Prolog

Det var varmt, alldeles för varmt men ändå öste regnet ner över Singapores kust och även om det var sent så blev ovädret bara värre. Det var varmt ute men folk hade övergivit gatorna och sökt sig in i de torra hemmen, åskan som vilade i luften kändes av kustens invånare och ingen ville vara ute i ovädret som närmade sig.

Ingen förutom en. En ensam lång kille gick efter hamnen med händerna försiktigt instoppade i de tighta svarta jeansen för att inte skada de svart/vit manikyrerade naglarna, den grå hoodtröjan skyddade inte längre mot vattnet som öste ner och även om huvan var uppdragen så föll vattendropparna ner och hamnade på de nyanserade solglasögonen han bar. Blicken höll han stadigt i marken medan han gick, de mörka, sårade men även ilskna tankarna höll tillbaka tårarna som låg precis innanför ögonfransarna. Under dragkedjan på den grå tröjan slog en silvrig berlock emot hans krämvita hy, silversmycket som föreställde de två viktigaste personerna i hans liv. Silverkedjan som höll upp smycket satt ihop med ett vackert lås vid hans nacke, just under den intatuerade loggan.

Försiktigt drog han efter andan som för att försäkra sig om att lungorna skulle hålla för ytterligare ett andetag, för just nu... kändes det som om de skulle brista tillsammans med blodpumpen bakom hans revben. Det var så länge sen han kunde andas ordentligt...

Jag tror att ni vet vem jag skriver om, eller hur? Killen vars liv inte längre har någon mening, samtidigt som det betyder allt. En kille som har allt man kan önska sig, berömmelse, pengar, musik, en underbar tvillingbror och fantastiska vänner... Tyvärr är det bara en yta som de flesta tror på, under ytan finns bråk, press, brister, orättvisa, droger och en snart blommande ätstörning. Alla ser men ingen lägger märke till det – det liv som Bill Kaulitz lever. Men det är inte det som den här berättelsen handlar om, inte alls.

Den här berättelsen handlar om något som inte händer i verkligheten, om något som bara händer på film eller i våra fantasier. Den handlar om sånt som vi längtar efter men prioriterar bort – frihet och kärlek. Men nu menar jag inte sånt som vi känner när vi åker på semester med våra partners, jag talar om känslor som slår andan ur oss och får himlen att verka patetisk.

Det här låter kanske som om jag har tagit mig vatten över huvudet, men jag hoppas att jag ska lyckas förmedla den här berättelsen så ni förstår att jag inte alls tagit mig vatten över huvudet. Jag har bara... Bevittnat något fantastiskt.

Kapitel 1.

”Fan ta dom... fan ta alltihop,” tänkte den unge mannen dystert medan han fortsatte gå efter hamnen och sparkade ner småsten i vattnet lite då och då. Skakande drog han upp händerna ur fickorna och placerade dem runt sin smala överkropp, försiktigt drog han med den högra handen över tatueringen han hade efter sidan under alla kläder – när han skaffat den hade den betytt så mycket, nu började den förlora sin glans.

Med bråket fräscht i huvudet så kämpade han emot musklerna i axlarna som hela tiden ville skaka och avslöjade känslorna som han höll inne. Han hatade det! Han hatade att vara så svag och så liten när han hade världen i sina händer! Han hade allt och ändå ville folk ta det ifrån honom... Tom ville ta det ifrån honom, det var det som gjorde mest ont. Att Tom inte förstod, hans tvilling förstod inte och trodde honom inte heller när han sa att det var okej.

Han visste mycket väl att han gått ner i vikt och han visste att han borde äta mer, men han tog ingen skada av att vara lite underviktig. Han mådde bra av det, att kunna ta på sig vilka kläder som helst utan att behöva känna hur sömmarna spärrade in honom eller att knapparna blev svåra att knäppa.

Men Tom gillade det inte och det gjorde ingen annan heller, förutom David som gillade publiciteten, men David Jost spelade ingen roll, det gjorde bara Tom. Tom som inte längre gillade något hos Bill, hans vikt, hans idéer för turné showen eller att han rökte. Hycklare var precis vad Tom var, han rökte ju själv och ändå blev han arg då Bill rökte.

Men rösten Bill hade inom sig sa åt honom att Tom hade rätt, att han var för smal, att showen hade blivit en show och inte en konsert och att han förstörde sina stämband med cigaretter. Det var just den rösten som fick honom att skaka av ohämmade känslor, som fick honom att lämna hotellet och ensam ge sig ut i regnet på Singapores gator, som fick honom att ignorera mobilen som skrek i fickan och som fick honom att skygga undan från stora gator och tillsist att gå vilse. Men han brydde sig inte, han behövde det, han behövde få komma bort från alla.

Luft släpptes ut ur hans läppar i en suck, han sneglade på mobilklockan och insåg att om han inte skärpte sig och gick tillbaka till verkligheten så skulle problemen bara lastas på hög. Han hade varit borta i över två timmar och han visste att om han inte återvände till hotellet så skulle de inte hinna till planet som de skulle med tillbaka till Tyskland.

Han längtade hem, längtade efter sina fördomsfria hundar och sin mammas famn. Han längtade efter att få prata med sin bror tills natten runnit ut och morgondimman fuktade gräset. Problemet var bara... Han hade ingen aning om vart han var. Med ytterligare en suck så tog han av sig solglasögonen och hoppades att inte sminket runnit allt för mycket ifall att han skulle stöta på någon som han kunde fråga om vägen.

Men gatorna vid hamnen var tomma, husen började ta slut och tillsist gick han bara efter bryggan och försökte finna det i sig att vända sig om och leta reda på någon han kunde fråga. Lite besviket såg han tillsist en svart rock som rörde sig en bit bort, han ökade takten och gick emot personen som han antog var en man tackvare klädseln.

-” Hello?” sa han tveksamt och personen vände sig skrämt om, Bill hade haft rätt. Det var en liten man med vitt tovigt skägg. Ögonen var små och mörka, mannen blängde på honom.
-” Are you trying to give me a heartattack, boy? What in the rotten hell are you doing here?” Grymtade han, Bill blundade och drog försiktigt bak huvan lite grann så han kunde se mannen ordentligt. Han hoppades att det rökiga sminket han vanligtvis hade runt ögonen inte skulle ha runnit ut.
-” I am so sorry, my name is Bill and I am kind of lost. Do you think you can...” Gula tänder blottades i ett leende då Bill dragit bak sin huva och börjar prata, mannen hade sett förvånad ut till en början men nu log han bara och lät ögonen möta Bills blick. Något som gjorde den unge sångaren en aning obekväm.
-”... tell me the way to my hotel. I have a card with the name on..”
-” Boy, I don't know a damn thing about Singapore except this port. But I know a guy on this ship that can help you.” Han nickade åt höger och Bill följde hans blick och han kunde inte förneka att han blev förvånad.

Precis bredvid honom så låg ett enormt skepp i vattnet, han kunde känna hur ögonen växte då han snabbt studerade dess utsida. Skeppet såg ut som om det var taget ur Pirates of the Caribbean eller Hornblower eller någon annan film från 17 -1800 talet. Det var i mörkt trä och med två större och en mindre mast, små fönster tillsammans med kanonhål täckte sidan och två båtar hängde löst just ovanför.

-” I.. I don't think that...” Började Bill men tystnade då han såg mannen dra bak sin rock och visa en kniv som hängde i ett midjebälte, den var inte liten heller.
-” Oh I think you will, go on!” Han nickade mot plankorna som band samman skeppet och hamnen, sakta började den unge sångaren gå mot skeppet. Han kände hur hjärtat slog allt hårdare mot revbenen och han började ångra att han lämnat hotellet. Fast när han tänkte efter så kanske han inte ens lämnat hotellet, kanske låg han kvar i sin säng och drömde? Den fuktiga dimman mot hans gåshud talade om att så inte var fallet men det var trevligt att föreställa sig det.

De nötta militärkängorna dunkade mot träet då han började gå uppför plankorna, några snabba blickar över axeln sa honom att även om det fanns folk i närheten som letade efter honom så skulle de inte se honom. Dimman hade blivit så tjock att den knappt gick att se igenom. Men en annan tanke slog honom... De kanske inte ens letade efter honom... de kanske antog att han bara gått en liten bit för att lugna ner sig. Han hade varit dum och nu var han livrädd...

-” John!” hojtade mannen då de väl klivit ombord och Bill kunde se sig omkring. Till vänster var en stor upphöjning där han antog att rodret fanns bakom ett litet trästaket, två trappor på vardera sida ledde uppåt och i mitten av upphöjningen fanns en rund trädörr med bara en metallring som handtag. Mellan de större och den mindre masten fanns en lucka med ett galler på och bortanför den mindre masten så var det ytterligare en upphöjning men inte alls lika stor. Den här upphöjningen var mindre och bara en trälåda var ställt på ena sidan för att man skulle ta sig upp till vad Bill antog var framsidan. Hela skeppet var omringat av ett vackert snickrat räcke i lika mörkt trä som själva skeppet.

Sångaren kunde inte göra annat än att dra efter andan och återigen undra om han drömde.

-”Who in hell is that Luigi?” Bill rycktes tillbaka till verkligheten och såg sig omkring, han och mannen med kniven var inte längre ensamma. Precis bredvid dem stod en kraftig man med halvlångt kraftigt svart skägg och lika tjockt svart hårt, som mannen med kniven så hade han en lång svart kappa på axlarna men under hade han en vit skjorta som såg ut som om den aldrig sett en tvättmaskin, ett brett svart bälte och ett par mörkbruna lösa byxor tillsammans med skor som såg ut att ha tappat sin sula – han såg ut att komma från samma tid som skeppet med andra ord. Bills blick fastnade på bältet som inte bara var ett vanligt bälte utan hade två höljen på vardera sida om den store mannens höfter, i dem satt en urgammal pistol som såg ut att ha blivit stulen från ett museum, samma sak med svärdet som satt på motsatt sida.

Bill undrade om han skulle be för sitt liv eller vara fascinerad.

-” Take a look at him John, your Cap'n won't say no. And didn't you say that new crew was needed?” Den store mannen som tydligen kallades John lät sin blick vandra över den unge sångaren snabbt innan han sa:
-” Indeed I did, but I didn't ask for an goddamn eunuch!” hade modet fortfarande bott i Bills hjärta så hade han blivit rätt förolämpad, istället stirrade han bara i golvet.
-” I said: take a look at him, take the look. And he's not an eunuch!” Någonstans kände sig den svarthårige killen glad för att mannen påpekade att han inte var kastrerad, men blicken han fick av John gav honom rysningar och han stirrade envist ned.
-” Look at me boy!” han ryckte till John nästan skrek ut sin order, nervöst bet han sig i läppen och lyfte blicken för att möta den store mannens. Bill var lång, han var nära två meter och ändå verkade John vara nästan trettio centimeter längre – han påminde om en mer vältränad version av Hagrid i Harry Potter.

När deras blickar möttes så kändes det som om jätten försökte suga ut hans själ med ögonen, Bill var precis på väg att vika ner blicken igen då något fångade Johns uppmärksamhet och lättat så kunde Bill se åt något annat håll.
-” John, qu'est-ce que sont vous l'action?” Mjukt och strävt möttes i en dans då en ny röst klingade ut och drog till sig uppmärksamhet. Förvånat vände han sig om och märkte samtidigt att regnet slutat ösa ner och ersatts med mer dimma, men det spelade egentligen inte så stor roll då källan till den nye rösten kom.

Med en ljuslykta i den lätt feminina handen så kom en kille fram ur diset, en kille vars utseende fick Bill att titta två gånger. Killen var nästan hans raka motsats.

Håret var pappersvitt och hyn tillsynes silkeslen, läpparna var rosa och lätt putade som avslöjade oblekta men ändå vita tänder. Han var klädd i en löst hängande vit skjorta och hade en vit väst i guldbrodyr utanpå. Runt halsen hade han något som liknade en vit halsduk men kunde likaväl ha varit kragen på skjortan. Precis som John så hade han lösa byxor men det här paret var svart och han hade små kängor istället för utslitna småskor. Även den här killen hade ett brett svart bälte men hans bälte hade tre höljen, ett för en pistol, ett för ett silversvärd och en liten ficka som inte avlöjade sitt innehåll.

Men när Bills blick föll tillbaka till ansiktet så insåg han att det vita håret eller de tre höljderna inte spelade någon roll, det enda som spelade någon roll var ögonen.

Intensivitet och en färg blåare än havet mötte Bills egna honungsbruna i några få ögonblick innan den lille mannen gick emellan:
-” He doesn't speak french Cap'n, maybe German or Spanish but if not – he seems to understand English just fine.” Killen med det vita håret blängde på den lille mannen och väste:
-” Luigi... why did you bring him here?” Bill insåg efter det att de pratade franska igen och han försökte göra sig själv osynlig då Luigi började gestikulera åt hans håll, killen i vitt höjde skeptiskt på ögonbrynet.

Precis som alltid när han kände sig pressad så slutade lungorna fungera som dom skulle, han kippade efter luft och försökte lugna sig själv. Sångaren blundade och försökte föreställa sig att det här inte hände, att han var på hotellet. Ironiskt nog så insåg han att han gärna skulle börja äta mer bara han fick ta på sig torra kläder och lägga sig i en varm säng, något som gled iväg ännu längre när den mjuka men hesa rösten sa:
-” Where are you from?” Han tittade upp bara för att möta de kalla blå ögonen igen och han insåg att frågan var riktad till honom, tveksamt öppnade han munnen för att säga något men stängde den sen igen. Han kippade återigen efter luft och viskade:
-”Germany.” Hade han förväntat sig någon form av igenkännande eller sympati så hade han väntat i onödan, killen i vitt nickade bara och sa ytterligare några saker på franska innan Luigi skyndade av båten och John gick iväg.

De svarta stövlarna klickade mot golvet då killen i vitt klev fram mot honom, det var då som Bill insåg att killen inte kunde vara mycket äldre än han själv. Om inte yngre
-” Vad heter du?” sa han på lätt bruten tyska, något som förvånade sångaren som hörde sig själv svara innan han tänkt igenom det.
-” Bill Kaulitz, jag gick vilse och...”
-” Du ska inte tillbaka.” om han hade vågat så hade han blivit arg och ifrågasatt, han hade börjat pladdra om att företaget skulle bli stämt och att hans tvillingbror skulle hitta honom. Men istället var han bara tyst och lät hjärtat sakta slappna av och nästan sluta existera. Försiktigt viskade han:
-” Vem är du?” han såg ner på sina fötter och kände hur kroppen blev tyngre och tyngre, helt plötsligt blev han medveten om att det värkte i magen och han försökte komma på när han sist åt.

Panik greppade honom när John plötsligt dök upp bakom honom och våldsamt drog upp hans mobil ur fickan och kastade den så att den landade med en krasch på land. Det blev inte bättre när han såg att dimman börjat lätta och att båten började lämna land. Utan att tänka sig för så sprang han fram till räcket och kände hur illamåendet kom rusande över honom innan han sa:
-” Vad gör ni? Jag måste i land!” killen med det vita håret blängde bara på honom innan han sa:
-” Välkommen ombord på Royal Jiro.” men Bills medvetna var inte nöjd med det svaret, även om det undermedvetna skrek åt honom att sätta sig ner och vara tyst. När han såg att den vithårige nickade åt jätten innan han gick så samlade han in så mycket luft han kunde och sa:
-” Vem tror du att du är? Shit, jag.. Jag måste iland!” Han började bli hysterisk, allt gick för fort. Killens ryggtavla var allt som syntes och det var John som sa:
-” Han är din kapten.” Den bisarra lusten att skratta dök upp igen men syret räckte inte och yrseln grep honom innan han varken hunnit skratta eller säga nåt mer. Det sista han hörde innan allt blev svart var:
-” Vi är pirater.”

Kapitel 2

-” Du är inte dig själv längre! Du är bara en billig kopia av den Bill jag kände! Jag hatar vad du har blivit, jag hatar dig!”
Han drog snabbt efter andan och kisade med ögonen, allt var mörkt. Toms ord blev verklighet och han drog in armarna mot bröstet i ett försök att trösta sig själv. Han hade ingen lust att kliva upp och söka upp Toms hotellrum för tröst, inte efter vad han hade sagt.

Men något inom honom sa att detaljerna i hans tankesätt var fel, sättet som hans säng gungade lugnande fram och tillbaka likt en vagga och ljuden han hörde på våningen ovanför honom. Något var fel.

-” Vi är pirater.” Allt kom tillbaka i en våg och han öppnade ögonen ordentligt, magen kurrade och gjorde ont men han brydde sig inte. Snabbt såg han sig omkring och fann att han låg i en hängmatta (”Vad i...” tänkte han) i ett rum där det säkert fanns femton andra, tomma hängmattor. Några tunnor stod i ett hörn och ytterligare en bit bort där hängmattorna slutade stod ett bord med ett stort ljus i mitten, det var inte heller särskilt mörkt i den delen av rummet eftersom ett par runda fönster släppte in ljuset från utsidan.

Gåshud visade sig på hans armar och han insåg att han inte längre bar sin grå tröja utan endast en svart och alldeles för stor skjorta som han inte kände igen, ovanpå det vita linne han tidigare haft under. Förutom solglasögonen så hade han alla andra kläder kvar.

Försiktigt kände han runt ögonen och drog sedan tillbaka fingret som borde ha varit svart, istället var det alldeles rent. Piraterna hade tvättat av honom sminket.

Pirater? Han himlade med ögonen och skrattade tyst för sig själv, det var ju löjligt! Pirater finns inte längre förutom i filmer eller i berättelser. Men flinet suddades snabbt ut då han insåg att han inte var i en film, han var med all sannolikhet ombord på ett skepp som troligen hade en mentalt störd kapten – det var enda slutsatsen till han kunde komma fram till, att killen i vitt hår var mentalt störd. Det var så bisarrt att han ville gråta och skratta på samma gång!

-” Så ni har vaknat tillsist!” Han hoppade till och höll i samma veva på att trilla ur hängmattan, hjärtat dunkade hårt medan han försökte stilla sig själv och slippa risken att trilla ur. Det visade sig att hängmattor var väldigt svåra att manövrera så med en duns landade han på golvet. Han blundade, låg alldeles stilla och försökte ignorera hur det ömmade i ryggen och svanskotan, han suckade.
-” Ursäkta! Det var inte min mening att skrämma er!” Det här var ytterligare en ny röst men den var inte som de andra, den var rätt ljus och väldigt pojkaktig, lätta steg ekade i rummet och när Bill öppnade ögonen så fann han en kille framför honom. Killen verkade inte vara särskilt lång och hade brunt lockigt hår som gick en bit nedanför öronen, ögonen var ljusgröna men skiftade lite i blått och precis som mannen han träffat dagen innan så bar han en vit skjorta och ett par lösa bruna byxor. Skillnaden var att han varken bar vapen eller skor, bara ett leende.
-” Jag är Tim! Ni pratar tyska va?” Tim sträckte ut en hand för Bill att ta, försiktigt så hjälpte han sångaren att resa sig men Bill kände direkt hur yrseln kom tillbaka då han reste sig. Irriterat drog han åt sig handen och blundade tills han hade balansen under kontroll, han fick lite dåligt samvete eftersom Tim bara velat hjälpa. Fast vad visste han, Tim kunde ju lika väl vara en del i den dröm han drömde, eller hur?
-” Åh, förlåt! Kapten trodde inte att ni hade ätit så jag tog med lite frukost åt er!” Tim verkade inte ha tagit någon skada av Bills reaktion, istället tog han sångarens hand och ledde honom snabbt mot ett bord. Bill fick ducka för de andra hängmattorna och lyckades bara med ren skicklighet att inte ramla av yrseln eller av sättet Tim drog honom framåt.

En brödbit, en tallrik med fisk och ris och en bägare med vatten väntade honom då han satte sig, men även om magen skrek åt honom så kunde han inte göra annat än att titta på maten. Han hade ingen större lust att stoppa något av det i munnen och allra minst fisk eftersom han inte åt kött, tyvärr verkade Tim ha andra planer.
-” Seså! Ät ordentligt för vi har en tuff dag framför oss, det är inte lätt att vara ny här så ni måste lära er väldigt fort!” Han ville blänga på den yngre men frågor dök upp och Tims leende var helt ofarligt så bestämde sig för att spela med i sin dröm och frågade:
-” Vad är det tänkt att jag ska lära mig?” Tim lös upp och nickade åt maten innan han började prata:
-” Ät så ska jag förklara.” Den yngre killen lutade sig närmre och Bill la märke till fräknarna som låg över hans näsa och kindben, men de syntes knappt eftersom huden var så solbrun.

Tveksamt så tog han upp gaffeln och höll den i sina hand, samtidigt som magen krävde det som låg på tallriken framför honom så kändes det som om han skulle kvävas ifall han stoppade det i munnen. Han la irriterat ner gaffeln igen och tog istället upp brödet, han ansåg att det fick räcka för just nu. Det var inte särskilt gott men inte dåligt heller, magen verkade i alla fall vara okej med det.

-” Ni kommer, precis som jag, lära er att svabba däck, fästa segel, fläta nät, fiska när vi är iland och andra små saker som kan behöva göras. Laga seglen om det skulle behövas och har ni riktigt tur så får ni sitta i korgen!” sa Tim ivrigt som om Bill faktiskt visste vad det innebar att sitta i korgen... Underligt nog så gjorde den unge killens iver så att Bill slappnade av lite och irritationen började lägga sig. Han stoppade brödet återigen i munnen, sakta men säkert började magen lugna sig.
-” Hur gammal är du?” Tim log brett och bet sig i läppen.
-” Som ni räknar unge herrn, så lär jag nog vara fjorton eller kanske femton, men jag är inte säker.” Av gammal vana så höjde Bill på ögonbrynet både åt smeknamnet och svaret, han skulle precis fråga vad Tim menade när han sa ” som du räknar” men han hann inte förrän någon ropade på den yngre killen.
-” Åh vi måste gå, har ni ätit klart?” Bill blinkade och såg ner på den nästan orörda maten men nickade, Tim rynkade på pannan då han såg att tallriken var nästan helt full.
-” Ni kan äta senare, drick upp så ställer jag det här vid er säng.” Ett obehagligt tryck kröp sakta fram vid sångarens tinningar och han suckade när han insåg att han var på väg att få huvudvärk, allt verkade läggas på lager – huvudvärk, bråk, illamående... kidnappning? Han undrade om det var det han var, kidnappad? Med borde ingen kommit ut med en lösen summa vid det här laget om så var fallet? Det verkade snarare som om de hade anställt honom mot hans vilja, som en slav? Men som sagt, det kunde ju bara vara en dröm... Mer hann han inte fundera förrän Tim tog tag i hans arm och började dra med honom mot en trappa längst bort i rummet.

Trappan var delad i två eftersom det fanns en dörr på vänster sida efter de första fyra trappstegen, så därför fanns det en liten platta just utanför. När de kom längst upp så insåg Bill att det här var gallerluckan han sett kvällen innan, helt plötsligt blev allt mer verkligt.

Tim tryckte lätt upp luckan och helt plötsligt befann de sig i en helt annan värld.

Män i olika åldrar och storlekar jobbade på för fullt med både det ena och det andra, även om de såg olika ut så var principen densamma. Skjorta, byxor och bälte, vissa hade skägg och vissa hade långt hår osv. Bill kunde se mannen från igår... John, stå en bit bort och prata med en annan man som var i samma längdklass som Bill men bredare och hans randiga skjorta och scarf runt huvudet fick honom att se ut som en stereotypisk pirat.

Pirat

Bill ville fortfarande skratta samtidigt som han ville berätta för dem att pirater inte existerade längre, men med tanke på att alla förutom lilla Tim bar svärd och pistol så ansåg han att det inte alls var en bra idé.

-” Där har ni korgen, det är en utkiksplats som man sitter i för att se om vi är nära land eller om ett annat skepp kommer emot oss. Viktigast är att se till att vi inte stöter på såna där plåtbåtar. Det kan förstöra allt!” Tims rundtur på båten började ta slut och Bills huvud var fyllt av nya intryck och frågor, men allra värst var svajandet som han inte kunde vänja sig vid. Det var värre än att gå omkring i turnébussarna och värre än att åka flygplan! Han ville så gärna gå fram till räcket och tömma sig själv ut och in men Tims iver att visa honom allt tvingade honom att hålla det inne.

Artighet verkade vara något som Tim satte högt då han inte använde orden ” du, dig, din” utan ” ni” och ”er” istället, men det var inte bara artigheten som var förbryllande. Det var sättet han pratade på, som om han egentligen borde passat in för två- trehundra år sedan. Men han var ensam om det, de andra piraterna svor och hotade varandra som om de aldrig gjort annat.

På tal om de andra så hade Tim sett till att han träffat alla de sjutton piraterna, tyvärr minns han inte fler än John och Joe som var kusiner. Han minns Joe för att han, ironiskt nog, var kortast i besättningen.

Den ende som Bill inte sett var killen från igår, killen med kritvitt hår och blå ögon men han hade inte heller någon lust att fråga efter honom. Istället höll han munnen stängd och hoppades att vätskan som var på väg upp skulle stanna där den var, tacksamt så sa Tim tillsist att han kunde återvända till sin hängmatta och vila då han sett hur grön Bill blivit i ansiktet.

Han kunde inte ha sovit mer än en timme då en grov hand lades på hans axel och skakade om honom, yrvaket blinkade han och försökte orientera sig. Kroppen kändes tung men den här gången så skrek inte magen åt honom och huvudet kändes lättare, även om han inte kunde andas som han borde så mådde han bra. Syreproblemet hade han haft i flera år så det var inget nytt.
-” Bill hette du va?” han satte sig försiktigt upp i hängmattan utan att trilla ner och möttes av Johns blick, den var helt annorlunda än vad den var igår. Den försökte inte suga ut hans själ utan den var snäll och tillmötesgående, Bill ville helst att den blicken skulle stanna så han nickade försiktigt.
-” Kom, vi ska snart äta och kapten föreslog att du kommer upp och ser dig omkring igen. Han vet att du inte vill vara här men det kommer att gå över. Du kommer inte sakna dom.” en bild av Tom glimmade förbi inom honom och innan han visste ordet av så hade han blängt på den större mannen:
-” Du har ingen aning om vad du pratar om.” Muttrade utan att tänka sig för, John bara skrockade och skakade på huvudet.
-” Du ska få se pojk, du har det bättre utan dem.” att John inte blev arg på honom och sa ifrån gav bara mer glöd åt Bills irritation som snabbt växte till ilska. De ohämmade känslorna från dagen innan låg på kanten till bristning och när John inte verkade ta illa upp så var det nästan som ett okej för honom att bli arg.
-” Håll käft! Du vet inget om mig eller min familj så låt mig va!” fräste han och bet ihop käkbenen då John bara såg sympatiskt på honom.
-” Du kommer glömma dem...” sa jätten i ett dåligt försök att trösta, något Bill inte alls uppskattade.
-” Men jag vill inte glömma dem! Det här är helt sjukt, det fattar du väl? Ni kallar er pirater, men herregud! Pirater finns inte! Såna här skepp finns inte! Inget av det här...” han vevade ut med händerna och spärrade upp ögonen.
-”... Finns i verkligheten! Den där killen är sinnessjuk! Jag svär om ni är betalade för att...” Bill tystnade då John tog ett hotande steg framåt och såg honom i ögonen, sympatin var borta.
-” Lyssna noga din krabba, det är min OCH din kapten du talar om! Vakta din tunga pojk, jag må se en framtid för dig här, men jag är en av få. Och jag varnar dig, män på det här skeppet gillar inte... folk som inte kan bevisa att de hör hemma här. Lust är lust och ingen här bryr sig om dig.” Bill spärrade upp ögonen då han förstod vad John syftade på, nästan automatiskt tog han ett steg bakåt för att få lite distans mellan honom och orden som just spytts ut. Han såg snabbt ner på sin kropp och försökte att inte föreställa sig männens smutsiga händer mot huden. John suckade och fortsatte lite lugnare:
-” Det finns ingen återvändo pojk, dåliga saker kommer att hända dig om du inte bevisar dig. Förstått?” Han nickade men kunde inte andas, andetagen var små och de drog inte alls in lika mycket syra som han behövde, ändå lyckades han hålla sig stående. Han var äcklad och skrämd av det John sa samtidigt som en del av honom förstod att det här var allvar, det var det som skrämde honom. Han nickade försiktigt och John nickade nöjt innan Bill viskade:
-” Så jag får inte se dem igen?” Sympatin i jättens blick var tillbaka då han skakade på huvudet.

Hjärtat värkte och han misstänkte att han hade slutat andas helt och hållet, förtvivlat såg han ner i trägolvet som för att leta efter frågan han ville ha svar på.

Tom

Tom, Tom, Tom... Tom hans allt, det... nej... Han rynkade pannan och försökte blunda samtidigt som han vägrade sluta se ner i golvet. Han skakade omedvetet på huvudet och halsbandet han bar slog emot hans bröstkorg, han stannade upp. Försiktigt förde han en hand upp mot hjärtat och greppade berlocken med Toms bild på i sin hand, vettskrämt såg han upp på John innan han kände hur han föll framåt och allt blev svart igen.

Kapitel 3

-” Är du säker på att ingen såg honom?”
-” Jadå, tänkte att det skulle skapa fler problem. Gömde honom under kappan.”
-” Bra John, kan du hämta mer vatten. Jag tror han kvicknar till.”

David Jost hade sagt att andningsproblemen berodde på ett ryggfel, men ingen hade tid att fixa det åt honom. Just därför hade han svårt att andas även nu och allt han ville var att få falla in i medvetslöshet igen, för att slippa känna sig yr hela tiden och för att slippa försöka dra in luft ordentligt bara för att misslyckas. Men något kallt och blött mot hans läppar lät honom inte halka iväg utan tvingade honom istället att sakta öppna ögonen. Han möttes av ett varmt trätak och skenet av flera ljus, det var varmt och han låg mot något mjukt.

Han blinkade och helt plötsligt hade han Johns oroliga ansikte framför sig, han spärrade upp ögonen igen och öppnade munnen men John hann före.
-” Kapten hade rätt, han är vaken.” Bill försökte se sig omkring men insåg att han inte skulle se så mycket om han fortsatte med att ligga på rygg, med ett lågt stön så började han luta sig upp på armbågarna. John förstod vad han ville och hjälpte honom, helt oväntat så satt han upp ordentligt med jättens arm som ryggstöd. Försiktigt vek han in benen under sig och satte sig så att John kunde ta bort sin arm. Förvirrat såg han sig omkring och det tog en stund innan han kunde orientera sig, besviket insåg han att det John sagt om Tom... Inte var en dröm.
-” Som alltid John.” Där var den där rösten igen, Bill vände blicken åt vänster och fann den vithårige killen stå en bit bort med flaskor med olikfärgat innehåll i händerna. Han hade samma kläder som dagen innan men halsduken han haft runt halsen var borta och håret satt ihop med hjälp av en slarvig rosett på bakhuvudet. Utan att vända sig om så sa han:
-” Som en fågelunge så ställer du till oreda i boet, unge Bill...” Han var nära att missa vad den vithårige killen sa eftersom han var fullt upptagen med att se sig omkring i rummet han var i. Väggen längst till vänster var alltså skeppets för och nästan helt täckt i glas, runtom de andra väggarna satt ljus i olika storlekar och någon enstaka tavla på havet eller någon ö.

I mitten av rummet stod ett vackert träbord som såg ut att vara gjort i något dyrt trä med vackra handgjorda dekorer på sidan. Stolarna var likadana med röda små kuddar på sitsen och ryggstödet, trots att stolarna och bordet såg väldigt sköna ut så verkade de knappt använda eftersom det inte var några märken på golvet efter att någon dragit stolen in och ut. I hörnet på fönstrets västra sida fanns däremot ett mindre träbord med alla möjliga papper och pennor på. Bordet som den vithårige killen stod vid nu var på motsatt sida och var fyllda med olika burkar med örter och vätskor i. Vid fönstret var det ytterligare en säng som på något vis var inbyggd, eller vad man nu kunde kalla det, det var en madrass med ett överdrag och röda kuddar ovanpå.

-”... men som en fågelunge så måste även du.. få prova dina vingar.” Killen vände sig om och såg på Bill med lätt nyfikenhet. Han ställde ner ett av glasrören han höll i och gick fram till Bill där han hukade ner sig så att han hamnade i ögonhöjd. Utan att förstå varför så greps Bill av nån slags sorgsenhet när han mötte kaptenens ögon, de var lika intensiva och blå som innan men nu var de kantade med något annat. Sorg och smärta... saknad? Bill hade ingen aning men han fann sig själv med att titta på glasröret istället. Försiktigt viftade kaptenen med det han fortfarande höll i och sa:
-” Det här kommer hjälpa din dåliga aptit, om du ska klara av livet här så måste du äta.” John nickade instämmande bredvid när sångaren tog emot glasröret. Det var kallt och innehållet var genomskinligt, han tittade skeptiskt på det och sedan upp på den vithårige igen.
-” Det är helt ofarliga örter, inga kemikalier som ni har i er medicin.” mumlade den vithårige med avsmak, John nickade igen och Bill visste att han skulle tvingas dricka det.

1,2, 3!

Den vidriga soppan smälte i princip i hans mun och han kunde inte sluta äta, äckliga grönsaker, salt och vatten rann ner i magen och han kunde inte sluta. Den vithårige såg roat på honom men Bill brydde sig inte, han kunde inte minnas sist han haft sån här aptit eller sist han åt så här utan att bry sig om proteiner, fett osv. Han bara åt.

John hade lämnat dem eftersom han hade ”något att ta hand om” men att döma av livet utanför så roade sig sjömännen vilt. Med ett klirr så la Bill ned skeden i den tomma tallriken och såg ner på armen som vilade på bordet, armen med tatueringen han så länge prisat. Han var mätt samtidigt som han svalt, han saknade den tid när allt han gjorde hade någon mening. Tatueringar, texter, låtar... Den tid då han trodde att han funnit meningen med livet, nu var han inte så säker längre. Om musiken hade varit hans allt, om Tom hade varit hans allt... varför hade allt blivit så här? Varför befann han sig på ett skepp mitt ute i ingenstans på väg till gud vet var? Varför stirrade skeppets påstådda kapten på honom?

Han vände blicken mot den vithårige men undvek att se honom i ögonen, istället lät han blicken vila på killens feminina konturer. Aldrig förr hade han mött en kille som var så feminin utan smink, för även om Bill var feminin i sina kläder och sitt smink så var han ändå maskulin. Sättet killens läppar putade och kinderna hade en naturligt rosa nyans gjorde att han inte såg ut att komma från denna jord. Han såg ut som en av alverna i Sagan om ringen, vacker.

En mental spark fick honom att hindra sig själv från att grimasera, vad än killen var så var han inte vacker. Vackra människor kidnappar inte andra! Han suckade och såg ner i den tomma tallriken igen, varför hände det här honom?

Kapitel 4

-” Mister Bill!” Hjärtat hoppade skräckslaget då han landade med huvudet före i träet under hängmattan, andan slogs ur honom och han blinkade ett par gånger för att inte släppa ut det onda stönet bakom hans läppar. Under mentala svordomar så stötte han upp sig på armarna innan han satte sig upp ordentligt och mötte Tims glada ansikte, av någon anledning så var fräknarna extra synliga tackvare det ojämna ljuset i rummet.
-” Förlåt mister, återigen var det inte min mening att skrämma er men idag är det er första riktiga jobbardag. Jag tänkte att vi kunde börja lite tidigare så vi får ett försprång.” Och sant som det var så såg Bill att i de andra hängmattorna låg de andra männen och snusade hårt. Han var förundrad över att repen som hängmattorna var gjorda av fortfarande höll, för många av dem, till exempel Johns tog nästan i marken. Med en tung suck så lät han Tim släpa honom uppför trappan för att påbörja slavarbetet.

Han var döende, han var säker på det! Efter att ha lagat rep, nät och segel så att händerna blödde så hade Tim tvingat honom att svabba däck tills han svor på att träet inte kunde bli renare bara för att sedan gå ner och hjälpa kocken med samma soppa som han provat på hos kapten kvällen innan.

Ilskna tårar föll ner för kinderna och han sniffade ljudligt, han var glad att kocken lämnat honom ett tag. Johns ord vilade hos honom och han var rädd att de andra männen skulle anse att han inte kunde bevisa sig. Men han kunde inte hjälpa det och skulle någon klandra honom? Snabbt ryckte han bort fingret då han höll på att skära sig igen, nej, han grät egentligen inte. Han hackade lök. Det kanske låter komiskt men samtidigt som han kände sig löjlig för att han grät på grund av en grönsak så var han ändå lättad, han lät tårarna falla utan att torka bort dem.

Egentligen kunde han inte förklara varför han ville gråta, kanske för att jeansen skav mot hans ben eller för att han hade blåsor i fingrarna? Båda alternativen verkade möjliga men han misstänkte att det var förvirringen som knäckte honom. Han hatade det, han hatade att känna det som om han gick omkring i en dröm – en dröm han inte kunde kontrollera. Samtidigt så förstod han inte heller sig själv, att vara utan Tom i en dag, bråk eller inte, gjorde honom illamående. Men han kände sig bara tom, som om han inte trodde på vart han var eller vad som hände med honom... Under dagen då händerna smärtat som mest eller jeansen skavt sår på benen så hade han bara väntat på att vakna upp.

När Tim nämnt att han var rädd för den Flygande Holländaren då de lagat nät så hade han börjat skratta, skrattat och svarat att han visste att allt det här var fejk. Han var säker på att Flygande Holländaren och Davy Jones var något manusförfattaren till Pirates of the Caribbean hade hittat på, men förvirringen i skeppsgossens ansikte fick honom att tvivla. Men det var inte bara Tim som rubbade hans tro, det var alltihop. Sättet männen jobbade, pratade, klädde sig och hur hela skeppet såg ut.

Allt var för verkligt för att vara fejk.

Med en tung suck så torkade han sig om ögonen och la ner kniven bredvid den färdigskurna löken, händerna hade börjat skaka utan att han märkt det och håret hade fallit framför ögonen. Hela dagen hade männen stirrat på honom och några påpekat att han borde klippa sig medan en del sa att han såg ut som en kvinna. I vanliga fall så skulle han inte ha brytt sig -han var van, men efter att John sagt ”lust är lust och ingen här bryr sig om dig” så önskade han nästan att han var grovväxt och hade skägg. Allt för att inte attrahera de män som stirrade på honom med samma blick som han fick av kvinnor och män på olika galor eller fotograferingar. Han drog snabbt bort håret från ögonen och försökte dra in ett djupt andetag, något som han aldrig lyckades med så han gav upp efter andra försöket. Uppgivet stödde han sig mot bänken och väntade på att den lätta yrseln som alltid följde efter hans misslyckade andningsförsök, han blundade och öppnade ögonen igen innan han började gå mot trappan som skulle föra honom upp på däck.

Tim satt uppe i korgen och spejade ut över havet, större delen av männen satt vid ett bord de hade tagit fram från förrådet i skeppets ”källare” där de nu hade massivs med glas som innehöll vad Bill antog var öl... men vid närmare eftertanke så var det nog rom, precis som i alla andra piratfilmer. Ju mer tid han spenderade åt att observera piraterna så insåg han att alla filmer han sett inte var helt fel ute.
-” Beundrar du solnedgången pojk?” Raskt vände han sig om och mötte Johns muntra uppsyn, för att vara ärlig så hade han inte ens ägnat en tanke på solnedgången. Minen som den store mannen bar fick honom att inse att John visste att han hade huvudet någon annanstans än vid jordens värmekälla.
-” Vrid huvudet åt vänster.” uppmanade jätten och Bill gjorde som han sa, han vek blicken över skeppssidan och lutade sig försiktigt mot räcket. Läpparna särades lätt då munnen föll och han drog efter andan, ögonen sökte efter minsta detalj för minnet att spara men sanningen var att tillfällen som dessa upplever man inte för att föreviga dem. Utan för att man ska få länga efter att få se dem igen.

Den mörkblå himlen hade färgats röd där solen rörde vid vattnet, strålarna rörde försiktigt vid havet och värmen kysste luften. Han ville inte vända bort blicken i fall att allt skulle försvinna när han vände tillbaks den. Händerna längtade efter att få sträckas ut och röra vid synen men han visste att han inte kunde, den känslan sänkte hans hjärta och tyngde stenen i magen. Dum, var vad han kände sig då tårar stack honom i ögonen och suddade hans syn. Irriterat tvingades han se ner.

-” Du är inte förste man som gråter då han ser solnedgången till havs pojk.” Johns vänliga röst tröstade honom faktiskt men Tom hade fördärvat hans sinne och allt han såg framför sig var de bruna ögon som de båda delade. Han insåg att det faktiskt var sant det han sagt i alla intervjuerna, han kände sig inte hel utan Tom... Det värmde honom en aning, att veta att det inte bara var lögner och fejkade leenden han matade journalisterna med. Trött höjde han handen och torkade sig om ögonen med de tre längsta fingrarna innan han för första gången sen kvällen han hamnat på skeppet, såg kapten ute på däck.

Det vita håret hade släppts lös och blåste lätt med vinden, den vita västen hade åkt av så skjortan hängde löst. Läpparna rörde sig tyst men de blå ögonen var långt borta, solens gula strålar färgade regnbågshinnan nästan grön.
-” Vad gör han?” Bill vände sig mot John för svar, han hade tvekat innan han ställde frågan eftersom jätten verkade hålla kaptenen nära hjärtat och han var rädd att det han ville säga skulle komma ut på fel sätt. Men han hade inte behövt vara orolig, John slängde en blick på sin kapten innan han vände blicken mot solnedgången igen och sa:
-” Det sägs att han pratar med havet, sjunger för det med lidelse.” Det verkade vara en romantisk sak att säga i en film, i verkligheten så höjde Bill på ögonbrynet och såg skeptiskt på jätten.
-” Sjunger för havet?” John såg barskt på honom men han kunde inte ta tillbaka lusten att skratta, av någon anledning så hade han accepterat allt det här rätt lätt och han fann sig i det. Men det här var nästan smörigt.
-” Det är mycket om honom du inte vet, unge Bill. I din materiella och logiska värld så kanske det låter skrattretande, men folk i er värld har också ett slutet sinne. Döm honom inte förrän du vidgat sin syn.” Av någon anledning så började en rosa nyans krypa fram efter hans kinder då han vände bort blicken. Han gillade inte hur John hade en förmåga att träffa honom där det tog som hårdast, att han blev så påverkad av dem. Han bet sig i läppen innan han försökte igen och sa tyst:
-” Varför pratar han med havet?” Stormen i Johns ansikte lugnade sig en aning och han sa:
-” Unge kapten är för gammal för sin ålder. Han har erfarenheter som folk i min ålder inte borde ha.” Det där... lät ju vettigt? Nej egentligen inte men han antog att han förstod.

Kapitel 5

-” Vad säg... Nej... SLUTA! HÅLL BARA KÄFT! HÅLL. BARA. KÄFT!” Ilskan och desperationen låg i luften, det lilla rummet var fyllt med folk som förlorat hoppet. Timmarna hade runnit förbi och många sa att de var försent efter att de hittat den trasiga mobilen vid hamnen och tröjan som sakta flutit omkring i vattnet. Många hade redan insett sanningen, några grät och några var bara tomma. Men det var en som vägrade se någon sanning i vad David Jost precis sagt.
” Han skulle inte göra så David! Ni letar inte tillräckligt! Något kan ha hänt honom och ni tror att han har tagit livet av sig!” Så hade de ursinniga meningarna låtit som kom från unge Tom Kaulitz då han hade sagt sina tankar högt, gitarristen vägrade visa hur rädd han var... hur sjukt jävla rädd han var.

David såg sorgset på den oroliga tonåringen, men han var säker på sin sak. Bill Kaulitz hade tillsist begått självmord och han hade varit en av dem som drivit honom till det. Borde han inte må illa? Borde han inte gråta över att ha förlorat sin guldsten? Istället var han lugn och försökte att hylla sångaren med att inte tänka på den höga summan i pension han skulle få när allt det här var över. Livet som manager hade blivit tröttsamt med åren och han hade börjat längta efter en paus. Samvetet trängde på då han ändå tänkte på det och han vågade inte se på den flätade tvillingen framför honom. Kanske berodde det på att Toms stil påminde om en gangsters, för när han var så här arg så var han betydligt större än någon av deras vakter. Han var nästan skrämmande.

Basisten Georg Listing som redan hade lämnat rummet tillsammans med trummissen Gustav Schäfer, kunde höra gitarristens höga röst genom väggarna och han begravde huvudet i sin väns överkropp. Det långa bruna håret kletade fast mot kinderna då han grät mot Gustavs hals i soffan där de låg tätt omslingrade, så hade de legat den senaste timmen. I vanliga fall så sökte de aldrig tröst hos varandra, men just nu hade världen vänt sig emot dem och de hade bara varandra. Ingen annan förstod och ingen annan skulle förstå. Gustav hade sedan länge tagit av sig glasögonen och hade sitt huvud så nära sin väns så att blont och brunt hår blandades, han visste att delar av de tårar som föll från Georgs ansikte var hans.

Tom kunde inte tro det, han var... ingenting. Känslorna exploderade i bröstet en efter en och han ville bara skrika och slå någon. Ingen förstod, de bara satt där och gjorde ingenting! De förstod inte.. de förstod inte att om Bill verkligen begått självmord så skulle han känna det! Han skulle dö! Men han levde fortfarande, han var fortfarande hel, så Bill var i samma skick. Men de trodde honom inte... De trodde honom inte ens när han påpekade att de inte hittat en kropp.

Han hade hört några muttra att det här var hans sätt att hantera sorgen, samvetet och skammen. Tydligen så ansåg många att bråket som fått Bill att lämna byggnaden var hans fel, något han vägrade tänka på. För Bill var inte död...

Bills kropp låg inte någonstans på havsbotten och ruttnade... Bill hade inte tagit livet av sig på grund av honom... Bill hade inte tagit livet av sig för att han trodde att Tom hatade honom...

Varför tvingade samvetet honom honom till illamående? Varför rusade han då in på toa och slängde sig över toalettstolen? Varför rann tårarna likt floder efter hans kinder?

Bill var ju inte död.

Eller hur?

Kapitel 6

Sju dagar och acceptans, de två gick idag hand i hand. Eller kunde man kalla det acceptans om man kommit till den slutsats att man hamnat i koma och enbart drömde allting? Eller att man helt enkelt låtit fantasin skena iväg och att man hamnat i en annan värld? Men om han drömde, varför kändes allt så verkligt?

