Jag såg hur du satt där, ditt huvud  var nerböjt och det mörka håret täckte dina vackra ögon. Jag kunde inte göra annat än skaka, hela jag skakade. När kameran zoomade in ditt ansikte fick jag rysningar.
Din kind var sårig, man kunde se hur bladen hade format sår i ditt ansikte och hur mycket blod som hade runnit.
"Hur kunde det här hända?"
Den frågan ställde jag mig varje sekund som gick och varje gång utan något svar.
Videobandet fortsätter.
-" C'mon tell him, It could be you last chanse!"
Ditt torterade våta ansikte såg in i kameran men förblev tyst.
En kille med håret uppsatt i en svart hästsvans sparkade på dig och skrek:
-" FINE! I'll do it!"
If you don't give us 50.000 dollar this sunday at 12, you know where, you won't see your friend again. And if we as much as see a cop or someone else, I swear you'll get you friend back, his face on your doorstep!"
Han tog upp din hand och en kniv, förde den riktigt nära. Jag började må illa, "snälla han fick inte!"
Du var så bedövad av smärta att du inte ens reagerade, du bara såg trött på honom. Han tog kniven närmare din handled och drog sakta, då jämrade du dig och försökte dra undan armen.
Han log och släppte den, två andra killar, bakom kameran, skrattade.
Mitt hjärta lättade en aning när han inte skar av den, det bara rann lite blod.
Jag hörde hur dom manade på dig att prata och tillsist gav din motståndskraft upp och lungorna samlade luft. Ditt tårdränkta ansikte fick ett beslutsamt uttryck och dina ögon såg upp in i kameran. Pupillerna vidgades när dom föreställde sig mina ögon istället för kameralinsen, jag kände så väl igen den blicken.
Snabbt tittade du ner.
Men jag hann se det! Styrkan! styrkan i din blick gick inte att ta miste på. Istället för den vanliga färgen hade dom lyst i en brinnande färg.
Även om du var svag och med döden som enda längtan så var du ändå så stark. Så orden som föll ur din mun gjorde så att tårarna samlades som en klump i halsen:
-" Du vet, vi har hållit ihop länge. Och det kommer vi alltid att göra, du kommer bara inte att kunna se mig. Gå vidare... Bli starkare... Gör inte som dom vill, betala inte... Gråt inte... Lev istället, lev för mig! Glöm det här och glöm mig..."

-" What is he saying?" Ingen av männen kunde tyska, uppenbarligen. Men du fortsatte snabbt:
-" Say that I could'nt handle the preassure and took off. Don't tell the band that I died. And Tom I love you..."
Männen fattade vad du sa och avbröt videosamtalet.
Adam, du skulle bara veta, veta vad jag tänkte just då. Du är en person jag älskar och inte kan leva utan! Därför tänker jag inte ge upp dig, dina ord gjorde mig bara mer beslutsam att hitta dig.

Tom
*
-" Tom, det här är Adam!" Bill klev lite åt sidan så att den vackraste kille jag någonsin sett visade sig. Eller han kunde inte gömma sig så bra bakom Bill, eftersom han såg ut att vara nån centimeter längre än min bror med platt hår. Hans lövgröna ögon såg ut att se rakt genom mig, som om han såg den jag verkligen var. Ärligt talat så kände jag mig lite naken och ville helst hitta någonting att täcka mig med. ÄVEN om jag var fullt påklädd!
I vanliga fall så hade jag med en sexig ton i rösen sagt: " Du klär ju av en med blicken".
Men jag kunde inte prata eller ens röra mig.
-" Hej! Tom va?"
Adam sträckte fram sin hand mot mig och jag tog den nickandes. Hans hand kändes så len mot mig och jag ville inte släppa. " Men vad tänker jag? Det här är en KILLE! Jag gillar ju tjejer, bröst, kvinnor, brudar, chicks! Skämms på mig!"
-" Hrm hrm?" Bill tittade utforskande på mig och jag såg förvånat på honom.
Han suckade och sa:
-" Jag sa: Tom hänger du med och fikar?"*

-"Tom?"
Torsdag, tre dagar kvar tills pengarna skulle överlämnas.
Ävem om Adam inte ville att någon fler skulle blandas in så vet hela bandet, Jost och Saki om det. Saki hade även blandat i polisen. Som lovade att placera ut två prickskyttar i närliggande fönster. Men även om jag skulle ha prickskyttar som täcker mig så kommer det inte hindra mig själv. Dör Adam, dör jag.
" Snälla Tom, säg inte så! Om det händer nåt så stanna, för mig!" Hade Bill sagt när jag mumlat fram nåt. Egentligen hade jag inte sagt exakt dom orden, men Bill läste mig som en öppen bok.
Två till som också fick veta var Adams föräldrar, som anklagar mig. Att Adam var borta var mitt fel och så fort han kom tillbaka skulle han aldrig få komma nära mig igen. Det hemska var ju... att dom hade rätt...

