Någonsin funderat över hur det känns att förlora det käraste och det absolut viktigaste du har?

Som hjärtat eller skälet till att fortsätta leva?

Har du någonsin funderat över hur det känns att ha någon annans blod på dina händer?

På grund av något du orsakat?

Det gör jag.

Idag är min sista dag i det här helvetet, om bara några timmar är jag fri... I alla fall fri från det som stängt in mig i snart tre år, men långt ifrån fri från det som tynger mitt sinne.

Du kanske vill veta vad som egentligen hände? Men klarar du verkligen av att höra sanningen? Den sanning som vänt världen upp och ner för fler än mig? Jag tror det kom som en chock för alla när jag gjorde det jag gjorde... Du förstår, ibland så leker inte ens livet för en rockstjärna...

 

* Det började som vilken kväll som helst, vi gick från parkeringen till studion. Självklart visste vi båda att vi var förföljda av stalkers så vi hade klätt ut oss mer än vanligt- inget smink, inga kepsar, håret gömt och kläderna passade. Ärligt talat så såg vi faktiskt ut som tvillingar för den kvällen.

Idiotiskt nog så glömde jag bilnycklarna i bilen så jag vände tillbaka för att hämta dom, du stod kvar och väntade tålmodigt.

” Leb Die Sekunde” är något folk borde komma ihåg... Bara för att en sekund kan förändra hela ens liv... Eller kanske bara några steg...

Du var knappt tre meter ifrån mig och du log så fånigt när jag kastade nycklarna mot dig, som vanligt retades du om att jag var dålig på att kasta. Det ledde även till att jag skrattade och började påpeka att det var du som var usel på att fånga.

Den här röda sekunden alla pratar om, är den kortare eller längre än en vanlig sekund? För mig var den längre.

När jag såg din kropp slungas över bilen så var det som om något stannade av inom mig, som om någonting dog. Bilen tvärnitade och mina ben lydde min hjärna, jag skrek ditt namn men jag fick inget svar förrän jag satte mig på knä vid din sida.

-” Åh gud nej nej... Snälla...” Jag vet inte vem orden var riktade mot, dig eller mig, men det spelade ingen roll egentligen.

-” Jävla 89: a!” Jag vände mig och och såg bilföraren stå precis bakom mig, med en pistol i handen. Kroppen reagerade mot min vilja och jag frös, varför kunde jag inte riktigt förstå. Varför stod det en man med ett vapen riktat mot oss?

-” Snälla, han behöver hjälp...” viskade jag men föraren såg inte ut att bry sig, det var också då jag la märke till ” H 13” som var tatuerat på hans underarm. Han hörde till ett av gängen i Berlin.

Något okänt om Berlins gator är att olika gäng härjar och gäng krigen blir allt värre, man kan ibland höra på nyheterna om gängen i London och man suckar. Vissa ser inte de som finns framför näsan på dem, vissa gäng tål inte ens varandra och skottlossningar var inte så allvarligt.

Skräcken skrek inom mig när jag förstod att han troligen trodde att vi tillhörde ett annat gäng... på grund av min tatuering.

-” Nej... nej, du tar fel vi är in..” Mer hann jag inte säga förrän jag kunde höra polissirener och en ambulans på distans. En blick om axeln visade mig en medelålders kvinna med mobiltelefonen tryckt mot örat, hon såg nästan lika rädd ut som jag kände mig.

-” Helvete!” jag kände mig lättade då jag såg att han gjorde sig beredd att springa undan polisen.

 

Ett skott... Din hand kramade min hårt och blod började löpa ur din mun innan jag förstått vad som egentligen hänt, du blinkade chocken var uppenbar över ditt ansikte.

-” Nej, nej, nej,nej!” jag kramade din hand tillbaka och du viskade mitt namn om och om igen, dina ögon rullade bakåt och du skrek i smärta.

-” Nej, nej.., du kommer bli bra...” vad jag egentligen skulle säga hade jag ingen aning om. Hur tröstar man sin bror när han nästan säkert har döden garanterad?*

 

Det var inte riktigt hela historien men ni kommer säkert få höra hela någon gång.

Och jo det är sant.

Jag heter Bill Kaulitz och imorgon har jag avtjänat mitt straff för att ha dödat min brors mördare.

 

 

Ljuset sved i mina ögon när jag tog mina första fria steg ut från anstalten, blixtarna bländade mig och jag la handen för ögonen.

-” Mr. Kaulitz, hur känns det att vara utsläppt?”

-” Kommer du besöka din brors grav?”

-” Är Tokio Hotel nere för alltid?”

-” Skulle du kalla dig själv en mördare?” fler än dessa frågor ekade runt mig men just de frågorna hörde jag extra klart. En hand på min axel förvissade mig om att Georg stod bakom mig och han hjälpte mig till bilen. Både Georg och Gustav hade stannat hos mig under rättegångarna och de besökte mig ofta, till skillnad från resten av mitt kött och blod. Ingen av mina föräldrar vill kännas vid mig, de skylde vad som hände på mig och de var inte så nöjda över vad jag gjorde.

Fängelset förändrar människor, jag skulle inte säga att jag inte har känslor längre- det är bara det onda som inte känns. Glädje är jag faktiskt lite osäker på, jag har inte skrattat ordentligt sen jag arresterades. Det är kanske just därför jag inte bryr mig om vad mina föräldrar känner.

-” Vars vill du först? Lägenheten eller kyrkogården?” valet var enkelt, att åka till kyrkogården var inget alternativ.

-” Lägenheten.” helst ville jag ställa mig framför en spegel och få fram det ansikte som en gång varit jag. I fängelset hade mina dreads vuxit ännu längre, sjukt nog har jag nog fått lite muskler av det arbete jag fick utföra...

 

Lägenheten såg ut precis som för tre år sen, någon hade städat lite men allt låg kvar på sin plats.