I något av de två lägena befann sig i alla fall Bill Kaulitz i för tillfället. Han hade kommit in i en rutin på skeppet och han hade låtit sig själv prata med Tim, John och Joe om mer än vart han kunde spy då han blev sjösjuk. Han hade låtit Tim leta reda på ett par svarta och betydligt mjukare byxor åt honom, ett bälte och en tygväst med små fickor som han kunde ha utanpå den svarta skjorta han vaknat upp med för ett par dar sedan. Bara för hygienens skull så kan man tillägga att pirater är renligare än vad många tror och Bill har haft möjlighet att tvätta sina kläder två gånger redan.

Rutinen han skapat åt sig själv började han ändå känna sig trygg med och sakta men säkert så hade han vågat arbeta med de sysslor han och Tim blivit tilldelade utan att se sig över axeln. Men även om rutinen gjorde honom bättre till mods så hade han fortfarande ett brinnande hål i hjärtat och tankarna hos ett hotell i Singapore. Han var rädd att han andre hälft skulle göra något dumt, men framför allt undrade han om någon letade efter honom. Han tvivlade, han kände på sig att Tom inte skulle ge upp honom så lätt men han skulle inte ha något val då han stod framför David och de förrädiska skivbolags representanterna.

Ändå var han förvånad att han inte krupit ihop och dött av hemlängtan ännu, arbetet höll tankarna borta och ibland glömde han till och med vad han gjorde ute på Singapores gator från första början.

Men en åskig dag som den här höll inte tankarna borta även om de slet så att blåsor formades i händerna och kläderna blev genomblöta. Tankarna som ledde till misstag.

Precis som dagen då han strosat omkring efter Singapores hamn så öste regnet ner men betydligt mer våldsamt och kallare, öppnade han munnen så hade han snart en munfull med vatten. Håret och kläderna var genomblöta och huden var iskall men han vågade varken klaga eller söka sig till under däck, alla var lika illa ute som han men ändå jobbade de på. Det var bara kapten som stod på samma plats, vid rodret där han skrek ut order på alla möjliga språk. John hade förklarat att alla på skeppet kunde tyska, engelska, franska och spanska men att de flesta hade ett ”modersmål” men ibland inbillade sig Bill att han hörde kapten skrika på ett helt okänt språk.

Hur som helst så värkte hela kroppen och han hade förlorat känslan om vilken tid på dagen det var, den enda klocka som fanns tickade nere i kaptens rum men de flesta av männen gick efter solen. Bara att de kunde göra det gav mer glöd till overkligheten men i det här vädret så var Bill säker på att det var verkligt. Flera kvällar skrattade hans sig gråtande till sömns på grund av förvirringen han bar på, men just nu så kände han varken förvirring eller overklighet – bara kyla.

Irriterat trängde Bill bort sina bistra tankar på vad som var verkligt och inte, istället koncentrerade han sig på att samla ihop hinkar, borstar och annat löst material som rullade omkring på skeppet.
-” Bill!” förvånat vände han huvudet mot vinden där han hört sitt namn, saliv samlades i munnen och han svalde. Kapten hade helt slutat prata med honom sen kvällen då han burits in av John, Bill visste för sjutton inte ens var kapten hette egentligen. Men det var inte dom tankarna som barrikaderade Bills huvud när han vilade blicken på den vithårige med ögon som nästan lös i blått då han såg ut över skeppet och stormen, det var det lilla flinet på hans lätt putade läppar som skickade rysningar längs den unge sångarens rygg. Vem i sina sinnens fulla bruk, ler vid ett sånt här tillfälle?
-” Dra ur pluggarna på jollarna!” På vardera sida om båten så hängde två fallfärdiga småbåtar som kallades för jollar, i dem fanns en plugg som man kan släppa ut vatten genom. Det var den pluggen Bill skulle dra ur för att vattnet i jollarna inte skulle trycka ner skeppet eller förstöra småbåtarna.

Tankarna tvingades in i ett litet hörn då Bill nickade och skyndade mot kanten, för att vara ärlig så hade han ingen aning om hur man gjorde. Men han chansade.

Fingrarna kändes stela och kalla då han tog tag i ett tvinnat rep för att dra jollen mot sig, det gamla träet knakade då båten kom närmre – både av tyngden från vattnet och av de hackiga rörelserna Bill gjorde.

Regnet öste ner över hans ansikte och han försökte torka bort det för att kunna se ordentligt men vattnet ersattes strax med nytt. Irriterad över att knappt se något så lotsade han på ett annat av de tre repen så att jollen skulle vara lättare att dra till kanten, men jollen kom aldrig mot honom. Istället kände han hur han båten snabbt lutade och han flög bakåt, smärta spred sig genom ryggen då han träffade masten han hade bakom sig.

-” Spänn seglen, vi måste ut ur det här!” Hörde han kapten skrika men svarta prickar hade börjat förstöra hans synfält, han blinkade hårt några gånger innan han tog stöd mot armarna och reste sig försiktigt. Yrsel kom över honom och han la en hand över ögonen, snabbt kände han hur magen gjorde otäcka volter och hur halsen svällde. Med önskan om att få spy så gick han långsamt fram mot räcket han precis stått vid, skulle han bara ta sig tid fram så skulle han snart må bättre. Trycket på insidan och den dunkande ilningen i ryggen drev honom framåt men de stora vågorna som krossades mot skeppet gjorde det betydligt svårare att gå. Han var så inne i det han gjorde att han inte märkte den sista ordern som ropades ut, istället blinkade han bort nya prickar från ögonen och snubblade framåt.
-” Bill, försöker du låta havet ta dig? Vad håller du på med?” Han svävade! Fötterna rörde inte längre däck och han fortsatte gå mot kanten men märkte plötsligt att han var på väg åt ett helt annat håll och ett kluckande skratt hördes bakom honom.
-” Du fick dig en ordentlig smäll, eller hur?” han kände igen Johns röst och förstod att han bar honom, han hoppades att vart än han hamnade härnäst skulle han få möjlighet att tömma sig mage på det lilla han ätit. Det skulle göra honom gott. Varför kände han sig full? Eller hög? Han brydde sig inte för han gillade det, de förvirrade och deprimerade tankarna var undanknuffade!
-” Vad flinar du åt?” Sa Johns djupa stämma men han skakade på huvudet, han flinade väl inte?
-” Tim hjälp mig lite, du kan ta hand om Toothless senare!” Nu var Bill säker på att han flinade, det var åt alla lustiga namn som många ur besättningen hade. Speciellt Toothless som saknade fem tänder och hade samma namn som en drake i någon film som Bill nyss sett. Han undrade om piraterna skulle ge honom ett sånt där roligt smeknamn?
-” Tror att han har slagit bakhuvudet, försökte gå fram till kanten. Hur är det med resten?” Tim dök upp framför honom och höll ett ljus framför hans ögon medan han stirrade oroligt, det var ovanligt, Tims ögon var alltid allt annat än oroliga.
-” Han är nog bara omtöcknad men med tanke på det kapten sa så borde han nog vila tills han blir klarare i huvudet. Toothless har slagit huvudet och blödde lite, Tuck och de andra är i samma skick som unge Bill. Hur går det för dom där uppe?” Tydligen var det inte bara Bill som gjorde illa sig i oväder, han blinkade ett par gånger och försökte andas ordentligt – vilket bara ledde till att yrseln svingade honom åt olika håll tillsammans med illamåendet.
-” Vi ska ut ur det här men kapten vill inte riksera att vi stöter på några plåtskepp så vi håller oss långt från land tills vi kommer hem.” Hem? Bill log sömnigt och började tänka på sin bror, han såg sig omkring efter honom men blev förvånad då han inte såg honom. Var kunde han tagit vägen? Beslutsamt så lutade han sig framåt på händerna och började resa sig då allt som hände var att han trycktes tillbaka.
-” Ta det lugnt unge Bill, ni har fått en smäll i bakhuvudet så helst av allt borde du lägga dig ner och försöka sova.” Artigheten gick inte att ta miste på när Tim pratade men han förstod inte, han kunde inte sova förrän han hittat Tom – vilket han försökte berätta också.
-” Tom...” mumlade han, det kom inte riktigt ut som han tänkt sig då John lutade honom bakåt så att han vilade huvudet mot något. Han blev irriterad när ögonen blev tyngre och tankarna tröga.
-” Vem är Tom?” hörde han innan ögonen föll ihop helt och han sa lågt:
-” Min tvillingbror.” innan allt blev svart så hann han undra varför det kändes som han inte gjorde annat än svimmade.

Kapitel 7

-”Où l'enfer est il?!” Röt en mörk röst genom morgonen, trots att huvudet dunkade hårt så öppnade Bill ögonen hastigt och lutade sig lika fort upp på armbågarna. Hängmattan svajade fram och tillbaka så han fick kämpa lite för att behålla balansen men han trillade inte ur.
-” O'Malley! What on earth have brought you up at this time?” Johns mörka stämma hördes plötsligt från någonstans framför Bill och han var på ett sätt glad att han hade jätten framför sig, vilken än anledningen var till att O'Malley var arg så ville han inte hamna inom skotthåll.
-” Where is he John?” Fräste piraten ilsket.
-” Who?” Vid det här laget så hade de flesta av piratera vaknat upp och alla satt, liksom Bill, på sidan av sin repiga hängmatta och väntade på vad som skulle ske näst.
-” That little landlubber you keep protecting!” Bills värld stod stilla, huvudet dunkade fortfarande, han kände sig mör från dagen innan och minnet om varför han mådde så dåligt var en aning svagt.
-”Me?” Det var Tim som försiktigt klev fram och Bill hoppades att det inte var han som O'Malley var så arg på, Tim förtjänade ingens ilska.
-” No not you, the other boy! The new one.” Bills andetag fastnade i halsen och han såg sig förskräckt omkring då blickar började vändas mot honom, han hoppades att John skulle säga något men han var tyst.
-” Now, where the hell is he?” Blicken Tim lyckades ge honom gav honom mod att ställa sig upp och ta ett par steg framåt. Upplevelsen kändes som om han inte längre var i sin egen kropp, han var rädd samtidigt som han inte heller kunde stoppa sin kropp från att gå fram och säga ”me?”.

O'Malley blängde hårt på honom och han krympte där han stod då piraten tog ett par hotande steg mot honom.
-” Yes you, you incompetent shrimp! You were in charge of the dinghy's last night!” han nickade och bet sig i läppen, det här, bestämde han sig för, var en dröm. Det hände inte, han stod inte framför sjutton pirater, varav en av dem såg på honom med ursinniga mörka ögon.
-” One of them is gone and the other is in pieces! Are you dumb or something?” Så fort anledningen till piratens ilska var ute i det öppna så kände Bill direkt fler arga blickar på sig och han svalde obekvämt.
-” Come here you little twit!” Innan han hann reagera så kände han en hand över sin egen som snabbt drog honom mot trapporna som skulle leda dem upp mot däck. Trappstegen var svåra att pricka av då huvudet snurrade tackvare gårdagen och att O'Malley var snabb hjälpte inte. Sångaren snubblade och nästan ramlade ett par gånger innan han väl stod framför kanten där jollen skulle ha hängt. Nu hängde det bara ett par avslitna rep i båtens ställe. Hastigt blev han vänd så han kunde se den andra jollen som blivit slaktad av tyngden från regnet och vågorna.
-” O'Malley listen, he hit his head while trying to undo the plug. He was in no state to finish that yesterday!” Bill var lättad att John sagt något för att hjälpa honom, så lättad att han vände sig mot O'Malley och öppnade munnen för att hålla med. Tyvärr hann en annan pirat säga sin åsikt i det hela.
-” He's been nothing but trouble ever since he came here, he is keeping Tim from his chores by asking him all the time. He messes up left and right and is clumsy as hell! This is the final straw!” Bill hörde hur fler av de andra piraterna höll med och skrek olika straff som ”plankan” och ” give him the final lesson”. Han såg sig skrämt omkring efter någon form av flykt väg. Tillsist mötte han Johns blick.

John såg ut att vilja argumentera emot men samtidigt som han visste att de andra hade rätt, därför såg han bara sympatiskt tillbaka på nykomlingen. Bill spärrade upp ögonen då han förstod att hjälp fanns ingenstans att få.

Oförberett kände han hur han slungades bakåt och landade hårt på trädäcket med en duns, återigen kände han hur huvudet slog emot något och studsade en gång. Smärtan som snabbt spred sig genom honom fick honom att grymta och stöna, hela kroppen kändes som då man slår i nerven i armbågen. Den ilade och dunkade på samma gång och hur han än försökte då fick han inte upp ögonen.

Tårar brände då han kände hur det plötsligt exploderad vid kindbenet och upp mot det vänstra ögonbrynet. Han försökte intala sig att det inte hände, att han bara drömde – precis som han gjort flera gånger om dagen i snart åtta dagar men sanningen var att han inte kunde förklara det som hände honom som en overklighet längre, för det gjorde riktigt jävla ont!

Trögt fick han upp ögonen bara för att se hur några pirater hejade på O'Malley som såg ut att njuta av det han gjorde, precis då var det som om något inom honom sprack. Han brydde sig inte längre om det här var verklighet eller inte, han brydde sig inte om varför han lämnade hotellet från första början. Allt han brydde sig om var att inte bli nedtrampad.

Med nyfunnen styrka så tryckte han den arga piraten ifrån sig och vacklade en bit bakåt, O'Malley såg förvånat på honom vilket även många andra gjorde. Men Bill tänkte inte på det, istället försökte han andas normalt och inte tänka på att om han blev andfådd så skulle andningsproblemet göra att han svimmade. Han ville inte svimma, han ville inte böja sig. Men han behövde ingetdera.

-” O'Malley! Vad håller du på med?” Sättet som rösten sökte sig in i Bills hjärta och tröstade honom gjorde så att han slutade flämta och istället riktade blicken mot Kaptenens kabin, där stod han. Det vita håret låg mjukt kring det bleka ansiktet och ögonen var lika lugna som havet. Bill förstod inte hur någon som borde vara grov och arg på världen kunde kliva fram mellan sina män så graciöst som kaptenen. Han svalde och sänkte blicken till träet han stod på, varför visste han inte riktigt men det kändes rätt. Så fort han kunde se kaptens stövlar i ögonvrån så hörde han O'Malley prata irriterat på franska, han kände hur piraten knuffade honom framåt så han tvingades se upp och möta de intensiva ögonen som kaptenen bar. För en sekund hade han varit rädd för att de skulle gnistra av kyla men istället mötte han någon form av förståelse.

Kroppen slutade dunka och smärtan bedövades bara för ett par sekunder då känslan av att äntligen vara förstådd trängde in i honom, han drog in ett djupt andetag och andades lugnt ut. Det kittlades i magen på honom och han blev trollbunden av de olika nyanserna av blott han fann i ögonen, han kunde inte titta bort förrän kapten bröt ögonkontakten. Snabbt nickade han mot O'Malley och vände på klacken mot sin kabin igen. En knuff i den ömma ryggen fick Bill att förstå att han skulle följa efter.

-” Tänk inte på det.” viskade Tim då han passerade honom, han spärrade upp ögonen och försökte komma på vad han menade. Men den unge skeppsgossen vek bara undan blicken och när han sökte Johns blick så såg jätten bara bort. Inte ens lille Joe tittade på honom, de enda som såg på honom var de pirater som hejade då O'Malley slog honom. Blickarna påminde honom om de män som försökte tafsa på honom.

Smärtan dunkade nästan i takt med det skräckslagna hjärtat och han insåg att han knutit näven så hårt att de slitna naglarna trängde in i handen. Vad i helvete höll på att hända? Och menade Tim?

Magen hoppade obehagligt och han bet sig i läppen bara för att grimasera av smärta då han kände att läppen spruckit en aning vid höger mungipa, smärtan distraherade honom en stund och han hoppade till då kabin dörren smällde igen bakom honom. Oroligt såg han upp och mötte kaptens blick innan han snabbt sänkte blicken en aning så den hamnade på den krämiga halsen med ett litet födelsemärke till höger om adamsäpplet, ungefär på samma ställe där Tom hade sitt. Stenen han burit omkring på i magen sjönk bara mer då han tänkte på Tom, han blinkade och såg sedan ner på sina barfotafötter.

Han hade inte tagit på sig sina skor eftersom han blivit släpad från hängmattan, han hade inte tänkt på det då men nu kände han sig bara fånig där han stod i sina svarta byxor och en gråaktig tröja han lånat av lille Tim.

-” Bill.” han nickade men såg inte upp utan höll blicken där den var, men det var svårt, rösten frestade honom att både titta upp och kliva närmre.
-” Om du inte stretar emot så kommer allt att gå mycket bättre.” Det tog en stund innan han förstod vad kapten syftade på, snabbt såg han upp och öppnade munnen för att fråga men han hann inte förrän han kände hur han backade upp mot en av de mörka väggarna i rummet.

Andan fastnade i halsen då han kände två mjuka läppar mot hans hals.

Kapitel 8

Han kunde inte andas, än mindre röra sig. Ryggen gjorde ont mot vägggen men han glömde snabbt bort det så läpparna försiktigt masserade den känsliga huden under hans öra och ner just under hakan. Snabbt drog han efter andan då han kände två händer sakta smeka honom just ovanför byxlinningen och lugnt dra upp skjortan.
-” Nej...” kved han men händerna strök honom tröstande efter magen och han kände hur läpparna lämnade hans hals för att hest viska:
-” Slappna bara av, jag kommer inte göra dig illa.” Panik spreds i huvudet då orden kittlade hans öra vilket skickade värme till den lägre delen av magen, han ville inte men kroppen reagerade emot honom. Han slöt ögonen då läpparna nafsade och kysste sin väg ner efter halsen bara för att stanna en bit ovanför nyckelbenet där de girigt började suga och bita. Bill ville inte, huvudet vägrade men han kunde inte hindra de svaga stön som rymde från hans mun. Utan att han tänkte på det så började hans händer söka efter materialet som den vithårige hade runt kroppen, försiktigt greppade han det och kramade skjortan lätt. Förståndet och medvetandet sjönk sakta undan och allt som fanns kvar var den kraftiga dimman runt ögonen, smärtan och värmen han kände i sina lägre regioner.

Men lika fort som de hade skett så var det över och värmen från den andra kroppen försvann. Det var som om han hade blivit puttad i iskallt vatten, han drog efter andan och öppnade skrämt ögonen.

Vettet och insikten sköljde över honom och han la armarna i kors över bröstet då han tittade upp på kapten.
-” Är du okej?” Bill visste inte vad han skulle svara på det, nej han var inte alls okej! Han mådde illa och han undrade om han skulle vara livrädd eller beredd att ta livet av sig. Men han klarade för tillfället inte av att säga något. Allt han kunde tänka på var hur han sett skådespelare reagera i filmer där övernaturliga saker utspelades, men ingen av deras reaktioner verkade vettiga för tillfället så han stirrade bara rakt fram.

Kapten suckade och la försiktigt en hand på hans axel innan han ledde honom bort mot en stol där han sa åt honom att sitta, Bill hade inte en cell i honom som inte var paralyserad av känslokrocken inom honom så han lydde.
-” Du förstod inte vad de sa där ute, eller hur?” Han stirrade bara och kapten verkade förstå att han skulle få förklara utan att få så mycket ur den skrämda nykomlingen.
-” Jag vet inte vad du har hört om pirater för jag antar att din värld har både sann och falsk fakta om oss. Men jag antar att du har hört om klassiker som att få gå på plankan eller bli kölhalad?” Bill förvånade sig själv med att nicka vilket belönades av ett litet leende hos den vithårige som fick sångaren att se ner i bordet.
-” Men det finns straff som många anser är värre än döden, som att bli fastbunden utan mat eller vatten vid en mast i tre dagar- naken... eller bli knäckt.” Kapten satte sig på en stol mitt emot honom och försökte få honom att möta hans blick men Bill kunde inte, kroppen hade stängt av.
-” Att bli knäckt innebär att man blir allvarligt misshandlad och sedan tvingad till sex... men jag kommer inte göra något mot dig.” tillade kapten snabbt då Bill spärrade upp ögonen om möjligt mer och såg skrämt på honom.
-” Jag tror inte på att knäcka en människa på det sättet, det äcklar mig. Tyvärr så är det ett straff som besättningen kan yrka på och jag måste lyssna om skälet är giltigt. Men även om jag vet att du klantade till det så vet jag också att du är ny och du blev ryckt från ditt vanliga liv. Du förtjänar det inte och just därför så kommer jag inte göra mer än att märka dig. Det här är vår charad och för att slippa bekymmer så måste du spela med, okej?” Vid det här laget så var Bills huvud och kropp så tömd på svar, energi och förmåga att ta emot information att han bara nickade, han hade börjat vänja sig vid smärtan med för det gjorde det inte mindre ont.
-” Bill?” Han lyfte trött på huvudet med då han kände ett par kalla fingertoppar röra vid hakan så vaknade han till och såg upp ordentligt, det var som om han fått en stöt men samtidigt inte. Det var som om fingrarna smälte samman med hans puls och lindrade allt som envetet bet sig fast och gjorde honom illa. Innan han kunde hejda sig själv så tog han ett fast tag om handen nära hans ansikte, om kapten var förvånad så visade han det inte, istället såg de bara på varandra och utan att Bill tänkte på det så lät han sig möta intensiteten hos den andre.

För första gången sen han träffade David Jost så kände han sig... helt lugn. Som om världen inte spelade någon roll.

-” Bill... Du blöder fortfarande, sätt dig på sängen så ska jag göra i ordning något att tvätta såret med.” Transen bröts men lugnet fanns kvar och sångaren behövde inte anstränga sig för att göra som han blev tillsagd. Men när han satte sig på sängen han vaknat upp i för ett par dagar sedan så stönade han till, smärta sköt upp genom ryggraden och dunkade sig fram i huvudet.
-” Jag är ledsen att jag inte hann avbryta tidigare.” Rösten var så låg att Bill lika gärna kunde ha inbillat sig det, men plötsligt dök det feminina ansiktet upp framför honom igen och han kände sig yr.
-” Det här kan svida en aning.” Det här var första gången som sångaren hade möjlighet att granska de mystiska ögonen som han blivit så fascinerad av, han blev inte besviken.

Ögonen hade en mörkblå ring längst ut och nyanserades sedan ut i ljusare strimmor mot mitten där ytterligare en väldigt blå ring fanns, men det var inte bara färgen som var fascinerande. Det var allt som fanns uttryckt i dem. Känslor som kyla, sorg och likgiltighet blandades med värme, förtroendeingivelse och något som Bill inte kunde sätta fingret på i det tillstånd han var i. Inte när huvudet var fullt av små känsloladdade moln. Plötsligt stack det till högt upp på käkbenet och han gnydde motvilligt till, kapten log ursäktande innan han baddade såret försiktigt igen.

-” Jag vet inte vad du heter...” Bill förvånades över sin egen röst då kapten tillsist lagt ifrån sig duken han baddat såren med och vilade händerna i knät.
-” Du borde lägga dig, vänta så ska jag hjälpa dig.” han reste sig och gick bort mot bordet där han förvarade bägarna som var fyllda med olikfärgade vätskor. I ögonvrån så såg Bill hur han hällde lite på en ny duk och gick tillbaka mot sångaren som såg skeptiskt på duken.
-” Du kommer somna lättare och det kommer inte göra lika ont.” Även om nykomlingen fortfarande var skeptisk så lät han duken läggas över munnen och näsan då han andades in, kapten sa åt honom att lägga sig ner och med lite hjälp så gjorde han det nästan helt smärtfritt. Ögonen började precis kännas tunga och mörkret började omringa honom då kapten lutade sig fram och viskade:
-” Kai... mitt namn är Kai." Kai, tänkte han och log sömnigt innan allt försvann.

Kapitel 9

-” Bill.”

Sanden kändes mjuk mot hans händer och han slöt sina ögon för att skydda dem mot det stålande ljusen som sken ner mot honom. Försiktigt förde han sina händer fram och tillbaka över de små kornen, han visste att han skulle ha sand i håret och i på ryggen när han väl bestämde sig för att resa sig. Men han kunde inte ha brytt sig mindre.

Ljudet av en fågel fick honom återigen att öppna ögonen och han la en spejande hand över ögonen för att lättare kunna följa örnens svävande rörelser över den klarblå himmelen. Han önskade att han kunde vara där uppe och sväva med den...

-” Bill...” Den mjuka rösten tog över tystnaden och motvilligt kände han hur han sögs tillbaka till verkligheten.
-” Bill... du borde vakna.” Det var den svala men mjuka handen på hans kind som sakta tvingade upp ögonen. Hjärtat hoppade och fjärilar flaxade ivrigt i magen då han mötte Kais ögon, för ett par sekunder så var de allt som existerade men steg för steg så tvingades han slita blicken från det bleka ansiktet och minnas gårdagen- han suckade ljudlöst.
-” Du är inte lätt att väcka är du väl somnat unge Bill.” Med ett svagt stön så lutade han sig upp på armarna och kände hur kroppen protesterade ilsket, särskilt magen där han med all säkerhet skulle få ett blåmärke. Trött blundade han och frågade:
-” Vad är klockan?” Genom det stora fönstret kunde han se att det var ljust ute men ingen sol.
-” Om det inte vore så molnigt så skulle vi strax skymta middagssolen, du har sovit en hel del. Men det har gjort dig gott och det har även gett mig möjlighet att bandagera ihop dig en aning.” Det var inte förrän Kai sa det som Bill kände ett annat tyglager mot magen och upp mot bröstet, försiktigt tittade han ner på sig själv men såg inget eftersom den mörka skjortan var i vägen. Men bara för att han inte såg det så betydde det inte att han inte kände det, med ytterligare ett stön så la han sig ner igen och blundade, hade han vågat så hade han sovit ett tag till.

-” Jag är ledsen att jag inte stoppade dem tidigare...” Förvånat öppnade Bill ögonen igen och såg rakt på den unge kaptenen, men Kai såg bort. Som sångare hade han lärt sig att rösten var ett redskap att förmedla känslor, ursäkten och sårbarheten i Kais röst hade han inte förväntat sig. Kaptenen hade redan bett om ursäkt tidigare, varför kände han behovet att göra det igen?
-” Du behöver äta.” Bills mage höll med men när han började röra på sig så brände det till över magen, men han var inte säker på om han vågade ligga kvar så med hårt ihop bitna tänder så svingade han försiktigt benen över sängkanten och satte sig upp.

Yrt spärrade han upp ögonen för att sedan sluta dem och gunga fram och tillbaka där han satt, det här var smärta han aldrig känt förut. Det gjorde ont, kroppen i olika takter och blodet kändes som om det hade fått taggar när de strömmade genom ådrorna. Obehaget som kryllade under huden gjorde honom illamående.

-” Andas in.” Kai dök plötsligt upp framför honom med en mörkblå duk i handen, Bill lät handen falla över hans ansikte och andades lugnt in. Med ögonen så följde han de broderade kanterna på den lilla duken och han förstod att den var handsydd, den påminde lite om de dukar som han och Toms mormor brukade göra. Han tänkte inte ens på att han andats in utan att tvivla på om kaptenens avsikter var goda eller ej.
-” Sitt stilla, effekten kommer tyvärr inte direkt.”

Skeppet gungade fram och tillbaka men ändå så märktes det inte på vattnet som Bill hade i sitt glas, tak-kronan svajade lugnt med båtens rörelser men vattnet stod still. Förundrat stirrade sångaren på det medan han ofrivilligt stoppade en bit av det gamla brödet i munnen.
-” Du är inte så gammal, eller hur?” Motvilligt slet han blicken från glaset och såg på sin kapten medan han tuggade klart och svarade:
-” 21 snart 22.” Kais mungipor ryckte lite innan han log.
-” Då är jag äldre än dig.” sa han och direkt flög det frågor in i Bills huvud, försiktigt frågade han:
-” Hur gammal är du?” Den del av sångaren som fortfarande ansåg att han åt för mycket fick honom att lägga ner brödbiten på tallriken och hoppas att Kai skulle glömma bort det.
-” Som du räknar så bör jag vara ett år äldre än dig.”
-” Som jag räknar?” Den frågade lät blicken försiktigt vandra mot fönstret där endast grå moln skymtades, det ryckte lite i läppen då han bet i den som om han funderade ordenligt innan han långsamt sa:
-” Där vi kommer ifrån... och dit vi är på väg, räknar vi inte ålder efter hur många år man har levt- utan efter erfarenhet på en skala 1- 100. Som baby ligger man under tio och sedan växer man, erfarenheterna är vad som begränsar en eller frigör en. I din värld så får man göra olika saker vid en viss ålder, men det betyder inte att man är mogen nog att göra det.”

Småpratet utanför var allt som hördes då Kai lät Bill ta in det han sagt, något den mörkhårige var tacksam över. I hans huvud lät det väldigt logiskt, som om alla världens problem skulle vara lösta bara man lärde sig saker då man var redo att hantera det. Bara för att man är arton betyder inte det att man är mogen nog att köra bil eller få vapenlicens, man kan vara redo betydligt tidigare eller långt senare. Det var så självklart men ändå så hade han aldrig tänkt på det, varför hade ingen annan från hans värld tänkt på det?
-” Min värld?” den frågan hade legat i bakhuvudet sen första gången han hört om det, han mindes bestämt Johns anklagelse om att han levde i en materialistisk och logisk värld.

Kai bet återigen lätt på sin läpp medan blicken fortfarande betraktade molnen, tydligt såg Bill hur det nästan osynliga adamsäpplet höjdes och sänktes då kaptenen svalde för att sedan vända sig om och se rakt på sångaren som kände hur magen gjorde ett hopp.
-” Du har lämnat land bakom dig.. jag antar...” sa han svävande innan han bröt den elektriska ögonkontakten.
-” Det är lika bra att du får höra det från början... Under den stora invandringen till Amerika under 17-1800- talet så skeppade den dåvarande presidenten George Washington iväg ungefär femtiotusen människor ut till två öar som ligger ganska precis mellan USA och Filipinerna. Människor som blev lovade mark och pengar hamnade istället på två igenväxta öar en bit ifrån varandra. Just på de här två öarna, Wake Island och Matthew &Hunter Island har tiden stannat och på grund av att vi trivs med det och att USA vill hålla ett sånt svart märke borta ur historien så har det förblivit den värld som det här två öarna representerar. Enda anledningen till att vi seglar mot land är för att få tag i viss medicin och andra saker som vi inte kan göra själva. Men vore det inte för USAs försök att rentvå sina händer genom att skicka medicin så skulle vi aldrig blivit lika beroende av det som vi är idag. Men allt i USA har ett pris så nu mer får vi det vi behöver från olika asiatiska länder. Tyvärr så är folket på de två öarna oense om det här, de på MH Island vill inte att vi ska ha någon kontakt med omvärlden alls och hatar oss på Wake Island för det... genom åren har flera dött på grund av striderna mellan de två öarna och vi anklagar varandra för både det ena och det andra.... men eftersom jag härstammar från Wake Island så måste jag säga att vi är oskyldiga till det mesta.”

Tre snabba rapp på dörren hindrade den unge sångaren från att fundera djupare på det hela. Kai reste sig fort och lämnade Bill åt sin brödbit medan han pratade snabb franska med Joe som då och då kastade en orolig blick på den ”knäckte” pojken vid bordet.

Hjärnan arbetade på högvarv, nyfikenhet blandades med obehag då Bill lät tankarna komma. Han undrade hur ens någon kan föreslå att man straffas på de sätt som O'Malley hade föreslagit, att bryta ner kroppen på en person bara för att bryta ner den sista psykiska styrkan man har kvar. Sångaren kände hur något trängde på i bakhuvudet och bilden av en rödhårig blicka dök upp inom honom, hjärtat sjönk vid minnet.

Heather Halle, flickan med solskensleendet och det lysande röda håret. Hennes steg hade varit lätta och hon hade inte hållit något emot någon. De honungsbruna ögonen var lika snälla och mjuka som silke och hennes lättsamma inställning gjorde henne vän med alla. Även den lilla trion som ingen riktigt tyckte om och många gillade att försöka slå ner, bestående av Bill, Tom och deras barndomsvän Andreas. Andreas hade varit jättekär i henne i nästan ett år men hon hade snällt nobbat honom och de hade behållit kontakten. Bill hade gillat henne och han hade älskat hennes humor.

Ungefär ett år före tvillingarna drogs ur skolan så kom den glada flickan till skolan med nästan heltäckande kläder och håret slarvigt uppsatt i en knut på bakhuvudet. Hennes ansikte hade haft flera olika nyanser av lila i sig och händerna skakade ohämmat.

Det dröjde inte länge förrän nyheterna om den brutala våldtäkten hade kommit ut och alla visste om det, efter det kunde man snabbt se hur det eldiga håret förlorade sin styrka och ögonen sin kärleksfulla glans. Skärsår dök upp på hennes handleder och bara ett par veckor senare så läste Bill om hennes självmord i tidningen.

Med hjärtat tungt så lät han minnena av henne sjunka bort och han lät sig själv ta itu med all den andra informationen han hört sen han vaknat. Han undrade över dessa öar och om det fanns fler än de som Kai berättat om, han undrade hur mycket mer som dolts i vår historia.

Men framför allt så började han inse att hans chans att komma hem blev allt mindre.

Kapitel 10

Ett par självande andetag skar genom luften då kroppen gång på gång förlorade kontrollen över smärtan som dunkade igenom honom. Månen kastade skuggor i det mörka rummet och gång på gång rörde sig hans skugga i ryckiga krämpor. Han hade inte ont men obehaget gjorde det olidligt. Smygande kände han ett stigande tryck från halsen, kallsvetten rann ner efter pannan och snabbt spärrade han upp de mörka ögonen.

Två par bekymrade ögon bevakade aktsamt deras vän, vännen vars armar skakade kraftigt då han höll ett krampaktigt tag om toalettstolen medan vätska tryckte sig upp genom halsen och ut genom munnen.

För fjärde gången den natten så hade Tom nästan slängt sig ur sängen och in på toa för att kräkas. På bara ett par timmar så hade den lätt solbruna huden blivit gråaktig och ansiktet insjunket, han svettades och var varm men ingen feber visades på tempen Georg hade hållit i gitarristens mun. Trots feberbristen så var det inte ett dugg udda om man jämförde med ögonen, som varit dunkla och tomma sedan David Jost lät poliserna i Singapore och Tyskland stänga igen journalen om Bills försvinnande.

De bruna ögonen lös igen.

-” Vi måste ta honom till ett sjukhus.” Viskade den unge trummissen till den lite äldre basisten som nickade och vände sig om för att leta reda på bilnycklarna och en telefon men hejdade sig då en svag röst inifrån badrummet rang ut.
-” Jag mår bra... Jag vet vad det är.” Georg gav Gustav en skeptisk blick men var tyst medan gitarristen reste sig och spottade i toan, han sköljde ur munnen och spolade innan han började vackla fram mot dem, minen var oklar och Gustav hann precis fånga honom innan han tippade bakåt.
-” Tom det kan vara något all...”
-” Jo, men inte för mig.” Trots att Tom lika gärna kunde yra så kunde inte Gustav förneka att blicken han fick av den yngre killen och magkänslan sa honom något annat, med en suck så vände han sig om mot sin äldre vän och sa:
-” Om han får sova så får vi se i morgon...” Georg kliade sig i bakhuvudet och försökte hålla huvudet på skaft trots den intensiva blick han fick av den flätade tvillingen.
-” Vilket som.. här låt mig hjälpa dig din envise idiot.” Tom slappnade märkbart av och flinade lite då Georg la en arm om honom och tillsammans gick de mot en efterlängtad säng.

-” Jag hämtar vatten och alvedon.” Mumlade den blonde och lämnade de två vännerna ensamma, Georg suckade och kände på Toms kallsvettiga panna.
-” Spyr du en gång till så ringer jag ambulansen, jag gillar inte att du har ont.” Han väntade sig mothugg men gitarristen log bara matt och sa hest:
-” Det är inte jag som har ont...” basisten höjde på ögonbrynet och försökte leta i den sjukess ögon efter minsta tecken på att han yrade.
-” Det är inte min smärta.” sa Tom igen och något klickade inuti Georg, sorg stänkte hans hjärta och han såg ner.
-” Tom...”
-” Georg... Bill har ont men han lever... Han lever och jag ska hitta honom..”

-” Jag klarar inte av det här längre! Jag klarar inte av att hela tiden påminna honom om att Bill är borta!” Georg såg upp i taket och bet sig i läppen i ett dåligt försök att hindra tårarna från att välla över. Innan Gustav hunnit ta fram vatten och smärtstillande så hade Tom hunnit somna så glaset och tabletten stod nu orört på tvillingarnas... Toms diskbänk.

Basisten avundades den äldre tvillingen för att han fortfarande hade hoppet kvar, för att han inte låtit känslorna bryta ner honom eller för att han kunde förneka verkligheten. Sanningen slet och högg i brunetten som aldrig förr då han tänkte på sin yngste vän.

-” Jag förstår vad du menar men det är inte mycket vi kan göra.” Gustav kände sig uppgiven då han såg känslorna speglas i sin väns ansikte, han suckade och tryckte upp glasögonen ordentligt på näsan innan han försiktigt sa:
-” Tror du verkligen att Bill är död?” Frågan fick brunetten att tvärt vända blicken mot sin vän och känslorna att frysa till innan han suckade och såg ner på sina svarta strumpor.
-” Jag vet inte... När man pratar med Tom så tvekar jag trots att allt pekar på det.” Gustav nickade för att visa att han höll med innan han tillade:
-” Bill känns fortfarande levande, även om begravningen är i helgen så kommer jag inte att tro det.” Georg förstod precis vad den blonde menade, han kände sig hjälplös när han mumlade:
-” Tom tänker börja leta efter honom.”
-” Vad vill du att vi gör åt det?” Gustav var inte särskilt förvånad över att Tom ville leta, vad som hellre förvånade honom var vännens svar:
-” Jag vill tro att Tom har rätt, att han vet att Bill lever på grund av deras band med varandra. Jag vill tro att det här är precis som de gångerna då de avslutar varandras meningar eller hittar varandra utan att ha minsta ledtråd om vart de ska gå. Så jag vill... följa med.”

Tre stormiga dagar och tre sömlösa nätter hade gått sen trion fått ett okej att börja leta.

För fansens skull så skulle det hållas hemligt och deras makeup artist Nathalie hade lånat ut linser, kläder och smink för att se till att de drog så lite uppmärksamt till sig som möjligt.

Trots att de skulle vara inkognito så följde säkerhetsvakten Ben med ändå, bara för säkerhets skull och han hade även befogenhet att ta fram filerna med Bills fall hos polisen. Hur det gick till hade Tom ingen aning om, men han var tacksam.

Den ende personen som var helt säker på att Tom skulle hitta sin bror var tvillingarnas mamma, Simone. Efter att ha sett tvillingarna växa upp tillsammans så hade hon lärt sig att lita på sin son instinkt.

Simones inställning hjälpte både Georg och Gustav att slappna av och efter ett långt samtal om Toms band med Bill så började de bli helt säkra på att Tom hade rätt.

Efter tre stormiga dagar och tre sömnlösa nätter så sa Tom hejdå till sina hundar och med en sista blick på sin brors foto tänkte han:
' Jag ska hitta dig...'

Kapitel 11

Vågorna slog emot båten med ett kraschande ljud, nån enstaka fågel skrek efter sällskap och en mörkhårig kille stod ensam med ögonen fäst på soluppgången. Sättet som strålarna steg ur vattnet och rörde vid den lugna ytan var fängslande och nästan sorglit, varför den ledsna känslan la sig runt honom hade han inte aning om... men han fick nästan dåligt samvete för att han såg det här ensam.

Tre dagar hade gått sedan misshandeln, blåmärkena började bli bruna och smärtan avtog sakta men säkert. Stämningen på båten var förvånansvärt lättsam, männen ansåg att man tog sitt straff och sedan gick man vidare. Ingen klagade på honom längre, självklart hände det fortfarande att någon sa åt honom att göra något bättre men han höll på att lära sig och allt fler såg godkännande på honom.

Ingen nämnde misshandeln eller ”våldtäkten”, självklart visste ingen förutom Kai att Bill var helt orörd. Alla såg bara på sugmärket som täckte en stor del av Bills hals och sättet han knappt vågade se någon i ögonen längre, de flesta antog att det var på grund av skam men helt ärligt så var det för att den svarthårige bara såg folk som han litade på i ögonen. Hans tillit var väldigt svag när det gällde många av piraterna, samtidigt som han insåg att om han skulle få problem så skulle de ta honom om ryggen.

Det han läst och sett på film om pirater stämde delvis men samtidigt inte alls. De hade sina underliga koder och regler men till skillnad från piraterna han sett på TV så var de inte egoistiska eller förrädiska, de höll varandra om ryggen och delade allt de fick tag i. För att vara ärlig så var de bättre människor än många av de människor sångaren hunnit träffa genom åren, skäggiga, ovårdade och ibland motbjudande män var bättre och ärligare sällskap än män i kavaj eller modekläder. Utsidan säger verkligen ingenting om insidan.

Det var snart två veckor sedan han lämnade Singapore och sakta men säkert så lämnade han bitar av sig själv, för tillfället var han inte säker på om det var en bra grej eller inte. Han antog att en del grejer skulle setts som bra i andras ögon, som faktumet att han inte försökte spy efter att han ätit så att han blev mätt eller att han inte längre behövde le genom varenda jävla känsla han hade...

Han förändrades och det snabbt.

-” Det sägs att sånt där är onyttigt.” För två veckor sedan hade han hoppat till men under tre simpla dagar hade han lärt sig att Kai dök upp lika ljudlöst som vinden, han hade lärt sig att hoppa till inte var värt ansträngningen och hjärtklappningen.

Med ett vagt leende tänkte han tillbaka på de tre dagarna som gått, konversationerna han haft med Kai hade blivit allt fler och han insåg att han inte hade något emot att vara uppe lite längre eller kliva upp lite tidigare bara för att få prata med den vithårige. Kais sätt att prata var tröstande och långt ifrån dömande, den påminde honom om allt det underbara han glömt att se samtidigt som den påminde honom om Tom.

Leendet föll en aning, han hade inte berättat om Tom än. När de pratade så var det mest Kai som beskrev Wake Island eller berättade om allt han varit med om på skeppet.

-” Vad är onyttigt?” sa han efter ett tag, vid det här laget så hade kapten ställt sig bredvid honom och de båda hade blicken mot soluppgången.
-” Att tänka på sånt som inte leder nånvart. Får jag fråga vad det är?” Återigen så lyckades Kai pricka in vad han tänkte på, men det gjorde ont att veta att tankarna på Tom inte skulle ta honom någonstans. Han visste att Tom var en person han var tvungen att glömma, men han visste också att det skulle han aldrig. Det gick inte en dag utan att han tänkte på sin bror, vad han gjorde, hur han mådde och om han letade efter honom? Bill var säker på att Tom inte skulle ge upp honom, fast samtidigt visste ju inte Tom varför han var borta...

-” Min familj... Tom.” Gåshud spred sig efter halsen och armarna då Bill kände de blå ögonen på sig, han höll blicken stadigt på vattnet. Det var något med Kai som gjorde honom lugn och trygg samtidigt som han blev eld och lågor på insidan bara för att bli smekt av silke då han mötte kaptenens ögon.
-” Är Tom din bror?” Han insåg att han log då han såg sin bror framför sig, de honungsbruna tröstade honom på ett sätt som ingen annan kunde då de smälte samman med soluppgången.
-” Tvilling... Det låter löjligt när man säger att vi är samma hjärta och själ delade i två, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Han är mitt allt.” Han log fortfarande men kände hur en liten klump formades i halsen.
-” För att uttrycka hur mycket man älskar någon så säger man ibland löjliga saker, eftersom det går inte beskriva på annat sätt.” Kom Kais mjuka svar.
-” Jag vet.” Sa Bill med en mjuk suck och vände sig om för att klättra upp till korgen där han skulle sitta under dagen när den mjuka rösten fortsatte i samma tröstande stämma:
-” Men kärlek är inte löjligt, det är sant.”

Solen hade ett par timmar innan den skulle gå ner på himlen när Bill äntligen rätade på sig och flera kotor knakade i ryggen som en protest, han grimaserade men flyttade sig försiktigt mot kanten eftersom kocken, Cookie ropade att middagen var klar.

Med en sista blick runt om sig så började han klättra ner för repstegen, höjden var faschinerande och skrämmande på samma gång. Han visste att om han föll så skulle det vara över samtidigt som utsikten var så vacker att han glömde bort höjden. Hans egentliga uppgift däruppe var att speja efter ”plåtbåtar” men han hade ingen aning om vart en sån skulle komma från eftersom land inte var synligt och det enda han kunde se var havet.

-” John, kan jag fråga dig om en sak?” Solen var ännu lägre när middagen var över, några ljus hade redan tänts och de flesta hade satt sig för att spela kort förutom John, Bill och Kai som inte setts till på hela dan förrän nu då han stod längst fram på båten -han hade överlämnat rodret till Joe. Bill hade tänkt på det länge men blev påmind när han såg kaptens läppar röra sig igen, precis som om han pratade med någon.

-” För all del.” Svarade John muntert då han vände bort blicken från horisonten, jätten såg nyfiket ner på Bill som funderade över hur han skulle ställa frågan men beslutade sig tillsist för att bara fråga.
-” När jag nyss kom hit så sa du att Kai.. Kapten pratar med havet, varför gör han det?” Han gnavde lätt på läppen, John verkade förvånad över hans fråga men sa snart:
-” Så han har talat om sitt namn, eh?” Bill nickade och John harklade sig.
-” Det är ingen hemlighet att unge Kai har levt ett liv som många fruktar... Jag antar att det började när deras mor dog, deras far var oerhört våldsam och många tror att han slog ihjäl henne. Det dröjde inte länge förrän han tog ut de på de små, slog dem, tvingade dem att arbeta och passa upp honom. Som du räknar så var unge Kai bara sju när det här började, och det pågick framtill den dag han fyllde femton. Deras far hade skaffat ett skepp och en besättning för att komma undan konflikterna på land, men den här gången kom han inte undan. Det är ett under att Kai överlevde den stormen som förstörde hela skeppet och tog livet av nästan hela besättningen. Kais far var en av de som dog och för att vara ärlig så tror jag att det var för det bästa. Skeppet du står på är det skepp som hittade H.S Mistress och lille Kai, den nye kapten var inte mycket bättre än pojkens far men Kai kom i alla fall undan det grepp Hans Sailor hade runt honom.”

