Du bist mein Engel

 

-“ Sir?“ han såg upp, rösten eller människan som mötte hans blick var inte den han väntade sig.
-” Vad gör du här? Var är hon?” den nervöse mannen framför honom såg sig förskräckt omkring efter en utväg. Men det fanns inte till hands.
-” Var är hon?” hans röst var mörk och hård, precis som den skulle så gav den honom en effekt av rädsla.
-”Hon.. hon är borta.” långsamt reste han sig upp och spände blicken i personen framför honom, rösten han använde var farligt låg och hotande.
-” Hon är, vadå?” mannen undvek hans blick och såg ner i golvet, han fumlade med sina fingrar innan han stammade.
-” Snälla, min fru har nyss fått barn.” ett leende smög fram på hans läppar när han hörde mannens bedjan om sitt liv.
-” Jag kommer inte att göra dig illa, om du berättar vart hon är.” han lugnade sig lite och satte sig tillbaka lutad i stolen. Mannen såg upp i det fejkade lugnet och trodde honom.
-” Lethally är död, Angel dödade henne.” den hårda blicken var tillbaka hos honom, kniven var kastad från hans hand innan han själv märkt att han haft den där.

 

Ett halvår senare

Värmen var olidlig så här på höstkanten och inte ett moln syntes på himlen, fåglarna kvittrade och gjorde sig redo för att flyga iväg under vintern.

Vintern som med sitt mörker gärna kommer med depression och ångest skulle det här året bara ta fram den glädje och värme som fanns i människorna som för tillfället bara njöt av höst värmen.

-” Tom, nej nej! Sluta!” Tom log och sprutade bara ännu mer vatten, vilket gav honom ett förfärat och tjejigt skrik. Han skrattade och ramlade nästan framstupa då en genomblöt och skitförbannad dränkt katt stod framför honom.

-” Det är inte roligt!” sa den bestämt och Tom den barmhärtige slutade upp med sina fasoner och såg allvarligt på ers blöthet.

-” Du har så rätt, det är inge roligt.” den djupa sucken kom och Tom la en tröstande hand på dennes axel och sa:

-” Det är skitroligt!” han backade två steg och sprutade vattnet för allt vad som gick.

 

-” Din pojkvän är totalt hopplös.”

-” Titta inte på mig, det är din bror.”

-” Men du gav honom vattengeväret.”

-” Sant.” Angel och Bill såg likgiltigt på varandra och vände sedan tillbaka blicken för att beskåda ”Tom da Man” jaga den ilskna ”Georg da Dränkt” med sitt vatten gevär. Ingen lyfte ett finger för att göra något.

-” HJÄLP! BILL! ANGEL! NÅN!” små leenden drog fram på deras läppar.

 

-” Du var jätte tråkig idag! Du satt ju bara stilla.” Tom smög upp bakom sin flickvän och la armarna om hennes midja, en öm kyss placerades precis i nacken och han kände hur han fick ett leende tillbaka. Snart hörde han Bill klampa omkring på övervåningen och en hög med hundar kom rusande ned för trappan. Han suckade glatt.

Efter en rejäl renovering så hade POISONS gamla säkerhets hus blivit riktigt fint, även om riktigt mörka minnen fortfarande fanns så hade renoveringen gjort stora delar av huset var omöjligt att känna igen.

Men vad är det man säger? Dåliga minnen gör plats för att skapa nya, bra minnen?

Hur som helst så var han i alla fall lycklig.

-” Du trodde verkligen att jag skulle gå nära dig med geväret i handen?”

-” Äsch vadå? Jag går ju nära dig hela tiden när du håller i riktiga gevär!” Angel log och gick lite närmre.

-” Men du vet att jag aldrig skulle skjuta dig med vilje.”

-” Det är sant.. Hm.. jag skulle nog skjuta dig, jag gillar när du är våt!”

-” Tom!” Angel tappade lekfullt hakan och slog honom på armen.

-” Vad? Jag ser det framför mig hur du ligger där i regnet bland blommorna på en äng och han en vit klänning. Du strålar av skönhet..” en röd nyans drog ut över hennes kinder medan hon mumlade.

-” Du är så underbart löjlig ibland.”

-” Och du är söt när du rodnar.”

-” Jag hade hellre hoppats på sexig när jag rodnar av andra orsaker.” Angel bytte ut sitt blyga leende mot ett utmanande och såg hur Toms blick skiftade till mörkare.

-” Jasså?” hon log lite elakt.

-” Mm.. med mina ögon slutna, läpparna lätt särade och ryggen lätt krökt upp mot dig medan du sakta rör dig fram och tillbaka... fram och tillbaka.” det sista viskade hon hest i hans öra och sög lätt på örsnibben.

-” Du vet inte vad du gör med mig.” brummade Tom fram och kände hur ett skalv gick genom kroppen.

-” Nej men, vad tänker du på!” Tom backade och såg på henne, ett oskyldigt leende lekte på hennes läppar.

-” Vet tänker du på?!” Angel blinkade med ögonfransarna.

-” Att bli kittlad! Herregud Tom, vad tror du om mig!”

-” De..”

-” TOM! KOM!” båda riktade blicken mot taket och fnissade innan de, hand i hand gick mot trappan och Bill.

Ingen aning hade en tanke på att kolla vad det var för brev som låg på köksbordet, brevet från försvarsmakten.

 

Han lutade sig nöjt tillbaka i stolen och såg upp mot taket,cigarett röken sipprade ut genom munnen och bildade ett rökmoln mot taket.

-” Den här gången Angel... Tar leken slut.”

 

 

Solen sken med full styrka in genom det stora skottsäkra fönstret och blänkte på glasbordet.

Gick man ut så skulle man känna hösten ta sin form och vinden som blåste kring löven, höll man sig inne så skulle man märka av de allt mörkare nätterna och den allt kallare luften. Kanske skulle man till och med skaffa ett varmare täcke.

Huset var tomt på bara en person, den personen hade nyss sett ett brev adresserat till sig och läst det. Vad som stod var långt ifrån goda nyheter.

Hon höll sammanbitet brevet i sin hand om läste det om och om igen, varför hände det här just nu?

Allt som stod lät så enkelt men hon insåg snabbt att på grund av den person hon var så skulle hon ganska snabbt ges ett nytt och farligare uppdrag.

Hon suckade och såg ner i sina händer, hur skulle hon kunna berätta det här för Tom?

-” Angie?” hon såg snabbt upp och stoppade brevet i bakfickan innan hon reste sig upp och gick ut i hallen.

-” Hej.” brummade han lågt och hon tog några steg framåt in i hans varma famn, hon skrattade lite då hon såg Bill himla med ögonen, med ett leende på läpparna.

-” Jag har saknat dig...” hennes värld försvann snabbt då hon såg upp och mötte de bärnstensfärgade ögonen, tänk att två dagar kunde slita så hårt på ett hjärta fyllt av kärlek för någon. Hon log och kände hur benen som alltid blev till gelé när han drog sin hand efter hennes kind.

Uppdraget, bestämde hon, kunde vänta till senare.

-” Jag har saknat dig också...” en lekfull suck lämnade tvillingens läppar då han stegade iväg men det förblev obemärkt mellan paret. De verkade flytta närmre varandra och snart lutade sig båda in för vad som för den yttre världen verkade som en lätt kyss på läpparna, men för dem var det elektriskt.

Tom drog sig tillbaka med ett leende på läpparna och drog med tummen över hennes nederläpp ansiktsuttrycket fortfarande bedjande efter mer.

-” Haha, kom igen! Jag har varit i England två jobbiga dar och sen åkt flyg! Du får vänta tills ikväll!” Angel öppnade ögonen och stampade barnsligt med foten i golvet vilket bara fick dem båda att skratta.

Tom kände hur hans hjärta värkte för henne mer och mer för var dag som gick, hon hade förändrats så mycket på väldigt kort tid. Hon var inte längre den arga, bittra och hemlighetsfulla agenten från SA. POISON, hon var den mjuka och varma ängeln han längtat efter så länge. Hon utvecklades som en blomma, kanske inte så slående och vacker i början, men när den börjar blomma så slår den ut som den vackraste av alla.

 

-” Så, du vet vad jag har sysslat med de senaste dygnen och om inte kan du kolla på internet, så vad har du gjort?” han fyllde ett glas med vatten innan han vände sig om och lutade sig mot diskbänken, han log mot henne där hon satt med hakan i båda händerna lätt framåt lutad över bordet och såg över ett korsord.

-” Vill du veta vad jag har gjort så kan du gå och kolla golvet i vårat rum där ”Tokio Hotel- Krysset” ligger.” Tom gav ifrån sig ett imponerat ljud och satte glaset mot läpparna igen. Ett fan hade gjort ett jättestort korsord med bara frågor om Tokio Hotel, själva korsordet var större än deras köksbord.

-” Och du har löst hela alldeles själv?” hon skrattade sarkastiskt och såg upp på honom.

-” Jo för jag vet ju vart ni spelade 9 juli 2006, eller vad Bill föredrar att ha för färg på kondomer!” Tom ryggade tillbaka och såg på henne nästan med skräck i ögonen.

-” Inte ens jag vet vart vi spelade då, om vi ens gjorde det. Och hur i helvete kan någon veta vad Bill vill ha för färg på kondomer?”

-” Svart och det skulle vara ashäftigt om de lös i mörkret.” Tom gapade när Bill klev in i köket för att hämta ett äpple, han såg på Tom som om alla visste det han precis hade sagt. Sen utan ett ord så gick han.

Tom och Angel så på varandra, terror eller förskräckelse i blicken var svårt att avgöra.

-” Det ville jag inte veta....” Tom blinkade och försökte få bort bilden ur huvudet men Angel hoppade glatt upp.

-” Kommer strax, måste kolla om det passar!”

 

-” Hej.” Tom rös då tio naglar drogs efter hans bara mage, han vände sig om och mötte sin flickvän i ett svart linne och ett par vanliga shorts. Ansiktet var fritt från allt smink och hennes lila hår var uppsatt i en slarvig toft mitt på skallen.

-” Det är en grej jag måste prata med dig om...” hon sänkte sin blick och fumlade med snöret till hans mjukisbyxor, han kände hur han blev en aning nervös då han försökte vicka upp hennes huvud men hon höll det envist bugat neråt.

-” Prata på..” han kände den välbekanta känslan i magen, han kanske inte ville veta. Det var precis som när Kevin hade berättat om Angels förhållande till Lethally, hur blind kärleken kan göra en. Men det var kunde inte vara något sånt, Angel planerade inte att mörda hans familj och lämna honom att dö mitt ute i skogen som Lethally hade gjort mot henne. Hon skulle aldrig göra så mot honom, det här var något helt annat.

-” Jag ska träna en kille från USA så han kan gå med i POISON, han heter Marcus Smith och ska ersätta Nathan.” andetaget han höll släpptes och han såg på henne, tvingade upp hennes huvud och lät sina ögon betrakta hennes.

-” Var det allt?” hon nickade och han kramade om henne.

-” Herregud vad du skrämde mig, jag trodde att du skulle säga att du skulle ut på uppdrag igen..”

Angel borrade in sitt huvud i hans axel, det var ju det...

 

-” Marcus Smith miss, jag har hört så mycket om er.” hon såg på honom, det tyngde hennes hjärta att veta att han var så ung, även om han var ett år äldre än hennes så var det ändå för ungt.

-” Det är jag säker på.” svarade hon kallt och granskade honom. Han hade bra hållning och var väldigt vältränad, däremot så var benen kortare än överkroppen och gjorde det fysiskt svårare för honom att springa lika fort som för en med långa ben. Hon visste att det inte hade någon betydelse i samhället idag, men i ett uppdrag mellan liv och död så gör varje centimeter skillnad.

Han hade militär klippt blont hår och ögonen var en blå/grå, ärligt talat blev hon påmint om Hitler Jugend då hon såg honom. Det fanns något hos honom som äcklade henne, under de få minuter de spenderat tillsammans så visade han att han blint skulle följa hennes order utan att ifrågasätta.

Skulle hon säga ”hoppa” så skulle han inte fråga varför utan ”hur högt?”, det splittrade henne att veta vilken tillit han la i hennes händer. Hon ville inte ha den, hon ville att han skulle tänka själv och ifrågasätta.

Ju mer hon studerade honom så insåg hon att han inte var något annat än hennes leksak, en leksak som regeringen skickat ut för att hon skulle träna till krig och spioneri.

-” SA. POISON...” började hon och snabbt lös hans ögon upp och visade på att han var alert, hon suckade.

-” Special Agents, Prevent crimes, operations, investigations, special spy agents, or national security. Det är exakt vad vi gör. Gruppen än handplockade av regeringen och mig själv och alla som kommit med har jag tränat, just nu består vi av mig och två killar till, som du snart kommer att få träffa. Allt den här tre veckors utbildningen går ut på är att se om du klarar av att följa med ut. Tror du att du klarar det?”

-” Ja, miss.” hon ryckte till och vände sig om.

-” Jag heter Angel, inget annat förstått?” kylan i hennes sinne kröp sakta fram och hon började bli den ledare hon en gång varit. Han nickade och hon tog fram en klocka.

-” Då är det bara att börja springa.” hon pekade på banan och han satte av, även om han hade korta ben så var han ändå snabb.

Något som tyngde henne ännu mer, samtidigt som hon led med honom så fann hon inget hos honom hon gillade.

 

Han blåste nöjt ut röken genom munnen och lutade sig tillbaka i stolen.

-” Vänd inte ryggen till Angel...”

 

Himlen var grå och vinden slet i trädens grenar, kylan kröp sig in i märg och ben för att tvinga fram skälvningar hos även den varmaste person.

-” FORTARE!” röt hon och fortsatte springa, hon kastade en blick bakom sig och såg att han var utom synhåll. Snabbt tog hon tag i en rejäl trädgren och hoppade upp, hjärtats slag trappades ner och blicken sökte kallt efter sitt byte. Han var inte alls långt borta, även om han hade väldigt god fysik så var han klumpig och oförsiktig. Hon suckade och gjorde sig redo.

20 meter

15 meter

10 meter

5 meter.

-” Helvete!” hon hoppade snabbt av honom och blängde på honom.

-” Du är för lätt att överrumpla, koncentrera dig! Lita på din kropp att springa rätt och inte falla, sinnet måste vara koncentrerat på din omgivning.” han såg på henne och hon bara blängde, det här hade hon repeterat flera gånger förr och han hade ändå inte lyssnat. Tre veckor? Hah, det skulle nog behövas ett år innan han förstod vad hon pratade om.

-” Kom igen Angel, inte ens du klarar det.” han utmanade henne men hon kunde se hur nervös han var. Dags att sätta den blinda tilliten på prov, tänkte hon.

-” Ge mig din näsduk.” beordrade hon och han såg tveksamt på henne, kanske han inte litade så blint på henne ändå? Hon hade inget emot tillit men när man inte längre kunde tänka själv så mådde hon bara illa.

-” NU!” direkt hade hon näsduken i sin hand och hon rullade sakta ihop den, det sista hon såg innan hon satte den för ögonen var blicken av förundran i Marcus ögon.

-” Anfall mig.”

-” Va?” hon hade tålamod med allt annat, men så fort hon kom ut på POISONS tränings plan så var hon inte längre sig själv. Hon var ledaren för en spiongrupp med ett förflutet, spåren av Angelina Dana som visades mer och mer när hon var hemma försvann spårlöst så fort hon kom i närheten av högkvarteret.

-” Anfall mig, herregud visa att du duger till mer än att bara springa!” hon hade aldrig varit så hård mot varken Kevin, Liam eller Nathan men hon kunde inte hjälpa det. Hon var less, hon ville hem och glömma uppdraget och aldrig mer höra talas om krig, uppdrag eller spioneri.

 

Hennes sinnen skärptes och hon hörde hur steg närmade sig henne, de gick runt henne och planerade troligen att attackera henne bakifrån. Stegen trappades upp och allt hon gjorde var att ducka.

Svordomar ekade med vinden och hon suckade.

-” IGEN!” det gick allt fortare den här gången och hon tvingades blockera och försvara sig, ändå gick det för lätt. En hög spark och en lägre mot benen tvingade anfallaren ner på marken igen.

-” Upp och gör det en gång till!” kylan hade börjat tära på hennes röst och stämbanden värkte lätt.

Till hennes förvåning var det alldeles tyst och till en början och hon kände ilskan brusa upp, hade han gett upp och gått?

Två snabba steg bakom henne sa henne motsatsen, hon duckade snabbt me möttes av en hög spark som hon nätt och jämt hann blockera, en ny spark riktades mot hennes knäveck men hon vände sig skickligt om och tog tag i armen som hon visste kom flygande mot hennes huvud och väldigt snabbt och skonsamt så svingade hon en betydligt tyngre kropp än väntat över ryggen och ner i backen.

-” Bättre!” sa hon och försökte hämta andan, snabbt drog hon av sig ögonbindeln och mötte inte den person hon väntat sig.

-” Liam!” hon sken upp och hjälpte honom upp innan hon kastade sig i hans famn, sen bröllopsresan hade de inte setts en enda gång.

-” Hur var semestern?” frågade hon då de sakta gled isär och hon såg det stolta leendet på sin väns ansikte.

-” Underbar, hur är det med dig?” hon skrattade bara och kastade en snabb blick på silverringen som ståtligt prydde vännens ringfinger.

-” Aldrig varit bättre.” han la sin hand på hennes axel och leendet försvann från bådas ansikten när de förstod vad som skulle komma härnäst.

-” Så du har en ny elev, vet han om vad det är för uppdrag han ska ut på?” hon nickade.

-” Jag ska förresten meddela att han är godkänd nu, och han ska med hem för att fira.” hon såg skeptiskt på honom men han fortsatte:

-” Vet du om... att du garanterat inte kommer att stanna som vakt eller soldat längre än att du satt din fot på deras mark?” hon slog ner blicken när viskningen nådde hennes öron och hon nickade igen.

-” Hallå, vad pratar ni om?” Angel blängde snabbt på sin elev och han tystnade, hon nickade åt omklädningsrummet och de började gå. Hon kände en hand på sin axel igen och Liams andning kittlade i nacken när han viskade:

-” Vet Tom om... att du troligen går ut i ett uppdrag du aldrig kommer tillbaka från?” hon sänkte blicken ytterligare.

 

-” Så jag antar att du är den väl omtalade Tom?” Tom skrattade och tryckte Marcus hand.

-” Jag hoppas att ordet 'väl' är nyckelordet i den meningen.” de skrattade och gitarristen ledde honom in i huset där resten av ”familjen” väntade.

Familjen bestod av: Georg, Gustav, Liam, Kevin, Bill, David Jost, Andreas, Saki, Simone, Gordon och Angel.

Han log och klev in, känslan av att vara hemma med människor han älskade vällde över honom och en välbekant varm klump formades i bröstet.

 

-” Skål för att ha blivit godkänd!” Gordon höjde sitt glas och det gjorde även alla andra, ingen märkte den tvekan som fanns i Angels ögon.

-” Och skål för mig, för att jag har världens vackraste flicka i mina armar.” ett ”aww” och några busvisslingar gick genom rummet då Tom böjde sig ner och kysste Angel ömt på läpparna. Angel kände leendet mot sina läppar och försökte ge ett tillbaka men misslyckades helt, när Tom drog sig tillbaka så såg han frågande på henne men hon låtsades inte om det.

 

-” Men ät flicka lilla, du är fortfarande mager.” Tom gav sin mamma en konstig blick när han förstod att hon syftade på Angel, inte Georg. Han såg hur flickvännen log och tog emot pastan som hans mamma skickade henne, något var fel ikväll. Angel undvek honom, alltså inte undvek honom som i att gå iväg och gömma sig, men genom att inte se honom i ögonen. Han visste att det säkert inte var något alls, men han hade en tendens till att tänka för mycket om vissa saker.

Precis som för att styrka det han tänkt så kramade snart en mindre hand hans och han log innan han förde gaffeln mot munnen.

-” Så jag antar att Angel har tränat dig hårt?” frågade Gordon Marcus och Tom såg upp, den nya killen var intressant. Hade Gustav rakat av allt hår och växt tio centimeter så skulle dom varit rätt lika, om det inte vore för den varma och gosiga känslan man fick runt hans bandkamrat och den likgiltiga man fick runt Marcus.

-” Jo, jag menar på tre veckor så har jag lärt mig jätte mycket! Hon är en jättebra lärare!”

Ange såg skeptiskt på honom, bra? Knappast... hon hade gjort i princip allt i sin makt för att driva honom så hårt att han skulle inse att han ville hem, att uppdrag inte var något för honom. Tyvärr så skulle hon få se ännu mer ungt blod spillas och hon skulle vara den som hade det på sina händer.

-” Är han duktig då?”

Hon ville inte ha mer blodspilla, hon var less på att ha så så många liv på sitt samvete... Varför skulle hon behöva ha ett till? Hon insåg ganska snart att hon skulle få fler tackvare uppdraget och suckade.

-” Angel?” hon såg förvånat upp från tallriken och möttes av Toms blick, den var frågande och en aning road.

-” Va?”

-” Vart tog du vägen?” blickarna hon kände på sig var inte alls bra, hon kunde själv känna att hon helst ville gå upp och lägga sig i hon och Toms säng och inte kliva upp förrän hon tvingades på toa.

-” Till en drömvärld jag tänker ta dig till ikväll..” viskade hon och såg till att alla hörde, dämpade fnissningar bröt ut då Tom log brett men alla såg hur han kämpade emot en väldigt söt rosa färg på hans kinder.

-” Jag frågade om han var duktig?” upprepade Gordon med ett leende och Angel såg lite elakt på Tom.

-” I sängen? Åh gud ni ska se honom! Jag älskar hur han trycker ner mig i sängen och sliter av min tröja med tänderna! Och ni kan aldrig gissa hur skönt det är när han dra...” en hand täckte hennes mun och hon log.

-” Nej kolla på lille Tom!” tjöt Georg som troligen såg sin chans för lite återbetalning är Toms öron larmade i rött och han själv gömde sig bakom Angels axel.

-” Waff ä def ubben? Frågade Angel bakom handen och alla brast ut i skratt, hon var nöjd när hon förstod att POISON troligen inte skulle komma på tal igen, i alla fall inte så länge Tom gömde sig bakom henne. Hon sträckte bak en varsam hand och smekte honom över kinden, handen över hennes mun började lossna och hon skyndade sig att säga.

-” Det är okej älskling men se till att blodet i ansiktet försvinner lite längre ner ikväll.”

Georg föll av stolen.

 

-” Så hur länge har du och Angel varit ihop?” Tom vände sig om och fimpade cigaretten han höll mellan fingrarna. Marcus stod nyfiket bakom honom och såg frågande på honom.

-” Jadu... rätt länge nu.” Ärligt så hade han ingen större lust att säga exakta datumet eftersom han var osäker. Det kunde innan de blev attackerade eller på bröllopet, han skulle få fråga henne senare.

-” Det är otroligt när man först ser henne och sen er två tillsammans.” Tom la handen på räcket och sig på honom, Marcus hade något över sig som han både gillade och ogillade, typ som med kaffe- gott i början men eftersmaken är vidrig.

-” Hurså?”

-” Som tränare är Angel typ jätte bestämd och hård men med dig så är hon en helt annan person. Det är nästan lite som en personlighets delning!” han skrattade och Tom bara log, han hade redan kunnat gissa det här eftersom Angel berättat att hon inte längre kände någon lust eller strävan att jobba inom POISON längre.

-” Det är mycket du inte vet och inte kommer att få veta om henne, så jag antar att du bara får hänga med. Hon kommer nog visa dig sina bättre sidor med tiden.” skrattet dig ut och Marcus såg bara på honom innan han sa:

-” Jag antar att det här är väldigt jobbigt för dig, att veta hur det kan bli menar jag...” Först trodde Tom att han syftade på Angels olika personligheter som kom fram då och då, men vid de sista orden så började han tveka.

-” Att veta hur det kan bli?” frågan var inte uppenbar och Marcus verkade inte uppfatta att Tom inte hade någon aning om vad han skulle säga här näst.

-” Ja, att hon ska ut på uppdrag igen. Hon säger att det är därför hon har tränat mig så hårt så att jag kan hålla takt med henne.”

Tom kände hur en klump sattes i halsen.