Min hand blev blöt och jag log när jag fann våra fyra hundar svärma vid mina fötter, de var också fyra återkommande gäster på fängelset och kanske en av de få anledningarna jag tog ut min permission.

-” Hej...” jag böjde mig ner och lät som slicka mig i ansiktet. Jag tror att det är en av de stora anledningarna till att jag älskar mina hundar, de dömer inte. Även om varken Georg eller Gustav dömer mig så kan man också se att de ser på mig annorlunda. Inte dömande men med både medlidande och ett försök med tröst i blicken, något som var både behövande och irriterande.

-” Bill, jag måste gå, men vi hörs imorn och tänk på det jag sa. Hej.” jag nickade och Georg försvann.

Tokio Hotel... skulle jag våga ge det en chans igen? Skulle jag klara att stå på scen igen och veta att min andre hälft saknas? Jag bestämde mig för att inte tänka på det för tillfället och började gå mot mitt rum.

Det var som det övriga rummen- städat men inte rört, till och med en jacka låg slängd på sängen.

Tre år en väldigt lång tid att bara ligga på en säng, tre år är en väldigt lång tid att sitta inne.

Du som läser undrar säkert varför jag inte fick längre straff? Straffet för mord är väl åtta år eller mer?

Egentligen så satt jag bara inne två och ett halvt år, de ansåg att jag behövde psykisk vård eftersom jag skjutit min brors mördare. De ansåg att mitt sinne var fördärvat och det lindrade domen till fem år, det som ändå fick ner domen till två och ett halvt år var ett fel att fängelsevakten.

Jag tror inte det är riktigt regelrätt men jag klagar inte.

Rättspsykiatrisk vård är egentligen inte så speciell, jag satt timmar på mitt rum och tänkte och sedan timmar med en psykolog som försökte tala om för mig hur jag skulle gå vidare från det som hände.

En psykolog som försökte tala om för mig att hur mycket jag än älskade min bror så är han inte värd att döda eller dö för.

Jo, ni tolkade det sista rätt. Jag försökte till en början ta livet av mig, men tillsist insåg jag att även jag har ett syfte i den här världen. Något jag måste göra innan jag kan få se hans ansikte igen.

Hmm.. för dig kanske jag låter som om jag inte borde blivit utsläppt från psyket, men du kommer nog aldrig att förstå. Ärligt så förstår inte jag heller, men jag kan känna det!

Ett slags extra hjärtslag som pumpar ut blodet, hårdare och fortare än någonsin.

 

Lite vemodigt känns det faktiskt när jag går genom lägenheten och det bara är mina fötter som ekar mot parkettgolvet, men allra värst är att förska gosa med min brors hundar. Vi har... Vi hade två var, en stor och en liten av olika raser. Jag kan knappt fatta att det knappt är fyra år sen vi köpte dom tillsammans, jag kan knappt fatta att vi bara hade dem ett år tillsammans.

****

-” Bill, vi har redan två! Du kan inte mena att du vill ha två till?”

-” Tom kolla på dom! Dom kallar på oss!” Bill viftade med händerna framför sin brors ansikte i olika underliga rörelser.

-” Jasså?” Tom såg med underhållning hur sångarens ögon blev allt större och större, han visste att han skulle ge med sig, men Bill kunde ju få kämpa lite för det.

-” OCH du kan inte säga nej! För de är tvillingar!” Tom fick hålla sig för skratt när Bill stack in ansiktet mellan valparnas huvuden och hans ögon började likna deras.

-” Du vet redan att jag har gett med mig!” Bill fejkade vara chockad och sa:

-” Påstår du att du låtit mig be på mina bara knän när du redan hade tänkt ge med dig?” Tom skrattade och tog emot papperna för de båda att signera innan han satte fast kopplen på de två små hundarna och ett i Bills halsband, klagomålen blev större ju fortare han gick.

****

Mörkret kom och så även natten men jag var långt ifrån trött, istället satt jag fullt påklädd på min ny bäddade säng och funderade över om jag skulle gå in i hans rum eller inte.

Dörren hade varit stängd sen jag klev in i lägenheten igen och hade därför inte gett mig någon anledning att gå in.

Jag är nyfiken samtidigt som rädslan spränger inom mig.

Vad kommer hända om jag går in och det fortfarande luktar som honom? Att hans kläder ska vara slängda över stolen, mp3n ska ligga på skrivbordet och gitarren snyggt placerad på stället bredvid sängen. Den käraste ägodel han hade... Eller vad sägs om alla de foton han hade haft på oss båda, foton som någon plockat undan från resten av lägenheten... Nej, jag går inte in ikväll.

Du misstar dig helt om du tror att tre år är tillräckligt med tid för en person att gå vidare från sin döde tvilling, sanningen är att du kommer aldrig över det.

Man säger ju att en del av såret läker vid begravningen, jag fick inte ens gå. På ett sätt kan jag tycka att det var rätt bra, för att för mig är det helt overkligt att förstå hur min tvilling kan ligga under jorden utan mig.

 

Att vara rockstjärna har absolut inte sina fördelar när det kommer till pressen, att gå ut har blivit en total omöjlighet. Innan var det bara problematiskt... Min tidigare assistent har ställt upp och handlar åt mig, hämtar saker osv. Hon är underbar men jag är säker på att hon tycker att det är obehagligt att vara nära mig, som sagt: jag är ju en mördare. Men vad hade jag förväntat mig? Rosor och kramar?...

Du undrar säkert vad som får en person att som tidigare inte skulle skada en fluga om man den slapp, att mörda någon? Att kallblodigt rikta en pistol mot någons huvud och sedan låta avtryckaren gå av?

Vad sägs om att se sin själ dö framför ögonen på en?