Bill blickade tvärt mot kapten, han kände sig nere över det han hört. Något sånt skulle han inte önska på någon. Han ryste frågade:
-” Du vet mycket om det här, hur kommer det sig?” John grymtade och drog upp tröjärmen så att handleden blev blottad, H och S var intatuerade i snirkliga bokstäver.
-” Jag var en av de få överlevarna efter stormen, man kan säga att jag följt pojken sedan han kunde gå. Jag är hans gudfar, deras mor, Evangelina var en av mina närmsta vänner till den dag hon dog.”

Berättelsen nådde in och rörde den unge sångarens hjärta, han tänkte igenom den och tvekade lite innan han sa:
-” Du sa deras, har Kai ett syskon?” Till Bills förvåning så nickade jätten dystert och sa:
-” En syster, hon drunknade. Det sägs att det är henne han pratar med när han pratar med havet.”

Den här gången lät Bill blicken vila på den vithårige en stund, han förstod nu sorgen och smärtan i de blå ögonen -han önskade att han kunde ta bort den. Med en vemodig suck sa han:
-” Vad hette hon?” Frågan la ett mjukt leende på Johns läppar då han sa:
-” Sarah... Anna Sarah Sailor.”

Kapitel 12

-” Bill kom hit!”

Middagssolen hade börjat lägga sig och som vanligt hade han släppt lös sina tankar, mest tankar på vad John berättat kvällen innan. Det kändes som om han egentligen inte skulle ha hört det, som om han hört hemligheten till varför solen brann. Han hade insett vilken tur han haft med den familj han blivit uppfostrad i, vilket bara gjorde att han saknade dom mer.

Han hade inte pratat med Kai sen före han hört hans historia och det var delvis hans eget fel, han undvek honom inte men han letade inte heller reda på honom.

-” Bill, har du huvudet i rodret? Kom hit?” Snabbt vände han sig om efter att han blivit ryckt tillbaka till verkligheten av Toothless sluddriga men inte ovänliga röst, piraten var en aning påverkad men många runt om honom var i värre skick.

Med ett höjt ögonbryn så började han gå mot de framtagna bordet som nu var fyllt av nytända ljus, sprit och trasiga kort, han fick le åt att det här var i alla fall likt de pirater han sett på TV.
-” Ta en flaska och sätt dig!” Det var Cookie, den matglade kocken som drog ut en stol åt honom och höll ut en flaska med brunaktigt innehåll, flaskan i sig såg så ohygienisk ut att Bill fick hindra sig själv från att ”tappa” den då han tog emot den.
-” Har du druckit rom nån gång?” undrade kocken och sångaren insåg att han haft rätt angående vad piraterna drack.
-” Inte frivilligt i alla fall.” Full som de flesta var så skrattade de gott åt honom som om han verkligen menat att vara rolig, hjälplöst sökte han efter John, Tim, Joe eller Kai med blicken men ingen av den var synliga. Eftersom några pirater ägnade fritiden åt att sova eller fäktas så var inte alla vid bordet och eftersom ingen av de han kände sig nära med varken drack eller spelade kort varje kväll så antog han att dom gjorde något av de andra. Förutom Kai möjligtvis, som kunde göra vad som helst mellan att koka ihop nya mediciner till att slipa svärd.

-” Seså, ta en klunk!” Han såg snabbt på kocken som flinade uppmuntrande mot honom, tveksamt höjde han flaskan i en skål liknande gest innan han förde den mot munnen.

Det var starkt och brände i halsen, han hade knappt tagit en klunk innan han ställde ner flaskan eller kruset som många sa, och bet ihop för att inte börja hosta. Han kände de andras förväntansfulla blickar på sig när han reste sig och med ett ”charmigt” leende sa han:
-” Tack men ni får nog behålla det för er själva.” Ingen verkade ta illa upp och de fortsatte skåla och skoja med varann då Bill sakta strövade därifrån och mot skeppets akter där han kunde skymta John sittandes med något som påminde om en liten gitarr.

Gitarr...

Det högg till i hjärtat då han hörde de svaga toner som instrumentet gav ifrån sig och såg hur strängarna vibrerade mot de klumpiga fingrarna, han blinkade och såg ner medan han satte sig mitt emot jätten som fortsatte spela medan han nickade mot nykomlingen.

Den lättsamma men ändå dystra melodin ringde ut och Bill kunde inte sluta tänka på sin bror hemma i Tyskland. Ångesten slet och rev i bröstet medan längtan och saknaden kokade, samtidigt så var han arg på sig själv... Han skulle göra vad som helst för att berätta för sin bror hur mycket han älskade honom, att förklara för honom att hur mycket de än bråkade så skulle Tom alltid vara en del av honom.... Vad som helst för att få säga hejdå.

-” Du är inte dig själv längre! Du är bara en billig kopia av den Bill jag kände! Jag hatar vad du har blivit, jag hatar dig!” Toms ögon gnistrade av ilska och besvikelse, ilska kunde sångaren hantera men besvikelsen skar genom honom och bedövade honom samtidigt. Han kunde se alla känslor i sin brors ögon lika väl som han kände dom, han mådde illa... Känslan av att ha svikit sin tvilling la ett hårt tryck över bröstet och helt plötsligt kunde han inte andas, han önskade att han kunde se minsta hopp eller kärlek i de identiskt bruna ögon... men han fann ingetdera.

Plötsligt önskade han att han inte hade ville klä sig annorlunda, att han aldrig uppmuntrat Tom till att hjälpa honom med låtarna. Han önskade att han aldrig träffat sina fans eller David Jost, han önskade att de hade förblivit Devilish. Bara värmen och tryggheten han alltid funnit i Toms ögon kom tillbaka.

Från ingenstans så slog det honom att han inte borde känna såhär, att det var lika mycket alla andras fel som det var hans, ändå gav de honom skulden. Han hatade det... Men han hatade Toms blick ännu mer och innan han visste ordet av så hade han svarat:
-” Då lär du inte ha några problem med att hålla dig jävligt långt borta från mig.” med det så klev han ut genom rummet och lämnade hela skiten bakom sig.

-” Vad bekymrar dig, pojk?” Bill såg upp och mötte Johns oroade ögon, han log sorgset och mumlade:
-” Bara... minnen.”

-” Då lär du inte ha några problem med att hålla dig jävligt långt borta från mig.”

-” Tom, är du okej?” Trött blinkade han bort tårarna som vällde upp vid minnet, klumpen i halsen blev för stor för att hålla inne.
-” Jadå, jag kommer snart.” svarade han monotont sina vänner utanför hytten på den lilla båt som skulle ta dem från Maldiverna till Singapore, de hade först rest till Maldiverna för att media skulle tro att de var på semester och därifrån gått undercover på en båt som skulle till staden där Bill försvann. Risken att fansen skulle upptäcka dem var mindre på en båt.

Tom visste inte varför, men ju längre ut på havet de kom, ju mer levande kände han sig.

-” John, kan jag fråga en sak?” Minuterna hade tickat förbi medan Bill tänkte och han hade knappt märkt att John börjat spela på en liten flöjt istället för den lilla gitarren.
-” Fråga på.” sa jätten då han la ner sin flöjt och såg nyfiket på skeppets nykomling.
-” Vart är vi på väg egentligen, Kai nämnde något om att vi har ett stopp till innan vi seglar mot Wake Island?” Jätten nickade och sa eftertänksamt innan han började spela igen:
-” Vi är på väg mot Maldiverna för att hämta upp några varor som Luigi skaffat oss.”

Kapitel 13

-” Är du bara distraherad eller är det något som tynger dig?” Bruna ögon slet sig sakta från repen han hade i handen, det var tänkt att han skulle fläta dem och göra dem starkare, men tankarna ville inte samarbeta så det slutade med att han bara stirrade på repet han hade i sina händer.
-” Både och antar jag.” svarade han lågt innan han började lägga de slitna repen som de skulle. Han förväntade sig att Kai skulle lämna honom ifred nu när han börjat jobba igen, men istället tog de mjuka händerna upp några andra rep och lät dem flätas samman med vana fingrar.
-” Vill du berätta eller räcker mitt sällskap?” Bill kunde inte sluta stirra på de bleka händerna som jobbade lätt med de rep han kämpat med, tekniken kapten använde fick det att se så lätt ut samtidigt som sångaren ville ta repen ifrån honom och visa att han kunde.
-” Min bror och jag... spenderade mycket tid på Maldiverna.” han märkte det knappt själv men ju mer han pratade med piraterna, ju mer anpassade han sig till det gamla språk de använde. Men det var ändå viss skillnad då han pratade med Kai eller med John, med John var han inte alls lika artig som med Kai. Om det berodde på att Kai var hans kapten eller något annat kunde han inte svara på.

-” Så det är minnen som har fångat din uppmärksamhet?” Han log, det fanns även en slags respekt i kaptenens sätt att använda ord och han undrade om världen skulle vara densamma om alla pratade så.
-” Jag antar det.” Tystnad föll över dem då de jobbade vidare men det var inte alls obekvämt, snarare tvärt om. Bill sneglade på Kai i ögonvrån, han hade dragit tillbaka det vita håret med ett svart band och fäst det i nackslutet – men det hindrade inte att några lockar föll fram i ansiktet, ögonen var intensivt fokuserade på sin uppgift och läpparna var lätt särade. Fjärilsvingar kittlade bröstet och han vände snabbt blicken mot repen.

-” John berättade om Sarah...” Så fort han hade sagt det så ångrade han sig, det kändes okänsligt och kallt samtidigt som han ville få någon form av bekräftelse på att det var sant. Han ville höra Kai berätta om det, var det verkligen så kallt som det lät?
-” Jag antog att han hade gjort det, du ser inte på mig med samma blick längre.” Trots att Bill borde ha förväntat sig att Kai kunde läsa honom som en öppen bok så kände han hur kinderna hettade upp, han höll blicken på sina händer då han nickade och det blev tyst.

-” Hon var perfekt...” Överaskat såg Bill upp och på kapten som oväntat brutit tystnaden, osäkert nickade han igen för att visa att han lyssnade.
-” Hon var irriterande som alla småsyskon är, lyssnade aldrig och gick sin egen väg. Samtidigt så var hon den ärligaste och mest kärleksfulla människa jag någonsin träffat. Jag antar att mycket hade med våran far att göra, en historia som jag antar att du redan har hört?” Han nickade, tankarna sköts undan för att ge koncentrationen plats så att han kunde lyssna uppmärksamt på vad kapten hade att säga.
-” Jag vet hur det känns att sakna någon man älskar Bill, men att sakna någon som lever och att sakna någon som är borta för alltid... jag skulle välja att sakna henne levande vilken dag som helst.” Det var ingen antydan om avundsjuka eller att Bill borde visa mer tacksamhet i Kais uttalande, han sa det bara som ett konstaterande och även om sångaren borde fått dåligt samvete över att han saknade Tom så fick han det inte. För det kändes inte som om det var det Kai ville.
-” Jag är ledsen att hon... är borta.” sa han och stirrade på molnen som drog fram över himlen för att skymma solen, regn var på väg men enligt John så skulle det inte bli storm.
-” I så fall är hon inte långt bort... det låter kanske fånigt för en person från din värld men... jag kan känna henne runt mig. Jag vet att hon är nära och jag vet att hon aldrig lämnar mig... Kanske är jag en av de som spenderat för mycket tid på havet, men det är en tröstande tanke.” ett sorgset leende vilade på de lätt feminina läpparna. Men det kändes inte sorgset, det kändes hoppfyllt så Bill var bara tyst och försökte inte ens säga något för att lätta på stämningen.

-” Ditt hår är väldigt vitt.” Tystnad i all ära men efter att ha jobbat sig igenom nästan alla rep med bara tankarna som levde om så hade Bill tröttnat, så han sa det första som dök upp i huvudet. Kai log pojkaktigt i ögonvrån innan han svarade:
-” Rädd för dina tankar eller har du bara undrat över det väldigt länge?” Nykomlingen öppnade munnen för att svara men stängde den igen då han insåg att han inte hade ett, kaptenen log bara bredare och sa:
-” När min mor var gravid med mig så råkade hon ut för sjukdom, eftersom medicinen från er värld var oprövad och opålitlig så försökte vår medicinman hjälpa henne med egna blandningar. Det hjälpte, men jag förlorade nästan alla pigment i min hy och i mitt hår. Jag kan bli brunare av solen men det är mycket lite och håret förblir vitt.” Den vithårige skrattade mjukt åt Bills min, vilket fick sångarens mage att dra ihop sig och hjärtat att bulta lite hårdare -han hade aldrig hört Kai skratta förr. Han hade aldrig tänkt på det men när han väl hörde det så ville han höra det igen, han undrade när han började tänka såhär?
-” Captain! Shea is here!” Den svarthårige hann knappt se hur Kais leende vidgades så han reste sig snabbt och skyndade mot fören.

Snabba och vackra vingar skar genom luften och landade elegant vid räcket på fören, fågeln gav ifrån sig ett gällt läte för att visa upp sig. Den vassa näbben höjdes i luften då den återigen skrek ut, vingarna flaxade igen men fågeln förblev där den var. De mörka ögonen såg sig febrilt omkring tills de stannade på en mörkhårig person som med skräckslagen fascination stirrade på den majestätiska varelsen. Fågeln flexade sina vingar igen innan den drog in klorna för att lätta från räcket, med stilfullhet så gled den på luften – ner mot den nu bara skräckslagna svarthårige. Lätet upprepades när djuret cirklade runt pojken som skrämt lagt armarna över bröstet och backade mot kanten, hon fällde ut klorna och skulle precis plocka en en svart tuss när hon hindrade sig.

-” Shea! Nami!” Fågeln gav ett mjukare läte vid ljudet av sin väns röst, hon vände snabbt från den svarthårige och seglade snabbt mot pojken i vitt. Klorna drog hon in igen då hon mjukt satte sig på den bleka armen och gav ifrån sig ett nöjt läte, belåtet smekte hon näbben mot vännens skjorta och kände hur en hand strök henne över fjädrarna.
-” Shea, es vamo se Billa. Ena matt villie, villie Shea.” Misstänksamt blängde fågeln mot den svarthårige som försökte hämta andan medan jätten hon tyckte så mycket om, klappade honom på axeln och sa något. En aning bittert antog hon att hon skulle få lyssna på sin vän, men den svarthårige skulle få kämpa för hennes tillit. Hon blängde en sista gång på den svarthårige innan hon tryckte sig mot vännens bröst och lät sig bäras in i hans kabin.

Vad han än gjorde så kunde han inte sluta skaka, händerna var aldrig stilla och hjärtat dunkade hårdare än aldrig förr. Johns varma händer strök honom över ryggen medan han försökte andas normalt, om andra stirrade fick de göra det -han var säker på att om det hade hänt någon av de andra så hade de reagerat likadant.
-” Mister Bill, gick det bra?” Han såg upp och fann Tims oroade ögon, en snabb blick runt honom sa honom att det var bara tre eller fyra pirater som faktiskt stirrade.
-” Jag antar det...” flämtade han fram och reste sig ordentligt.
-” Oroa dig inte för Shea, hon beter sig sådär mot alla hon inte litar på. Joe brukar ta skydd så fort han hör att hon är på väg eftersom hon aldrig accepterat honom.” Bill såg sig omkring och såg att Joe inte fanns att se, han undrade om fågeln någonsin skulle lita på honom.
-” Jag kände inte igen språket.” mumlade han och kände hur yrseln kom i vågor, det var länge sedan han kände av sitt ryggproblem men nu kände han av det som aldrig förr. Tim verkade förstå och la en stödjande arm under Bills ena och tillsammans gick trion mot ett par tunnor som han kunde sätta sig på.

-” Kapten pratar vårt ursprungsspråk med fågeln, ett språk som bara ett fåtal gamlingar fortfarande kan. Många unga kan bara ett par ord men ingen pratar lika flytande som Kapten. När jag växte upp så brukade jag höra sagor berättas om människan och pilgrimsfalken, att fågeln valde sin människa och aldrig lämnade den. Länge trodde jag att det inte var annat än en sägnen, men sen en dag så kom Evangelina till mig och berättade att Kai hade kommit hem med en fågel som sällskap. Det sägs att när pilgrimsfalken valt sin människa så skulle bandet mellan dem vara så starkt att fågeln skulle leva tills den dag människan tog sitt sista andetag.” Berättade John han och Tim hjälpte Bill att sätta sig på en tunna, sångaren lyssnade med intresse när jätten fortsatte.:
-” Jag var säker på att fågeln bara var skadad och Kai hade bestämt sig för att ta hand om den tills den kunde flyga iväg. Men när jag följde Evangelina hem så fick jag se med egna ögon att falken inte var det minsta skadad utan satt istället på ryggstödet till en stol precis framför syskonparet. Det otroliga var att deras far aldrig kunde komma nära så länge fågeln var där, jag och Evangelina fick jobba för tilliten men Hans fick den aldrig. Just då verkade det som en ren tillfällighet och jag var fortfarande inte övertygad om pilgrimsfalkens berättelse, men Kai var fem år gammal när fågeln fann honom. Jag vet inte hur gamla pilgrimsfalkar kan bli men det är sjutton år sedan de träffades för första gången och sen dess har fågeln bara lämnat honom för...”
-” John! En plåtbåt är på väg hit! Luigi tror att vi kommer stöta på det! Ta Bill och Tim till hjälp och gör det du ska!” Kai dök upp precis utanför sin kabin och såg sig beslutsamt omkring medan han började ryta ut order på olika språk och till olika pirater.

-” Aye, vädret verkar i alla fall vara på vår sida.” muttrade John som snabbt reste sig och sa åt de båda ungdomarna att vänta medan han hämtade något. Bill lyssnade knappt för han var djupt försjunken i tankar, men det var en grej som störde honom. Osäkert vände han sig mot Tim och frågade:
-” Det John pratar om, är det... magi?” Den unge skeppsgossen tittade länge på honom med stora ögon innan han skrattade och sa:
-” Men mister Bill, magi finns inte! Bara för att vi inte kan förklara allt så är det inte magi.”

Molnen hade tillslut täckt himlen helt och små vattendroppar föll då och då, till piraternas glädje så verkade regnet bli allt kraftigare då dimma strök fram och gjorde havet mörkare. Bill kunde inte säga att han förstod varför de blev glada eller varför han hjälpte John att ta ner seglen och säkra dem, han förstod inte heller varför skeppet bara låg stilla medan några pirater pumpade ut rökblandad ånga från under däck. Men Tim förklarade att de var tvungna att gömma skeppet så gott de kunde från plåtbåtar, något Bill antog var ett annat ord för fartyg.

När regnet började ösa ner så blev alla på däck beordrade att gå och lägga sig, eller i alla fall gömma sig under däck. Men det var ingen som planerade att vara vaken så alla la sig direkt.

När regnet var som värst så kunde den svarthårige killen äntligen slappna av och även han somnade.

Regnet smattrade mot fönstren då han gick genom den mörka korridoren, han kände igen den men kunde inte riktigt placera vart han sett den förr. En trappa dök upp framför honom, första steget knarrade då han ställde sin fot på den. Det gjorde även andra och tredje steget, men fjärde var tyst. Han visste vart han var.

Han var hemma.

Han var hemma i deras gamla hus, huset de haft innan hans föräldrar skiljt sig. Väggarna lös upp och fotografier hängde längsmed varje trappsteg, han log varmt så han granskade dem snabbt. Han hade gärna stannat men något drog honom uppåt så han fortsatte tills han nådde toppen, till vänster hade han sina föräldrars sovrum, rakt fram hade han toan och till höger... med samma leende så la han handen på handtaget till dörren som hade ” BILL och TOM” klistrat på framsidan. Lätt tryckte han ner handtaget och klev in, rummet var precis som han mindes det. En matta med bilvägar på låg mitt i rummet och olika leksaker var spridda runt ikring. I ett hörn låg den gamla nallen de fått av sin mormor i present.

Plötsligt blev allt kallt, ljuset fördunklades så den enda ljuskällan kom från blixtarna som häftigt levde om utomhus.

Han vände sig om i mörkret och försökte hitta lampknappen då en blixt lös upp en av sängarna, på sängen låg en kropp. En kropp han kände igen.

Snabbt drog han efter andan och korsade golvet för att nå fram.

Blod droppade långsamt från det djupa såret över handleden, ögonen var slutna och ansiktet blekt.

Han skrek.

-” Tom!” Han satte sig upp och kände hur hängmattan svajade ostadigt under honom, hjärtat värkte och han kände sig konstig. Utomhus regnade det fortfarande men det spelade ingen roll, luften i hans lungor kändes kvav. Utan att dra på sig varken skor eller kappa så sprang han ljudlöst mot trappan och sedan upp på däck.

Kylan slog emot honom så att gåshud spred sig efter hans armar, men det spelade ingen roll. Han mådde illa! Med några snabba steg så kunde han slänga sig över räcket och tömma magen i vattnet, regnet rann ner efter kinderna och blandades med de salta tårar som börjat rinna utan tillåtelse.
-” Tom.” snyftade han medan han knep ihop ögonen. Något var fel, hjärtat slog sakta samtidigt som det slog starkare än aldrig förr. Han kände sig hel... Som om den saknade delen av hans själ hade kommit tillbaka och vilade runt honom... Som om Tom var nära men ändå inte.

-” BILL!” han tittade snabbt upp och utöver det mörka vattnet men han såg ingenting, skrämt backade han undan från kanten. Han var säker på att han hört sitt namn! Skakigt sjönk han ihop på träet, han började tänka på vad Kai sagt om sin syster. Att han kunde känna henne även om hon var borta...

Tom kunde väl inte ha...

-” Bill! Är du okej?” Chocken förlamade honom och han tittade upp på Kai med stora rädda ögon då han skakade på huvudet. Kaptenen såg oroat på honom och gick ner på knä framför den tillsynes, knäckta sångaren.
-” Vad har hänt?” Men Bill skakade bara på huvudet, han kände inte längre det kalla regnet eller smärtan från hjärtats hårda slag mot bröstkorgen. Han hängde med huvudet men tittade inte på något speciellt.
-” Bill, prata med mig.” Kai missade nästan den yngres svar på grund av ljudet från ovädret, utan att tveka så la han armarna om den svarthårige då han hörde det.
-” Det känns... jag tror... att Tom har tagit livet av sig.”

-” BILL!” skrek han igen men skeppet var utom synhåll.
-” Tom, vad håller du på med?” Georg klev upp bakom sin vän och huttrade, han gillade inte regn.
-” Geo jag svär att jag såg honom! Det finns en till båt där ute!”

Kapitel 14

-” Vart ska vi nu?” Framför honom mumlade de två vännerna mellan varandra, själv kunde han inte engagera sig i deras konversation -han lyssnade inte ens på vad de sa. Istället höll han blicken på sina fötter och traskade tyst bakom dem, tankarna strövade runt runt men alla handlade de om samma sak: Bill. Han var säker på att det var Bill han sett ute på havet, det svarta håret och det bleka ansiktet. Dessutom hade han aldrig mått bättre än just innan han såg honom, känslan av att vara hel var så definitiv att han inte kunde säga emot.
-” Tom!” han hoppade till och såg upp på Georg som såg besvärat på honom och Gustav som nästan såg frustrerad ut.
-” Vad?” sa han och ryckte på axlarna. Gustav himlade med ögonen och Georg upprepade sig:
-” Vi måste veta vart vi är på väg.” Tom rynkade på pannan och bet sig i läppen, osäkert såg han upp på sina vänner och Georg suckade.
-” Tror du fortfarande att Bill är ombord på ett spökskepp.”

Under resan till Singapore hade det framkommit att nästan varje sjöman på fartyget var vidskepliga, de var säkra på att vattnet de korsade var förhäxat så när Tom sagt att han sett sin ”döde” bror på ett skepp mitt ute i havet så hade den ena historien efter den andra kommit fram. Gitarristen gillade inte att de gick på om spöken och spökskepp... Bill var inget spöke.

-” Jag vet att det var Bill...” mumlade han och såg sig omkring, de befann sig på hamnen där Bill hade ”tagit livet” av sig. Tom hade varit säker på att platsen skulle vara full av sörjande fans så han hade gömt flätorna i en svart mössa, maskerat sig med mindre kläder och dragit ett par billiga solglasögon för ögonen. Georg och Gustav såg inte heller ut som vanligt. Men det hade visat sig vara i onödan eftersom skivbolaget inte gått ut om Bills ”död” än för att få en fridfull begravning.

Tanken på Bills framskjutna begravning gjorde så att den äldre tvillingens mage drog ihop sig.

-” Vi får helt enkelt fråga oss fram.” sa han beslutsamt och vände sig mot sina vänner som såg skeptiskt på honom.
-” Vadå, tänker du bara ta tag i första bästa och fråga dem om dom har sett din bror?” sa Gustav med ett höjt ögonbryn, irriterad över deras brist på engagemang så sa Tom.
-” Varför inte? Har du...” mer hann han inte säga förrän han fick syn på en man med vitt tovigt skägg som stirrade öppet på dem, gitarristens första tanke var att deras maskering var körd men sen insåg han att en så gammal man troligtvis inte kände till dem.
-” Jag tänker prova?” sa han envist till sina vänner och började gå med långa steg mot mannen vars gula tänder blottades i ett leende ju närmre han kom.
-” Back again Bill?” Toms hjärta stannade.

Två dagar senare

Molnen var tjocka och grå men regnet föll inte längre.

Han suckade då skorna klickade mot hamnens träbeklädda yta, misstänksamt såg han sig omkring men gatorna var tomma. Lukten av gamla sopor och avgaser nådde honom, han rynkade på näsan men låtsades inte om det. Det var länge sedan han satt sin fot på land och minnen strömmade emot honom, både bra och dåliga men inga som han tänkte ödsla känslor på. Istället nickade han mot männen bakom om honom som började jobba med den syssla han gett dem, själv började han promenera mot mötesplatsen.

De senaste dagarna hade varit påfrestande, både fysiskt och psykiskt. Känslor började växa fram, känslor han varit säker på att han aldrig skulle få... Känslor han med all säkerhet varit immun mot.

Men nu växte dom sakta fram och förvirrade honom. Han kunde inte säga att han inte gillade det men han hade ingen aning om vad han skulle göra. Med ett bittert flin skakade han på huvudet och sänkte blicken då han såg en gammal dam korsa gatan, han hade erfarenhet som många aldrig får men på det här området var han som ett nyfött rådjur – vacklande med skakade ben.

-” Kapten.” Likt en hök vände han blicken mot ett gatuhörn och vände klacken i rätt riktning, han nickade åt den korte mannen och de båda följdes åt längre in i gränden. Tillsist kom de fram till en dörr som ledde in i ett rum fyllt av halvfärdiga byggprojekt.

Han vände blicken mot mannen och höjde förväntande på ögonbrynet, med ett leende mumlade mannen genom sitt vita skägg:
-” Jag har nyheter som du aldrig kommer att tro.”

-” Bill.” Trötta ögon lyftes från golvet för att vila på kabin dörren som sakta öppnades, de bruna och en gång varma ögonen hade blivit förvirrade och sökande. Han försökte hitta svaren inom sig men allt han fann var en slags tomhet som han inte kunde förklara, han undrade om den alltid funnits där eller om den nyss kom dit.
-” Bill?” Han nickade vagt åt Kai som kom in, av någon anledning blev kabinen varmare och han kände sig tryggare. Han förstod varför de låst in honom medan de hämtade varor i Maldiverna, han kunde rymma och de litade inte fullt på honom än. För att vara ärlig så visste han inte om de hade anledning att oroa sig eller inte.
-” Jag träffade Luigi.” Kais skor ekade i det annars tysta rummet och Shea gav ifrån sig ett mjukt läte då hon upptäckte att hennes vän klivit in, kaptenen log åt henne men fortsatte framåt tills han knäböjde framför den oroade killen på sängen och la en kall hand över hans.
-” Luigi var i Singapore ett för två dar sedan...” började han för att fånga Bills uppmärksamhet, när han fick den så fortsatte han:
-” Han träffade en kille som var slående lik dig vid namn Tom.”

Bill tittade snabbt upp.

Kapitel 15

Med trötta ögon följde han havets rörelser, för tillfället var det allt han kunde göra... Stirra livlöst ut genom hotellrummets fönster. Tomhet ekade inuti honom samtidigt som han aldrig hade känt sig så hel, den känslan räckte för att han skulle bryta ihop och gråta... men han gjorde det inte, det var som om han inte kunde, som om han hela hans kropp blivit förlamad och inte kunde röra sig.

-”Back again Bill?”Toms hjärta stannade. Den skäggige mannen stirrade en aning konfunderat på honom när han inte svarade utan bara stirrade tillbaka. Likt en explosion hade hopp tänts inom honom, hjärtat svällde och bröstet värkte av förväntan. Orden kämpade sig fram inom honom och tillsist fick han fram:
-” I am Tom... do you know my brother?” Hade den hoppfulle brodern varit mer uppmärksam så hade han sett hur all färg rann av mannens ansikte, istället hade han glatt vänt blicken mot sina bandvänner och tecknat åt dem att komma närmre.
-” Do you know where he is?” sa han och vände tillbaka huvudet men möttes inte av den blick han väntade sig, mannen såg besvärad ut.

-” It was a mistake...” mumlade han under andan så tyst att Tom inte hörde. När han hade mött Bill så hade ungdommen haft den där blicken, blicken som gjort att han lett honom till The Royal Jiro. Han vände blicken mot havet för att slippa tonåringens besvikna min då han sa:
-” When I met him... he was more depressed then any other youngster that I've ever seen. He talked about killing himself, but I didn't believe him – he still had hope in his eyes. We sat down and he told me about how much he loved his family but how he couldn't cope with the life he led or something, but he left after a while and I haven't seen him since... sorry..” Han gillade inte att ljuga, inte alls men det var nödvändigt om den unge mannen framför honom hade planer på att leta efter Kaptens nyaste rekryt. Men samvetet trängde på då han såg den unge mannens ögon förlora den lilla gnista den fått på några sekunder, skamset gav han ynglingen en klapp på axeln innan han vände sig om för att påbörja sin resa till Maldiverna.

-” Tom?” Han orkade inte lyfta på blicken, än mindre svara när Georg klev in i rummet. Han hatade sig själv för det och för att han var oförmögen att göra något, att han inte ens klarade av att äta.
-” Tom lyssna..” de här gången var det Gustav som pratade och snart hade han ställt sig framför honom så att han tvingades se på honom.
-” Han såg inte Bill dö, det finns fortfarande hopp och vi ger inte upp förrän vi har säkra bevis.” Tom suckade men nickade.

-” Du drar den här linan genom... så här... så att dom korsar sig.” Men sina stora bruna ögon så försökte Bill hinna med när John visade honom hur man lagade ett av de mindre fiskenäten, han gillade inte fisk men att laga nät var en social sysselsättning. Med ett flin jämförde han dem med syjuntor, män som satt i en stor ring och trädde linor genom öglor, eller lagade seglen. Många av de äldre männen var riktigt bra på att sy och Joe var med all säkerhet bättre än Simone.
-” Förstår du?” Snabbt gick han igenom tekniken i huvudet och nickade långsamt innan han tog emot ett nytt nät av Tim som också lagade nät. Det var bara fem- sex pirater som inte lagade något- kocken och de som organiserade det påfyllda förrådet.

-” Lille John, skicka kniven!” Förskräckt hoppade Bill till då den stora piraten flinade och tog upp kniven vid hans fötter, bara för att sedan kasta den mot Toothless som fångade den i skaftet med en hand. Bill visste inte om han skulle vara imponerad eller oroad.
-” Lille John?” frågade han och såg nyfiket på jätten som blängde på den tandlöse piraten.
-” Se vad du skapar!” Toothless flinade och vände spjuveraktigt blicken mot Bill och sa:
-” Vi kallar honom Lille John eftersom han är stor som ett berg.” Många av de handarbetande piraterna skrattade och John skakade på huvudet.
-” Men kortast av sina sju bröder.” Sångarens ögon höll på att trilla ut.

Middagssolen kom och la sig varmt över skeppet som sakta seglade mot sitt mål i horisonten, för tillfället kunde man inte se land vart man än tittade. Bara havets vågor som lugnt strök skeppets sidor.

Många hade börjat med annat, som att tvätta kläder eller låtsas fäkta med varandra, självklart hade några tagit fram bordet och korten också. Bill gjorde ingetdera, han var fortfarande fast med ett nät som han vägrade ge upp kampen med. Linan gled omkring i hans händer och ville inte böja sig som han ville, irriterat försökte han igen men fick samma resultat. Han suckade och övervägde att ge upp, vinden var inte lika behaglig som den brukade vara utan snarare en aning kylig. Att ge upp blev en lockande tanke då händerna blev allt stelare ju mer han försökte.

-” Du har fel grepp.” Även om han var van de tysta närmandena så hoppade han ändå till, han hade inte väntat sig att Kai skulle söka upp honom så snart. Varför visste han inte riktigt, men de hade inte pratats vid sedan han berättade att Tom fortfarande var vid livet. Bill antog att han hade sig själv att skylla för att de inte pratat, sen han fått höra det så gick all hans tid åt de tankar som kretsade kring alla känslor han besatt.

Han undrade varför han känt som han gjort den där kvällen, han undrade om det var Toms röst han hade hört eller om han hade inbillat sig. Det enda han kunde komma fram till var att han inbillat sig, att han ätit för lite och hallucinerat, visserligen trodde han inte på det själv men han ville inte lägga mer tid på att fundera.

Med rynkad panna så bet han sig i läppen innan han såg upp på kapten frågande:
-” Visa mig.” bad han mjukt och Kai log. Just när mungiporna lagt sig i ett leende så tvingades Bill titta bort, det kittlade i magen men han kunde inte förklara varför. Han log mentalt och var glad att han i alla fall kommit underfund med att han inte var knäpp och fantiserade ihop hela skeppet.

Eller kanske inte...

-” Om du lägger linan mellanlångfingret och pekfingret då kan du nypa åt med tummen bättre.” Visst, det lät ju fullt logiskt... men Bill lyssnade inte, istället stirrade han som besatt på de kalla men mjuka händer som försiktigt lirkade linan mellan hans fingrar. Han glömde bort att andas då den bleka tummen försiktigt strök honom över handryggen, det var säkert inte ens med flit men han kände hur en liten eld tändes inom honom.

-” Bill?” Kinderna hettade men han tittade ändå upp och fann de blå ögonen granska honom oroligt. Han kände sig löjlig då han jämförde Kais ögon med havet, ändå kunde han inte slita blicken ifrån dem. Det var något i dem som berättade en historia om smärta och överlevnad, samtidigt som de frestade honom att luta sig närmre. Förskräckt insåg han vad han tänkte på och vände snabbt bort blicken och sa:
-” Förlåt, jag försvann lite.”
-” Det är lugnt, men förstod du vad jag menade?” Han nickade och försökte hålla rodnaden borta från kinderna, för att distrahera sig så lyfte han blicken mot havet och horisonten.

Det var verkligen vackert, helt obeskrivligt. Genom åren så hade han aldrig stannat upp tillräckligt länge för att se hur vacker naturen och världen verkligen var, sorgset tänkte han att det var många som aldrig gjorde det. Människan kan riva ner hur mycket skog dom vill... men vattnet kommer ligga orört. Lyckligt lottat, så kände han sig då han såg sig omkring och det var han. Synen var så speciell att han ville gråta och le på samma gång, han fick rysningar.

-” Fryser du?” Han hade helt glömt bort att Kai fortfarande satt bredvid honom och rodnade då han insåg att han hade fått rysningar genom att bara stirra på vattnet, men det slutade inte där.

Om han rodnat för det där, så var han absolut knallröd då han upptäckte att Kais hand fortfarande vilade lätt över hans egen.

Kapitel 16

Snark... Irriterad så att ögonen gick i kors så försökte Bill gömma sig under den lilla filten för att slippa den hemska kören av gubbar som snarkade så att det ekade. ” De är värre än Gordon och Gustav samtidigt!” tänkte han ännu mer irriterat när filten inte gjorde någon skillnad. Han saknade sin och Toms hem i Tyskland där det var helt tyst om nätterna, det hände att Tom gick i sömnen ibland men aldrig att han eller hundarna snarkade.

Med en frustrerad suck så reste han sig och tassade försiktigt mot luckan och ut.

Ögon, blåare än havet, stirrade tankfullt på en osynlig prick mellan sig och taket, vågorna gungade skeppet från den ena sidan till den andra i en vaggande takt. Han brukade älska det, att bli vaggad till sömns av skeppets rytmiska rörelser som ledde honom in i en värld av mörker.

Men inte ikväll och inte kvällen innan och troligtvis inte heller kvällen där efter. Ögonen vägrade falla ihop och tankarna lät honom inte slappna av, han kunde inte minnas sist han känt så här- inte ens genom tonåren hade han varit så här förvirrad eftersom allt varit klart för honom.

Trött lyfte han en hand och drog den över ansiktet som för att dra bort tankarna, även om det inte lyckades så kändes det skönt med den svala handen mot hans nu väldigt varma kinder.

Det som förvirrade honom var inte vem eller vad känslorna stod för, det som förvirrade honom var varför. Han hade växt upp i tron om att han skulle vara så bedövad att han aldrig skulle behöva slita blicken från en person eller känna hur hjärtat kittlade av känslor, men nu var det både svårt att fokusera på annat och lugna ner hjärtat som bankade lite extra då han föreställde sig vad som kunde hända i framtiden och vad han sakta men säkert insåg att han trånade efter.

Uppgivet skakade han på huvudet och satte sig upp, kroppen protesterade men ändå kände han sig lättad då han lutade sig mot väggen och la filten över benen. Huvudet kändes inte lika fullt när han satt upp, med ett skeptiskt leende så visste han att rent fysiskt sett så var huvudet precis lika fullt även om han så skulle hänga upp och ner.

Men han visste också att bara för att det är på ett visst sätt så behöver inte vara så.

Visserligen så låter den den där meningen som en slags motsägelse när man först läser eller hör den, men om man tänker efter så stämmer den.

Ljudet av vågorna som smekte skeppet drog till sig hans uppmärksamhet, eller snarare ett minne. Med ett sorgset leende så sjönk alla förvirrande känslor undan och ersattes med en tyngre känsla, en känsla av tomhet och lättnad.

Han saknade henne, Sarah, mer än allt annat! Ändå så fanns det inte en cell i honom som önskade tillbaka henne i livet, den kvällen var det hon som klarade sig och inte han. De från hans ö levde efter tron att alla var precis lika mycket värda, ung som gammal, kvinna som man- en tro som den andra ön inte delade det minsta. Deras syn på människor var lika hemsk och vedervärdig som många människor hade under 1930- 40 talet, var man inte perfekt så hade man inget värde. Han hade läst om det i en historiebok han kommit över under en av de många resorna till land, Andra världskriget kallades det. M&H Island hade liknande principer, men i deras värld så var det bara män som hade något värde.

Just därför önskade han inte Sarah ett liv som liknade det han levt fram till nu, som pojke hade han haft det tufft men som flicka... Hennes död skulle troligtvis varit betydligt värre och mer lik deras mors.

Varför visste han inte men lilla Tim dök upp i hans tankar, den dag han blivit kapten hade han lovat sig själv att Tim aldrig skulle behöva vara med om det han hade, hittills hade han inte misslyckats och han skulle inte göra det i framtiden heller.

Men det var egentligen inte Tim som oroade honom... Det var den svarthårige killen som fick hans känslor att göra uppror, killen med ögonen som i kontrast till hans egna – var varmt bruna.

Bill.

Samvete och förnuft krockade, han visste att nykomlingen ville hem till sin bror men samtidigt så kunde han inte släppa honom. Om Bill talade om för någon vart han varit eller vem han varit med så skulle det vara kört, de två öarna hålls hemliga av en anledning och som världen ser ut nu så får det inte ändras. Han höll sig till den anledningen trots att en liten röst i bakhuvudet sa åt honom att Bill inte skulle berätta för någon och att han bara var självisk som höll kvar honom, varför han var självisk kunde han inte svara på men han började förstå.

Shea flexade trött sina vingar och samvetet blev ännu tyngre, han visste att hon inte kunde sova innan han släckt ljuset som brann stilla vid sängen.
-” Amne satina.” Lockade han mjukt och log när fågeln tittade på honom en lång stund innan hon sakta bredde ut sina vingar och nästan seglade över till honom. Han grimaserade när han kände hur hennes klor stack honom i armen, snabbt men försiktigt drog han henne närmre så hon kunde luta sig mot hans bröst och nästan direkt kände han hur klorna slappnade av.

Fortfarande med ett leende på läpparna så strök han henne över de mjuka fjädrarna, hon var hans vän... Den enda vän som stått vid hans sida genom allt. John hade varit med han också men han är bara människa och inte ens han hade möjlighet att skydda en liten pojke från världen.

Shea gav ifrån sig ett gnällande läte när det knackade på dörren, Kai däremot, såg förvånat upp och undrade vem som var vaken så här sent.
-” Kom in...” sa han tveksamt men blev ändå inte förvånad då dörren öppnades och avslöjade en osäker Bill bakom, men nykomlingen verkade slappna av då han insåg att kaptenen var vaken.
-” Stör jag?” undrade han.
-” Nejdå, kom in.” Det lät som Shea fnyste innan hon sträckte ut sina vingar och flaxade bort till sin sittpinne en bit bort. Kai kunde inte låta bli att vara road när Bill gav fågeln en skrämd blick.
-” Hon kommer inte att göra något.” Mumlade han och flyttade sig lite längre bak på sängen så att den svarthårige kunde sätta sig bredvid, något som inte Bill verkade vara bredd på eftersom hans ögon velade mellan stolen och sängen. Kai försökte att inte tänka på de känslor som fjantade sig inom honom då han kände hur sängen tyngdes ner en aning bredvid honom.

-” Hur kommer det sig att du är vaken?” Den svarthårige bet sig i läppen, han visste varför han var vaken men han var rädd att Kai skulle fråga honom varför han knackade på – för han visste inte.

När han väl kommit upp genom luckan utan att väcka någon så hade månen nästan bländat honom och han hade fått stanna upp för att bara stirra ett tag, helt plötsligt hade han bara befunnit sig framför kaptens dörr.
-” Dom snarkar...” svarade han tillsist.
-” Aha...” det blev tyst.

Trots tystnaden så var det inte minsta obekvämt, snarare tvärt om. Bill njöt av att vara i kaptens sällskap och att se sig omkring i kabinen där han kunde upptäcka allt från gamla färdkartor till medicinböcker.

Kai däremot lyssnade på Bills andning, till en början hade han inte tänkt på den som något annat än att nykomlingen varit stressad – men nu var han inte säker längre. Sättet som den unge killen drog in snabba och halvdjupa andetag lite då och då istället för djupa och regelbundna andetag var nästa oroande.
-” Bill, sätt dig rakt.” Kunde det bero på att nykomlingen inte satt rakt?
-” Eh?” Bill gjorde som han sa men såg frågande på sin kapten.
-” Säg inget, jag förklarar sen.” Kai hade nu vänt sig om och stirrade intensivt på Bill som nervöst satt tyst.

Det blev inte bättre, noterade kaptenen. Konfunderat reste han sig och gick mot bordet där han förvarade rätt nytt stetoskop som Luigi gett honom i present något år tillbaka, han försökte att undvika Bills frågande blick då han snabbt testade det och gick tillbaka till sängen.
-” Du har svårt att andas, eller hur?” Den skrämda blick han fick från nykomlingen sa honom vad han behövde veta innan han ens hunnit nicka, han nickade tillbaka och bad Bill att flytta fram på sängen så att fötterna tog i golvet.
-” Jag vill lyssna, om det är okej?” Det försiktiga godkännande han fick gjorde så att han snabbt hoppade upp bakom den svarthåriges smala rygg, han tänkte inte ens på att han satt sina händer på Bills revben förrän han kände hur den yngre rös då han började lirka upp skjortan.

Om Bill hade varit knallröd då Kai rört hans hand så var han definitivt ketchup röd nu. Hjärtat slog så hårt då han kände de kalla händerna på hans sidor, nu kunde han definitivt inte andas ordentligt.

Kapitel 17

Det kittlade och värkte i händerna på samma gång, den drivande känslan att vidröra den mjuka, blottade huden blev allt starkare ju högre han hissade tröjan. Det snabba intaget av luft som hördes gjorde bara längtan värre.

Han undrade hur det skulle kännas, att känna det varma skinnet mot sina förevigt kalla händer- hur skulle det kännas att känna en varm kropp mot sin egen? Han ville fängsla och gömma bort tankarna som kraftigt smög sig på, men han hade ingen chans emot det begär som dök upp inom honom. Stetoskopet hängde bortglömt runt hans hals då han nyfiket lyfte den mörka och slitna skjorta högre så att mer av den mjuka huden avslöjades, munnen föll öppen då han försökte säga något men allt han kunde göra var att långsamt andas in och ut.

Stämningen i rummet hade ändrats sen Bill klivit in, den vänskapliga tonen var borta och hade nu ersatts med något växande och prövande. Kai fortsatte att lyfta tröjan så högt att han snart hade händerna under den svarthåriges armar, med ett lätt tryck på underarmarna så höjdes dom och det svarta tyget drogs av.

Det var något med Bills bara rygg som förhäxade kaptenen, utan att tänka så sträckte han fram en hand och smekte försiktigt över höger skulderblad. Gåshud dök upp.

Bill gjorde allt i sin makt för att inte låta ögonen falla igen då han kände de kalla händerna mot ryggen, men han kämpade i en förlorad strid. Känslan tog över och tvingade honom till underkastelse, huvudet blev lätt som om det inte längre satt fast på kroppen. Varenda hår på kroppen stod upp då två fingrar försiktigt strök ryggraden försiktigt, han öppnade långsamt ögonen igen och försökte lugna sin andning med viljestyrka. Återigen förlorade han då fingrarna blev till hela händer som löst smekte honom över revbenen.

Han hade ingen aning om vad de höll på med men innan han visste ordet av så hade han tryckt sig lätt mot händerna, allt snurrade... Det var som om han inte ägde sin egen kropp längre utan enbart lydde det känslorna och hjärtat sa åt honom att göra, det som kändes rätt. Det var länge sen något hade känts så här rätt.