 

Hon var så trött att benen snart inte bar henne, men nu var hon bara två meter från sängen och huset var helt tyst. Konturerna av Toms kropp under täcket gav henne en varm känsla i magen och hon kröp snabbt under det kalla men mjuka täcket.

-” Är du vaken?” viskade hon och flyttade närmare, hon la försiktigt en arm om hans mage och kysste hans axel.

-” När tänkte du berätta?” hon stelnade till och såg ner på det hon trodde var Toms ansikte, allt hon kunde se var det allvarligt uttrycket som hade draperats över hans ansikte.

-” Berätta vad?” hon svalde när han först inte svarade och öppnade munnen för att fråga igen då han sa:

-” Spela inte dum, Angel! Du ljög för mig när du sa att du bara skulle träna Marcus.” hon var stum, inte ett ord fanns att hitta i hennes huvud. Hon hade aldrig sett det så, bara att hon hade undanhållit något som var väldigt viktigt.

-” Jag skulle berätta...” viskade hon men allt som hände var att Tom vände sig om och såg på henne, hon kunde se besvikelsen i hans ögon men samtidigt oron och rädslan- han visste att varje uppdrag som hon blev delegerad kunde innebära att hon inte kom hem.

-” Nej, du skulle skjutit upp det tills du åkt och kanske skickat ett sms.” hon var tyst, sanningen var att tanken slagit henne. Hon var inte bra på att berätta svåra saker eller att säga hejdå, kunde hon undvika det så gjorde hon det... hur själviskt det än lät så var det enda sättet för henne att gå vidare om något hände. Allt för många hade hon sagt hejdå till och allt för många hade hon fått förklara för att deras nära var borta. Hon klarade inte av sånt.

-” Ska du inte säga något?” hon tittade bort och hörde honom sucka.

-” Jag är ledsen...” sa hon men hon visste att det inte skulle hålla.

-” Vad spelar det för roll, du är borta om bara några dagar...” han satte sig hastigt upp i sängen så att Angel knuffades undan, han vände sig om och såg på henne.

-” Du gör som du vill, jag sover på soffan.” Snabbt klev han upp och drog en filt om sig innan han skyndsamt lämnade rummet.

Men stegen han tog ledde inte till soffan, utan raka spåret till Bills rum.

 

Den första snön föll andra veckan oktober och la sig som ett mjukt täckte över den frusna marken, träden hade sedan länge tappat alla sina löv och vinden virvlade upp de vita fröna från marken som troligen skulle tina bort inom bara ett par timmar.

-” Tom din envisa, tröga idiot! Hon åker om mindre än en timme och du tänker bara stå här?” han vände sig bort och studerade en ram på nattduksbordet, vad skulle han svara egentligen? Att han var för stolt för att ge efter och le mot henne? Hon hade ljugit för honom och inte tvärt om, det var inte heller något hon gjort för att skydda honom.

-” Hon har bett om ursäkt flera gånger nu! Sluta sura och visa att du älskar henne!” ibland irriterade han sig på att Bill nästan kunde läsa hans tankar, han sa alltid vad han behövde höra- bra eller dåligt. Ändå så fortsatte han stirra tröstlöst på ramen, han tittade utan att se och när Bill tog tag i hans arm så såg han det för första gången klart.

-” Jag ville inte behöva förklara det här för dig, jag tror att du redan har insett det och det är därför du beter dig som en envis överviktig åsna...” han blinkade mot sin bror, jo, han kunde gissa vart han ville komma.

-” Det här kan vara sista gången du ser henne Tom, det här kan vara sista gången du får kyssa henne eller säga att du älskar henne. Tänker du bara kasta bort den chansen och ångra den för resten av livet?” han kände hur armen blev släppt och hur dörren smällde igen, återigen riktade han blicken mot ramen och såg på bilden ordentligt. Det var bara ett par dagar efter bröllopet i en park, dom hade beslutat sig för att åka ut och prata ordentligt med varandra. Tom hade tagit med sig sin gitarr och Angel hade tagit med sig Bill, som var personen bakom kameran. På kortet log dem i en kyss, Angel satt i en krökt ställning eftersom han fortfarande hade gitarren i knät.

Sista gången...

Nej han kunde inte kasta bort den chansen, eller hur?

Han såg på dörren och tog de tre behövande stegen mot den och gick ut, han hörde röster i hallen och började gå mot trappan.

Jag älskar henne... Det var det han behövde säga.

Jag vill kyssa henne... Det var det han behövde göra.

Sista trappsteget var taget och han stod nu mitt emot henne och en ny känsla bubblade upp inom honom.

Hon såg inte ut som den mjuka Angel han höll om i sömnen, hon såg nästan ut som första gången de träffades.

Ögonen var svart sminkade, håret var platt och lite läppglans prydde hennes läppar. Hon hade en svart polotröja, militär byxor och kängor, ett bälte av riktiga patroner och sedan sitt axelbälte med två pistoler. Om han gissade rätt så hade hon också knivar lite varstans, i skorna, ryggslutet, BH:n och säkerligen på ryggen.

Hon såg på honom och han mötte hennes mörka ögon, de var bedjande och kanske en aning sorgsna.

Snälla stanna, ekade i hans huvud men det var inte det han sa:

-”Så du drar nu?” han visste inte vart det kom ifrån men när hon nickade så öppnades hans mun i automatik.

-” Hoppas du har kul där borta.” hennes ögon blev mer bedjande och han kände hur hjärtat pratade åt honom, inombords.

-” Tom..” hon tog ett steg fram och la sin hand på hans kind, nästan argt skakade han av sig den.

-” Gör som du vill, jag bryr mig inte!” vart kom det ifrån? Den omogna delen av honom log elakt och kände en slags hunger bli mättad medan den mogna delen nästa bröt ut i tårar.

-” Tom!” det var Bill, men han kunde inte styra vad han sa längre.

-” Vad? Vill hon så gärna vara ute och slå sig gul och blå så varsågod, STICK!” när hon bara nickade så knöt han sin näve, orden kom till en insikt och den mogna delen tog över. Han skulle inte klara av att säga ett ord till så han vände på klacken och rusade uppför trappan igen.

 

-” Han menar inget av det Angie, det vet du.” hon nickade och log mot den yngre tvillingen.

-” Skulle jag letat efter en man som kan kontrollera känslor skulle jag nog fått satsa på dig.” de skrattade lätt, hon kände Bills blick på sig och innan hon visste ordet av så hade han henne i sin famn.

-” Se till att komma tillbaka...” viskade han och hon klappade honom lätt på axeln, hon började inse att det här var just en av de anledningarna till att hon hade svårt för att säga hejdå.

-” Ska försöka... Kan du säga att jag älskar honom?” Bill nickade och hon log, sakta men säkert så gled hon ur hans famn och la handen på dörrhandtaget.

-” Han älskar dig också, han är bara för envis och idiotiskt stolt för att komma hit och säga det!” Bills anklagande ton och faktumet att det troligen var sant fick henne att dra på läpparna och återigen vända sig mot honom.

-” Och av någon anledning så älskar jag honom bara mer och mer.” Bill drog också på läpparna innan han vinkade iväg henne, hon vinkade tillbaka och gick ut genom dörren.

 

-” Angel...” det var inte en viskning eller ens något satt i ton eller ord, det ar vindens sätt att få henne att vända sig om och titta upp mot fönstret på över våningen. Det var mörkt på insidan eftersom det var så ljust inne men hon trodde sig se konturerna av någon bakom rutan.

En hand lades upp mot glaset och tryckte lätt emot, hennes hjärta slog lite fortare och hon höll sakta upp sin egen med ett litet leende, det var allt som behövdes.

-” Angel, kom igen.” en sista blick mot fönstret och sen började hon gå mot den svarta skåpbilen, Kevin väntade henne med öppna armar. En blick runt henne sa henne att Marcus inte var hämtad än så hon lät sig omfamnas.

-” Du är tillbaka innan du anar det..”

-” Precis, innan du vet ordet av så vaknar du upp bredvid honom i sängen.” Liam nickade mot henne i backspegeln.

-” Ni vet lika väl som jag hur farligt det här är...” båda gav varandra blickar och hon svor för sig själv, de var säkert lika oroade som hon var.

-” Förlåt, jag är ledsen att ni var tvungna att följa med.” Kevin log och kramade henne hårdare.

-” Vi följer dig vart du än går, om så in i döden.” hon suckade tungt och såg ner på sina händer.

-” Ni kommer inte behöva följa mig dit, jag tänker inte dö.” det hoppade till inom henne då hon la ena handen strax ovanför byxkanten.

-” Jag lever för två nu...”

 

Tom höll fortfarande kvar handen mot den kalla rutan då han såg skåpbilen försvinna bort från tomten, samvetet gnagde inom honom. Hur kunde han bara låta henne gå sådär? Han visste att hon inte hade något val när det gällde hennes sista uppdrag, ändå ville han inte släppa henne.

Han var så dum, varför lät han henne åka utan att åtminstone kyssa henne ordentligt? Det var precis som Bill sa...

Handen började kännas kall och rummet lika så, men inget kylde honom lika mycket som att veta varför hans kind var varm. Att veta att värmen kom från smärta genom tårar.

Han drog in ett skakigt andetag och tvingade sig att se klart och fortsätta följa trädens grenar följa vindens drag.

Två varma armar fann sin väg runt hans mage och han fick kämpa mot att inte låta sin skälvande kropp ta över och bli en förstörd massa på golvet.

-” Du hade rätt... Jag ångrar mig.” inga ord behövdes och han kände Bill nicka mot hans rygg, försiktigt så lät han sig bli ledd ut ut det kalla rummet som tidigare varit Angels innan hon flyttade in hos honom. Han lät sig bli ledd in i sitt eget rum och fram mot sängen, om det var tårarna som hindrade hans syn eller om han helt enkelt inte tittade kunde han inte avgöra. Han ville veta varför han var så dum, varför han inte sa hejdå, varför han inte kysste henne och varför han inte sa att han älskar henne.

Han hann inte tänka sig för utan såg på kortet på nattduksbordet igen och den här gången så var det tårarna som blockerade hans syn, han hickade till och fick Bills uppmärksamhet.

-” Åh Tom.. din tjurskalliga nöt...” snart hade han sitt ansikte begravt i Bills nacke och lät tårarna flöda fritt.

-” Jag lät henne gå... utan... utan att veta..” rösten stockades och han fick kämpa för att tvinga fram orden ordentligt.

-” Hon vet... hon vet...” Tom nickade svagt men klarade inte av att svälja den nya klumpen av tårar som fanns i hans hals.

 

Det var kallt snöovädret tvingade världen att stanna upp och vänta, kanske till och med tvinga den att se. Livet blir genom rusat och ingen stannar upp för att njuta av vad som sker ute i det vackra, vinden har blåst undan snön och det frusna gräset är synligt igen.

Djuren gömmer sig i sina pälsar och människorna envisas med att gå utan mössa.

 

-” Namn?” hon tog ett vemodigt steg fram mot mannen i vit rock, läkarundersökningen skulle bara visa vad hon redan visste och skulle tvinga hennes samvete till nya höjder.

-” Angel.” svarade hon kort och såg på honom, han verkade en aning konfunderad ut och såg ner i sina papper.

-” Angel...?” hon skakade på huvudet.

-” Bara Angel.” hon drog fram sin bricka och visade den, det var nästan som hon skämdes. På hennes bricka stod det inte bara Angel utan även ”of Death” som hon fortfarande stod under inom dessa kretsar, ett namn som egentligen bara stod för den hon varit och vad hon gjort.

Men läkaren verkade inte alls brydd om hennes namn, han såg bara på det och rykte på axlarna.

-” Tom Gate.” hennes hjärta tog ett skutt då han nämnde namnet hon höll så kärt, ångesten och längtan höll redan på att vinna över henne. Han sträckte fram sin hand och hon tog den, handslaget var varken hårt eller löst som de flesta andra skulle bli framöver- det var lugnt och det var varmt. Hon log tacksamt och han nickade mot undersökningsbordet, klumpen i halsen blev större och hon satte sig.

Först kollade han reflexerna i hennes leder sen synen och resten av hennes fortfarande väldigt tränade sinnen.

Sen kom stunden då han skulle kolla hennes hjärta.

Han drog fram den lilla maskinen för att kunna se och göra undersökningen ordentlig eftersom minsta fel kunde vara avgörande. Vant drog hon av sig tröjan och väntade på den kalla gelen som skulle ge maskinen en syn på hennes hjärta. Nervositeten gnagde och när han satte apparaten mot henne så ökade hjärtslagen, han såg frågande på henne och hon såg bort.

-” Det ser bra ut vad jag kan se, vi ska lyssna också och sen är du klar.” hon nickade men såg inte på honom, hon visste precis vad som skulle komma härnäst och väntade bara på att höra det.

Tydligt och starkt hördes hennes hjärtslag i en snabb men rytmisk melodi, sen kom det där andra.

Tom Gate såg på henne med en allvarlig min, han visste precis samma som hon.

-” Hur länge?”

-” Tre månader, mer eller mindre.” han nickade, hon visste att han inte var utbildad på det området och kunde säkert inte säga exakt.

-” Vill du se det?” hon upp och såg en annan maskin stå lite längre bort, hon antog att det här var första gången den skulle få användas till något sånt här.

-” Ja.” viskade hon och han gav henne en handduk att torka bort kletet på hennes bröst, maskinen rullades bort och byttes ut. Spänt såg hon hur han kopplade in den och slog igång den, han tecknade åt henne att lägga sig ner och hon lydde stumt. Han kletade ut ny gel och tryckte den lilla detektorn mot hennes kropp igen.

Bilden kom upp direkt och hon knöt sin näve.

-” Vill du ha en bild?” hon nickade men sa inget, hon hade ingen aning om vad hon gjorde längre. Hon kände sig hjälplös och för första gången var hon det också, vad som än hände så skulle hon tvingas fullgöra uppdraget även om det fanns andra som skulle ta skada av det.

-” Du vet att det inte kommer gå rädda om du far ut dit.” Beslutsamt såg hon på skärmen igen och tänkte på Tom, hur skulle han reagerat om han sett samma syn som hon såg precis nu? Skulle han vara glad eller skulle han få panik? Ärligt så ville hon inget hellre än att han skulle vara där och hålla hennes hand.

I det ögonblicket så tog hon ett beslut, ett beslut som skulle hålla henne levande.

-” Inte så länge det är inuti mig..” viskade hon, jo.. hon skulle definitivt hålla det vid liv.

 

-” En ny trupp skickades till Afghanistan i eftermiddag för att göra slut på den liga som även tros liga bakom den 11e september 2001, den påstådda friden är över.” han suckade tungt och tryckte av TV:n, hjärtat verkade slå ett slag långsammare för var dag som gick utan henne. Hittills hade det gått fem och deras manager var dem redan hack i häl. De skulle till USA för en mini turné i två veckor och sen skulle dom hem för att göra intervjuer och jobba med lite nytt material.

Humanoid låg fortfarande i topp i många länder och deras låtar spelades som aldrig förr, fler och fler fans värvades och de som tidigare haft en stämpel på dem ändrade åsikt...

Men just nu spelade det ingen roll för honom, han behövde henne...

-” Tom?” han såg upp och fann sin tvilling stående framför honom, blicken var inte medlidsam eller ledsen som många av de andras var- den var varm och nästan lite som hans alldeles egna hejarklack.

-” Mm?” han såg frågande på honom när han såg att något var gömt bakom ryggen, Bill var för smal för att kunna dölja att det var en låda.

-” Vi ska spela...” Bill kämpade lite för att få fram den eftersom han envisades med att göra stora höftrörelser och virvelljud när han drog fram den.

-” PLOCKEPIN!” han såg chockat på lådan Bill höll utsträckt mot honom, det var en låda med säkert femtio av Gustavs signerade trumpinnar.

-” Bill, är du inte klok! Gustav har ihjäl oss om han upptäcker att dom saknas.” men Bill viftade bara obrytt med handen och skrattade.

-” Jag la den nya boken han beställde på hans säng och en stor lapp med hans namn på, det finns ingen chans att han stör oss förrän han har läst den klart. Innan dess har vi hunnit spela klart och gå tillbaka med dom!” Tom kände för att dunka huvudet i bordet.

-” Du tänkte aldrig på att du måste gå in i hans rum och lämna dom, i rummet som han redan är i?”

han såg hur Bill nästan komiskt blinkade i några sekunder för att bearbeta det han hade sagt, Tom gissade att han föreställde sig hur det skulle kännas när Gustav slog dom med sina visp trumpinnar då han ryckte till i smärta. Men uttrycket var snart borta och ett glatt leende var placerat på hans läppar.

-” Skit i det, nu spela..”

-” Bill, vad gör du med mina trumpinnar i händerna?” hördes en mörk brummande röst bakom dem. Ingen av dem vågade vända sig om, när man är i närheten av ilskna björnar ska man sjunga högt och gå sakta därifrån....

 

*-” Hur känns det gumman? Börjar du inse att kärlek gör dig svag?” Tårarna rann ned för hans ansikte när han såg hur Angel tappert försökte resa sig upp från golvet, bara för att bli uppdragen i tröjan. Lethally höll pistolen hon tidigare riktat mot honom tryckt mot hennes hals.

-” NEJ!” han skrek genom tårarna och kunde känna magen frysa till is. Det här hände inte, det var inte verklighet! Han försökte möta Angels blick, men allt han kunde se var hennes sammanbitna ansiktsuttryck. Ena handen hade hon släppt ner så den hängde mot golvet och den andra höll ett stadigt grep om Lethallys handled, hon pressade ihop läpparna till en vit linje och verkade bara vänta.

Kunde man vägra låta någon dö? Kunde man vägra låta någon man älskar dö?

Han strök försiktigt Bill över håret när han sänkte blicken, han skulle inte klara av att se det. I hela sitt liv så hade han alltid känt att sånt här bara hände på film, att folk dog ifrån varandra hände bara på nyheterna. Men om det nu var så.. Hur kom det då sig att han satt och strök sin livlösa bror över håret och varje drag gjorde handen blodigare?

Fingrarna snuddade tillsist Bills halskedja och han försökte greppa den, han ville få krama något, släppa de tankar på det skott som skulle förändra hans liv. Problemet var bara att han inte kände kedjan, det var något annat.

Försiktigt så drog han fram det, det kändes kallt och lite tungt i hans händer. Han hörde ett klick och förstod att Lethally låtsat på säkringen, han förstod knappt vad han gjorde när han gjorde likadant och höjde handen mot Lethally.

-” Sikta, andas, skjut.” Tyvärr hörde Lethally klicket.

 

I slowmotion kände hur kulan trängde igenom hans hud samtidigt som han flög bakåt och slog huvudet i väggen.

-” TOM!” det kändes som om han låg där i flera timmar, han kände hur något sakta försvann från honom och hur bröstet blev kallare och kallare. Han försökte lyfta sitt finger, men han orkade helt enkelt inte. Tröttheten slog honom så plötsligt.

-” Det kommer bli okej...” Rösten påminde om Bills och det var det sista han hörde innan allt blev svart.*

 

Han satte sig rakt upp i sängen och kände hur varje hjärtslag nästan gjorde blåmärken mot bröstkorgen, drömmen och minnet var så verkligt att han kunde lika gärna ha varit med om det igen.

-” Jag drömmer om det också...” han hörde en välkänd röst till vänster om honom och fann Bill när han tittade dit.

-” Den kvällen... Jag kommer nog aldrig att glömma vad jag såg eller vad jag kände... Och ingen av oss kommer att glömma vad som hände.” han följde sin bror med blicken då han kom närmare och satte sig på sängkanten, hjärtat började lugna sig.

-” Jag trodde att du var död...” viskade han och sträckte sig efter Bills hand och såg hur han nickade.

-” Drömde du om allt eller bara nån del?” varför visste Bill alltid vilka frågor han skulle ställa? Tom ville helst inte tänka på det för han behövde knappt anstränga sig för att se allt framför sig.

-” Just innan jag blir skjuten.” han såg snabbt ner på sitt högra bröst och såg hur det vita lilla ärret glänste i ljuset från nattlampan.

-” Gör du det ofta?” han skakade på huvudet och lät sig försiktigt ligga ner med Bill bredvid honom.

-” Jag ser alltid när Nathan dör och hör alltid ljudet då nacken knäcks... Jag hatar det...” han nickade och vände sig om för att möta sin bror ansikte, han hade aldrig tänkt på det förr men dom hade aldrig riktigt pratat om vad som hade hänt. Bara gått vidare.

-” Såg du det?” Bill nickade och sa:

-” Jag tror det var det sista jag såg.” de kröp närmre varandra och fortsatte prata om vad de hade känt och sett, bådas ögon tyngdes ner mer och mer.

-” Hon kommer komma hem, det vet du...” han nickade bara trött och lät tillsist sina ögon falla igen.

 

Värmen var obeskrivlig, den lilla vind de kunde känna av svalkade och lättade det inre trycket.

En mager vit hund låg en bit bort i skuggan och hästarna drack allt vad de kunde.

Sand yrde över hennes sko för varje steg hon tog mot de vackra djuren, hennes häst var vacker. Den var kritvit men manen och svansen var lika svart som dess ögon, ögonen i sig var snälla och vänliga.

Försiktigt drog hon med en hand över dess hals och förde den mot sadeln, illamåendet hon bar på var obeskrivligt när kollade sadeljorden och satt upp. Hon blundade och lutade sig framåt, hela vägen dit hade varit ett enda illamående och i värmen verkade det bara bli värre.

-” Är du okej?” Liam red upp bredvid henne och hon såg på honom med en plågad blick.

-” Jag tänker spy!” snabbt hoppade hon av hästen och sprang bort till huset där hunden låg, så fort hon kom bakom husknuten så kunde hon inte hålla det inne längre. Känslan av lättnad spred sig i henne när hon tömde allt hon ätit på backen.

Hostande och rätt knäsvag så ställde hon sig upp igen och såg ner på sin mage.

-” Du kommer verkligen inte göra det lätt för mig, eller hur?” som svar så tvingade kroppen henne framåt och hon kände hur vätskan kom upp genom hennes hals igen.

-” Såja.” en hand höll henne över axlarna och hjälpte henne att räta upp sig, våtservetten hon fick i handen strök hon tacksamt över munnen.

-” Tack.” viskade hon hest.

-” Det här kommer inte alls bli lätt, det vet du?” hon vände sig om och mötte Liams blick.

-” Jag har inget val.” innan han hunnit säga något mer så vände hon på klacken och gick mot hästarna igen, stelt satte hon upp i sadeln igen. Hon insåg väldigt fort att hon inte skulle kunna röra sig lika smidigt som förr, hon skulle få komma på något annat.

-” Har du spytt klart så att vi kan dra?” skämtade Marcus och det såg nästan ut som om Kevin och Liam skulle börja skratta men hon fräste bara:

-” Ingen har bett dig följa med, åk hem om du inte gillar det.” hon visste att hon var orättvis men samtidigt var hon så avundsjuk på den korthårige killen, han hade ett val. Han kunde åka hem när som helst och vara med sina nära och kära, medan hon tvingades slutföra det här uppdraget.

För att hon skulle skickas hem tidigare så krävdes det att hon var död, vilket inte kom på fråga. Det här var hennes straff för vad hon hade gjort, hennes straff för att ha dödat. Det var nästan ironi att hennes straff för mord var att gå ut och mörda igen.

Hästarna började sakta röra på sig och de rörde sig åt det håll som enligt en karta skulle leda dom till högkvarteret där vidare order skulle bli utdelade.

 

-” Hejsan och välkomna tillbaka, jag heter Ashlee Green och ni tittar på MTV.” MTV's signatur hördes och Ashlee vände sig mot dem.

-” Som ni ser så sitter jag här med TOKIO HOTEL!” Publikhavet blev helt vilt och han log, live sänt med publik var roligast av alla de intervjuer de gjorde- enligt honom.

-” Så så, en hel del har hänt med under det här året och Bill jag måste säga att du passat utmärkt i din nya frisyr!” Bill skrattade bredvid honom och tackade.

-” Men vi börjar med det mest aktuella först, ni ska göra en mini turné här i USA nu, eller hur?

