hade han ingen aning om hur man höll i en baby, så vitt han visste så kunde han bryta nacken på honom utan att förstå vad han gjorde fel.
-” Du tänker för mycket, här.” han fick faktiskt le lite då Bill höjde på sitt ögonbryn och såg ut som han alltid gjorde då han förolämpade Tom på sitt eget sätt.

Tom tog ett djupt andetag och sträckte fram armarna, Bill log och höll fram Bom så att gitarristen bara behövde lägga honom i famnen. Det kändes konstigt men samtidigt så oerhört naturligt, det fick han i alla fall erkänna. Han bet sig hårdare i läppen och kände tillsist blodsmak i munnen, hjärtat började hamra allt hårdare men han hade ingen aning om varför. Bom sträckte upp sina händer mot honom men han kunde inte göra annat än att stirra, magen vred sig och han började må illa. Som om babyn visste hur han kände så började han skrika.
-” Bill, ta honom!” Det var som om någon annan tog över honom när han nästan fick panik och allt han kunde tänka på var att få bort Bom från honom.
-” Lugn Tom, försök vagga honom lite.” Men Tom hörde inte sin bror längre, han hörde allt annat som folk sa till honom.

Manshora

Kvinnomisshandlare

Ansvarslös

”... Inte mitt barn längre.”

-” Tom!” han riktade blicken tillbaka till sin bror och bad:
-” Snälla Bill, ta honom!” Den yngre tvillingen suckade men gjorde som han sa och tog upp Bom i sin famn, genast kunde han känna hur något lyfte från hans bröst och han kunde andas.

Han visste inte vad klockan var längre, förhoppningsvis så hade den stannat. Han behövde inte länge utan bara ett tag så att han kunde komma på varför han levde ett otillräckligt liv, varför han fortfarande låg kvar i sängen och gömde sig för omvärlden. Det var så klart för honom att han aldrig skulle bli den han var bara för ett par år sedan, då hade han inte blivit skrämd av en baby eller varit utan sin mamma.

Hur kom det sig att livet vände från det avslappnade rockandet till den dramatiska värld han levde i nu, när hade drömmen blivit en mardröm och när blev hans liv en dålig såpa på tv?

Han hörde Bill göra sig klar att åka i rummet bredvid, David hade ändrat sig och ville bara att Bill skulle vara med på det första mötet med Undercover Scream – någonting om frontmän och lite tid. Hur som helst så skulle Bom bli lämnad i lägenheten hos honom, men om han förstod sin bror rätt så skulle Gustav komma en halvtimme efter att Bill åkt och fram till dess borde babyn sova.

Det verkade vara allmänt känt att han inte klarade av att passa en baby.

Uppgivet drog han ner täcket från huvudet och kände hur ljuset i rummet bombarderade honom.
Tiden hade inte stannat, det hade fortsatt utan honom. Han suckade och böjde sig mot skrivbordslådan.

Bill hade varit nervös då han gick från lägenheten, han var rädd att lämna sin bror. Inte för att han inte litade på honom med Bom utan för att han kunde känna att Tom inte mådde bra, för honom hade det blivit allt mer uppenbart under de senaste dagarna.

Som tur var så släppte nervositeten när han klev in i studion där han såg en grupp på tio sitta, han var väl inte sen? En snabb blick på klockan sa honom att han var ett par minuter tidig, de andra kanske varit ännu tidigare.
-” Hej.” sa han och log medan han sökte genom människohopen i hopp om att hitta någon annan än David som han kände igen, självklart så hittade han henne.
-” Hej Helena.” Flickan med det vinröda håret reste sig med ett brett leende och gick fram till honom, resten av rummet återgick till sitt småprat. Helena var lik sig märkte han, stilen var lika punkig och svart som sist men hennes ansikte var fortfarande för sött och varmt för att man skulle tro att hon höll på med det hon gjorde.
-” Bill, shit hej! Gissa om jag blev förvånad då jag hörde att det var ni vi skulle spela med!” Hon kramade om honom, något som garanterat såg komiskt ut eftersom han var så mycket längre än henne, även utan klackar.
-” Men samma här, men det kommer säkert bli bra.” de backade undan från varandra och hon granskade honom innan hon skrattade.
-” Du har inte förändrats ett dugg, jag tror till och med att du är längre. Hur är det ens möjligt!” hon låtsades konstatera något totalt omöjligt och de skrattade, inte så där som man brukar när man inte känner någon så bra – stelt och genant, utan avslappnat.
-” Du är fortfarande kort och går omkring med vita tröjor, du ber verkligen om att få cola över dig.” hon gapade lekfullt och la handen för munnen.
-” Det var inte jag som automatiskt antog att jag var ett fan och frågade om en autograf kunde få mig att må bättre.” Bill kände hur öronen och ansiktet blev illrött, den delen var just den del som han inte berättade för folk när de frågade hur det gick till när han och Helena träffades. Han hade haft tur när hon bara hade skrattat åt honom och inte blivit jättearg.

Medan de pratade så tog han chansen att studera henne lite, sminket och håret var detsamma men kläderna var självklart lite annars. Hon hade en vit halvöppen skjorta med en svart slips löst hängande runt halsen, ett par kängor och byxorna hade säkert tio dragkedjor på sig. Hon påminde rätt mycket om han själv men ändå inte, sättet hon bar kläderna var självklart mer tjejigt men hade också mer attityd i sig och kanske var det bra eftersom hennes ansikte var så sött.
Så härligt löjlig han kände sig då det kittlade i magen då hon återigen log mot honom.
-” Så hur går det med ditt uppdrag att finna den stora kärleken? Hittat den eller letar du än?” I en intervju skulle frågan varit irriterande och nästan kränkande eftersom intervjuaren inte brydde sig om han så svarade att hans hjärta var krossat, de ville bara veta om han var singel eller inte. Helena var inte så, hon verkade genuint intresserad.
-” Jag letar, själv då?” en lätt rodnad spred sig på hennes kinder.
-” Min pojkvän kommer kanske följa med under turnén, så nej jag letar inte längre.” Han försökte att inte sucka. En blick på klockan sa honom att mötet snart skulle börja så han ursäktade sig för att gå och försöka ringa sin bror.
Efter fyra försök så svarade fortfarande ingen.

Han hörde telefonen ringa om och om igen men det fanns inte en centimeter i honom som ville eller orkade svara, Gustav hade inte kommit än och han var fortfarande ensam med Bom i lägenheten. Det var inte förrän ett par minuter efter att Bill åkt som han insett att det var länge tills han skulle få ett nytt tillfälle till att göra det här, han ville inte att det skulle vara Bill som hittade honom.

Det sägs ju att män ska vara starka och hålla ut men om de inte klarar det så ska de ta sitt liv med dramatik och tapperhet, Tom kände sig varken tapper eller dramatisk då han såg ner på pillren i sin hand. Han ville att det skulle vara över. Han ville somna in och aldrig mer vakna till den värld han inte längre kände. En efter en började han stoppa in piller i munnen, han skulle få skynda sig om han inte ville att Gustav skulle få en chans att stoppa honom.

Bara nån minut efter så ekade ett skräckslaget skrik genom lägenheten.

Kapitel 6. Ett misslyckande

Han suckade och reste sig, det här var bevis på vilket värdelöst litet kräk han var. Det som borde varit det lättaste i världen klarade han inte ens av, inte när han bara var en vägg från honom.
Han hade misslyckats med att ta livet av sig. På grund av den skrikande babyn i vardagsrummet.

Argt slängde han resterande av pillren i hans hand på golvet och krossade några då han gick mot dörren, han var så jävla svag! Han ryckte upp dörren och gick ilsket in i vardagsrummet där han insåg att han inte kunde göra så här, han skulle aldrig få tyst på Bom om han kände så här.

Han stannade och försökte andas normalt, Bom fortsatte att skrika men han kunde inte hålla sig uppe längre utan sjönk mot golvet. Han tänkte inte gråta, det var inte värt det så istället skakade han som ett asplöv. Lätt förde han händerna upp mot ansiktet så att han kunde granska dem och tänkte var han hade varit på väg att göra för bara ett par minuter sedan, vad han fortfarande var beredd att göra. Någonstans djupt inom honom fanns det en röst som sa åt honom att han borde vara rädd, att det borde vara skrämmande.

Sanningen var motsatsen, han önskade det fortfarande och det var inte ett dugg skrämmande, bara befriande. Bara fel tillfälle.

Han knöt händerna och tog ett djupt andetag innan han reste sig och gick fram mot vagnen som Bill hade lagt Bom i, helt plötsligt hade deras lägenhet förvandlats till småbarnsvänlig. Han hade inget emot det samtidigt som han ville protestera, han ville liksom inte att det skulle vara sant än. Även om han visste att han kämpade mot något han redan förlorat.

-” Varför skriker du?” frågade han Bom när han böjde sig över vagnen, han luktade i luften och kände lättat att det inte var något som innebar blöjbyte – han hade ingen aning om hur man gjorde. Bom lät en hel flod av krokodiltårar rinna ned för kinderna och underläppen darrade ordentligt, för en sekund tyckte Tom att han påminde om katten i stövlarna i Shrek. Även om han aldrig skulle erkänna att han sett den filmen.
-” Såja, gråt inte. Gustav kommer säkert snart och Bill är hemma om några timmar. Du kan vara glad när du är med mig och besvärlig med Bill, han är också besvärlig så ni kan bilda en grupp!” Försökte han med babyröst, Bom drog in ett djupt andetag och för en sekund trodde gitarristen att det var över men då satte babyn bara igång mycket högre.
-” Nej nej nej, shit hur gör man...” Tom kände hur han tryckte tillbaka känslorna automatiskt, han fick erkänna att det var rätt skönt att vara utan dem även om det bara var för en sekund.

Hjälplöst såg han då Bom sträckte upp de pyttesmå händerna mot honom och ögonen blev som tefat, han kliade sig i ansiktet och såg ner.
-” Du gillade mig inte, kommer du ihåg?” Men Bom skrek bara värre och sparkade i vagnen. Gitarristen blundade och andades in långsamt, han hade sett hur andra gjorde så det kunde väl inte vara så svårt? För säkerhets skull så släpade han vagnen mot soffan, hjulen verkade inte fungera så den var tung att dra. Han tog fram filten och la den precis där han tänkte sätta sig innan han tveksamt började stoppa sina händer under barnets lilla kropp och lyfta försiktigt. Tårar brann i ögonen då Bom hickade till och slutade gråta, av någon anledning så var de det här han behövde.

Han satte sig försiktigt i soffan och kände den lilles grepp om hans tröja, det var så litet och knappt märkbart – men det var där... och det var just det som betydde så mycket.
-” Tack...” viskade han. Han började känna sig allt tröttare och insåg att det troligen berodde på de två sömnpillren han hunnit ta. Läppen var redan misshandlad som den var men han bet sig ändå i den och såg ut över soffan, vågade han? När Bom sparkade honom i armen så gjorde han det ändå, han la sig på sidan så att han hade Bom mellan sig själv och väggen. Det dröjde inte alls länge för än sömnen krävde hans närvaro.

Bill kände hur det vibrerade i fickan under mötet och vågade sig på att dra fram mobilen för att läsa meddelandet han fått från Gustav. Ett leende spreds på hans läppar då han såg att det var ett bildmeddelande.
Här är anledningen till att han inte svarade. Du hade rätt, som alltid, han är på väg åt rätt håll. Säger du ”vad var det jag sa” så bussar jag Georg på dig, vi ses hemma.