 

****

-” Tom! Snälla, kom igen!” Ambulansen kom närmre men den kom inte fort nog, jag kunde se hur varje sekund tömde dig på en droppe liv. Dina ögon såg ut att bli bara tyngre och tyngre.

-” Nej, i helvete heller! Du ska hålla dig vaken! Du ska stanna hos mig!” mina stämband värkte när jag skrek genom tårarna, men hur mycket jag än ville och försökte så kunde jag inte ta bort det du kände. Jag började skrika och slå mot marken, det här hände bara inte! Det här kunde inte hända, inte mig, inte nu!

-” Bill?” din silkeslena, mjuka röst hade bytts ut mot en hes, raspig, det fick mig att stanna upp och se på dig. Det gjorde ont när jag försökte räta ut handen från när jag slog den mot asfalten, men den smärtan kändes knappt när du kramade min hand och en ensam tår fann sin väg ned för din kind.

-” Snälla...” Jag böjde mig fram när du bad mig, din hand rörde vid min kind och rysningar ilade genom ryggen.

-” Förlåt.... Jag älskar dig...” vad kan jag säga? Jag fick panik....

-” Vad ber du om ursäkt för? Nej nej TOM!”

Jag sa aldrig hur mycket jag älskade dig tillbaka....

****

Det här är fortfarande inte hela historien, men den tänker jag ta en annan gång. Klockan är 04. 23 och mitt huvud värker.

 

Jag satte mig tvärt upp i sängen och andades tungt, min rygg var alldeles blöt och pannan kändes kall. En blick på klockan sa mig att jag knappt sovit två timmar, ändå så kan inte hjärtrytmen gå tillbaka till normalt och jag gav upp försöket att somna om.

Hur kan man somna om när man har huvudet fyllt av minnen? Minnen som trycker på ens samvete och framkallar den ångest man försöker glömma och gömma.

Skip lyfter huvudet och ser frågande på mig, samma frågande ögon jag sett i tre år nu.

När ska hans matte kom hem?”

 

-” Allvarligt talat Gustav, han har inte gråtit eller lett sen det hände! Det är tre år sen och enligt fängelset så visade han inga känslor alls! Inte ens efter vad de gjorde mot honom... Han har nyss kommit hem...” jag log sorgset när jag hörde mina bästa vänner diskutera, Georg lät orolig och det gav min frusna mage lite värme. Jag tänkte på vad han sa- det var sant. Jag hade aldrig gråtit och jag tror inte att jag kommer göra det heller.

Varför?

Tänk dig att tårar är ett bevis på verkligheten, bevis på att det man känner är äkta och ett bevis på hur svag och ynklig man egentligen är. Skulle du vilja gråta då? Isåfall är du starkare än vad jag någonsin kommer bli.

 

-” Det är över tre veckor sen han fick komma hem och jag vet, men jag tror han behöver det! Och vi har inte stått på scen på TRE år Georg, jag vet inte med dig men JAG behöver det! Och kom nu inte och säg att jag är självisk, det här var ditt liv lika mycket som det var mitt en gång, du tänker likadant!” Jag var ärligt lite förvånad, Georg och Gustav bråkade nästan aldrig! Min blick blev fäst vid trädörren som skiljde oss åt och fortsatte lyssna.

-”Visst, okej visst! Fråga honom du! Men fråga dig det här först: kan du spela utan Tom? Och framför allt: tror du Bill kan sjunga utan honom?” jag mådde nästan illa när han sa så, för en sekund hade jag nästan hoppats på att Gustav skulle storma in och be mig sjunga igen- något som jag nu bara mådde illa av att tänka på.

-” Jag tror att han skulle göra det... För Tom.” illamåendet ersattes av kyla, Gustav hade en poäng..

-” Låt han bara... vänja sig like okej?” jag gissade att Gustav nickat eftersom jag inte hörde något verbalt svar.

Adrenalin är en bra sak ibland.

Kicken kom så snabbt att jag inte insett att jag öppnat dörren och mötte två förvånade ansikten.

-” Jag vill spela igen...” mumlade jag fram och försökte se upp mot dem, men min blick slets ner mot golvet.

-” Bill, vi.. jag.. är det så smart?” Georg såg ut som om han försökte hålla sig på jordlig nivå, av hans min att döma så längtade han lika mycket som Gustav efter scenen och fansen igen.

-” Jag vill spela.” upprepade jag bara. De såg på varandra, förvirring och upprymdhet skiftade i deras ögon och jag bestämde mig. Jag skulle göra det här, för deras och för Toms skull.

 

Efter en vecka så lyckades Gustav tillsist få tag i David Jost, vi hade alla försökt mer eller mindre varje dag men utan svar. Han hade först varit tveksam till ett möte men när Gustav sa att det var väldigt viktigt så hade han gått med på det.

Idag så var det tydligen dags och jag kände mig likgiltig, inget såg ut att ha förändrats på tre år.

Du kan nog gissa att det blev svårare att andas när jag gick ut på parkeringen, minnen strömmade emot mig.

 

**

-” Ånej! Det där lär du ångra!” 16årige Bill Kaulitz skrattade kastade ytterligare en genomblöt slask snöboll rakt i bröstet på sin bror Tom som såg både glad och iskall ut.

-” Seriöst sluta det är kallt!” Bill skrattade ännu mer men släppte den nya bollen han hade på lager och sprang fram till snögubben.

-” Naw är lilla gubben kall?” sa han retsamt och Tom blängde lekfullt på honom.

-” Inte lika kall som du kommer att bli!” Bill skrek av förvåning när han landade på rygg i en snöhög med Tom över sig.

-” Haha vem är det som ska bli kall nu då! Skrek Tom triumferande.

***

-” Gud vad skönt det är att vara här igen.” en utmattad Tom lät sin bror luta sig mot honom och la armen om honom för att stödja honom när han gick.