-” Faktiskt så har vi redan börjat, vi har spelat i LA, Las Vegas eh.. ja och typ fem städer till.” Bill skrattade och Tom visste att han egentligen inte minns vart de spelat, de senaste åren hade de spelat i hundratals olika städer och namnen tycktes aldrig vilja fastna.

-” Ja just det, ni är inne på er andra vecka här, är inte det jobbigt? Att vara borta från familjen och så?” det värkte lite inom honom, hon lyckades precis träffa hans ömma punkt utan att ens veta om det.

-” Självklart är det jobbigt men de stöttar oss och vi pratar med dom varje dag.” svarade Bill precis som Tom visste att han skulle göra, men det låg en lögn i det han hade sagt. Han hade inte pratat med Angel på snart två veckor, inte för att han inte ville... Men han kunde inte få tag i henne.

-” Så på tal om nära och kära, Tom, är det sant att du och din flickvän har gjort slut?” när han inte reagerade direkt så stötte Bill till honom med armen och han vaknade upp ur sin trans.

-” Nej nej.” Ashlee så på honom och sen ner på sina kort.

-” Vad roligt, men du har setts ensam väldigt mycket- hur kommer det sig? Bråkar ni mycket?” han

kände sig osäker då han fick frågan, han hade aldrig gillat när folk grävde i hans personalliv, särskilt inte i en live sändning.

-” Nej vi har inte bråkat eller nåt utan hon har åkt hem till sina föräldrar för att vara hemma lite innan jul. Och eftersom vi ändå är här så passade det ju bra.”

-” Jasså, så ni ska fira jul ihop.” han log sitt karakteristiska flin och duckade lite med huvudet, en gest som fick publiken att fnittra och göra söta läten. Vad skulle han egentligen säga? Säga att självklart så skulle de fira jul ihop eftersom han älskar henne så sjukt mycket? Eller säga att han inte har en aning om de kommer fira jul ihop... Eftersom han inte vet om hon lever till jul?

Han tvingade sig själv att inte tänka på det och fortsatte hålla skenet upp medan han satt där och pratade med intervjuaren.

-” Så då är det bara två fjärdedelar i Tokio Hotel som är singlar, stämmer det.” Bill nickade och gestikulerade mot Gustav innan han sa:

-” Jo det stämmer, jag söker fortfarande efter äkta kärlek och Gustav... jag.. jag vet inte vad han söker men han har i alla fall inte hittat det.” publiken skrattade och Gustav mumlade några mindre fina tyska ord till Bill, som bara skrattade. Om Tom hörde rätt så hade det något med ”röv” och ”trumpinnar” att göra.

Intervjun fortsatte men precis samma frågor som vanligt: Vilken är den bästa staden ni spelat i? Är det någon skillnad på de amerikanska och de europeiska fansen? Hur länge jobbar Bill med sitt hår på morgonen? Vad dom gör när dom är lediga och om dom planerar ett fjärde album?

 

-” Bill ta av dig halsbandet och armbanden, Tom har du tänkt ha kvar dina brillor så ta av dom, Georg dra igen jackan och Gustav har du glasögonen i ett fodral?” alla gjorde som dom blev tillsagda att göra och Tom såg snabbt ut över fansen, det var många, ovanligt många och han blev nästan nervös.

-” Här!” han tog snabbt emot markeringspennan från Bill och de gav sig av ut i horden av fans, många skrek och gjorde allt för att få röra vid dem. Tom log och signerade så mycket han kunde, men han tyckte sällan om att vara i så stora skaror. Han visste att många fans kunde bli skadade eller rättare sagt BLEV skadade, sen så var det alltid obehagligt när någon fick tag i honom och började dra iväg honom.

Turné bussen var inte långt bort nu, kanske fem meter och han kände sig lättad, inget hade gått fel och han hade inte blivit iväg dragen. Georg och Gustav verkade redan ha nått bussen och det var alltså bara hann och Bill kvar. Bill var alltid sist eftersom han tog mer tid på sig än de andra, han ställde frågor och svarade på en del, även om det var grymt svårt.

Det var då de som inte fick hända, hände.

-” Tom!” han vände sig snabbt om då han hörde sin brors rop i panik, han mådde illa då han såg vad som hände.

-” Bill!” De hade tydligen missat att Bill hade en tröja med huva på, ett misstag som han fick betala för. Tom försökte ta sig bakåt mot sin bror men stoppades av den massiva livvakten som höll i honom.

-” Släpp mig!” med skräck i blicken såg han sin bror föras längre och längre bort från Saki och livvakten kunde inte göra något åt det, annat än att skrika åt de överlyckliga fansen som slet i Bill bara mer och mer. Tillsist kom det till den punkt då Bill skrek, någon eller några hade fått tag i hans huva och drog honom neråt.

-” Bill!” några av fansen fattade vad som höll på att hända och skingrade sig men procentantalet var inte stort. Bill började bli blå i ansiktet och Tom skrek högre men han kunde inte göra så mycket mer, skriket smälte bara in med resten av människorna runt dem.

Bill började se stjärnor och skriken dämpades, han var osäker på om de glada ansiktena framför honom verkligen betydde att det som hände var bra. Ha kände händer över allt på honom, de slet och drog. Trycket mot hans hals var fortfarande kvar och han hade problem med att få in luft på rätt sätt, han kunde känna sig själv ligga på gränsen till en panikattack samtidigt som han blev bara lugnare och lugnare.

 

-” Gör nåt!” Tom såg hur Bill försvann mer och mer, ner mot marken och han visste att om Bill blev liggande så skulle dom kanske inte få upp honom.

Saki verkade tillsist få fram sitt vapen, han drog fram det och riktade det rakt upp i luften och sköt.

Fansen skrek till och allt verkade stanna av.

-” Alla tar två steg bakåt från Bill Kaulitz.” När inget hände så vrålade han.

-” NU!” fansen skingrade sig och Saki tog sig snabbt fram till Toms chockade och såriga bror, när han kom upp i Toms synfällt så kunde inte livvakten hålla tillbaka honom längre.

Bills kind var blå och han hade klösmärken på armarna och halsen, smuts och grus fanns lite varstans på hans kläder.

-” Bill!” Tom kom lätt förbi de fans som såg lika chockade ut som Bill, han slöt sina armar om honom och drog snabbt ner tröjan så att den yngre tvillingen kunde krypa in. På så sätt så kändes det som om han kunde skydda honom mot fler blixtrar och fler händer.

Men inga blixtrar kom och inga händer sökte efter deras kläder, allt var tyst förutom Toms mumlanden i son brors öra medan de gick tillbaka till bussen.

De skulle precis kliva på då han kände hur Bill vände sig om och såg på sina fans.

-” Det är okej..” var allt han sa och sen lät han sig föras in i bussen, därpå så tog Tom honom lite längre bak mot en soffa där han satte sig ner och drog upp honom i knät.

Tom kunde se att hans bror fortfarande var i chock, han var själv i chock och var nästan rädd att han skulle bryta ihop när den släppte.

Sakta men säkert så kände han hur broderns axlar började skaka och hur hans nacke blev varm och våt, han höll honom närmre och suckade.

-” Såja, jag har dig...”

 

Hon gick med bestämda steg mot byggnaden, ögonen och sinnet hade svartnat.

-” Namn?” Hon blängde på honom och mannen backade undan, hon visste att han visste vem hon var, det gjorde varje soldat. Hon marscherade i snabb takt mot dörren där en grupp med generaler skulle sitta.

-” Vad menar ni med att skicka iväg min män?” rösten var låg, hotande men ändå stark, hon såg på dem- några hade ställt sig upp och några såg skrämt på henne.

Jo, just nu så njöt hon verkligen av att de visste vem hon var.

-” Vi skickade iväg de dit de behövs, vi..” hon lät en kniv uppenbara sig i hennes hand medan han talade och han tystnade.

-” Ni har ingen rätt att skicka ut som utan min tillåtelse, så... antingen så drar ni tillbaka dom nu direkt.. eller..” ett sjukt leende kröp fram på hennes läppar och hon förde kniven lekfullt mot sina glänsande läppar. Hennes tidigare mörka blick sökte nästan förföriskt genom rummet och de sotade ögonen föll på en man som verkade titta på allt förutom henne. Hon log nöjt och höjde på ögonbrynet när hon tog några steg framåt tills hon stod precis bakom honom. Lugnt la hon sina händer på hans axlar och lekte lite med kniven mot hans nacke.

-” ...så kan ni dra tillbaka dom om en timme utan era kärare ägodelar.” hon var snabb och mannen framför henne hade knappt blinkat förrän hon hade sprättat upp gylfen med sin kniv.

-” Vi har ett annat uppdrag åt dig.” hon riktade blicken mot en lite kraftigare karl en bit bort, han verkade inte lika rädd som de andra men han såg också ut att veta att hon kunde döda dom utan att blinka.

-” Jasså?” sa hon socker sött.

-” Vi vill skicka ut dig på ett spionuppdrag och accepterar du det så får du och dina män åka hem om tre veckor.” han nickade mot ett kuvert framför honom och hon släppte mannen framför henne. Långsamt gick hon runt bordet, medveten om vilken effekt det gav.

Hon tog upp kuvertet och läste igenom det, hon log och tryckte sig nära den kraftige mannen.

-” Jag accepterar.” viskade hon i hans öra medan kniven fördes lekfullt upp och ner för hans hals. Hon rätade upp sig och gick mot dörren där hjon tvärstannade.

-” Det var en sak till...” hon vände sig snabbt om och kastade kniven så att den skar av en bit av den kraftige mannens hår.

-” Gör aldrig något med mina män utan min tillåtelse igen.”

Hon lämnade rummet och gick mot utgången, när hon såg sig omkring och fann att ingen tittade så smög hon sig snabbt in på en toa. Direkt knäade hon vid den och tömde det hon hade ätit till frukost och såg olyckligt ner på sin mage.

-” Jag måste..” viskade hon och ställde sig upp. Hon torkade sig om munnen och spolade.

När hon kom ut så kollade en ung vakt konstigt på henne, hon blängde och han vände bort blicken.

Angel var borta.

Angel of Death var tillbaka...

 

-” Allt är klart sir.” han såg nöjt på mannen som kom in innan han skickade iväg honom och tände en cigarr.

-” Så så Angel, lek inte med elden. Du kan bränna dig.”

 

Ögon blåa som de djupaste vatten- sotade med kol, läpparna en glänsande nyans av rosa och håret sken mörkt violett. Vinden vidrörde dem och la rysningar efter resterande delar av kroppen.

En hand letade sig ner efter sidan och placerades över magen, viskningen- svag som vinden hördes ändå tydligt i månskenet.

-” Blunda... och glöm vad jag ska göra...” två knivar gled lätt in i deras behållare på hennes ärrade rygg och hon gav sig av. Hon skulle tvingas vara snabb om hon skulle hinna.

Uppdraget var enkelt: Döda, ta bild och skicka via sms.

Adresserna och en bilderna på männen vars liv hon skulle ta var redan in programmerade i hennes huvud och hon sprang mot den första mannens hus.

Mannen var terrorist och hade troligen varit med och planerat den 11 september attacken, men han kunde även ha kopplingar till den gerilla som gjorde det svårt för militären just nu.

Hennes ben förde henne framåt fortare och hon önskade att hon kunde blunda när hon började hoppa upp mot grenarna i träden, hon önskade att vem som än var där uppe inte skulle döma henne.

Hon önskade att Angel inte längre hade en del av sitt samvete i henne.

En snabb blick på klockan sa henne att hon vunnit tid genom att springa, hon hade kommit fram till en välskött herrgård och fann det mycket lätt att ta sig in genom ett öppet fönster.

Rummet hon befann sig i var mycket märkligt, det var tomt på så när en säng. Men det hon såg i sängen fick allt samvete att försvinna, lakanen var dränkta i blod och en skalpell låg på golvet.

Med hat i blicken så sparkade hon upp dörren och marscherade ut till vad som verkade vara en tom korridor. Hon kunde inte arabiska men hon gissade att rummet hon kom till var en matsal när hon hörde höjda röster därinne. Hon öppnade försiktigt och kröp in ljudlöst innan hon stängde igen den.

Rummet var ganska hemtrevligt, en liten brasa bakom mannens stol lös upp det annars kolsvarta rummet, ett långt träbord var placerat framför honom, tre stolar på långsidorna och två på kortsidorna.

Han la bort mobilen och hade fortfarande inte märkt av hennes närvaro så hon bestämde sig för att göra en större entré.

-” Planerar du något?” hon hoppade upp på bordet och stod precis mitt emot honom, han såg förskräckt upp på henne och ställde sig upp, troligen för att smita undan.

Inte en chans.

-” Ah Ah...” sa hon och kastade ett blad mot honom så det skar av en bit av det långa skägget.

-” Sitt.” Beordrade hon och han gjorde som hon sa när tre sylvassa blad uppenbarade sig mellan hennes fingrar.

-” Vad vill du?” hon log och lekte lite med ett av bladen, hon skar sig lite på toppen av långfingret men tog ingen notis om det. Istället tog hon några långsamma förföriska steg framåt tills hon var precis framför honom, då gick hon ner på alla fyra och förde hennes ansikte bara några centimeter ifrån hans. Hon såg hur hans ögon genomsökte hennes och hon förstod att han letade efter en utväg, han ville kanske se om han kunde muta henne eller kanske rent av överbemanna henne.

-” Vem är du?” hon höjde åtråvärt på ena ögonbrynet innan hon lutade sig fram och viskade hest och lite lekfullt i hans öra.

-” Jag är som Lara Croft, fast utan magtröja och hämningar.”

Hon såg ner på en golvet och hoppade ner för att sätta sig på en stol, elegant och snabbt så hällde hon upp ett glas vatten åt sig själv och la upp fötterna på bordet.

-” Så, säg mig; hur vill du ha det gjort? Långsamt och smärtsamt eller snabbt och smärtfritt?” han såg oförstående på henne men rädslan som hon hade väntat fanns inte i hans ögon. Ögonen gjorde henne obekväm, dom var varma och snälla precis som en man med fru och barn. Skenet kunde bedra.

-” Vad vill du mig?” hon lekte lite med glaset innan hon såg på honom och spann.

-” Rättvisa, du dödar en massa oskyldigt folk och jag ser till att du hamnar i det helvete du förtjänar.” han såg ut att tänka och såg ner i sitt knä.

-” Om din själ är så svart som du spelar upp den så har du också din framtid i helvetet.” hon höll nästan på att tillåta sig att bli chockad och skrattade för att dölja det.

-” Jag banade min väg för länge sen, du kunde säkert ha slutat frivilligt när du ville.” oförstående blev synligt i hans ansikte igen och han frågade:

-” Vad har jag gjort?” hon log och satte glaset mot sina läppar innan hon sa:

-” Du är inte som jag trodde, de flesta skulle varit nere på sina knän vid det här laget. Terrorister och mördare är sällan lika tuffa då deras eget liv står på spel.”

-” Jag är varken terrorist eller mördare.” hon tömde glaset och satte sig upp lite lätt lutad mot honom.

-” Du äger ett hus stort som en kyrka och har en blodig säng i ett av rummen, kan du förklara det?” hon satte sig tvärt upp då hennes blå ögon mötte hans bruna. De bruna genuina ögonen påminde henne om någon, hon insåg att om hon inte styrde bort de tankarna så skulle hon få kämpa i en inre strid också.

-” Vet du var du är?” hon svarade inte, ärligt talat visste hon inte... hon följde bara order.

-” Min fru är barnmorska och jag själv är läkare. Så sent som i morse så födde min brors fru ett barn och det var i ett av våra rum. Det här är ett fristående sjukhus.” hon kände ilska bygga upp inom henne, lögner av män som han var inget hon tålde.

-” Stå upp.” han gjorde som hon sa men inte minsta spår av rädsla syntes.

-” Vad nu då? Ska du inte be för ditt liv och säga att din fru kommer sakna dig?”

-” Du har redan bestämt dig för att jag ljuger.”

-” Sant.” hon lät knivarna leka lite efter hans tröja och gjorde sig beredd för att utdela slutet då:

-” Pappa, jag har tandvärk.” hon såg förskräckt på pojken i dörren, han skulle inte vara där! Han skulle inte ens finnas, den här mannen skulle vara utan familj och släkt.

-” Amed, snälla gå till ditt rum och stanna där!” hon vände sig snabbt om mot mannen framför henne och bedjan i hans ögon skickade panik genom hennes ådror.

Pojken skrek och hon såg med skam ner på en av knivarna...

Från den droppade blod.

 

-” Hur är det?” han gick närmre sin tvillings säng där han i månskenet kunde urskilja konturerna av honom.

-” Varken bättre eller sämre.” han nickade, sängarna på bussen var små men inte så små att han inte skulle kunna krypa upp bakom honom. Genast kände han hur Bill vände sig om mot honom och drog honom närmre, tårarna låg inbäddade bland det falska lugn han visade och Tom visste att vätskan på hans tröja kom från de tårarna.

-” Det är okej... jag är här...” han la en arm om sin yngre bror och insåg hur liten Bill kändes i hans armar, i vanliga fall så kunde han inte hålla om honom ordentligt på grund av hans längd. Men just den här kvällen så passade han perfekt i Toms armar.

-” Jag kommer aldrig kunna signera något igen...” viskade Bill och han strök en tröstande hand över hans rygg.

-” Klart du kommer, ge det lite tid bara.” men Bill bara skakade på huvudet.

-” Jag trodde.. jag hade ingen kontroll alls och ingen ville lyssna.” barnet i den yngres röst hördes tydligt vilket gav den äldre gåshud, han gillade inte hur rädd han hade blivit eller hur rädd han bror hade blivit. Och han gillade absolut inte att Bill mådde dåligt på grund av det.

-” Jag kunde inte röra mig... eller ta mig därifrån, jag skrek men ingen hörde... Det... dom.. och.. du..” tårarna blev till snyftningar och hans axlar började skälva en aning.

-” Jag vet Bill... men du kommer ta dig igenom det som allt annat.” gråten minskade och allt var tyst för en sekund tills:

-” Lovar du?” Tom log.

-” Jag lovar..”

 

-” Hur är det med honom?” han satte sig tungt bredvid Georg och såg på Gustav som ställt frågan.

-” Han är skakad men han klarar sig.” de nickade.

-” Shit, vem skulle inte vara skakad efter nåt sånt där?” Gustav skakade på huvudet och såg ner i bordet.

-” Precis, jag har aldrig känt mig så hjälplös som när han bara drogs iväg.” Georg såg på Tom som bara nickade och fortsatte sen.

-” Det var värst när de drog honom neråt, vem vet vad som skulle kunna hänt om inte Saki reagerat.” de höll med honom och det blev tyst. Tillsist så gäspade båda bandmedlemmarna och de sa god natt och lämnade Tom ensam kvar åt sina funderingar. Han såg ut genom bussen, upp mot himlen.

En stjärna lyste extra starkt och lite som i en saga så sa han till den:

-” Shit Angie... Du skulle varit här nu... jag behöver dig...” viskade han.

 

Han visste inte att sagan var sann, ett par mörkblå ögon såg på precis samma stjärna.

-” Jag behöver dig...” rösten var tunn när hon klickade på telefonens ”sänd” knapp och vände sig om.

Bara sekunder senare så log den kraftige mannen åt bilden framför honom, det kallas att gräva sin egen grop.

 

Hon höll blicken stadigt riktad mot stjärnan medan hon tänkte, hur kunde det gått så fel? På bara en timme så hade hon händerna fulla med bevis att mannen var oskyldig, varför hade hon då skickats ut för att mörda honom?

-” Låt mig titta på sin arm...” hon reagerade knappt när en hand lades över hennes uppskurna arm.

-” Jag är okej, du borde gå och vara med dina familj.” hon vände sig inte om för hon visste att om hon gjorde det så skulle vad hon gjort bli sant.

-” Låt mig titta på den...” hon suckade, huvudet började göra ont av alla tankar och obehagskänslan i magen gjorde det inte bättre.

-” Jag förstår dig inte, jag var en millimeter från att döda dig och ändå så hjälper du mig. Du vet inget om mig och allt jag visste om dig var en lögn Samah!” det slank ur hennes så fort att hon inte kunde hejda sig men förvirringen nötte på hennes hjärnceller.

-” Du kunde dödat mig rakt framför min son men du gjorde det inte, istället skar du upp din egen arm för att gestalta min död. Hur kan jag inte vara tacksam?” hon fnös men sakta så lyfte hon sin blick för att möta hans.

-” Jag vet mer om dig än vad du tror Angel...” han skrattade till och såg ner på hennes händer innan han tog dem i sina egna, hon stod helt frusen.

-” Sätt dig.” beordrade han men det fanns inte minsta ton av anklagelse eller ilska i hans röst, den var bara mjuk. Hon satte sig på en framdragen stol i i samma rum som tidigare, ärligt talat så kände hon knappt såret på den vänstra underarmen, allt hon kände var förvirring och en kraftig huvudvärk.

-” Jag tänker hämta min fru, hon är mycket skickligare än vad jag är.” hon var förvånad över hur högt Samah talade om sin fru, inte för att vara dömande men i många fall i detta land så var kvinnan ofta undergiven och blev ofta slagen. I det här fallet verkade han hellre avguda henne så som han nästan spann då hon kom på tal, det gav hennes hjärta en lätt klapp som för att säga att inte alla hade förlorat vettet på grund av bomber och massmorden.

-” Det här är Malajah, min fru.” hon hade inte ens märkt att han lämnat hennes sida för att hämta henne, men när hon såg upp så kunde han förstå varför hon avgudades. Hennes ögon var stora och honugsbruna, hyn var krämig och håret var svart och lockigt. Hon var lång men ändå kortare än sin man. Det slog henne inte först men när hon tittade igen så konstaterade hon förvånat:

-” Du bär inte slöja.” ett leende fann sin sin väg efter fruns läppar och hon sa:

-” Klockan är precis efter ett på natten, vi är hemma och ingen i vår familj är starkt troende.” hon nickade och såg ut genom fönstret, stjärnan hon sett tidigare lyste lika klart.

-” Sträck fram handen.” hon gjorde som hon blev tillsagd och visade ingen smärta när en tuss antiseptiskt duttades över hennes sår, däremot så ryckte hon till då hon kände en nål sticka hål i hennes hud.

-” Förlåt, men det är nödvändigt. Men jag antar att du varit med om värre...” hon svarade inte utan riktade blicken mot himlen igen, stjärnan verkade förtrolla henne och binda hennes hjärta. Hon började driva in på tankar hon hoppades att Angel of Death skulle lyckas tränga bort, tankarna på Tom.

När hon tänkte efter så skulle hon inte få se honom om tre veckor, hennes uppdrag skulle inte gå avslutas eftersom männen hon hade i uppgift att döda var män som betydde något för folket. Läkare och män som drev hjälporganisationer eller gav folk jobb, det var sånna hon skulle döda.

Hon var inte där för att avsluta ett krig, utan för att starta ett.

-” Du kommer inte kunna fortsätta så här.” Malajah hade varsamt lagt sin hand mot hennes mage men drog snabbt bort den då Angel blängde på henne.

-” Det är okej, det är en skyddsinstinkt.” hon nickade och tog Malajahs hand och la den mot sin mage igen.

-” Vad har jag för val? Jag kan inte döda det eller göra det ogjort.” hon kunde känna de olyckliga blickarna som gavs henne men hon var för djupt inne i sig själv för att tänka på det. Hon ville inte att Angel skulle krypa fram som hon gjorde, hon skulle aldrig klara av att göra det hon insåg att hon skulle tvingas göra om Angel fanns inom henne.

Allt eftersom natten blev till dag så erbjöds hon lite mat och en plats att sova, något hon till en början inte godtog men nästan blev påtvingad.

När dagen grydde så önskade hon nästan att hon skulle fått sova en timme till, eller i alla fall slippa illamåendet som kom med allt snabbare takt.

-” Helvete!” hon rusade upp men insåg att hon inte hade någon aning om var toan var, hon kunde känna hur det kom upp efter halsen och ville nästan spy åt tanken av vad hon gjorde. Hon blundade och svalde.

 

Tom öppnade ögonen med en suck, han hade ingen större lust att vakna, inte när han drömt som han gjort.

Han försökte vända sig om men insåg att något hindrade hans vänsterarm från att röra sig, det nånting var en svart hårtufs som i vanliga fall kallas Bill.