Bilden var på hans bror och brorson hopkurade på soffan i djup sömn, det hade aldrig känts så bra att ha rätt.

Kapitel 7. Att veta sanningen

-” Bill kan jag få prata med dig?” Bill såg upp över tidningen och på sin manager, det hade gått tre dagar sen de mött Undercover Scream och om bara ett par minuter så skulle Helena komma in och lägga en stämma på en av deras låtar – mest för att se hur väl de passade ihop.
-” Mm.” För tillfället var tonåringen rätt ointresserad av vad managern skulle säga, för ovanlighetens skull så var han engagerad i det som stod i morgontidningen. Eller inte engagerad, det var snarare komiskt eller tragiskt.

På sida 11 var det en annons om en bomb i Irak medan sidorna 12- 15 var fyllda med skvaller om hans bror, var Bom verkligen hans och så vidare. Det var faktiskt tragiskt.

-” Bill!” han såg upp igen, att döma av Davids ton så var det inte första gången som han ropat på honom. Han såg upp och visade att han nu var intresserad och skulle lyssna.
-” Du är rätt lik din bror vet du?” Han log sött och nickade innan han himlade med ögonen för att be David fortsätta:
-” Jo, jag har bra nyheter för en gång skull, vi har hittat henne...” Genast blev den unge sångarens öron mer spetsade.

-” Så Drakula, hur är det mellan du och Georg?” Tom flinade då han fick en tutte i skallen, Linnea – Georgs flickvän hade kommit över för att hålla koll på Bom eftersom Tom inte hade en aning om vad han gjorde. Linnea var självklart välkommen och hon hade på rätt kort tid blivit kompis med alla.
-” Jag svär Tom, om du kallar mig Drakula en gång till så kommer du få min sko i munnen. Hah! Vad säger du om de va?” Han höjde på ögonbrynet innan han såg ner på sina kort, han hade börjat kalla henne Drakula efter en fest där han i fylla hade sagt något om att hon skulle sluta bita Georg på halsen eller nåt sånt.
-” Jag synar.”sa han och hon blängde på honom, varken hon eller han hade nån aning om hur man spelade poker så de hade gissat sig fram efter att ha sett casino royale för ett par veckor sen. Ingen ska komma och säga att bandet Tokio Hotel inte är påhittiga när det väl behövs.
-” Men fan Tom, jag fattar inte den här skiten!” Tom flinade men det försvann snabbt när hon la ner sina kort, hon hade stege medan han bara hade två par... Nej han skulle absolut inte nämna det!
-” När skulle Geo komma?” Hon ryckte på axlarna och gick över till sterion för lyssna på något, Tom minns inte vad som var i men fick erkänna att öronen blev lite röda när första låten spelades.
-” Va fan Tom!” Linnea brast ut i skratt och fick tillsist hålla upp sig tackvare byrån.
-” Country.” sa han bara och tittade bort, även om han visste att Linnea inte menade något illa med det så hade han svårt att hålla tänkarna borta när folk skrattade åt honom. Spela roll vem det va, det kunde lika gärna vara Bill... Men Bill skulle aldrig skratta åt honom.

Linnea lugnade sig och dämpade musiken lite innan hon satte sig på golvet mittemot honom.
-” Så vad ska vi göra nu?” Tom såg på klockan och sen tillbaka på henne.
-” Georg borde ju vara här jättesnart, så vi kan se tv om du vill?” Hon nickade och de förflyttade sig till soffan men hann knappt starta TV:n innan det började skrika i Bills rum. Linnea suckade:
-” Kom.” Han såg bara stort på henne och skakade på huvudet, vem vet vad som kunde hända om han skulle ta hand om Bom!
-” Allvarligt Tom, det är en baby inte en 150 kilos brottsling, kom nu.” Men nej, Tom ville helt enkelt inte. Han hade inte behövt vara nära Bom sen Bill var på mötet och han ville inte vara nära heller. Han ville bara, försvinna. Han hade insett hur mycket han ville vara i Boms kläder, helt ny inför en värld som han hade alla möjligheter i. Han såg ut genom fönstret och försvan i sina tankar, han hörde inte då Linnea suckade och gick.

Georg hade anlänt en halvtimme efter att hans flickvän hade fått Bom att somna och även stoppat om Tom som somnat i soffan, så hon välkomnade glatt Georgs varma armar om henne.
-” Hur är det?” hon drog in ett djupt andetag och såg upp på honom medan de backade mot köket så Tom skulle var utom hörhåll.
-” Han bara försvann, du vet hur han gör. Ser bort och sen är han nästan helt okontaktbar.” Georg greppade sin flickvän lite hårdare och kysste henne i pannan innan han begravde nästan i hennes mörkblonda hår.
-” Jag vet vad du menar, jag hoppas bara att Bill vet vad han gör.” Men flickvännen skakade bara på huvudet och mumlade:
-” Tror du han vet om hur många sömnpiller det ligger utspritt över Toms rumsgolv?” basisten stelnade till och backade lite för att se på henne. Hon nickade bara och tryckte sig närmre, han suckade. Det här var så mycket värre än vad han hade trott.

-” Tom? Tomi? Vakna...” Gitarristen öppnade lugnt ögonen till den sammetslena rösten och såg sin bror stå framför honom, han såg på klockan och sen tillbaka på Bill.
-” Du borde inte vara hemma än.” konstaterade han sömnigt men Bill log bara:
-” Jag ska med Bom på läkarbesök, men jag har en annan nyhet. De har hittat henne.” Tom öppnade sina ögon lite till och satte sig upp med en stor gäspning.
-” Vem? Och var är Linnea?” Sångaren satte sig bredvid Tom på soffan och lutade huvudet mot sin brors axel medan han svarade:
-” Linnea och Georg for när jag kom. Jag menar att de har hittat mamman, till Bom alltså.” Tom ryckte till och råkade stöta bort Bill från sin axel men han var för förvånad för att göra något åt det.
-” Va?” Bill gned sig lite i nacken och nickade.
-” Hon heter Lilja Holm, hennes pappa är tydligen från Sverige och hennes mamma från England. Hon har en yngre bror som heter Kyle och hon någon utbildning här i Berlin. David ringde och pratade med en rumskompis så att du ska få fara och prata med henne medan jag är på läkarbesök.” Tom bara stirrade medan han tog in informationen, han kände hur ytterligare en tyngd blev lagd på hans axlar. Vad i hela världen skulle han säga till en tjej som i ett brev sagt att hon ville glömma honom, en tjej som han inte minns?
-” Men det är över en timme kvar så under tiden så tänker jag sno din idé.” han fattade först inte vad Bill irrade om men när sångaren la sig ner och drog Tom med sig så förstod han. Twintime... Något som Bill uppfunnit under en tid då de knappt hade tid att se på varandra.

Tom suckade och la huvudet mot Bills bröst, han kände sin brors naglar leka lite med flätorna och massera hans hårbotten.
-” Jag vet att allt inte är bra men det kommer ordna sig, för vi är fortfarande tillsammans och då ska det bli bra.” Tom lyssnade bara på sin brors röst, han behövde inte höra orden för han visste dem redan även om han tvivlade. Nej, det han behövde höra var förtroendet och tilliten i Bills röst, som om den yngre tvillingen visste det helt säkert.
-” Jag har nog inte varit en jättebra bror på senaste tiden, förlåt.” Tom vände förvånat upp huvudet mot sin bror, sanningen var snarare tvärt om, så hur kunde Bill säga motsatsen.
-” Jag vet att du inte har haft det lätt och jag har inte varit där, förlåt.” Tom visste av tonen i sin brors röst att det inte var någon idé att säga emot så istället kysste han bara Bill på nyckelbenet innan han lät sömnen dra in honom.

Gitarristens händer darrade då han klättrade upp för de många trapporna i huset som Boms mamma tydligen bodde i, han kunde inte förstå varför han gjorde det här frivilligt. Hon ville ju inte ha med honom att göra så varför? Varför hade han inte kunnat ligga kvar i soffan med sin bror och bara slappna av för en gångs skull?
Han antog att han behövde svar.

På fjärde våningen i lägenhet nummer 8 skulle hon vara i. Han var inte säker på om benen skulle hålla då han gick så för säkerhetsskull så gick han nära väggen i fall han skulle behöva ta stöd. På dörren på till lägenhet nummer 8 så stod det: ” Lilja Holm och Tori Sand”, han blundade och kände hur fingret automatiskt tryckte på ringklockan.

Andas in, andas ut, andas in, andas ut... Tankarna avbröts då dörren öppnades och avslöjade en kort tjej med svart kort hår. Tom bet sig i läppen och försökte komma på något att säga när tjejen sa:
-” Du är alltså den berömde Tom Kaulitz?” hon lät sarkastisk men han tänkte inte så mycket på det, nervositeten sken säkert rakt igenom honom.
-” Det stämmer, är Lilja hemma?” han såg hur hon bet ihop käkarna och undrade ett tag varför men när hon gjorde plats för honom i dörren så klev han in och försökte att inte tänka på henne.
-” Du kanske vill sätta dig.” sa hon kallt och blängde på honom.
-” Nej det är lugnt. Vem är du?” tjejen himlade med ögonen.
-” Jag är Tori, jag var Liljas rumskamrat.” Han såg på henne ett tag innan han nästan viskade:
-” Var?” Tori tittade på honom lika kallt som innan tills hon sa:
-” Du kom ungefär en månad försent, Lilja är död.”

Kapitel 8. När man lever

Det rykande kaffet placerades i hans händer och han smuttade lätt på det, huvudet kändes tungt av överarbetande och oförståelse.
-” Hur känns det?” Tom såg upp på Tori då hon satte sig mitt emot honom på en stol, han lutade sig tillbaka lite i den läderbeklädda soffan.
-” Ingen aning, kan du typ... berätta mer?” Han hade ingen aning om hur det var tänkt att han skulle känna, mamma tills hans barn var död... Borde han inte gråta? Men han kände ju henne inte, han hade ingen aning om hur hon såg ut ens.

Tori hade släppt sin kyla när hon sett hur chockad han var, något han uppskattade innerligt. Han upptäckte också att hon var väldigt snäll när hon väl släppte ner garden, han hoppades att det skulle förbli så.
-” Vänta.” Tori suckade och försvann in i lägenheten och han hörde henne prassla med något innan hon kom tillbaka med något som liknade en mapp.
-” Här, där står allt som du behöver veta om varför hon dog.” Han nickade och öppnade mappen, andan slogs ur honom då det första han såg var en väldigt vacker flicka. Hennes hår var orangefärgat och på gränsen till rött, lite fräknar smög sig över henne lilla näsa och runda kinder. Men han var säker på att det var de genomblå ögonen han fastnat för hos henne den kväll han bestämt sig för att ta med henne till hotellet, eller bussen... Åh gud han visste inte ens när det hände...
-” Kan inte du berätta...” han ville inte läsa det, han ville höra det... Av någon anledning så skulle han förstå det bättre, det skulle vara sanning för om han bara läste det på ett vitt papper med svarta papper så var det just inget mer. Det var bara ett vitt papper med svarta bokstäver och inget mer, ingen sanning inget.
-” Eh.. jag.. jo okej...” Tori kliade sig i huvudet och såg ner på sina händer, Tom ångrade nästan vad han bett henne om. Han insåg just då att hon alldeles nyss förlorat sin bästa vän, han skulle aldrig vara lika fräsch som hon var om han förlorat Georg eller Gustav. Hade han förlorat Bill hade han inte ens varit vid liv, så han förstod att hon skruvade på sig.
-” Förlåt jag borde inte ha bett dig om det.” Sa han ursäktande men hon viftade bara med handen.
-” Nej det är okej, de där papperna är ändå helt obegripliga.” Han nickade och hon suckade.