-” Jag sa ju att du skulle få komma tillbaka hit igen, du klarar allt!” Bill log, stämbands operationen hade gått riktigt bra och det började äntligen se ljusare ut för den unge sångaren.

-” Jag klarar allt när du är med.” den här gången var det Toms tur att le och bara hålla honom en aning hårdare.

****

-” NEJ!” skottet och rösten ekade genom tystnaden som kom att bli 20åriga Tom Kaulitz sista dag.

Han hade svårt att se och lugnet spreds inom honom, han kunde inte göra något. Kroppen gjorde ont men hjärtat brann. De två nötbruna ögon som såg på honom kändes som himlen, de gav honom tröst och lät honom gå rätt väg.

-” Bill...” att lämna någon man älskar känns aldrig rätt, man vill stanna och se till personen gör rätt i sitt liv, men ibland så finns det saker som hindrar en från det.

-” förlåt... jag älskar dig....” med dom välbehövda orden sagda så började hans ögonlock tynga ner honom.

' jag kommer alltid se över dig lillebror...'

Det var det sista den unge gitarristen Tom Kaulitz tänkte.

*****

-” Bill!” jag såg upp och fann Georg komma leende emot mig och jag förstod att jag hade varit inne i min egen värld lite för länge.

-” Är du redo?” frågade han när han kom upp vid min sida. 'Är du redo?' det var lite komiskt.

-” Ready, set, go.”

 

Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren, det såg precis likadant ut som innan och jag undrade om det var fler band som använde vår lokal. Det mörka bordet stot kvar precis innanför dörren och skålen med plastfrukten verkade ha stått där i all evighet, lite tidningar och bilder var slängda överallt och på soffan hängde en tröja.

Magen gjorde flera skutt när jag såg att tröjan var en XXL hoodie med trycket ” ECHO” på.

-” Bill?” jag vände mig om och där stod han...David Jost... jag började tveka. Var det här verkligen så smart?

-” Hej..” mumlade jag och såg på honom, håret hade växt en aning och lockarna var fullt synliga men annars så såg han inte en dag äldre ut.

-” Jag...” han såg chockad ut och jag antog att Gustav inte sagt något om mig. David lyckades dölja sin förvåning och tog några steg emot mig och jag var nästan helst säker på vad som skulle komma.

Jag hade rätt.

Det brände till över kinden men mina ögon tårades inte, jag vände upp blicken för att se på honom.

-” Din förbannade idiot!” Davids ögon blixtrade men jag såg fortfarande forskande på honom.

-” Jag... åh kom är din dumbom!” när Davids armar lades runt mig så fick jag kämpa mot att inte höja ett frågande ögonbryn, jag hade väntat mig en utskällning av alla de slag.

-” Du är inte förlåten ska du veta, men... Det är skönt att ha dig tillbaka.” viskade han i mitt öra och jag kände hur det drog i kinderna när jag besvarade kramen.

När David drog sig tillbaka och jag såg spår av tårar i hans ögon, tillsammans tog vi ett djupt andetag innan han sa:

-” Så vad var det som var så viktigt?” känslan va mina vänners blickar i nacken gjorde mig nervös och återigen började jag tveka. 'Och vi har inte stått på scen på TRE år Georg, jag vet inte med dig men JAG behöver det! Och kom nu inte och säg att jag är självisk, det här var ditt liv lika mycket som det var mitt en gång, du tänker likadant!' jag vände mig om och såg på Gustav innan jag tillslut vände mig tillbaka mot våran före detta manager.

-” Vi vill spela igen.”

 

På bara några dagar så hade det blivit världsnyheter att Tokio Hotel sökte en ny gitarrist, media lät oss inte vara och en del fans protesterade samtidigt som en del hejade. Själv mådde jag illa av tanken men fann mig ändå sittandes på en stol och lyssna på säkert den sjuttionde gitarristen som provspelade.

-” Hon är bra.” viskade Georg till Gustav som fnös.

-” Du gillar hennes hylla och inget annat.” jag himlade lite med ögonen och försökte koncentrera mig på att låta pulsen slå som vanligt innan jag lutade mig fram mot micken och sa:

-” Tack så mycket du är riktigt duktig men tyvärr inte den vi söker.” jag reste mig upp, det hade plötsligt blivit väldigt svårt att andas. Blickarna retade mig i nacken när jag skyndsamt lämnade rummet, jag visste att jag inte skulle lämnat dom men jag kunde inte andas.

-” Bill?” jag kände någons hand på min axel men slog bort den när jag vände mig om och mötte deras ansikten.

-” Hur är det?” David såg på Georg och Gustav som om han hade vetat att det här skulle hända, att jag skulle backa ur.

-” Jag är okej.... Vi kan inte ha någon ny gitarrist.” äntligen hade jag fått det sagt och luften började komma till mig normalt igen.

-” Du vill inte spela längre?” David såg förvirrad ut medan de andra hade 'besviken' skrivet över ansiktet.

-” Jo...” besvikelse byttes ut ännu mer förvirring.

-” Vi behöver en gitarrist Bill...” mumlade Gustav och jag såg på honom, innan jag ens tänkt på vad jag tänkte säga så hade jag sagt det.

-” Jag kan spela...”

 

Jag kan se din smärta lika väl som jag kan känna den lillebror, men jag är här.. du ser mig bara inte...

 

-” Bra Bill, du kan ju!” efter en och en halv månad av gitarrlektioner dag in och dag ut så hade jag äntligen fått grepp om de låtar vi skulle spela på den första konserten vi hade bestämt att vi skulle hålla den 23:e december. Om lite mer än en vecka så skulle vi alltså spela blandning av våra låtar i den här ordningen:

1. Ready Set Go

2. Love and Death

3. Forgotten children

4. Phantomrider

5. Durch den Monsun

6. By your side

Vi var alla väldigt nöjda med låtlistan och jag kunde nästan känna den uppspelta känslan i mig när jag tänkte på konserten. Det var som om inget hade hänt och som om vi förbredde oss för vilken konsert som helst.