-” Bill, min arm har somnat!” klagade han med sin gälla morgon röst, efter det tystnade han. När han vände sig om så hans bröst låg mot Bills rygg så kunde han känna de tunga andetag som betydde att hans bror äntligen somnat efter de tidigare händelserna. Med en lätt suck så frigjorde han sig och kröp ut ur sängen. Bussen var kall och han kände hur gåshud spred sig efter hans armar och ben, snart såg han varför det var så kallt. Irriterat gick han fram till ett av fönstren och stängde, bussen blev iskall på så kort stund när den fortfarande var i rörelse.

När bussen fortfarande var i rörelse så hade den en förmåga att lulla honom till oändlig trötthet, han gäspade och gick så tyst som möjligt tillbaka till sin egen säng, men han höll gardinen mellan honom och Bill uppe... I fall att..

 

-” Så killar, ni har bara fyra dagar kvar av turnén, vad ska ni göra nu?”

-” Först ska vi till London för en konsert och en gala och sen ska vi hem.” svarade Bill med vana, Tom såg nöjt på honom men den svåra biten var långt ifrån över. Än så länge hade alla signeringar hållits bakom stängsel och vakter hade varit utposterade över allt, ändå hade han varit skakig och tveksam innan han gick ut. Idag så skulle det bli ändring på det, efter den här intervjun så skulle de ut i havet igen och Tom kunde så väl se den nervositet som Bill försökte dölja.

-” Är det aldrig jobbigt att vara så långt hemifrån, vad gör ni för att slippa hemlängtan? Gustav?” Gustav såg rätt förvånad då han fick micken i handen, Tom flinade då han såg ut att inte riktigt veta vad han skulle göra med den.

-” Eh, vi pratar väldigt mycket med våra familjer... Eh.. Sen har jag ju Georg!” ett ”aww” hördes från intervjuaren vars namn Tom hade glömt, de flinade allihopa och micken skickades vidare till Georg.

-” Som Gustav sa så pratar vi mycket med dom där hemma, så som han också sa så har vi ju varandra.” Tom drog micken ifrån honom och sa:

-” Precis, Georg brukar komma till min säng om nätterna för bot på sin hemlängtan.” Bill såg ut att vilja slå en hand i ansiktet medan Georg ”himself” klappade sin hand lätt över Toms och sa:

-” Du behöver hjälp!” Intervjuaren skrattade och även hon la sin hand på Toms.

-” Vem skulle inte vilja komma till dig för bot på hemlängtan.” Tom hörde Bill kväva ett skratt bredvid honom och de andra två stirrade bara på henne, lite generat så drog han bort sin hand och var inte säker på om han skulle skratta eller inte.

-” Så, Bill! Går du också till Tom när du har hemlängtan?” Gitarristen flinade då han,utan att titta, kände hur Bill höjde skeptiskt på ögonbrynet innan han svarade.

-” Det är sant att jag har Tom, men inte på det sätt du antyder.” giftet i hans röst fick intervjuarens leende att rinna av en smula och Tom visste att det här ämnet var känsligt för både honom och Bill, det var ut tjatat och hade hotat deras relation mer än en gång.

-” Siste man att tala, vad gör du när du har hemlängtan.” hon log flirtigt mot honom och han log tillbaka, svaret låg så perfekt på tungan.

-” Om jag inte pratar med Bill så ringer jag min flickvän.” det flirtiga leendet rann av henne och hon såg ner i sina papper.

-” Så Bill, du var med om något obehagligt med fansen nyligen, hur är det nu?” där kom frågan alla visste skulle komma och Tom gav över micken till sin bror.

-” Självklart så var det inte så kul och jag trodde aldrig att något sånt skulle kunna hända, men jag litar fortfarande på mina fans och jag är säker på att det inte kommer hända igen.” hon nickade och fortsatte att bara små prata lite lätt med dem.

Tyvärr så började Tom glida iväg in i sin egen värld och han stängde ute allt annat, egentligen tänkte han inte på något speciellt utan han orkade bara inte lyssna på intervjuaren som han började irritera sig på. Visst hon såg bra ut med sill långa bruna hår och sina meter långa ögonfransar men hennes röst var pipig och ganska tjatig. Han log nästan då han kunde se henne framför sig som en 50årig lärare med precis samma röst. Innan han visste om det själv så lät han tummarna trumma mot jeansen och en melodi gjorde sig hörd i hans huvud. Om han inte hade vett nog att låta bli så skulle han stegat ut efter en gitarr och bett Bill ta fram en text.

En hård armbåge i hans sida sa honom att Bill tyckte att det var dags att gå, han ställde sig upp och log artigt mot kvinnan innan de gick.

Med melodin fortfarande i hans huvud så gick de mot utgången, han var nära att börja nynna då han kände en kall hand leta efter hans. Han såg upp och mötte sin tvillings oroliga ögon och han insåg att nu var det dags att gå ut igen, han släppte Bills hand och la den på hans rygg istället.

-” Det kommer gå bra, jag är precis bakom dig.” Bill nickade blekt och Tom försökte le försäkrande. Men han insåg att leendet var bortkastat då de kom nära fönstren och Bill gick in i sitt rockstar -skal och blev sitt vanliga självsäkra jag.

Tom tog som vanligt sin tid att signera allt som hölls fram, han hoppade över brösten, och kunde hur Bill inte tog ett steg mer än nödvändigt ifrån honom utan höll sin rygg inom hans räckhåll. Ändå visade Bill vart skåpet skulle stå, varken nervositet eller rädsla sken igenom och han signerade allt med ett flin på läpparna. Tom log stolt i sin brors ära och fortsatte lugnt.

 

*

-” Snälla vakna...” viskade han och strök försiktigt viskade hand och strök försiktigt med den oskadade handen över det blonda håret. Han skulle inte klara av det, han skulle inte klara av att så så många av sina vänner dö den kvällen. Han visste att om han sträckte ut högerhanden så skulle han känna Nathans livlösa kropp och han visste att om han såg upp så skulle han se Bills, han kunde inte. Han hörde hur Angel och tjejen som kallades Lethally pratade med varandra och han kunde bara ana vad Tom kände just då. Ändå så kom han sig inte för att titta upp, allt han såg var de slutna ögonen framför honom.

Han lät sin hand falla neråt och stanna på kinden, försiktigt strök han med tummen över kindbenet och nederläppen. Det kanske inte var lämpligt för vänner men när vännen är nära att dö så finns det inget lämpligare. Han böjde sig ner och kysste honom på pannan och viskade igen:

-” Vakna.. kom igen vakna..” han strök med tummen lite till och kände hur det hoppade i honom när ögonen han iakttagit började röra på sig.

-” Geo..” rösten var hes och ganska svag men den bringade ändå tårar i den omnämndes ögon.

-” Tack... tack..” han log och drog Gustav närmre i sitt knä och böjde sig över honom, för en sekund kunde han låtsas att Lethally inte var på väg att skjuta Tom eller ta död på Angel, för en sekund kunde han krama om den vän som fortfarande levde.

*

Georg satte sig abrupt upp i sängen och såg sig trött omkring, han andades tungt och ett lätt svettlager låg på hans panna. Han mindes inte så mycket om drömmen, bara att Gustav var med och han flinade lite innan han hostade. Halsen kändes torr så han svingade snabbt benen över sängkanten och hoppade ner, bussen var i full rörelse och han njöt av den gungande känslan när han gick mot köket. Lättat kände han hur det kalla vattnet kylde och blötte hans hals och han drack girigt mer.

-” Uppe mitt i natten Geo, tss tss, vad ska David säga?” han vände sig om med ett leende och såg personen i sin dröm stå bakom honom.

-”Du är mannen i mina drömmar Gustav.” han kände han mjuk hand på sin panna och såg tvivlande på sin bandvän.

-” Vad håller du på med?”

-” Jag kollar om du är sjuk.” Georg flinade och borstade lekfullt bort handen.

-” Jag menar att jag drömde om dig inatt!”

-” Håll mig borta från dina drömmar Georg, dela dom med din flickvän istället!”

-” Nej jag...” basisten tystnade och såg ner på sitt glas han ställde ifrån sig det och försökte att inte se sin vän i ögonen.

-” Vad?”

-” Jag minns vad jag drömde...” bilderna kom, en efter en, och han tvingade sig själv att inte grimasera.

-” Vidriga fetischer är inte så allvarligt, vad drömde du om?” känslorna kom också tillbaka och varje hint av panik och desperation blev verklig.

-” Inget, bara minnen egentligen.” han såg upp och såg att Gustav nickade förstående innan han log spjuveraktigt.

-” Vore det allt för gay om jag kramade om dig?” han skrattade lätt och drog in den lille trummisen i sin famn.

-” Det är ett annat kapitel i våra liv, vi har redan vänt blad Geo.”

-” Jag vet... men det är svårt att glömma det.” de viskade men utan någon riktig anledning eftersom tvillingarna sov som stenar i havet.

-” Hmm.. allt jag kan säga är att det är över... Minnen kan inte skada oss..” Georg flinade.

-” Om det inte vore för att jag känner dig skulle jag fråga vilken film du får allt ifrån.”

-” Äh håll käft!”

 

Hon lutade tillbaka sitt tunga huvud mot ett träd och suckade tungt, varför? Hur kunde hon varit så dum att hon röjt sin täckmantel? Färden in till staden under slöja hade varit en risk till att börja med, men att slåss mot soldater som hade för kul med sina vapen var det dummaste hon kunde ha gjort. Hon ångrade sig inte men det var dumt, nu visste dom att hon var i närheten och skulle börja jaga henne igen. Hon strök sig över magen, en vana som hon precis införskaffat och hon trivdes bra med den. Hon visste att hon inte var ensam.

 

Natten var kall i det annars så varma landet, sanden virvlade runt hennes fötter då hon sprang. De skulle snart hinna ikapp henne och om dom gjorde det skulle det vara kört, informationen hon fått reda på var betydligt viktigare än att hålla henne vid liv.

Sanningen bakom fredens slut.

Hon tog sig fram fortare och upp bland träden, även om hon blivit mer stel så fungerade kroppen fortfarande till hennes fördel då hon lätt gömde sig bland grenar och blad.

Fotsoldaterna fortsatte springa rakt fram och skrek till varandra hur viktig hon var att hitta, hon suckade och förstod att hon skulle få stanna där hon satt ett ganska bra tag. Papperna hon hade innanför tröjan skulle hon ge till någon hon litade på, Samah eller någon av de andra män hjon var tänkt att döda. På bara någon dag hade hon besökt dem alla och fått den information hon behövde, deras död var fejkade och bilderna blivit skickade. Det var när hon tog sig upp på högre marker som det gick fel. Att bryta sig in i sitt eget högkvarter och sen döda ett eller två befäl för den information hon fick var inget som gillades av regelboken.

Och andra sidan så var hon aldrig bra på att följa regler.

Tillsist vågade hon sig ner ur trädet och började springa i en ny riktning, hon hade bara aningar om vart hon var på väg men om aningen ledde henne rätt så skulle allt vara över snart.

Hon behövde bara gör allt rätt.

 

-” Nej, Angie! Pttf!” han viftade med handen framför sig hon väntade att få stryka bort lite av Angels hår från hans ansikte. Allt han fann var något betydligt hårigare och blötare.

En damvippa, eller ja... man kan ju kalla det för katt också.

-” Kaschmir, bort!” han puttade milt bort henne men envis som hon var så kröp hon bara upp mot honom mer och riktigt strök sin blöta kropp efter honom.

-” Ah!” I en för snabb rörelse att komma bort från detta odjur så hann han inte fånga upp sig själv innan han låg på golvet.

-” Du skulle bara våga skratta åt mig!” han hötte med fingret åt den ljusa katten som så vackert satt på hans säng och spann.

-” Ja nu sten trivs du va?” han la sig ner i sängen igen och blundade, som svar fick han bara en iskall tass på kinden.

-” Nej bort.” han kröp ner under täcket men glömde att fötterna fortfarande stack fram och kittlig som han var och djävlig som katten var så skickades det obehagliga signaler från nedre delen av benen upp till huvudet.

-” Nej Kaschmir! SLUTA!” han skrattade så katten drog sin lurviga svans precis under hans kittliga tår och han satte sig rakt upp.

-” Okej jag fattar, fem minuter till?” Som om hon förstod honom så hoppade hon bara upp i sängen och la sig spinnande i fotändan. Han kröp ner helt under täcket och lät sin kropp försvinna där ett tag. Han stönade högt när han kände hur Kaschmir kom upp mot ansiktet igen, djuret kunde helt enkelt inte motstå honom!

-” Nej, bort ditt vidriga lilla monster!”

-” Jag är din tvilling, idiot, allt jag är- är du!” Han grimaserade och drog bort täcket från ansiktet, den yngre tvillingen hade ena ögonbrynet höjt men hade ett seriöst uttryck som fick Tom att undra om något var fel.

-” Vad?”

-” Jag tror att du bör komma ner, det är en grej du bör se.” han kände hur det hoppade i magen och han satte sig upp för att sträcka sig efter sin t- skirt, snabbt drog han den över huvudet och följde efter Bill som otåligt väntade i dörröppningen. De tassade snabbt ner för trappan och ini vardagsrummet där Bill hade pausat TV:n, dom hade en sån där cool dosa som man kan spola fram och tillbaka med.

-” Vad är det?”

-” Sätt dig, du kommer behöva det.” Tom kunde inte beskriva vad han kände då, Bills tonfall och magkänslan gjorde honom lätt illamående och han satte sig ner. Bill tryckte på play och nyheterna.

 

-” Truppen som skickades till Afghanistan för snart två veckor sen blir hemskickade, enligt källor beror det på att man ska börja förhandla. En förhandling där ena parten krävde att minst en trupp skickades hem.”

För Tom var resten bara suddiga ord, hörde han verkligen rätt? Han ville fråga Bill om han kunde få spola tillbaka och lyssna igen, men minen som sveptes över Bills ansikte sa honom det han behövde veta. Tyst stammade han fram:

-” Angie kommer hem?” Bill log och nickade.

-” Angel kommer hem.”

 

Hon gick lugnt mellan de stora portarna och tog sin tid med att ta in allt hon såg av det gamla sjukhuset. Det här skulle med all sannolikhet vara sista gången hon såg de vackra målningarna eller skulpturerna som gav liv åt rummen.

-” Angel!” hon såg upp och fann Samah komma gående med ett stort leende på läpparna.

-” Jag har allt du kommer att behöva.” sa hon och började dra fram dokumenten men han viftade bara med handen.

-” Jag hörde, gratulerar.” hon drogs in i en benknäckande kram men lät sig själv omfamnas, hon tog det ena djupa andetaget efter det andra. Hon hade så svårt att tro att det verkligen var sant.

De ville ha ut henne ur landet under förhandlingarna, villkoret var att om hon åkte så skulle hon få sin frihet tillbaka och hon skulle aldrig behöva göra ett uppdrag igen. Allt för att de inte ville ha henne i närheten av förhandlingarna, efter att Samah dragit i lite trådar så hade tydligen deras part krävt att hon lämnade landet oskadd, samma sak med truppen hon kom med.

-” Jag kan.. jag kan inte tro det.” Malajah kom gående mot henne, deras yngsta barn var mjukt placerat mot hennes sida och hon log.

-” Tro det, du klarade det vännen.” Angel var osäker om hon skulle le eller gråta på fläcken, för henne var det helt overkligt. Sakta drog hon fram dokumenten och räckte över dom till Samah, han tog tacksamt emot dom och la sin hand över hennes.

-” Du är så ung och ändå har du gjort mer än vad en hel armé klarar på en livstid. Dessa dokument kan bevisa vad som egentligen har hänt, du kan ha stoppat ett blodbad. Ha det i huvudet när du åker hem till... ja vad hette han?” ett litet leende uppenbarade sig ändå på hennes läppar när hon mumlade:

-” Tom.” Samah skrattade hjärtligt.

-” Tom, jag hoppas han vet att han är älskad av en hjälte.” hon rodnade.

-” Jag är ingen hjälte. Tack för allt Samah, jag hoppas vi ses igen.” han nickade och kramade henne igen.

När hjon vände på klacken och började gå därifrån så var det ändå med betydligt lättare hjärta, allt gick som det skulle, snart var allt över.

Ett sorgset leende spreds på hennes läppar när hon såg upp mot den stjärna som fortfarande sken så klart.

-” Tom...” viskade hon.

 

Hon gick med stolta steg fram, hela hennes utstyrsel var välputsad och justerad. Hennes bricka hängde runt halsen som hennes biljett och fjärilarna i magen fick henne nästan att le.

-” Angel!” ho kunde inte hjälpa det, hon log och vände sig om. Hon befann sig två meter ifrån planet när hon hörde den välbekanta rösten av en vän, Liam.

 

Vintern hade kommit till Berlin och snön låg som ett täcke över marken, kylan frostade bilglaset och tvingade folket ut för att sätta i sina motorvärmare.

Han andades ut ett skakigt andetag, luften isades och han rös, nervositeten hotade att få knäna att vika sig.

Ett steg.

Två steg.

Och sen... några steg till och han stod vid flygplatsens port men kunde inte tvinga sin hand att läggas på handtaget.

-” Tom?” han blundade och böjde ner sitt huvud, ingen kunde känna igen dom om man inte kom riktigt nära.

-” Tänk om hon inte kommer... tänk om hon ligger på ett fält där borta tillsammans med flera andra...” han kände en handske på sin axel men såg inte upp, rädslan, ångesten och oron var för mycket.

-” Med de tankarna så kommer du aldrig få reda på sanningen. Du..”

-” Om jag inte vill få reda på sanningen? Om jag bara går hem och väntar på att hon kommer in genom dörren, jag har tålamod.. Jag kan vänta länge...” han hörde hur Bill suckade bakom honom men förmådde sig inte att ta tag i handtaget.

-” Vad gör du om dörren aldrig öppnas och hon kommer in?” Tårar satte sin skräck i hans ögon och han blinkade ilsket bort dem.

-” Då väntar jag lite till...” han vände sig om för att gå tillbaka till bilen när Bill tog tag i hans arm.

-” Din tjuriga idiot! Kom!” tonen Bill använde gjorde så att han gav upp kampen inom sig och bara lät sin bror leda honom. Han såg hur mycket folk det var, det var en underdrift att säga att det var packat men han vågade inte se sig omkring utan följde bara blint efter Bill. Georg och Gustavs röster hördes bakom honom och det värmde och gav honom lite trygghet.

Sen han fick veta att hennes trupp skulle hem så hemsöktes hans nätter av inget annat än mardrömmar och dagarna av oro. Bills röst ekade i hans huvud då han uppgav var dom var på väg och sedan en kvinnas mjuka och lena som sa vart planet skulle landa och var man fick vänta.

Han blev ledd åt vänster men tankspritt så snubblade han nästan på sina skosnören, han såg bara på Bill som gav honom en frågande blick innan han böjde sig ner och knöt det lösa skosnöret. Han såg upp igen och såg att det snart var dags att få reda på sanningen, han mådde illa och försökte att inte spy.

-” Kom nu Tomi...” han reste sig upp och lutade sig mot tvillingens axel innan de fortsatte gå framåt, Saki brummade på bakom dom och något om ”väldigt osäkert” svävade obrytt förbi deras

 

” Plan 21 från Afghanistan har anlänt.”

Hade Tom haft någon form av röst kvar hade han skrikit, panik bäddade för utbrott inom honom när han såg sig omkring på gråtande kvinnor och män som troligen också väntade på att få besked om sina nära och kära. Han kände sig helt felplacerad då han insåg att detta inte var en grupp av fans som sökte autografer, utan en grupp med människor som sökte tröst och förståelse.

-” Kom nu, vi måste gå närmre om vi ska se.” man hade satt upp ett litet staket så att människorna som var där skulle kunna leta efter sina anhöriga på lite avstånd, gången var väldigt lång men ju närmre ingången man kom så tonades folkskaran ut. Troligen berodde det på att utgången var längre bort och man skulle komma ut fortare, eller så var det på grund av samma psykiska problem som Tom hade. De ville skjuta upp det, de ville säga att de stod för långt bort och kanske missade när deras anhöriga gick förbi.

Saki och Bill såg till att det inte var något som skulle lämna Toms läppar när alla väl kommit ut, det kanske var hårt men de kunde inte låta honom dra ut på det i fall att hon inte skulle komma.

En dörr öppnades och två män i militärkläder klev ut, de höll varsin flagga vid sin sida och ställde sig i givakt. En annan man kom ut och skrek något innan han gjorde honnör och började gå framåt, bakom honom gjorde en grupp med människor synliga. Det var som ”publiken” höll andan när de, en efter en, klev in... Men tystnade varade inte länge när folk började känna igen de som kom ut.

Namn ropades eller skreks och tårarna föll som aldrig förr, vissa soldater bröst av från ledet och rusade mot sin familj, något som aldrig skulle tillåtits om det inte handlade om så mycket känsloladdade möten att ingen hade hjärta att säga till dem.

-” Var är hon?...” viskade han försiktigt och kände Bill krama hans hand, han räknade människorna som kom ut tills han såg ett familjärt ansikte.

-” KEVIN!” skrek Bill och Kevin vände sig om och log mot dem, leendet var allt som syntes- inte sorgen och inte smärtan.

-” Var är Liam..” mumlade Bill, alla hade nog hunnit tänka samma sak innan Liams ansikte också dök upp när han halvsprang fram och tog Kevins hand. Kevin verkade äga något åt honom och han pekade sedan på den lilla gruppen besående av Tokio Hotel och han vände sig om och log vagt.

-” Kom igen var är du..” i Toms huvud var det kaos, han började må illa då det blev allt längre mellanrum mellan människorna som kom ut. Böner och bedjande ord skrek i hans inre och tvingade honom nästan ner på knä men han höll sig uppe. Sakta men säkert började han bli tom på de känslor som en gång fått honom att le, han kände hur fingertopparna blev lika kalla som hans hjärta då en man kom ut.

Han var klädd som en officer eller kanske general och han såg sorgset ut på människorna framför honom. Han skakade på huvudet innan han gjorde honnör och vände sig om och vinkade fram dem.

 

Tom kände hur han sakta föll bakåt när resten av männen kom in, hade det inte varit för Georg så hade han träffat golvet på bara sekunder.

Männen som kom in bar kistor.

-” Nej...” han hörde Bill mumla bakom honom men allt han såg var männen som bar, deras ansikten var fyllda med tårar då de bar fram kistorna med olika flaggor på. Flaggorna som representerade vilket land personerna i kistorna kom ifrån. Till en början var det bara tyska och hur dum Tom än kände sig så var han lättad, tills den sista kom.

Den var Amerikansk.

-” Bill.. hon.. hon kan inte.. hon..” han vände sig mot sin bror so bara såg hjälplöst mot honom.

Bill hade varit så säker på att Angel skulle komma gående precis efter Liam och Kevin, när hon inte gjorde det så hade han ingen aning om vad han skulle tro. Han kunde heller inte säga något för att göra desperationen i Toms ansikte till glädje, han kunde inte stoppa det han kände från att välla upp då han såg hur panik började ta över den äldre tvillingen.

-” Nej, nej, nej! Hon.. Bill! Lyssna hon kan inte!”

-” Tom!” han såg upp från Bill och mötte Liam och Kevin, Liam stod lite längre fram och var den som hade sagt hans namn. Han tog några få steg fram, rädslan var skrivet i hans ansikte.

-” Var är hon?” han var rädd att rösten inte skulle hålla men förvånansvärt så gjorde den det och Liam kom lite närmre.

-” Hon är okej.” Tom blundade och hans sinnen bedövades, sinnena sa åt honom att inte få upp några förhoppningar.

-” Hon är kvar ett par dagar för att någon ändrade sig, de vill ha henne där för att bevaka förhandlingarna. Hon och Markus är hemma om max tre dagar.” Tom blev yr och lutade sig mot närmsta människa som råkade vara Georg, han kände Georg lägga en arm runt honom för att hålla honom stabil.

-” Men...” sa Kevin och Tom visste det, det finns alltid ett men.

-” Hon ville att jag skulle ge dig det här.” det var ett brev i all sin enkelhet som sträcktes ut till honom. Han drog en hand över papperet innan han tog det i sin hand.