En liten ignorerad del i huvudet skrek hur fel det var, men som sagt var så ignorerade han den glatt och särskilt då Kai greppade hans sidor lite till.

Vad i helvete höll han på med? Varför kunde han inte sluta? Det var som om händerna levde ett eget liv då de försiktigt masserade sig fram efter de tatuerade sidorna och uppåt nacken.

Det var när nacken blev synlig som Kais damm med kontroll brast och förnuftet flög ut genom fönstret.

Tatueringen och porslins hyn kändes av någon anledning mycket mer ömtåliga, som om de skulle krackelera under hans kalla och lite sträva fingrar så fort han rörde någon av dem.

Just därför gjorde han något han aldrig ens fantiserat om att göra.

Han böjde sig fram och pressade försiktigt sina läppar precis över tatueringen.

Bills ögon föll ihop direkt, behagliga rysningar ilade i omgångar genom honom. Han var säker, han existerade inte! Nån gång under kvällen så hade andningen tillsist krävt hans liv och nu balanserade han mellan himmelriket och helvetet. Det var underbart att känna Kai så nära honom men rent plågsamt att inte vända sig om och göra något mer.
-” Kai...” viskade han.
-” Sch...” fick han tillbaka och kände hur läpparna rörde sig rytmiskt mot nackkotorna, något som gjorde honom så yr att han inte skulle kunna ställa sig upp. Inte för att han ville.
-” Vi...” mumlade han igen medan han kände hur bröstkorgen föll tungt tillbaka medan han andades.
-” Säg inget...” han höll med, han kände sig drogad då han tryckte han sig mot Kais läppar när de två händerna efter hans sidor masserade revbenen som om de avgudade honom. Så gärna han ville vända sig om.

Kai var säker på att han höll på att förlora förståndet i samma stund som han lutade sig fram i det svarta håret och drog in Bills lukt, något som drev bort varje tvivel inom honom. Tungandad pressade han läpparna mot nacken igen och drog samtidigt den nätta kroppen mot sig, han kunde inte hejda sig utan ville bara närmre. Det kändes som han föll i ett djup av glödande känslor, han kände sig levande men framför allt så kände han Bills varma händer över hans egna.

Han höll på att brinna upp... men i så fall skulle han brinna med glädje.

Stetoskopet föll av Kais hals och landade på hans knä.

Förtrollningen var bruten.

Båda stelnade till på samma gång.

Bill försökte ignorera den brännande känslan mot sin nacke.

Kai försökte ignorera den brännande känslan i hjärtat.

-” Jag... borde...” Identiska rodnader dök upp i deras ansikten trots att de inte såg varandra, i ett försök att minska genansen så tog Kai snabbt upp stetoskopet och mumlade:
-” Det kan kännas lite kallt... eh... när jag säger till så vill jag att du drar in andan så djupt du kan... okej.” Bill nickade bara till svar och Kai nickade han också trots att sångaren inte såg.

Han fixade till så att han skulle kunna höra Bills andetag och sa ”andas in” och lyssnade...

Rodnaden la sig ganska snabbt och han bad Bill att andas ut innan han andades in igen.

-” Tack... ehm...du borde nog gå till sängs... jag vet inte vad det är men jag kan se efter.” han såg hur det svarta håret föll framåt då nykomlingen nickade igen. Med det så vände han sig om och tog den mörka skjortan i sin hand innan han la den över Bills axel sen, utan en blick på den yngre, så reste han sig och gick tvärs över rummet där han hade sina medicinböcker.

Han försökte att inte låtsas om den förvirrade blick han fick eller ljudet av dörren som gick igen efter att Bill hade gått.

Istället koncentrerade han sig på att hitta rätt bok... och att han hade fel.

Kapitel 18

-” Fan...”

Han kände sig drogad då han tryckte han sig mot Kais läppar när de två händerna efter hans sidor masserade revbenen som om de avgudade honom. Så gärna han ville vända sig om.

Att sluta tänka på det var lönlöst då de bruna ögonen stirrade tröstlöst ut över havet som sakta blev mörkare då moln drog fram över himlen, en storm var på väg. Men det var inte havsstormen som unge Bill oroade sig för, snarare stormen inombords som skrek olika saker och gjorde honom nästan snurrig.

Det var fel.

Stockholmssyndromet.

Han skulle aldrig få se Tom igen.

Han borde undvika Kapten.

Det fanns inget som hade känts så rätt.

Längtan.

Tom skulle vilja se honom lycklig.

Han borde tränga upp Kai mot en vägg och kyssa honom.

Med en suck så satte han armbågarna på knäna och höll blicken långt framför sig, solens sista strålar kittlade honom i ögonen. Sliten och tveksam hade han lämnat kaptens kabin under morgontimmarna, sömnen hade lämnat honom helt så han var tacksam för att han blivit placerad i korgen- där arbetet inte var lika krävande som det på däck. Tröttheten började växa men han kunde inte stänga av, huvudet jobbade så att han kunde känna den brända lukten där han satt- han flinade sarkastiskt åt sig själv.

Hjärnan började forma texter innan han hunnit hindra dem, leendet rann av honom och han insåg att han hade varken penna eller papper. Eller Tom... Ironi... Han hade inte varit kapabel att forma en enda text på flera månader och nu kändes det som om han hade alldeles för många som lades på hög.

-” Mister Bill!” Lätta regndroppar föll lite då och då från himlen, solen var nu helt täckt av mörka moln och lite längre bort kunde man se hur vågorna började växa sig allt större då de samlade sig för den storm som de snart skulle framkalla.
-” Vad är det Tim?” Bill kikade försiktigt ut över kanten till korgen och såg Tim stå där nere med ett milt leende på sina rosa läppar.
-” Vi tänkte äta, sir John sa åt mig att hämta er.” Han nickade så att skeppsgossen såg det och tog tag i repet som var fastbundet i skeppets ena sida, försiktigt började han backa ner mot det för att klättra ner. När han kände hur halkiga repen hade blivit av det lilla regn som föll så kramade han om dem hårdare och klättrade snabbt ner, middagen verkade ha blivit uppdukad under däck för att männen skulle slippa undan regnet.

Luckan låg fortfarande öppen så han antog att de väntade på honom, med ett leende tänkte han att de kanske accepterat honom tillsist.
-” Bill...” Han blundade samtidigt som leendet blev löjligt och nästan hemligt, det kittlade i magen samtidigt som det pirrade under huden. Han vände sig om och såg Kai stå en bit bort ifört endast en vit skjorta och ett par svarta byxor, munnen öppnade sig automatisk för att säga något men han stängde den då han såg kaptenens ansiktsuttryck.

Ögonen var lika kalla och stormiga som första gången de träffats, frågande mötte Bill hans blick men han såg bort. Det vita håret reste sig med blåsten då han backade tillbaka mot kabinen, Bill försökte säga något när Kai la handen på handtaget men Kai hann före:
-” Det är något du borde veta... kom...” var allt han sa innan han öppnade dörren och försvann.

Det svarthåriga huvudet fylldes av frågor då han skyndade sig att följa efter, han fattade ingenting! Kais vänliga blick och ton var som bortblåst, som om Bill hade gjort något fruktansvärt... Det hade han väl inte? Febrilt rannsakade han sitt huvud efter eventuella och allvarliga misstag han kunde ha begått de senaste dagarna, men han hittade inga... En sten växte sakta i magen då han tänkte att det enda som återstod var hans beteende tidigare.

Fast kapten hade ju börjat... eller? Skulle han ha sagt nej? Hade det varit lika fel som hans huvud sagt åt honom hela dagen?

-” Bill... sitt...” Shea satt en bit bort och iakttog de två männen, det hjälpte inte Bills nytillkomna nervositet då han satte sig ner på sängen han suttit på bara ett par timmar tidigare. Han sökte Kais blick men möttes bara av hans rygg då den vithårige började prata:
-” Jag vet inte hur... ehm... Hur länge har du haft dina andningsproblem?” Bill rynkade på pannan, så det var det här det handlade om? Att han andades konstigt? Helt ärligt så hade han glömt Kais underliga beteende efter att han lyssnat då Bill andades in och ut, varför tog han upp det? Han visste ju redan att det berodde på att han hade något fel i ryggen.

-” Ett par år kanske... Hur så?” Förvånat såg han hur Kai greppade ryggen på stolen han hade framför sig, knogarna vitnade och underarmarna skakade lätt.
-” Saya...saya...” Rummet var tyst så Bill hörde kaptenens desperata viskning, han förstod inte det uråldriga språket men känslan i magen gjorde honom illamående. Oroligt ställde han sig upp och tog ett par steg framåt, handen trevade då han greppade efter kaptenens vita skjorta och slöt sig snart runt det mjuka tyget. När inget hände så sträckte han fram den andra handen och tog en handfull med materialet i den, han gick försiktigt närmre och väntade på någon form av reaktion- vilket han fick i form av en bruten röst som sa:
-” Släpp mig...” tyngden i magen ökade då han gjorde som han blev tillsagd och backade en aning, förvirrat sa han kaptenens namn lågt vilket fick den vithårige att snabbt vända sig om och fånga de bruna ögonen med sina blå.

Bill chockerades av alla känslor han hittade i blicken, sorgset fann han att inte en enda av dem var positiva.
-” Kai...” sa han igen men kaptenen skakade på huvudet och bröt ögonkontakten innan han sa:
-” Det förvärras snabbare... Dina lungor... Dina lungsäckar håller på att falla ihop...” En oförstående tystnad la sig omkring dem, endast vågorna som snabbt växte hördes i rummet då Bill försökte förstå vad han menade men han behövde inte undra länge förrän Kai sa:
-” Du kan vara döende Bill...”

Kapitel 19

Regnet föll allt kraftigare, vinden ylade och vågorna krossades mot varandra... men det spelade ingen roll.

-” Allt jag kan göra är att ge dig medicin som kan stärka lungsäckarna så gott det går... men allt hänger på hur mottaglig din kropp är för den sortens behandling.” Han hörde... han nickade men han förstod inte... Vad Kai menade var klart i hans huvud, men det andra.... Att hans kropp höll på att svika honom, att han kunde dö, att det blev värre... Han fattade det inte, det kändes som en mardröm han inte kunde vakna upp ur. Han var bedövad, borta... huden kändes som ett kallt täcke runt honom och hjärtat verkade ha stannat... varje andetag... Varje andetag skulle försämra honom tills den dag att bröstkorgen blev stilla, varje andetag skulle svika honom.

-” Bill?” Han såg ingenting för synen hade snabbt blivit suddig då han snubblade bakåt tills han suttit sig på sängen igen, det enda han kände var tårarna som brände sin väg nerför hans kinder. Varför hände det här honom, varför? Det började ju bli bra...
-” Bill lyssna... du kan inte ta ut något än... vi måste se hur du reagerar på medicinen först.” Han tittade upp och mötte de blå ögonen som varit så kalla för bara några minuter sen, kylan hade försvunnit och ersatts med något annat men ändå en viss distans.

Han nickade bara och vände blicken mot sina händer, nagellacket var nästan helt borta och huden hade hårdnat efter det arbete han utfört på skeppet.
-” Om medicinen fungerar... kommer jag bli frisk då?” rösten var liten och tjock av tårar, helst ville han han bara gömma sig i ett hörn och glömma omvärlden men han behövde svar.
-” Jag vet inte, kanske, men det kommer i alla fall hindra att du blir sämre tills jag har kommit på en bättre lösning. Det kan hända att någon av de äldre vet vad vi kan göra när vi kommer till Wake...” Han nickade igen och blundade, han undrade vad han kunde ha gjort för att förhindra det här... Om det berodde på alla de gånger han sjungit då han var förkyld eller då han jobbade sig själv sjuk. Var det här något han dragit över sig själv?

-” Lägg dig, försök sova så ska jag börja blanda ihop början på sin behandling.” Bill suckade och la sig ner på sängen, han undrade varför han inte protesterade. Genom åren så hatade han att ta medicin i vilken form det än var, han brukade ifrågasätta läkarna och undra om det inte fanns något annat sätt – men nu accepterade han det bara. Om det berodde på att han kanske var döende eller för att det var Kai som gjorde den, hade han ingen aning om men han fick erkänna att ju mer Kai berättade och förklarade desto lugnare blev han. Med ytterligare en suck så slöt han ögonen men kunde inte slappna av, något som Kai verkade ha varit beredd på då han kom fram med den blå duken i sin högra hand.
-” Sov, tänk inte utan sov bara...” värmen från Kais händer genom duken över hans ansikte verkade i alla fall ge honom fjärilar i magen och det sista han tänkte innan han sjönk undan i mörkret var: ”jag vill inte dö än...”

Bittert vilade de bruna ögonen på orden framför honom, han hade svikit dem, sig själv och Bill...

-” Jag var så säker Gordon...” trött tryckte Tom huvudet mot väggen och blundade, salta tårar plöjde sin väg ner efter hans kinder medan han lyssnade på sina föräldrars smärtsamma konversation.
-” Jag var så säker på att Tom skulle hitta honom... ta hem honom och bevisa att David hade fel...” Hon grät, rösten var så skakig att Tom fick anstränga sig för att höra vad hon sa, han visste att hon inte la någon skuld på honom... Det var det egentligen bara han som gjorde, men han kunde inte hjälpa det- inte när han fortfarande kände Bills närvaro inom sig.

Simones skrik ryckte honom från sina tankar och han hoppade till.
-” Han är död Gordon... Han är död.... nej... nej, nej, nej, nej...VARFÖR!” Han hade aldrig hört sin mamma så krossad, det förstörde honom på insidan och han mådde illa.

Det stockade sig i halsen då han stirrade på de vackra blommorna och korten som låg utspridda runt ljusen, han kunde omöjligt läsa vad som stod på dem eftersom mörkret redan fallit.

Två dagar hade gått, två dagar sen Bills ”begravning” och Tom kunde inte vara argare, ingen trodde på honom längre... De hade placerat en tom kista i jorden och påstått att det var den älskade sångarens grav. Det var fel...

Impulsen att sparka på gravstenen var stark men han höll tillbaka, det var något med att läsa sin brors namn på en gravsten som drog fram alla sorger inom honom, en och en. Arga tårar pressade fram då han bet sig i läppen och läste texten igen.

Bill Kaulitz

Älskad son, bror, vän och artist.

Jag finns där, när du vill
Se dig om
Så ser du mig

1989- 2010

Må du vila i frid

-” Bill?” Det kändes som han inte sovit alls när Kai sa hans namn, trött öppnade han sina bruna smaragder och blinkade bort sömnen ur dem. För en sekund trodde han att han drömt allt men när han såg den silvriga bägaren i kaptens hand så kom verkligheten emot honom, tungt suckade han och försökte att inte ge efter för gråten i halsen.
-” Det är ganska starkt, men jag tror att det kan ge resultat.” Bill nickade tacksamt och tog emot bägaren, det luktade starkt men inte alls vidrigt utan påminde om lite om mint.

Smaken var däremot värre.

Efter att ha svingat i sig allt på en gång så grimaserade han, han ångrade sig! Det var vidrigt! Föreställ dig den sötaste hostmedicin du kan tänka dig och dubbla det, sen lägger du till smaken av ättika och du vet hur det känns! Kai flinade.
-” Jag önskar att jag kunde föreviga din min.” Bill började hosta, han ville spy! Samtidigt som han kände hur vätskan sakta rann ner i halsen och gjorde den mjukare, konsistensen var inte rinnande utan lite tjockare.
-” Men en kamera skulle du kunna det.” Raspade han.
-” En vadå?”

Ovädret hade lagt sig, molnen hade flutit undan och lämnade himlen mörk och prickig av stjärnor. Kai hade låtit Bill ta hans säng för natten, han undrade om manarna skulle klaga om han lät Bill sova hos honom för alltid... Han skulle få förklara, Bill fick inte heller göra något ansträngande förrän han var säker på att medicinen fungerade som den skulle. Han hoppades att de skulle förstå.

Fundersamt lät han blicken vila på de skarpt lysande fullmånen.

Kai visste inte hur iakttagen han var. Bill låg på sidan i kaptenens säng så han kunde se den sittande figuren vid fönstret, av någon anledning så blev han nästan förtrollad av synen. Han kunde lätt skjuta undan tankarna på vad som skulle hända om medicinen inte gjorde sitt, han behövde inte tänka på livet han levt och han kände ingen skuld. Allt han kände var en form av frihet, friheten att vila blicken på en så vacker varelse. Kais vita hår blev om möjligt vitare, huden blekare och ögonen blåare, vem som helst skulle se sjuklig och bedrövad ut i en sån situation... men inte kapten. Han såg fullt levande ut och det stärkte Bills vilja att kämpa för sin överlevnad.

Det kittlade lite i magen och han lovade sig själv att ta reda på vad det berodde på.

Ett annat löfte avlades också den kvällen, det urgamla språket som bara havet och ett fåtal personer skulle förstå.
-” Iname, saitn la es cinne.”

För att översätta vad som sades så skulle man kunna säga:
-” Jag vägrar låta honom dö.”

Kapitel 20

Platserna runt det avlånga gamla träbordet fylldes upp, en efter en drogs stolarna bakåt och skapade ett skrapande ljud mot trägolvet. Lågt pratade männen med varandra och inväntade att deras vithårige kapten skulle säga något, istället satt han bara på sin stol framför dem och höll blicken på ett gammalt pergament. Ingen av dem förstod att han egentligen iakttog dem med en slags värme och stolthet i blicken.

Det här var hans besättning, de människor han hade tätt inpå 24 timmar om dygnet... De män som han skulle ge sitt liv för om det kom till det.

Med ett litet leende såg han hur Toothless drog upp unge Tim i sitt knä och viskade något i den unge pojkens öra som fick de gröna ögonen att vidgas, skeppsgossen tittade frågande på den lurige piraten som nickade, men John verkade avbryta och sa:
-” Tro inte på vad han har att säga Tim, han talar sanning lika ofta som han tvättar sig.” Hjärtliga skratt hördes runt bordet, även Toothless som inte verkade ha något emot att bli förolämpad av sin vän. Istället öppnade han munnen för att ge svar på tal.

Kai log och tänkte tillbaka på skillnaden mellan nu och då han fortfarande lytt under den kapten som räddade honom från sin fars sjunkande skepp. Stämningen hade varit helt annars bland besättningen.

Det stal, slogs och ljög så det sjöng om dem, bristen på respekt för någon annan än de själva och sin kapten var tydlig och livet hade varit hårt för en pojke i hans ålder. Han hade tur som haft John som sällskap men i många fall räckte det inte och han blev knäckt om och om igen efter misstag som han inte kunde rå för.

John hade förklarat att kaptenen och många av männen var från M&H Island och de som inte var det hade tappat sin stolthet eller bara tvingats anpassa sig- Kapten var värst, han föraktade allt och alla – det pratades ibland om att han inte hade något hjärta. I efterhand så undrade Kai om kaptenen verkligen varit hjärtlös, eller bara för svag för att ändra sig själv. I många år hade han trott på det första alternativet då kapten, som ett sista sätt att ge igen på sina män, utsåg Kai till kapten efter hans bortgång.

Till en början hade Kai inte vågat annat än att låsa in sig i kaptenskabinen, det var inte förrän Shea pickade på fönstret som han vågade släppa in ny luft. Bara ett par dar efteråt så hade en av de äldre piraterna, Lusius, utmanat honom- en strid han skulle få ta om han ville överleva, de kunde komma in och sticka ner honom när de ville men hade väntat. Kai hade antagit att de njöt av ett liv utan en kapten.

Med ett gammalt och rostigt svärd hade han tillsist vågat sig ut, öga mot öga med en vältränad och fullvuxen Lusius. Piraterna hade begått misstaget att tro att han aldrig hållit i ett svärd tidigare, men sanningen var raka motsatsen. Sen han först satt sin fot på sin fars skepp hade han tränat med de bästa och all den kunskapen kom tillbaka tillsammans med adrenalinet då han började fäktas.

John hade varit stolt, de andra hade varit förvånade.

-” Kapten? Varför är vi här?” Han tittade upp från sina pergament och på Cookie.
-” När alla är här.” Precis som han sagt det så tog O'Mally de sista stegen ner för trappan och sa på tung franska:
-” Jag hittar inte Bill.” Det nya leende som slet i den unge kaptens mungipor var svårt att dölja.
-” Det är okej, det är Bill jag vill prata med er om.” När förvirringen bröt ut så avtog hans leende en aning, han gillade inte vad han skulle berätta och önskade att han slapp.

O'Malley anslöt sig till bordet och de sjutton piraterna stirrade nyfiket på sin kapten som började:
-” Vad tycker ni om honom?” Kai ville helst berätta anledningen till mötet direkt men det verkade kallt, så han började med att försöka väcka förståelse.
-” Vad menar ni kapten?” Undrade Joe som satt mittemot John nästan längst bort på höger sida.
-” Precis det jag säger, jag vet att många av er inte gillade mitt beslut att ha honom kvar.” Det blev tyst, men han visste att det inte berodde på att de undrade om de skulle våga säga sanningen eller ej, utan snarare hur de skulle formulera sig rätt. Bara en tredjedel av männen var läs och skrivkunniga, och deras ordförråd hade lika många sidor som ett vikt A4 blad.

-” Spolingen är okej.” Började tillsist Toothless -startskottet hade gått av.
-” Han är lite klumpig men blir bättre, humor har han i alla fall.”
-” Jag tycker att hann är noga med handarbete, näten är starkare än tidigare.”
-” Kan inte snickra alls, men trevligt sällskap är han.”
-” Stackars pojk, dricker inte rom...”
-” När han är med mig i köket så frågar han en massa, för ett par kvällar sen så gjorde han ett bra bröd.”
-” Jag visste att det var han och inte du som bakat Cookie, ditt bröd är alltid smaklöst!”

Trots att piraterna var som björnar så var de flesta nallar på insidan, det gladde Kai oändligt men inte alla var nallar och just därför förvånades han av näste man som sa:
-” Jag har kanske varit lite hård mot honom, ser jag honom igen så ber jag nog om ursäkt. Trots allt så kan man se skymten av en pirat inom honom.” sa O'Mally, blickar vändes mot honom och Kai förstod varför - i många år så hade O'Mally hatat nykomlingar och han var också den som greppat sig fast vid den förre kaptenens regler längst. Piraten verkade upptäcka blickarna och sa vresigt:
-” Vadå?” De flesta vände bort blicken.
-” Varför frågar ni om det här kapten?” undrade lille Tim från sin plats bredvid Toothless.

Kais leende rann av honom, blicken sänkte han till bordet då han bet sig i läppen.
-” Bill...” Började han och märkte hur tyst det plötsligt blivit, så tyst att vinden var det enda som hördes då den ilade igenom hålen i skeppet.
-” Bill är väldigt sjuk...” Kapten såg upp och inväntade reaktioner, inga verbala men deras ansiktsuttryck förklarade för honom att de förstod. Chocken och kanske medkänsla lyste i deras ögon, de hade frågor men han visste inte vad han skulle svara...
-” Vad kan vi göra?” undrade Joe efter ett tag, en slags stolthet brände i kaptenens bröst då resten instämde med den korte och han sa:
-” Han får medicin men så länge han fokuserar på det så kommer han inte att bli bättre, det jag ber er om är att sysselsätta honom. Fram tills jag vet om medicinen fungerar så får han inte göra något ansträngande, men lättare saker som att laga nät eller baka borde gå bra. Sysselsätt och håll honom sällskap.” Förståelse och beslutsamhet tog plats i deras ansikten medan han pratade, tystnad spred sig igen när han var färdig men han hade inget mer att säga så han reste sig och nickade mot de pirater som tittade på honom innan han gick mot trappan.
-” Kapten, hur sjuk är han?” frågade John och Kai stannade upp, sorgset vände han sig om och sa:

-” Han kan vara döende.”

Mörkret hade lagt sig som ett täcke över havet, inte ens månen kunde skymtas bakom de tjocka moln som vilade över himlen. Men för vissa var inte mörkret välkommet, det var skrämmande och ensamt.

Just därför satte sig en mörkhårig figur upp i sin kaptens säng och försökte fokusera på något av objekten i rummen. Hjärtat dunkade febrilt bakom revbenen då han tyst bad som en liten strimma ljus, han kände sig fångad och omringad- allt han ville göra var att öppna ögonen även om han visste att de var fullt öppna. Så mörkt var det.
-” Bill?” hördes när han hade lyckats sätta sina fötter mot golvet, han hade insett att om han bara tog sig ut ur kabinen så skulle det bli ljusare. Det var tvunget vara ljusare utomhus!

Men han behövde inte ta sig ut, det fräste till någonstans till höger om honom och snart kunde han se en låga uppenbara sig på ett ljus som lös upp ansiktet på en oroad kapten.
-” Varför sover du inte?” Kais nakna fötter tassade mot honom med ljuset i handen, det dröjde inte alls länge förrän Kai knäade mitt emot honom med sin bekymrade blick fastnaglad i Bills.
-” Jag...” började han förklara men vad skulle han säga? Att tankarna på att dö höll honom vaken? Att han aldrig skulle få se sin bror igen? Eller att mörkret skrämde honom? Det kändes fel att säga, särskilt till Kai som gjorde vad han kunde för att hjälpa honom. Skamset upptäckte Bill att han börjat skaka.
-” Sch...” Huden på hans händer pirrade då Kai la sin ena hand över dem, de blå ögonen blev allt för intensiva och Bill såg tillsist ner- bara för att upptäcka att kaptenen saknade en tröja.

Bevis för skadorna som Kai haft låg silvriga på olika ställen över hans överkropp, alla berättade sin egen historia och tillsammans hade de bildat den kapten som satt framför honom. Ändå kunde Bill bara undra hur någon kunde vara så full av ärr och fortfarande vara så vacker?
-” Jag antar...” Började han igen och försökte hitta de ord som hjärnan sökte efter.
-”... jag kan inte tänka på något annat... bara på vad som kommer att hända om medicinen inte...” Små elektriska impulser dunkade snabbt under Kais tumme då den sakta rörde sig fram och tillbaka över Bills handrygg innan den förflyttade sig upp till nykomlingens bröst för att vila över hjärtat som Bill var säker på att det skulle explodera av överarbete.
-” Lägg dig igen.” Handen tryckte honom lätt bakåt och ner i sängen igen medan den andra ställde ljuset på en stol alldeles intill bara för att sedan vila just ovanför Bills axel då han lagt sig ner.
-” Vill du ha något annat att tänka på?” Fjärilar och gud vet vad flög vilt omkring i Bills mage då han nickade, han hade aldrig anat vad som skulle ske härnäst.

Ett varmt leende.

Ett minskat avstånd.

Ett tungt andetag över hans mun.

Bill drog snabbt efter andan och kände snart ett mjukt par läppar möta hans egna.

Han blev snabbt yr, tankarna försvann och hjärtat hoppade över ett slag, utan att tänka sig för så öppnade han sin mun lite och tryckte sig närmre.

Men lika snabbt som de skett så var det över.

Kai reste sig snabbt och sa med ett leende:
-” Fundera på vad det där betydde.”Innan Bill funnit sin talförmåga så hade han backat ut ur ljusets räckhåll.

Kapitel 21

-” Eve, heter hon...” Uppmärksamt lyssnade Bill på Tims livshistoria medan han lagade ytterligare ett nät, när dagen var slut så var han säker på att han skulle ha hört varje historia som fanns på skeppet medan de bytte av varandra att laga nät tillsammans med den döende, men han hade inget emot det. Han visste att Kai hade pratat med dem om den framtid som eventuellt väntade honom, trots att det skrämde honom mer än nånting annat så hade nya insikter sjunkit in -om hans tid verkligen höll på att rinna ut så skulle han skämmas om han inte njöt av det.

Självklart var det en tanke som han ibland greppade efter i mörker- de senaste dagarna hade varit ett helvete så hett och kallt på samma gång att då han väl kunde sluta sina ögon så var han rädd att han aldrig skulle kunna öppna dem igen.

Men tackvare piraternas ständigt krävande uppmärksamhet så hade han inte heller tid att tänka på det, något han misstänkte var vad kapten hade planerat.

-” Hur länge har ni varit tillsammans?” Frågade han och knöt tillsist den sista knuten på en av de jobbigaste näten han jobbat med hittills, fingrarna började kännas stela och han var glad att det var över.
-” Snart fem år.” Svarade Tim med ett lyckligt leende och Bill kunde inte varit gladare för hans skull. Den hjärtskärande historien om Tim och hans livs kärlek Eve hade tagit ner Bill på jorden lite, allt för länge hade han förnekat lyckliga slut på tragiska historier – Tim hade lärt honom motsatsen.

Vackra Eve Black från M&H Island hade fångat unge Tims blick med de sorgsna blå ögonen och sina långa, korpsvarta lockar. Under en förhandling så hade hon tillsammans med annat tjänstefolk från ön, besökt Wakies kung och drottning där hon mött skeppsgossen då han skurade golv.

Hennes hjärta hade bultat i samma snabba takt som hans eget och under riskfyllda möten hade de fallit för varandra, hals över huvud – men eftersom lagarna skiljer sig mellan de två öarna så ogillade Eves mästare hennes bön om att få stanna. Efter många blåmärken och sticksår som lämnade Tim i händerna på öns medicinmän så tvingades Eve att åka tillbaka. Bara för att nån månad efteråt hittas sönderslagen i en gammal roddbåt mitt ute på havet. Sen dess hade de varit omöjliga att separera, enda anledningen till att Tim följde med på skeppet var för pengarna.

-” Herr Kai var den som botade mig i slutändan.” De hade suttit tysta en stund, Tim hade gjort klart den sista biten av sitt nät medan Bill beundrat solnedgången, precis som första gången han sett de varma strålarna så smärtade det i hjärtat samtidigt som han fylldes av någon form av glädje som han aldrig skulle kunna beskriva. Nyfiket slet han blicken från horisonten och såg frågande på skeppsgossen:
-” I slutändan?” Tim nickade.
-” Vi har tre stora medicinmän och kvinnor på vår ö, men alla hade de gett upp hoppet om mig. De hade sagt att mina skador var för stora. Då var jag bara en främling för Herr Kai men när han fick höra vad som hänt så bad han om att få försöka rädda mig. Jag vet inte hur han gjorde det men... Jag skulle inte överlevt om det inte vore för honom.” Bill nickade och sa tveksamt:
-” Du får inte tolka det här på fel sätt Tim, men är inte Kais läkekonst urgammal? Skulle inte nya läkemedel vara bättre?” Han hoppades att det inte skulle låta fel i skeppsgossens öron men han hade funderat på det, han hade till och med undrat om inte läkare från hans värld skulle rädda honom bättre. Förvånat såg han hur pojkens ansikte lös upp då han sa:
-” Unge herrn tänker för litet, bara för att det är nytt och modernt betyder inte att det är bättre. Många av era mediciner gör människor galna och de vill bara ha mer, det skulle aldrig gamla mediciner göra... Kais mediciner...” rättade han sig snabbt innan han fortsatte:
-” Jag har endast mött ett fåtal från din värld, men alla verkar ha samma tro. Att er värld är bättre på alla vis, ändå har jag aldrig sett en värld så mörk och deprimerad att den är snudd på värre än M&H Island.”

Solen hade gått ner och vinden blev allt kyligare, de flesta piraterna hade samlats under däck för att spela kort eller vila. Det var bara en som fortfarande var ute i kylan, en som hårt greppade repen vid skeppets för.

Det hade kommit över honom utan att han hunnit bygga upp en mur för att stå emot det, smärtan över att aldrig få se sin bror igen.

Visst hade han tänkt på det förr men det var först nu det sjönk in då han ensam stod framför vad som kanske väntade honom, knäna kändes svaga och ville vika sig då han hårdnade sitt grepp om repen. Det brände i ögonen och helt utelämnad så lät han stilla tårar falla, han ville ha Tom...

Han behövde Tom... mer än något annat!

-” Åh gud...” viskade han då realisationen sjönk in. Det var så mycket han aldrig skulle få göra, se sina fans, vänner och sin familj. Han saknade allt och det smärtade honom att tänka på det.

Att aldrig sjunga igen.

Aldrig se sin mamma eller Gordon.

Aldrig skratta då Georg eller Gustav klantade sig.

Aldrig leka med deras hundar och känna tryggheten då de sov i hans säng.

… Att aldrig se Tom igen... Aldrig känna hans närvaro eller känna sig hel igen....

Han undrade om Tom skulle förstå vad som hänt? Om han skulle känna sig halv eller om han bara skulle fortsätta sitt liv?

-” Bill?” Viskade en tunn röst och han knep ihop ögonen, det brände i halsen, nej, i hela kroppen samtidigt som han frös – han visste att det inte berodde på kylan. Varför skulle han bli besökt just nu?
-” Varför står du här?” rösten var betydligt närmre och att döma av de klickande skorna så skulle den bara komma närmre. Bill hade rätt då han kände en hand på hans axel men han ville inte vända sig om, ville inte att Kai skulle se honom så här.
-” Det är okej...” blev viskat i hans öra som om kapten vetat precis vad han tänkte på, handen på axeln började trycka honom bakåt så att han tillsist fick vända sig om.

Att han hade gråtit var synligt i det smutsiga ansiktet, ögonen var röda och läpparna darrade, en syn som knäckte den unge kaptenen.

Bill torkade snabbt bort tårarna då han kände de blå ögonen granska honom, hans egna lät han vila på Kais svarta stövlar- rädd att känslorna han försökte hålla tillbaka skulle synas om han mötte kaptens blick.
-” Det är okej...” sa kapten igen och två kalla fingertoppar tippade det svarthåriga huvudet uppåt.

De fick tillsist ögonkontakt.

Bills brutna blick förenades med Kais lugna och trygga.

Något desperat infann sig hos den svarthårige då han insåg hur nära Kais ansikte var.

En tröstande känsla la sig runt honom när han kände den vithåriges tumme smeka honom över axeln, men han behövde mer... Tröst eller något annat.

Kai verkade förstå honom då han tveksamt lutade sig närmre, precis innan Bill slutit avståndet mellan dem så blev han stoppad av ett finger på läpparna.
-” Jag tänker inte låta dig dö Bill.”

Med det drog han fingret till undersidan av Bills haka.

Deras blickar möttes igen.

Deras andedräkt blandades.

Känslor lugnades.

-” Jag litar på dig...”

Kapitel 22

Namnet hade varit finurligt, ganska udda och väldigt typiskt Bill då han döpt den bruna lilla valpen de hittat på gatan under Schrei åren. Efter att Simone gett med sig och låtit den unge sångaren behålla den ännu mindre hunden så hade hon protesterat och sagt att han inte kunde döpa om valpen när den väl vuxit upp, Tom hade tagit sin brors sida... Som alltid.

Valpen hade vuxit upp och blivit en hund, precis som att tvillingpojkarna hade blivit män.

Med hjärtat i halsgropen låg han på sin säng och strök försiktigt Bills första egna hund över pälsen, i flera dagar hade en av Bills bästa vänner tassat omkring och letat efter honom, krafsat på hans dörr och ylat sorgset. Tillsist hade han kollapsat mitt på köksgolvet, han vägrade äta... Därför hade Tom fått en näringsblandning som han nu tvingade i den gamla vännen med flaska.

Tom tänkte tillbaka på vad Gordon hade sagt, något om att hundar som älskar sin husse... följer dom vart det än bär av. Den tanken fick de att bränna i världsgitarristens ögon och han svor tyst för sig själv, bara för att fånga sin sängkamrats uppmärksamhet som lyfte på huvudet. Han strök honom igen över pälsen och mumlade:
-” Såja Valp... Han kommer tillbaka.... han måste...”

Ett finurligt, ganska udda och väldigt typiskt Bill -namn, minsann.

-” Vad gjorde du innan du kom hit?” John stirrade på honom med varma ögon, jätten var den enda i besättningen förutom Kai och Tim som ändrade sig när de var med honom. De flesta log mot honom och hjälpte honom, flera öppnade sig för honom eftersom det här var hemligheter som han skulle ta med sig till graven. En grav som många trodde var rätt nära.
-” Sångare och låtskrivare i ett band som kallas... kallades Tokio Hotel.” Rättade han sig snabbt och kände hur en sten sjönk i magen, hade de fortsatt utan honom? Hade de hittat en ny sångare och börjat ta emot låttexter från skivbolaget? Eller hade Tom grävt lite i hans skrivbordslåda och hittat alla de texter han sparat under åren? De texter han lagt ner sitt hjärta och själ i för att fullborda, de texter som visade vem han var och vad han kände. Texterna som var han, Bill. Hade Tom hittat dem och gett bort dem?

Tveksamt skakade han lätt på huvudet åt sig själv, Tom skulle aldrig blotta honom på det sättet – inte ens för pengar!

-” Vad betyder bund? Och vad är ett Tokyo Hotel?” Bill lätt tankarna falla undan för att le åt den oförstående jätten bredvid honom, sångare hade funnits i alla tider men band hade kanske kommit med senare.
-” Ett band är en grupp som spelar instrument och sjunger tillsammans, ungefär som att du spelar piano eller ett stränginstrument, Tim spelar flöjt och jag sjunger- då skulle vi kunna bilda ett band om vi ville... Tokio Hotel är... Det band jag spelade i, det vi kallade oss.” Konsert minnen trängde på men Bill ville inte ha dem, inte nu, inte när ångesten redan vilade i bröstet på honom.

Han blundade och andades sakta in och ut innan han öppnade ögonen igen och såg sig omkring, nyfiket bytte han ämne:
-” Vart är vi?” Som den pirat han var så stirrade John snabbt upp på solen för att fastställa vad klockan var innan han sa:
-” Klockan är snart fem så vi borde ha passerat USA snart, Kapten hade funderat på att gå iland och hämta Luigi men när han fick brev om att gubben åkt tillbaka till Singapore så beslöt han sig för att inte vänta.” Bill nickade och tänkte på USA, alla minnen han hade därifrån som han nu tryckte undan, han undrade om det inte vore lika bra att låta dem komma? Plötsligt slogs han av en sak, något han egentligen inte tänkt på förrän nu.
-” Tack för samtalet John!” sa han snabbt innan han reste sig och gick.

-” Kai... Kapten?!” Snabbt knackade han på dörren till kaptenskabinen, han visste att Kai var där inne eftersom Joe lämnat rummet bara för ett par minuter sedan och han visade sig ha rätt när fotsteg hördes och dörren öppnades.
-” Bill?” De blå ögonen såg frågande på honom men han brydde sig inte, allt han kunde tänka på var idéen han fått och vad som kunde hända om bara Kai gick med på det.
-” Kan jag komma in?” Frågade han snabbt och den vithårige backade undan innan han stängde dörren bakom sin gäst och satte sig sen vid bordet där han hade en bok framför sig. Bill gissade att det var ytterligare en medicinbok.

-”Är du okej Bill?” frågade den vithårige oroat men Bill skakade på huvudet och sa:
-” Jag mår bra men jag måste be dig om en sak...” Den lätta nyfikenheten i Kais leende ansikte lockade fram ett leende på Bills läppar och innan han visste att han tänkt det så sa en röst i hans huvud att Kai passade i att le.
-” Låt höra.” Bill nickade och började:
-” Enligt John passerar vi USA nu och jag undrar om ni skulle kunna... typ släppa av mig?..” Kais leende föll lika fort som det kommit men Bill tänkte sig inte för utan fortsatte:
-” Jag vill träffa min bror, Tom.” Han märkte inte att Kai sänkte blicken till bordet, att hans ansikte blivit blekare eller att han bet sig i underläppen.
-” Om jag ska dö så vill jag dö i mitt hemland, hos min familj... Jag... Kai?” Först nu la Bill märke till den effekt hans förslag hade på den unge kaptenen som länge tittade i bordet innan han skakade på huvudet och mumlade:
-” Du vet att jag inte kan släppa av dig Bill...” Av någon anledning så hade Bill, under väldigt kort tid, lyckats intala sig att Kai skulle gå med på det han hade att säga, så han blev nästan förvånad då kapten yttrade sig.
-” Varför då?” undrade han skarpt och önskade att den vithårige kunde se honom i ögonen men han mjuknade snabbt då han försökte höra det lilla och nästan tysta svar han fick:
-” Jag vill inte att du ska lämna mig...” Han drog snabbt efter andan, elektriska ilningar gick igenom kroppen då huvudet blev tomt, han visste vad han hade hört men hjärnan vägrade processera det.

Känslor vällde upp inom honom och samtidigt som det pirrade så tyngde samvetet ner honom, så han valde att agera med den känsla som kom först. Desperation.
-” Va? Hur kan du säga så?” Vad han egentligen menade förstod han knappt själv, men på bara några sekunder hade känslorna skapar kaos inom honom. Och det blev inte bättre när Kai äntligen såg på honom med sina dystra och nästan sorgsna ögon.
-” Du kan inte säga så! Inte nu! Det...”

Han hade hört sånna ord i filmer och han hade längtat efter dem, han hade önskat att han själv fått höra dem men nu när han gjorde det så... vändes bara hans värld upp och ner. Det var fel tid, fel plats, Allt var fel!
-” Jag är döende, jag kommer lämna ALLA! Och du...” Skakigt drog han efter andan men ångrade det snart då han började hosta, det kliade i halsen och tårar vällde upp i ögonen då han lutade sig fram för att ta tag i bordet som stöd.
-” Bill!” Han kände snart två armar runt honom men hostan vägrade ge sig, Kai ledde honom till sängen där han snabbt satte sig och försökte andas genom hostningarna. Kais händer försvann men snart kände han något tungt trycka ner madrassen bakom honom, Bill hann inte ens undra vad den vithårige höll på med förrän han kände sin skjorta bli uppdragen och ett kallt instrument pressas mot ryggen.

-” Försök andas lugnt.” hostan hade tillsist avtagit och Kai hade förklarat att han ville höra om eventuella förändringar i Bills lungor tackvare hostan, det skrämde honom särskilt när kaptenen inte ville säga vad han hörde utan satt helt lugnt och bad honom andas in och ut.

-” Här, jag vill att du ska lyssna.” Förvånat kände sångaren hur mikroskåpets ”lurar” blev försiktigt insatta i hans öron bakifrån, det hördes väldigt väl då Kai flyttade runt själva lyssnings grejen och tillsist stannade han och sa:
-” Lyssna nu noga och berätta vad du hör.”

Det var alldeles tyst, han kunde höra hur det levde om från blodet som pulserade och från hans andetag, in och ut, men inget mer. Frustrerat koncentrerade han sig hårdare och försökte lyssna, var det meningen att han skulle höra något? Med en suck gav han upp och sa:
-” Det hörs ingenting.” Hans öron befriades från lurarna, två kalla händer placerades på hans axlar innan han kände Kais panna mot sin nacke, spänt väntade han då han hörde hur kaptenen samlade in luft:
-” Första gången jag lyssnade så kunde man höra ett väsande och gurglande ljud, ett tecken på att dina lungsäckar inte klarade av att blåsas upp- vilket ledde till att du inte fick i sig nog med syre. Men nu är det tyst...” Gåshud dök upp på Bills armar och han frågade osäkert:
-” Vad betyder det?” Var det ett leende han kände mot huden?
-” Det betyder att du reagerar väldigt bra på medicinen.”

Kapitel 23

-” Bättre kan du! Parera!” Små svettpärlor trillade ner efter det solvärmda ansiktet, håret hade fallit som en ram runt huvudet och följde med vinden olika riktningar. Han andades lika tung som om han precis sprungit i olympiaden- något han självklart inte hade gjort, men ansträngningen hans otränade kropp gick igenom var nästan densamme.
-” Våga attackera även om du skyddar dig!” I ögonvrån så hann han precis de hur sopskaftet kom flygande emot honom, tanken på smärtan som skulle följa fick honom snabbt att böja på ryggen och ducka innan han använde sitt eget sopskaft för att slå tillbaka. Triumferat försökte han attackera då den andre stod utan sopskaft men kände nästan direkt toppen av ett träskaft peta honom lätt under hakan.
-” Bättre, men du är fortfarande jätte dålig.” Andfått grymtade han och tog några kliv bakåt för att kunna luta sopen mot den stora masten innan han satte händerna på knäna och andades tungt in och ut. Värmen gassade ner på honom och han kände sig mer än lättade då vinden smekte honom över ryggen, önskade att han kunde lägga sig ner men istället rätade han på sig och mötte Johns roade blick.
-” Du är verkligen i dålig form.” Han försökte att inte blänga men orden låt så långt ut på hans tunga att om han öppnade munnen så skulle de trilla ut, han ville påpeka att där han kom ifrån då vara faktiskt i rätt bra form, eller i alla fall helt okej. Men att först inte göra någonting i flera veckor och sedan ge sig in i Johns försök att lära honom att fäktas... det skulle kännas flera dagar efteråt.

-” Jag är verkligen inte gjord för det här...” muttrade han då han trött korsade skeppet för att kunna hänga över räcket och spotta i havet, något han velat göra ett tag men han tyckte det kändes aningen respektlöst att spotta ombord. Lite som att spotta inomhus.

-” När vi kommer till land så får du börja jobba lite, springa i stället för att använda häst. Då kommer du i form.” Sa John retfullt då han kom upp bredvid den svarthårige som precis lagt armarna på det handsnickrade träräcket, Bill suckade och kisade bort mot horisonten innan han frågade:
-” Hur långt är det kvar?” Båtar, det härliga gunget och vackra solnedgångar i all ära men han började helt ärligt vara less, utan att han visste om det så hade han börjat se fram emot att se den ö som det pratades så mycket om. Harmonin, festligheten och glädjen som piraterna beskrev- han ville uppleva det han också.
-” En dag, kanske lite till. Imorgon borde vi i alla fall ha land i sikte.” Magen gjorde en lätt volt samtidigt som ett leende spred sig på hans halvtorra läppar, han föreställde sig hur det skulle kännas att gå på land igen- utan den där speciella, gungande känslan man har ombord på ett skepp.
-” Eh... hur är det med dig nu då?” Nyfiket stirrade han upp på jätten som hade små oroade rynkor i ansiktet, Bill hade funnit dem på de flesta pirater som pratat med honom. Trots att de visste att det inte var någon överhängande fara med honom längre så var de trevligare än innan, Kai nämnde något om att de fått sig en tankeställare- egentligen spelade det ingen roll, för det värmde när de visade att de brydde sig.
-” Bra antar jag, kapten säger att jag kommer bli bättre och bättre.” Bittert tänkte han att det var kapten som föreslagit att John skulle börja träna honom, för tillfället hade han planer på att inte prata med Kai på ett bra tag... Han visste att det inte skulle hålla länge...
-” Unge kapten har redan förlorat så mycket, jag antar att han helt enkelt vägrade förlora dig med.” Med ögonen fästa på havet så tog han in och bearbetade vad John sa, snabbt vände han sig om för att fråga vad jätten menat men såg att John var på väg mot Cookie. Han suckade och vände tillbaka blicken mot vattnet.