-” Jag tror att vi är klara nu.” jag satte försiktigt ifrån mig gitarren och såg på de andra som log glatt.

-” Bill fattar du? Vi kommer göra det här! Vi är äntligen tillbaka!” Gustav hoppade uppspelt runt mig och jag fick kämpa fram ett leende, han hade rätt och jag var nästan lika förväntansfull som han var.

Tiden hade gått så oerhört fort att allt jag kände hade lämnats bakom och jag la mer och mer hopp på konserten.

Mina nätter hade blivit sömnlösa eller dröm fyllda, varje dröm likadan.

Jag står ute på scen med gitarren i hand, inte ett ackord spelas rätt och alla buar. Jag försöker säga något i micken men den faller till golvet, helt plötsligt så känner jag en hand på min axel och känslan av att vara hel dunkar i mitt hjärta. Handen tillhör honom och jag ger honom sakta gitarren innan vi sätter oss på två framställda stolar.

Jag vaknar alltid innan låten har börjat.

 

-” Och se rakt in i kameran, så där!” Jag blickar in i kameran men min tidigare glöd känns som bortblåst och kameramannen verkar vara rädd för mig. Tidigare hade jag kunnat höra hur han snackade med någon i telefon ” ja du vet, Bill Kaulitz han som han som mördade nån!”. Jag hade redan smält känslan av att ha mördat någon, och ja, det är verkligen så hemskt som folk säger att det är. Den där hämnden och upprättelsen jag sökte kom inte, inte heller kom han tillbaka för att jag gjorde det och jag ångrar mig så mycket att du inte kan förstå.

 

****

Sakis tunga andetag hördes när jag smög mig in, glasögonen låg på nattduksbordet och hans bälte hängde över en vit stol. Tyst som en mus tog jag mig längre in i rummet och såg ner på det som var fäst vid hans bälte, miljoner tårar strömmade ned för mitt ansikte när jag tog upp den i min hand och granskade den. Skulle jag verkligen kunna göra det?

Men det var då jag insåg att det inte handlade om mig, det handlade om honom. Jag behövde göra det här för honom och kanske för att få lätta på trycket inom mig.

Saki grymtade till i sömnen och jag tvekade lite innan jag smög mig ut igen och ner i lobbyn, dörren var inte täckt av nyfikna journalister eller sorgsna fans för ovanlighetens skull och jag kunde lätt ta mig förbi de som stod där.

Jag kramade det jag hade i min hand hårdare och gick allt fortare, med hjälp av lite efterforskningar så visste jag precis var jag skulle hitta honom.

Jag drog jackan allt hårdare om mig och stoppade handen jag höll det i, i mot bröstet innan för jackan. Jag kände hur jag började bli bedövad i sinne och själ, inget kändes längre bara den instinktiva driften inom mig som tvingade mig att fortsätta.

Kylan försökte tränga sig in genom mina mjukskläder men jag gick bara fortare, jag var nära! nästa hörn bara.

Club Havanna kunde läsas på en skylt och jag ställde mig utanför i skuggan, det var här jag skulle stå en tid nu.

Vänta.

Det var precis det jag skulle göra, jag skulle vänta till aset kom ut, för full för att kunna ta ett steg till och troligen en kvinna klistrad vid hans sida.

Det var också nu min ängel på axeln skulle säga ifrån och få mig att vända om, allt den gjorde var att säga emot djävulen och säga att jag skulle göra det fort.

Driven av hat hade jag aldrig tänkt på vad jag skulle göra egentligen, han körde över och sköt min bror i bröstet, men kunde jag göra samma sak?

-” Haha, du skulle sett honom! Han skrek, stackars lilla 89:a bögen bad för sin kompanjons liv.” kvinnan fnittrade hysteriskt vid hans sida och min ilska steg.

Det var här min egen vilja försvann och jag lydde djävulen på den högra axeln blint.

Jag tog tag i hans jacka och drog med honom och kvinnan in i skuggan, muskler som jag inte visste att jag hade arbetade av sig själv.

-” Vad i helvete?” jag fick den bisarra lusten att le när jag tog några steg mot honom.

-” Vem i helvete tror du att du är?” jag tog ytterligare några steg mot honom, kvinnan hade backat undan och jag märkte inte telefonen hon hade tryckt mot örat.

-” Jag är bögen som bad för min BRORS liv, ditt jävla as!” utan att tänka drog jag fram vapnet ut jackan och höll det hårt i ena handen riktat mot honom. Kvinnan skrek och han såg ut att nyktra till riktigt fort då han såg pistolsmynningen. Kvinnan verkade känna igen mig och hon kom upp bakom honom, jag kan svära på att jag hörde ” Bill Kaulitz” sägas. Han bleknade.

-” Jag visste inte... jag trodde ni va 89:or.” de orden gjorde mig ännu argare.

-” Vad gör det för skillnad?” Han sa något men det var frö döva öron, jag hörde bara mitt eget bedjande i huvudet och innan jag visste ordet av så hade jag tryckt av.

Ett skrik och ett skott ekade genom luften.

Jag förstod knappt själv att jag gjort det när jag såg honom segla ner på marken, kvinnan stod kvar och såg skrämt på mig och jag hörde polisen bara en bit bort.

Försiktigt laddade jag ur pistolen och la ner den på marken, till skillnad från mannen framför mig

så skulle jag inte rymma undan det jag gjort.

Aldrig mer.

****

00.30 visade klockan och jag kände hjärtat slå ett slag snabbare, för en halvtimma sen blev det den 23e december och ikväll skulle det vara dags, men allt jag kunde tänka på var drömmen. Samma dröm hade hemsökt mig väldigt länge, jag tror redan att jag har berättat om den. Hur publiken buar och han kommer in, men att jag vaknar precis innan vi börjar spela.