-” Vi måste nog gå men vi ses hemma hos er? Föresten öppna det inte förrän du satt dig i bilen.” Tom nickade förvånat och alla följde paret då de sakta och trötta gick iväg.

Det gick runt i huvudet på honom då de gick tillbaka mot bilen, brevet hade han tryckt mot bröstet och han kände hur underläppen började darra då han kom ut och satte sig i bilen. Det var knäpp tyst, troligen för att alla kände sina känslor varva ner och lugnet tog överhanden.

Men Toms lugn fanns inte att hitta då han sakta öppnade kuvertet i handen, han blundade då han drog ut ett beige/brunt papper med Angels sneda men mjuka handstil på.

 

Tom.

Du är mitt leende i mörkret,

Min sol i natten,

Och du är mitt hjärtslag i döden.

Jag saknar dig så otroligt mycket och jag tänker på dig varje dag.

Mycket har hänt sen jag kom hit ut i öknen, människor jag sett här mist sina liv och jag har varit nära att mista mitt eget.

Nån dag så kanske du får reda på allt som hände här och jag lovar... Den dagen ska jag berätta hela historien helt själv. Du ska aldrig mer behöva höra något från någon annan.

Just därför skickar jag också det här brevet i förväg, ifall att något händer så ska du aldrig behöva undra.

Du har inte bara förändrat välden med din musik utan även mig med att bara vara dig själv.

Precis innan jag åkte fick jag reda på att du har förändrat mig ytterligare.

Älskar dig och hoppas vi ses snart.

/ Angelina Dana.

 

Han läste det om och om igen, vad hon menade förstod han inte förrän han vände på brevet och fann en bild. Bilden var blå och svart och hade några konstigt formade konturer i sig, det kunde lätt tas för ett barn som lekt med målarfärg men han visste var det var. Han såg närmre på det och hans mage hoppade till.

-” Tom? Vad står det?” tveksamt såg han upp på sin bror i passagerarsätet framför honom.

-” Hon är med barn.”

 

Rummet var mörkt och stenväggarna fuktiga, inte ens solen lyckades skina genom det lilla fönstret täckt med galler. Golvet var kallt och lite mossa hade växt fram mellan stenarna, dörren bestod av stål och var helt omöjlig att ta sig igenom.

Kedjorna kändes tunga runt hennes händer, det var inte vanliga kedjor utan riktigt gamla som man hade under tiderna då pirater regerade landen. Kedjor som smiddes av en smed och det bara fanns en nyckel till. Järnet skadade hennes handleder men det förblev obrytt i hennes sinne där hon satt, hukad mot väggen och med händerna mot sin mage.

-” Snälla var okej... snälla.” mumlade hon och kämpade emot de tårar som hotade att falla, hon var rädd att hon förlorat det enda som hållit henne vid liv de senaste veckorna, hennes enda kvarstående koppling till mannen hon älskade. Hon hade vetat vad som skulle hända då hon klev på flygplatsen, hon hade vetat att det var en fälla och att hon gav upp sin frihet för att trupperna skulle få åka hem- kanske även för att slippa ett blodbad. Tankarna som borde fått hennes att sträcka på ryggen tvingade henne att tappa kontrollen över tårarna, hon hade gissat att hon skulle förlora en del va sig själv när hon miste sin frihet... Men hade aldrig föreställt sig hur det skulle kännas att mista något som så intensivt bara var hennes, något som hon hade på grund av kärlek- hennes bevis för att hon var älskad.

Smärta.

Hon hade känt det förr, men aldrig på den här nivån, allt de hade gjort mot henne var ingenting i jämförelse med det här. Hon kände hur gåshud kröp upp på hennes armar då hon sakta reste sig och snabbt torkade tårarna. Hennes en gång lysande ögon förblev blanka med en strimma av rött i sig.

Hämnd.

Hon hade känt det förr men den här gången så var gränserna hon tidigare känt borta.

-” Redo?” vakten såg på henne genom fönstret och hon nickade bara.

 

Tom satt vid köksbordet, ögonen var fastklistrade vid bilden i hans händer.

Ett barn, hans barn.. nej.. deras barn. Han såg på det igen och händerna började skaka, var det inte tänkt att han skulle hoppa upp och ner av glädje? Eller skulle han börja oja sig om musiken och hur det förstörde hans liv? Han skulle väl ändå känna något? Istället så fortsatte han bara stirra på bilden.

-” Tom?” Varför sa hon inget tidigare? Han önskade att han vetat innan hon åkte, kanske var det just därför. Han hade aldrig låtit henne åka...

-” Åh Tom!” han rycktes ur sina tankar och såg till vänster på Bill som satt sig bredvid honom, han kunde inte läsa Bills reaktion heller. Var han glad? Eller trodde han att deras karriärer var över?

-” Hur är det?”

-” Overkligt.” svarade han utan att missa en takt, Bill nickade.

-” Hon är snart hemma, ni kommer säkert lösa det.” men han skakade bara på huvudet.

-” Enligt Liam så är det över tre månader, hon kan inte göra abort så vi har inget val.” han gillade inte hur bra de orden hade låtit i hans huvud och hur hemska de lät när han sa dem.

-” Om ni hade ett val, skulle du vilja att hon gjorde abort då?” han såg ner på bilden igen. Ett bar skulle garanterat förvärra en redan komplicerad situation, musiken skulle bli svårare och Angel skulle gå igenom en massa. Han var så ung och hade ingen aning om hur man gör med ett barn, hon var ju också väldigt ung. Det kändes fel att ingen av dom troligen skulle bli bra föräldrar. Angels uppväxt var ju inget de själva kunde sträva efter och med tanke på hennes förflutna så skulle barnet få det jobbigt ifall folk fick reda på det. Hans egen uppväxt existerade ju knappt, hans mamma hade varit underbar fram tills han skrev på kontraktet med David Jost och efter det handlade allt om musiken. Allt han levt för skulle kanske raseras på grund av det som vilade i hans flickväns mage, allt hon byggt upp skulle också med säkerhet förstöras.

-” Nej, det skulle jag inte.” mumlade han och han kände Bill le.

-” Du kan inte backa ut Tom, men du behöver inte heller vara rädd för att saker ska förstöras. Kanske försvåras men vi löser det.” de orden lurade fram ett leende på hans läppar, Bill kunde läsa honom som en öppen bok.

-” Så... jag ska alltså bli pappa.” han försökte smaka på ordet och rullade det lite på tungan, det kändes varken bra eller dåligt och han skulle behöva tid. Men när han kände efter lite till så fann han ändå att det smakade bättre än han trodde.

-” Grattis. ” han kände Bill trycka hans hand och flinade.

 

Bill var på sitt rum då han hörde hur någon rusade upp för trapporna, han riktade blicken mot dörren och väntade sig att Tom skulle passera dörröppningen när som helst. Han hörde hur Tom stannade precis utanför och andades häftigt, antagligen var hade det något med barnet att göra och om Bill skulle vara ärlig så hade han ingen aning om hur han skulle reagera till att bli farbror, han hade ingen aning om hur han skulle reagera till något just nu.

Det knackade på dörren och han höjde ett ögonbryn, Tom knackade aldrig.

-” Eh, kom in.” Det var inte Tom som kom in.

-” Bill, var är Tom?” Liams ögon var stora och han hade ett stressat sken över sig, han såg inte ut som den vanlige starka Liam han var utan väldigt sliten.

-” I köket, tror han ser på nyheterna eller nåt.” agentens ögon vidgades.

-” Men helvete!” han vände sig snabbt om och började springa ner för trappan, Bill som inte förstod något kände oron stiga och följde efter.

 

Toms sinnen var bedövade, han kunde inte känna eller ens röra sig när han hörde vad som sas på nyheterna. Han ville blunda och intala sig själv att det var en illusion, att allt bara ar ett elakt påhitt som spelades för hans smärta. Men det gick inte, han klarade inte av att blunda utan hade ögonen klistrade på skärmen.

-” Tom, STÄNG AV!” det lät kusligt likt Liam men han kunde inte följa orderna då nyhetsuppläsaren sa det igen.

 

-” Förhandlingarna i Afghanistan är över, enligt en överenskommelse så kommer fredsavtalen att skrivas på efter ett spel på söndag. Hittills har man använt spelen för att träna agenter på fångar som ska avrättas, på söndag är det tvärt om. På söndag har man bestämt att avrätta en agent med ett förflutet som kostat många livet, agenten har gjort många barn faderslösa och många fruar änkor. Enligt båda länderna så är hon en fara för nationerna och avrättningen ska visas live i de land där trupper har rykt in för att hjälpa Afghanistan på fötter igen. Vi live sänder här 18.00 på söndag då spelen tar plats. Agenten som ska avrättas har enligt källor inga närstående och därför kunde man fatta detta beslut.”

 

Nyheterna i sig var inte det som fick hans hjärta att stanna, det var bilden.

Bilden föreställde en flicka i 16års åldern, hennes hår var kolsvart och uppdragen i en svart knut bak på huvudet, ögonen var kraftigt svartsminkade och hennes kläder bestod av militärbyxor och ett svart linne. Över axlarna hängde hennes pistols hölje och om man kollade riktigt nära så kunde man se spåren av ett ärr. Visste man hur ärret såg ut så visste man också hur lite som syntes, som isberget Titanic körde på, man ser bara toppen av något som är så mycket större än vad man tror.

Fortfarande kunde han lura sig att det var någon annan, men när en skylt uppenbarade sig precis nedanför henne så blev hans värld svart.

-” Tom!”

På skylten stod det ” Angel of Death”.

 

Han snurrade glatt en kniv mellan fingrarna medan han lyfta glaset fyllt till hälften med ren vodka mot läpparna. Han log och mumlade för sig själv:

-”Du skulle aldrig satt dig emot mig Angel, nu för det försent.” han såg ner på dokumentet i sin hand, förhandlingarna var skrivna i svart bläck, och han log nöjt åt sin egen underskrift.

 

 

Hon tvingade sig själv att stå rakt men smärtan i hennes bröst tvingade henne att böja sig fram och lägga armarna om henne, hon kände sig känslig och utmattad men framför allt ensam. Hon behövde veta, hon ville så gärna veta men var samtidigt rädd för att sanningen skulle knäcka henne.

Männen runt henne skrattade och hon drogs upp i kedjorna och tvingades in i ett litet rum med endast en kvinna i, inte så smart med tanke på att hon lätt kunde använda henne för att fly. Tyvärr så hade männen sett till att det gjorde för ont för att hon skulle klara av det.

Kvinnan såg ledsamt på henne och tog fram sitt stetoskåp, varför hon skulle undersökas innan spelen förstod hon inte. Ju sjukare hon var desstå större chans hade de andra, eller hur? Hon såg sig snabbt omkring och hoppades innerligt att hon kunde lita på kvinnan innan hon sa:

-” N-no please... my baby..” viskade hon och kvinnans ögon vidgades då de såg ner på hennes mage.

-” Please...” hon började bli irriterad på sig själv, smärtan i käkarna fick henne att stamma men hon kunde inte hjälpa rädslan som kröp efter hennes ryggrad. Hon var rädd att bli ensam.

Kvinnan nickade och satte sitt stetoskåp mot den lilla bulan på hennes mage, hon förde det kalla instrumentet fram och tillbaka tills hon tvärstannade och såg upp. Efter att ha tvekat en stund så gav hon de man stoppade i öronen till henne men höll kvar delen mot hennes mage.

Angel stoppade försiktigt öronpluggarna i öronen och försökte tysta sitt hjärta tillräckligt för att hon skulle höra något. Det var då hon insåg..

Det var inte hennes hjärtslag hon hörde... hon var inte ensam.

 

-” Tom...” Bill såg ner på sin bror, de hade fått släpa honom upp till sängen där han nu låg och stirrade i taket, enda livstecknet var att han blinkade. Bill såg hjälplöst på Liam som kråmade sig lite där han stod innan han tog ett par steg fram mot sängen och satte sig.

-” Lyssna Tom, spelen är lite som fortidens gladiatorer. Hon kommer slåss mot två män utrustade med ett vapen var medan hon är helt utan och du känner henne, hon kommer inte ge upp i första taget.” Tom sänkte blicken.

-” Hon är med barn.”

-” Jag vet, men hon är rysligt stark och skicklig, klarar hon att oskadliggöra de hon kommer möta så är det okej.”

-” Så de får eh... döda... henne men hon får inte göra dem illa?” frågade Bil och såg på Liam som nickade.

-” Precis, men det du ska fokusera på Tom är att hon kan klara det. Du har inte sett henne när hon går in för att överleva, du får inte underskatta henne.” en suck släpptes från Toms läppar och han satte sig upp och såg ner på sina händer.

-” Hon är med barn..” upprepade han igen och fingrade lite på sin tröja.

-” Därför kommer hon klara det, du måste ge henne lite mer kredit än så Tom.” men Tom bara blängde på honom och a sig ner med ryggen mot dem. Han ville inte tänka på det, han ville bara ligga där och låtsas att om hon blundade och öppnade ögonen igen så skulle hon ligga där med ögonen slutna och andas tungt.

 

Bill suckade och tecknade att de skulle gå ut, Liam nickade och de följdes ut och gick tyst ner för trappan.

-” Är det verkligen så spelen går till?” Bill såg på agenten som bet sig i läppen och fäste blicken på köksbordet som de närmade sig.

-” Det är spelen för fångar, ska jag vara ärlig så är jag helt säker på att de har ändrat reglerna för henne. De vill se till att hon inte har en chans.” sångaren svalde och nickade.

-” Du skulle sagt det direkt till Tom.” men Liam skakade på huvudet.

-” Han kommer inte få upp några förhoppningar ändå, jag tror att han redan har gissat att de inte kommer låta henne gå därifrån levande.”

-” Du verkar väldigt lugn för att veta att en nära vän ska dö inom två dagar.” Bill ångrade direkt sitt ordval då han såg ånger fara förbi i Liams ögon.

-” Jag vet inte... Jag antar att jag inte vill inse det helt enkelt, men jag antar att jag kommer göra det när Kevin åker i kväll.”

-” Vart ska han?”

-” Tillbaka, vad jag förstått så kommer han vara en som tar hennes kropp tillbaka när allt är över och om hon vill säga något så kommer han att meddela det hon säger osv.”

-” Va? Ska han tillbaka? Men ni är ju fria!”

-” Jo, det är Angel också men se hur det gick för henne... Allt i våra och framföralt hennes akt skulle strykas och bli ersatta med annat, tydligen så var vi inte riktigt färdiga med de här uppdraget.”

-” Men han kommer tillbaka?”

-” Jodå, skadar de honom är det mord.” Bill kände Liams blick bränna i nacken då han sa:

-” Men det är inte mord att skada Angie...” Agenten tystnade och såg ner i bordet.

Bill tänkte på det ett tag, liksom svalde tankarna och ville sedan slå sig själv då hans underläpp darrade till. Världen var så orättvis, Angel skulle bli straffad för något som ursprungligt var Lethallys fel och personerna som skulle straffas med henne var personer som älskar henne... Som hans bror.

-” Bill?” han sniffade till och kämpade för att hålla tillbaka de ilskna tårarna som hotade, något han misstänkte att han gjort för länge.

-” Det är okej, jag bara...” Tanken på Tom som bara låg där uppe och stirrade i väggen, på Angel och hur hon kände sig just nu och på barnet han aldrig skulle få träffa tvingade ändå fram tårarna.

-” Åh Bill...” han kände hur Liams armar slöt sig runt honom och han ville slå bort honom för att han lät sig själv vara svag, men han kunde inte hjälpa det.

-” Det är så jävla orättvist! Tom har äntligen hittat någon och Angel börjar bli sig själv igen! FAN!” han tryckte sig närmre Liam tills han kände Liams hjärta dunka hårt mot hans panna.

-” Jag gillar henne, hon.. Fan hon räddade Tom flera gånger och hon..”

-” Jag vet.. Hon är en bra människa...”

-” Och Tom, han kommer aldrig bli sig själv igen... fan mördar dom henne så mördar dom honom!” Bill visste att det var just det som folk brukade säga om han och Tom men efter Tom hade sett bilden på sitt barn hade något förändrats hos honom, efter att han nästan förlorat Angel en gång så hade ännu mer förändrats och det hade varit så positivt.

-” Släpp ut det...”

Liam hade aldrig sett sångare emotionell förr och det lättade honom att göra det nu, han förstod att även om Bill hade en image att upprätthålla och var den som försökte vara stark genom allt som hade hänt så skulle det tvinga honom till en gräns tillsist. Om gränsen var nådd än kunde han inte avgöra men det här skulle i alla fall få honom att backa från den.

-” Jag.. tror att jag vill vara med min bror...” Liam log och lät honom resa sig, rösten var så likt ett barn att han inte kunde annat än att le och insåg att vad som än hände så skulle tvillingarna alltid ha varandra. Han började också inse att en av hans närmsta vänner skulle bli avrättad och det var med tungt hjärta han såg Bill försvinna upp för trappan innan han gick för att söka tröst hos sin man.

 

-” Tom?” rummet var helt släckt och allt som sken upp var månens ljus genom molnen, han kunde se konturerna av sin bror i sängen då han tog några prövande steg framåt.

-” Jag vill inte att hon ska dö, Bill.” orden fick Bills tårar att falla fritt och han korsade rummet snabbt och la sig bakom sin bror som vände sig om och de krålade in sig i varandras famnar.

-” Jag är ledsen Tom..” snörvlade Bill fram och han kände hur tårar brände mot hans nacke när Tom började mantra ”vill inte” i hans öra.

Och så låg dem.

Säkert i timmar som en enda skälvande kropp med hjärtan som slog i unison.

 

Söndag, en dag som många anser som den västra dagen under veckan, mest troligt för att helgen skulle ta slut.

Men den här söndagen var annorlunda, den var fruktad.

Hon tog ett djupt andetag och såg att klockan närmade sig innan hon åter vände blicken mot spegeln för att göra klart det sista. Hon drog skickligt med pennan nedanför ögonfransarna när hon hörde någon bakom henne.

-” Angie...” smeknamnet som hon längtade så mycket efter att få höra, men mannen som kommit på det fick inte vara här eller hur?

-” Tom...” hon vände sig om, nej det var inte den man hon hoppats på men en annan hon visste att hon skulle saknat om han inte vore där.

-” Kevin.” sa hon med ett mjukt leende, ett leende fanns inte på hans läppar och hon blev allvarlig.

-” Du visste att det var en fälla, du visste att det skulle bli så här.” hans anklagelser var varken onda eller ilskna utan han sa det bara som ren fakta, hon vände bort blicken och stirrade på väggen.

-” Varför?” fortfarande lät han inte arg men det var något i rösten som fick henne att bli lite nyfiken.

-” För det här kriget handlade aldrig om rättvisa i början och det kommer ta slut om de får som dom vill.” hon skakade lätt på huvudet så några hårstrån flyttade sig från hennes syn.

-” Varför åkte du? Varför gav du bara upp?” orden var kanske inte menade att sticka så hårt som de gjorde, hon sänkte blicken. Hon ville inte se det så, som att hon gav upp, utan mer som att hon viftade med en freds flagga. Hon hade hoppats på att hon skulle känna att hon gjorde något rätt, att det sista hon skulle göra i livet var något bra. Men känslan inom henne sa henne det motsatta, hon hade allt att kämpa för och det skulle hon också..

-” Det här är större än oss.” svarade hon bara men hon visste att svaret inte skulle duga.

-” Tom då? Är det större än honom?” något i Kevins röst stämde inte och hon såg upp, känslan hon hade fyrdubblades och hon tog snabbt några steg fram i sin väns famn. Hon kände hur det stockade sig i halsen då hon torkade bort hans tårar.

Tom?... Om hon blundade så kunde hon för en sekund föreställa sig att han var där, att han höll om henne och viskade i hennes öra. Att rösten som höll henne förtrollad skulle ta bort delar av smärtan hon kände.

-” Åh Angie, du är för modig för ditt eget bästa.” han skrattade lite och hon drog på läpparna innan hon backade lite så de fick ögonkontakt.

-” Vet du hur det kommer gå till?” hon studerade hans uttryck som ändrades från sorgset till nästan argt.

-” Du kommer få en spruta som kommer ge dig ett hjärtstopp efter en halvtimme om du ligger still, men eftersom den ges före du börjar slåss så kommer det gå mycket fortare. Beroende på hur fort du får ner dom du ska slåss mot så måste du hålla dig vid liv i tjugo minuter, efter det ges adrenalin och du lär vara okej. Men det kommer inte alls bli lätt, första sprutan du får innehåller något annat, jag är inte säker men du kommer ha väldigt ont.” hon såg hur han flackade med blicken ner mot hennes mage innan han tillade:

-” Om du inte blir slagen i magen så kommer inget att skada.. eh.. det.” hon nickade.

-” Alltså; slåss fort, sen sitta stilla i tjugo minuter?” han nickade och vände sig om.

-” Det kommer vara du, eller hur?” han stannade och hon fortsatte:

-” Du är den som kommer ge mig sprutorna, eller hur?” först stod han alldeles stilla och hon kunde se hur axlarna skakade lätt innan han fortsatte gå mot dörren och hon nickade.

Det var okej.

 

Tom följde långsamt efter Bill ut mot entrén, mötet som hade hållits irriterade honom bara. Folk hade känt igen den unga Angel på nyheterna och journalisterna hade helt klart ”lost it”, de var överallt där TH var och om det inte vore för de många säkerhetsrutinerna som hölls så skulle de med all säkerhet stå utanför deras hus. Under mötet hade alla pratat som om Tom inte var där, som om det inte var hans flickvän som skulle bli avrättad. Några ville att han skulle förneka att han visste vem hon var och att den riktiga flickvännen fortfarande var på semester hos sina föräldrar, medan några ville att han skulle gå ut med vem hon var och på så vis dra mer uppmärksamhet till bandet... ingen av dem förstod. De förstod inte att han aldrig skulle kunna neka till att ha haft henne i sitt liv som e person han älskar och de förstod inte heller att han inte skulle kunna utnyttja hennes död för framgång... de verkade inte heller förstå att hon var den flicka han alltid skulle älska.

” Han var ju bara ett uppdrag” hade någon sagt när Bill blivit rosenrasande och delat med sig av sina åsikter, Tom var riktigt glad att han hade Bill med sig. Bill sa de ord som han inte kunde uttala.

-” Tom är det sant att Angel of Death är din flickvän?”

-” Hur känns det att veta att hon kommer avrättas ikväll?”

-” Kommer du åka dit och se på?”

-” Kommer du titta på TV ikväll?” fler frågor skreks åt honom men han prejade sig bara fram genom massan och in i bilen, Bill var inte långt efter honom. Bilen började rulla och några journalister sprang efter dem och fortsatte skrika men bilen var för snabb. Efter någon kilomet så bytte de bil till en betydligt mindre och fortsatte en bit till innan de bytte igen, själva proceduren var i sig jobbig men väldigt nödvändig.

-” Är du okej?” frågade Bill när de klev ut på deras tomt, snön yrde omkring dem och dansade runt deras fötter medan de gick.

-” Skulle du vara det”? Bill sa inget mer och Tom fortsatte bara gå, hela huset stod stilla, ingen kom med glada skämt eller drev med varandra. Georg och Gustav sörjde inte bara en snart förlorad vän utan också Toms smärta, Bill var den som försökte hålla alla uppe. Han försökte vara positiv men varje gång timslaget i klockan hördes så kunde man se hur hans ögon tårades.

Tillsist tog Tom mod till sig och satte sig i soffan, han drog en filt runt sig och slog på den kanal han visste att allt skulle sändas på.

Egentligen spelade det ingen roll vilken kanal han såg på, alla nyhetskanaler visade samma sak: reportage om Angel och vad som skulle hända.

Han hade fått en uppdatering av TV:n gällande vad som skulle hända:

Angel skulle slåss mot några och hon skulle vara inseminerad med något som skulle ge henne hjärtstopp. Klarade hon att slå ner männen på 10 minuter och sedan sitta stilla i 20 så skulle hon kanske klara det, efter att hon suttit i 20 minuter så skulle hon ges adrenalin och hon skulle bli fri. Men haken var att efter hon fått sprutan så skulle hon uppleva smärta, tydligen någon form av illusion som skulle skicka smärta till hjärnan och hon skulle reagera efter det.

Tom trodde inte att han skulle klara av att se det.