De senaste dagarna hade varit fullkomligt sysslolösa, alla nät var lagade, förrådet var städat flera gånger om, seglen var ihop sydda och den lilla hjälp som Cookie slogs alla om- bara för att få någonting att göra. När Joe armbågat sig fram hade Bill aktakt sig och sen dess hade han inte vågat försöka ta platsen som kockens hjälpreda, det enda som fanns kvar att göra var att hålla utkik och att styra båten- två platser som redan var fyllda av Kai och Tim.

Ett högt, gällande läte skar genom luften bakom honom och han vände sig fort om, precis i tid för att se hur Shea lyfte majestätiskt från Kais arm och flög elegant iväg. Bill undrade om han var ensam om att upptäcka den smärtsamma min som Kai bar då han såg henne lyfta, Bill undrade om det var för att han inte ville att fågeln skulle lämna honom eller för att klorna borde borra sig in hans arm varje gång hon sätter sig på eller lyfter från den.

Tankarna ändrade riktning så han följde sin kapten då han långsamt gick mot rodret, han fylldes av harmoni då Kai smekte träet under hans fingrar innan han tittade ner på vad Bill antog var en karta eller en kompass.

Genant försökte han dölja det lilla leendet som dök upp på hans läppar.

-” Ta emot!” Ett ”dunk” hördes och en hand flög snabbt upp till bakhuvudet för att gnida den onda fläcken, med uppspärrade ögon vände sig Bill om för att blänga på den idiot som kastat sopskaftet i huvudet på honom. Han väntade sig att möta O'Mallys eller Joes hånflin då han vred på sig, han hade däremot inte väntat sig att se Kai stå där med ett ursäktande leende på läpparna. Förvirrat frågade han:
-” Vad var det där bra för?!” Men kapten bara flinade och skakade på huvudet.
-” Jag hörde att du var dålig på att hantera ett sopskaft, att du behövde träna lite till.” En mental suck ekade ljudligt på Bills insida, trött grimaserade han och suckade minst lika högt på riktigt.
-” Inte du också...” muttrade han och reste sig, han visste redan att det var en förlorad kamp att försöka övertala Kai om att inte ha en lektion med honom, så han tog upp kvastskaftet och höll det i samma läge som John hade lärt honom.
-” Flytta fram höger fot en aning, och bak med den vänstra. Håll dem brett i sär så kommer din balans att bli bättre.” Med ett karaktäristiskt, höjt ögonbryn så gjorde han som han blev tillsagd, en blick runt om sig sa honom att det bara var de två på däck. Efter ytterligare en mental suck så tänkte han att hans fridfulla kväll, lutad mot tunnorna vid rodret skulle få vänta.
-” Stå alltid med den ena foten framför den andra, gå försiktigt och ta inte allt för stora steg.” Innan han ens hunnit fråga vad det skulle vara bra för så sparkade hans instinkter igång och han höjde skaftet framför sig så att han blockerade en lättare attack från sin kapten, men det dröjde inte länge förrän han fick börja backa. Det var bara lättare slag, ofta så att skaften kryssade mot varandra utan många avancerade rörelser eller underliga anfall, det gick nästan...bra! Bill log då han blockerade ytterligare en träff, men blev snart träffad i sidan av en annan.
-” Fokusera på din motståndare, inte svärdet. Din motståndare kan berätta allt om sin teknik för dig och du kan lära dig att parera eller anfalla mycket fortare, du hittat också styrkor och svagheter fortare. Hitta din motståndares ögon och låt instinkterna sköta resten.” Bill hade aldrig trott att det skulle vara så svårt att slita blicken från skaftet som hela tiden kom mot honom, så han blundade och tog ner huvudet innan han öppnade ögonen igen- hans blick mötte direkt Kais intensiva och koncentrerade.

Han var säker på att han skulle dö! Det var något med Kais blick, den fokuserade minen och sättet han vidgade sina näsborrar då han levererade attack efter attack- det började brinna inom honom. Han brydde sig inte längre om ifall att han blev träffad eller inte, han höll bara ögonen på det vackra ansiktet. Så när han kände att sopskaftet fastnat så brydde han sig inte om att se efter vart det satt fast, han bara ryckte till.

Det var inte förrän Kai bröt ögonkontakten som han insåg att de båda föll.

Han tjöt till då han hamnade på rygg på trägolvet med en duns, ögonen slöt sig automatiskt då det började dunka i svanskotan. Hur i hela världen hade han lyckats med det här? En sak var i alla fall säker: han skulle aldrig göra om det.

-” Gick det bra.” Orden andades på hans ansikte och han öppnade ögonen försiktigt.

Hjärtat slog fortare och han drog efter andan, han hoppades verkligen att han inte skulle börja rodna!- Kai hade händerna på varsin sida om hans huvud och låg grensle över honom, åh herre gud!

-” Det eh... vad hände?” De var så otroligt nära, han kunde känna varje andetag kaptenen tog och andades ut, allt han behövde göra var att vinkla upp sitt huvud någon centimeter...
-” Du hakade fast din kvast i min, sen tror jag att du tappade balansen eller något.” Mellan dem kunde han minsann känna skaften, men de gjorde inte ont eftersom Kai inte la någon vikt på honom.
-” Vi...” Började han men tystnade då han kände de blå kristallerna söka igenom hans egna. Hjärtat dunkade så att det gjorde ont i bröstet då han märkte hur avståndet började försvinna mellan dem, vem av dem det var visste han inte säkert men det dröjde inte länge förrän luften mellan dem var borta.

Och två varma läppar vilade över hans egna.

Kapitel 24

Ingen av dem rörde sig, kyssen var enkel- räknades det ens som en kyss då läpparna bara vidrörde varandra? De var frusna av chock, ögonen vidöppna och förvirrat sökande den andres. Deras hjärtan bultade så fort att de riskerade att skapa någon form av övertryck, ändå stod det helt stilla.

Det här var något speciellt, kanske fel men enligt Bill: helt jävla underbart. Kanske just därför slöt han sina ögon och lyfte försiktigt en hand för att lägga den på Kaptenens tygbeklädda axel. Bara för att känna hur trycket mot hans läppar försvann.

Snabbt öppnade han ögonen igen och fann att Kai satt upp, ögonen stora och andningen tung- minen var oläsligt på grund av alla känslor som utspelade sig där, men några känslor som rädsla, lust och förvirring var lättast att urskilja.

-” Bill... jag...” Inte en enda gång sedan Bill satt sin fot på skeppet så hade han aldrig sett ett känsloutbrott hos kaptenens annars kalla fasad, men nu satt han grensle över sångarens ben och verkade inte riktigt veta vart han skulle ta vägen. Det blev inte direkt bättre när Kai såg bort och mumlade:
-” Förlåt, det var inte meningen...” Starka ord men utan betydelse, Bill hörde dem knappt- istället fokuserade han på det lätt rodnade ansikte framför honom. Det annars bleka ansiktet hade färgats av en väldigt ljusrosa nyans, håret hade fallit fram över ögonen och ramade in ansiktet, läpparna var lätt särade och ögonen vidöppna. Hjärtat hoppade upp i Bills hals då han tog in synen, magen gjorde kittlade volter och han raspade hest fram då han satte sig upp så att hans näsa var mindre en tio centimeter från den andres:
-” Varför?” Kais ögon riktades rakt mot honom, solens sista strålar nuddade hans ansikte när han öppnade munnen för att förklara sig.
-” Vi borde...”
-” Du borde vara tyst...” Kaptenen lydde och de stirrade på varandra, de panikliknande känslorna försvann en efter en från det bleka ansiktet för att ersättas med det lugn som Kai var så känd för. Bill slickade sig om läpparna men hann inte göra något mer innan:
-” Vore det fel om jag vill kyssa dig?” Frågan drog andan ur honom men han kunde inte låta bli att le, han nickade.

Snart var utrymmet förintat mellan dem igen, men den här gången kysstes de på riktigt.

Han var löjlig, han kände sig ännu löjligare men hans leende var ändå löjligast. Piraterna såg konfunderat på honom och han rodnade, ändå kunde han inte sudda bort det, det var som om någon limmat fast det under natten. Han suckade och duckade undan från omvärldens blickar medan han noggrant försökte laga ett nyupptäckt hål i tröjärmen, just nu var det den enda syssla han kunde komma på eftersom besättningen var lika sysslolösa som dagen innan. Med andra ord så var det väldigt tråkigt.

Utan att han märkte det så växte hans leende då han tänkte på kvällen innan, deras läppar som masserat varandra tills solen gått ner och det hade blivit för kallt för att vara ute. Han kunde svära på att magen börjat träna breakdance när han tänkte tillbaka på den sista, långa kyssen han fått innan han smugit ner till sin hängmatta.

-” Fan!” Muttrade han då nålen missade sitt mål och träffade honom i fingret istället, snabbt stoppade han det i munnen och kände den metalliska smaken av blod.
-” Bill!” Han tittade upp och såg Toothless komma mot honom, piraten nickade mot kaptenskabinen.
-” Kapten säger att det är dags för din medicin.” Bill nickade och reste sig upp, på insidan så förbannade han leendet som direkt dök upp då han kom närmre dörren. Vem kom på att man skulle le när man var kär?

Kär?... Var det verkligen det han var? Eller var det bara känslor som inte hade någon annanstans att ta vägen? Han kunde inte minnas sist han varit kär och än mindre om det var så här han kände, om fjärilarna i magen och den ökande pulsen var typiska symtom på att man var kär. Kär, fy vilket löjligt ord egentligen! Varför kunde det inte heta något mer romantiskt som talade om exakt vad man kände och varför man kände så? Så att han fick de svar han sökte...

En annan sak han tänkt på.... Var han gay? Sen han var liten så kändes det som om han inte gjort annat än att försvara sin läggning, han var heterosexuell- inget annat! Ändå så fann han sig själv med att längta efter en annan mans läppar, beröring och trygghet. Varför kom inte livet med en manual?

Han suckade igen och öppnade kabins dörren.

-” Hej Bill.” Snabbt drog han efter andan då Kai vände sig om med ett leende när han stängde igen dörren bakom sig, han log tillbaka och behövde inte ens beordra mungiporna att röra på sig- det kom automatiskt.
-” Hej.” Bägaren med medicinen stod närmast honom på bordet så han tog ett par steg framåt, hela tiden kände han de blå ögonen på sig men han protesterade inte- snarare tvärt om.

Fingrarna slöt sig om bägaren då han lyfte den till munnen, med rynkad näsa så stålsate han sig för smaken och svingade sedan i sig allt i ett svep. Eftersmaken fick honom att rysa då han ställde ifrån sig bägaren på bordet igen... Han tittade upp och rodnade, han insåg att han grimaserat ganska mycket under Kais blick- vilket himla bra trick att imponera med!

-” Hur är det?” frågade den vithårige medan han tog några steg närmre och Bill önskade att han i alla fall hade någon form av kontroll på sina mungipor som flög uppåt så fort Kai såg på honom. Han betedde sig värre en en nykär skolflicka!
-” Helt okej, hur är det själv?” Men Kai bara log innan han vände bort blicken för att stirra ut genom det stora fönstret på framsidan av skeppet, sångaren följde hans blick och såg förvånat att man kunde skymta något mörkt i horisonten.
-” Är det?” Kai nickade och någonstans inom Bill så blev allt verkligt, allt blev en verklighet som han aldrig trott att han skulle få uppleva.

Och när han tänkte efter... så hade han inget emot det.

-” Det var ganska kallt igår...” sa han utan att tänka sig för, Kai höjde på ögonbrynet innan han log vetande och sa:
-” Tyckte du att det avbröt något?” Han nickade och tog ett steg närmre sin kapten.
-” Något väldigt viktigt...” Även Kai tog ett par steg närmre så att de tillsist stod riktigt nära.
-” Vi kanske borde fortsätta...” De kom närmre.
-” Vi borde nog det...”

När deras läppar möttes igen så visste han...
Kär eller inte? Gay eller inte? Det spelade ingen roll, för det här var det bästa han gjort.

Kapitel 25

Ljudet av människors glada tjatter och klickandet av hästskor hördes lite varstans, kvinnor i långa kjolar och män i arbetskläder väntade med leenden på läpparna då skeppet kom närmre.

De hus som stod nära hamnen var i murbruk men en bit bort kunde man skymta några av trä, färgglada fönsterluckor pyntade väggarna medan rök seglade ut ur de flesta skorstenar.

Asfaltsvägarna fanns inte utan utgjordes av jord eller sten, inte en enda bil fanns i sikte- bara hästar och vagnar, en mulåsna blev ledd av ett barn men annars gick folk dit de skulle.

För Bill, var detta en helt ny värld.

Ögonen var stora som tefat så han lät verkligheten komma ikapp honom- det här var verkligt! Det var ingen dröm som han skulle vakna upp ur så fort han klev av skeppet, det här var en del av hans framtid.

Han var delad, samtidigt som han längtade hem till sin familj så kunde han inte stoppa ivern som kröp upp när de första repen blev kastade för att fästa båten vid hamnen. Det här var något han föreställt sig som barn eller när han sett film, det här var en värld som han velat besöka på sin semester.

Vänligheten och den ömsesidiga respekten var vad som fångade honom mest då han iakttog människorna på land, de hjälpte varandra och de flesta vandrade omkring med ett leende. Männen betedde sig som gentlemän utan att nedvärdera kvinnorna, kvinnorna bemöttes med lika mycket respekt som männen och flera av dem verkade gå omkring i byxor. Hästarna och de andra djuren verkade välskötta och människokära, Bill svor på att om djuren kunnat så hade, även dem, gått omkring med ett leende.

-” Bill?” Han hoppade till då han rycktes ur sina tankar för att vända sig om mot Kai som bara log mot honom, det hoppade i magen då han blygt log tillbaka. Han hade ingen aning om vad som höll på att hända mellan dem eller varför han inte protesterade mer- för det borde han eller hur? Han borde hata mannen som förde honom bort från det gamla livet, ändå gjorde han det inte. Han kände något djupt och, i brist på bättre ord, mäktigt inom sig varje gång Kai var nära eller blickade mot honom.

-” Jag antar att det är en hel del att titta på?” Frågade kaptenen och log bredare medan han såg ut över hamnen och människorna där, de blå ögonen lyste varmt och generat tänkte Bill att Kai verkligen blev vackrare med ett leende i ansiktet.
-” Jag tror jag drömmer...” svarade han tyst, nästan som om han vore rädd att vakna om han höjde rösten.
-” Du är i alla fall tillräckligt vaken för att hjälpa till att lasta av.” Blodet pulserade upp i ansiktet då den svarthårige förstod att Kai menade att han skulle gå ner till förrådet och hjälpa till med det som behövdes för att få varorna iland. Med ögonen genant spikade i golvet nickade han och växlade tyngden från den ena foten till den andra för att börja gå, förvånat tvingades han titta upp då han hörde jämna steg bredvid honom. Han hade inte väntat sig att Kai skulle hjälpa till.

-” Tim!” Bill bevittnade med ett försiktigt flin på läpparna hur Tim snabbt la ner den säck med ris han hade över axeln för att fånga upp en svarthårig flicka som mer eller mindre slängde sig i hans armar och kysste honom hårt på munnen. Hejarop och visslingar gick genom den lilla publik skeppets ankomst hade fått, men varken Tim eller Eve verkade bry sig- för tillfället var de bara varandras.
-” Idag var sista gången du träffade Tim ensam, de där två är oskiljaktiga!” John kom oväntat upp bakom honom och skrockade mjukt åt det uppslukade paret, deras lycka verkade sprida sig.

Ändå hindrade inte lyckan den konstiga känslan som la sig likt ett mjukt täcke över Bill då han betraktade dem, han kände att något fattades i hans liv- men det var definitivt ingen ny känsla. Hela sitt liv hade han känt som om något fattades, som om den del av hans hjärta som Tom inte ägde var tom. Med en suck så tänkte han att han inte fick börja tänka på Tom, han skulle bara må dåligt och längta hem.

Just därför så fortsatte han bära en säck med säkert tjugo mindre frösäckar inuti, han fick småspringa en liten bit för att hinna i kapp med John som visste vägen. Han insåg att ensam så skulle han gå vilse.

John hade tagit med honom till ett... värdshus? Efter att de hämtat sina saker på skeppet- i Bills fall: en tröja och de kläder han haft på sig när han kom. Än så länge så hade han inte vågat fråga vart han skulle sova, eller vart han var välkommen eftersom de pirater han kände var fullt upptagen med att dricka, berätta och slå varandra i kort. Han ville liksom inte komma emellan dem och deras kära rom.

Men för att säga sanningen så var han trött, alla intryck han fått på den här dagen var värre än den första dagen på skeppet. Alla regler han fått förklarade för sig, vilka mest handlade om respekt mot varje människa och djur, och alla som ryckt honom i olika riktningar för att presentera honom för deras familj och visa honom sitt hus. Det var bara Kai och Tim som han inte sett skymten av sen skeppet anlänt, Tim var med Eve så klart men Kai....

… Var plötsligt precis bakom honom.

Han hoppade till och la snabbt en hand över hjärtat, med klotögon stirrade han på sin kapten medan han försökte lugna sin andning.
-” Jag hatar när du gör sådär!” muttrade han men var inte det minsta sur, snarare fascinerad. Kai hade slarvigt dragit bak sitt hår med ett band, en vit skjorta hängde lamt över hans överkropp, en svart väst ovanpå matchade de mörka byxorna och skorna. Men något var nytt, eller egentligen inte nytt eftersom Bill hade sett kedjan ett par gånger tidigare- ett silversmycke hängde från en likfärgad kedja runt hans hals. Smycket var bara en rund silverplatta men med små utbuktningar i form av vingar som vilade runt en slags sten i mitten- helt ärligt så gick inte smycket att förklara så bra eftersom Bill tappat bort sina ord då han först la blicken på sin kapten.
-” Du behöver sova någonstans inatt, eller hur?” Han nickade stumt och hävde snabbt upp sina saker i famnen då Kai tecknade åt honom att följa med.

Han hade föreställt sig ett storslaget hus med guldhandtag och betjänter, men när han stod framför det lilla hus Kai ägde så kände han sig ändå mer lättad än om huset verkligen varit stort och lyxigt. Det passade Kai med sin vita färg och tegeltak, de två våningarna gjorde att taket på övervåningen troligtvis lutade inåt.

Bredvid huset fanns en liten laggård där Bill antog att Kai förvarande en häst, kanske en ko och en höna men inte mer, men helt ärligt så hade han inte en aning- Kai kunde lika gärna ha en elefant därinne utan Bills vetskap.

Gården var inte heller stor men omringades av ett trästaket som påminde lite om skeppets staket, trädgården var välskött och någon hade helt klart tagit hand om den under tiden som husets ägare varit borta.

Insidan däremot...

Visserligen var det dammat, diskat och rent men böckerna... de var överallt! På hatthyllan, spisen, matbordet och i princip varje tillgänglig yta. Fönsterna var fyllda med växter som Bill gissade var olika örter eftersom han kunde känna den starka doften av rosmarin och annat han inte kände igen. Stengolvet var täckt med handgjorda mattor och någon enstaka tavla hängde på väggarna som till större delen täcktes av kartor- gamla som nya.

Det var Kai, huset var verkligen sin ägares.

Mitt uppe i sina djupa funderingar så kom den fråga som Bill funderat på ett tag:
-” Var vill du sova?” Det ohämmade svaret var ute innan Bill hunnit hejda sig själv:
-” Bredvid dig.”

Kapitel 26

-” TACK SÅ MYCKET!”

Med ett brett leende drog han åt sig den svarta pallen och satte sig avslappnat, efter att ha justerat gitarren i sina händer så såg han ut över det svarta havet, fullt av blixtrar och händer.

-” Just nu är det bara jag och Tom på scenen...” Han duckade med blick då han hörde sin tvillings röst, leendet blev blygt och han kände hjärtat bulta allt hårdare bakom revbenen. Adrenalin och känslan att så öppet visa vad han kände genom musiken fyllde honom till extas.

-”... för den här låten handlar om oss...” Lite nervöst lekte han med den silvriga metallen han hade i läppen, en vana han haft sen han skaffat den- en vana som troligen skulle stanna.

-”... och våran relation till varandra...” Han drog in ett djup andetag och lät Bills röst eka inom honom, försiktigt började han tumma på strängarna för att göra sig redo.

-”...Jag tror att det vi har är ganska ovanligt...” Han blickade snabbt upp mot den skrikande publiken innan han vilade blicken på sin bror, sin stolta bror med det stora håret som fåglarna ville bygga bo i. Det värkte i hjärtat när han fylldes av ömhet och kärlek, just nu stirrade han på den enda person som han skulle älska livet ut.

-”... vi kommer troligen spendera resten av våra liv tillsammans, vi kommer aldrig att vara ifrån varandra...” Deras ögon möttes och direkt försökte han överföra alla de känslor han hade inom sig, han hoppades bara att Bill skulle förstå.

-”... För jag tror att Tom och jag kommer gå tillsammans, in i natten.” Känslorna vällde upp inom honom då han med ett sista leende såg på sin bror innan han började röra fingrarna över strängarna i den melodi som skulle ta honom närmre sin bror och publiken än fysiskt möjligt.

Tom visste att han aldrig skulle kunna beskriva eller tala om vilka känslor han hade för sin bror, i intervjuer brukade han säga att de var en delat i två... men det räckte inte. Han skulle aldrig fungera normal utan Bill och det var just det han försökte tala om, när strängarna vibrerade fram alla känslor han bar på.

-” Tom?” Det blev plötsligt tyst.

Han tittade upp och såg att publiken var borta, lokalen hade ersatts med en hamn och mörkt vatten. Den splitternya gitarren han spelat på hade försvunnit, i stället vilade det första, slitna, nylonsträngade instrumentet han någon sin ägt i hans famn. Runtom honom var det mörkt, bara ett gatlyse en bit bort, gjorde vägen, hamnen och vågorna synliga.

-” Tom...” Den spruckna rösten fick honom att hastigt vända sig om, vad han fick se fick honom att dra efter andan.

Berövad på all sin forna glans satt nu hans bror framför honom, tackvare det lilla ljus som fanns så kunde han se att vatten droppade från den ostylade mohawken, sminket rann ner efter hans magra kinder och ögonen var blanka.

-” Bill!” utbrast han, gitarren föll med en duns till marken då han snabbt vände hela kroppen mot Bill, bänken de satt på knakade men han tänkte inte ens på det, istället sträckte han fram en hand för att röra det bleka ansiktet.

-” Vad har hänt med dig?” frågade han, magen sjönk mer och mer, förvirring och rädsla flöt upp till ytan då han kände hur kall Bills hud var. Han mådde illa då Bill tog ett svagt tag om hans handled, Bills underarm var ärrade av gamla och nya skärsår, armarna var så magra att de troligt vis skulle gå sönder om han kramade hårdare. Skrämt stirrade han på dem och sedan upp i sin brors tomma ögon, en klump av både rädsla och sorg formades i halsen.

-”Vad har du gjort?” Bill la huvudet på sned, rysningar spred sig efter gitarristens armar då den svarthåriges kalla röst ekade ut:
-” Du tvingade mig till det här...” Toms identiska ögon vidgades.
-” Bill... snälla...” försökte han men Bill reste sig hastigt och började gå mot hamnen.
-” DU tvingade mig till det här!” Vattnet som runnit från Bill blev nu mer uppenbart då hans kläder smackade mot huden efter varje steg.
-” Bill!” Förskräckt insåg Tom att Bill backade närmre och närmre kanten till det svarta havet.
-” Jag hatar dig... Jag hatar DIG!”

-” BILL!” Ögonen flög upp, hjärtat dunkade och andningen var ojämn. Han såg sig febrilt omkring medan han försökte att inte hyperventilera, något som bara slutade i att tårar brände sig fram genom hans ögon.

Bill var borta...

-” Nej...” viskade han, händerna flög upp till ansiktet då han kurade ihop sig till en boll på madrassen, soluppgången hade börjat skina in genom fönstret men han låtsades inte om det. Istället la han sig på knä så att han hade huvudet i madrassen, ångestfyllt vaggade han fram och tillbaka medan han kämpade emot yrseln, tårarna och förlusten.

Han förstod inte... om Bill verkligen var död så skulle han känna det! Han SKULLE! Det var skrivet, det var en lag det var... borta....

Hade känslorna upphört den dag han sa att han hatade honom?

-” DU tvingade mig till det här!”

Han blundade om möjligt hårdare, orden ringde i huvudet och vägrade försvinna.

Det var hans fel...

Hans fel att han var halv... halv för alltid.

-” BILL!” skrek han, hundarna verkade vakna utanför men han brydde sig inte. Han slog med nävarna mot madrassen tills han insåg att det inte gav något. Vresigt reste han sig och tog tag i det första han fick tag och drämde i väg det mot väggen, det var av glas... och det sprack.

-” Nej...” viskade han då han såg vad det var, snabbt klev han tvärs över rummet och slängde sig ner på knä vid den trasiga ramen på golvet. Ramen som innehöll en bild på tvillingarna under Rum 483 turnén där de sitter i en soffa, Bill helt utan smink och han själv endast med en svart hilka om dreadsen. Han sitter avslappnat mot armstödet med ett leendet då han har sin sovande bror i sin famn, Bills huvud vilade tung mot hans bröst.

Han minns det som om det vore igår, Nathalie, deras sminkös, hade vägrat låta honom vara ifred tills hon fått ta en bild på dem. Efter det hade de varit helt ensamma i turnébussen, han hade suttit med Bill i sin famn i flera timmar och bara njutit av det liv han levde.

Han drog efter andan då det vassa glasen från ramen skar upp ett sår över tummen när han tog fram kortet, tårarna blev fler och hans syn försämrades och han tvingades blunda.

Utan att tänka på vad han gjorde så tog han upp glasskärvan i handen innan han öppnade ögonen igen. Glaset skar in i huden och skapade små sår, han undrade... Nästan nyfiket lyfte han glaset mot sin hals men gjorde felet att titta på bilden igen.

Med en suck lät han skärvan klinga mot golvet.

Han förtjänade inte ens att dö...

Kapitel 27

Det var... genant... för att underdriva...

Det hade blivit mörkt och de hade tillsist tvingats att gå i säng, den tryckta stämningen blev värre då de låg bredvid varandra- båda med ögonen i taket och låg så långt ut på kanten som möjligt.

Gång på gång undrade Bill varför han hade sagt det, varför Kai hade sagt okej... De var inte tillsammans eller så men han... hade liksom sagt det som en reaktion, hade Kais svar också varit en reaktion?

Han försökte att inte sucka medan tankarna strömmade fram och tillbaka, Kai skulle säkert fråga varför han suckade. Han visste att kaptenen (kunde man fortfarande kalla honom kapten om man inte var ombord på ett skepp?) inte sov, de ojämna andetagen avslöjade honom. De var så mörkt att de inte kunde se varandra men ändå visste Bill att Kai låg i precis samma ställning som han själv, han var säker på att aven deras tankar gick i samma riktning.

-” Bill?” Musklerna spände sig, som ett djur frös han till och väntade på vad Kai skulle säga... Han kände sig löjlig då han inte kunde slappna av förrän han visste vad Kai ville, som om orden i sig skulle vara farliga.

-” Vad håller vid på med...” Det lät inte som en fråga utan mer som ett konstaterande som borde varit en fråga... Bill skakade på huvudet åt den komplicerade tanken och suckade, han övervägde att låtsas sova men insåg att han väsnades för mycket för att kunna få det att verka trovärdigt.

-” Jag vet inte...” Svarade han tillsist sanningsenligt, allt han visste var att det kändes bra... Men hur sjutton skulle han kunna säga det utan att låta som om han sett för mycket på romantiska tonårsfilmer?... Vilket han hade....

-” Är det här...” han var förvånad, aldrig förr hade han hört den vithårige fumla med ord, som om han inte var säker på hur han skulle få fram dem rätt.
-”... okej?” Den fjäderlätta beröringen på hans hand gav alla fjärilar små elektriska stötar så att de började flyga runt i panik, han drog efter andan och försökte tänka klart. Halsen blev plötsligt torr och han fick inte fram ett ord, i stället vände han handflatan upp och kramade Kais som svar.

-” Jag gillar att kyssa dig...” Det dunkade under huden i ansiktet då blodet forsade upp mot hårbottnen, ögonen vidgades och Bill drog efter andan. Gud vad löjlig han kände sig! Det blev tyst medan Bill försökte reda ut sig själv, sina tankar och vad han skulle säga här näst. Halsen kändes tjock då han andades in genom munnen, det pirrade i hela kroppen då han efter en stund sa:
-” Varför gör du det inte oftare då?” Det dunkade bara hårdare i ansiktet och han var oerhört tacksam över att det var mörkt! Lakanen prasslade bredvid honom, madrassen tyngdes ner närmre honom och innan han visste ordet av så hade han vänt sig själv på sidan. Han drog in ett djupt andetag och lyckades distrahera sig själv en stund genom att inse hur skönt det var att dra in ett helt andetag, hur tacksam han var över att Kais medicin fungerade och att om han aldrig träffat Kai så skulle han aldrig fått veta att det var något fel med hans lungor.

Men det dröjde inte länge förrän han inte kunde distrahera sig längre, inte när han kände en kall hand stryka honom över kindbenet och ner över halsen. En kall kropp kom närmre under det varma täcket och tippade tillbaka honom på rygg så att kroppen vilade ovanför honom.

Han glömde bort hur man andades och hjärtat glömde bort hur det skulle slå när han kände hur en mint-liknande andedräkt nuddade hans ansikte.

-” Får jag?” orden studsade mot hans läppar men han var inte förmögen att svara, han nickade istället och hoppades att Kai skulle förstå. Vilket han gjorde.

Deras läppar möttes och han slöt ögonen.

Till en början vilade de bara på varandra, sen, sakta men säkert, så öppnade han sin mun en aning och Kai verkade förstå eftersom han tryckte sig närmre och masserade snart varsamt Bills fuktiga läppar.

Till skillnad från de gånger Bill kysst någon så hade Kai respekt för honom.

På fester eller då han kysst potentiella flickvänner så hade de en förmåga att vilja ta på honom, känna på varje del av hans kropp utan att ens fråga om lov. De tog kyssen som ett okej till allt. Det gjorde honom inget för han visste inte bättre, men när Kai visade respekt för honom och hans kropp så visste han att han hade gjort rätt i att låta de där tjejerna gå.

Den vithårige drog sig sakta tillbaka och deras läppar blev med ens kalla av luften, inte för att Kai i vanliga fall var varm- något som gjorde Bill konfunderad. Kai var egentligen inte kall utan snarare sval, men han blev inte heller varmare än så, hur kunde det komma sig?

-” Tror du att du kan sova?” frågade Kai då han gäspade och han nickade bara till svar, rösten fortfarande för paralyserad för att användas. Sängen tyngdes ner bredvid honom och han kände den vithåriges axel mot sin egen, men inget mer- vilket var både skönt och lite tomt. Men han var nog mest glad över att Kai inte ville hålla om honom, det kändes inte riktigt rätt än. Särskilt med tanke på att de inte var tillsammans eller så och att han precis börjat vänja sig med att tycka om en kille.

Det var med ett litet tryck av handen som han fortfarande hade i sin egen som han somnade.

-” Du sa inte att det var så här långt!” Pustade Bill då han försökte småspringa ikapp Kai som i rask takt gick mot ett berg, de var på väg för att träffa öns Visa- de gamla, bestående av två kvinnor och en man. Det var genom dem som Kai fått upp ögonen för medicin och människor, det var också dom som räddad honom undan många av de faror han passerat under sitt korta liv.
-” Du är otränad unge Bill, vi kan simma sen så att du börjar träna.” Simma? Bill grimaserade- han kunde inte simma...
-” Kai, det är en...”
-” Här!” De stannade precis framför en stor trädörr med gamla och rostiga gångjärn, en skylt hängde ovanför dörren där det stod något på ett språk som Bill varken förstod eller kände igen. Han antog att det var det urgamla språket som Kai använde då han pratade med Shea.

-” Namani, se ali the one ma cone nava le minae sa ge onoest asfare.” Sa Kai högt som om han förstått vad Bill tänkte så sa han sen:
-” Välkommen du med öppna sinnen, kliv in och berätta om din resa genom livet.” Bill såg hur ett sorgset leende kröp fram på den vithåriges bleka läppar, han suckade.
-” Alla jag är idag, har sin grund här...” Förklarade han tyst innan han såg sig över axeln mot Bill som log tveksamt då de öppnade dörren och klev in.

-” Kai! Esse, Kai na mani la se eh!” En gammal dam rusade fram i superfart och slängde armarna om Kai, Bill stirrade med stora ögon på henne och snart dök det upp två gamlingar till. Alla hade de grått långt hår och mannen hade skägg, skrattrynkor var uppenbara på allas ansikten och en av kvinnorna hade små runda glasögon på sin skrynkliga näsa.

Kai hade börjat prata med dem, ett stort leende på munnen men Bill försökte fortfarande ta in vad han såg. De stod i ett litet, runt rum med en eldstad mitt emot dem, väggarna och taket var brunt, inga fönster fanns utan det enda ljuset kom från brasan och några utställda ljus. Fulla bokhyllor täckte väggarna förutom på ett ställe där en dörr fanns, troligen ledde den till resten av huset eftersom det varken fanns kök eller sängar i det lilla rummet. Garn och en gungstol var placerade framför brasan och ett litet bord fanns bakom gungstolen, på bordet låg en trave med böcker, pergament och bläck. Kvinnan med glasögon höll i en fjäderpenna så Bill antog att det var hon som suttit vid bordet.

Ytterligare ett bord med några stolar runt i kring fanns precis bakom där Kai och sällskapet stod, därpå låg bara en bok och en svart/vit fläckig katt satt på en av stolarna med en nyfiken uppsyn.

-” Enama Kai, genete sap vie?” Kvinnan utan glasögon kom fram till honom, hennes klädet var gråa och enkla med ett rep knutit runt livet, från repet hängde en penningpung och några andra småsaker som Bill inte han titta närmre på då hon la två armar på hans armveck. Hon var väldigt kort, de var dom alla tre och räckte honom inte längre än upp till bröstet, hennes ljusblå ögon såg fascinerat upp på honom då hon log.
-” Rosa, la miendo sa Bill, erakie Germaniet.” Han såg snabbt på Kai och sedan tillbaka på kvinnan som nickade förstående, hon log varmt och sa:
-” Bill, du är välkommen.” Hennes röst var lugn och mjuk, den påminde lite svagt om Bills farmor då hon fortfarande var i livet, han bestämde sig direkt för att han gillade henne.
-” Jag heter Rosa, mannen här borta är Timothy och kvinnan bredvid unge Kai är Esse.” Han log bara, lite osäker på vad han skulle säga men han behövde inte heller säga något eftersom Timothy tog över:
-” Vad säg som lite te?” Hans röst var gammal och skakig ändå kunde man höra någon form av humor i den, hans mörkblå ögon glimmade av energi då han traskade bort till eldstaden för att röra i kitteln som, Bill inte märkt tidigare, hängde där. Han nickade då Kai såg på honom, det var något med Kais enorma leende som han aldrig sett förut- han såg så hel ut, som om han kommit hem. Det gav Bill fjärilar i magen samtidigt som han undrade hur hans familj hade det, han undrade hur Tom mådde.

Rosa ledde honom till en stol bredvid henne på motsatt sida om gungstolen, hennes leende var fortfarande kvar men tankarna på Tom hade dragit ner den värme han kände för henne. Det hade kommit väldigt plötsligt och han hade inte varit beredd att tänka på sin bror, han undrade om Tom letade efter honom. Om Tom trodde att han var borta...
-” Din bror mår inte så bra.” Gåshud spred sig efter hans armar då han med stora ögon såg på Rosa, hur visste hon?
-” Din min säger mycket, din aura säger mer och din ande säger allra mest.” hon log bara åt honom och gestikulerade att han satte sig ner, han försökte stänga munnen men han kunde inte. Allt de konstiga han upplevt hittills gick förklara, men det här!
-” Vi tror på andevärlden, på aura och på människans kontakt med andra levande ting. Det kan vara väldigt svårt för en ung man som du att förstå, särskilt eftersom du är från en värld där materiella och logiska saker hänger ihop. Ditt sinne är inte lika öppet för det jag tror på, samma som att mitt sinne inte är lika öppet för det du tror på. Förstår du?” Han nickade bara, det där med materiell och logisk värld hade han hört förr och det började sakta men säkert sjunka in.
-” Hur vet du att min bror inte mår bra?” Frågade han, osäker på sig själv men då tänkte han att efter allt han sett och hört så borde han kunna acceptera en andevärld också. Egentligen, när han tänkte efter, var det här lika lättare att acceptera än att han bott på ett piratskepp i... ja hur längesen var det han klev på skeppet? Han hade glömt...

-” Vill du att jag ska förklara från början?” Frågade Rosa och han nickade, värmen från brasan brände hans arm genom det vita skjorttyget men han la bara den andra handen över och fortsatte att lyssna.
-” Din själ är inte hel, men inte heller trasig så jag antar att du har en enäggstvilling?” Något han känt länge blev konfirmerat och han kunde inte låta bli att le, även om det här bara var hokus pokus så kändes just det där som om det prickade honom rakt i hjärtat.
-” Din tvilling är kvar i den andra världen, men mår inte bra. Han vet inte vad som har hänt dig, du borde kontakta honom. Kai!” Kai som stått vid Esses sida och pratat o något ur en bok, vände sig om och såg nyfiket på gumman bredvid Bill.
-” Lammase Bill ta ve Shea una me se denno a mone.” Kai nickade och log mot Bill innan han vände sig tillbaka till Esse och slagit upp en ny sida, Bills fjärilar i magen blev sjövilda igen och det tog ett tag innan han kunde slita blicken från hans rygg.
-” Jag sa åt honom att han skulle låta Shea skicka ett meddelande till din bror.” Han nickade, sen slog det honom, en fråga han alltid velat fråga sen han först hörde om fågeln.
-” Hur väljer en pilgrimsfalk vilken människa den ska vara med?” Han sa det bara rätt ut, bytte ämne helt men Rosa verkade inte ha något emot det.
-” Fågeln väljer inte vilken människa den ska vara med, det gör människan till fågelns mor. Sheas mors människa valde alltså Kai, troligtvis var det inte ens med flit. Människan väljer en annan människa genom sättet de är kopplade till varandra, den nästa personen är den person som den tidigare människan har älskat villkorslöst eller skulle kunna älska villkorslöst. I det här fallet så pratar vi om Kais mormor. Så den dag som Kai dör så kommer Shea flyga till den valda personen, lämna halsbandet som Kai bär och lägga ett ägg, efter det så kommer Shea flyga tillbaka till sin människas grav och dö. Det låter en aning komplicerat kanske, men förstår du vad jag menar?” Det var mycket information men han nickade, han var säker på att han skulle hinna smälta det lite senare.

Han vände tillbaka blicken mot Kais rygg och såg halsbandet runt hans nacke, den här gången så gjorde inte fjärilarna i magen uppror utan istället smekte de hans hjärta med ömhet och kärlek.
-” Du borde berätta för honom, eller har du inte insett det själv än?” Med samma stora ögon som sist så stirrade han på gumman bredvid honom, den här gången var hennes leende ganska självbelåtet.

-” Här är det! Ta av dig skjortan så kan du simma i byxor, dom hinner torka innan vi är hemma igen.” Solen sken starkt över dem, inte ett moln var synlig på himlen och värmen var nästan för mycket. Bill hade under några få sekunder gillat Kais idé på att kasta sig ut i svalt vatten, men då kom simningen på tal och han var inte lika säker längre.
-” Ehm jo... Kai, det var något...” Men Kai hade redan slitit av sig skjortan och var på väg ut i vattnet, det var något nytt med honom. Han var som en ny person efter att han besökt de gamla. Han hade mer energi och han verkade inte kunna sudda bort sitt leende, vilket gjorde att Bills egna leende blev permanent.
-” Kommer du?” Med en suck så började han gå fram till strandkanten, skjortan och skorna åkte av och snart hade han tårna i vattnet. Kai hade redan hunnit blöta ner sitt hår, så han skakade på huvudet så att vattnet och håret flög åt alla håll- Bill var tvungen att skratta åt honom när han var klar. Håret spretade utåt samtidigt som det droppade vatten från hela honom.

Bill fick svälja stort då han insåg att ”Kai” och ”sexig” plötsligt hamnade i samma mening.

-” Det är inte kallt, varför tvekar du?” Vattenmannen såg frågande på honom och han rodnade.
-” Eh ja... jag eh.. kan inte simma så jag eh... tror jag håller mig på land.” Kai såg förvånat på honom och började traska upp ur vattnet samtidigt som han gestikulerade åt Bill att komma närmre. Bill var säker på att Kai hade kopplat en krok i honom som gjorde att han lydde och klev ut, annars skulle han ha stått kvar.

De mötte varandra där vattnet var ungefär i jämnhöjd med Bills höft, i sken av det blå vattnet och himlen så kunde han svära på att Kais ögon var om möjligt ännu blåare.
-” Jag kan lära dig att simma.” Sa den vithårige enkelt men Bill svarade inte, istället så följde han en vattendroppe som rann efter Kais kind och ner på hans läppar, han var förhäxad av sättet som droppen föll över överläppen och stannade på nederläppen. Utan att tänka på vad han gjorde så höjde han en hand och torkade bort den med ett finger, fingrarna stannade sedan precis under Kais haka. Den vithårige sökte tyst hans ögon, leendet rann av honom då han rörde sig närmre.

De kysstes

Precis som innan så kändes det som hela Bills kropp hade tagit eld och ändå ville han ha mer, han ville explodera han ville...

Kai drog sig tillbaka med slutna ögon och viskade:
-” Vad skulle du säga om jag sa att jag tror att jag är förälskad?” Bill öppnade sina ögon samtidigt som Kai och deras blickar möttes, han kunde se osäkerheten och nervositeten i de blå. Han brydde sig inte ens om att meningen lät lite smörig, för hans svar var kanske ännu smörigare:
-” Du skulle jag säga att du inte är ensam.”

Avståndet mellan dem slöts igen.

Kapitel 28

Händerna darrade, papperet skakade och han kunde inte andas. Det var inte många ord, de var enkla men deras inverkan var obeskrivlig.

Tom.
Jag mår bra.
Leta inte.
Jag älskar dig.
/Kleine Nacht

Han var inte säker på när hans knän tog i hallgolvet, bedövat la han ned lappen på golvet framför sig, händerna förde han upp mot ansiktet men han kunde inte hålla dem stilla. Fingrarna for fram och tillbaka över läpparna, kinderna och näsan medan han kände hur kan kurade ihop sig till en allt mindre boll. Det tryckte på i halsen och han mådde illa medan han försökte komma ihåg hur man andades.

Bill levde.

Det här brevet var inte fejkat, det kunde det inte vara... Lillanatt var ett smeknamn som Tom gett sin bror då han färgat håret nattsvart, sen dess var det bara något han sa vid väldigt speciella tillfällen och inte ens Simone hade hört det smeknamnet.

-” Åh herre gud...” Sakta men säkert började han hyperventilera.

Sedan Shea flugit iväg med brevet så hade han inte gjort annat än att se sig om efter henne, han visste att fågeln inte gillade honom och det var Kai som fått binda fast den lilla lappen som hon skulle släppa utanför tvillingarnas husdörr.

Det brände inom honom, helst av allt så skulle han velat träffa sin bror och förklara men han kunde inte. Rosa hade förklarat för honom vad han fick skriva och inte, han fick absolut inte avslöja något om vart han var – det var det viktigaste.

Han bet sig i läppen och stirrade ut genom det mörka fönstret, det enda som lös upp utsidan var månen ock stjärnorna. Annars var det helt mörkt och tyst. Det brände bakom ögonlocken men han kände inte för att försöka trycka undan känslorna som rann fram, han lät det bara komma.

Ända sen den dag han satt sin fot på skeppet så hade det liv han levt hamnat i en annan del av hans huvud. Visst hade han tänkt på det, men inte på samma sätt – han hade inte haft tid att sakna det. Självklart saknade han Tom men ändå så klarade han sig, för det hade liksom inte varit verkligt. Tom var egentligen med honom hela tiden, det hade han intalat sig. Men när han skrivit att han saknade honom och att han inte fick leta... då insåg han hur långt bort hans tvilling var.

Han drog efter andan och såg upp mot skyn, det gamla smeknamnet hade varit så genialt eftersom bara Tom visste vart det kom ifrån. På så sätt skulle Tom veta att det var han...

Smeknamnet från den tid så de varit helt oskiljaktiga, ingen hade klarat av att dela på dem ens med styrka – de hittade alltid på nya sätt att vara tillsammans och ingen kunde hindra dem. Det var också på den tiden då de fortfarande gick och kramade varandras händer utan att bry sig om vad andra tyckte. På den tiden då Tom bara kunde några få ackord på gitarr och Bill fortfarande hade kvar sin pojkstämma.

-” Varför gråter du?” Förvånat vände han sig åt sidan då han kände försiktiga fingrar stryka honom över kinden, han log och såg snabbt ner medan han torkade sig om ögonen. Han borde ha vant sig vid att Kai var värre än ett spöke när det gällde att dyka upp plötsligt.
-” Jag saknar min bror...” Han var egentligen inte ledsen, bara... fångad av minnen – enligt han själv. Varför formades det då en klump i halsen då Kai drog in honom i sin famn?
-” Jag mår bra, du behöver inte...” försökte han.
-” Jag ville göra det ändå.” hördes Kais röst precis bredvid hans öra, han suckade och begravde ansiktet i den lite kortare killens nacke där han drog in doften av örter och lugn. Han log mjukt innan han drog sig tillbaka.
-” Du kanske inte är ledsen eller så men jag vill bara säga att det är okej.. att vara det alltså och om du vill så kan du prata med mig.” Bill fortsatte bara le medan han nickade och placerade sina läppar försiktigt över Kais.

-” Vad läser du?” Kais hus var inte stort och rummen blev därför väldigt små, men det fanns ett rum som var lite större och väldigt mysigt.