-” Lilja hade ett medfött hjärtproblem, fråga mig inte om själva problemet för jag har ingen aning om hur det ens finns. Men grejen var att hennes hjärta var väldigt svagt och under vår uppväxt så var hon hos en doktor flera gånger, hon kom jämt hem och sa att hon hade fått ett nytt dödsdatum. Det blev liksom en grej vi hade, eftersom vi båda visste att hon var döende så var det liksom lugnt.” Tom såg hur tårar formades i hennes ögon och undrade om hon hade fått prata om det här med någon. Tori blinkade bort tårarna och tittade mot väggen innan hon fortsatte:
-” Hon hade en enda regel som hon var tvungen att lyda: ingen överansträngning som får hjärtat att rusa. Jag tror inte ens hon fick ha sex men uppenbarligen så hade hon det ändå.”
Tom mådde lite illa, men han sa till sig själv att han inte visste. Hade han vetat så hade han inte haft sex med henne.
-” Det var bara jag som visste att om hon levde som hon skulle så hade hon en möjlighet att få leva till tjugo, vilket hon hade fyllt om knappt två månader.” Tori reste sig och började gå fram och tillbaka i vardagsrummet innan hon gick tillbaka in i lägenheten med ett par bilder i handen och gav dem till gitarristen.

Tom kunde inte slita blicken från dem, alla var de bilder på Liljas utveckling från den första månaden i hennes graviditet till den sista. Sista bilden var på henne och Bom på BB, då hon låg med den röda babyn tryckt mot henne med ett matt leende.
-” Hon visste att hon skulle dö när hon blev gravid, om hon födde det eller gjorde kejsarsnitt spelade ingen roll. Antingen skulle hjärtat stanna av narkosen eller av det hårda arbetet när hon födde. Bilden du håller i är tagen bara någon minut innan hon gav mig Bom och sa hejdå.” Vid det här laget så skakade Toris händer och även om Tom skulle velat krama om henne så var dödsblicken han fick från henne tillräckligt för att sitta kvar.
-” Fråga mig inte varför hon inte gjorde abort, hon sa bara att allt har en mening och det var väl det jag lärde mig av henne. Eftersom hon visste att hon inte hade långt kvar så levde hon fullt ut. Hon var lite underlig och jag kommer aldrig att förstå hur hon tänkte när hon bad mig lämna Bom hos dig.” Tom tittade upp och såg på henne med stora ögon.
-” Så det var du?” hon nickade och fortsatte:
-” Till en början ville jag inte veta av dig, jag hatade dig för att du tog livet av min vän. Därför skrev jag brevet... Men ju mer jag hann tänka så insåg jag att du faktiskt inte visste.” han nickade skuldmedvetet och såg ner på sina händer.
-” Jag hörde att hon gick någon utbildning, vad gick hon?” Tori log och sa åt honom att följa med henne, de gick till ett rum vars dörr var helt täckt av olika namn.
-” Du måste skriva ditt namn där sen, det är en tradition hon hade. Jag brukade säga att det var alla hon legat med, i ditt fall så stämmer det ju.” Tom nickade bara och kände hur rodnaden spred sig efter hans öron och nacke, men Tori verkade inte märka det då hon öppnade dörren och de klev in i Liljas rum.

Tom fick erkänna att han aldrig ägt en enda fin tavla, men när han kom in i det här rummet så började han önska att han gjorde det. Tavlorna föreställde allt möjligt, personer, blommor, djur eller bara sånt man stötte på. De var otroligt vackra och han var säker på att inte ens fotografer som Bill jobbade med klarade av att ta sånna här kort.
-” Hon gick aldrig någonstans utan sin kamera.”Tom spärrade upp ögonen och såg på henne och hon nickade som svar på hans tysta fråga.
Lilja hade tagit alla bilderna själv.

Tom steg in i han och Bills gemensamma lägenhet med ett tungt hjärta, varför visste han inte riktigt men det kanske var för att han precis fått reda på att personen han hade trott sig fått lära känna var död. Tori hade berättad för honom om Lilja, hur underbar hon var som person och hur mycket hon njöt av livet. Det är faktiskt sorgligt, att man inte vågar njuta av livet förrän man vet att man är döende. Ironin i det hela är ju att vi alla är döende, vi vet bara inte när... Kanske just därför blir det ännu viktigare att njuta av den tid vi har.

Han suckade och var inte säker på om Bill kommit hem än eftersom det redan var så många skor i hallen att han inte kunde se om ett par fattades eller inte. Men han behövde verkligen sin bror, han ville ha honom hos sig. För tillfället kändes det verkligen som om livet skulle ta slut när som helst och han var rädd för att det skulle hända, han insåg att han alltid sett sig själv som odödlig. Alla nyheter han sett på TV var något han aldrig trodde skulle hända honom, det kunde inte hända honom eftersom det var på TV. Av någon anledning så blev det en annan verklighet då.
-” Bill?” sa han prövande och hoppade på ett svar.
-” Aa?” Han suckade lättat och gick dit han trodde att han hörde sin bror, en av deras hundar verkade vara glad att se honom så den hoppade upp och slickade honom på handen. Tom antog att det var på grund av det han nyss hört som han reagerade så starkt men det spelade egentligen ingen roll. Han böjde sig ner och tog hundens huvud mellan händerna, de brunnsdjupa ögonen höll mer vishet än vad han någonsin skulle hitta hos en människa. Han strök med handen över den pälsiga kinden och kramade sedan om den förvånade hunden innan han reste sig och fortsatte gå mot Bills rum.

Bill satt på sin säng och läste nån tidning, Bom verkade ligga i en vagn en bit från sängen och två hundar låg och snarkade på golvet.
-” Hej.” Bill såg upp och log mot honom.
-” Hej själv, hur gick det?” Tom skakade på huvudet och gick mot sängen där han la sig, Bill såg frågande på honom och han drog bara ner sin bror mot sig. När Bill väl låg tyckt mot honom i en kram så sa han:
-” Hon är död, Lilja alltså.” Bill stelnade till innan han reste sig en bit och såg ner på Tom som bara stirrade i taket.
-” Va?” Tom nickade.
-” Hon hade nåt hjärtfel, hon dog bara ett tag efter födseln.” Bill såg först ut som om han hade svårt att tro det men la sen ner huvudet på sin brors axel igen och kände hur deras andning blev ett.
-” Vad ska du göra nu? Vill du fortfarande göra faderskapstestet?” Gitarristen lät ögonen fara över taket och suckade.
-” Tori, Liljas rumskamrat visade mig det riktiga papperet med föräldrarnas namn på, och både jag och Lilja står där. Jag tror henne... Helvete... vad är det tänkt att jag ska göra Bill?” Den yngre tvillingen hyschade bara lätt och sa mjukt:
-” Vi får helt enkelt ta varje dag som den kommer.”

Bill var tvungen att åka in till stan för att lämna in sin mobil som gått sönder så Tom och Bom var helt ensamma i lägenheten med alla hundar, av någon anledning så hade gitarristen inget emot det. Han började vänja sig vid tanken att den lilla pojken skulle stanna hos honom, men han hade en långt bit kvar.

Han suckade för sig själv och skulle precis byta kanal på TV:n när telefonen ringde, han sträckte sig över soffkanten till bordet där den bärbara telefonen låg och tryckte på svara.
-” Hallå?”
-” Hej mitt namn är Rickard Müller och jag ringer från Berlins Lasarett, kan jag få prata med Tom Kaulitz eller Lilja Holm?” Gitarristen undrade för en sekund om inte sjukhuset borde ha uppgiften om folk som hade dött.
-” Det är Tom du pratar med.” Rickard mumlade något och prasslade lite i andra änden av telefonen.
-” Du han en son som är lite mer än en månad som ni inte har bestämt namn på, korrekt?” Magen vred sig lite då han insåg att det var nu han skulle bekräfta att Bom var hans, det var lite.. ja..
-” Jo.” han hörde mannen mumla lite till innan han sa:
-” Din fru Lilja har en allvarlig hjärtsjukdom som du kanske vet.” Tom rynkade på pannan och sa:
-” Hon dog i hjärtsjukdomen.” han vet inte varför han sa det istället för att neka Lilja som sin fru, men det kändes som om manen i andra änden inte hade en aning om vad han pratade om.
-” Jag beklagar, jag har inte fått den informationen. Bara att din son var inne på sjukhus besök tidigare idag?” Tom himlade med ögonen och sa:
-” Precis han var inne med min bror.”
-” Jag är ledsen men vi måste be er komma tillbaka, sedan vi fick veta om din frus tillstånd så är risken stor att er son fått samma hjärtfel.” Toms hjärta sjönk.

Kapitel 9. Insikt

Han kände inget när han gick genom sjukhusportarna, huvudet var alldeles tomt då han möttes av glada sjuksköterskor och andra barn på barnavdelningen. Han såg föräldrar leka med sina barn och alla verkade ha ett leende på läpparna, av någon anledning blev han avundsjuk när han såg dem. De satt där med sina friska barn som de kände så väl medan han tvingades lita på hoppet, han kände inte sin son och det var stor risk att han inte var frisk heller. Vad i helvete skulle hända då? Om Bom skulle dö... vad skulle han göra då?

-” Ditt namn?” Han visste att folk stirrade på honom och han visste att reportrar hade följt efter honom till sjukhuset när han i all hast hade sprungit ut i bilen och kört iväg. Men för tillfället så brydde han sig inte, låt dom se...
-” Tom Kaulitz.” Sköterskan bakom disken log och sa:
-” Jasså, då är det alltså du som är anledningen till folkhopen där ute.” Han nickade bara och hon sa åt honom att sätta sig i väntrummet.

Lukten av handsprit tillsammans med någon form av diskmedel rörde vid hans luktsinne och gav honom rysningar. Det fanns inget han hatade så mycket som sjukhus, lukten och känslan tvingade honom tillbaka till den tid då Bill legat inne för halsmandlarna och narkosen gått fel. I ett helt dygn så visste han inte om Bill skulle vakna och stanna hos honom eller inte, det verkade som om han var här av nästan samma anledning igen.