 

Klockan slog sex och hjärtat slog ett extra slag, ändå verkade hjärtat slå ett slag saktare för var minut som gick. Han blundade, slog på rätt kanal och öppnade ögonen, han kände hur fler personer samlades i soffan och han tog ett djup andetag.

Det var dags.

 

Hon hörde klockan slå sex och mannen framför henne nickade åt henne, hon slapp handklovar- hon skulle inte fly. Hon reste sig från stolen och stod rakt, hennes axlar avspända och nedsläppta.

Hon började sakta gå framåt och hörde hur folk skrek när portarna öppnade sig, beslutet tvingade nästan fram ett leende.

Beslutet om att hon skulle göra allt för att överleva.

Med ryggen rak och huvudet högt.

Det var dags.

 

-” Ge inte upp, vad du än gör.” hon nickade åt sin vän när hon saka gick ut på arenan,, ljuset bländade henne men hon lyfte inte handen för att kunna se, istället blundade hon och drog in ett djupt andetag. När synen återvände vinkade en vakt åt henne och pekade på en stol precis bredvid henne. Hon kunde se Kevin gå runt och göra i ordning den första sprutan medan hon med långsamma steg närmade sig, Hon satte sig försiktigt på stolen som såg ut att falla ihop av minsta beröring. En knubbig liten man med långt skägg ställde sig framför henne med en mick och människorna i arenan blev som galna, han höljde en hand och det tystnade. Hon mötte hans blick och han såg länge på henne.

-” Förlåt Angie...” hon hörde att Kevin var nära tårar då han med all försiktighet stack in nålen i hennes arm.

-” Det är okej.” sa hon utan att ta blicken från mannen framför henne, han sa hennes namn i micken och hon började nästan le när han började berätta vad hon satt där för. Det var allt från mord till att förfalskat sin identitet, ändå förvånades hon över att han läste upp Samahs namn bland de hon mördat och även de andra hon hade fått order om. Tydligen hade inte allt gått som det skulle eftersom Samah skulle överlämna de dokument som skulle fria landet.

-” Har du något du vill säga emot dessa anklagelser?” hennes leende kunde inte hållas borta när hon lutade sig fram mot micken och sa:

-” Se till att fakta stämmer nästa gång, annars kan du skriva ditt eget namn på den listan.” han blängde på henne och hon log sockersött.

Kevin drog ut nålen och såg sorgset på henne och hennes leende mjuknade när hon såg att hans ögon vällde upp.

-” Det är okej... Tack för att du var här och gjorde det...” han nickade och snart kunde hon se sina motståndare komma gående mot henne.

 

Tom kände en hand trycka sin då portarna öppnades och Kevin kom ut först, sedan en general och några vakter... Och allra sist... kom hon. Kameran zoomade in henne och magen gjorde ett hopp då han kunde se att hennes putade lätt. Hjärtat stannade då han insåg att det verkligen var sant, smärtan han kände då han också insåg att han aldrig skulle få träffa honom eller henne, inte efter ikväll.

Han vill blunda, han ville titta bort men ändå följde han henne som förhäxat med blicken. Mannen som läste upp vad hon var åtalad för och hennes straff såg ut att brista när hon kaxigt svarade och hade det varit vid en annan tidpunkt så skulle Tom lett, men den karakteristiska personligheten kunde inte ens få honom att dra på läpparna.

Han såg hur Kevin sa något åt henne och han såg ångest fylld ut där han stod, precis bakom henne då de monterade fast något för att ha koll på hennes hjärtrytm. En liten linje dök upp i rutan där hjärtslagen tydligt syntes och han såg hur hon försiktigt reste sig upp. Den lilla mannen backade undan och porten öppnades igen för att avslöja hennes två motståndare.

Första mannen som kom ut var ganska stor, han var rakat och hade muskler som ett berg men det enda vapnet som Tom kunde se var en Sai i båda händerna. En Sai är som en liten treudd men det mittersta spettet är längre och skaftet är utformat perfekt för handen. Mannen såg ärligt ut att kunna knäcka Angel mellan tummen och pekfingret och Tom skulle nog varit mer orolig om det inte var för att han visste att Angel mött värre.

Näste man som kom ut var däremot ingen som de hade föreställt sig.

Han hade blont kortklippt hår och var rätt vältränad men man kunde se att benen var kortare än vad ryggen var.

-” Vad i helvete gör Marcus där?” Gustav var den förste som reagerade och Liam kunde inte annat än att rycka på axlarna, inte för att Tom såg det. Han var fullt upptagen med att be för att det skulle gå bra, han var fullt upptagen med att söka Angels ögon genom TV- rutan.

 

Hon log nästan nöjt då hon såg den förste som kom in, visst han var ett muskelberg men ju större klumpen är desto hårdare faller den. Personen som kom in näst hade hon däremot inte väntat.

Marcus var utrustad med två knivar och ett självsäkert leende, han visste nog lika väl som hon att han fick göra precis vad han ville med henne om han fångade henne under sig medan hon tvingades räkna till tio om situationen vände.

Hon kunde höra tonerna av sina hjärtslag eka genom arenan och publiken var alldeles knäppt tysta, hon såg på ”domaren” som visslade och gav dem tillstånd att börja. Hon insåg att hon skulle tvingas göra det här väldigt snabbt så hon tog några steg framåt.

-” Hej Marcus.” sa hon silkeslent och tvingade både Marcus och jätten att gå i en cirkel, hon började fundera över hur hon skulle få tag i ett av deras vapen. Utan vapen så skulle hon vara chanslös men hon fick ändå inte ge nån av dom livshotande skador om hon fick tag på ett.

-” Hej miss.” han gjorde något som troligen skulle likna att buga sig men han hann precis ducka med huvudet innan han rusade fram mot henne och fäktade ilsket med knivarna. Precis som tidigare så var han väldigt lätt att förutspå och hon hoppade lätt upp på hans rygg och sparkade ner honom mot marken, hon hade däremot inte väntat att jätten skulle komma precis efter och hon tvingades ta tag om jättens tröja när hon svingade sig runt honom och landade elegant bakom honom.

Marcus verkade för tillfället vara nere för räkning och hon koncentrerade sig på jätten som återigen kom springande mot henne, han kastade en Sai mot henne och hon tackade honom med att fånga den lätt mellan fingrarna. Hon neg precis som Marcus för att visa sin tacksamhet eller kanske för att driva med honom.

Han verkade ilskna då han insett att han gett henne ett vapen och började rusa mot henne igen, den Sai han hade kvar snurrade han mellan fingrarna och med den andra handen så boxade han efter hennes huvud.

En liten röst i hennes huvud sa henne att hon inte fick hålla på och ducka för länge så hon gjorde sig redo att avsluta jätten, längre hann hon inte förrän hon såg en fot komma flygande mot hennes mellangärde och hon vände snabbt ryggen till. Smällen hon fick tog ingen större skada men slog ändå andan ur henne, hon var snabbt uppe på benen igen och vände sig om. Jätten anföll henne direkt med sin Sai för att hugga ner henne, hon blockerade snabbt och svingade sig upp på jättens rygg där hon snabbt och väldigt enkelt slog rakt ner på de punkter hon visste skulle göra honom medvetslös ett bra tag. Han föll framåt och hon hoppade ner på marken.

 

Tom kände hur det gjorde ont i fingrarna då han greppade soffan hårt och tvingade sig själv till att behålla lugnet, rummet var helt tyst och alla verkade hålla andan då hon föll. Men snart fylldes de av små rop och läten då hon hade förste man nere.

Hade Tom kunnat hade han varnat henne för det som kom bakom henne.

 

Hon höll på att missa honom men hon duckade snabbt och kände Marcus flyga över henne, hon reste sig upp och såg på honom. Han hade också rest sig och deras ögon möttes, hon andades tungt och förstod att hon skulle tvingas lugna ner sin puls om hon skulle klara det här.

-” Angelina Dana.” hon höjde på ögonbrynet, Marcus gick långsamt mot henne och hon spände alla nerver hon ägde.

-” Lilla Angelina Dana, hur ska det här gå? Kärleken verkar inte riktigt gilla dig, eller hur?” hon såg bara på honom och han fortsatte.

-” Först så ville dina föräldrar döda dig för att du älskade någon, sen dödade den du älskade dina föräldrar. Du blev kär på nytt och den personen blev nästan dödad av din gamla kärlek som i sin tur blev dödad av dig. Och nu står du här, på väg att bli dödad tillsammans med något inom dig som har skapats av kärlek, det känns lite ironiskt, eller hur?” hon såg för en sekund ner på sin mage vilket resulterade i ett misstag och snart kunde hon känna Marcus närhet, snabbt vände hon ryggen till och flög framåt.

-” Jag tror jag håller med Lethally när jag säger att kärleken gör dig svag.” hon ilsknade till och ställde sig snabbt upp.

-” Du är bara ett barn i det här området, sluta nu innan du inte har något val.” han flinade och gick till attack på nytt men hon var beredd, lätt duckade hon och sparkade honom i knävecken så han föll.

-” Du har ingen chans, jag vet vad du kan och inte. Ge upp.” fräste hon då han återigen ställde sig upp och gick till anfall, något hon lätt undvek.

-” Du misstar dig, jag tränade stridskonst långt innan du ens var påtänkt.” hon höjde på ögonbrynet och blockerade snabbt en knivattack med sin Sai och tvingade honom att backa några steg.

-” Det märks inte.” sa hon kyligt och snart fann hon sig själv kämpa på liv och död. Han attackerade allt kraftfullare och skickligare, snart tvingades hon gå till attack själv men blev blockerad. Hon kände sig själv flyga genom luften och landa med en duns på marken, ett blad hittade hennes strupe och hon vågade knappt andas.

 

-” Varför vänder hon ryggen till?” mumlade Bill då Angel tog ytterligare ett slag med ryggen, även om han inte sa det högt så visste Tom.

Hon skyddade deras barn.

Ett tjut tvingade honom att se upp från sina tankar och hans hjärta försökte stanna.

Angel låg platt mot marken med Marcus över sig och en kniv mot strupen, han kände hur kroppen spände sig.

Var det över nu?

 

Hon tänkte snabbt och försökte komma på alla sätt som fanns för att få bort sin motståndare, men istället för att lyda henne så kände hon hur smärta började överta hennes rygg och hon tvingade sig själv att tänka att det bara var en illusion. En andedräkt gjorde sig påmind mot hennes kind och hon hörde Marcus mumla:

-” Jag skulle hälsa från din farbror, han hoppas att du och ditt barn får en fin framtid tillsammans.” Ilska eller adrenalin slog in då hon plötsligt kunde pussla i hop delarna och nästan helt utan ansträngning kunde hon trycka bort Marcus medan hon skrek:

-” Jag hoppas du och din syster får det bra i helvetet!” i ren och skär ilska så började hon anfalla, hon slog och sparkade, vapnen låg sedan länge glömda på backen. Delarna som hon tidigare inte hade gick nu alldeles för bra i hop med det som gjort henne så förvirrad. Hennes föräldrars eviga krig mot hennes farbror, Lethallys hat mot dem och nu också Marcus. Det var så lätt att det var löjligt.

Marcus var ute efter hämnd, han ville hämnas sin syster Lethally.

-” Hur länge jobbade du ihop med min farbror? Var det du som drev henne till det hon gjorde? Borde inte du vara glad över att ha blivit befordrad när hon dog!” Marcus förnekade inget och hon ilsknade bara mer och mer, smärtan i ryggen spred sig och hon började se stjärnor, ändå fortsate hon till en visselpipa ekade genom arenan och hon förstod att det var över. Marcus hade tydligen inte kunnat svara om han så ville det, han föll blodig och medvetslös till marken då hon släppte honom.

 

Tom släppte ut andetaget han hållit, nu var det alltså bara väntan kvar.

 

Hon gick sakta mot stolen hon var tänkt att sitta på men fann att den var allt för långt bort, väggen erbjöd henne skugga och lite kyla då hon hasade ner efter den.

- ”Angel.” hon förstod att adrenalinkicken hade tvingas serumet genom hennes kropp fortare, tröttheten sköljde över henne då hon lutade huvudet bakåt. Kevins steg kom närmre och hon hörde sitt namn bli kallat.

-” Nu börjar nedräkningen, du måste klara det.”

 

00.20.59.

Hon tvingade sig själv att öppna ögonen och le tacksamt mot sin vän när han tog hennes hand.

-” Jag är glad att det är du.” världen började klarna igen men smärtan blev bara mer och mer intensiv, hon gjorde allt i sin makt för att tänka bort den då hon satte sig rakare och såg djupt in i sin väns ögon.

-” Tjugo minuter Angie, sen får du åka hem och träffa honom.” hon log.

-” Jag tror att du kommer få lämna ett meddelande.” han skakade på huvudet och hon såg på klockan, hon hade dragit över striden med nästan tre och en halv minut.

 

Han kunde inte släppa henne med blicken, han förstod att hon hade väldigt ont så han då och då kunde se hur hon grimaserade, annars visade hon inga tecken på smärta. Precis som han visste att hon skulle göra.

Han kunde se hur hon pratade med Kevin och kände hur avundsjuka och sorg tog över hans sinne, hur lite han än ville att det skulle ske så önskade han ändå att han var den som skulle få höra hennes sista ord. Han ville säga hur mycket han älskade henne och hur mycket han ville ha henne hos sig.

En hand kramade hans och han kände en mjuk hand torka bort något under hans ögon, för första gången i sitt liv så brydde han sig inte om att han grät öppet.

 

00.15.46.

Tröttheten tyngde hennes ögon och hon försökte att hålla dem uppe.

-” Angie, håll dig vaken.” som på beställning så sköt smärta genom henne rygg och bröst helt oväntat och kroppen kastade sig framåt, ena handen greppade hennes bröst hårt medan den andra höll henne uppe och hon flämtade häftigt.

-” Det är bara en illusion, kom igen nu!” hon grimaserade och pressade sig själv att ta sig igenom det hon kände, lugnt och med så lite rörelse som möjligt så satte hon sig upp.

-” Berätta något för mig.” hon såg skeptiskt på sin vän som ryckte på axlarna och fortsatte:

-” Berätta om Tom.” hon såg på honom och såg att hans ögon blivit glansiga.

-” Föreställ dig att jag är Tom.” ärligt talat hade hon inte allt för svårt att göra det, hjon blundade några sekunder och öppnade dom sen och ganska snart så kunde hon se din käresta framför sig.

-” Jag älskar dig.” hon visste självklart att det var Kevin hon pratade med, men hans erbjudande kunde hon inte motstå.

-” Jag älskar dig också.” hon log och såg Kevin le tillbaka.

-” Jag vill gifta mig med dig.” hon visste inte riktigt vart det kom ifrån men i den behagliga dimman som omgav henne så kunde hon se det framför sig.

-” Jasså?”

-” Jag vill.. dela allt med dig.” hon svamlade, det var hon säker på.. eller kanske sa hon precis det hon kände.

-” Varför?” hon log fånigt innan hon skrek till och drevs fram på knä, känslan av att bli genomborrad av en glödande träpåle var obeskrivlig.

-” Kom igen nu Angel, ta dig ur det.” det blev allt svårare att ta sig upp i sittande ställning men hon förmådde sig tillsist den ansträngningen.

-” Såja, berätta nu varför du vill dela ditt liv med mig.” dimman blev tätare och synen försämrades, hon kunde lika gärna ha lagt sina händer för öronen när det gällde hörseln.

-” Du skiner.”

 

Han kände sig hjälplös, tårarna föll en efter en och fångades upp av materialet i hans tröja. Men vad annat kunde han göra? Vad annat gör man när man ser sin flickvän dö på TV?

 

00.11.08.

 

Hon blundade, hoppet om att kunna prata sig igenom det hela hade försvunnit. Hon lutade tungt bak huvudet mot väggen och koncentrerade sig på att andas genom smärtan.

Kevin verkade inte längre veta vad han skulle säga utan höll bara hennes hand och såg sorgset på henne.

 

Bill vände sig mot sin askbleke bror och kände en stark längtan efter att få trösta honom, få hålla honom och se leendet på hans läppar igen. Men han antog att efter ikväll så skulle det dröja innan han fick se det igen.

 

00.07.12.

Vid det här laget så satt hon bara med huvudet mot väggen och andades, enstaka gånger skrek hon då smärtan tvingade henne framåt mot marken. Kevin var då den som tog emot henne och puttade henne upp mot väggen igen. Han hörde någon komma bakom honom och fatet med adrenalinsprutan lades vid hans knä.

-” Mindre än sju minuter.” han nickade.

 

Tom kände sitt hjärta slå i kapp med sekunderna som tickade ner, blicken var fast spänd på flickan i rutan och det gjorde ont i honom när hon bara satt där.

 

00.03.20.

-” Kevi... hälsa Tom att...” Hon föll framstupa.

 

Toms andning stannade...

Ett enda gemensamt pip hördes från hjärtmätaren då linjen blev till ett streck och bara sekunder senare försvann bilden.

 

Kevin skrek och förstod att nu hängde allt på klockan, de få kvarstående minuterna innan han kunde ge henne adrenalin skulle vara avgörande.

Han hörde publiken räkna ned från en minut och det slog honom vilken grym publik det var, vem i helvete applåderade eller njöt av en avrättning?

Han tog upp sprutan i sin hand och letade efter rätt ställe att sticka på halsen, efter att publiken skrikit ”noll” så hade han fria händer att försöka väcka henne. Men inga elchocker.

00.00.15.

Händerna darrade och han försökte håla dem stilla.

00.00.03

De sista tre sekunderna gick och han ödslade ingen tid på att stoppa in nålen i hennes hals,

-” Kom igen nu Angel!” han började göra HLR samtidigt som han skrek, då och då skiftade hans blick mot tavlan med tiden och hennes hjärtslag, hjärtslagen som fortfarande var helt oexisterande.

-” Angel, KOM IGEN!” hans röst skar sig när hon varken kände puls eller andning, synen började bli suddig och han bannade sig själv. Axlarna började skälva och han la sig ilsket bredvid henne, med några sista arga slag så slog han hårt på hennes hjärta... men inget hände.

Han såg på klockan igen.

-00.06.00

Hon hade varit död i nio minuter.

-” Men för helvete!” skrek han och började slå igen. Han skulle inte ge upp, han fick inte ge upp! Han tänkte tillbaka på alla de gånger hon inte gett upp när det gällde honom, de gånger hon sett till att han hållit sig vid liv.

*

-” Släpp mig Angel!” han såg plågat upp på henne där han hängde, han var trött och vattenfallet under honom kändes nästan lockande. Hängbron de korsat hade blivit kapad, han minns knappt hur de hamnat mitt i djungeln men det spelade ingen roll.

-” Lägg av din idiot!” han såg upp på henne, hennes ansikte var beslutsamt när hon snabbt släppte hans hand och fångade den med den andra när hon kastade en kniv mot nästa person som anföll henne. Lite längre bort kunde han se Nathan och Liam slåss för livet mot några andra, hon borde släppa och rädda det som gick rädda. Han var själv skadad, benet var uppskuret och han kunde känna hur den varma vätskan droppade ner för hans fot.

Helt plötsligt fann han ändå sig själv ligga precis på marken framför sin ledare, hon stod upp och hade två knivar i händerna.

-” Upp på min rygg.” det var inget förslag, det var en order. Tveksamt gjorde han som hon sa och hoppade upp, han kunde känna ärren under hennes linne men försökte att inte tänka på det då hon började springa. Nathan och Liam var tätt bakom.

-” Jag ger inte upp dig så lätt.” skrek hon och han kände sig själv svimma mot hennes guppande axlar.

*

Tårarna föll fritt då klockan visade att hon varit borta i 17 minuter, en man kom fram bakom honom och sa att det var bra. Hon var borta.

-” Nej.. nej nej...” han drog upp henne i sin famn och försökte kväva det han kände, även om det visade sig vara helt omöjligt.

 

Han stirrade på skärmen, handen som tidigare hållit ett hårt grepp om soffan föll bara löst ner i hans knä. Han hörde de andra skrika och hoppa upp och ner men själv var han inte kapabel till att göra något, han önskade att han kunde blunda och upptäcka att det bara var en dröm. En dröm han aldrig skulle glömma.

-” Tom.” han reagerade knappt när Bills sorgsna röst gjorde sig hörd, snart dök även ansiktet upp framför honom och han kunde se hur det svarta sminket gjort spår av tårar efter hans kinder.

Nej, nej! Han kunde inte gråta för hennes skull! Då skulle det bli sant! Nej nej!

Han började andas fortare och ville vända bort blicken från tårarna Bills kinder innehöll, men det visade sig att han inte kunde och han började se stjärnor när andningen trappades upp återigen.

-” Tom, TOM! Lugn, såja titta på mig!” Bill försökte se sin bror i ögonen och säga att det skulle bli bra, istället så bröt han bara ihop.

-” Du måste hålla dig lugn!” nästan skrek han och såg på de andra för att be om hjälp, men de var bara i chock. Liam såg ut som om han skulle svimma och Bill visste att han varit helt säker på att Angel skulle klara det, att hon skulle överleva med sina superkrafter. Nu var det bevisat att hon inte hade några. Tårögt så tog han Tom mot sig och kramade honom hårt medan han viskade:

-” Du måste lugna dig... snälla lugn.” han kämpade med att lugna ner sin egen andning och kände hur gitarristen följde hans exempel.

-” Det är okej, okej...” sakta men säkert över gick Toms häftiga andnings till snyftningar och Bill höll hårdare.

Världen stannade och rummet var dödstyst, allt som hördes var den kvävda gråten från ansiktet begravt i Bills tröja.

 

Han såg ner på sina händer, de skakade och han greppade sina byxor för att dom skulle stillas. Tårarna låg på gränsen hela tiden och han drev ilsket tillbaka dom och blundade.

-” Ursäkta?” han såg upp och fann en kvinna, nästan helt täckt i slöja.

-” Är du Kevin Brooks?” han nickade stumt. Kvinnan var lång och allt som syntes var de mörka ögonen bakom den svarta slöjan, ändå så kunde han tala om att kvinnan var vacker. Ögonen glänste av värme och kärlek, precis det han behövde just nu.

-” Mitt namn är Malajah, jag har svar på de frågor du kommer ställa inom kort.” han såg förvånat på henne och sedan ner på den plats där hans ledare låg.

-” Vad vill du?”

-” Jag är skickad för att berätta sanningen för er, jag ska berätta sanningen för Angels pojkvän.” han såg skeptiskt på henne och hon fortsatte med en suck.

-” Hennes pojkvän, Tom. Pappan till hennes barn.”

-” Vad har du med det att göra?” hon kom lite närmre och satte sig tillsist på en stol precis bredvid honom.

-” För att Angel skulle dödat min make men lät bli, hon gav upp väldigt mycket för oss och i gengäld så förtjänar hon vårt stöd.” han nickade och slog ner blicken.

-” Var inte i vägen bara, jag ska ta med henne hem om det så är det sista jag gör.” han såg det inte men han kände hur hon nickade.

 

Tom var som ett skal, han gick bara omkring i huset som en kropp utan själ. Varken mat eller ord passerade hans läppar och sömnen verkade inte vilja komma frivilligt, ändå var det ingen som kom sig för att hjälpa honom. Alla var upptagna i sin egen sorg och Liam upptagen i sin längtan och besvikelse.

Idag var det dags.

Idag var den dagen Kevin väntades att komma hem med Angels kista.

Idag var den dagen Tom skulle få se Angel...

Idag var det 63 dagar sen han sist såg henne vid liv.

I timmar satt han i trappan och stirrade på dörren som aldrig öppnades, han hade svart att erkänna det men en del av honom hade inte gett upp hoppet ännu. En pytteliten del av honom väntade sig att Angel skulle komma in genom dörren med ett leende och kasta sig i hans famn. Det var också den lilla delen som fortfarande levde inom honom. Bill hade en gång försökt säga något men det visade sig att ingen i huset var kapabel att säga något som kunde trösta vare sig dem själva eller någon annan, det slutade med att ingen sa något mer än ”god morgon, god natt, hej, hejdå, är badrummet ledigt?”.

-” Han är här.” Liams röst väckte Tom hur sina tankar och han nickade bara stumt, med tung kropp så ställde han sig upp och gick mot dörren. Den lilla lilla delen inom honom sken lite och han blundade då han hörde hur någon klev fram mot dörren.