Precis som på alla andra lediga ytor så fanns det flera bokhyllor längs väggarna tillsammans med några krukväxter och ljushållare. Men till skillnad från de andra rummen så fanns det ingenstans att sitta på, inget bort och inga stolar. Förutom en fårpäls som låg på golvet- något som Bill först protesterat emot men Kai hade förklarat att fåret varit gammalt och att de aldrig skulle ta pälsen om det inte behövdes. Man tog reda på allt hos ett djur under slakten, inget fick gå till spillo eftersom det ansågs vara kränkande mot djuret vars liv man tagit. Att kasta bort något visade att man kunde slösa med liv, vilket var oacceptabelt. Bill hade mått lite bättre efter det.

Fårpälsen låg i alla fall framför en öppen spis och det var där Kai satt med en bok i händerna, med elden som enda ljus.
-” Romeo and Juliet, Luigi fick tag i den åt mig innan vi lämnade Singapore.” Bill nickade och satte sig ner vid elden, värmen kändes skön mot hans hud och han slöt ögonen för att njuta en stund.

Ljudet av en bok som slogs igen hördes dovt och Bill log när han kände att Kai flyttat närmre, han sträckte ut handen och kände direkt hur hans fingrar blev sammanflätade med ett par andra. Förvånat kände han att fingrarna var varma, visserligen så satt Kai framför en eld så det var egentligen inte så konstigt, bara ovant.
-” Du är varm.” konstaterade han kort och Kai nickade.
-” Ibland önskar jag att jag var det konstant, inte för att jag fryser men folk brukar... inte vilja röra i mig.” Han funderade ett tag och han kunde inte minnas att någon annan än att de gamla och han själv hade rört Kai, men han hade ju inte direkt hållit koll. Lite osäkert förde han upp Kais handflata mot sig och kysste den.
-” Inte jag... det håller kvar mig på jorden och... det är typiskt dig på något sätt... speciellt.” Med ett litet leende från Kai så sjönk båda tillbaka till deras egna världar, Bill till tankarna på Tom och Kai till sin bok.

Men händerna fortfarande hållandes varandra.

Kapitel 29

-” Drick.” Eftersmaken av ättika var borta men den sötsliskiga smaken av hostmedicin var fortfarande kvar, konsistensen hade blivit tjockare på grund av förbättring av receptet. Bill grimaserade när han svingade i sig allt på en gång, likt kräm flöt medicinen ner i hans hals och han önskade att han kunde svälja snabbare. Även om det var en aning obehagligt så fanns det inte en cell i honom som ville sluta med medicinen, tackvare den så kunde han andas ordentligt – han mindes inte ens sist han mått så bra av att ta ett enda djupt andetag.

-” Du har blivit mycket bättre, om du fortsätter att göra som jag säger så är du snart utom fara.” Han log mot Kai, tacksamheten var enorm och han visste att han aldrig skulle kunna återgälda det han var skyldig med annat än sitt liv.
-” Tack.” mumlade han då Kai log tillbaka, den vithårige tog ett steg mot honom och flätade samman deras händer medan han mjukt placerade en kyss på Bills varma läppar.
-” Det är jag som ska tacka.” Oförstående höjde Bill på ögonbrynen men den vithårige skakade bara på huvudet och sa:
-” Tro mig... det är jag som ska tacka.” Bill öppnade munnen för att säga emot men tystades när han blev kysst igen, han blundade och lät fjärilarna i magen leka fritt. Han kände hur han backade sakta mot Kais gamla matbord tills han tog i det, för bara ett par sekunder så ignorerade han det.

Han fortsatte att blunda och ignorerade de tunga känslorna han bar på.

Han ignorerade fåglarna som kvittrade utanför.

Han ignorerade det kalla golvet mot hans bara fötter.

Han kände bara den fjäderlätta, elektriska känslan av Kais mjuka läppar som sensuellt masserade hans egna. Kais kalla tummar som strök honom över handryggen och fingrarna.

Det var något speciellt och han skulle aldrig klara av att beskriva det med rätt ord.

Det var nästan ironiskt. Sedan han börjat inom musikindustrin så hade han lärt sig att sätta ord på varje känsla, varje sekund av hans tillvara och sedan förvandla det till låtar.

Nu verkade ord för små, för svaga och hel betydelselösa i jämförelse med vad han kände. Det han så länge saknat hade han hittat.

-” Åh nej, aldrig i livet, inte en chans!” Svart var den, den tjocka manen var lång och räckte långt nedanför halsen. Musklerna som täckte nästan hela den ståtliga kroppen var synliga och välformade, benen var kraftiga och hovarna stora som tallrikar.
-” Du har inte ens hälsat på henne, kom igen Bill, Riki skulle inte skada en fluga.” Skräckslaget mötte Bill hästens trygga och vänliga blick, precis som om den visste hur rädd han var så sänkte den huvudet och frustade svagt. Bill hade faktiskt ridit på ridskola som liten tillsammans med Tom, men sen han föll av och gjorde illa handleden så hade han inte gått i närheten av minsta lilla häst. Och den här hästen var allt annat än liten, manken var högre än Kais huvud och i höjt med Bills haka.
-” Kai, hon är fin men jag håller mig gärna på marken.” Med tyglarna i sina händer så tog ryttaren ett steg fram mot Bill som började backa men fångades av Kais utmanande blick, han suckade och tog klev fram för att försiktigt sträcka fram baksidan av sin han för Riki att lukta på.

Hårstråna som stack ut från Rikis mule kittlade hans hand, det var roande och skrämmande på samma gång. Lite oroligt så flyttade han sig åt sidan så att han kunde dra handen efter den mjuka pälsen på halsen, den var silkeslen under fingrarna och han la snabbt dit sin andra hand bara för att känna det lite längre.

-” Vill du sitta framför eller bakom?” Stunden var bruten och han spärrade upp ögonen medan han vände blicken mot den vithårige, han ville verkligen inte dö så fort. Även om Riki verkade vara väldigt snäll så... var han fortfarande rädd.
-” Du kan inte vara allvarlig?” Kai flinade och skakade på huvudet.
-” Nej egentligen inte, jag tänkte att jag kunde försöka men jag förstår att du inte vill prova idag.” Idag? Bill bet sig i läppen men log tillbaka.
-” Tänkte du rida nu?” Riki hade inget betsel i munnen utan bara en grimma gjord av flätat rep, ingen sadel låg på hennes rygg men ändå så verkade det vara precis så här som Kai red.
-” Jag tänkte fråga om det var okej, Esse har frågat om du vill komma över på te medan jag är borta.” Kai verkade vara osäker- något som var väldigt sällsynt hos den unge piraten men något som Bill uppskattade, det visade honom att Kai kände likadant som han själv. Att båda var väldigt nya inför något sånt här.
-” Det är helt okej... jag kan gå dit nu.” Han log när piratens ansikte sken upp och han lutade sig fram för en kyss innan han lätt svingade sig upp på den starka hästryggen och började sakta följa efter Bill då han gick mot berget där de gamla höll till. Kai förklarade att det var viktigt att Riki hade en chans att värma upp innan hon kunde rusa ut i full gallopp, det verkade faktiskt rätt logiskt.

-” Iväg med dig nu, jag tar hand om din kära. Skynda på.” Fräste Esse med ett fejk irriterat ansiktsuttryck, men hennes varmt lysande ögon sken igenom. Kai höjde roat på ögonbrynet men lät Riki sätta av i full fart mot skogen efter en tacksam blick på Bill som hade öppnat munnen för att säga något om att vara Kais ”kära” men stängde den och vinkade istället med fingrarna i ett peace märke.
-” Sådär ja, då var han borta.” Men ett retsamt litet leende på den gamla kvinnans läppar så begav de sig in i den mysiga lilla boningen, en rykande tekopp stod redan på bordet tillsammans med Timothy och Rosa som satt runt omkring. Katten låg hopkurad på en oanvänd stol och iakttog de fyra människorna med halvhjärtat intresse.
-” Det är så trevligt att känna leendet på vår Kais läppar.” sa Rosa med ett leende, hennes ögon vilade på en punkt framför henne och det var första gången som Bill märkte att något var konstigt med hennes ögon, han tänkte inte ens på hennes kommentar då han nyfiket såg närmre.
-” Du är blind...” mumlade han, rädd att Rosa skulle ta illa vid sig men hon log bara bredare.
-” Jag kan se konturer i en väldigt skuggad värld, men jag lovar dig att det inte tagit bort något från min livskvalité. Alla mina andra sinnen är väldigt starka och det är något jag bara förargades över i början.” Esse log och placerade sin hand över Rosas, en handling som fick Bills hjärta att smälta- det något hos snälla gamlingar som gjorde att han ville krama om dem och berätta hur perfekta de var.
-” Innan min syster träffade Esse så höll hon på att gå under, tackvare en ögonsjukdom så var hon helt blind i många år och Esse blev hennes ögon. Jag hade inte klarat att tvinga Rosa att se det ljusa om det inte vore för henne.” Hela han smälte, vänskapen och kärleken mellan de gamla var så påtaglig och det gav honom hopp om framtiden
-” Men som jag sa, det är trevligt att känna ett leende på Kais läppar igen.” Skit i att smälta för gamlingar, de var skadeglada, hela högen! Han rodnade djupt och höjde snabbt koppen till munnen för att komma undan deras vetande blickar, med det visade sig lättare sagt än gjort.
-” Han log säkert en hel del innan jag kom in i bilden.” mumlade han när deras blickar blev för mycket, men han blev förvånad när han såg alla tre skaka på sina huvuden.
-” Kai var väldigt ensam och tyst när han blev kapten för det där skeppet. Han log ofta men ögonen talade om en annan historia. Sedan vi träffade honom första gången så har han alltid varit lika hjälpsam och fokuserad men hans blick var tom. När vi träffade honom första gången så var han skadad, sår överallt och nästan livlös, kaptenen han efterträdde hade gett sig på honom och gjort...vedervärdiga saker mot honom. Ändå så var han den som kokade ihop en medicin till Rosa som gjorde att hon nu kan se konturer efter att ha varit blind i nära sextio år. Jag kan inte... beskriva vad han har gått igenom och gjort, men det är otroligt att han är den person han är idag. När ni kom tillbaka så hade vi förväntat oss att se samma tomma blick och jag talar inte bara för mig själv när jag säger att vi blev chockade när hans ögon lyste så han såg på dig. Vi är skyldig dig ett tack.” Esse bugade mjukt med huvudet och de andra två log. Bill däremot kände sig obekväm, dels för att de tackade honom och dels för att han misstänkte vad Kais kapten gjort mot honom... Det Kai vägrat göra mot Bill efter stormen...

-” Tack för teet och allt, men det börjar skymma så jag borde nog gå tillbaka..” De äldre nickade när Bill reste sig upp, han kramade var och en av dem hårt innan han begav sig mot dörren.

Deras tidigare samtalsämne hade övergått till deras kunskaper om alternativ medicin och Bill hade berättat det lilla han kunde om vad som hade hänt runt om kring i världen sedan Wake Island blev ett hem för många. Han kände sig bedrövad över att han inte kunde svara på alla deras frågor om inbördeskriget i USA, politiska händelser eller vem som uppfann vad, det enda han kunde var om andra världskriget eftersom det tjatades så mycket i de tyska skolorna om det. Men han var ändå stolt över att han kunde en hel del om det, han tyckte att de som dog i lägren var värda att minnas och att veta mycket om.

-” Han är en trevlig pojk.” sa Timothy med ett ömt leende när han hörde ytterdörren smälla igen, de andra två instämde snabbt och de utbytte varma leenden mellan varandra.
-” Hans framtid är ljus även om hans historia är mörk av bristande självsyn.” sa Esse och strök katten eftertänksamt efter ryggen, katten hade hon alltid gillat- när den spann så blev hon alltid lika skönt trött.
-” Vi kan ju alltid kolla.” Rosa sträckte sig efter Bills tomma kopp innan hon skakade om de sista bladen i bottnen och vände den upp och ner i ett fat.
-” Timothy, kan du?”
-” Självklart.” Han tog koppen och fatet ifrån henne och vände upp den igen, länge stirrade han på de olika figurerna som formades i bottnen.
-” En sol, ett... träd... kanske... åh...” Snabbt tittade han närmre och frös, han såg rätt... utan att säga ett ord till så räckte han fram koppen till Esse som slängde en blick i den innan hon tappade den och den föll till golvet med en smäll.
-” Åh nej...”

Kapitel 30

-” Vad läser du?” De var tillbaka framför brasan, lågorna brände mot ansiktet men vände man bort ansiktet så kröp kylan fram. Kvällen var ovanligt kall vilket gjorde att hela huset var kallare än vanligt men tackvare stickade sockar så höll sig fötterna varma.
-” Inget, inte längre i alla fall.” Kai vände sig om mot honom med ett brett leende medan han la undan boken, Bill la märke till att det var samma bok som tidigare. Han log och också och satte sig skräddare precis framför Kai som nu verkade vänta på att få komma närmre, Bill hade knappt satt sig förrän han slöt sina ögon och lät sina läppar bli mjukt masserade. Han gillade det, inte bara att kyssa Kai utan även att det var något som var bara hans. Hans eget och personliga. Han gillade att han bara kunde gå fram till honom och kyssa honom utan att någon frågade varför eller dömde honom, han gillade att ha någon nära.

Ända sen han var liten så hade han varit nära Tom eftersom de var bröder, men deras närhet hade blivit misstolkad och missförstådd- vilket ledde till att de inte var lika nära varandra som innan. Han skulle vilja säga att David Jost bar skulden till detta eftersom han hade utnyttjat tvillingarnas närhet för att få mer publicitet i unga dar, men det hade snart spårat ur och nu så blev han irriterad så fort de rörde vid varandra ”ser dåligt ut i media” brukade han säga.

För Bill, hade David Jost alltid varit en person som han älskade och hatade, han hade trott på dem när ingen annan gjort det och det ledde till den framgång som Tokio Hotel fått. Men han hade på samma gång förstört en viktig del av deras liv, de misstag han begick i början av deras karriär fick bandmedlemmarna sota för senare.

Gåshud spred sig efter hans armar då Kai förde an kall hand upp efter hans ryggrad, han suckade nöjt mot den vithåriges mun och kröp närmre. Den elektriska värmen som strömmade igenom honom gjorde honom dåsig och han försökte komma ihåg att andas. Kai använde sina händer för att försiktigt luta honom bakåt tills de tillsist låg ner på fällen, värmen från elden gav bara mer glöd åt de passionerade kyssarna som de delade.

Bill kunde inte tänka klart, det fanns inte en cell i hjärnan som fungerade korrekt och han var nästan ledsen när allt startade upp igen så fort som Kai lutade sig bakåt och bröt kontakten. Den vithårige kysste honom ömt på pannan innan han lade sig ner bredvid honom så att flammorna från elden fångade hans ansikte.

-” Bill får jag säga en sak?” Han nickade, tystnaden hade varit bekväm och han hade roat sig med att studera de blå ögonen som lyste grönt medan ägaren studerade elden fundersamt.
-” Jag eh...” Den bleka huden fick en lätt rosa nyans vilket gjorde så att Bills hjärta slog hårdare, han drog efter andan och undrade varför han var nervös.
-” Du har...” Kai suckade och Bill insåg att han kände sig obekväm med att ha blickar på sig när den vithårige lade sig ner på rygg och lät ögonen vila i taket.
-” Du har ändrat mig och hela min tillvaro... till det bättre och jag kan aldrig tacka dig nog för det... Du är speciell och helt otrolig... Det var nog det jag ville säga. Och eh...” Han kände sig varm och inte bara från brasan utan även från orden, han hade hört allt det där förr men Kai verkade mena det... Det var just det som gjorde det så mäktigt. Han kunde höra att fler ord var på väg och han var nyfiken att höra dem samtidigt om han inte hade någon aning om vad han skulle svara. Han var utan ord igen.
-” Jag jag ville bara säga att jag tror...” Det bankade plötsligt på ytterdörren och båda flög upp från där de låg, den varma känslan rann bort och ersattes med spänning. Bill tittade osäkert på Kai som börjat resa på sig.
-” Kai Sailor, sont vous là? Hördes en mansröst dovt bakom dörren, Bill förstod inte men Kai verkade i alla fall känna igen rösten eftersom han snabbt ställde sig upp och skyndade mot dörren. Ovillig att bli lämnad utanför så reste sig även Bill och följde snabbt efter.

I hallen stod en kort man i trettioårsåldern, håret var långt och satt ihop med en prydlig rosett i nacken. Han hade en mörkblå skjorta och vita byxor, ansiktet var skäggfritt, ögonen blå och minen allvarlig. Bill försökte inte ens hänga med den snabba konversationen på franska utan stod bara lutad mot dörrkarmen och studerade Kai som verkade lyssna med intresse. Tillsist så nickade den vithårige bara och vände sig mot Bill:
-” Jag måste till... eh... jag antar att man kan säga att det är vår kung. Det är brådskande men jag kommer tillbaka ikväll, gå och lägg dig om du vill... ehm.. ja...” Kais ögon flög osäkert mellan Bill och mannen i dörren innan han suckade tyst och stegade över golvet fram till Bill som log och nickade. Han fick en snabb kyss och var precis på väg att vända sig om då han hörde:
-” Jag ville bara säga att jag tro... jag älskar dig.” Dörren smällde igen.

Kapitel 31

-” Jag ville bara säga att jag tro... jag älskar dig.”

Ögonen vilade i det mörka taket, precis som tidigare så var elden det enda som sken upp och värmde rummet- annars var det mörkt och kallt. Fällen skyddade ryggen från golvets kyla och en filt vilade över kroppen, elden sprakade till ibland men annars var det tyst.

… jag älskar dig.

Tre enkla ord, så enkla och simpla att man inte ens känner dess tyngd när man säger dem. Ändå får de magen att kittlas, hjärtat att dunka och huvudet att bli snurrigt. Ändå är de orden några av de starkaste som finns, lika starka som dess motsatsord. Kärlek och hat, två känslor som behöver varandra för att den ena ska finnas.

Bill suckade.

Han minns inte längre hur länge sedan det var som han klev på skeppet i Singapore, han hade ingen aning om hur länge han känt Kai. Men det kunde väl inte vara allt för länge? 3 månader, mer eller mindre. Men något han i alla fall var säker på var att i ett normalt förhållande så sa man inte att man älskade varann så fort...

Men varför inte? Var det för att man inte älskade varann än eller var det för att samhället ansåg att man inte kände sig själv tillräckligt för att kunna säga det? Var det för att i alla ”vanliga” förhållanden så skulle man vara tokförälskad i början och sedan övergå till antingen ett uppbrott eller ett giftermål. Hade det med tid eller med känslor att göra? Hur vet man egentligen att man älskar någon? När man kan offra ens liv för den andra? Eller när man vet vad den andre tänker och känner? Det borde vara så, tyckte han...

Med ytterligare en suck så slöt han ögonen, värmen från spisen gjorde honom sömnig och han hade egentligen inget emot att sova där han låg om det inte vore för kylan som skulle komma när elden slocknade. Förhoppningsvis skulle Kai väcka honom när ha kom hem... Han undrade varför Kai hade blivit hämtad mitt i natten och tvingats iväg till deras kung, Kai hade väl inte gjort något? I alla fall inte något olagligt, så det borde kunnat vänta till morgonen.

Han kisade bort mot den gamla klockan bredvid en av de många bokhyllorna, egentligen var det inte så sent, halv ett och Kai hade varit borta i två timmar.

Enligt en karta som Kai hade hängande i köket så låg kungens bostad nästan mitt på ön medan den vithåriges låg nära hamnen, ön var betydligt större än vad man trodde så det skulle ta lång tid att gå. Kanske hade Kai tagit Riki för att det skulle gå fortare.

Med ett drömmande leende föreställde han sig att Rikis stora hovar gjorde avtryck mot marken då hon galopperade fram med Kai på ryggen, över ängar och småvägarna. Det var något mäktigt med den synen, det var något mäktigt med hela ön. Sättet som det gamla blandades med något som man kunde se fram emot i framtiden var inspirerande.

Att man jobbade utifrån sina intressen och personliga förutsättningar istället för att man delade upp kvinnligt och manligt, vilket säkerligen gynnade folkets humör och välmående. Bill hade märkt det direkt, alla verkade betydligt gladare än de från ”hans värld”. Folk gjorde sånt som de tyckte om eller inte hade något emot att göra, hjälpte varandra och såg till att de trivdes. Man tog hand om varandra på ett helt annat sätt... man brydde sig. Det gav honom hopp om en bättre framtid än den kalla värld han kom från.

Visserligen hade han haft en bra uppväxt så länge han och Tom bott hemma hos Simone och hållit sig borta från skolan men det räckte inte, världen var långt ifrån varm. När Gordon fallit från hustaket efter en reparation av skorstenen så hade inga pengar betalats ut den tid han tvingats ligga hemma och inte kunnat jobba, bara för att personen som betalade ut pengar ansåg att han inte var nog skadad. Han hade hört om betydligt värre situationer där cancersjuka tvingats jobba till den dag de låg på dödsbädden, trots att de hade barn- sånt gjorde honom sjuk.

Med en tredje sista suck så lät han ögonen falla igen, han orkade inte längre kämpa för att hålla dem uppe.

-” Bill? Vad gör du här, varför har du inte gått och lagt dig?” Den distanta rösten väckte honom, eller ja, han var inte ens på om han hade sovit. Det kändes som om han precis lagt igen ögonen innan han öppnade dem igen.

Kais bleka ansikte såg allvarligt ner på honom och han märkte att en av de kalla händerna vilade mot hans kind. Kroppen kändes fortfarande varm och rummet var upplyst så elden hade i alla fall inte slocknat, han kunde inte ha sovit allt för länge.

-” Du är tillbaka.” Konstaterade han sömnigt medan han satte sig upp, trött drog han händerna genom håret och insåg att det hade växt. Hans utväxt borde vara ganska synlig vid det här laget.
-” Varför sover du inte i sängen, klockan är över tre.” Bill sa inget, istället tittade han upp på Kai som verkade orolig, ögonen var tyngda och pannan veckad. Utan att tveka så lyfte han sin hand och smekte den försiktigt över den sammetsmjuka hyn för att ta bort oron, det verkade fungera. Linjerna slätades ut och ansiktet slappnade av, Bill kände för att le och gjorde det nästan om det inte vore för att oron ännu vilade i piratens ögon.
-” Vad är det? Vad sa kungen?” Någonting började växa i magen och Bill rynkade sin egen panna då Kai bet sig i läppen och såg bort, först då märkte Bill att Kai låg över honom och stödde upp sig på armbågarna. Om allvaret inte legat så nära så hade positionen varit ganska... intim.
-” M&H Island söker bråk med oss eftersom vi fortfarande förhandlar med andra länder, kungen vill att vi ska söka hjälp av USA och har redan skickat en båt för att förhandla med deras president. Någon avslöjade våra planer så ett skepp från M&H Island attackerade och sänkte skeppet. Nu vill kungen att jag leder min besättning till USA och ber om hjälp.” Bill blundade och drog in ett djupt andetag, att döma av Kais utseende så hade han redan bestämt sig, Bill behövde inte ens fråga.
-” När åker vi?” Kai tittade på honom.
-” Risken att vi blir attackerade är stor Bill, jag vill inte att du följer med.” Okej, han kunde ta många klichéer men inte nu. Han himlade med ögonen.
-” Okej, jag vet att jag inte är så bra på att fäktas eller på att försvara mig över huvudtaget, men du kan lära mig. Jag går inte med på att du ska leka hjälte medan jag ska sitta hemma och oroa mig, i alla filmer så verkar alla gå med på det utan att protestera, men inte jag. Så glöm den tanken och berätta när vi åker!” Han hade inte ens märkt när han började fräsa och blänga men Kai verkade inte ta illa upp, istället log han. Bill höjde på ögonbrynet men när han tillsist fick ögonkontakt så visste han att han hade vunnit.
-” Två dagar, vi reser natten till den tredje.” Bill flinade triumferat men Kai såg eftertänksam ut en stund innan han sa:
-” Bill, vad är ett flim?”
-” Va?”
-” Ja, ett flim. Du sa att alla gick med på att vara hjälte i flimer, vad är ett flim?” Det tog ett tag men så fort han fattade så kunde han inte hålla sig, han började skratta. Kai såg bara konfunderat på honom till han hämtade sig och torkade sig kring ögonen.
-” Du menar film, det är... eh... jag kan inte förklara det... Typ som en rörlig bild.” Kai nickade men verkade fortfarande vara osäker, Bills skratt dog ut men han behöll leendet. Han la händerna på piratens kalla rygg och drog ner honom i en kram och mumlade i hans öra:
-” Jag tror... att jag älskar dig också...” och det kändes helt rätt.

Kapitel 32

-” Backa och parera.... titta inte på svärdet, titta på mig.... bra!” Stolt svingade han träsvärdet igen och träffade mitt över Kais som tvingades att backa, med andan i halsen så log han medan han anföll igen. Han hade säkert blåsor i händerna och armarna värkte utan dess like, men att sluta kom inte på fråga!

Magmusklerna värkte av allt skratt han tvingade sig själv att hålla inne med, men ibland gick det inte – till exempel då Kai påpekade saker som att de borde duellera nakna för att maximera rörligheten. Det var kul och något av det jobbigaste han någonsin gjort, det här var något han aldrig skulle lägga på hyllan om han fick bestämma.

-” Ger du dig?” Kai svingade svärdet mot honom som svar, det knastrade i träet men svärdet höll. Han backade och skulle precis parera en ny attack då han kände hur fötterna slank undan och helt plötsligt så var han på rygg i gräset. Förvånat tittade han upp i den blå himlen och undrade hur han hamnat där, Kais ansikte dök upp framför honom och la försiktigt träsvärdet mot hans hals för att visa att han vunnit.
-” Du förlorar.” Konstaterade den vithårige med ett brett flin, Bill höjde bara på ögonbrynet men lät sitt leende tala för honom. Med lugna rörelser så släppte han sitt svärd och förde fingrarna mot Kais, lätt tryckte han bort det från halsen så att han kunde lägga den på marken bredvid dem.

Kai stod på alla fyra över honom och andades tungt i hans ansikte, han slöt ögonen och njöt en sekund innan han med en meningsfylld blick mötte Kais blå.
-” Vad gjorde jag för fel?” Frågade han. Utan att han kunde kontrollera det så började händerna röra sig som om de hade ett eget liv, de smekte de kalla händerna och upp efter de tillhörande armarna medan drog efter andan och såg Kai göra desamma då gåshud uppenbarade sig på hans armar. Han blundade igen.
-” Du tittade.... inte... på mig...” han kände varje ord mot sina läppar, han andades in och särade läpparna medan han öppnade sina ögonen en aning. Ögonkontakt skapades och fjärilar släpptes lös i magen. De lutade sig allt närmre varandra men behöll ögonkontakten då läpparna nuddade varandra, försiktigt masserade de varandra sensuellt men det sensuella blev snart passionerat och deras ögon föll hjälplöst ihop.

Bills kropp brann samtidigt som den inte längre kändes som hans egen, om det inte vore för de kalla händerna som sakta lirkade sig in innanför hans skjorta så skulle han trott att han drömde. Han kände hur Kais armar började skaka av ansträngningen att hålla sig uppe, ömt la han händerna på den andres rygg och tryckte honom försiktigt ner mot sig själv. Han drog efter andan då Kai äntligen fick in händerna under hans tröja och drog med naglarna efter hans sidor medan Bill pressade ihop dem- bröst mot bröst, skrev mot skrev.

Plötsligt medveten om att han hade en tunga så tryckte han den lätt framåt för att leka med Kais, han hade absolut inte väntat sig den reaktion han fick från killen ovanför honom.

Kai stönade mjukt och öppnade ögonen plötsligt, Bill gjorde desamma och såg förvånat på honom.
-” Vad har du i munnen?” Frågande öppnade han munnen och visade sin tunga, Kai stirrade intresserat på den och det var då vår svarthårige vän mindes att han hade kvar sin stav i tungan.
-” Det är en tungpiercing, ungefär som den jag har i ögonbrynet fast i tungan.” Kai nickade men var fullt upptagen med att sträcka fram ett nyfiket finger för att känna på den silvriga kulan, Bill kunde bara inte låta bli.

När fingret väl var inne i munnen så slöt han sina läppar om det och drog med piercingen efter fingrets undersida. Han visste att den sexuella stämningen var förstörd då han skrattade åt Kais lust/hänförda min.

Blå ögon, djupare än havet, vilade på den mörka himlen. Han studerade månen som om det gällde livet, vilket det kanske också gjorde. Smärtsamt svalde han tillbaka gråten i halsen och blundade, han visste att det inte var hans fel men han kunde inte sluta lägga skulden på sig själv.

En blodig och väldigt blå hand lyftes från det slitna träet så att han kunde betrakta den, det var något med den som tröstade honom. Som om han kunde ta lite av hennes smärta.

Den blåslagna kroppen satt lutad mot den grova, trasiga masten och andetagen blev allt färre, han önskade att de skulle sluta helt samtidigt som han visste att han var tvungen att kämpa. För henne...

Tårarna hade sedan länge torkat in i det smutsiga ansiktet och håret hade färgats onaturligt rött istället för den annars helt vita kalufs som täckte huvudet. Kroppen var stel att röra ändå så drog han henne närmre, hennes blöta hår luktade inte som det brukade utan bara... saltvatten och smuts. Hennes i vanliga fall varma kropp var kall och stelare än hans egen, ögonen tomma och intetsägande. Hjärtat stilla...

-” Förlåt Sarah...” viskade han och begravde ansiktet i hennes nacke, det gjorde ont men han brydde sig inte. Han visste vad han skulle tvingas göra om någon upptäckte skeppet, om någon upptäckte honom. Han visste vad onda pirater gjorde med flickebarns lik- det äcklade honom.

Han hade inte lång tid kvar med henne, han hörde en av de överlevande piraterna röra på sig en bit bort och även om han inte kunde se vem det var så kunde han också se ett skepp som var på väg.

-” Jag älskar dig...Anna Sarah Sailor” hennes öron hörde inte längre men han var säker på att hon lyssnade. Han frigjorde sig från henne och reste sig men var nära att svimma av smärtan som strålade genom honom, men han fick inte ge upp. Sarahs kropp förtjänade att vila där ingen kunde nå henne, på det mest ärofyllda och fria, tänkbara sätt.

Sorgset la han hennes armar runt halsen och plockade upp hennes livlösa kropp i sin famn, hon var lätt men han var skadad så han vacklade yrt fram till räcket där vågorna dundrade nedanför. Med en sista blick på henne så släppte han taget.

Kroppen föll graciöst ner i vattnet och slukades av lågorna, hon var borta.

-” Kai, är du okej pojk?” Det var sir John, han suckade lättat och vände sig om. Från den dagen så skulle ingen annan än han själv veta hur Sarah dog- ihjälslagen av deras far innan stormen ens slagit till. Stormen hade tagit henne, det var vad alla andra fick höra.

Från den dagen avlade han även ett löfte.

Ett löfte om att aldrig älska någon igen, att aldrig säga orden ”jag älskar dig” om han inte visste att han skulle slåss mot helvetet, döden och smärtan för att den älskade skulle vara trygg.

Han såg upp mot månen igen och andades in för att bekräfta sitt löfte. Inte långt därefter blev världen svart.

Han öppnade ögonen, ljuset han tänt brann fortfarande på hyllan mitt emot sängen, han fylldes av enorma känslor medan han betraktade lågan som påminde så mycket om vad han kände. Ljudlöst vände han sig till höger och andades in lukten av den svarthårige skönheten.

Han undrade hur det hade gått till, hur han hade haft sån tur i livet. I början var han säker på att han hade drömt då Bill lockat fram det ena leendet efter det andra hos honom, då fjärilarna började komma och deras första kyss. Han kände sig varm i en kall kropp, något han egentligen aldrig känt.

Han kröp närmre och smekte bort lite hår från det vackra ansiktet med en trevande hand, tyst viskade han:
-” Jag älskar dig... Bill Kaulitz...”

Kapitel 33

Vad gör vi när själen slits i miljoner bitar? När hjärtat tappar sin röda färg? När smärtan sakta dödar cellerna i vår kropp? Vad gör vi när vi förlorar all kontroll, känslorna snurrar och huvudet tror att det är overkligt? Vi har inte en chans mot storment som river upp inom oss, allt vi kan göra är att försöka förstå. Men att förstå tar flera år... I nuet så förvärras situationen... det spårar ut och vi... dör sakta inombords.

Visst är det då tur att något sånt inte hänt ännu?

Vinden blåste igenom det svarta håret och förde det med sig en liten bit, halvmånen vilade högt på himlen och några stjärnor skymtades bakom de få moln som dansade i himlen. Bruna ögon var hårt koncentrerade på de knutar som bildats ett av näten som resan skulle innehålla, den enda uppgift han fått innan skeppet gav sig av.

Besättningen var tillbaka på skeppet och varje man och kvinna hade sina händer fulla med både det ena och det andra.

Leendet på hans lätt rosa läppar var mjukt, varmt och väldigt tryggt. Något hade förändrats hos honom de senaste dagarna, som om han hittat den del av sig själv han sökt med osäkerhet genom åren. Det kändes som om han fått ro.

-” Bill?” Han tittade upp, Kai stod framför honom med allvar skrivet i ansiktet men Bill kunde urskilja ömhet i dem också, det värmde honom i den kyliga natten.
-” Det här är din sista chans, är det säkert att du inte vill stanna?” Han höjde skeptiskt på ögonbrynet med ett flin och Kai suckade.
-” Det var värt ett försök i alla fall.” Han böjde sig fram och placerade en kyss i det svarta håret innan han vände sig om och sa högt:
-” Frigör henne så åker vi!” Piraterna nickade glatt och några skar av repen som höll skeppet bunden till land, några hejarop hördes då vinden snabbt tog tag i seglen och förde henne ut från hamnen.

Men Bill tänkte inte ens på glädjen över att få vara på vattnet igen, han observerade sin kapten vars min hade blivit allvarlig. Han verkade veta något som de andra inte gjorde, inklusive Bill... De blå ögonen var fäst på horisonten men tankarna var ännu längre bort, blicken hade plötsligt blivit lika hemlighetsfulla som kvällen de träffats. Nästan oroat öppnade Bill munnen för att fråga men blev avbruten av Toothless som slängde sig ned bredvid honom.
-” Bill min pojk!” Han log besvärat men den gamle piraten verkade inte märka det, han luktade starkt av sprit och tobak.
-” Hej Toothless.” Han vände tillbaka blicken till där Kai stått tidigare men han var borta, förvånat såg han sig omkring men såg honom ingenstans.
-” Letar du efter fästmannen?” Orden fastnade först inte men när dom väl gjorde det så fick han fjärilar i magen då han med klotstora ögon vände blicken mot piraten.
-” Va?” Men Toothless viftade bara med handen och flinade som om han visste allt.
-” Ingen fara lille pojk, alla vet om det!” Det kändes ju betryggande... Toothless fortsatte:
-” Ja, det vore ju helt naturligt... jag menar om ni gifter er när ni kommer tillbaka till ön så kan tiderna vara sämre... Man vet aldrig hur den här resan slutar så det vore ju bra om ni gjorde det på skeppet... Dessutom så verkar Kai...”
-” Nej, vänta, stopp!” Avbröt han, han och Kai skulle vad? Toothless vände sig förvånat om och såg på honom med sina glansiga ögon, uppenbart påverkade av alkohol.
-” Jag och Kai ska inte gifta oss, vi är inte ens förlovade.” Varför kände han sig ledsen över att behöva säga det? Han borde få panik av bara tanken att gifta sig med någon han bara känt ett par månader... Varför kände han inte så?
-” Är ni inte? Det var ju konstigt.... Varför är ni inte det?” Vad var det tänkt att han skulle fråga? För att Kai inte hade frågat? För att han inte hade frågat? För att det gick för snabbt... konstigt nog kändes det inte som en anledning. Lättat insåg han ganska snabbt att han inte skulle behöva svara för Toothless hade däckat mot masten där Bill suttit sen han klev på skeppet. Han suckade och reste sig upp.

-” Bill?” Han hade inte hunnit gå längre än till förens räcke och slänga en blick ut över det mörka havet som han hörde sitt namn.
-” Hej John.” Jätten lutade sig fram på räcket bredvid honom och det blev tyst. Havet var magiskt, dimma hade dragit fram samtidigt som månen lyste- Bill väntade sig nästan att se älvor som dansade på den sköra vattenytan. Han försökte tänka men hjärnan blockerade honom, som om han inte fick tänka på ryktet som Toothless framfört... Han bet sig i läppen och frågade lågt:
-” John, har du... har du hört... om ryktet om...” John skrockade mjukt och sa:
-” Ryktet om att ni ska gifta er? Självklart har jag det. Ärligt talat är jag inte förvånad, ni betedde er som nyförälskade idioter långt innan ni kysstes, jo Kai berättade om det där, långt innan ni visste om det själva. Vi i besättningen började slå vad om när ni skulle bli ihop, så nu är det bröllopet som vi slår vad om.” Hjärtat slog hårdare så fort ordet ”gifta” eller ”bröllop” yttrades, var det vad som väntades av honom? Av vilken annan anledning fick alla för sig att de skulle gifta sig? Slog dom verkligen vad? Det kändes läskigt på ett helt annat sätt än vad rädsla brukar orsaka.
-” Vi är inte förlovade...” muttrade han för andra gången på kort tid och kände direkt av den negativa effekten orden hade på honom.
-” Jag vet.” var allt John sa vilket störde den svarthårige, han grimaserade och frågade:
-” Borde inte du typ... ha något emot det? Jag menar vi är ju två män, borde du inte predika om att det är fel?” Den här gången vände sig John konfunderat om och såg på honom, minen var full av oförståelse och förvirring.
- ” Varför skulle jag göra det?” Bill insåg att han inte visste om ön hade någon präst eller religion över huvudtaget, kanske hade dom aldrig hört talas om att homosexualitet är ”fel”.
-” För att det står i bibeln...”Till sin förvåning så hörde Bill hur John skrattade igen.
-” Bibeln? Jag har hört om den boken men inte mer... Vi tror inte på någon gud eller följer någon speciell kultur, unge Bill. Vi böjer oss inte heller för moderna påhitt när det gäller förhållanden, vi är oss själva. Det är en läxa du kommer ha nytta av.” Han nickade men han hade egentligen inte behövt höra det, han visste redan om det, någonstans på insidan var det så självklart. Kanske sökte han bara efter utvägar för att kunna hålla fast vid det han växt upp med, kanske var han rädd...

-” Så vi borde gifta oss?” Sa han tillsist, nästan nervös över svaret. Han var inte ens säker på om han verkligen frågat en sån sak, tvivlen var ju fortfarande kvar i hans huvud. Helt ärligt så hade han aldrig trott att han skulle gifta sig, och absolut inte att det skulle gå så här fort! Ändå verkade bromsen i han huvud vara ur funktion, som om han drömde och han följde bara strömmen.
-” Jag skulle älska att ge dig ett korrekt svar på den frågan Bill men det enda jag kan säga är... vill ni gifta er så gör det innan vi har nått USA för efter det så vet ingen vad som kan hända.” Han nickade, han mådde illa samtidigt som han kände sig hoppfull... Han hatade att känna sig så hjälplös mot sina känslor. Allt hade kommit honom så plötsligt, det kändes som om någon hällt iskallt vatten över honom. Var han ens redo för att gifta sig? Han hade ju hela livet framför sig, varför bestämma sig redan nu? Han försökte säga åt sig själv att resonera vuxet men det kändes inte vuxet att vänta, det kändes inte vuxet att tvivla... Han kände sig inte ens vuxen, i alla fall den definition av vuxen som han hade växt upp med. Han kände sig som sin egen... betydde det att han skulle fatta egna beslut istället för vuxna? Men hade ju ingen aning om vad han ville....

-” Om jag berättar en sak, lovar du att inte säga något till Kai?” Han rycktes ur sina tankar och nickade men höll kvar blicken på havet, det hade blivit kallare utomhus så gåshud hade dragit fram över hans kropp.
-” Kai vill gifta sig med dig, men jag tror att han inte vet hur han ska fråga.” Varför hjälpte inte den nya faktan honom i hans beslut? Det gjorde honom bara mer hoppfull och illamåendet värre.
-” Går det inte... lite för fort? Jag menar, vi blev ju precis tillsammans.” för en sekund undrade han hur alla visste att de ens blivit tillsammans, vem hade vunnit vadet? Men han tappade snabbt tankarna då John frågade:
-” Älskar du honom?” Bill behövde inte tveka:
-” Ja.” John log.
-” Skulle då ett liv med honom vara otänkbart?” Ja, var det otänkbart? Svaret på den frågan visste han redan men återigen hade han sin uppväxt som ”skydd” mot de känslor som dök upp. Varje argument upprepades i hans huvud så det kändes som om han spelade en gammal skiva som fastnat på samma spår, men det var inte svårt att försöka tänka bortom det. Det var faktiskt riktigt lätt att föreställa sig själv bli gammal med den redan vithårige Kai vid hans sida.

-” Nej, nej det vore det inte otänkbart.” Det var ute innan han ens hunnit hindra det, men han ångrade det inte.
-” Vad är inte otänkbart?” Han kände ansiktet hetta till och vände sig snabbt om bara för att inse att John var borta och istället stod personen som tvingade honom att undra precis framför honom. Kai såg nyfiket på honom och kom närmre, snabbt pressade han sina läppar mot Bills innan han lutade sig tillbaka och hade en min som undrade och sa ”nå?”

Kapitel 34

Det var konstigt, för att underdriva... Känslor som borde gjort honom så ångestfylld att han knappt kunde hålla sig uppe- fanns inte, han var lugn och kanske en aning hoppfull men med en gnutta nervositet på sidan av. Han försökte att inte bita sig i läppen då han såg sig i den gamla, missfärgade spegeln, han såg helt okej ut.

En vit skjorta bar han under en mörk rock med silverbrodyr runt kragen och ett par silver knappar, ett par svarta byxor och några lättare skor gjorda av läder som satt som en andra socka på foten. Han hade ett bälte- något som inte var allt för ovanligt, det ovanliga låg i att han hade ett svärd fäst vid bältet. Hittills hade han inte hållit i ett riktigt svärd, bara käppar och träsvärd och han tvingades erkänna att ett riktigt vägde mycket mer än ett gjort av trä.

Helt oväntat så var det Cookie som hade påpekat att de kunde färga hans hår så att det blev mörkt igen med hjälp av kol och lera, Bill hade varit skeptisk men var numer förundrad över hur bra det funkade. Håret blev inte helt svart igen men helt klart mörkare, lite åt det mörkbruna hållet. Självklart var det bara utväxten som påverkades av leran, resten av håret var lika svart som alltid. Besättningen hade inte blivit förvånade över att hans hår var färgat, tydligen färgade många kvinnor sitt hår blont eller rött med hjälp av bär och gul lera. Bill kunde inte sluta tycka att det var väldigt coolt hur mycket de kunde göra som fanns i ”nutiden”. Det enda han kände som saknades på hans ansiktet var sminket, en vara de inte kunde ersätta.

Han drog in ett djupt andetag och såg sig själv i spegeln igen - han såg väldigt proper ut, som om han var någon slags skeppskapten från 17-1800 talet. Med bruna och lätt nervösa ögon så följde han kedjan han hade runt halsen och kände hur en sten i magen blev tyngre, han önskade att de var här. Han hade två bilder i ett smycke han hade runt halsen, en bild på hans mamma Simone och en på... Tom. Det enda som tyngde honom den här dagen var faktumet att de inte var där, att Tom inte var där...

Tankspritt fingrade han på smycket och önskade att han åtminstone kunde ta en bild för att visa, men det kunde han inte och han skulle få nöja sig med att ha sin bror i tankarna.

Han hoppade till då det knackade på kabinsdörren, hjärtat slog flera extra slag- det vad dags.

-” Du känner till ryktena som... om oss...” Han fingrade nervöst på skjortan han bar, han undrade vad Kai skulle säga. Han hoppades att han skulle veta vad piraterna viskade om, han ville inte säga det högt.
-” Om att vi ska gifta oss?” Magen gjorde en volt vid ordet ”gifta” men han försökte att inte visa det och nickade, bara för att få en reaktion han aldrig väntat sig. Kai skrattade- han skrattade! Bill visste att han hade tur som fick honom att le och ibland skratta väldigt mjukt men inte så här! Ändå var skrattet inte direkt elakt eller sarkastiskt, det var som skratt brukar vara- glatt. Det dröjde inte länge förrän Kai samlade sig och lät ett ömt leende vila på hans läppar då han la en hand mot Bills kind.
-” Och det vore inte otänkbart?” Bill svor på att han kunde känna hjärtat bulta i halsen, hettan smög sig upp till ansiktet- varför var Kai tvungen att lägga ihop två och två?
-” Nej... nej det vore det inte.” Han såg ner på sina skobeklädda fötter och försökte backa mot räcket mer än vad han redan gjorde, han ville vakna och inse att det var en dröm. Ändå ville han inte vara någon annanstans än precis där han var.
-” Bill, vill du gifta dig med mig?” Kai hade lutat sig fram och viskat frågan i hans öra, rysningar hade bombarderat hans hud och hjärtat hade dunkat hårdare än någonsin när han nickat.

Det var snart tre dagar sedan, om ytterligare tre så skulle de vara framme i USA eftersom vinden inte var på deras sida. Skeppet rörde sig långsamt och lämnade piraterna sysslolösa förutom just idag när ett event helt olikt något annat skulle ta plats på skeppet.

Det stora träbordet stod mitt på däcket med en hyfsat ren, mörkblå duk och var dukat med skeppets finaste servis och bestick- det påminde om mörk plåt med brons ingraverat i olika former. Vart de hade fått fram det här hade den svarthårige ingen aning om men han brydde sig inte, han började bli för nervös för att bry sig.

John skulle viga dem, på ön fanns det inga präster och man trodde inte på någon gud så hur själva ritualen skulle genomföras hade Bill ingen aning om. Han visste bara att de skulle korsa svärd, inte fäktas utan bara korsa dem. Den tanken gjorde honom bara mer nervös, tänk om han tappade sitt svärd!

Vid fören hade man ställt alla möjliga sorters sittredskap- pallar, stolar, hinkar och en kudde som någon hade bestämt att Tim fick sitta på eftersom han var minst. Det var precis i fören som akten skulle utspelas, eftersom den var inte lika mycket upphöjd som aktern men ändå hög nog för att de som satt skulle få sträcka på sig.