-” Tom?” Han såg upp och möttes av en kvinna med kort och jättelockigt rött hår, hon log och böjde sig ner mot Bom i sin bärstol.
-” Jag antar att det här är vår lilla kändis, jag är doktor Marie och om du vill vara så vänlig att följa med mig så kan vi börja med de tester vi behöver.” Tom såg ner på sina händer och sen på Bom vars ögon glänste, han såg snabbt bort och snett ner i golvet då han mumlade:
-” Snälla, jag kan inte... Jag kan inte se på...” han viskade för han hörde själv hur patetiskt det lät, men helt ärligt så kunde han inte. Han kunde inte se på medan de gjorde olika tester på hans son och sedan berätta att det var försent, att Bom skulle dö. Han ville inte se deras ansiktet då de skakade på huvudet och gav varandra sorgsna och allvarliga blickar.
-” Det är helt okej, som jag har förstått det så blev du pappa väldigt plötsligt.” Tom såg upp igen och mötte hennes ljusbruna ögon, de låg förståelse i dem och för det var han tacksam. Han visste fortfarande inte om ”pappa” var ett ord han tyckte om, han inte heller någon aning om hur man var en pappa heller. Hans egen pappa hade stuckit och Gordon var ju... ja han var Gordon och inte pappa...
-” Jo...” viskade han och kände hur det slet lite inom honom då hon log snällt och bar iväg Bom i bärstolen. Som om Bom visste vad som skulle hände så gav han ifrån sig ett obehagligt läte och såg hjälplöst på sin pappa, Tom tvingade sig själv att se bort. Han kände hur andra föräldrar såg dömande på honom, säkert visste någon vem han var och avskydde honom.

Han vände blicken mot klockan och kände att han kanske borde ringa Bill och tala om vad som hände, samtidigt som han inte orkade förklara för sin bror att Bom kanske var döende... nej han kunde berätta sen när allt var säkert, den lilla lapp han lämnat på matbordet fick duga tills vidare.

Av någon anledning så började händerna skaka och vad han än gjorde så kunde han inte sitta stilla, för varje sekund som gick så slog också hjärtat ett blåmärke på hans revben. Han började ångra sitt beslut om att stanna, men det var försent nu. Han hade ingen aning om vart de hade tagit Bom och det var inte direkt läge att börja leta.

Han kände hur blodsmaken spred sig i munnen då han bet sig i den redan sargade läppen, jo han ångrade sig verkligen nu. Han skulle ha följt med, på det sättet så hade han vetat vad de gjorde och vad som hände. Han suckade tyst och hörde ett barn skrika en bit bort, han hoppades bara att det inte var hans barn.

Det var nästan ironiskt. Det var inte förrän han trodde att Bom var döende som han kunde bekräfta honom som sin son, han ville så gärna skylla det på Lilja – flickan som han inte kom ihåg men borde ha gift sig med. Eller kanske inte men hon borde ha haft en betydligt större del av hans liv, han borde ha varit där. När han tänkte på alla bilder på hennes mage så blev han varm och kall samtidigt, Även om han inte kände henne så väl så hade han ändå velat vara med, han hade kanske... kunnat acceptera det lättare.

Babyn han hört tidigare skrek igen och den här gången så var han helt säker på att han visste vem det var, han reste sig snabbt och bet sig hårdare i läppen, som en reflex så knöt han nävarna för att hindra dem från att skaka. Han var nervös, på samma sätt som han var nervös inför en konsert utan han var snarare rädd. Rädd att de skulle komma ut och säga att Boms tid var över, att han hade kommit försent eller att han inte hade gett honom tillräckligt med kärlek för att Boms hjärta skulle klara det. Han visste att det var löjligt av honom att tänka så men det kändes ändå som om det var hans fel, som om han skulle ha fattat det i början eller i alla fall accepterat honom direkt. Skriket hördes igen men nu var det klarare och betydligt gällare, han vände sig om och såg Marie komma gående mot honom i snabb takt.

Han tänkte inte ens när han gick mot henne och tog sin son i famnen, han tänkte inte när han höll honom mot sig och svalde om och om igen för att hindra känslorna som vällde upp inom honom. Allt han tänkte på var de hasselnötsbruna ögonen som tårfyllt såg upp på honom, små händer sträckte sig uppe efter hans ansikte och han lät dem greppa hans pekfinger.
-” Tom?” Han hade helt glömt bort att han var på sjukhuset så han blev nästan förvånad då han såg upp och fann docktorn framför sig.
-” Vi får in resultatet om ett par dagar, men jag tror inte att du behöver oroa dig. För övrigt så är han kärnfriskt och jag tror att det kommer förbli så också.” Han nickade men kunde inte riktigt svara, istället hoppades han att hon skulle se vad han kände och det kanske hon gjorde för hon log bara och gick sedan.

Lägenheten var fortfarande tom på så när alla djur som slött låg lite varstans på golvet, varar två låg i soffan. Gitarristen suckade bara tungt och sparkade av sig skorna för att gå in på sitt rum, bärstolen hade han lämnat i bilen och bar nu Bom så nära sitt eget hjärta han kunde. Han var trött både fysiskt och psykiskt, tårarna han hållit inne föll stilla då han la sig på sängen med sin son alldeles intill.
Och när Bom kröp upp alldeles intill så var Tom säker på att han kunde känna det lilla hjärtat slå starkt och det var till den lugna rytmen som de båda somnade. Den ena beroende av den andra.

Kapitel 10. Hopp

Hopkrupen i den mjuka fåtöljen satt han och bara tittade, värme bultade inom honom även om han visste att det snart kunde vara över. Att det lilla liv hans bror hade armarna om kunde slockna, ändå var han inte sorgsen. Sorg är tillför den dag den kommer inte innan, när vi skjuter på allt annat tills det verkligen är dags- varför då inte skjuta på sorgen och leva ordentligt tills den dagen kommer?

Ett litet leende drog sig fram på hans läppar då han drog den röda yllefilten närmare och tog fram mobilen, ett litet klickljud hördes genom tystnaden och snart kunde han skicka det. Han gäspade trött och kurade ihop sig lite till, morgondagen fick komma med vad det innebar.

Tom vaknade av att det gjorde ont i bröstet, först tänkte han inte på det utan antog att det var normalt. Men när smärtan ökade så öppnade han ögonen, direkt försvann smärtan och han rynkade på pannan och la trött igen ögonen igen.
Då kände han det igen och insåg också vad det var.
Det var svårt att inte le när han såg ner och mötte ett par stora, glada bruna ögon, det hoppade lite inom honom och fjärilarna han så länge gömt undan började sakta sträcka på sina vingar i magen.
-” Hej din lille fjant.” Bom skrattade lyckligt och stoppade händerna i/ på munnen, glatt sprattlade han med benen och träffade Tom i bröstet ytterligare – gitarristen svor på att babyn såg om möjligt gladare ut då han stönade.
-” Du har nog ärvt av din farbror Bill, han blir också glad när han gör illa mig.” Tom flinade stolt när Bom såg oförstående på honom, som om ungen förstått vad det innebar att vara släkt med Bill så inbillade sig Tom att Bom höjde på ögonbrynet.
-” Vad har han ärvt av mig?” Tom hoppade till och såg upp på en hög av olika kroppsdelar i hans fåtölj, delarna kallades Bill.
-” Vad gör du här?” Bill rynkade på näsan innan han gäspade stort och mumlade:
-” Jag somnade.” Tom var på väg att svara hur uppenbart det var när hans mobil började ringa, rädd för att störa Bom i sitt lyckorus så svarade han snabbt.

-” Tom.”
-”Tom?” Han svalde stort och höll mobilen en bit ifrån sig så han kunde se displayen, hjärtat sjönk.
-” Tom?” Innan han skulle ångra sig så tryckte han på den röda luren och stängde av telefonen, just nu behövde han inte det här. Han kände tvillingens blick på honom men han låtsades inte om den då han kittlade sitt barn på magen med pekfingret, Bom som verkade älska uppmärksamheten han fick skrek av lycka och slängde sig hit och dit i sängen men stannade upp och verkade inte riktigt veta vem han skulle titta på så ett synkroniserat skratt hördes från tvillingarna.

-” Bill, jag måste ut en stund är du hemma i kanske en timma till?” Ett ” Ja” hördes från köket och sedan ett yl från någon av deras hundar, det var något som alltid hände och Tom flinade innan han drog på sig jackan och solbrillorna och gick ut genom dörren.

Det kittlade lite i magen då han gick ner mot bilen i hopp om att ingen skulle se honom eller följa efter honom, men han visste att det här var något han behövde göra. Från och med idag så skulle allt bli annars, eller så hoppades han i alla fall. När han vaknade så kändes det i alla fall annorlunda och så kändes det fortfarande, han kände sig hoppfull och... han kunde inte riktigt sätta ord på det men han gissade att han kände sig nära. Nära sig själv och närmre andra.

Lättat såg han att det var tomt på parkeringsplasten och han hoppades att det skulle fortsätta vara folktomt senare, det här var verkligen inte rätta stället att bli igenkänd av ett gäng tonårstjejer.
Nervöst hoppade ha ur bilen och låste den innan han började gå mot portarna, gruset knastrade under fötterna och han önskade att han kunde gå tystare eftersom det kändes som om han störde något. Tystnaden kanske

Ett äldre par stod med ett par blommor en bit bort från honom men annars var det tomt så när på ett par fåglar som kvittrade högt uppe bland träden.

Lugnt gick han efter en av de stigar som Tori hade sagt skulle leda honom rätt, men tyvärr var det mer än en stig att gå och det slutade med att han fick gissa sig fram. Den första gången gick han fel men på andra försöket hittade han rätt och suckade sorgset när han såg hur i skymundan hon var, ett träd var precis bredvid henne och skymde henne från alla andra. Men samtidigt så var hon ju inte som alla andra heller, hon var sig själv och Tom önskade bara att han känt henne.
-” Hej Lilja...”

Lilja Lily Holm
1990- 2010

Älskad dotter, syster, mamma och vän.

Även när solen slocknat,

Ska vi känna ditt ljus lysa för oss.

Kapitel 11. Oväntat besök

Benen värkte en aning då han gick uppför trapporna, något de egentligen inte borde med tanke på att han faktiskt tränade, men han antog att det berodde på hans egen lathet den senaste tiden. Men han ångrade inte att han tog trapporna, hissen verkade så liten för tillfället... Känslan av att vara instängd var inte något han uppskattade.

Redan utanför lägenheten kunde han höra hur det levde om på insidan och för en sekund övervägde han att ringa på, han var inte säker på vilka som var där inne och inte heller om han ville ta del i det heller. Om han ringde på så skulle Bill öppna och då skulle han få en chans att fly om det behövdes.

Ändå stoppade han bara in nyckeln och vred om, ljudet blev högre när han öppnade dörren och han kände genast igen vansinnesskrattet som tillhörde en viss brunett med namnet Georg.
-” Bill?” Ropade han och hörde en duns från köket och såg sedan Bill komma gående mot honom med Bom på höften. Bill log sitt eget speciella leende och Tom insåg för första gången hur mycket han verkligen uppskattade det och Bill, att den yngre tvillingen var helt sin egen och trivdes med det också. Det gav honom hopp om framtiden, de var ju tvillingar så en dag så skulle han kanske ha samma styrka som strålade runt Bill. Stolthet växte i bröstet.
-” Här ta honom, även om han är liten så är han ändå lika tung som blyfyllda huvud.” Bill fejkade irritation men hade fortfarande kvar leendet på läpparna då han räckte över Bom till sin pappa, Tom tvekade.
-” Jag kan ju tappa honom.” det var inte riktigt tänkt att han skulle säga det högt men när Bill bara log åt honom så kändes det ändå okej.
-” Det kommer du inte, han är precis om en fågel. Håller du för hårt så knäcker du honom men håller du för löst så försvinner han, du måste hitta det som passar er båda.” Tom låtsas blängde på sin bror och sa med lekfull irritation:
-” Du har läst på de där mamma sidorna igen?” Han kände hur magen hoppade flera gånger då Bom placerades mot hans axel och han insåg att han gjorde som Bill sa, han höll varken för löst eller för hårt.
-” Självklart, det stod också att nyblivna pappor lär sig efter ett tag. Det kommer naturligt om du bara tillåter det.” Gitarristen höjde på ögonbrynet åt sin yngre bror som bara log stort men ändå med en hint av vetande bakom, han skakade på huvudet och bytte ämne.
-” Vilka är här förutom Georg och Linnea?” Bill rynkade på näsan och flinade:
-” Bara Gustav, han hade något att berätta och jag tror att han äntligen tänker komma ut ur garderoben.” Tom nickade bara och sa:
-” Det var väl på tiden, seriöst så långt in i som han var så är jag förvånad att han inte råkade trilla in i Narnia.” Bom sparkade lite, irriterad över bristen på uppmärksamhet. Bill strålade bara när Tom vågade byta ställning så han kunde se Bom i ögonen.