En lätt knackning.

Handtaget trycktes ned av Liam.

November kylan slog emot honom.

Han öppnade ögonen.

Hon var inte där.

Den enda person som stod i dörren var Kevin, hans ögon var våta och han drogs snabbt in i Liams famn.

-” Jag ... ” snyftade han mot Liams axel och Tom kunde se hur tårar formades i Liams ögon.

-” Det är okej...” men det var inte okej, inte i Toms ögon.

Just nu så såg han på den man som sprutat in giftet i Angels blod.

Just nu såg han på den man som mördat hans flickvän och barn och precis återvänt till sin egen kärlek.

Just nu såg han på den man som tagit allt ifrån honom.

 

-” Tom?” han såg snabbt upp från golvet och kunde inte hjälpa utan att blänga på Kevin som fortfarande var hårt tryckt mot Liams framsida.

-” Det är en kvinna ute i bilen, hon har information jag tror att du vill ha. Kan du hämta henne?” ärligt så hade han ingen större lust att göra som Kevin sa men han behövde luft, känslan av att inte kunna andas rusade över honom och han nickade. Lätt drog han på sig sina skor och gick ut i kylan, han hörde tydligt hur Liam sa:

-” Låt honom vara, jag tror han behöver tid och lägger tillfälligt skulden på dig.”

-” Då kommer han få en..” han slutade lyssna och gick mot bilen med de tonade rutorna, så vitt han kunde se så satt ingen i förarsätet så han antog att kvinnan satt i baksätet. Han gick runt och lyssnade tankfullt på hur skorna krossade snön under dem, tillsist satte han handen på handtaget och öppnade.

I bilen satt en flicka, helt täckt i en svart slöja och det var endast de mörka skorna som syntes. Ögonen var slutna och det såg ut som hon sov, en pirrande känsla gjorde sig påmind inom honom då han var säker på att han kände igen sättet ögonfransarna ramade in ögonen.

Kyla tog över hans inre och med en skakig hand så sträckte han sig efter henne.

-” Hon sover.” snabbt drog han tillbaka handen och vände sig om. En äldre kvinna med hår som räckte längre än hennes axlar och vackra bruna utländska ögon, hon hade sin slöja lagt om axlarna och hon bar en svart lång klänning.

-” Va?” viskade han stelt när han svarade på samma språk som hon, engelska.

-” Du är Tom, eller hur?” han nickade utan att ta blicken ifrån henne, förvirring och panik bubblade inom honom och han försökte förstå vad som pågick.

-” Jag är Malajah, en vän till din flickvän.” när ordet flickvän nämndes så gjorde hans mage ett sorgset hopp och han slog ned blicken, men han såg snart upp igen när Malajah la sin hand på hans axel.

-” Kan jag?” han nickade och tog ett steg åt sidan så att hon skulle kunna komma närmre bilen. Han såg hur hon lutade sig fram mot den unga flickan och släppte lös något från ena sidan av kinden så att slöjan föll från hennes ansikte, snabbt lotsade hon den helt från henne och mörklila hår spred ut sig över bilsätet.

Tom såg på henne i chock, hela hans värld verkade ha en förmåga att vända sig upp och ner på kort tid.

Han såg henne dö.

Han hörde Kevin gråta.

Han hade sett nyheterna.

Han hade sett henne dö.

Ändå låg hon framför honom i all sin skönhet.

-” Hon..?” viskade han, så tyst att om inte vinden fångat upp det så skulle det varit ohörbart.

-” Vad hon går igenom just nu kan ingen av oss en gissa, om du hjälper mig att få in henne kan jag berätta mer.” han nickade stelt och när han såg hur Malajah började lotsa flickans säkerhetsbälte så tog han ett steg framåt och la milt en hand på hennes axel, han visste inte själv vad han gjorde, han visste bara att han behövde göra det. Han drog milt bort henne och gick fram mot baksätet, lätt så skopade han upp henne i sin famn. Det var då han kände hennes hjärta slå mjukt men stadigt mot hans, det var också då han kände en lilla bulan på hennes mage.

Försiktigt så gick han mot huset igen där Kevin välkomnade honom, Liams ögon hade aldrig varit större och inte heller Bills då han passerade med henne i famnen. Han kunde höra hur Kevin började förklara men han gick bara mot trappan, blicken var fäst på hennes ansikte och han märkte inte ens att han tillsist stod precis framför deras säng.

Försiktigt la han ner henne och bara såg på henne, hennes ögon verkade röra sig hetsigt under ögonlocken och hon grimaserade då och då... men för honom spelade det ingen roll.

Hon levde det var allt.

-” Hur?” viskade han på engelska då han insåg att Malajah var precis bakom honom, blicken behöll han vid flickan.

-” Styrka, hjärtat slog så sakta att monitorn inte gav utslag. Men giftet hon har i kroppen har tvingat henne att stänga ner, hon kommer nog inte vakna för än det gått ur henne.” han nickade utan att egentligen förstått vad hon sagt.

-” Så hon kommer bli okej?” frågade han osäkert när flickan gjorde ett ryck av något som liknade smärta.

-” Nej.” magen hoppade obekvämt.

-” En stor del av henne dog, vem hon är när hon vaknar upp kan jag inte svara på. Hon går inte längre igenom någon fysisk smärta, men den psykiska är kvar. Och jag misstänker att hon har en del på sitt samvete.”

Tom ville säga emot, han ville ilskna till och försvara henne men han kunde inte, istället så kände han hur kroppen blev lealös och han kröp upp i sängen bredvid den medvetslöse.

-” Jag kommer tillbaka sen.” han hörde knappt Malajah gå ut genom dörren där hon mötte Bill som tydligen hört allt och föra honom ner för trappan, han hörde knappt hur Georg skrek ”va?”

Allt han hörde var den vackra flickans andetag och hjärtslag.

Allt rummet hörde var Toms snyftningar då han sakta men säkert bröt ihop.

Han letade med handen efter hennes sida och drog henne närmre, när underarmen drogs över den putande magen så grät han mer.

Men varför han grät kunde han inte förstå, lycka, sorg, glädje eller förvirring? Han kunde inte svara på det.

Ögonen blev allt tyngre då han begravde sin näsa i hennes nacke och lät sig själv glida i väg i den sömn han behövt i flera dagar.

 

Hon skrek, världen var inte längre hennes och marken försvann under hennes fötter, smärta sköt förbi och hon kunde se ett ansikte. Det var en man med kortklippt hår, han log varmt och hon sträckte ut sin hand efter honom, varför det gjorde så ont att se honom förstod hon inte. Han löstes upp och smärtan bombarderade henne igen.

 

Bill stod i dörröppningen med tårar i ögonen, han kunde inte tro det. Han ville vara arg och skrika över allt hon drivit dom igenom, men så fort han såg henne och sin bror på sängen så kom bara sorgen. Den bittra tomheten omgav honom och slöt sig runt hans sinne, en del av honom ville glömma vem och vad han var, han ville bli något han inte längre kunde vara.

Älskad.

Han saknade det så mycket att en avundsjuk blå eld brann i honom. Att få håret strykt bakom öronen, hälld genom natten, de där blickarna som sa mer än tusen ord och värmen av någon annans kärlek mot hjärtat- en dröm han bara skulle drömma. Han visste att han redan accepterat det och borde gått vidare, men det betydde inte att han inte saknade det.

Ändå så var det med ett varmt leende som han drog en filt över sin brors axlar och han kände sig riktigt lycklig när han såg det.

Hur Angels hand kramade Toms.

 

Hon skrek av smärta, männen framför henne hade tårar som strömmade efter ansiktet. ” Jag lämnade min fru.” och ”jag får aldrig se mina barn växa upp” ekade i luften då de såg på henne, hon försökte möta deras ögon, hon försökte be om ursäkt men hon fann bara att smärtan i henne ökades och hon skrek högre. Något slet i hennes arm och sen blev hon bara liggande, allt var svart runt henne och hon kunde inte ens se handen när hon lyfte den framför sig.

-” Förlåt...” viskade hon. Men förlåtelsen kom aldrig istället tvingades hon upp i sittande ställning då smärtan attackerade hennes mage, det kändes som om något slets ur henne och hon stannade upp. Hon blundade och öppnade ögonen igen.

Hon var i ett rum, i en säng med någon bredvid sig. Det var mörkt men skenet genom fönsterna gjorde så hon kunde märka av konturerna i rummet. Känslan av det hon visste kom tillbaka och hon kände tårar droppa en efter en ned för hennes ansikte.

-” Tom...” mumlade hon.

-” Angie...” hon hoppade till och såg ner på killen som inte borde hört henne, killen som hon borde vara flera mil ifrån.

-” Tom?” hon försökte sätta sig ordentligt för att kunna se på honom men fann bara att smärtan i magen kom tillbaka och hon skrek.

 

Tom hörde dörren öppnas och stängas men allt han såg var Angels ansikte i smärtan, han hade ingen aning om vad han skulle göra så han tog tag i hennes axel.

-” Angie, lugn! Vad är det?” hennes skrik slutade inte utan hon hukade sig fram och tog sig över magen, skriket tonade ut och hon började jämra sig. Ett par händer dök upp vid henne, han behövde inte se upp för att förstå att det var Malajah.

-” Tom, ring en ambulans och det fort.” han nickade och började leta efter sin telefon i sängen, han hade lagt sig fullt påklädd så mobilen hade ramlat ur fickan. Precis vid Angels ben så kände han den och drog fram den, han slog numret nästan utan att titta på knapparna och när en kvinna svarade så svarade han bara automatsikt. Blicken höll han fast på sin flickvän som för tillfället bara jämrade sig med jämna mellanrum och såg ibland bedjande upp på honom.

-” Shit, ge ut ditt reg.nummer på bilen och säg att vi kommer direkt i stället.” han gjorde som hon sa och när han förklarade situationen närmare för kvinnan så gick hon med på det. Problemet var bara att han inte kom på registrerings numret.

-” Eh...” han visste att han inte kunde gå till fönstret och titta efter, samtidigt så kunde han inte heller uppge sitt namn... Kvinnan skulle med all säkerhet tro att hon drev med henne.

-” KA M 556.” Tom vände sig snabbt och upprepade Bills ord, hon gav okej och Bill kom fram.

-” Vad i helvete händer?” Malajah höll vid det här laget en hand över Angels mage och försökte prata lugnande med henne, den andra handen hade hon under täcket och man såg hur hon grimaserade när hon drog tillbaka fingrarna.

-” Vi måste åka och det är fort!” sa hon på snabb engelska men det uppfattades ändå och Tom skopade snabbt upp sin flickvän i famnen, han vände för en sekund tillbaka blicken mot sängen med de en gång vita lakanen. Blodet fick hans eget att isas och han skyndade sig ut i bilen innan han sa något mer.

Väl inne och Bill började köra så strök han henne ömt över pannan och önskade för allt han var värd att det skulle vara okej. Att allt kanske bara skulle vara något hemsk eftereffekt av giftet men något sa honom att det inte var sanningen.

-” Var okej Angie... Jag kan inte förlora dig igen..”

 

Det gick runt i hans huvud, varför hamnade han alltid i såna här situationer? Att han alltid fick sitta och vänta på besked om en älskades grymma öde? Det kändes som om han gjorde det allt för ofta nu mer och ha ville fly från allt! Han ville önska att han aldrig träffat Angel, han ville önska att hon aldrig så skickligt lindat sig runt hans hjärta.

Men det fanns inget han ångrade hos henne.

Han visste att han aldrig skulle tveka att gå igenom ett helt liv av att aldrig veta om hon var okej eller inte...

Bara han hade henne för ett par minuter.

-” Tom.” Malajah kom tillbaka med tre koppar kaffe i handen och såg sig om efter Bill som trött stod lutad mot en stolpe och pratade med Georg om vad som hände.

-” Det här kommer gå bra, jag tror att det såg allvarligare ut än vad det var.” han nickade men kände inte för att svara något på engelska, istället gav han henne en tacksam blick och tog emot kaffet.

Den varma vätskan brände ner för hans hals och väckte honom lite från den bedövade känslan han haft då han kommit in.

 

Klockan tickade vidare och det lilla kaffet som var kvar blev snabbt kallt i koppen.

-” Någon här för... Miss Dana?” Tom ställde sig så fort att koppen han haft i knät nästan flög i golvet men han lyckades balansera den och ställa den på ett bord. Han hörde Bill säga något som ”gå i förväg du” och han nickade utan att se sig om då han gick mot läkaren.

-” Vad hände?” läkaren såg bekymrat på honom och han kände en klump bildas i halsen.

-” Gravida är inte menade att utföra så stora prestationer, om jag gissar rätt är det här flickan från TV, eller hur?” när Tom inte rörde en min så tillade han:

-” Jag har tystnadsplikt mr. Kaulitz, vad jag vet och inte spelar ingen roll för det förblir min hemlighet.” Tom nickade tillsist och såg läkaren tankfullt göra desamma.

-” Det förklarar en hel del, miss Dana är okej och har vaknat men jag föreslår att hon får berätta resten. Det är något som inte bör komma från min mun.” han blundade och svalde innan han tittade på läkaren igen, halsen kändes torr och han ville inte prata mer än nödvändigt. Läkaren verkade förstå och sa: ” C delen, rum 32.” han nickade och följde läkaren anvisningar.

 

C delen var kvinnoavdelningen, flera av kvinnorna han passerade gick omkring i vita natt skjortor och stora magar, han vågade knappt tänka på att Angel snart skulle gå omkring så själv.

Nummer 32 stod med svarta bokstäver klistrade på den vita dörren och med en försiktig knackning så öppnade han dörren. Direkt möttes han av någon personal som var på väg ut, hon gav honom ett sorgset leende och klumpen växte ytterligare. Han tog några kliv in och var tacksam över att det var ett singel rum.

-” Angie?” han gick lite längre in och såg att hon låg med ryggen mot honom, alla möjliga slangar var kopplade till henne och han önskade nästan att han kunde vända då han såg en hjärtmonitor. Men det kunde han inte och hjärtmonitorn gav ifrån sig jämna och starka pip.

Blicken fastnade vid flickan i sängens axlar då han såg att dom skakade, han gick snabbt runt och fann att Angel bara stirrade tröstlöst in i väggen. När han kom inom synhåll så sänkte hon blicken innan hon tog ögonkontakt med honom. Han kände sig mer än lättad, hennes ögon var allt han behövde.

-” Jag är så glad att du är okej.” började han, utan en riktig aning om vad han skulle säga. Han ville krypa upp bakom henne och hålla om henne, han ville kyssa henne och säga hur mycket han älskade henne och att han aldrig skulle släppa iväg henne igen.

Allt det rann av honom när han hörde hennes tunna röst.

-” Jag svek dig... Det är borta.” han såg skrämt på henne och vågade knappt säga:

-” Vad är borta?” en suck rymde från hennes läppar och tårar började trilla, hennes röst blev skakig men ändå stark då hon sa:

-” Jag förlorade vårat barn Tom.”

 

 

-” Jag förlorade vårat barn Tom.”

Smärta.

Besvikelse.

 

-” Jag fick aldrig se mitt barn växa upp!”

Smärta.

Mord.

 

-” Vad har du gjort Angelina?”

Smärta.

Hat.

-” Jag förlorade vårat barn Tom.”

 

Hon satte sig snabbt upp i sängen, det var kolsvart kring henne och inte ens skenet utifrån sken igenom, hon svalde tillbaka tårarna. Det kändes så verkligt, hjärtat dunkade och hjon vågade inte ens föra handen mot sin mage för att känna efter. Hon visste att Toms ilska över vad hon hade gjort var äkta, hon hade svikit honom och barnet inom sig. Utan att kunna kontrollera det så började den ena tåren efter den andra leta sig ner efter hennes kind och hon kämpade emot snyftningarna då hon tänkte på allt som hänt sen hon åkte hemifrån.

Männen hon sett dö och de hon själv tvingats döda, allt hörde ihop. Deras bedjan om livet och hennes hämningslösa beteende, hur hon än försökte övertala sig själv om att hon var en annan person son gjorde det så var hennes mammas röst det som höll henne på jorden.

Hon förde händerna mot ansiktet och försökte torka tårarna som envist flödade ner för kinderna, när hon upptäckte att det var totalt meningslöst så drog hon in ett djupt andetag och hindrade ett skrik.

Det här var smärtan hon förtjänade.

Det här var smärtan hon skulle bära.

Smärta.

-” Angie?” hon blundade och försökte att tänka bort ljudet av hennes namn, ändå förvånades hon över att Tom låg i samma säng som henne. För när hon tänkte efter så minns hon inte att han lagt sig, eller ens hur hon hamnade i den här sängen.

-” Angie!” hon kände hur Tom satte sig upp i sängen, chockerat kände hon hur hans starka armar höll henne nära honom och hur han la sitt ansikte mot hennes axel. Han började skaka då han sa:

-” Du är okej... du är okej...” hon betvivlade det starkt men när han började gråta så lät hon följa hans kroppstyngd neråt och lägga sig på rygg.

-” Jag trodde att jag hade förlorat dig.” han höll henne närmre och förvirring förgiftade hennes sinne och hon öppnade ögonen. Det var som om han inte förstod vad hon hade gjort, som om han hade förlåtit henne för det mord hon begått. Orden som låg på hennes läppar var skrämda och blyga, men Toms tårar övertalade dem att övergå till ljud.

-” Jag är så ledsen Tom.” hon kände hur han torkade sina tårar innan han backade undan för att se på henne.

-” För vad?” svarade han grötigt och hon tackade sin lycka för att hon inte såg hans ögon när hon sa:

-” För att jag svek dig.” han drog tillbaka en arm lite och backade, precis som hon visste att han skulle göra. Han var fortfarande arg och snart skulle anklagelserna och ilskan komma, de kom aldrig.

-” Vad pratar du om?” han sträckte sig efter en lampa men hon hindrade honom snabbt, tanken på att se besvikelsen i hans ögon var mer än hon skulle klara av. Hon klarade inte heller av att säga det högt, så istället tog hon hans hand och förde den mot sin mage, själv nuddade hon den inte ens. Hon ville inte känna hur platt och tom den var.

-” Det är okej, vi kommer klara det... Ingen av oss lever ju särskilt normalt men vi kan få det att funka och i värsta fall får vi anställa en barnskötare när det absolut inte går.” hon såg förvånat på honom, vad i hela världen pratade han om.

-” Tom...” suckade hon men stelnade till då han tog hennes hand, först var det helt oskyldigt och han flätade ihop deras fingrar, det var när han förde båda deras händer mot hennes mage som hon hoppade till.

-” Vad?” hon släppte hans hand och förde sin egen över den fortfarande existerande bulan på hennes mage, tårar sipprade fram okontrollerat från hennes ögon då hon kände att barnet, helt klart, var kvar.

-” Det lever...” viskade hon. Och hon kände hur Tom la sin arm om henne igen.

-” Det var en dröm..” viskade hon igen och hon kände hur han bara höll henne och snart lät hon tårarna falla fritt utan ilska, hon visste inte varför de föll men så snart hon vågade kura upp sig i Toms famn så spred sig en lättnad inom henne.

Om allt bara var en dröm så var det okej, eller hur?

Men Toms tårar föll fortfarande då han höll henne nära.

-” Du kan aldrig ana hur mycket jag har saknat dig, jag älskar dig så mycket.” hon svalde men svarade inte, hon visste fortfarande inte varför.

 

Några timmar senare vaknade Tom av att något rörde sig under hans arm, han grymtade och höll hårdare. Drömmen han haft hade varit så underbar och han ville tillbaka dit igen om det var möjligt.

Drömmen om att Angel var i hans famn igen.

-” Tom...” det kanske inte var en dröm... när han öppnade ögonen så fann han två djupblå stirra tillbaka på honom.

-” Hej...” sa hon och han kände att gråten var nära igen, han hatade att han inte kunde kontrollera det längre men när hon låg i hans famn igen efter allt som hänt så verkade det som om klumpen i halsen skulle bli bestående.

-” Jag vill fråga dig en sak.” han nickade stumt, en rosa nyans dök upp på hennes kinder och hon verkade nervös när hon sa:

-” Är jag fortfarande med barn?” oförstående nickade han, han tänkte tillbaka på natten men minns inte exakt vad hon hade sagt.

-” Du vaknade inatt och pratade om det, varför?” det var nästan så han kunde se hur glädjen spreds över hennes ansikte då han sa det, hennes ögonfransar slog emot kinderna flera gånger och hon svarade:

-” Jag måste ha drömt, jag drömde att jag förlorade det.” han log och drog henne närmre för att placera en öm kyss på hennes kind, han var inte riktigt beredd på att hon skulle vände sig om deras läppar möttes.

Han stönade och blundade, det här var allt han ville:

Att få vakna i vinterkylans mornar bredvid henne, för alltid.

 

Bill suckade tungt, hela hans kropp kändes tung och allt han ville var att vände sig om och somna igen. Men hans kropp verkade inte riktigt hålla med om det är den helt enkelt vägrade sova. Irriterat satte han sig upp i sängen och sträckte på sig, när hela ryggen knakade grimaserade han men fortsatte med att väcka sin kropp. Efter att han sträckt ut allt som var sträckbart så sträckte han en trött hand efter sina grå mjukisbyxor som hängde över sänggaveln, efter noga övervägande så drog han även på sig en av Toms stora vita tröjor. När han ställde sig upp så insåg han att det gått för fort så han fick ta stöd mot väggen när yrseln kom.

-” Kom igen nu..” muttrade han och väntade några sekunder till innan han släpade sig mot badrummet, spegeln var så full av ånga efter att någon hade duschat och han började torka bort den.

Allt som hände var att ångan kom tillbaka och han torkade fortare, vilket inte heller fungerade och i ett av hans våldsamma drag efter spegeln så slog han ut burken med alla hans och Angels sminkpenslar.

-” Helvete!” han böjde sig ilsket ner och börja plocka upp röran av penslar och insåg att vissa fortfarande hade färg på sig och svart ögonskugga blev liggande på golvet. Han sträckte sig irriterat efter ett papper och torkade bort det, när han reste sig knakade ryggen läskigt och imman på spegeln var fortfarande fastklistrad. Han suckade tungt och gick ut i hallen där det var betydligt svalare och han fick gåshud, han började gå mot köket där han snubblade över mattkanten.

-” Helvete!” skrek han men hann precis ta tag i dörrkarmen innan han slog huvudet i den, han rätade på sig och bestämde sig för att om han skulle överleva den här morgonen så skulle han behöva minst sju koppar kaffe.

Efter att ha tagit sig in i köket helskinnad så satte han igång med kaffemaskinen, han tog lös vattenbehållaren och rengjorde den innan han fyllde den med kallt vatten, snabbt fyllde han på kaffet och letade fram sin jättemugg han fått av Tom. Den var grön och rymde minst fyra vanliga kaffekoppar. Han placerade den nöjt på kaffeplattan och satte sig ner på en stol för att beskåda maskinens arbete, inget hände och han insåg att han skulle tvingas röra på sig och trycka på ”on” knappen för att det skulle fungera. Han gav ifrån sig ett gnällande läte och ställde sig upp, precis när han gjorde det så hörde han horden av tassar komma springande mot honom och han suckade när Toms Scotty kom i täten av flocken, de sprang runt i köket och tillsist kom Bills äldsta hund Nena fram till honom och han kliade henne varsamt bakom öronen medan de andra hundarna fortsatte riva deras kök.

-” NEJ SKIP!” han såg hur hundens lurviga svans lindade in sig i kontakten till kaffe maskinen och om inte Bill varit snabbtänkt så hade maskinen fallit till golvet.

En fet kyss borde ha placerats på Gustavs läppar då han lockade hundarna till sig och Bill blev lämnad åt att trycka på maskinens ”on” knapp. Det var precis det han gjorde och allt som hände var... inget. Han rynkade på pannan och tryckte igen, men allt som hände var att en fågel flög förbi fönstret. Han tryckte irriterat flera gånger efter varandra och inte ens fågeln flög förbi tillsist.

-” Kom igen!” skrek han irriterat och tryckte om och om igen.

Han hade aldrig varit arg i hela sitt liv.

Deras kaffemaskin var helt ur funktion.