Solen stod mitt på himlen och piraterna började sätta sig, det lilla Bill kunde se från där han stod var att de flesta hade snyggat till sig, dragit bak håret, bytt kläder och tvättat sig. Med ett flin tänkte han att de såg riktigt trevliga ut.

-” Nervös?” Han vände sig snabbt om och möttes av ett skjortbeklätt bröst, han såg upp på John som log mjukt, han ryckte på axlarna men nickade ändå, vilket kanske sa emot varandra men John verkade förstå för han la en hand på Bills axel och sa:
-” Du har varit här ett bra tag nu unge vän, du är inte dum och det är inte heller unge Kai. Ni är båda gamla nog att fatta egna beslut och jag tror att det här är något du inte kommer att ångra. Jag vet att i din värld väntar många flera år med att gifta sig, jag tror att det är på grund av rädslan för att vara tillsammans med någon annan. Man behöver testa sig fram innan man vet säkert, folk i din värld ville inte stöta på problem och undviker dem tills äktenskapen spricker. Här konfronterar vi de problemen och vi kan lära av dem även om vi gifter oss fort... Förstår du hur jag menar?” Bill ville skaka på huvudet och säga att nej, han fattade ingenting, men ändå gjorde han det.

Folket här bråkade inte lika ofta, han hade inte hört om många skilsmässor (men de fanns) och de flesta verkade lyckliga ihop. Kärlek vid första ögonkastet verkade så troligt i den här världen.

Så han nickade och John log bara åt honom.
-” Det kommer bli bra, så låt oss nu se till att du blir gift.” Magen hoppade igen men han lät sig ledas framåt medan han tog ett par djupa andetag, han såg fram emot det hela.

Det lilla han fått förklarat för sig om ceremonin var att man inte gav varandra några löften inför andra, det gjorde man senare när man var ensamma eftersom löftena var privata. John skulle be dem korsa svärd och lova varandra evigheten sen skulle de dansa, äta och det skulle vara över. Åh herregud, Bill mådde nu illa av nervositet, vart hade lugnet tagit vägen?

Med långa kliv följde han John uppför trappan och ställde sig där han skulle stå, Kai var inte sär än något som inte lugnade honom. Men Kai kunde i alla fall inte rymma, de var ju på ett skepp mitt ute i ingenstans så Kais enda val var att gifta sig eller dränka sig... Bill hoppades verkligen på det första alternativet, men han blev allt mer osäker då Kai dröjde.

Han insåg att det var för att John hade börjat prata, vände han sin uppmärksamhet mot piraten och försökte att lyssna ordentligt:
-”... en dag för lyckan och kärleken att ta plats... vi kan säkert alla hålla med om att detta är en dag där alla smöriga repliker och alla klichéer kommer äga rum.” De flesta skrattade lågt, Bill drog på läpparna och försökte koncentrera dig på att lyssna men han hade upptäckt en sak. En stol var tom.

Han visste att det var där John skulle sitta när de korsade sina svärd men istället för att se den store piraten som snart skulle sitta där så såg han sin bror. Tom satt där med ett brett leende, flätorna låg stilla över hans vältränade bröst och han hade en enkel svart tröja, matchande byxkor och skor. Men det var de identiska ögonen som lugnade honom, de varma kärleksfyllda ögonen som mentalt kramade om honom och sa att han gjorde rätt, att han älskade honom och att de skulle ses igen.

Bill kände sig dum när han tvingades titta bort för att inte låta folk se att han hade tårar i ögonen.

-” Kai Sailor och Bill Kaulitz.” Han svalde klumpen i halsen och såg frågande på John, Kai var inte där ännu! Men John tittade bort mot rodret och när Bill tittade dit så undrade han varför han inte sett det förr?

Kai var precis på väg att lämna rodret, ett brett leende var på plats i hans ansikte. Bill var mest lättad över att han inte höll i några blommor! Till en början hade han undrat om de skulle tvinga på honom en klänning eftersom det ”saknades” en kvinna i förhållandet, men de hade inte ens nämnt varken blombuketter eller något annat som hade med en brud att göra. Han hade varit lättad fram tills han insett att de kanske skulle tvinga på Kai den rollen, nu var han bara lättad över att ingen verkade ha tänkt på det.

När han kommit förbi lättnaden så blev han tvungen att tvinga sig själv att hålla munnen stängd för att inte se ut som en idiot. Kais vita hår hölls tillbaka av en mörkblå rosett, en vit skjorta och samma vita väst han haft första gången de träffades, klädde hans bröst men täcktes av en mörkblå kaptensrock med guldbrodyr och guldknappar på sidan. Svart byxor och liknande läder skor som Bills klädde hans underdel tillsammans med ett svärd.

Herre jävlar va snygg han var! Bill fick bita sig i läppen för att inte säga det högt då Kai kom gående mot honom, han log ett matchande leende när piraten tillsist stod framför honom. Idag kunde han inte se minsta spår av smärta, sorg eller någon annan negativ känsla i Kais ögon, det breddade hans leende och på Johns kommando så tog de varandras händer. Även om händerna var kalla så passade de perfekt i Bills varma och han insåg... att det här var rätt.

-” Bill Kaulitz, inför oss, inför havet och inför oändligheten lovar du att älska denne Kai Sailor genom tidernas vägval tills döden skiljer er åt?” Bill antog att ”tidernas vägval” var en metafor för ”i nöd och lust”, han svalde och drog efter andan:
-” Ja.” Han var lättad över att den biten var över, han var rädd att han skulle stamma eller säga fel sak eller bara säga något helt annat tack vare nervositeten, typ ”ost” eller något annat helt oväsentligt. Kai log bara åt honom innan han vände blicken mot John:
-” Kai Sailor, inför oss, inför havet och inför oändligheten lovar du att älska denne Bill Kaulitz genom tidernas vägval tills döden skiljer er åt?” Kai var tyst ett tag, Bill försökte verkligen att inte spärra upp ögonen och stirra på honom med en blick som sa ”säg ja för guds skull!”. Kai vände tillbaks blicken mot honom och svarade med allvarligt:
-” Ja och mycket längre än så.” Han andades ut, det var lite smörigt som John hade sagt men fy va han var glad över att Kai inte sagt nej så han brydde sig inte. Han var så nöjd att han nästan missade vad John sa därnäst:
-” Då kan ringutbytet ske.” För att inte visa sin panik för de andra så vände han blicken mot ”prästen” som log vetande mot honom, Bill hade ingen ring! Men John verkade redan veta det då han sträckte in sin enorma hand i fickan och drog ut två ringar, den ena gav han Kai och den andra placerade han försiktigt i Bills hand.

Ringen var i guld och hade ingraverade ord runt sig. Bokstäverna påminde om de alviska bokstäverna i sagan om ringen och Bill antog att det var Wake öns uråldriga språk. Den var säkert fem millimeter bred men inte lika tjock som en vanlig vigselring, ändå var den ganska tung.

-” Ehm, Bill eftersom du inte kan språket så säg efter Kai.” mumlade John och han nickade men förstod inte så mycket förrän Kai tog hans vänstra hand i sin egen, placerade ringen runt ringfingret och sa:
-” Itré aste ami Bill...” John hade haft fel angående om han kunde det eller inte, meningen var i princip den enda han kunde på det gamla språket.
-” Itré aste ami Kai...” Jag älskar dig Kai, hade han sagt.

Det var faktiskt en ganska udda kliché, han blir kidnappad av pirater, blir kär och gifter sig sedan med deras kapten- det låter som något taget ur en sagobok. Bill var bara glad över att det var hans saga.

De hade vandrat ner från fören så att de stod framför deras ”publik”, John hade satt sig på Toms stol men Bill kunde fortfarande se sin bror stå där vid sidan om. Han verkade lite irriterad över att ha tvingats ge upp sin stol men såg ändå glad ut.

Bill skulle dra sitt svärd först. Med svettiga händer så greppade han skaftet och drog försiktigt fram det, förvånat så insåg han att det var helt nytt. Handtaget var i vitt guld och silver, han undrade varför han inte sett det förr? Klingan var lång och glänste perfekt i solskenet, Bill märkte det inte först men när han beundrade svärdet så såg han det, precis under handtaget. ”Bill Kaulitz” var ingraverade med vackra bokstäver. Det var vackert....

Han placerade det snett framför sig i vänster hand och väntade på att Kai skulle göra det samma med sitt (som Bill märkte nu) identiska svärd. Med ett osäkert leende såg den vithårige på honom ett tag innan han drog sitt eget svärd och vände det runt i handen innan han la det mot Bill så att det bildade ett kryss. Varför Bills blick drogs mot handtaget hade han ingen aning om men det han läste fick honom att dra efter andan.

” Kai Kaulitz” stod det. Den svarthåriges hjärta exploderade, han var säker på att det inte hände, att han drömde eftersom han aldrig trott att någon skulle vara villig att ge upp sitt namn för honom. Bara när Kai frågade om det var okej så slutade han stirra för att möta sin... mans... blick. Tom på ord så nickade han och Kai log bara.

De stoppade undan sina svärd och John drog fram gitarren han hade haft tidigare medan Tim höjde en flöjt han hade haft i knät till munnen. Och de började spela, paret höjde sina vänster händer mot varandra och de började lugnt gå runt varandra ett par varv innan de bugade och sen var det över.

Applåder hördes och några uppmanade en kyss, vilket de fick.

Bruna ögon granskade spegeln, de var fyllda med så mycket att han knappt visste in eller ut. Han var gift, det kändes konstigt skönt. Som en slags trygghet.

Efter att de hade ”dansat” (Bill ville kalla det att gå runt i cirklar) så hade de ätit och alla hade varit på gott humör, några hade spelat, sjungit och dansat mot slutändan men han och Kai hade dragit sig tillbaka till kaptenskabinen där de skulle avge sina löften inför varandra. Det var allt de skulle göra.

Efter ett bröllop i hans värld så visste Bill att man förväntades ha sex, men det verkade som om det var helt ointressant i den här världen. Det var löftena som var det viktiga.

Han var glad över att han frågat Cookie om hjälp och att han tagit sig tid åt att skriva det, annars hade det bara låtit smörigt.

-” Är du redo?” Frågade Kai bakom honom och han vände sig om med ett leende, han nickade och gick för att sätta sig mitt emot Kai på en stol. De fattade varandras händer och han började:
-” Ehm... du... jag...” Han blinkade orden han hade i huvudet lyste så klart, allt han behövde göra var att säga dem. Lugnt dog han efter andan och började om:
-” Genom din visdom har du gett mig vingar.
Genom din syn på livet har du gett mig frihet.
Genom din vänlighet har du gett mig värme och rikedom.
Genom ditt leende har du lärt mig om livet.
Genom din kärlek har du gett mig allt.
Och genom dig har jag funnit någon att älska.
Jag lovar dig att i resten av mina dagar försöka ge något åter.” Han log osäkert när Kai såg ömt på honom och började med sitt eget löfte:

-” Min hud må vara kall, men när jag ser dig blir jag varm.
Min själv må vara sliten och trasig, men när jag ser dig blir jag hel.
Mitt huvud må vara på skaft, men när jag ser dig snurrar allt runt.
Just därför, har jag helt glömt vad jag ska säga...” Bill skrattade och Kai ryckte på axlarna men fortsatte:
-” Jag kan varken lova dig silver eller guld, även om jag gör mitt bästa.
Vad jag däremot kan lova är min tillit, min kärlek och mitt liv.”

Kapitel 35

Varför? Åh varför? Klagade han tyst för sig själv, han kände sig fjantig och extremt fånig så fort någon i besättningen passerade honom där han satt och vässade svärd- han kunde inte sluta le! Leendet hade svetsat sig fast på hans läppar utan att vara minsta lilla fejk, han insåg dock att han troligtvis såg rätt skum ut där han satt... med en massa vassa svärd kring om sig och ett leende han inte kunde bli av med.

Men han kunde inte hjälpa det, i ögonvrån så kunde han inte sluta snegla på guldsmycket som prydde hans vänstra ringfinger, det gav honom fjärilar i magen och ont i kinderna då leendet breddades. Han var bara glad över att han inte var den enda som verkade vara på glatt humör.

Varje pirat, man som kvinna, ung som gammal verkade ha glädjen nära till hands- under dagen och under kvällen. Sysslorna flöt på och alla tog sin uppgift med nöje och på kvällen drogs bordet, rommen och instrumenten fram. John kallade det för en lång bröllopsfest för han hade aldrig sett besättningen så uppspelta eller varit det själv förut, han skyllde det på Kai som även han verkade väldigt nöjd med tillvaron.

Bill suckade glatt och insåg nöjt att han bara hade ett svärd kvar innan han var klar för dagen, kvällen var inte långt borta och molnen låg tyst över himlen. Han började pumpa den tunga stenen framåt igen så att klingan kunde vässas. Det var egentligen inget tungt arbete eftersom hela apparaten gjorde allt arbete, en rund sten var fäst mellan två kraftiga trästockar som med hjälp av en vev och en slags vajer fick stenen att snurra- höll man bara bladet tillräckligt nära och länge så blev det riktigt vasst.

-” Du ser kall ut.” Det löjliga flinet blev återigen uppenbart på hans läppar då han kände två kalla händer på sina axlar, trots att han var kall och att Kais händer var ännu kallare så frös han inte. Elektrisk värme sköt igenom honom helt olikt något annat, allt han kunde göra var att njuta av det då Kai kysste honom i håret.
-” Egentligen inte... jag är strax klar. Behöver dom hjälp med att bära ut bordet?” Han visste att Kai skakade på huvudet för så fort han ställt frågan så var Toothless och Joe på väg ut med det, efter dem kom piraterna på led- alla med något att dricka i händerna.
-” Jag tror att det är du som behöver hjälp med att få bord den här.” Kaptenen sparkade lätt i träet framför Bill som nickade, visserligen hade han fått mer muskler sen han klev ombord men de räckte inte långväga för att bära undan väss- stenen.

Med försiktighet la han undan det sista svärdet tillsammans med de andra innan han accepterade Kais hjälp och de började bära, Bill försökte att inte bli vattnig i munnen då han såg hur Kais armar spände sig under de uppkavlade ärmarna...

-” Ikväll ska vi dricka för de slag vi vunnit! Ikväll ska vi dricka för USA! Och ikväll ska vi dricka för de lyckliga!” Hojtade O'Mally med ett självbelåtet grin då han svingade sitt glas mot kaptensparet som leende nickade tillbaka där de satt en bit ifrån firandet, O'Mally var inte alls onykter- det var ingen eftersom de skulle anlända i USA kvällen därefter och alla skulle upp tidigt för att göra skeppet i ordning för landgång. Alkoholen var väldigt utspädd och inget som inte ens lille Tim kunde bli full på, men det betydde inte att stämningen inte var höjd till skyarna. Några dansade till musiken som John och Tim erbjöd, några sjöng och några spelade kort- det var allmänt trevligt.

-” Det är tillfällen som dessa som jag påminns om det goda med att vara kapten...” mumlade Kai då han med skimrande ögon betraktade sina män, Bill log men sa inget utan kramade istället sin mans hand och försökte luta sig mot hans axel men eftersom Kai var en aning kortare så skippade han snabbt den idén- det skulle se en aning genant ut.
-” Unge Kapten, er make har ännu inte lärt sig att dansa. Ni borde lära honom!” Ropade en av piraterna som glatt dansade omkring med en av piratflickorna ombord, Bill undrade om man kunde kalla det för dans men det såg i alla fall roligt ut. Man ”skuttade” runt varandra i takt med musiken, vänsterhänderna låg platt mot varandra och benen flög åt alla möjliga håll. Det påminde lite om att steppa fast i par och man snurrade varandra och höll varandra nära, det var nog en av de gladaste danserna Bill sett.
-” Känner du för det?” Bill som inte hört vad piraten sagt vände sig frågande om mot sin man, han rodnade då han insåg att han log åt tanken att kalla Kai för sin man.
-” Att dansa, vart har du huvudet ikväll?” Undrade den vithårige med ett skratt, han skrattade bara mer då Bill förstått vad han menade med att dansa. Han hade fått koncentrera sig under bröllopet då de bara skulle gå runt i en cirkel och titta på varandra, nu skulle de hoppa en massa! Han spärrade upp ögonen och skakade på huvudet men Kai verkade inte hålla med.
-” Det är inte så farligt so det ser ut, du är smart så du lär dig snabbt. Vi kan börja lugnt.” Trots varnande blickar så drogs Bill ut på dansgolvet från sin säkra position lutad mot räcket, det kändes som om allas blickar var på honom men en när han såg sig omkring så insåg han att så inte var fallet. Musiken ljöd glatt fram och när Kai ställde sig framför honom så tvingades han svälja den nervösa klumpen i magen och andas ordentligt, han visste att han inte hade något val- ändå visste han att om han verkligen inte ville så skulle Kai inte tvinga honom, men en liten del av honom var rätt nyfiken på de medryckande kroppsrörelserna.

-” Sätt din hand mot min, precis som tidigare, låt mig bara styra sen så ska du se att det här går bra.” Med ett osäkert leende gjorde han som han blivit tillsagd och i takt med musiken började de gå runt varandra men snart så började Kai böja på knäna och hoppa lätt i samma takt. Bill försökte härma honom och tog några trevande men studsande steg tillsammans med sin man, det var faktiskt inte ett dugg svårt! Det vill säga tills Kai försökte snurra dem...

Han kände ett lätt tryck mot sin hand och sedan hur den fördes över huvudet i samma ögonblick som han försökte ta ett steg framåt, utan att ha någon aning om vad som hände så korsade han benen och föll rakt fram in i en mjuk famn. Genant begravde han ansiktet i Kais axel då han hörde hur några, inklusive Kai skrattade, då de snurrade runt mot varandra ett par varv för att ta ner tempot. Men Kai skrattade och det var allt som betydde något, det varma, kluckande skrattet som hördes allt för sällan- det var värt att skämmas en aning bara för att få höra det.
-” Jag ska lära dig att dansa en dag, när vi är ensamma och du inte behöver oroa dig om andra.” Lovade kaptenen i hans öra, han nickade bara och lät sig föras tillbaka mot räcker där de iakttog de mer rutinerade dansarna.

Kvällen hade kommit och musiken lugnat sig, den kalla vinden hade nått dem och allt som lyste upp kvällen var skeppets lyktor och den halva månen som speglade sig i vattnet. Med en varm kappa över sina kalla axlar så betraktade en vithårig man havet med ett ofattbart lugn, han kunde se hennes vackra leende där ute och började tyst nynna melodin han skapat bara för henne, Sarah. Precis som männen hade gjort lite tidigare så började hon dansa över vågorna i sin bleka skepnad, hennes vackra ögon sken av lycka och han kunde bara iaktta henne med samma lugn som han känt tidigare.

Det var något nytt hos honom, något han aldrig känt förr när han såg ut över det djupa havet- lugn. Allt han någonsin känt var förvirring och en störande känsla i magen, han mådde alltid illa men tvingade sig själv att hålla kvar blicken eftersom han visste att hon var där. Han kunde inte lämna henne ensam där ute. Alltid kunde han se henne stirra tillbaka på honom med samma bleka likgiltighet som bekräftade att hon faktiskt var borta. Nu hade något ändrats och hon hade ett ljust sken runt henne som smälte hans hjärta och drog mungiporna uppåt.
-” Jag har aldrig sett dig le så ofta som efter att unge Bill kom in i bilden, det gör dig gott.” Han behövde inte vända sig om för att veta vem som pratat med honom, han hade vetat att han skulle komma. Med en sista nick mot sin syster så såg han sen ner på sin ring, den ring han delade men någon han kommit att älska.
-” Kvällen är god John, Bill har lärt mig uppskatta den.” Han kände den store mannen luta sig fram på räcket bredvid honom längs förens framsida, ett djupt skratt hördes från honom när han sa:
-” Du har alltid talat med vishet Kapten och jag tror att din äkta hälft gjort dig mer vis och mer rik än någon man kan föreställa sig.” Han nickade bara, med ord skulle han aldrig kunna förklara de saker som den unge svarthårige fick honom att känna, men det var ytterst speciellt.
-” Som solen skiner genom molnen och som månen skingrar mörkret gör han min dag John... Hur kan jag göra annat än att älska honom?” I huvudet skrattade han åt sig själv och undrade när han börjat vända sig åt poesi för att få fram sina tankar, men det hjälpte.
-” Jag är stolt över dig min pojk och jag vet att din mor skulle känt likadant.” Han såg snabbt upp på sin gamle vän, känslorna blandades och han kände sig skuldmedveten över att inte ha tänkt på sin mor under väldigt lång tid.
-” Hon berättade var er far gjorde mot dig, vad du stod emot och varför han gjorde det. Hon berättade att du bestraffades för de ädla tankar du hade redan vid ung ålder, att du tog de slag er far menat åt henne. Du gjorde hennes liv lättare och för det är jag evigt tacksam...” Med förståelse såg han hur jätten kämpade en inre kamp mot vad han misstänkte var sorg.
-” Du berättade aldrig för min mor hur mycket du älskade henne, eller hur?” John skakade på huvudet och båda vände sina blickar mot havet igen, tyst och nästan viskade sa han:
-” Min mor älskade dig också... jag är ledsen att ni inte fick chansen att dela det med varandra.” Jätten log återigen.
-” Unge Kai du...”
-” KAPTEN! SKEPP I SIKTE!” Deras konversation avbröts och Kai vände sig snabbt om mot Nina- Maria som oroligt kikade ner från utkiket, hon pekade bakom dem så han skyndade över till aktern med en kikare.

Han svor tyst då han såg skeppet.
-” John, väck de som sover och säg åt dem att väpna sig! Skeppet är från M&H Island!” Skrek han med ögonen fortfarande mot kikaren, hjärtat pulserade fortare när han såg vilken flagga som var höjd och...
-” Men kapten, de har ingen chans att komma i kapp oss, inte i det här vädret och vår båt är lätt.” Han svalde och stoppade ner den nötta kikaren han alltid bar med sig i vänster ficka innan han vände sig om mot de pirater som stod frågande bakom honom.
-” De har åror och de vill 'förhandla', var är Bill?”

Kapitel 36

Vart den lättsamma och uppenbart trevliga stämningen tagit vägen visste ingen, bara att den hade ersatts med en påtaglig kyla kantad med rädsla. Ryktena om skeppen från M&H Island var många men framför allt så hörde man om våldsamheten dess besättning besatt, hjärtat började dunka hårt i han bröst och han kunde inte neka att han var rädd.

Nervös greppade han sitt svärd som Kai sagt åt honom att fästa i livremmen, han och de andra piraterna hade släkt alla lyktor, hämtat sina vapen och sedan tagit på sig de hederligaste kläder de kunde hitta. Det hade något med att inte visa rädsla att göra, men även respekt inför de ”förhandlingar” som fiendeskeppet hade krävt genom sin flagga. Kai fick inte neka en kapten det önskemålet.

En titt runt om honom sa att han inte var ensam om att vara lite rädd och väldigt nervös inför påstigningen av männen från det främmande skeppet- det var obligatoriskt att skeppet som begärde förhandlingar fick kliva på motsvarande skepp.

Tim som knappt hållit i ett svärd var gömd uppe i utkiket, till en början hade Kai insisterat på att Bill skulle gömma sig han också men Cookie hade sorgset påpekat att om en mycket trolig strid bröt ut så skulle de behöva alla som kunde hantera ett svärd. Kai hade inte alls varit glad men gått med på att placera Bill så att han inte skulle sticka ut mer än någon annan.

Besättningen såg hur skeppet sakta flöt närmre, stämningen blev om möjligt värre och många lät händerna vila på sina svärd. Bill gjorde desamma men var mer fokuserad på den mörka skugga som följde med skeppet, det var så stor skillnad på skeppen. Royal Jiro hade en känsla av att vara gjort av värme och av kärlek till havet, medan fiendeskeppet såg ut att vara gjort av lidande slavar, smärta och ilska. Dess grå utsida och trasiga segel styrkte bara den svarthåriges tankar, han fruktade att möta besättningen.
-” Allt kommer bli bra, min kära...” viskade en len men bestämd röst i hans öra, det hjälpte inte hans nerver att lugna sig men han kände sig betydelsevärt tryggare. Han vände sig om och mötte blå, oroliga ögon och försökte att inte låta samma oro ta över honom.

Besättningen hade format en halvmåne runt grinden som skulle öppnas för det andra skeppets kapten och besättning av ren artighet, men ingen kunde förstå varför artighet var viktigt när många av dem skulle dödas och skadas brutalt. Bill försökte att inte tänka på det då han koncentrerade sig på sin man som smugit runt halvmånen för att inte bli sedd av någon från den andra besättningen, tydligen fick han inte visa att han hade någon svaghet som kunde ge de andra en högre hand.
-” Det här kommer inte sluta bra, eller hur?” Viskade han för att ingen annan skulle höra hans tvivel, i Kais ögon kunde han se att han delade samma tanke. Han drog in ett djupt andetag och bröt ögonkontakten för att se ut mot det mörka oskyldiga havet.

Han undrade för en sekund om allt bara var en mardröm, om han stirrade tillräckligt länge på havet så skulle han flyttas tillbaka i tiden tills innan Kai ropade på honom och bad honom hämta sitt svärd. Kanske skulle Kai aldrig ropa och kanske skulle skeppet aldrig komma... Han började bli rädd... rädd för sitt eget, de andras men speciellt Kais liv. Tänk om det hände något som gjorde att han förlorade honom... Det fick inte hända! Inte när han precis hittat honom. Han var rädd för de skador ett svärd kunde ställa till med... En avhuggen hand eller andra skador som aldrig skulle läka...

Han drog in ett nytt andetag för att förhindra att de oroade tårarna trillade ner för hans kinder, han koncentrerade sig på röken han när andades ut- natten hade blivit väldigt kall så han kunde se sina andetag om han ansträngde sig lite.
-” Tänk inte på det... Bill jag...” Han vände tillbaka sin blick så att brunt mötte blått, förvånat såg han något annat i Kais ögon... Han kunde inte riktigt sätta tummen på vad det var.
-” Jag älskar dig... med hela mig hjärta, det gör jag och... jag... behöver din optimism i det här... jag behöver veta att du är inställd på att överleva... jag behöver veta att du kommer göra allt du kan för att ta dig undan helskinnad och att du lyssnar på mig om jag ber dig om något... jag behöver veta att du älskar mig...”

Plötsligt visste Bill vad det var han såg i sin mans ögon, det var sårbarhet. Så öppet och så tydligt att han kände hur klumpen i halsen blev allt större, han kunde inte säga att han hade förbrett sig på att det här skulle hända honom- hur kunde han göra det? Ändå kände han hur modet växte inom honom då han förstod att han skulle tvingas vara stark för någon annan än sin egen skull- den känslan gjorde att han släppte sitt svärd för några sekunder för att ta Kais händer i sina egna och säga:
-” Jag älskar dig, mer än du förstår... jag vet att om någon kan få oss ur det här med minsta möjliga skada på besättningen så är det du, och om inte så står varje man och kvinna här bakom dig till sista blodstroppen... Jag vet också att de beslut du kommer fatta är baserade på klokhet som jag aldrig kommer förstå mig på, just därför litar jag på dig och kommer lyssna på dig... För ikväll är du inte bara min man utan även min kapten...” Han bugade huvudet mjukt och hoppades att ingen skulle höra dem, inte ens deras egen besättning eftersom de inte behövde veta att deras kapten tvivlade- det behövde inte oroa sig för mer.

Hade situationen varit annorlunda så hade Bill varit stolt över vad han sagt till sin kapten, han hade inte bara varit stark i en situation där han inte hade en chans om det gick illa... han hade också stöttat en person han älskar. Kai bröt deras ögonkontakt då han sakta drog in Bill i sin famn och förde upp sin hand i det svarta håret medan han kysste honom på tinningen.
-” Tack... tack för allt Bill... jag menade verkligen det jag sa i mitt löfte. Du har min kärlek, min tillit och mitt liv i dina händer...” Och med en snabb kyss på läpparna så försvann allt sårbart i Kais ansikte då han med stolthet rätade på ryggen för att ställa sig framför sin besättning.

De var smutsiga, ärr täckte de delar av kroppen som inte skyldes av trasiga kläder. De flesta var i medelåldern och nästan alla hade låtit skägget och håret växa ut så att det tovades ihop, ögonen var glansiga och blodtörstiga men om man såg lite närmre så kunde man se samma rädsla som hos en ung pojke inför samma situation. Deras svärd var rostiga men vassa annars hade de inte mycket annat att försvara sig med. Det som ändå fångade Bills blick mest var just rädslan hos de fientliga männen framför honom, de kanske bar svärd som var tyngre än Tim och de kanske var ärrade över hela kroppen- men Bill undrade hur många av ärren som faktiskt gjorts i strid och hur många som deras kapten, fäder eller andra män som stod ovanför det hade gjort. Han var säker på att det var mer än hälften.

-” Kai Sailor minsann...” Rösten var inte kall eller hård som Bill förväntat sig av skeppets kapten, den var mjuk och lömskt varm då han tilltalade Royal Jiros kapten. Kaptenen bar en lång, mörkröd kappa med guldbrodyr som täckte hans skjorta helt, ett par svarta byxor och stövlar hade han på underdelen och en hatt som liknade den Barbossa har i Pirates of the Caribbean. Hans svärd var, till skillnad från sin besättnings, inte draget utan vilade mot hans höft. Han höll ut en ringbeklädd hand för att ta Kai i hans, Bill märkte att långfingret saknades.
-” Kapten Kai Kaulitz... Ni hissade flagg för förhandling, Kapten Charles Bennet.” Om Kapten Bennet var förvånad över namnbytet så visade han det inte, han visade inte heller någon som helst skam över att ha visat brist på respekt. Han drog istället bara tillbaka handen då Kai vägrade ta den.
-” Kapten Kaulitz säger du... Kan ett giftermål med en enkel man på land ha tvingat er att byta namn?” Bill försökte att inte titta upp, han försökte att inte rodna då Kai sa deras efternamn lika lätt som om han sagt det sedan han föddes. Men mest av allt försökte han att inte vara rädd där han stod med sitt svärd draget precis som alla andra förutom kaptenerna.
-” Vad mitt gemål är Mr. Bennet, har ingenting med saken att göra. Ni ville förhandla så jag råder er att börja.” Kai var långt ifrån den skrattande person som lovat Bill att lära honom dansa för bara ett par timmar sedan, han var kall och verkade helt likgiltig inför mannen framför honom.
-” Smutsiga män som ligger med varandra!” Ropade någon ur den nya besättningen men Kai rörde inte en min, Bill var säker på att han hade hört det men ändå så reagerade han inte.
-” Nåväl Mr. Kaulitz, ni har så rätt. Vi vill förhandla om att ni inte seglar vidare till USA.” Bill kände kapten Bennets blick på sig då han studerade piraterna ombord på Royal Jiro, han kände gåshud krypa upp men vägrade titta bord då han mötte de förrädiskt bruna ögonen. Något som fick kaptenen att höja på ögonbrynet innan hans uppmärksamhet återgick till Kai.
-” Varför skulle vi gå med på det?” Frågade han utan ton i rösten, den var platt och helt utan känsla. Det var skrämmande för den vithåriges man.
-” Mycket enkelt min gode vän, vi kommer ta över Wake ön och om ni inte lyssnar så börjar vi med det här skeppet. Och jag lovar att när vi väl tagit de kvarlevande till fånga så kommer jag avrätta dem en och en framför era vackra blå ögon.” Bill svalde, rädslan kramade hans hjärta hårt och han försökte att inte tänka på vad som skulle hända om han dog... Att han skulle lämna den här världen med Kai och Tom i... Irriterat bet han sig i läppen och koncentrerade sig istället på att försöka förstå varför Kai börjat le, tidpunkten kändes inte riktigt rätt.
-” Vad skulle du säga om jag berättade att det enda vi är tänkta att göra i USA är att hämta ny medicinsk utrustning som kan behövas efter det krig som din kung har startat. Om jag säger att hjälpen från USA redan har anlänt på Wake ön...”

Realisationen fick den fientliga kaptenen att för tillfället tappa sin falska mask av vänlighet och visa upp besvikelse och ilska över att ha blivit missledd. Det dröjde dock inte särskilt länge för än han samlat sig igen och såg ut över människorna bakom Kai, ögonen föll återigen på pojken med svart hår som stirrade intensivt på sin kapten. Han log igen, han var säker på att han visste vem det var- blickarna sa honom allt.
-” Då antar jag att allt som återstår är att slakta din besättning...” Prövande höll han upp ett smutsigt finger för att kunna bevaka Kapten Kaulitz reaktion då han pekade på alla i besättningen men stannade på den mörkhårige.
-”... vi börjar med honom...”

Bill kände hjärtat stanna då han såg fingret peka rakt mot honom, okapabel att dölja sina känslor blickade han mot Kai som såg tillbaka med samma känslor tvärt skrivna över ansiktet. Känslor den andre kaptenen hann uppfatta och bilda en koppling- något Bill förstod så fort han såg det belåtna leendet som dök upp då kaptenen sa:
-” Så du tog med dig din man ändå... jag lovar dig att hans död kommer bli så plågsam att hans skrik kommer eka i dina öron tills du väljer snaran.”

Kapitel 37

-” Så du tog med dig din man ändå... jag lovar dig att hans död kommer bli så plågsam att hans skrik kommer eka i dina öron tills du väljer snaran.”

-” Låt pojken stiga fram...” Hjärtat dunkade blåmärken mot revbenen, händerna hade blivit kallsvettiga och ryggraden täcktes av gåshud. Han kunde inte andas ordentligt, men den här gången berodde det inte på lungorna. Bill tittade skrämt mellan kapten Bennet och sin man men stod helt stilla, rädslan hade honom fastnaglad i golvet och även om han försökte verka tapper så började insidan sakta ge efter.
-” Han står kvar där han är...” Bill kunde inte se Kais ansikte men han antog att att det var spetsat med samma intensiva kyla och hat som hans röst var, sedan Mr. Bennet hade avslutat sitt hot... eller löfte... så hade hela Kais kroppsställning ändrats. Från avslappnad och likgiltig till beskyddande, skrämmande och minst sagt hotfull. Axlarna var ihop sjunkna och högerhanden fingrade lätt på svärdet, men Bill visste att han inte skulle dra först- en av de oskrivna piratreglerna sa att den kapten som drog svärd först skulle även starta slagsmålet, förlorade denne kapten så hade den andre all rätt att göra vad han ville med den som förlorades ägodelar... det inkluderar män eller hustrur...

-” Stiger han fram så kanske jag sparar ditt liv när din stund är kommen Kapten Kaulitz...” Förtrollningen var bruten. Benen släpptes fria från de kedjor som hållit dem fast mot däck, huvudet blev tomt men hjärtat bultade hårdare då han sakta gick fram mot Kai bara för att plötsligt stanna då Kais svärd dök upp framför honom. Han andades snabbt in då han läste Kais nya efternamn på svärdet, han försökte att inte tänka på att allt kunde varit förgäves om de dog ikväll...
-” Han ljuger Bill, han ger löften lika hederligt som han slår sin fru fördärvad varje kväll. Det enda löfte han lär hålla fast vid är din död...” Han försökte att inte visa skräcken som sakta drog fram inom honom, han skulle dö... Det skulle göra ont och allt han var skulle bli tillintetgjort..

I ett försök att inte visa sina känslor för den andre besättningen så vände han blicken mot Kai, det fanns inget han önskade så mycket som att Kai skulle titta på honom. Titta på honom och visa att allt skulle bli bra, att han skulle klara det här... Väcka honom från mardrömmen och berätta allt allt bara var en dröm...
-” Bill Kaulitz heter han alltså... Nästan lite väl vacker för att vara till havs, tycker du inte Kapten? Men jag är glad att han är här eftersom han är min när du väl har fallit... du drog först.” Som om Kai varit i andra tankar när han dragit sitt svärd så verkade han inse vad han hade gjort och drog in ett snabbt andetag, Bill önskade att han istället vrålat och delat Charles på mitten... Han ville inte höra, se eller känna samma rädsla hos Kai som han kände hos sig själv... Bill tvingades titta bort för att distansera sig från känslorna, han vilade istället blicken mot svärdet som fortfarande blänkte framför honom.
-” Du måste passera mig först..” Det var hest, det var kallt, det var fyllt av hat och... det var Kais röst som skar tystnaden itu för att sedan knuffa in Bill bakom sig och sedan avancera mot kapten Bennet som precis hann dra sitt eget svärd.

Allt var igång...

Det spelade ingen roll att svetten täckte hans panna, att händerna var smutsiga eller att tiden fortfarande tickade förbi. Det spelade inte heller någon roll att kroppen blivit full av små men ofarliga sår, adrenalinet täckte upp det. Men vad som absolut inte spelade någon roll var rädslan, en känsla som blivit förbjuden sen det första svärdet drogs. Det som spelade någon roll- det viktigaste av allt, var att överleva.

Blod som inte tillhörde honom rann efter hand då han tungt andades in och ut, instinktivt så talade huvudet åt honom att han var tvungen- att det var självförsvar. När näste man föll för hans svärd så mådde han bara illa, han försökte intala sig att de snart skulle resa sig igen... att de skulle överleva... Han behövde bara se sig omkring för att veta att så inte var fallet. De som föll skulle aldrig resa sig igen... Och han var en del i det.

Han försökte desperat komma ihåg att det blod han hade på kläderna tillhörde män som slog sina fruar, våldtog barn och fördömde livet för alla i sin närhet. Ändå kunde han bara se dem som liv. Han undrade vad som gav honom rätten att ta ett liv? Djupt inom honom sa en röst att det var för att skydda de han brydde sig om, John, Tim och framför allt Kai.

Han drog andfått efter andan då en ny man dök upp framför honom, precis som Kai lärt honom så sökte han mannens blick för att se vad han skulle göra. Ögonen var arga och fyllda med samma adrenalin han själv pumpade ut i ådrorna, men det var också något helt annat i blicken- en tomhet han inte kunde förklara. Han hade hittills sett det i alla ögonpar han mött, de påminde om robotar... själlösa lojala robotar, de hade blivit knäckta... Han leddes tillbaka till den tanke han haft då båten anlänt, nu var han nästan säker på att majoriteten av besättningens ärr inte var krigsskador.

Han parerade när det rostiga svärdet kom flygande mot hanns huvud och för en sekund var han nära att förlora fotfästet men återfann det snabbt och attackerade så gott han kunde. Han hade ingen som helst talang med svärd och under varje träningspass han haft med Kai så blandade han ihop alla rörelser och hade ingen som helst koll på sin kropp. Nu var han tvärt om. Han kunde känna kontrollen ända ut i fingerspetsarna då han fokuserade på vad han skulle göra, svärdet blev ett med hans rörelser och han kunde tänka klart- han antog att det hade något med det intensiva allvaret med situationen att göra.

Han parerade igen och tvingade sin motståndare att backa undan från honom, redo för att parera igen så höll han svärdet diagonalt framför sig. Attacken kom aldrig.
-” Beordra dem att släppa sina vapen!” Med ett öga på piraten han kämpade mot så sneglade han åt höger där han såg de två kaptenerna två framför varandra, ett blodfläckat svärd låg mjukt mot den ene kaptenens strupe.

Bill drog efter andan, han kände hur greppet om sitt eget svärd lossnade en aning, han blickade omkring sig och mådde lite bättre när han såg att de flesta ur deras besättning fortfarande stod upp.
-” Jag sa: Beordra dem att släppa sina vapen!” Han sänkte sakta sitt svärd, luften gick liksom ur honom och hjärtat började sakta återgå till en normal rytm. Lättat såg han Kais bestämda blick vila på Kapten Bennet som inte såg ut att trivas med det vassa bladet mot strupen, ännu mer lättat så hörde han hur metall klingade mot däck då fienderna gjorde som Kai sa utan att fått någon order från sin kapten om det.

Tid och rum hade stannat, Royal Jiros besättning hade fortfarande sina svärd i händerna men de stirrade intensivt på sin kapten som börjat gnissla med tänderna då han morrade fram:
-” Även du...” Charles Bennet hade förlorat sin mask och stirrade nu ilsket på den betydligt yngre kaptenen framför honom, han fnös och sänkte sitt svärd men släppte det inte helt. Med ett bittert leende tittade han åt Bills håll innan han sa:
-” Jag lämnar inte denna värld ensam, Kapten Kai Kaulitz så med all respekt. Hydrick!” Bennet tittade åt sidan och innan Bill hunnit uppfatta ordern så varnade något i ögonvrån honom, han vände sig snabbt om och såg hur den tidigare motståndares klinga var på väg rakt mot honom. Han drog efter andan.
-” BILL!”

Kapitel 38

Vad gör vi när själen slits i miljoner bitar? När hjärtat tappar sin röda färg? När smärtan sakta dödar cellerna i vår kropp? Vad gör vi när vi förlorar all kontroll, känslorna snurrar och huvudet tror att det är overkligt? Vi har inte en chans mot storment som river upp inom oss, allt vi kan göra är att försöka förstå. Men att förstå tar flera år... I nuet så förvärras situationen... det spårar ut och vi... dör sakta inombords.

Allt vi kan göra är att undra, varför?

-” BILL!”

Han kunde känna det, känslan då spetsen trängde igenom hans hud och rev sönder hans insida.

Det gjorde inte ens ont, kändes bara obehagligt eftersom hans undermedvetna visste att smärtan fanns där. Kroppen hamnade i chock och allt han kände var kyla, men inte den kyla han tyckte om. Inte Kais kyla... det här var något helt annat, den hotade att kväva honom.

-” BILL!” Han försökte att inte titta ner, istället la han en hand över magen och vände sig sakta mot rösten. I ögonvrån så kunde han se sin motståndare segla ner på skeppet efter ett hugg i ryggen, men han brydde sig inte. Han började svaja där han stod, för att hitta någon form av stöd så höll han ut sin högra hand men fann att det var förgäves och snubblade sedan hjälplöst över sina fötter.

Det gjorde ont i knäna när de kraschade mot däck, smärtan började även rinna igenom chocken och den spred sig snabbt tillsammans med kylan just under revbenen. Handen som han höll placerad över såret började kännas varm och kladdig. Han hukade sig fram så att han kunde stödja sig med en hand mot golvet.

-” BILL NEJ!” Han tittade upp under ögonfransarna och såg Kai stirra på honom, han såg den elaka glimten i Charles Bennets ögon då han greppade sitt svärd.
-” B... bkom...” Varnad han bakom sammanbitna tänder, efter det så kändes det som om han såg på en film.

Kai vände sig om och försökte hindra hugget som Bennet skickade mot hans midja, sen snurrade han runt och med en duns så föll det smutsiga huvudet ner på däck, kroppen föll handlöst.
-” Bill!” Han stirrade länge på sin man då han sprang fram mot honom, helt plötsligt kändes sekunderna som timmar och det dröjde allt för länge innan den vithårige var framme hos honom. Armen gav upp och hade inte Kai fångat upp honom så hade han fallit med huvudet i golvet, himlen dök upp framför honom när han lades på rygg.
-” Hämta min väska och rent vatten!” Han kunde se sin mans läppar röra sig men han förstod inte ett dugg av orden som sas. Istället betraktade han sin älskade från topp till tå. Håret hade färgats onaturligt rött från de många sår han utdelat sedan allt började, kläderna smutsiga och... han grimaserade när han såg att kläderna kring Kais midja var genomdränkt av blod, svagt sträckte han fram en hand mot det men den föll slappt mot hans bröst innan han ens nått fram. Han suckade, tröttheten och svaghetskänslan var han ovan vid... ögonlocken kändes tunga så han lät dem falla igen.
-” Nej nej nej Bill... håll ögonen öppna.. titta på mig!” när hade det blivit en sån kamp bara för att få upp ögonlocken? Han blinkade flera gånger innan han tillsist kunde se Kai, kyla spred sig upp efter vänsterarmen och han log- det här var kylan han tyckte om, Kais hand i sin egen. Han kände hur den kramade honom hårt för att försöka övertala huvudet om att hålla sig vaken.
-” Kapten, ni är skadad ni borde...”
-” Hjälp mig att flytta honom in i kabinen, säg åt de andra att göra sitt bästa för att hjälpa de skadade.” En stor man med skägg och snälla ögon dök upp framför honom, han kände igen honom... Jim? John? Jonathan? Jame... Nej John! Han försökte le men smärtan blev allt svårare att kontrollera så han stönade istället lågt i halsen. Utan att han ville det så kände han sin kropp slappna av, det sista han såg innan allt blev svart var de blå ögonen.

Det blå intensiva ögonen som nu bar på smärta utan dess like...

Han simmade omkring i en smärtsam dimma, något vaggade honom fram och tillbaka samtidigt som något annat stack honom upprepat i magen. Det kändes som om han trevade sig fram i mörker, allt han kunde höra var röster utifrån.
-” Kai... snälla... du blöder, du kommer inte att kunna hjälpa honom om du dör på kuppen.” Någon lät desperat, han visste vem det var... han hade bara... tillfälligt glömt.
-” Låt mig avgöra det. Jag har snart sytt klart och då kan jag börja plåstra ihop mig själv, oroa dig inte...” Rösten värmde honom, även om det var mörkt så log han- det var Kai, hans Kai! Även om rösten lät lite väl sorgsen för hans smak så var det fortfarande hans Kai. Han visste att om det var någon som kunde skingra mörkret så var det den vithårige piraten, redan så kunde han känna hur huvudet blev en aning klarare då han förstod att han hade den unge kaptenens händer på sig.
-” Kommer han...” Frågade den välbekanta rösten igen, varför kom han inte på vad han hette?
-” Jag...” Fundersamt undrade han varför Kais röst lät så sprucken, han gillade det inte...
-” Han kan bara inte...” verkade Kai tillsist få fram men han hörde det bara grumligt för mörkret hade börjat locka hans sinne igen, han kände sig trött så han tänkte att det kanske var lika bra.

-” Tvilling... Det låter löjligt när man säger att vi är samma hjärta och själ delade i två, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Han är mitt allt.” Han log fortfarande men kände hur en liten klump formades i halsen.
-” För att uttrycka hur mycket man älskar någon så säger man ibland löjliga saker, eftersom det går inte beskriva på annat sätt.” Kom Kais mjuka svar.
-” Jag vet.” Sa Bill med en mjuk suck och vände sig om för att klättra upp till korgen där han skulle sitta under dagen när den mjuka rösten fortsatte i samma tröstande stämma:
-” Men kärlek är inte löjligt, det är sant.”