Kvällen fortsatte i munten ton och även om Gustav inte kommit ut ur Narnia än så värkte ändå Bills hjärta av stolthet då han såg sin bror med Bom, precis som han sagt så föll sig vissa grejer naturligt. Så fort Tom hade satt sig i soffan hade han vågat göra mer och Bom älskade uppmärksamheten, Bill undrade med ett leende om Bom fått uppmärksamhetsbehovet från honom.

Även om det var hemskt att Lilja dog så var han ändå glad över att Bom inte hade någon mamma, det kändes som om han kunde ta den platsen... Som om han blev ”mamma”, självklart så skulle han aldrig kunna presentera sig som förälder men han kunde få låtsas och bara det gjorde mycket. Han hade helt ärligt aldrig trott att han skulle sakna barn i sitt liv men när Bom kom så förändrades det och när tom åkte iväg för att träffa Lilja så hade han varit säker på att hans fantasi skulle vara över. Han hade också varit rädd att inte bara förlora den lilla pojken utan även sin bror, han hade varit rädd att när Tom väl insåg sitt ansvar med henne så skulle han flytta ut och starta en ny familj.
Det kanske var fel men han kände sig tacksam för att Lilja inte skulle ha en del i deras liv, inte mer än hon redan hade.

Bill visste att han lät löjlig för han ville så gärna hitta kärleken själv, men då skulle tjejen veta att hon skulle få Tom på köpet också. I Toms fall så hade de nog inte haft så mycket till val än att dela på sig om inte Lilja gått med på att de flyttade tillsammans, även om en liten röst i bakhuvudet sa honom att Lilja inte var så.

-” Så Gustav, vad var det du ville berätta?” Det blev genast tyst i rummet och sångaren kämpade mot ett flin då trummisens öron blev röda och han såg ner på sina händer.
-” Eh ja... asså ni får inte bli typ arga eller så eller tro nåt dumt för det är inte ni som... asså jag har insett en grej.” Gustav såg riktigt besvärad ut, nästan som om han skulle börja gråta ifall att bandvännerna inte skulle acceptera det han hade att säga. Bill, den lilla ängel som han själv ansåg att han var beslöt sig för att göra pinan kort, hur roande det än var.
-” Gusti vi vet redan att du är gay.” den korte blondinen såg upp som om han inte trodde på sångarens ord men när Georg började skratta så kunde man se lättnaden spridas över hans ansikte.
-” Shit var det bara det du ville säga? Jag trodde att du skulle berätta att du skulle hoppa av eller nåt, jävlar vad du skrämdes!” Georg fortsatte skratta medan Linnea bara log och la en hans på sin pojkväns axel och sa:
-” Jag sa åt honom att ni trodde att han var bög men Georg var verkligen stensäker på att det var något allvarligt, han grät när han trodde att hans lille Gusti skulle tas ifrån honom.”
-” Gjorde jag inte alls!” stämningen i rummet hade lättat men Bill glömde bort vart han var för en sekund då Tom räckte över Bom till honom och mumlade något om toan.

Bills ögon fastnade vid den lilles precis som de gjort första gången han hållit i honom, lätt svartsjuka spreds inom honom då han påminde sig själv om att det var Toms son och inte hans. Men han visste att Tom aldrig skulle hindra honom från att hjälpa till eller vara som en andra pappa, det var något han redan bevisat.

Irriterad på klockan så skyndade den svarthårige sångaren igenom dörrarna till studion, han var sen och allt var alarmklockans fel, den hade inte ringt.

Han svor på att han skulle såg ut att ha sprungit en mil då han störtdök in genom den sista dörren och rakt in i David. Han rätade på sig och försökte le oskyldigt men David gav honom bara en bister blick och gick sin väg. Han hatade det här, när pressen på David blev för stor så klarade han inte av något förrän han sprack och blev riktigt ilsken. Han antog att han hade haft tur den här gången.

Fortfarande tungandad gick han mot mixerbordet där en spinkig kille med kritvita glasögon satt och justerade olika knappar, trött satte sig sångaren bredvid och lät ögonen vila på Helena där hon sjöng. Han gillade verkligen hennes röst, den var inte som alla andra – hon kunde inte waila eller göra sånna där extrema saker som krävdes av kvinnliga artister idag, nej hon var helt egen. Hennes röst var begränsad men samtidigt inte, hon klarade inte alla toner men uttrycket hon hade och sättet hon sjöng på skulle kunna ge vem som helst gåshud även om hon sjöng falskt.

Han log när hon var klar och gav tummarna upp då hon vände sig mot honom, han reste sig och gick ut till henne.
-” Grattis! Det där gick ju bra.” Hon log bara och kliade sig lite på armen men grimaserade, han så på hennes hand där den vilade över armen och märkte att hennes krämvita hud skiftade i blått.
-” Vad har du gjort?” han nickad mot hennes arm och hon såg ner, för en sekund verkade hon tveka men Bill misstänkte att han inbillade sig för hon log snart brett och sa:
-” Jag har börjat med karate, min manager vill att jag håller mig i form och ja.. jag är inte så bra än.” han nickade och tänkte inte mer på det. Istället lät han sig själv förtrollas av hennes blå ögon.

En vacker dag så skulle han minsann montera bort den där skrälliga klockan, tänkte Tom irriterade medan han gick genom lägenheten. Klockan hade väckt Bom precis efter att Bill fått honom att sova, så nu höll Bill på att bli knäpp medan han själv försökte komma på vad han skulle säga till den idiot som ringde på hos dem efter elva på kvällen. För självklart så kunde man inte ringa på klockan utan att hundarna såg det som deras chans att glänsa med sina stämmor.

Många svordomar gick på löpande band medan han fumlade med låsen och när han väl fick upp dörren så blev svordomarna mentala istället för verbala.
-” Du svarade inte i telefon så jag visste inte vad jag skulle göra.” Argt smällde han igen dörren och hörde med viss lättnad att Bom inte skrek längre. Bill kom trött emot honom och hundarna höjde på huvudena då de gick förbi.
-” Vad?” Bittert mumlade han bara:
-” Din mamma står utanför dörren.”

Kapitel 12. Trötthet.

Bill grimaserade då Tom smällde igen dörren till sitt rum bakom sig, han hoppades att Bom skulle fortsätta sova och inte börja skrika.

Han hade inte turen med sig.

Precis när det ringde på dörren igen så hördes det ett skrik från Toms och en hög med djupa svordomar, han suckade. Det fanns absolut inget som tydde på att den här kvällen skulle sluta bra, inget alls...

-” Mamma?” Han öppnade försiktigt dörren och fann åskmolnet Simone stå utanför, hennes ögon var mörka och vore det en tecknad film så var Bill säker på att det hade sprutat rök ur öronen på henne.
-” Var är han?” krävde hon men han la armarna i kors och blockerade henne från att komma in.
-” Jag vet inte om det är så smart att låta dig komma in.” Hon såg upp på honom och han kunde se samma beslutsamma blick som han så ofta såg hos sin bror när han bestämt sig för något, han hoppades bara att han själv var lika beslutsam.
-” Varför inte? Han är min lika mycket som du, gå iväg.” Han ville vika sig för den röst som han respekterat och blivit uppfostrad av under alla dessa år, men han kunde rent av känna Toms hjärta banka i takt med hans eget.
-” Mamma, om du minns så avsade du dig det där för knappt en vecka sedan.” Tvillingarnas mamma släppte hans blick och såg ner i golvet, hon suckade.
-” Bill, du vet lika väl som jag att jag säger dumma saker när jag är upprörd.” Han nickade men stod kvar.
-” Du vet verkligen inget mamma, Tom bad dig lugnt att lyssna på honom och det har han gjort flera år men du har bara ignorerat det. Just nu tror jag att du har nått hans gräns.” Simone såg oförstående på honom och han visste att han haft rätt, sorgset skakade han på huvudet och sa:
-” Jag har ingen aning om varför du dök upp här så sent men det var inget till din fördel.” När hon nickade så kände han sig lättad och hoppades att inget mer skulle hända den här kvällen.
-” Du borde nog gå mamma, men kom tillbaka någon annan dag.” Hon nickade uppgivet och kramade om honom.
-” Du är så lång.” småskrattade hon och backade undan innan hon fortsatte.
-” Jag älskar dig gubben, hälsa Tom att jag älskar honom också, även om jag är dålig på att visa det.” Bill nickade och hon tryckte hans axel innan hon gick.

När ytterdörren väl var stängd så kunde inte den unge sångaren hindra den tunga suck som slant från hans läppar, just nu verkade allt tendera att bli för mycket. Han tassade genom lägenheten och stannade utanför sin brors dörr för att lyssna efter tecken på att någon var vaken där inne, men det var helt tyst. Tyst tassade han vidare mot badrummet och låste in sig.

Trött slöt han sina ögon och sjönk tillbaka mot dörren, ögonen fastnade på det blodiga papper som låg slängt i papperskorgen och han suckade igen. Han försökte, han försökte verkligen och han hatade att tvingas inse att han inte räckte till.

Att Tom valde att göra illa sig själv än att komma till honom skar väldigt djupt, vad kunde han göra egentligen? Han ville konfrontera sin bror men hade inte styrkan att göra det, det kanske var just därför som han var så besviken på sig själv. Han hatade att vara för svag för att hjälpa den person som betydde mest för honom... Han reste sig igen och låste upp dörren, bistert såg han på sin dörr och gick förbi den utan att behöva fundera mer.

Rummet var mörklagt när han kom in, huvudet kändes tungt och han lutade sig mot dörrkarmen medan han studerade konturerna av den kända gitarristen. Ansiktet var vänt bortåt och axlarna hade fallit fram av trötthet, han insåg hur slitna de båda var och började verkligen längta efter en riktigt lång paus. Allt som media hittade på eller förstorade upp, om de inte vore för dem så hade det här med stalkerna aldrig behövt gått så långt och Tom hade aldrig behövt gå ut med Chantelle för att visa att han inte hade något emot kvinnor. Sen var det ju skivbolagen också, alla deras påhitt och krav, idioten som läkt ut deras låtar eller alla små PR trick de hittade på. Han skakade på huvudet och suckade ljudlöst.

-” Bill?” Han log, han visste att Tom omöjligt kunde ha hört honom och ändå visste han att han var där. Det var den enda grej som ingen, varken media eller skivbolag skulle kunna ta ifrån dem.