-” Men Helvete!” han blängde argt på den lilla displayen och svor på att ett ”HAHA” kom fram.

-” Hur är det?” Tom kom in i köket med Angel i hans vänstra hand, Bill vände sig om och försökte ge dem ett leende men det slutade bara med att han ilsket sparkade i skåpet som maskinen stod på...kanske inte så smart...

-” AJ! Helvete!” Tom tryckte förvirrat ihop ögonbrynen och han kände Angel lägga sina armar runt hans midja, lite tafatt klappade han hennes händer och de fortsatte granska den världsberömde sångaren.

-” Bill du kanske ska...”

-” Låt mig va!”

-” Men Bill..”

-” Låt mig vara! Jag får väl göra kaffe på vanligt hederligt sätt!” Armarna runt Toms midja lämnade honom och Angel gick fram mot maskinen, med ett försiktigt leende så tog hon upp kontakten och tryckte in den i eluttaget.

Bills ögon var stora som tefat.

 

-” Så... Den här morgonen var ju, intressant.” konstaterade Tom då han och Angel satte sig på soffan i sin ensamhet, han kände henne nicka men inget mer sas och de såg båda på soffbordet precis framför dom. Tom hörde Bill svära högt över något och han log tvärt, huvudet hade så mycket att bearbeta. Så mycket hade hänt på så kort tid att han var osäker på om han var vaken eller inte, det kunde lika gärna vara en dröm att Angel satt här i hans famn och till synes oskadd.

-” Angie.. Jag..”

-” Du behöver inte säga nåt, jag antar att jag har en del att förklara?” han nickade och hon såg ner.

-” Vart vill du att jag ska börja?” han såg ner och flätade samman deras händer innan han sa:

-” Du skulle bli friad från allt, varför blev du dömd?” hon kramade hans hand.

-” För mord på oskyldiga.” han såg tvärt på henne med stora ögon.

-” Du.. dödade du oskyldiga?” hon skakade på huvudet och han andades ut.

-” Jag blev skickad att döda terrorister, varav en av dem var Malajahs man Samah. Till en början var jag så säker på vad jag gjorde och var säker på att han ljög när han sa att han var läkare, hade inte hans son kommit in så hade han inte haft kvar livet ännu. Jag skar upp min..” hon släppte hans hand för att dra upp tröjärmen på sin otatuerade underarm där ett långt halvläkt skärsår löpte.

-”... arm och bad honom lägga sig ner, genom att droppa mitt blod på hans hals så såg det ut som om jag skurit halspulsådern av honom. Det gjorde jag med alla jag skulle döda eftersom det visade sig vara män som ledde hjälporganisationer. Anledningen var att jag skulle ta en bild och skicka via mobilen.”

Hon var alltså dömd för något hon inte gjort.

-” Varför sa du bara inte att dom levde när domaren läste upp deras namn?”

-” Efter jag skickat sista bilden så var jag så förvirrad, jag hade blivit lurad av armen och jag hade ingen aning om varför. Så jag började gräva i det och ju längre jag kom desto mer bevis hittade jag för att det inte var Afghanistan som stått för de senaste attackerna, det var en amerikansk liga och jag förstod att om jag talade om att Samah och de andra levde så skulle de bli dödade lika fort som domaren sagt min dom. Så innan jag åkte till flygplatsen så gav jag Samah alla dokument jag hade, bevisen för att jag var oskyldig och bevisen för att kriget var felriktat. Sen vet jag inte vad som gick fel, det var tänkt att Samah skulle samla ihop folket och att han själv skulle sitta med under förhandlingarna.”

Tystnaden föll och paret såg ner på deras händer, Tom försökte samla ihop den nya informationen samtidigt som han försökte bearbeta den gamla. Angel på andra sidan letade ord för att berätta klart, men hon insåg att det var hopplöst då hon inte visste vad Tom skulle fråga härnäst.

-” Tom?” han såg upp och deras ögon möttes, han tvingades dra efter andan då hennes ögon var fulla va svar och inte frågor.

-” Varför var Marcus där?” snabbt såg han hur hennes ögon mörknade och han drog försiktigt med tummen över hennes hand.

-” Du minns Lethally, eller hur?” han nickade oförstående.

-” Lethally jobbade för ett företag som försökt rekrytera mig flera gånger, det leds av en man som kallas Jacob Dana, min farbror.” hon hämtade andan och såg på Toms höjda ögonbryn som uppmuntrade henne att fortsätta.

-” Min pappa och Jacob tävlade i flera år vem som skulle bli bättre som spion, men tackvare att min pappa fuskade i en intagningstävling till skolan jag undervisat på så förlorade min farbror sitt ena ben. Efter det så klarade dom inte av att se på varandra och det blev krig, mamma som först var tillsammans med min farbror vänstrade med min pappa och blev gravid med mig. Det var då mamma och pappa tvingades att gömma sig, min farbror rekryterade i princip alla som kände någon form av hat mot mina föräldrar. Lethally påstås han ha hittat på ett barnhem och hon växte upp med hat mot mig och mina föräldrar, du vet resten. Hur hon såg till att mina föräldrar blev dödade och hur hon själv blev dödad. Grejen är, jag borde ha insett det tidigare, att hon hade en yngre bror. Han heter Marcus.”

 

Mörkret hade fallit trots att det inte alls var sent på eftermiddagen utan precis efter lunch, decembermörkret hade en förmåga att falla innan de flesta ens sett ljuset.

Tom drog efter andan då han tänkte på det, det lät så logiskt i hans öron men han kunde ändå inte tro det. De hade haft ytterligare en av deras största fiender i deras hem, han hade gillat Marcus och tyckt att det var roligt att han hade gått med i POISON. Han suckade och bestämde sig för att han inte orkade bearbeta allt nu, han hade fortfarande frågor kvar.

-” Vad hände egentligen efter spelen Angie? Jag såg dig dö på TV bara för att några dagar senare ha dig här hos mig igen.” hon lutade sitt huvud mot honom och suckade.

-” Ärligt talat har jag ingen aning, jag minns inte mer än att jag såg Marcus bli bortförd från arenan och sen vaknade jag upp här. Jag har ingen aning...” han nickade, det var bara en fråga kvar och den hade han ingen aning om hur han skulle säga.

Istället så lät han handen försiktigt släppa hennes hand och läggas mot hennes mage, han hörde hur hon drog in andan och han började inse mer och mer hur sant det var.

-” Tom?”

-” Mm?” hon la sin hand lätt över hans och såg honom djupt i ögonen när hon fortsatte:

-” Är vi.. eh.. Jag har aldrig trott att en sån här förändring skulle hända mig och ärligt talat så skrämmer det mig... Jag behöver veta om du är med på det?” han såg allvarlig ut och hon försökte andas lugnt, hon visste att ingen av dem skulle bli optimala som föräldrar men hon var beredd att försöka om han var det.

-” Angie... jag...” hon slog ner blicken och verkade kämpa med sina ord, hon kände hur nervös hon blev och bannade sig själv för att hon lät sånna känslor påverka henne.

-” Jag vill.. eh.. asså..”

-” Tom...” hennes röst var svag men hon höll sin blick stadig för att försöka möta hans ögon.

-” Ärligt så har jag inte vant mig vid tanken, men jag tror att om det är någon jag vill göra det här med så är det med dig.” ett frågande leende kröp fram på hennes läppar och han såg upp, det som tidigare var frågande blev lyckligt och de tryckte sig närmre varandra.

 

23:e December, husen var dekorerade med olika ljusstakar och granar lös upp i skogen, snön hade föll fortfarande och många ilskna människor gick upp tidigt för att skotta bort den medan andra njöt av att se den.

Något många däremot inte njöt av var julförberedelserna, det vill säga maten.

 

-” Vad håller ni på med?” frågade Tom då han kom ner för trappan och såg sina bandkamrater och två agenter stå med öronen tryckta mot den stängda köksdörren.

-” HELLVETE!” hördes inifrån dörren och Tom ryckte till.

-” Angel hade lovat din mamma att göra baket klart.” det förklarade det mesta... Tom suckade och började gå mot dörren. Visst Angel kunde göra det mesta och var fantastisk på vad hon än gjorde men just köket var avspärrat område för henne. Dels för att hon aldrig firat jul och inte hade en aning om vad man åt på jul och dels för att hon använde elvispar och stekpannor som träningsredskap för den lilla grupp av människor hon nu tränade för mindre uppdrag.

Det lilla faktum att graviditeten gjorde henne till en hormon fylld bomb gjorde inte saken bättre.

-” MEN SATAN!” alla hoppade snabbt bort från dörren då hon skrek igen och något som lät som om det var gjort av metall träffade den vita köksdörren.

-” Okej nu får det vara nog.” MODIGT stegade Tom fram mot dörren, den ena dödshälsningen efter den andra kom från hans så kallade vänner och han räckte dem irriterat fingret.

-” Angie?” sa han försiktigt och öppnade dörren, han såg henne inte först och när han väl gjorde det så försvan hennes ilskna ansikte ganska snart.

-” UT!”

Han backade blint ut genom dörren och stängde den.

-” Hur gick det?” han la handen för ögonen och tog bort det som skymde hans syn... det var en pepparkaksdeg. Han såg på det ett tag innan han tog loss en bit från det och stoppade det i munnen.

… han hostade och kände hur illamåendet kom.

-” Hur var det?” undrade Bill och Tom hostade mer.

-” Salt!” människorna runt honom ryckte tillbaka och han tvingades in på toan för att skölja munnen. När han kom ut igen så kunde han fortfarande känns hur illamåendet steg i halsen och han hörde Bill prata i telefon, troligen med deras mamma.

-”... hon kommer förgifta oss! Mamma snälla!” Tom förstod att om de skulle överleva julen så skulle han få stega in och hjälp sin hormonella flickvän. Han kände en hand på sin axel och såg hur Bill nästan tårögt såg på honom innan han gick in.

-” Gör vad du måste göra!” hörde han Liam sägs och han slog vad om att dom skrattade när han klivit in. Så tyst han kunde så rörde han sig mot den bakande flickan vid diskbänken, det gick för lätt och han hade helt glömt att hon hade sina spionnerver. Han var kanske en meter ifrån henne när hon vände sig om och riktade kaveln hotfullt mot honom.

-” Wow herre jävlar ta det lugnt med vart du riktar den där!” Angel såg ut som om hon var någonstans mellan ilska och desperation. Han gissade att desperationen vann då hon sänkte kaveln och kastade sig i hans famn.

-” Det blir ju inte bra!” han ryckte förvånat till då han kände hur hon började skaka i hans famn och de där extremt stora krokodiltårarna började falla.

-” Nej nej, såja! Det är inget att gråta för, kom igen nu Angie!” han var verkligen inte bra när det gällde hormoner men hon syftade och torkade sig om ansiktet när hon lutade sig tillbaka.

-” Jag vill bara att allt ska vara perfekt, jag vill göra det här som man ska göra det!” Tom strök henne över kinderna och sa så mjukt han kunde.

-” Du har aldrig firat jul, det är inte konstigt att du inte kan.”

-” Jag kan visst..”

-” Jasså?” hon rodnade och såg ner.

-” Ja, det var på TV...” Tom höjde ett ögonbryn och tog hennes hand.

-” Lyssna, min mamma har gjort sånt här i flera år och hon tycker om att göra det. Det har alltid varit lite av en tradition att hon gör det så jag har ingett emot att du inte bakar.” ett litet leende kröp fram på hennes läppar.

-” Säkert?”

-” Säkert.” han kysste henne lätt och började se sig omkring, hur hon lyckats hade han ingen aning om men köket var nästan skinande rent förutom skålen med smeten i och kaveln.

-” Vad säger du om att vi kastar degen och ställer undan det andra och går upp, det är ändå rätt sent?” hon nickade och de följdes åt.

 

Julaftonsmorgon, en morgon många ägnar åt att stressa fram hur dagen ska vara planerad och hur mycket alkoholhaltig glögg som ska serveras eller kanske när barnen ska få öppna sina klappar- före eller efter Kalle Anka?

Men när klockan är halvsex på morgonen så kan man lugnt tänka igenom dagens aktiviteter, eller kanske helt enkelt låta sig själv smälta i famnen hos en älskad.

Angel grimaserade när hon vaknade hennes mage kändes konstig och gjorde nästan ont, i sitt sömniga tillstånd förstod hon inte direkt vad det var men ju mer hon vaknade ju mer förstod hon.

-” TOM!” hon armbågade Tom i bröstet eftersom han låg precis bakom henne, han stönade högt men vaknade inte.

-” TOM vakna!” hon armbågade honom igen men han reagerade bara med att lägga en arm om henne och mumla något ohörbart i hennes öra.

-” Kom igen nu din jätte, vakna!” efter att ha armbågat honom på samma ställe en tredje gång så insåg hon att det var dags att dra till mer drastiska metoder.

-” To- TOM jag åh jag tror det är dags!” gitarristens ögon sköt upp som rullgardiner och han satte sig snabbt upp.

-” Du tror att det är dags? Vad ska jag hämta och vem ska jag ringa?” Angel fick lust att slå sig i pannan, hon tog försiktigt hans hand och kysste den ömt.

-” Det är fyra månade kvar dumbo, jag ville bara väcka dig.” han såg lite irriterat på henne och hon log mjukt.

-” Lägg dig igen.”

-” Du väckte mig bara för att jag skulle lägga mig ner igen?”

-” Ligg!” han la sig snabbt bakom henne med ett svagt stön och hon förde hans hand mot sin mage.

-” Så, var det nåt mer eller får jag somna om?” hon grymtade och han tystnade, hon ville så gärna att han skulle få känna vad han kände, Toms andning började lugna sig bakom henne och hon viskade.

-” Somna inte än...” hon hörde en svag suck men han kysste hennes axel och drog med tummen över den växande magen. Tyvärr kunde hon själv känna hur hon slappnade av, Toms andning i hennes nacke och de mjuka strykningarna över magen var mer avslappnande än att gå på spa. I ett försök att hålla sig vaken så började hon nynna, väldigt tyst och lågt men ändå så hon inte skulle somna. Hon backade lite så att det inte längre fanns något utrymme mellan dem och hon kände hur Tom lyfte huvudet och kysste henne på kinden, något hon inte kunde tillåta utan att utveckla. Hon vände sig om och de lät sina läppar pressas samman, hon log när hon kände hans värme strömma genom kroppen och hur pirret i magen kom då han mjukt masserade hennes läppar.

Bara någon sekund efter så kände hon den där konstiga känslan i magen igen och Tom ryckte till, han backade och la handen lite högre upp då hon kände det igen.

-” Var det?” Tom såg ut som ett barn på julafton, tekniskt sett så var han inget barn men det var i alla fall julafton. Hon log och nickade, leendet på gitarristens läppar blev bredare än vad hon någonsin sett det förr och han kysste henne ömt på läpparna.

-” Du är för bra för att vara sann...” hon slöt bara lyckligt ögonen och han begravde sitt ansikte i hennes nacke.

-” Jag älskar dig..” viskade hon när han varsamt kysste henne bakom örat och blev nästan besviken då han drog sig tillbaka tillräckligt för att se henne i ögonen.

-” Tillräckligt för att vilja gifta dig med mig?” hon blundade och kände värmen sprida sig i kroppen, hur alla hennes drömmar slog in och när hon öppnade dem så gjorde hon inget annat än att lägga sin hand om hans nacke och föra hans läppar närmre. Precis innan de vidrörde varandra så viskade hon.

-” Ja...”

Läppar och hjärtan smältes samman, den morgonen så insåg en tidigare bruten själ att den äntligen hittat hem.

Visst är det märkligt vad julen har för inverkan?

 

Dagarna kom och dagarna gick, tid är något vi alltid försöker kämpa emot.

Men det finns dem som lärt sig utnyttja tiden väl, istället för att bara önska om mer.

 

En månad senare

 

-” Så idag välkomnar vi ut, TOKIO HOTEL!” studion fylldes av öronbedövande skrik och killarna log brett när de klev ut i rampljuset. De skakade alla hand med programledaren och satte sig lite ihop trängt på soffan.

-” Så mina herrar, ni är här för att konfirmera rykten, eller hur?” de nickade och Bill sa ”ja” i micken han blivit tilldelad.

-” Vi börjar med Gustav; är det sant att du skaffat ytterligare en tatuering på bröstet?” Tom flinade då han såg hur Gustav höjde ett frågande ögonbryn.

-” Ehm.. det är eh.. lika sant som att Georg har pierca tungan.” För att bevisa det hela räckte Georg ut sin skrotfria tunga och några skrattade, speciellt programledaren Glücan.

-” Vi går vidare, Bill.” Bill såg upp och log, precis som alltid så hade han en miljon svar inprogrammerade i bakhuvudet innan ens frågan var ställd.

-” Rykten om din vikt har gått runt den senaste tiden, är det sant att vissa dagar hoppar du över att äta?” Bill höjde på ögonbrynet och böjde ner huvudet lite mot micken.

-” Alltså vi lever stressigare än vad många tror, så ja, vissa dagar äter man mindre. Men det gör vem som helst och vi äter alltid jätte mycket när vi väl får chansen. Det är inte bara jag som inte hinner äta ibland utan det är hela bandet, våra producenter. När vi är lediga så gör vi inte annat än äter och sover.” Bill pratade på och Tom log, Bill retade sig alltid på frågan om hans kropp och kunde prata i evigheter om varför han inte hade anorexi, så för att bespara publiken en föreläsning så la han sin hand på Bills arm och sa:

-” Precis, Bill är egentligen ett riktigt fetto men han klämmer ihop det i byxorna.” Bill slog honom lätt på armen och de andra skrattade.

-” Vi går vidare, Tom vad hände med din flickvän? Många påstår att hon var den spion som blev avrättad för bara några månader sen, är det sant och hur har du tagit dig igenom det?” Studion blev dödstyst och Tom kände hur hans händer blev svettiga, han såg mot kulisserna och log.

-” Jag kan visa er.” han ställde sig upp och såg till att alla mini apparater satt fast där de skulle innan han vaggade fram mot sin förvånade flickvän.

-” Vad i helvete håller du på med?” han tog hennes hand och lutade sig närmre för att viska:

-” Jag vill visa hela världen....” hon himlade med ögonen och sa:

-” Du säger alltid sånna där smöriga saker som gör att jag gör det du vill.” han flinade och hon lät sig ledas ut framför publiken och tackade sin lyckliga stjärna att hon i alla fall stylat sig lite innan hon följt med dom på intervjun.

Först var det alldeles tyst och sen började folk skrika då de såg den väl skymtade bulan på hennes mage, Tom vände sig om och såg att hennes kinder var ilsket röda och hon såg ut att vilja gömma sig bakom honom.

Bandet gjorde plats för dem men soffan var liten så det slutade med att Tom drog den nervösa lilla flickan han hade i famnen till sitt knä. Publiken ”aww:ade” och han kände hur obekväm hon var medan hans eget leende bara växte när han såg på Glücan, vars leende var rätt chockat.

-” Åh, det verkar som om vår lilla Angel inte bara inte är Angel som blev avrättad utan även mitt uppe i lyckans stund.” Tom misstänkte att Glücan valde att inte säga något om den vackra guldringen som prydde hans flickväns ringfinger.

Nervositet strömmade från flickan i hans knä då hon sa:

-” Angel är bara ett smeknamn, mitt riktiga namn är Angelina Dana....”

 

Tre månader senare

 

Hon mådde lite illa och kände hur smärtor i olika delar av magen slog henne hårt, hon grimaserade och orkade inte direkt bry sig, det kunde vara allt från gaser till en rap. Men när hon tvingades sätta sig upp och huka sig framåt i smärta så insåg hon att det var mer än bara gaser.

-” Åh gud... To- Tom! Hon skakade hans arm men han reagerade inte.

-” TOM DIN TRÖGVÄCKTA IDIOT, VAKNA!” hon såg att han rörde på sig och ögonen rördes under ögonlocken men han vaknade inte. Smärtan i den nedre delen av magen gjorde sig påmind och hon skrek, ljudet i sig fick Tom att sätta sig förvirrat rakt upp i sängen.

-” Angie, va...”

-” Hämta nycklarna och jävlar i helvete om du glömmer väskan!” Toms ögon vidgades märkbart och även om han fick lite lätt panik så kunde han inte hjälpa leendet som spred sig på hans läppar.

Snabbt tog han tag i väskan och sprang ut med den till bilen och sprang sedan tillbaka, i trappan mötte han sin bror med ett vatten glas i handen.

-” Vad håller ni på med?” han såg trött ut men Tom kunde inte ta någon notis om det när han glatt skrek:

-” Det är dags!” Tom såg det inte men Bills ögon lös upp och även han skyndade sig upp för att dra på sig kläder.

När Tom kom tillbaka in i rummet så hade Angelina fått på sig ett par mjukisbyxor och kämpade med en av sina små tröjor, han log försiktigt och gick fram till henne.

-” Här, vänta..” han drog lätt av henne den lilla tröjan och hjälpte henne enkelt på med en av hans egna. Snabbt drog han på sig ett eget par av byxor och en långärmad tröja som han snabbt kavlade upp. Angel verkade inte vara i någon direkt smärta för tillfället så han gick fram och tog hennes händer i sina egna, han såg henne i ögonen och sa:

-” Det här händer verkligen... Jag är...” en smäll i huvudet fick honom att tystna.

-” Våga bara komma med nån replik nu Tom! Du hjälper mig ner för trappan direkt eller så bär du mig! VÄLJ SJÄLV!” skrek hon när ytterligare en värk fick henne att ta sig för magen.

-” Är ni okej?” Bill stack in huvudet genom dörren och ryggade lite tillbaka då han såg Angelinas blick.

-” Vad. I. HELVETE. Tror. du?”Men Tom viftade bara med handen och sa:

-” Ring 112 och starta sen bilen, vi kommer på ett tag.” Bill försvann och Angelina andades ut när smärtan försvann.

-” Oh.. okej.. hjälp mig ner...” Den blivande pappan tog försiktigt hennes hand och ledde henne lugnt ut genom dörren och ner för trappan där han hjälpte henne på med skorna.

Han hörde att Bilen startat dör ute och fick kämpa för att inte le lika brett som ytterdörren, något som också hördes var de när de andra i huset vaknade och en väldigt trött Georg kom ner för trappan.

-” Vad gör ni?” men han verkade koppla då han såg de blivande föräldrarnas ansikten och sa:

-” Jag väcker de andra, vi kommer senare.” Tom nickade och öppnade ytterdörren, han ledde henne ut mot bilen där Bill redan satt bakom ratten.

-” Kom igen nu Angie, jag vet att du kan klara det... Du har slagits mot alla möjliga bjässar en födsel kan ju inte vara så svår i jämförelse?”

Handavtrycket han hade på kinden fick Bill att börja gapskratta innan han fick fart på bilen.

 

Tio år senare

 

Värmen var olidlig så här på höstkanten och inte ett moln syntes på himlen, fåglarna kvittrade och gjorde sig redo för att flyga iväg under vintern.

Vintern som med sitt mörker gärna kommer med depression och ångest skulle det här året bara ta fram den glädje och värme som fanns i människorna som för tillfället bara njöt av höst värmen.

-” NEJ, nej nej! Sluta!” han log och sprutade bara ännu mer vatten, vilket gav honom ett förfärat och tjejigt skrik. Han skrattade och ramlade nästan framstupa då en genomblöt och skitförbannad dränkt katt stod framför honom.

-” Det är inte roligt!” sa den bestämt och han, den barmhärtige, slutade upp med sina fasoner och såg allvarligt på ers blöthet.

-” Du har så rätt, det är inge roligt.” den djupa sucken kom och han la en tröstande hand på dennes axel och sa:

-” Det är skitroligt!” han backade två steg och sprutade vattnet för allt vad som gick.

 

-” Din son är totalt hopplös.”

-” Titta inte på mig, det barn också.”

-” Men du gav honom vattengeväret.”

-” Men han har dina gener.”

-” Sant, det ligger i familjen.” Angelina och Tom såg likgiltigt på varandra och vände sedan tillbaka blicken för att beskåda ”Emil da Man” jaga den ilskna ”Georg da Dränkt” med sitt vatten gevär. Ingen lyfte ett finger för att göra något.

-” HJÄLP! TOM! ANGELINA! NÅN!” små leenden drog fram på deras läppar då de följde deras son med blicken.