-” Bill?” Han öppnade ögonen och mötte två blå, det gjorde ont att le men han gjorde det ändå. Kai tittade lättat på honom men ansiktet var blekare än vanligt och ögonen hade mörka ringar under sig. Håret hade han dragit tillbaka i en fläta och kläderna verkade vara rena, stetoskopet hängde runt hans hals och böcker låg spridda runt dem. Ett ljus flammade på en stol men annars var det mörkt.
-” Försök inte att prata, okej?” Han nickade men förstod inte varför Kai skulle be honom om en sån sak, kroppen kändes helt bedövad och han hade inte heller ont.
-” Förlåt Bill...” Han fokuserade på sin make, huvudet svimmade så han var inte riktigt säker på varför Kai såg så ledsen ut.
-” Jag borde ha skyddat dig...” Armen kändes tung när han försökte lyfta den så han lät bli, istället öppnade han munnen och viskade:
-” Hur länge har jag varit borta?” I en liknande situation så hade troligtvis de flesta frågat vad som hänt, hur dom mådde och om de skulle överleva. Bill kände redan att han hade svar på de frågorna så han valde en annan.
-” Du har varit medvetslös till och från i snart tre dagar, ibland har du pratat nonsens och ibland har du bara mumlat. Det här är första gången du verkar vara klar nog att förstå mig.” Som om Kai hade förstått vad han ville tidigare så tog han upp hans vänstra hand och kysste knogarna innan han bara höll den i sina kalla. Han nickade bara och suckade trött, han ville inte men det verkade som om medvetslösheten snart skulle kräva hans närvaro igen. Han såg ursäktande på sin man som bet sig i läppen när han slöt ögonen, det sista Bill hörde innan han försvann var nog inte ment för honom att höra. Men det gjorde han.
-” Snälla... dö inte...”

-” Det sägs att han pratar med havet, sjunger för det med lidelse.” Det verkade vara en romantisk sak att säga i en film, i verkligheten så höjde Bill på ögonbrynet och såg skeptiskt på jätten.
-” Sjunger för havet?” John såg barskt på honom men han kunde inte ta tillbaka lusten att skratta, av någon anledning så hade han accepterat allt det här rätt lätt och han fann sig i det. Men det här var nästan smörigt.
-” Det är mycket om honom du inte vet, unge Bill. I din materiella och logiska värld så kanske det låter skrattretande, men folk i er värld har också ett slutet sinne. Döm honom inte förrän du vidgat sin syn.”

-” Kai snälla... det är självmord! Du vet inte ens om ni har samma, ni kan båda dö!” Han var tillbaka i det betraktande mörkret men den här gången så kände han ingen lättnad bara hopplöshet och rädsla.
-” John du förstår inte... jag måste försöka... Det här måste gå...” Det dröjde inte länge förrän rösterna försvann.

Kai drog sig tillbaka med slutna ögon och viskade:
-” Vad skulle du säga om jag sa att jag tror att jag är förälskad?” Bill öppnade sina ögon samtidigt som Kai och deras blickar möttes, han kunde se osäkerheten och nervositeten i de blå. Han brydde sig inte ens om att meningen lät lite smörig, för hans svar var kanske ännu smörigare:
-” Du skulle jag säga att du inte är ensam.”

Avståndet mellan dem slöts igen.

-” Bill?”Han kände igen rösten men kunde inte riktigt placera den, han kände sig så trött och slut- som om han simmat flera mil och inte klarade det lägre... som om han var på väg att drunkna.

Den mörkblå himlen hade färgats röd där solen rörde vid vattnet, strålarna rörde försiktigt vid havet och värmen kysste luften. Han ville inte vända bort blicken i fall att allt skulle försvinna när han vände tillbaks den. Händerna längtade efter att få sträckas ut och röra vid synen men han visste att han inte kunde, den känslan sänkte hans hjärta och tyngde stenen i magen. Dum, var vad han kände sig då tårar stack honom i ögonen och suddade hans syn. Irriterat tvingades han se ner.

-” Förlåt...jag älskar dig...” Rösten som då och då höll honom över vattenytan hade sakta blivit svagare, han kände sig själv försvinna med den.

Tim tryckte lätt upp luckan och helt plötsligt befann de sig i en helt annan värld.

Män i olika åldrar och storlekar jobbade på för fullt med både det ena och det andra, även om de såg olika ut så var principen densamma. Skjorta, byxor och bälte, vissa hade skägg och vissa hade långt hår osv. Bill kunde se mannen från igår... John, stå en bit bort och prata med en annan man som var i samma längdklass som Bill men bredare och hans randiga skjorta och scarf runt huvudet fick honom att se ut som en stereotypisk pirat.

Pirat

Bill ville fortfarande skratta samtidigt som han ville berätta för dem att pirater inte existerade längre, men med tanke på att alla förutom lilla Tim bar svärd och pistol så ansåg han att det inte alls var en bra idé.

-” Rädda honom... vad som än krävs...”
-” Kapten? Kapten? KAI!”

-” John, qu'est-ce que sont vous l'action?” Mjukt och strävt möttes i en dans då en ny röst klingade ut och drog till sig uppmärksamhet. Förvånat vände han sig om och märkte samtidigt att regnet slutat ösa ner och ersatts med mer dimma, men det spelade egentligen inte så stor roll då källan till den nye rösten kom.

Med en ljuslykta i den lätt feminina handen så kom en kille fram ur diset, en kille vars utseende fick Bill att titta två gånger. Killen var nästan hans raka motsats.

Håret var pappersvitt och hyn tillsynes silkeslen, läpparna var rosa och lätt putade som avslöjade oblekta men ändå vita tänder. Han var klädd i en löst hängande vit skjorta och hade en vit väst i guldbrodyr utanpå. Runt halsen hade han något som liknade en vit halsduk men kunde likaväl ha varit kragen på skjortan. Precis som John så hade han lösa byxor men det här paret var svart och han hade små kängor istället för utslitna småskor. Även den här killen hade ett brett svart bälte men hans bälte hade tre höljen, ett för en pistol, ett för ett silversvärd och en liten ficka som inte avlöjade sitt innehåll.

Men när Bills blick föll tillbaka till ansiktet så insåg han att det vita håret eller de tre höljderna inte spelade någon roll, det enda som spelade någon roll var ögonen.

Intensivitet och en färg blåare än havet mötte Bills egna honungsbruna i några få ögonblick innan den lille mannen gick emellan:
-” He doesn't speak french Cap'n, maybe German or Spanish but if not – he seems to understand English just fine.”

-” 22 year old male, a stabbed in the stomach, in and out of consciousness. We need an operating room, NOW!”

Det var varmt, alldeles för varmt men ändå öste regnet ner över Singapores kust och även om det var sent så blev ovädret bara värre. Det var varmt ute men folk hade övergivit gatorna och sökt sig in i de torra hemmen, åskan som vilade i luften kändes av kustens invånare och ingen ville vara ute i ovädret som närmade sig.

Ingen förutom en. En ensam lång kille gick efter hamnen med händerna försiktigt instoppade i de tighta svarta jeansen för att inte skada de svart/vit manikyrerade naglarna, den grå hoodtröjan skyddade inte längre mot vattnet som öste ner och även om huvan var uppdragen så föll vattendropparna ner och hamnade på de nyanserade solglasögonen han bar. Blicken höll han stadigt i marken medan han gick, de mörka, sårade men även ilskna tankarna höll tillbaka tårarna som låg precis innanför ögonfransarna. Under dragkedjan på den grå tröjan slog en silvrig berlock emot hans krämvita hy, silversmycket som föreställde de två viktigaste personerna i hans liv. Silverkedjan som höll upp smycket satt ihop med ett vackert lås vid hans nacke, just under den intatuerade loggan.

-” Bill...” Ljuset stack honom i ögonen och allt var suddigt, kroppen kändes bedövad och halsen torr.
-” Åh herre gud, Bill du är vaken!” Ögonlocken kändes som betongblock så han fick kämpa för att hålla dem öppna, men det suddiga började sakta försvinna och han kunde se klarare.

Det var vitt runt omkring honom, en stor lampa lyste i taket men annars var rummet intetsägande om vem som bodde där. Han sänkte blicken till precis framför honom och mötte ett par tårfyllda, bruna ögon.
-” Tom?” Viskade han, det gjorde ont i halsen då han använde den, men det spelade ingen roll, Tom var hos honom och det var allt som betydde något. Tom nickade och kramade Bills hand hårt.
-” Åh gud...” Snörvlade han innan fler tårar föll men Bill förstod ingenting, han kunde inte komma på något som skulle få Tom att verka så förkrossad.

För det sista han minns var intervjun de haft i Singapore....

Kapitel 39

-” Du hittades utanför sjukhuset för över en vecka sedan... Men innan dess...” Tom såg ner på sina händer och Bill nickade även om han inte förstod. Det hade gått två dagar sen han vaknat upp och han kunde svära på att de två dagarna varit de längsta i hans liv- sköterskor som hela tiden petade i honom, såret under revbenen som höll på att läka, tårarna från Tom och deras mamma när han pratade med henne i telefon- de var på väg dit men värst av allt var minnena, han hade inga.

Han hade ingen aning om varför han låg på ett sjukhus någonstans i Kalifornien med ett brett knivsår i magen utan minne om varför det hade hänt... Han hade ingen aning om vems ansikte det var han såg så fort han blundade...

-” Arton veckor Bill... ingen ville tro mig när jag sa att... att du inte hade.. men du är här och...” Allt Bill kunde göra var att hålla Tom nära sig och låta hans tårar blöta ner de tråkiga sjukhuskläderna, det hade varit så här sedan han vaknat upp och utifrån det Tom hade försökt berätta så hade den äldre brodern all rätt att gråta tills ögonen blödde- han skulle gjort desamma. Ändå kunde han inte tvinga sig själv att känna något, han kunde inte gråta och än mindre känna hat mot den som hospitaliserade honom. Han kände sig bara... tom men full av frågor.

Tom hade berättat att skivbolaget hittat hans trasiga mobil och hans tröja vid en kaj i Singapore och de hade antagit att han tagit livet av sig, de hade inte ens brytt sig om att leta efter honom ordentligt eftersom det stormade och hans kropp skulle troligtvis varit mitt ute i ingenstans på bara ett par timmar. Han visste att Tom hade försökt få dem att leta och säkert varit nära att slå till de som sa åt honom att det var för sent- det behövde han inte få berättat för sig. Däremot hade Tom blivit så skamsen och liten att Bill tillsist, tack vare en impuls, tagit hans hand när den äldre berättade varför Bill hade gett sig av ut i regnet från första början. Bill hade egentligen inte brytt sig så mycket om berättelsen just då, han varmest upptagen med att undra varför han inte hade tröstat Tom tidigare.

Arton veckor alltså... det är fyra och en halv månad, det är mycket tid att spendera bara med att göra ingenting. Men det var ingen idé att fråga Tom eller någon annan vart han varit, för ingen visste. En snäll undersköterska som de pratat med hade haft en teori att Bill blivit överfallen och sedan ramlat i havet där han slog i huvudet. Han blev upplockad av ett fartyg som var på väg till USA, väl i USA så irrade han runt tills han blev knivhuggen och att någon av de som överfallit honom ångrat sig och tagit honom till ett sjukhus... Det lät spårat men det kunde faktiskt stämma, för så vitt Bill visste så kunde han lika gärna ha gått hela vägen till USA och liftat över havet utan att han minns det.

Regnet öste ner över honom, han kunde inte tro vad han såg...

Han öppnade ögonen och drog snabbt efter andan, det var mörkt runt omkring honom förutom lamporna utanför salen som sken in under dörren. Han var less på att medicinerna gjorde så att han inte hade någon aning om när han somnade, han kunde inte streta emot det.

Tom låg som vanligt i den lilla extra säng som personalen varit snälla nog att bära in, han verkade sova djupt så Bill kunde i lugn och ro försöka tänka tillbaka på drömmen han haft, för det var precis det det var... Det var för bisarrt för att vara ett minne.

-” John!” hojtade mannen då de väl klivit ombord och Bill kunde se sig omkring. Till vänster var en stor upphöjning där han antog att rodret fanns bakom ett litet trästaket, två trappor på vardera sida ledde uppåt och i mitten av upphöjningen fanns en rund trädörr med bara en metallring som handtag. Mellan de större och den mindre masten fanns en lucka med ett galler på och bortanför den mindre masten så var det ytterligare en upphöjning men inte alls lika stor. Den här upphöjningen var mindre och bara en trälåda var ställt på ena sidan för att man skulle ta sig upp till vad Bill antog var framsidan. Hela skeppet var omringat av ett vackert snickrat räcke i lika mörkt trä som själva skeppet.

Ett skepp?... Han hade varit på ett piratskepp... Han försökte le åt den löjliga drömmen, men hjärtat bultade fortfarande och han kände en obeskrivlig längtan att få se mer av det där skeppet. Han svalde och blundade, för första gången sedan han vaknat så kände han sig spyfärdig på grund av andra orsaker än medicinen. Han kände ett begär som slet och rev i honom och det blev värre varje gång han slöt sina ögon för... för där såg han honom.

En ung kille med silkesvitt hår och blå, sorgsna ögon. Han la ansiktet i händerna och försökte andas igenom paniken som helt oväntat vällde upp inom honom, logiskt tänkte han att det var medicinerna som spelade ett spratt med honom... men något inom sa att det var rent skitsnack.

-” Bill? Hur är det?” Hördes Toms trötta röst från extrasängen, Bill sänkte långsamt sina händer och såg upp bara för att hoppa till- en reaktion som fick upp Tom från sängen på bara sekunder.
-” Vad är det?” Han satte sig på sin yngre brors sängkant och såg oroat på honom, men Bill behöll blicken rakt fram.

Han var säker på att han sett en häst framför sängen, ja, han visste hur oerhört löjligt det lät men han kunde inte släppa tanken på den stora svarta hästen med de snälla ögonen.
-” Riki...” Viskade han, namnet hade bara dykt upp i huvudet men det kändes rätt när han försökte se hästen framför sig igen.
-” Vem är Riki?”
-” Kaptens häst...” Han hade glömt att han var där och därför inte ens tänkt efter innan han svarat, när han gjorde det så spärrade han upp ögonen och vände sig mot sin bror.
-” Vi känner ingen som äger en häst, eller hur?” Tom stirrade bara på honom som om han hade två huvudet innan han svarade:
-” Gustavs systers pojkväns syster har tydligen en häst, men det är nog inte relevant. Bill, du har varit med om en hel del, om du ser saker eller drömmer konstigt så vore det inte konstigt.” Bill kände hur ett leende drog fram över läpparna när Tom pratade så där, med det lugnet och klokheten i rösten så visste Bill att han hade fått sin storebror tillbaka. Han hade inget emot att Tom grät, stammade eller verkade lite tappad, men han saknade den Tom som fick honom att känna sig som om allt skulle bli okej. Den äldre tvillingen hade något i sin röst som fick honom att slappna av.
-” Tack Tom...”
-” Ingen orsak.”

Han betraktade dem tyst från sitt hörn i det mysiga rummet med den öppna spisen, han kände igen dem båda men det var bara en som han kunde placera- sig själv. Håret hade växt ut ordentligt, han var klädd i konstiga kläder men ögonen... trots tårarna så hade han aldrig sett sig själv lysa på det sättet.

-” Varför gråter du?” Han såg sig själv snabbt vända huvudet åt sidan då ett par bleka fingrar strök honom över kinden- han log innan han såg ner och torkade sig om ögonen. Bill granskade sig själv igen innan han såg på figuren bredvid honom. Han var lite kortare än han själv och... det var han! Killen med det vita håret! Bill försökte gå närmre för att få sig en ordentlig titt men benen vägrade röra sig.
-” Jag saknar min bror...” Han såg hur den vithårige drog in honom i sin famn och hur han själv ryckte på axlarna och sa:
-” Jag mår bra, du behöver inte...”
-” Jag ville göra det ändå.” Avbröt den vithårige, den andra Bill verkade vara okej med det svaret och begravde sitt ansikte i den andres skjorta.
-” Du kanske inte är ledsen eller så men jag vill bara säga att det är okej.. att vara det alltså och om du vill så kan du prata med mig.” Bill såg sig själv le, själv gjorde det ont... Det värkte i bröstet och han förstod inte varför.

-”Bill? Är du vaken?” Han öppnade långsamt ögonen och möttes av de tåriga ögon som hörde till ingen mindre än Simone Kaulitz – Trümper.
-” Mamma?” sa han trött när en en våg av rött, tjockt hår vällde över honom då Simone kramade om honom. Huden på halsen blev direkt blöt av tårar så han klappade henne lugnt på ryggen medan hon viskade:
-” Du är här... du är här... min lilla pojke... Bill..åh Bill...” Han hade alltid varit bra på att trösta folk, det minns han, men för tillfället var det som om de egenskaperna hade flugit ut genom fönstret och lämnat honom. Han hade ingen aning om vad han skulle göra så han borstade bort lite av hennes hår från ansiktet för att be Tom om hjälp med ögonen.

Den äldre tvillingen förstod och reste sig snabbt.
-” Mamma, jag tror att Bill uppskattar lite syre.” Simone nickade och torkade sig om ögonen när hon rätade på sig, tårarna rann fortfarande när hon lät sig själv bli omfamnad av Gordon som bara log tårfyllt mot honom.

Bill hade inte sett dem till en början men nu när Simone inte blockerade hans synfält så kunde han se två av sina äldsta vänner i dörröppningen. Georg som också hade tårar i ögonen kom fram med ett leende, till skillnad från Bills mamma så satte han sig lugnt på en stod vid sidan av sängen innan han la en hand på Bills axel och sa:
-” Det är skönt att ha dig tillbaka.” Det var allt han sa, och även om hans ögon sa så mycket mer så var Bill lättad. Att just Georg skulle säga så var väldigt typiskt och det lugnade honom, han gillade inte när alla agerade som okända ailiens och bara grät. Georg tryckte hans arm en gång innan han reste sig för att försöka locka fram Gustav från dörren.

Den blonde trummisen var ovanligt blek, ögonen var stora och det ryckte då och då i underläppen- han var i chock. Vänsterhanden höll ett så hårt tag om dörrkarmen att fingertopparna vitnade, men han rörde sig inte en millimeter.
-” Gustav, kom igen. Du drömmer inte... Kom nu.” Bill kunde inte hindra leendet som dök upp på hans läppar då Georg tog Gustavs hand med den ena och la den andra handen bakom ryggen på honom för att kunna leda honom fram mot sängen. Det var faktiskt ganska gulligt.
-”Hej Gustav.” Sa han när Georg tvingade trummisen att sitta ner, den blonde stirrade fortfarande som om han sett ett spöke- Bill gissade att i Gustavs huvud så var det kanske just det han hade.
-” Bill?” Det värmde på insidan då Gustav tillsist såg honom i ögonen, han lät lite som ett borttappat barn då han pratade. Han nickade bara.
-” Du lever?” Bill såg upp på Georg som fortfarande hade Gustavs hand i sin egen innan han nickade igen, det dröjde inte länge förrän Gustavs underläpp började skaka och för tårarna att välla upp.
-” Tack gode gud...” Gustav försökte luta sig över Bill och krama honom som Simone och Tom hade gjort, men Georg förstod att det skulle göra mer skada än gott så han drog Gustav intill sig istället och kramade om honom.

Bill lutade sig tillbaka mot kuddarna och iakttog sin familj, Gustav och Georg som i vanliga fall undvek kroppskontakt var nu i varandras famn, Simone och Gordon som börjat lugna sig och sen Tom som satt på en stol i fotändan med ett svagt leende. Bill visste att just nu var han den äldsta tvillingen, så han bröt inte ihop utan var stark för de andra, stolt vilade han blicken på sin bror ett tag innan ögonen föll på en plastpåse som låg intill hans fötter.
-” Tom, vad finns i påsen?” den tilltalade sågförvånat på honom och sedan ner på påsen.
-” Det är lite grejer som du hade på dig när du rullades in på operation, de tvingades ta bort allt eftersom de inte ville ha en massa bakterier.” Tom tog upp påsen och räckte över den till sin bror som snabbt hällde ut innehållet över sina ben.

Det första han märkte var det vackra halsbandet med en bild på Simone och Tom på, sen ett långt blått band och en penna. De två sista kunde han inte komma på varför han hade haft på sig, men det var den fjärde och sista saken som förbryllade honom mest.

Han tog upp den i handen och rörde vid den, den var ovanligt tung men det var inte det mest intressanta. Det var inskriptionen runt den, snirklarna såg ut att föreställa bokstäver men det var helt oläsligt- troligtvis ett annat språk.
-” Rinome aste na saiena...” viskade han så att ingen skulle höra honom. Återigen började det värka i hjärtat, han kände ett starkt drag inom honom då han såg ner på den vackra guldringen. Tyst mumlade han för sig själv:
-” Att älska genom evigheten...”

Kapitel 40

Han betraktade paret igen, den här gången från ett längre avstånd, närmare bestämt på en väldigt gammalmodig stol i ett rum som gungade- han påmindes om det gånger han varit på en båt. Fast det var inte där hans koncentration låg, den låg på han själv som satt på en säng med bar överkropp och samma vithåriga kille från tidigare satt bakom honom.

Han kunde se hur de bleka fingrarna smekte honom över axlarna och hur han själv rös av välbehag och försökte att inte låta ögonen falla igen, men han gav snart upp. Händerna fortsatte snart ner efter ryggen och mot revbenen, Bill som satt på sängen verkade trycka sig tillbaka mot beröringen som om han var beroende av det. Bill på sängen verkade tycka att det kändes rätt, och Bill betraktaren kände hur hjärtat skrek efter att bli berörd på samma sätt.

Han skakade på huvudet och koncentrerade sig på den vithårige istället, vars ögon var så koncentrerade, lustfyllda och förvirrade att det var nästan roande. Killen verkade dra in ett djupt andetag då händerna smekte sin väg upp till nacken där Bill visste att bandloggan var intatuerad, det var också där som den vithårige verkade ge efter för sina begär. Tveksamt lutade han sig fram och pressade sina läppar mot den märkta hyn. Bill betraktaren flämtade då han nästan kunde känna de kalla läpparna mot nacken, han kunde lätt föreställa sig den och sorg byggdes helt oväntat upp inom honom.

-” Kai...” hade den andra versionen av honom viskat. Men den andre skakade bara på huvudet.
-” Sch...” Den andres läppar verkade tagit mod till sig och rörde sig nu rytmiskt mot hyn-
-” Vi...” Mumlade den halvnakna Bill med munnen halvöppen då han andades tungt.
-” Säg inget...” Den vithårige lät sina händer treva ner efter de känsliga revbenen igen och Bill verkade ha svårt att inte vända sig om och fånga den andres läppar med sina egna, något som fick den vithårige att dra den andre närmre.

Bill betraktaren såg hur stetoskopen den vithårige hade runt sin hals föll, förtrollningen var bruten.

-” Bill, du måste vakna. Doktorn är här.” Sömnigt öppnade han sina ögon och mötte en kvinnas glada leende, tänderna var kritvita, håret kort och brunt och på namnskylten stod det ” Dr. Scott.” Av någon anledning så kunde han inte sluta titta på hennes tänder, han undrade hur många gånger han borstat tänderna sedan han försvann.
-” Hello Bill, my name is Dr. Christina Scott and first of all I have to say that you truly are an... unusual patient, to say the least.” Han hade egentligen inte lust att fråga vad hon menade, men Tom gjorde det ändå.
-”How come?” Hon log brett åt honom innan hon snabbt överblickade Bills journal, Bill var säker på att hon verkligen hade hoppats på att de skulle fråga vad som var så speciellt med honom så att hon skulle få äran att berätta. Han suckade åt sig själv, visst hon var säkert trevlig och så men han kände verkligen inte för en massa doktor prat och medicinska termer för tillfället. Han ville, i lugn och ro, fundera över sin dröm...
-” You see, you came here with a clean and well treated stabwound. As you know, we did a small surgery to make sure everything was alright but in the end, everything was perfect. If it weren't for the check up we did, we wouldn't even had to stitch you up. Someone had already done that, the stitches where pretty much perfect. But looking at the gash we also considered a blood transfusion, but it seems like you've already had one. But none of that is even close to interesting since you already know some of it.” Bill fick medge att hennes röst var ganska behaglig att lyssna till, även om hon var ganska exalterad då hon pratade så blev det inte jobbigt att lyssna. Han blev nästan intresserad av att få veta mer.
-” The most... amazing thing about you is your lungs. On one of our check ups we noticed that you have a very serious lung disease called: improbus pulm, it means bad lung. In time it'll make your lungs collapse and die, looking at your lungs... you're lucky to be alive.” Trots de nyheter han fick så kände han sig helt lugn, han kunde inte förklara det men av någon anledning så visste han redan att han mådde bra. Tom däremot såg förskräckt på henne och bad henne snabbt fortsätta, vilket hon gärna gjorde.
-” But the thing is, Bill. Your lungs are treated with great results, I can't explain how, but they won't cause you any kind of trouble later on. And that's amazing considering that this disease have, until now, been untreatable. So, while you where in surgery I took some tests and... the cure is in our reach. This disease it not very common, but it is out there so... It's nothing short of a miracle. It is really sad that you don't remember anything because the person who treated you would be... very appreciated.”

Den här gången betraktade han dem inte utifrån, den här gången var han inuti sig själv. Han såg allt ur sina egna ögon. Den vithårige stod framför honom och han fick äntligen en chans att se honom i ögonen ordentligt. De var verkligen blå, från en mörkare nyans till en ljusare. De påminde om havet när man bara såg till färgen, men han kunde inte ignorera känslorna som var där också. Sorg, smärta men även någon sorts uppmuntran.

-” Jag tänker inte låta dig dö Bill.” Han kände ett kallt finger under sin haka, han undrade tvärt varför det var kallt innan deras blickar möttes, han lutade sig närmre så att deras andedräkter blandades.
-” Jag litar på dig...”

-” Bill, vakna. Vi är hemma nu.” Någon kramade hans axel och öppnade smått förvirrat ögonen och tittade ut genom bilrutan. Det var ingen tvivel om vart dom var- hemma.

Efter ytterligare en vecka på sjukhuset så var han äntligen fri att åka hem, något han hade längtat efter sedan någon hade nämnt ”Tyskland”, men nu var han inte så säker längre. Osäkert tittade han upp på han och Toms hus mitt ute i skogen, egentligen inte så långt från stan men väldigt privat.

Huset var stort och målat i naturliga träfärger för att smälta in mer, fönsterna var stora och taket svart. Han visste att innan hans försvinnande så hade han älskat huset mer än lägenheten de hade i stan, mest för att det var så privat och för att de kunde vistas utomhus med sina hundar utan att bli fotograferade.

Nu när han hade huset framför sig så kändes det bara stort och tomt, hundarna var för tillfället hos Andreas som tagit hand om dem medan de var borta- så just nu var det bara han och Tom. Även om det var sköt att vara nära Tom så kunde han inte sluta känna sig lite tappad, som om han gick omkring och såg allt genom oförstående ögon. Varje gång någon pratade med honom så fick han alltid kämpa för att koncentrera sig på vad de sa, helst av allt ville han försvinna in i sina tankar och tänka på de drömmar han hade. Drömmarna som fick honom att känna si allt mer levande.

-” Bill?” Han koncentrerade sig på Tom igen som såg oroat på honom- ett bevis på att det inte var den första gången som Tom sagt hans namn.
-” Förlåt, jag bara...” Han försökte hålla ögonen borta från en prick långt borta, han försökte hålla dem i nuet så att han skulle stanna svar i konversationen.
-” Tänker du på drömmen igen?” Han hade nån gång under en natt berättat allt om drömmarna han haft, hur verkliga de kändes och att när han vaknade så kunde han inte skilja på om det var ett minnen eller en dröm. Han nickade och Tom suckade medan han knäppte lös bältet.
-” Jag vet inte vad jag ska säga Bill, det låter ganska otroligt att du spenderat all en här tiden på ett skepp tillsammans med en naturligt vithårig kapten. Det kan vara en bieffekt från medicinen eller något liknande...” Svaret kom så naturligt att han inte ens tänkte på det, som om han hade haft det på tungan länge:
-” I den här logiska och materiella världen så kanske det låter skrattretande, men den här världen har även ett slutet sinne. Dra inte förhastade slutsatser förrän du vidgat ditt sinne.” Han lyssnade på sig själv när han pratade och så fort sista ordet var ute så kände han hur det snärjdes åt runt halsen, han kippade snabbt efter andan när han kände ett nytt minne pressa på men fortfarande utom räckhåll.
-” Bill?” Han spärrade upp ögonen då ett varmt ansikte dök upp framför honom, ett ansikte omringat av mörkt hår och skägg.
-” John...” John! Han kände honom, han visste precis vem det var... han... var ytterligare ett ansikte som han kunde se inom sig.

Tom stirrade länge på sin bror, han var rädd- minst sagt. Han undrade om han skulle få tillbaka sin glade, positive och en aning diviga bror, eller om Bill alltid skulle vara så... borta. Han visste mycket väl att den yngre tvillingen behövde lite mer tid att vänja sig vid allt, han visste att han överreagerade en aning. Men han visste också att Bill kanske inte drömde, han visste att det kunde ligga någon form av sanning i att han kunde spenderat tiden på ett gammalt skepp.

Spökskeppet han sett.

På insidan såg allt ut som han minns det- fast inte lika rörigt. Hundleksaker låg utspridda på golvet, gitarrer, låttexter och plektrum var spridda lite varstans, foton på deras nära hängde på väggarna och alla andra bevis på att två ungar män bodde i huset fanns överallt.

Det var nästan för normalt för att vara sant.

Sakta hängde han jackan på sin krok och lämnade väskorna i hallen innan an gick in, hans sockbeklädda fötter hördes knappt mot golvet då han trippade fram. Med korta, slitna och omålade naglar så strök han den slitna, svarta soffryggen med fingrarna i ett försök att sätta igång eventuella känslor han skulle fått av att vara hemma. Men allt han kände var samma oförklarliga tomhet.

Han försökte att hålla tankarna närvarande och uppmärksamma på omgivningen, ändå kände han hur han sakta föll in i något annat. Det han kände under fingrarna var inte den gamla soffan, det var något hårigt och mjukt- fårskinn. Han tyckte att han borde känt sig hemsk för att han kände på ett dött djurs päls, men det gjorde han inte för... en liten röst inom honom sa att djurets död hade varit respektabel.

-” Gå och byt kläder, till något som luktar som du... det kanske hjälper.” Han hoppade till då Tom plötsligt var bakom honom, han önskade att han hade vetat om att Tom varit där för Tom verkade bli ännu mer oroad när han försvann in i tankarna.
-” Jo... ska försöka.” Han tvingade fram ett stelt leende, ett leende som fick Tom att ge honom en sorgsen blick innan han vände sig om mot köket för att packa upp den lilla mat de hade med sig. Han suckade... Han ville så gärna le mot sin bror ordentligt, men det var som om musklerna var fästa där dom var. Tungt skakade han på huvudet och gick mot sitt rum.

Fönstret var öppet, det var det absolut första som slog honom. Det andra som slog honom var föremålen som låg på hans rödbäddade säng. Han tänkte inte ens på att kolla sig omkring ifall att någon hade stulit något, magkänslan tvingade fram honom till föremålen och innan han visste ordet av så hade han knäat vid sängkanten för att få en bättre titt.

Det var väldigt konstiga saker, för att vara saker som bara dök upp-

Först av allt så var det ett väldigt vackert halsband. Det var ganska enkelt, en silver kedja och två silvervingar som vilade runt en djupblå sten- allt smälte ihop på en silver platta.

Sen var det ett ägg... bara ett vanligt ägg...

Bill undrade vart den plötsliga smärtan i bröstet kommit ifrån då han sträckte fram handen efter smycket, för rädd att röra i fågelägget. Så fort fingrarna slutit sig runt kedjan så var det som om världen försvann från hans syn.

-” Som en fågelunge så ställer du till oreda i boet, unge Bill...” Han var nära att missa vad den vithårige killen sa eftersom han var fullt upptagen med att se sig omkring i rummet han var i. Väggen längst till vänster var alltså skeppets för och nästan helt täckt i glas, runtom de andra väggarna satt ljus i olika storlekar och någon enstaka tavla på havet eller någon ö.

I mitten av rummet stod ett vackert träbord som såg ut att vara gjort i något dyrt trä med vackra handgjorda dekorer på sidan. Stolarna var likadana med röda små kuddar på sitsen och ryggstödet, trots att stolarna och bordet såg väldigt sköna ut så verkade de knappt använda eftersom det inte var några märken på golvet efter att någon dragit stolen in och ut. I hörnet på fönstrets västra sida fanns däremot ett mindre träbord med alla möjliga papper och pennor på. Bordet som den vithårige killen stod vid nu var på motsatt sida och var fyllda med olika burkar med örter och vätskor i. Vid fönstret var det ytterligare en säng som på något vis var inbyggd, eller vad man nu kunde kalla det, det var en madrass med ett överdrag och röda kuddar ovanpå.

-”... men som en fågelunge så måste även du.. få prova dina vingar.” Killen vände sig om och såg på Bill med lätt nyfikenhet.

====

-” Lille John, skicka kniven!” Förskräckt hoppade Bill till då den stora piraten flinade och tog upp kniven vid hans fötter, bara för att sedan kasta den mot Toothless som fångade den i skaftet med en hand. Bill visste inte om han skulle vara imponerad eller oroad.
-” Lille John?” frågade han och såg nyfiket på jätten som blängde på den tandlöse piraten.
-” Se vad du skapar!” Toothless flinade och vände spjuveraktigt blicken mot Bill och sa:
-” Vi kallar honom Lille John eftersom han är stor som ett berg.” Många av de handarbetande piraterna skrattade och John skakade på huvudet.
-” Men kortast av sina sju bröder.” Sångarens ögon höll på att trilla ut.

====

-” Om jag ska dö så vill jag dö i mitt hemland, hos min familj... Jag...” Först nu la Bill märke till den effekt hans förslag hade på den unge kaptenen som länge tittade i bordet innan han skakade på huvudet och mumlade:
-” Du vet att jag inte kan släppa av dig Bill...” Av någon anledning så hade Bill, under väldigt kort tid, lyckats intala sig att den vithårige skulle gå med på det han hade att säga, så han blev nästan förvånad då kapten yttrade sig.
-” Varför då?” undrade han skarpt och önskade att den vithårige kunde se honom i ögonen men han mjuknade snabbt då han försökte höra det lilla och nästan tysta svar han fick:
-” Jag vill inte att du ska lämna mig...” Han drog snabbt efter andan, elektriska ilningar gick igenom kroppen då huvudet blev tomt, han visste vad han hade hört men hjärnan vägrade processera det.

====

-” Det eh... vad hände?” De var så otroligt nära, han kunde känna varje andetag kaptenen tog och andades ut, allt han behövde göra var att vinkla upp sitt huvud någon centimeter...
-” Du hakade fast din kvast i min, sen tror jag att du tappade balansen eller något.” Mellan dem kunde han minsann känna skaften, men de gjorde inte ont eftersom kapten inte la någon vikt på honom.
-” Vi...” Började han men tystnade då han kände de blå kristallerna söka igenom hans egna. Hjärtat dunkade så att det gjorde ont i bröstet då han märkte hur avståndet började försvinna mellan dem, vem av dem det var visste han inte säkert men det dröjde inte länge förrän luften mellan dem var borta.

Och två varma läppar vilade över hans egna.

====

Det var bara Kapten och Tim som han inte sett skymten av sen skeppet anlänt, Tim var med Eve så klart men kapten....

… Var plötsligt precis bakom honom.

Han hoppade till och la snabbt en hand över hjärtat, med klotögon stirrade han på sin kapten medan han försökte lugna sin andning.
-” Jag hatar när du gör sådär!” muttrade han men var inte det minsta sur, snarare fascinerad

====

-” Det hörs ingenting.” Hans öron befriades från lurarna, två kalla händer placerades på hans axlar innan han kände den vithåriges panna mot sin nacke, spänt väntade han då han hörde hur kaptenen samlade in luft:
-” Första gången jag lyssnade så kunde man höra ett väsande och gurglande ljud, ett tecken på att dina lungsäckar inte klarade av att blåsas upp- vilket ledde till att du inte fick i sig nog med syre. Men nu är det tyst...” Gåshud dök upp på Bills armar och han frågade osäkert:
-” Vad betyder det?” Var det ett leende han kände mot huden?
-” Det betyder att du reagerar väldigt bra på medicinen.”

====

-” Jag ville bara säga att jag tro... jag älskar dig.”

====

-” Min hud må vara kall, men när jag ser dig blir jag varm.
Min själv må vara sliten och trasig, men när jag ser dig blir jag hel.
Mitt huvud må vara på skaft, men när jag ser dig snurrar allt runt.
Just därför, har jag helt glömt vad jag ska säga...” Bill skrattade och den vithårige ryckte på axlarna men fortsatte:
-” Jag kan varken lova dig silver eller guld, även om jag gör mitt bästa.
Vad jag däremot kan lova är min tillit, min kärlek och mitt liv.”

====

-” Allt kommer bli bra, min kära...”

====

-” Kapten...snälla... du blöder, du kommer inte att kunna hjälpa honom om du dör på kuppen.” Någon lät desperat, han visste vem det var... han hade bara... tillfälligt glömt.
-” Låt mig avgöra det. Jag har snart sytt klart och då kan jag börja plåstra ihop mig själv, oroa dig inte...”

====

”...Den dag som han dör så kommer Shea flyga till den valda personen, lämna halsbandet som han bär och lägga ett ägg, efter det så kommer Shea flyga tillbaka till sin människas grav och dö...”

====

-” Kai... mitt namn är Kai." Kai, tänkte han och log sömnigt innan allt försvann.

-” Åh gud...” Han försökte andas in när minnena kom, en efter en tvingade de fram känslor likt en flod inom honom. Det började bränna i ögonen och han var nära att börja hyperventilera, han reste släppte halsbandet som föll tillbaka på sängen och backade undan så att han satt på knä en bit ifrån.
-” Kai... Kai? Kai! KAI!” Han kunde inte andas han kunde inte röra sig. Insidan var bedövad och allt hade frusit till is, det enda som konfirmerade att han fortfarande var vit liv var skriken som slet sig fram hans hals och ekade ut i rummen.
-” NEJ! NEJ! NEJ! KAI!” Han kunde höra skräcken och insikten i rösten, men det kändes inte som det var han som vrålade ut sin smärta- det var en annan del av honom. Den del som förstod.
-” Nej... snälla nej... nej det kan inte...” Tårarna brände sin väg nerför hans kinder, smärtan i hjärtat hade ökat brutalt och han önskade att han kunde slita ut det. Händerna skakade så han förde dem upp mot revbenen och greppade tyget i tröjan, han höll så hårt att han kände sina korta nagla gräva sig in genom tyget och huden kring hans händer. Men det spelade ingen roll... Den enda person han skulle kunna älska på det sättet var...
-” Bill!” med suddig blick så tittade han upp mot dörröppningen, skriket rev i hans hals igen och i ett hysteri av smärta skrek han:
-” HAN ÄR BORTA! KAI ÄR DÖD!”

Epilog

Det var varmt, alldeles för varmt men ändå öste regnet ner över Singapores kust och även om det var sent så blev ovädret bara värre. Det var varmt ute men folk hade övergivit gatorna och sökt sig in i de torra hemmen, åskan som vilade i luften kändes av kustens invånare och ingen ville vara ute i ovädret som närmade sig.

Bara två. En av dem var en lång kille som gick efter hamnen med händerna försiktigt instoppade i de tighta svarta jeansen för att inte skada de omålade men omhändertagna naglarna, den mörkblå hoodtröjan skyddade inte längre mot vattnet som öste ner och även om huvan var uppdragen så föll vattendropparna ner och hamnade på de nyanserade solglasögonen han bar. Blicken höll han stadigt i marken medan han gick, de nervösa, sorgsna men beslutsamma tankarna höll tillbaka tårarna som låg precis innanför ögonfransarna. Under dragkedjan på den blå tröjan slog en silvrig berlock emot hans krämvita hy, silversmycket som representerade det beskydd fått genom kärlek från en älskad, just under den intatuerade loggan.

En liten bit bakom honom gick en aning kortare men mer bredaxlad än den tidigare. Med en genomblöt, stor tröja så rös han då luften blev allt kyligare. Han pillade försiktigt på sin svarta läppiercing med tungan, de bruna ögonen var nervöst fästa på sin yngre bror som vandrade framför honom. Precis som den tidigarenämnda gestalten så hade han händerna i fickorna men hans fickor var enorma, det var just därför han hade valt att bära de byxorna just den här dagen. Allt han behövde rymdes där, resten hade han tre steg framför sig och i två koppel.

De stannade.

Det hade gått två år, två år sen den dagen Bill kom hem från sjukhuset. Inget hade varit sig likt sen dess.

Bills depression hade till en början varit väldigt djup och helt oförståelig, ingen förstod varför han mådde som han gjorde eller varför han envisades med att ha en vigselring på fingret. Vad som kanske var konstigast av allt var fågeln som hela tiden seglade i närheten av den unge sångaren, det hände ibland att den kom med små brev eller annat den ville visa upp. Ingen förstod varför han försökte vagga sig till sömns varje kväll eller varför han tillsist köpte en hängmatta, ingen förstod varför han nästan aldrig använde telefonen längre och ingen förstod varför han helt plötsligt anmält sig till en kurs för medeltida svärdshantering.

Men tillsist hade den dagen kommit då Bill berättade allt för sin bror, berättade om skeppet, Wake ön och framför allt Kai. Tom som hade haft väldigt svårt att tro det i början, kunde senare pussla ihop alla delar och faktiskt lita på att den yngre tvillingen inte drömt. Efter det hade allt handlat om planering.

Tokio Hotel lades successivt ner så att fansen skulle kunna gå vidare utan ångesten som kommer efter att ens favoritband lägger av. Tvillingarna bröt långsamt av alla band de hade till folk de kände, förutom de två bandvänner de känt så länge- men de förstod och skulle inte heller tvinga dem att stanna. De visste att Bill aldrig skulle bli som han var och även om de inte visste vad som hade hänt honom så var de säkra på att han skulle läka bättre om han fick göra det.

Tvillingarnas mamma var en annan femma, sakta men säkert hade de brutit kontakten med henne och i slutet hade de berättat vad de skulle göra. Tårar och ilska hade följt men de hade stått på sig, hon hade fått ge upp.

Brevväxlingen hade skett snabbt tackvare pilgrimsfalkens snabba vingar, allt hade arrangerats fort och utan större fysiska problem. Det var de psykiska som var jobbiga, att lämna allt bakom sig för att äntra en helt ny värld.

Trots det så hade de tagit sina hundar i koppel, placerat alla minnen de hade i sina fickor och sedan gett sig av dit där allt började. För den ena tvillingen var resan helt ny, för den andra handlade det om att återvända.

Till Wake Island.

Kängor dunkade mot träet, dimman skingrade sig sakta och avslöjade vad som gömde sig bakom. Känslan av overklighet tog plats hos den ena, känslan av sorg men också lättnad tog plats hos den andra när den stora masten blottade sig och skeppets invånare. Den äldre av de två försökte att inte nypa sig i armen för att se att han verkligen var vaken, kopplet han hade runt handlederna blev plötsligt slaka då djuren förvånat stannade upp bredvid honom. Han såg sig omkring med andan i halsen tills han knappt vågade tro sina ögon och lät blicken vila på sin bror som verkade helt bekväm med att närma sig de förväntansfulla människorna framför dem.

Det var människor i alla olika storlekar och form, för kvällen i ära verkade de vara uppklädda och tvättade men man kunde lätt se bakom den stiliga fasaden och finna ett par smutsiga men vänliga människor.

Osäkert såg han på sin bror som efter två år av mörka tankar tillsist visade upp ett litet leende och bugade sig djupt för besättningen, blev snart härmad av dem och Tom skyndade sig att göra desamma. Han hade blivit instruerad om vad som skulle hända, det betydde inte att det gjorde honom mindre nervös.

Ännu mer nervös blev han då Bill bugade sig igen och sedan marscherade iväg någonstans på skeppet, ensam stod han kvar framför de okända människorna.

En respektabel tystnad spred sig då de iakttog varandra. Han kunde knappt slita blicken från dem, de var alla som tagna ur en film och han undrade om det var så här Bill kände sig då han mött dem för första gången. Utan att tänka på det så släppte han kopplen till marken, när han insåg vad han hade gjort så förväntade han sig att hundarna skulle springa iväg eller börja busa med varandra- men allt de gjorde var att lugnt sitta vid hans sida och titta, precis som om de förstod.

Ljudet av lädersvarta stövlar som klickade mot träet ekade och drog till sig allas blickar, Tom fick dra efter andan.

Iklädd svarta stövlar med likfärgade tygbyxor, en vit skjorta med krås och en mörk rock med silverbrodyr över. Håret som nu växt sig långt under de två år som gått var tillbaka draget med ett svart hårband, sist men inte minst så hade han ett bälte där det hängde en gammal pistol från hölstret. Men det som utgjorde störst skillnad var ändå leendet och glimten som sakta men säkert verkade återvända i ögonen.

Bill klev med långa steg fram till människorna så att han kunde se dem i ögonen, Tom gick lite åt sidan så att han skulle kunna se bättre. Han undrade om det här var människorna som fört Bill i säkerhet när Kai förlorat medvetande av blodförlusten, han undrade om det var på det här skeppet som Kai blivit stucken och sedan gett det lilla blod han hade kvar till den sista person han någonsin skulle älska. Han undrade om det var på det här skeppet som hans yngre bror sagt ja till den man som gett honom livet tillbaka, bara för att få sitt eget ryckt ifrån honom.

En jättelik man klev fram ur människoskaran, ett varmt och nästan tårigt leende täckte hans läppar- som dock var en aning svåra att se eftersom skägget låg över dem. Han vände sig om mot en unge pojke med brunt hår och fräknar för att ta emot ett svärd, försiktigt la han det platt mot sina händer innan han bugade och höll fram det till den yngre tvillingen. Bill drog snabbt ut det ur fodralet så att klingan glänste under regnets droppar, bokstäver var ingraverade nära handtaget men vattendropparna gjorde det omöjligt för Tom att läsa det. Den jättelika mannen log no brett och sa:
-” Välkommen tillbaka, Kapten Bill Kaulitz.”