Deras alldeles speciella band, bandet som var bara deras. Bandet som gjorde att de kände och visste allt om varandra, det sista han skulle överleva utan i denna kalla värld.

-” Vad gör du? Kom och lägg dig eller stå där som en idiot.” Bill behövde inte mer för att le och göra som han blev tillsagd, han hade inte lust att bli kallad idiot igen.

-” Bill!” Han flinade och tog emot Helena i sina armar, hon verkade på bättre humör än sist han träffade henne och bara det gjorde hans dag bättre.
-” God morgon, du har träffat Tom.” Han backade undan lite så att Tom kunde komma fram och hälsa, tackvare en liten grej de fått av Linnea så kunde Tom ha Bom på bröstet i en slags sele och tackvare Toms enorma kläder så var det inte svårt att dölja det lilla knytet under ziphood tröjan.
-” Jo självklart, hej igen! Fortfarande samma badass stil som innan ser jag!” Tom flinade och Bill svor på att han kunde se lite rodnad spridas över sin brors kinder, något som fick honom att le brett.
-” Precis, jag har bara förbättrat den lite.” Han tittade ner på Bom som genast gav ifrån sig ett av sina lyckoskrik när han märkte att uppmärksamheten lagts på honom, han viftade med armarna och i rena farten lyckades han smälla till sin pappa. Tom såg förvånat ner på sin son som bara log och sprattlade ytterligare, Bill började skratta och Helena hängde snart på.
-” Jag har hört om barnmisshandel men aldrig föräldramisshandel, du verkar visst starta något nytt Tom.” Tom himlade med ögonen men log, han kunde se David komma mot dem.
Det var dags att börja jobba igen.

Kapitel 13. När det regnar

Regnet smattrade mot fönstren och vinden gjorde så att träden övervägde att sjunka tillbaka till sina rötter, de få människor som faktiskt tvingades att vistas utomhus tog skydd under tidningar eller stora kläder. Det ar i tryggheten och värmen av studion som Tom satt och observerade detta, de vanliga människornas liv utanför... De som hade någon form av privatliv och ett normalt förhållande till sin familj, eller i alla fall inte problem som skulle dyka upp i media.

I flera timmar hade han suttit med gitarren i famn och spelat de låtar han skulle för dagen, att vara i studion var egentligen inget han tyckte var så jättekul men idag hade det varit speciellt. Bom hade suttit bredvid honom i en liten sittstol och underhållit honom medan han spelade, sedan flera år sedan så visste han att han spelade bättre om han inte tänkte på vad han gjorde. Så han lät sig själv fokusera på sin son istället på vart han skulle sätta händerna, de jobbade ändå automatiskt.

Under den tid han varit i studion hade han insett att även om det här var helt oförberett och inget han själv skulle velat så hade han ändå haft tur... Bom kunde tillsammans med Bill få honom att le så att hjärtat värkte, och det räckte för att han skulle uthärda allt det andra. Han även insett att det här var första gången på ett bra tag som han inte njutit av smärtan i händerna, det hade gjort ont och varit obehagligt.

Förändring var nära och han kunde känna det.

Just därför satt han nu med Bom i famnen på en av studions många soffor och försökte komma på ett bra namn till den sprattliga pojken framför honom. Att han var så sprattlig och livlig var han tvunget att ha fått från Bill, för han var lugnet själv.
-” Vad tror du om Viktor Kaulitz, nej? John Kaulitz? Benjamin Kaulitz? Simon? Jakob? Edward... nej då skulle Bill börja tjata om twilight igen. Adam?” Bom rynkade på näsan och nös.
-” Nehe, inte det. Men... Samuel? Då kan jag kalla dig för Sammy... Deluxe?” Bom såg ut att vara nära tårar och Tom sa panikslaget:
-” Nej nej! Du behöver inte heta Sammy! Du kan få ha ett annat namn! Vad tror du om Daniel då?” Den lille pojken sparkade honom i benet och han tackade gudarna för att det inte var några centimeter till åt vänster, även om ungen var liten så sparkade han ändå hårt. Han studerade sin sons identiska ögon och sa lite på skoj.
-” Vad tror du om Bill? Eller Andreas eller Gustav? Haha kanske Georg?” När han sa sista namnet så sprack Bom upp i ett leende och Tom såg förskräckt på honom.
-” Du kan inte vara allvarlig!”

-” Förlåt, det var verkligen inte meningen.. Nej jag...” Toms tvilling satt precis en våning under honom med slutna ögon och humöret var precis det motsatta. Helena hade fått ett samtal och det verkade som personen hon pratade med inte alls var glad på henne, det gjorde ont i honom att höra hennes svaga ursäkter. Eller egentligen tyckte han att det var löjligt, hon kunde inte ha gjort något som krävde så många ursäkter. På henne lät det som om hon hade råkat hugga huvudet av någon men Bill tvivlade att så var fallet, men han hade inte så mycket att säga till om eftersom David sagt år honom att låta henne vara.
-” Älskar dig också, hejdå.” så det var pojkvännen... Bill hade bara träffat honom en gång och han verkade helt okej, antagligen hade det hela varit ett missförstånd för han verkade riktigt snäll. Han minns tydligt hur avundsjuk han varit på den när de sett på varandra med kärleksfulla blickar och kysst varandra lite då och då. Han saknade verkligen att ha någon.
-” Förlåt att det tog så lång tid, min kille hade helt missförstått en grej.” Bill och David nickade innan sångaren reste sig för att följa med Helena in till mickarna, de placerade sig framför varsin och låten startade i deras hörlurar.

Bill hade första versen innan refrängen som de sjöng tillsammans, han tog sig lätt igenom den och lät refrängen rulla över hans tunga medan han väntade på att Helena skulle komma in på sitt ställe. Men hon var tyst, han höjde på ögonbrynet och såg på henne, Davids röst hördes i hörlurarna men han drog bara av sig dem och gick fram till henne.
-” Du, hur är det?” Hon verkade ha varit i en annan värld för hon ryckte till när han rörde vid henne och såg upp på honom.
-” Va?”
-” Du missade din del i refrängen.” Hon tittade på honom och sedan på glasväggen där David satt, hon suckade och Bill kunde se tårar lura i ögonen. Han kunde inte förneka att han var förvånad och var inte heller riktigt säger på vad han skulle göra så han gick tillbaka till micken och sa:
-” David kan du lämna oss en stund?” David himlade med ögonen men gjorde som han sa och stängde dörren hårt efter sig, Bill var säker på att han skulle få höra om det sen men just nu orkade han inte bry sig.

Han vände tillbaka sin fokus på Helena som såg ner i golvet och hade armarna runt sig. Han hade verkligen lust att bara krama om henne och skydda henne från världen, men han visste att det var lite för nära gränsen.
-” Asså hur är det egentligen? Helena bet sig lite i läppen och sparkade lite i golvet innan hon svarade.
-” Min pojkvän var sur för att han hade fått höra en grej från mitt förflutna och jag hade inte så stor list att prata om det igen.” Bill nickade förstående, han kände inget det. Det var precis som när David tvingade honom att berätta framför kameran hur det hade känts när han var tvungen att operera sig, något han helt hade glömt.
-” Han verkade helt okej din kille, han kommer säkert att förstå om du berättar för honom.” Blicken Helena gav honom gav honom rysningar, varför visste han inte men hon såg ut som om han sagt något fruktansvärt.
-” Förlåt, sa jag något dumt?” hon skakade bara på huvudet och ryckte sen på axlarna, Bill använde Toms vana och bet sig i läppen.
-” Asså.. eh... du har ju mitt nummer och du vet vart jag bor som om det nån gång är något eller att du bara vill prata så finns jag, okej?” Han fann sig själv streta emot känslan av att falla in i hennes blå ögon när hon såg rakt på honom och nickade.
-” Du är en väldigt fin kille Bill.” hon log och han kände sig lättad, utan att riktigt tänka sig för så sa han:
-” Och du är jättevacker.” Hon vilade sina ögon i hans och han kände hur det kittlade i magen, han försökte påminna sig om att hon var helt fel person att falla för men ändå fann hans sig själv önska att hon kunde luta sig närmre.
-” Tack...” Viskade hon precis när David klampade in i studion igen och Bill tvingade tillbaka sina känslor.

Tom stirrade på dörren framför sig och undrade om han skulle knacka eller inte, klockan var inte mer än åtta men hon kanske var kvällstrött? Han skakade på huvudet och hoppades att Tori inte skulle bli allt för arg om han väckte henne.

Nervöst höjde han handen för att knacka men då trycktes handtaget ned och Tori öppnade dörren, han sänkte handen fort och log fjantigt.
-” Du har stått där i snart tio minuter så det är väl lika bra att jag ber dig komma in.” Tori tuggade roat på sitt tuggummi och lutade sig lite åt sidan så att han kunde kliva in, någon han så småningom gjorde men inte före han hade läxat upp sig själv för att ha låtit henne se att han stod där dom en fjant.
-” Så eftersom du har tagit dig an besväret att ta dig hela vägen hit så antar jag att jag måste fråga vad du har på hjärtat, för jag betvivlar att du bara är här för en ny kopp kaffe, eller hur?” Tori såg mer än road ut åt hans obekvämhet, något som bara gjorde honom ännu mer obekväm.
-” Eh... jo jag.. typ undrade om du kunde berätta mer om Lilja?” Tori höjde förvånat på ögonbrynet men nickade.
-” Vad vill du veta?” Gitarristen andades lättat ut, han hade varit beredd på att hon skulle vara besvärlig och motvillig att berätta men när hon visade motsatsen så klagade han inte.
-” Typ om hennes familj, vart de kommer ifrån för Lilja är inte ett typiskt tyskt namn eller hur?” Tori log och sa åt honom att sätta sig medan hon hämtade två koppar kaffe och satte sig i en fåtölj mitt emot honom.
-” Nej du har rätt, Lilja är svenska för Lilie, du vet blomman. Hennes pappa Patrik kommer från Sverige och därför heter de Holm i efternamn och hennes mamma Anne är från England och därför hette hennes lillebror Kyle. Tydligen så träffades Anne och Patrik här i Tyskland då Berlinmuren revs och sen dess har de bott här i Tyskland. Eh, vänta!” Tom nickade och såg då Tori hoppade upp och gick mot Liljas rum innan hon kom tillbaka med ett fotoalbum. Hon satte sig bredvid Tom och öppnade det, första bilden föreställde hela Liljas familj och hon själv.
-” Det här är taget för två år sedan, där har du Patrik och Anne, Kyle är han där med blont hår.” Tom kunde inte låta bli leendet som smög fram, familjen såg så glada ut, Tori fortsatte att vända blad.
-” Där är bara Lilja och Kyle just efter att de varit på sjukhuset, där är de igen men efter en resa till Sverige. Och där är Liljas första foto med sin första helt egna kamera, som du ser så är det också på Kyle. Dom stod varandra jättenära tills ungefär ett år tillbaka.” Tom såg upp och såg frågande på henne, väninnan suckade och sa:
-” Han dog i samma hjärtsjukdom som hon, men den var betydligt kraftigare.” Det vred sig flera varv i Toms mage då han insåg att Bom kunde lida av samma sak, han blev plötsligt illamående och reste sig.
-” Förlåt Tori men jag måste gå...Jag mår inte så bra, är det okej om jag kommer tillbaka senare?” Hon såg förvånat på honom men nickade.
-” Jo du ser lite grön ut, sköt om dig så hörs vi senare.” Han nickade och så fort ha kommit ut genom dörren så slog han numret till sjukhuset, han behövde svar.