Den här gången var det annars! Det kliade i mina ben och jag behövde kliva upp, jag behövde få göra en grej. En grej jag aldrig gjort på grund av rädslan av att känna verkligheten strömma mot mig, rädslan att behöva inse att tårarna skulle vara äkta.

Hundarna såg irriterat på mig när jag reste mig ur sängen för att dra på mig ett par svarta jeans och en tröja, de verkade inte bry sig särskilt mycket när jag gick mot dörren utan somnade om. Jag log lite mot dem och viskade:

-” Vi ses snart!” jag tog bilnycklarna från bordet och började gå mot trappan, hjärtat dunkade fortare för varje slag. Snart kom jag ner i garaget och började gå mot bilen, den svarta escaladen.

När jag öppnade dörren så kan jag lova att mitt hjärta stannade, jag blundade och andades in.

Lukten av vanilj och choklad blandat med den egna lukten låg fortfarande kvar och det stack i ögonen när jag klättrade in. Jag la huvudet mot ratten när jag började andas fortare, desperat efter att få känna lukten mer och låta den bli bestående.

En klump formades i halsen då jag kände hur min näsa började vänja sig vid lukten och den försvann, jag slog nästan argt med handen mot instrumentbrädan och startade bilen.

 

Jag hade kört nästan hela vägen då jag insåg att jag inte kunde komma dit tomhänt, jag lyckades göra en ganska riskfylld u- sväng och var bara glad att det var trafiktomt.

Tillsist passerade jag en 24/7 affär och jag parkerade tveksamt, tänk om de som jobbade kände igen mig? Jag skakade av mig känslan och hoppade ur bilen.

En flicka satt på en stol och såg mer än trött ut när jag kom fram mot henne, hon såg upp och snäste ett svar när jag ställde min fråga. Ändå tackade jag och började gå i riktningen hon beskrivit.

Ingen av dem var särskilt vackra när jag kom fram och jag suckade.

' Det är sällan de vackraste som syns..' det var faktiskt hans ord och jag var smått förvånad över att jag mindes dem. Knäna vek sig automatiskt och jag började leta.

Den var röd, hade taggar och var outvecklad men var, precis som jag tänkte mig, väldigt vacker.

Jag betalade och satte mig i bilen igen, åter igen så satt jag en stund och bara andades in den ny gamla lukten. Som tidigare så försvann den efter en stund och jag startade sorgset bilen för att börja köra igen.

Husen jag passerade var dekorerade med ljusstakar och stjärnor, när jag startade radion så spelades det julmusik och för några år sedan hade jag fyllts av en julkänsla starkare än få.

Den här gången blundade jag bara och tänkte tillbaka på julen 2006.

 

****

-” Bill, kolla!” sjuåriga Tom Kaulitz höll stolt upp sin nya gitarr för sin tvillingbror som beundrade den glatt.

-” Lyssna!” Tom spelade glatt några ackord på den och Bill applåderade entusiastiskt.

-” Du är jätteduktig Tom!” han flinade och drog med handen över den Tom höll på gitarren.

-” Ungar nu äter vi!” båda pojkarna himlade med ögonen och la ifrån sig presenterna de fått innan de ställde sig upp för att gå till bords. Men Tom stannade Bill tvärt med en hand på hans axel.

-” Eh... en dag ska jag bli så duktig att jag förtjänar att spela när du sjunger... jag lovar.” Bill log och drog in sin bror i en kram.

-” Du förtjänar redan allt av mig.”

****

Jag hade knappt märkt att jag parkerat och stod framför mitt mål för kvällen, något varmt trillade ner för kinderna och jag föll till knä.

Sanningen gör ondare än vad många tror, ändå vill vi ha den.

Min underläpp darrade till och jag drog med ena handen efter bokstäverna, för mig kändes det som om världen hade kraschat ner över mig. Min syn blev suddig och jag torkade min hastigt om ögonen för att läsa orden igen.

Det här var verklighet, det här var ingen mardröm jag aldrig vaknat upp ur.

En skakig hand letade sig fram över snön och borstade bort den från ett av de ljus som stod där, det var knappt använt och jag visste att jag hade en tändare i fickan. Veken hade råkat falla ner så jag rätade till den innan jag tände den, lite stearin föll ner och brände mina fingrar, jag sprättade bort den och lät fingrarna i stället treva över de outvecklade bladen. Jag la rosen så lätt som möjligt på snön bredvid ljuset innan jag försökte stärka min röst och började.

-” Hej Tom...”

 

Tom Kaulitz

1989- 2009

Älskad son, vän

och

Bror.

Ditt ljus har brunnit ut,

men din låga ska för evigt brinna

Inom oss.

****

Jag skakade, det här gick inte alls som jag tänkt mig, jag vände mig om och såg hjälplöst på resten av mitt band och de såg bara ilsket tillbaka på mig.

-” Förlåt mig, ni för..” micken föll till golvet och jag fick inte upp den med gitarren runt halsen, något som följdes av fler burop.

-” Nej...” jag försökte ta av mig gitarren men den satt som klistrad vid mina axlar och panik började bli aktuellt.

-” Bill...” handen på min axel kändes så varm och så välbekant. Jag vände mig om och såg på honom och log.

-” Tack för att du kom!” han härmade mitt minspel och lyfte gitarren av mig, vi gick fram mot de två stolarna som stod längst ut på scen.

-” Just nu är det bara vi två på scen, det beror på att låten handlar om...”

****

Jag öppnade lugnt mina blöta ögon och såg mig omkring, jag var hemma i sovrummet. Kroppen kändes stel sen min lilla utflykt och jag satte mig upp, äntligen hade jag ett svar på vad jag skulle göra. Jag letade efter min huvjacka och drog på den när jag ställde mig upp, den här gången reagerade inte ens hundarna.