Dagen hade tillsist fått sitt slut och natten sin början, precis som allt annat... När något tar slut så tar något annat sin början och just den här natten skulle detta bli klarare för en av många i världen.

-” Tom?”Den yngre tvillingen sökte sin brors skydd ytterligare en natt, han visste egentligen inte varför men han ville inte vara ensam. Men den här kvällen var den äldre tvillingen faktiskt vaken och låg vänt mot dörren, månskenet hade på något sätt lyckats hitta sin väg genom regnmolnen och sken upp det lilla rummet. Bill kunde se ett litet leende på sin brors läppar då han utan ett ord till kröp ner under det varma täcket och rakt in i sin brors famn, när Tom la armarna om honom så försvann alla bekymmer i världen och han slappnade av.
-” Hur är det?” Bill borrade in huvudet i den välbekanta nacke och andades in den lukt som endast tillhörde Tom, den manliga men söta doften som han alltid skulle känna sig hemma i.
-” Jag vet inte, jag ville bara inte vara ensam ikväll.” Tom nickade och log.
-” Vill du veta en bra grej?” sångaren nickade och backade lite så deras identiska ögon kunde mötas.
-” Bom är frisk, frisk från allt.” Bill drog in ett hastigt andetag och släppte ut det med ett leende, han skrattade lite och kände hur en tyngd flög iväg från hans axlar. Hans.. son.. brorson var frisk.
-” Tack Bill... För att du finns och för att du såg till att jag behöll honom hos mig...” Bill log och bestämde sig för att inte tänka på hur mycket han önskade att Bom var hans egen, men det visade sig att Tom redan visste vad han tänkte på.
-” Jag vet att du gillar honom Billi... Det är rätt uppenbart. Han har ingen mamma och du är ju jag... fast i en annan kropp så... det här kommer låta skitlöjligt... men Bill vill du bli Boms mamma? Eller inte mamma eftersom du är kille men ja du fattar.” Bill kände hur tårar fann sin väg ned för hans kinder, han var rätt löjlig det visste han men han kunde inte hjälpa det.
-” Ja snälla...” Tom kramade bara om honom hårdare och skrattade lite innan han sa:
-” Fast vi ska nog inte säga till media att vi har barn tillsammans... Jag älskar dig det vet du men det där låter bara lite väl fel.” Bill skrattade han också och placerade en kyss på sin brors axel och kröp närmre, det var precis här han kände sig hel. Och konstigt vore väl annat?
-” Så, det första du ska få göra som mamma är att lyssna på mitt namnförslag, jag tror att...” Båda ryckte till och en hund skällde när det ringde på dörren, tvillingarna såg på varandra och båda undrade varför folk envisades med att ringa på dörren så underliga tider.
-” Jag tar det, du kan somna om du vill så får du berätta om förslaget imorgon.” Tom nickade och lutade sig tillbaka medan Bill reste sig och gick mot ytterdörren, han drog en filt över sina bara axlar och kände hur kallt det var i lägenheten.

Molnen verkade tillsist ha vunnit över månen och det regnade nu ganska kraftigt utanför i mörkret, Bill rös vid tanken på kylan utomhus då han började öppna alla lås. Förvåning var skrivet över hans ansikte då han öppnade dörren.

Regnet hade satt sina spår i hennes hår, sminket hade runnit ned över ansiktet och ögonen var blöta men om det var av regn eller tårar kunde Bill inte bestämma sig för. Tillsist föll hans uppmärksamhet på det stora blåmärket som täckte hennes vänstra kind, han spärrade upp ögonen och såg på henne.
-” Hej Bill.. eh du sa att om jag nån gång behövde någon så...” Helena började gråta.

Kapitel 14. Efter regn kommer solsken... eller?

Kylan spred sig upp efter hans bara ben och gåshud hade sedan länge gjort sig bekväm över hans kropp, men han märkte det inte. Bill var fullt upptagen med att försöka komma över chocken som för tillfället tagit över hans kropp, försiktigt öppnade han dörren mer så att Helena fick plats att komma in.
-” Shit, vad hände egentligen?” lyckades han tillsist kväka ur sig då hon tagit av sig skorna och stod mitt emot honom i hallen. Han lyfte handen och lät den spåra den blåspruckna huden och såg hur Helena grimaserade, han var chockad det kunde han inte förneka men plötsligt kändes det som om allt ramlade av honom och han drog henne mot sig.
-” Är du okej?” Han kände hur hon skakade på huvudet mot hans nakna bröst, nya rysningar gick genom honom, om det berodde på det faktum att hon var väldigt kall och blöt eller på det hon sa visste han inte men han drog henne närmre ändå.
-” Vill du prata om det?” han hörde henne sucka och skaka på huvudet.
-” Jag kan inte, snälla jag bara...” han förstod och höll bara om henne, försiktigt backade han mot vardagsrummet och soffan där han satte sig och lät henne krypa upp hos honom. Hon var inte direkt kort men det värkte lite inom honom då han tänkte på hur perfekt hon passade i hans armar, hur vackra hennes ögon var trots att sminket runnit och tårar fortfarande hade sina spår i ögonen.

Länge höll de varandras blick innan hon bröt den och la ansiktet mot hans nacke, han kände hur hon började skaka igen och suckade. Det var frustrerande att inte veta vad han skulle göra eller säga, han märkte så tydligt skillnaden mellan att trösta henne och Tom. Tom som han kände utan och innan kunde han läsa bättre än sig själv men Helena var en helt annan person... Han kunde varken läsa henne eller lista ut hennes problem och tankar genom att bara se på henne, han tvingades ha tålamod och vänta på att hon skulle berätta... om hon ens ville berätta. Men ju mer klockan tickade så kände han hur ögonen ville falla ihop, han fick kämpa för att hålla dem öppna.

-” Bill?” han var inte säker på hur länge de hade suttit i soffan men han insåg att de båda måste ha slumrat lite eftersom hennes hår var nästan torrt.
-” Mm?” Hon rörde sig fri från hans famn och såg på honom, hennes ögon var fortfarande svullna men de hade fått tillbaka lite av sin forna lyster.
-” Tack.” sa hon sömnigt och han log, ryggen värkte och han sträckte på sig. Utan ett ord så reste han sig och höll ut handen åt henne, hon såg förvånat på honom och han sa bara:
-” Kom.” hon ryckte på axlarna och tog hans hand. Bill tvingades blunda då hennes hand nuddade hans egen, även om hennes hände var en aning kalla så kändes det som om el strömmade mellan dem och han undrade om hon kände det lika starkt som han gjorde. Han ville slå sig själv i pannan, han hade fallit för något förbjudet.

-” Här?” hon såg frågande på honom och han nickade medan han öppnade badrumsdörren, snabbt klev han in och pekade på en bänk.
-” Sitt.” helena höjde på ögonbrynet men gjorde som han sa medan han letade fram en handduk och rengöringsmedel.
-” Är du säker på att du inte vill berätta?” all trötthet han tidigare känt var som bortblåst då han blötte handduken och började smeta rengöringsmedlet under hennes ögon för att ta bort sminket som runnit.
-” Förlåt Bill, men jag kan verkligen inte. Inte än.” han nickade och försökte att inte låtsas om hur svårt han hade att koncentrera sig då han lät tummen försiktigt rensa bort det svarta från hennes kinder och sedan stryka aloeverasalva över hennes blåmärke. Han kunde se hur ont det gjorde men hon klagade inte utan såg honom bara i ögonen. Bill försökte hålla sin andning under kontroll men fann att det var svårt nog att bara se på henne.
-” Eh... du kan sova i mitt rum så sover jag hos Tom.” han tänkte inte på hur konstigt det lät utan fortsatte bara dabba kind med ögonen så långt ifrån hennes som möjligt.
-” Ni står varandra rätt nära va?” han nickade.
-” Han är jag och jag är han, det låter lite konstigt men ja...” hon nickade och ryckte till då Bill råkade stöta till hennes kind.
-” Förlåt.”
-” Det är okej. Är det inte konstigt nu när Tom har barn och allt?” Han skakade på huvudet och avslutade det han höll på med.
-” Även om Tom skaffade familj skulle vi ha varandra, vi kommer liksom i ett två pack. Kanske är det just därför vi har så svårt att hitta en tjej.” han började tvätta sina händer och såg att Helenas kläder var smutsiga så han sa åt henne att vänta där hon satt innan han gick och hämtade en stor t-skirt och ett par byxor. Eller för honom var det inte så stora men han antog att de skulle se ut som tält på henne.
-” Här.” sa han och log blygt när hon tog emot kläderna hon skrattade trött och tackade innan han gick ut för att låta henne byta om ifred. Hjärtat bultade hårt då hon kom ut och ha visade henne till hans rum, han var säker på att det hoppade ut ut bröstet när hon kramade om honom och tackade för att han ställt upp.

Tyst tassade han till sin brors rum och kröp ner under täcket, klarvaken och hjärtat slog fortfarande flera kilometer i timmen. Han hoppade till då en sömnig röst sa:
-” Bill om du är så upphetsad av att ligga nära mig så tänker jag be dig flytta på dig, men om det är för att din lilla kärlek ligger i ditt rum så tänker jag säga grattis.”

Kapitel 15. Förlåt och knytnävar

Den svarthårige sångaren suckade djupt då han förde kaffekoppen mot munnen, han hatade verkligen mornar... Nej fel, han hatade dem jättemycket! Han var trött och ville bara krypa tillbaka till sängen men han ville inte känna hur tom den var och Tom hade fullt upp med Bom så han kunde inte lägga sig i hans säng heller.

Nån gång under morgonen så hade Helena lämnat lägenheten, han var inte säker men han hade för sig att hon hade väckt honom och sagt att en kille i bandet ringde efter henne. Han var rätt säker på att hon hade gjort det men det kunde varit en dröm också, hur som helst så var hon inte där. Han hade också insett att han skulle behöva prata med henne, för ju mer han tänkte på det så kunde han gissa vem det var som hade gjort det där mot henne. Han bestämde sig för att åka och hälsa på henne så fort han hade ätit klart.

-” Och vad är det med dig?” Bill grymtade och såg upp från sin kopp, han hade glömt att han för tillfället tältade i Toms kläder. Den äldre brodern skrattade åt honom då han såg hans ansikte, Bom som lekte med en av sin fars flätor såg sig förvånat omkring.
-” Bill... Du ser ut som en tvättbjörn.” Sångaren blängde på sin bror och sa:
-” Ge dig, jag får väl se ut hur jag vill.”
-” Självklart men du kanske vill sminka det andra ögat också?” Bill stönade, idag var inte hans dag... Inte alls!

Klockan hade precis slagit två och det ringde på dörren, Tom som var ensam hemma med Bom blev nästan förvånad över att det fortfarande fanns någon som ringde på vid en normal tidpunkt. Eftersom han hade sin son på höften och jättestora byxor så fick han vanka fram till dörren innan han öppnade den.

Synen han möttes av gjorde att han reflexmässigt började stänga dörren igen men personen utanför lyckades stoppa in sin fot innan den gått igen.
-” Tom sluta nu, vi är båda vuxna och vi borde prata om det här.” han släppte dörrhandtaget och vände sig surt om, utan ett ord gick han in i vardagsrummet och satte sig på soffan, han gissade att Bom kände vad han kände för han tryckte sig mot hans tröja och gnydde lite.
-” Tom?” Han såg upp då hon satte sig på en stol mitt emot honom.
-” Simone.” härmade han snäsigt, något hans mamma inte verkade uppfatta utan hon såg bara på honom och log sen.
-” Jag ser att du valde rätt och lyssnade på mig.” Han blängde på henne och sa.
-” Dra åt helvete.” Han visste att det var omoget sagt men han kunde inte hjälpa det, Simone skulle ha rätt hur det än slutade och han tålde det inte. Han och Boms band var svagt nog som det var, när hon sa så där så hade han god lust att lägga bort sin son bara för att motbevisa henne.
-” Ska du vara så där kan du gå, jag ger fullständigt fan i vad du har att säga.” Simone verkade inse att hon gått lite för långt och hon skruvade på sig.
-” Du har rätt, förlåt. Och jag antar att anledningen till att jag kom hit över huvudtaget var för att säga förlåt. Jag överreagerade och sa saker som jag inte skulle ha sagt.” Han nickade men såg bara ner, han hade ingen större lust att förlåta henne men han visste att han behövde henne och att han inte skulle kunna vara arg länge till. Han suckade och lät hennes ursäkter komma, och han hade rätt... Så fort hon sa att hon älskade honom så var hon förlåten.

-” Så hur är det att vara pappa till Bom?” sa hon tillsist väldigt försiktigt och han märkte att hon testade vatten, han antog att det var dags att han berättade det han berättade för Bill precis innan han for.
-” Kyle.” Simone såg oförstående på honom.
-” Va?” Han log
-” Han heter Kyle.”

Bill klättrade uppför trapporna till Helenas och hennes pojkväns lägenhet men stannade till, ljudet som nådde hans öron fick honom att reagera utan att tänka. Adrenalin drev honom framåt så han sprang uppför trapporna och såg att dörren till helenas lägenhet var öppen. Farten saktade av då han försiktigt närmade sig, miljoner tankar gick genom huvudet då han hörde samma ljud igen men betydligt högre den här gången. Han gick ljudlöst in genom dörren och hoppades att han skulle ha fel.
-” Vad i HELVETE gör du här?” skrek Helenas pojkvän åt honom och han kunde inte hitta några ord för att svara, istället såg han på den vackra flickan på golvet. Hennes ansikte var svullet och tårarna föll som floder.
-” Billi...” viskade hon med det retade bara upp pojkvännen och han gjorde sig beredd att slå henne igen, den unge sångaren hade ingen aning om vad som hände eller vad som fick honom att göra det.

Men helt plötsligt så kolliderade hans näve med pojkvännens haka.

Kapitel 16. En ny början.

-” Vad i helvete gör du?” Bill såg förvånat på killen på golvet och sen ner på sina händer, han var chockad. Aldrig i sitt liv hade han trott att han skulle slå till en kille som var hade mer muskler än Georg.
-” Jag frågade vad i helvette gör du?” Han blängde på killen som nu ställt sig upp och muttrade högt:
-” Du borde nog gå.” Han var fortfarande förvånad över hur han handlat men ilskan var fortfarande i honom och bara en blick på Helena gjorde honom förbannad.
-” Det här är min lägenhet, jag går ingenstans.” Bill ryckte på axlarna och sa:
-” Då går vi, Helena?” Helena såg skräckslaget på honom och sen tillbaka på sin pojkvän.
-” Jag...” började hon men hennes pojkvän skrek.
-” Så det var därför? Du gjorde slut för att få vara med honom eller hur? Din jävla hora!” Bill insåg att det var fel tillfälle att fråga Helena vad han menad så istället sträckte han ut sin hans åt den vackra sångerskan. Han insåg att även om hon hade flera blåmärken så var hon fortfarande väldigt vacker, inget skulle kunna stjäla skönheten ur hennes ögon.
-” Kom.” sa han med ett litet leende och försökte att inte låtsas om pojkvännen som blängde på dem, han försökte också att inte visa hur rädd han var för att jätten Jumbo inte skulle slå ned honom - något han var fullt kapabel till om han bara ville.

Helena tog försiktigt hans hand och han hjälpte henne upp, utan en blick tillbaka så tog han hennes ytterkläder medan hon tog på sig sina skor ytterst långsamt, det såg ut som om varje rörelse gjorde ont och han led med henne. När de väl stängt ytterdörren så kände han hur axlarna föll ner och han andades djupt, Helena däremot verkade spänd då de gick ned för trappan.

Ute var det fuktigt men det regnade inte, himlen var grå och det fanns inte minsta spår av sol. Bill klickade på nyckeln så att bilen låstes upp men stannade en bit innan så han hindrade Helena från att kliva in och ställde sig framför henne.
-” Hur är det?” frågade han oroat och såg henne i ögonen, hon ryckte på axlarna och såg bort.
-” Kan vi bara... fara?” han nickade och lät henne kliva in.

-” Tom?” Han öppnade dörren till lägenheten och såg sin mammas skor på golvet, men inga arga röster hördes så han hoppades att allt gått bra. Han tog varsamt Helenas hand och ledde henne längre in i lägenheten, i vardagsrummet fann han sin mor och sin bror sitta och titta i Liljas fotoalbum som Tori lånat ut åt dem. Han vinkade lite åt Tom som såg upp och rynkade på pannan när han såg Helena men han frågade inte, Bill visste att Tom visste att han skulle berätta senare.

Bill ledde den yngre tjejen mot sitt rum och lät henne sitta på sängen.
-” Är du trött?” Hon nickade men sa:
-” Du hörde vad han sa.” det var varken en fråga eller ett konstaterande, det var bara ord och han såg på henne.
-” Du behöver inte berätta om du inte vill.” men hon skakade på huvudet.
-” Jag vill ha det sagt innan jag somnar, för annars kanske jag inte vill berätta när jag vaknar.” Han var inte riktigt säker på vad hon menade men nickade och väntade på att hon skulle börja.
-” När jag du.. eller inatt så när du somnade på soffan så insåg att jag inte ville vara med honom längre... Det urartade och sen kom du.. Eh... men det han sa var sant.” Han såg upp på henne och var inte säker på om han hört rätt, hon såg ner och nickade.
-” Men inte nu Bill, jag.. inte just nu.” han log och nickade, han knäade framför henne och viskade.
-” Jag har ingen brådska...” hon log och han strök med tummen över hennes kind.
-” Lägg dig så får allt annat komma imorgon.”

Drygt nio månader senare

-” Mamma B, var är du?” en lång mörkhårig kille klev in i det ljusa köket och såg bistert på sin bror.
-” Jag heter fortfarande Bill och jag är ingen kvinna heller.” Tom flinade elakt och kletade ut mer grädde på tårtan innan han sa:
-” Same shit different namnes, det är bara du inser det Bill. Sen du tog på dig mamma rollen så förändrades ditt liv brutalt.” Bill blängde lekfullt på sin bror innan han såg ner på tårtan som Tom var fullt upptagen med att garnera.
-” Värst vad du anstränger dig.” Den äldre tvillingen rodnade och såg ner på tårtan.
-” Jag vill liksom att den ska se bra ut, jag vet att han inte fattar så mycket än men det är ändå en stor grej.” Bill log och såg sig omkring i det nystädade huset, de hade knappt bott här ett halvår men ändå kändes det mer hemma än den gamla lägenheten de delat i över två år.
-” Du är en bra pappa Tom.” Rodnaden blev värre och Tom såg ner på tårtan igen. Bill hoppade nästan till då han kände två händer smyga sig runt hans midja och dra honom lite bakåt.
-” Och du är en bra mamma, mamma B.” Bill suckade och vände sig surt om mot sin flickvän Helena.
-” Inte du också!” Hon grimaserade och Tom gav henne tummen upp.
-” Bill om du inte märkte det så har Tom kallat dig 'mamma B' i de senaste intervjuerna, alla dina fans kallar dig det också.” Bill suckade men hade ändå ett leende på läpparna, han strök bort lite hår från sin flickväns ansikte och kysste henne ömt på munnen.
-” Meh, sluta upp med att suga av ansiktet på varandra, det får ni göra bakom stängda dörrar.” Bill bröt kyssen och flinade lite innan han sa:
-” Bry dig inte om honom, han är bara sur för att han inte vill inse sina känslor för Tori.” Bill kände hur han blev träffad av grädde i ansiktet.

-” Åh gapa.” Tom gapade jättestort framför sin son för att få honom att härma, men allt som hände var att en blixt gick av och fångade honom i denna pinsamma situation. Han skulle aldrig gått med på att de fotade och filmade Kyles första födelsedag.
-” Kom igen Bom, öppna munnen.” Kyle flinade åt det gamla smeknamnet som endast tvillingarna använde, han började jollra och vifta energiskt med händerna. Ena handen lyckades träffa den lilla tallrik som Tom gjort i ordning åt honom med lite tårta. Grädde flög överallt och när Kyle insåg detta så jollrade han bara högre och viftade mer. Mjuka skratt hördes kring bordet och Tom hade svårt att låta bli att skratta han också, med ett leende så tog han en servett och började torka sitt energiska barns händer.
-” Sitt stilla, jag svär att du brås på Bill.” Bill som i samma stund hade klappat ihop händerna släppte genast ned dem då kameran vändes mot honom. Han flinade istället bara och räckte ut tungan.
-” Mamma kan du hämta ett blött papper i köket?” Bill reste sig och alla skrattade, han insåg vad han gjort och rodnade djupt när Tom utbrast:
-” Jag sa ju det!” Bill kunde inte rodnat djupare då kameramannen började skratta så att kameran skakade, han hoppades verkligen att de skulle klippa bort den här delen.

Tom lät en varm blick vila utöver sin familj och sina vänner, de var alla där. Simone, Gordon och Jörg som för ovanlighetens skull slutit fred. Linnea och Georg som stolt hade varsin förlovningsring på fingret. Gustav och Markus som snart firade två månader. Andreas som färgat håret brunt. Vackra lilla Tori som låtit håret växa lite längre och tidigare under dagen varit och lagt blommor från dem alla på Liljas grav. Bill och Helena som var precis så där löjligt nykära som det var efter att Linnea kommit över det som hänt med hennes ex. Sen var det ju bara Bill också... som han delade sin själv och sitt hjärta med.
Sist och bara minst till utsidan var Kyle... Den lilla killen som förändrar honom och hela deras familj på de mest drastiska men positiva sätt som finns. Han kunde se hur den forna lågan kommit tillbaka i vännernas ögon. Särskilt i Bills, för ett år sedan så hade Bill inte varit samma Bill som han kände. Självklart så var han Bill men en Bill som stora delar av sin glans.

Men den största förändringen kunde han se i sina egna ögon, han kunde se sig själv i spegeln utan att rygga tillbaka eller sucka. Och den dag som Kyle tagit sitt första steg hade han gjort sig av med alla nålar han hade...

Han blundade för en sekund och tackade Lilja för den gåva hon gett honom.
För det var det minsta paketet som räddade honom.