Fötterna blev kalla mot golvet och jag trippade snabbt tvärs över golvet och mot rätt dörr, hjärtat slog fortare och hotade att slå sig ut från bröstkorgen. Mina händer darrade när jag satte dem mot dörrhandtaget och tryckte ner.

Luften blev som en drog och mina ögon rullade bakåt när jag slöt dem.

Först stod jag alldeles stilla och, precis som i bilen, försökte få lukten permanent. Som sist gick det inte och jag öppnade ögonen för att se mig omkring, en av de stora svarta tröjorna låg slängd över sängen. Snart var den i min famn, hårt tryckt mot mitt bröst och jag kunde nästan känna lugnet och tryggheten som alltid omfamnade mig när han höll om mig.

Jag stod så en stund innan jag tvingade mig själv att minnas varför jag egentligen kommit dit, aktsamt la jag ner tröjan på sängen igen och gick mot hörnet. Den stod där så fin, jag strök ömt med handen efter halsen innan jag tog upp den och satte den i knät.

Det var ostämd och skulle låtit förskräckligt i någon annans öron, men i mina lät den precis lika vackert som innan.

Den behövde bara någon som såg efter den...

 

-” Du kommer klara det här bra!” David masserade mina axlar och jag hörde fansen skrika, det var ändå rätt otroligt! Efter tre år av mord och död så var dom fortfarande lika trogna som innan, stoltheten fanns någonstans i bröstet och jag tappade min nervositet.

Snabbt blickade jag mot fodralet som stod i hörnet av scenen, ingen visste om det än.

-” Nu!” jag tog ett djupt andetag innan benen lydde sig själva och jag klev ut på scenen, skriken ökade och jag kände hur ett leende formades. Fingrarna letade sig ner efter gitarrhalsen och introt till ”Ready set go” började.

-” We, where running trough the town...”

 

Kvällen rann förbi och jag var mitt uppe i extas och sorg när vi avslutade de sista meningarna på ”By your side”, jag sprang fort av scenen och bad en av teknikerna om två små saker.

-” Bill vad gör du?” David såg frågande på mig när jag öppnade fodralet och drog ut en utav de käraste ägodelar han hade. Jag hade egentligen inte riktigt tänkt så mycket längre när det kom till att få göra det, men jag hade inget val längre. Det här var det jag behövde göra för att kunna ta nästa steg.

-” Snälla David, jag måste få göra det här...” han såg först tvekande på mig men när Georg och Gustav kom av scenen och meddelade att publiken ville ha mer så nickade han. Magen hoppade flera meter när jag greppade halsen, tog plektrumet mellan fingrarna ytterligare en gång och gjorde mig redo att gå ut för att människorna som en gång sett till att mitt liv lekte. Om Georg eller Gustav var förvånade eller inte missade jag helt, jag hade bara ögon för stolen längst ut på scen.

Skriken ökade och jag kunde knappt hindra det leende som sakta kröp fram på mina läppar, behärskat satte jag mig på stolen och lät fingrarna löpa över strängarna för att forma ett intro.

-” Som ni ser så är jag ensam här ikväll..” sa jag medan jag spelade.

-”... i normala fall skulle vi varit två, men den personen togs ifrån mig för lite mer än tre år sen...” tårar, en efter en började leta sig ner efter fansens ansikten och en våg a dåligt samvete sköljde över mig när jag fortsatte:

-”... vi började som en, delades och blev två.. nu är vi en igen och ikväll så tänkte jag låta er få höra låten som blev vårat bevis för allt...”

Jag lät fingrarna dra hårdare efter strängarna och öppnade munnen för första versen, varje känsla jag kände kom ut med varje ord jag sjöng.

Sorgen

Ilskan

Besvikelsen

Vreden

Desperationen

Oron

Ensamheten

Rädslan

Skulden

Ångesten

Nervositeten

Extasen

men framför allt:

....Kärleken

13 känslor intryckta i bara en liten låt som för mig är så stor, för mig är den större än dig och mig och större än vad vi någonsin kan känna.

Hjärtats sång.

Leendet jag kände runt mig fick min blick att leta sig upp och jag såg hans ansikte, jag drog efter andan och jag log när rösten bar av sig själv och allt jag kände var låten jag sjöng. Jag förstod rätt snabbt att tårar föll från mina ögon likt kristaller men det spelade ingen roll för jag såg bara honom. Världen blockerades ut och det blev bara vi två, det karaktäristiska smilet prydde hans ansikte så klädsamt och han kom lite närmre. Rädd för att blinka och han skulle försvinna så spände jag blicken i honom, ändå tvingades jag tillsist blunda och istället för att han försvann så kunde jag känna hans armar runt mig. Tryggheten och värmen som tidigare hållit mig vid liv gjorde sig påmind och jag var rädd att förlora den.

Men precis som allt så kommer det ett slut.

När jag lät sista tonen eka ut så såg jag hur han tog några steg ifrån mig och vinkade.

Han försvann.

 

Leenden och långa ”lycka till” utdelades , många falska men ändå så många äkta som på sitt egna lilla vis värmde. Ändå kunde jag inte riktigt låta mig själv njuta av det som pågick, jag hade redan en plan för hur den här kvällen skulle börja och sluta.

Olyckligt vis så blev jag med dragen på en efterfest i en av lokalerna i studion jag inte haft i åtanke, det drog ner mitt humör en aning. Något som Georg verkade märka direkt.

-” Hur är det?” jag skakade på huvudet och tog glatt emot colan som Gustav hämtade åt oss, ikväll vägrade jag ha alkohol i blodet. Skulle jag sluta mina ögon ikväll så skulle jag göra det för att jag inte ville något annat.

-” Trött bara.” han log och samtalet var i full gång. Jag kan bara anta att jag blev lite för inne i samtalet för att märka hur tiden gick, när Jost meddelade att vi skulle åka fick jag nästan panik.

-” Nu? Kan jag bara få gå på toa först?” ha nickade och jag skyndade mig ut, glad att ingen följde efter mig.

 

Jag rös lätt när händerna sakta blev kylda av det kalla vattnet, rummet hade varit alldeles för varmt för min smak. Min blick mötte spegelbildens och ögonen identiska med hans och log, jag kunde knappt vänta att få se dem igen. Ändå så var det en aning skakigt jag tog upp burken ur väskan, snabbt svalde jag så många jag kunde men lämnade ändå några kvar för att ta senare.

Med väskan kvar i badrummet så låste jag upp dörren och gick ut i korridoren, jag gick väldigt fort i hopp om att ingen skulle se mig.

-” Bill?” att fortsätta var inget alternativ, då hade jag bara blivit mer förföljd. Jag suckade, blundade och vände mig om för att se Georg komma emot mig.

-” Vad gör d...” jag såg hur han spärrade upp ögonen och stannade när han såg vad jag hade i handen, hur skakig hans andning blev då han såg mig. Han började sakta gå framåt mot mig och skaka på huvudet, men för var steg han tog fram... tog jag bak.

-” Snälla...” viskade jag. Jag var helt säker på att han visste vad det var för burk jag hade i handen när hans underläpp började darra, han hade nog förstått att det redan var försent. Ändå väntade jag mig att han skulle tvinga mig att hitta hjälp och stoppa mig från det jag tänkte göra. Istället så tog han två snabba steg framåt och drog in mig i sin famn innan han backade och nickade. Lättat nickade jag också och höjde handen mot hans ansikte.

-” Tack...” jag vinkade lätt och började gå igen, men innan jag hunnit för långt bort så hörde jag honom mumla.

-” Vi ses...” innan jag tog det första steget upp så vände jag mig mot honom och log, hans tårar hade börjat falla men han log tillbaka. Bakom honom kunde jag se Gustav halvspringa mot mig men Georg stoppade honom, de såg på varandra och Gustav såg på mig. Hans ansikte verkade för en sekund bli panikslaget, bara för att nästa lysa av ett sorgset lugn.

Jag log när han stod kvar.

Det första stegen blev tagna och deras ansikten försvann.

Deras vänskap hade alltid varit något utöver det vanliga, något som varje människa önskar sig.

 

Svaghet

Depression

Ingen framtidssyn

Sista utväg...

De orden och meningarna förekommer ofta när man pratar om det jag ska göra.

Men jag kan inte koppla något av det till mitt fall, det här handlar inte om en separation från omvärlden, utan en förening.

 

När jag nått trappans topp så har medlet börjat pumpas ut i mina ådror och jag snubblar lätt fram mot kanten. Med ryggen mot omvärlden låter jag olika minnen komma mot mig, det kraftigaste minnet får nästan mina ögon att tåras, samtidigt som det får mig att le.

Det är inte långt kvar nu.

****
En klocka tickar ovanför sjuksköterskans huvud där hon sitter och skriver på sin dator, lite längre ner i hallen sitter ett äldre par och håller om varandra. Kvinnan lutar sig trött mot mannens axel och han lägger en svart brun filt över hennes axlar. Två barn leker glatt med varandra och mamman läser dagstidningen, morgondagens rubriker fasas för redan idag.

Jag sitter med huvudet i händerna och fruktar för de steg jag hör komma allt närmre, de är alldeles strax framme.

-” Mr. Kaulitz?” en kvinnoröst bryter tystnaden och jag känner hur blickar från rummet riktas mot mig, det vet vem jag är, något som jag inte bryr mig om just nu. Jag ser upp och väntar på att hon ska säga att jag får gå in och träffa honom, väntar på att hon ska se till att mina sår inte förblöder.

Istället säger hon:

-” Jag är hemskt ledsen...”

Har du någonsin känt hur hela ditt liv försvinner framför ögonen på dig, hur hjärtat fryser till och stannar för en sekund? Bara för att retas lite och börja slå igen?

Jag hör hur resten av min familj kommer springande genom korridoren mot mig, hur de sätter sig framför mig och pratar med mig men jag får inte fram ett ord. Allt står bara stilla.

Allt jag lyckas få fram är:

-” Tom...”

****
-” Tom...” viskar jag innan mina ögon sluts en sista gång och känslan av att falla in i rädsla och otrygghet slår emot mig.

*****

Hon är osäker och väldigt nervös när hon sätter sig framför kameran, det hade fallit på hennes lott att bekräfta nyheterna runt om i världen. Kameramannen ser sorgset på henne och hon nickar, den röda lampan på kameran blinkar några gånger innan den bara lyser klart.

Hon tittar ner på sina papper en gång till och rättar till dom innan hon harklar sig och ser rakt in i kameran.

-” Välkommen, jag heter Sharon Zollo och ni tittar på RTL. För lite mer än tre år sen så avled den världskände gitarristen Tom Kaulitz, tyvärr måste jag meddela att inatt just efter tolv så följde den yngre brodern Bill Kaulitz efter...”

 

Jag är på ett vis glad över att du följde min berättelse ända till slutet, du vet vad som hände och du vet varför. Jag har aldrig sagt att jag är någon att se upp till eller att min historia förblir fläckfri, men för mig så ar det här rätt val. Kalla mig hycklare när jag säger att den väg jag gick är för mig endast och fel för dig, men det är sanningen.

Jag måste ändå be dig om en sak: gråt inte för mig... Jag lovar jag är inte längre ensam och rädd, jag går hand i hand med den jag älskar.

Tom

Och tillsammans så går vi in i natten...

 

/ Bill Kaulitz