*-" Hey Adam, följer du med mig och kära lilla Tom ut på nåt caffé?"
-" Tja, om kära pyttelilla Tom ska med så kommer jag också!"
Adam såg retsamt på mig och jag log lika retsamt tillbaka, längden som skijde 7 cm splade så klart STOR roll! Men vad ingen visste, inte ens Bill, var att mitt hjärta grät och började slita sönder sig självt. För jag vet ,att Adam inte ens är i
närheten av intresserad av mig.
-" Ey Tom? Är du okej?"
Vi hade börjat gå när han frågade det. Och det var någonting i hans blick som gjorde att en liten gnista tändes i mitt bröst. Och så var det alltid. När han pratade med mig så inbillade jag mig att han hade en mjukare klang i rösten och när han såg på mig så var det som att hans ögon vidgades, ibland om han kramade mig så kunde han dra med handen efter min rygg och inte verka vilja släppa.
En gång när snuddade han min hand så drog han inte bort den och jag fick kämpa mot alla mina impulser och mitt hjärta för att inte ta den.
-" Tom?"
Nu var det Bill som såg undrande på mig.
-" Vad?"
-" Du ser en aning borta ut!"
-" Ehh.. jag..har ett nytt gitarr riff i skallen som faktiskt kan bli bra på din nya text 1000 mere."
Jag vet inte riktigt om Bills nick betydde att han trodde på mig eller om han bara nickade för Adams skull.
När vi kom till det vanliga caféet så satte vi oss vid ett härligt fönster med utsikt över havet. Bill och Adam satte sig mittemot mig och vi beställde kaffe och en slags glassbulle, som borde varit jättegod, men jag kunde inte känna smaken.
Adam, han satt och lekte med sin läppring (motsatt sida som min) och hade den där underbara blicken, den blicken visade alla hans känslor. Den var nyfiken och glad, men samtidigt så oerhört sårbar.
Jag försökte att inte stirra alltför mycket, men det var väldigt svårt. "Kom gud på Adam bara för att plåga mig? Plåga mig med något jag aldrig kan få komma nära?"
Då mötte jag Bills blick, det var något jag aldrig sett förut i den. Den var nyfiken men samtidigt som den sa "Du och? HA, jag misstänkte det hela tiden!"
Jag fattade först ingenting men då sa Bill:
-" Asså sorry, men jag hade helt glömt bort mitt möte med Jost! Ska spela om en stämma! Vi hörs!"
-" Me.." Började jag men Bills blick tystade mig. Bills möte var inte förän om två timmar, men nu visste jag.... Att Bill visste....
-" Jaaahaapp!" Adam log och kliade sig det lockiga och väldigt ostyriga håret.
Jag log och vi började prata. Som vanligt gick det väldigt bra, har man gått omkring med ett  brustet hjärta ett tag så lär man sig hanskas med det. Så vi pratade på precis som vi brukade.
Först märkte jag henne inte, för jag var en aning upptagen med att se på Adam,
som log jätteflirtigt och sa något med den där sexiga lite mörka stämman.
Mitt hjärta på att banka sönder, för han såg nästan rakt på mig när han pratade.
-" Hihi, så ditt nummer?" DÅ upptäckte jag servitrisen som stod bakom mig, hon var faktiskt den värsta tjej jag sett. Brunt lockigt hår som räckte ner till naveln (Bergis löshår!) och stora falska ögon och lösögonfransar så det bara skrek om det. Hon var så översminkad att om jag hade dragit med nageln över ansiktet så hade det blivit en tjock rand. Till råga på allt så hade hon högklackat med nätstrumpbyxor och pusch- up  under uniformen. Jag blev faktiskt äcklad när hon satte sig.
Precis när jag tänkte be henne dra åt.. så sa Adam:
-" Asså lessen men min mobil är borta, men skriv ditt nummer på min arm istället!"
Hon fnittrade och jag sänkte blicken. "Han är bara artig, bara artig.."
-" Såå, lust att hitta på något nån kväll?"
Han lekte med läppringen igen. Mitt hjärta stannade och frös till is. Sakta kände jag hur tårar kröp fram bakom ögonlocken. " Han gillar henne, inte mig, henne!"
Utan ens en blick på Adam ställde jag mig upp och gick ut. Tårarna rann utan kontroll så jag drog upp luvan, himlen härmade mina tårar och regnet föll. En dörr öppnades och stängdes bakom mig, men jag brydde mig inte!
Han stötte på henne! Typ kom- hem-och-ha-sex! Okej, även om det kanske inte betydde något så flirtade han ändå med henne, och det kan ALLTID leda till något mer!*
-" Tom!"
En hand tog tag i mig och tryckte upp mig mot en vägg.
-" Vad i helvete menar du med att bara gå?"
Jag vägrade se Adam i ögonen och såg bara ut på den tomma gatan när jag mumlade:
-" Jag tänkte att ni ville vara ensamma..."
-" Lägg av!"
Adam släppte mig, men log sen, vilket jag snabbt härmade.
-" Men tror du hon gilar mig? för jag tycker hon verkar snäll. Jag har träffat henne förr, och hon är skit snäll. Asså min typ, om du fattar. Men jag vet inte hon kanske inte vill ha en sån som jag... Vad tycker du?"

"Vad tycker jag? Vad jag tycker? Jasså nu spelar det roll? Jag tycker att du kan be henne dra åt helvete! Fan, hur blind kan du vara? Ser du inte att jag älskar dig?
Självklart sa jag inte det där utan vände mig om för att minska risken att blotta mina snabbt fallande tårar och sa:
-" Det kommer säkert bli bra! Hur bra som helst! Go for it.."*

Fredag, två dagar kvar tills pengarna ska överlämmnas. Bara jag tänker på det, gör det ont i kroppen. "Tänk om det går fel? Tänk om dom bara tar pengarna och skjuter oss båda? Men då går vi iallafall till himlen tillsammans. Eller Adam till himlen och jag till helvetet, för sånna som jag kan inte hamna på något annat ställe."

*-" Tom, kommer du eller inte?"
Bill stod, kanske en aningens pyttelite irriterat i hallen och stampade med foten.
Med ett fejkat leénde gick jag dit och försökte att inte göra honom mer förbannad än han redan var. Vi var nämligen skitsena!
Vi (jag &Bill) skulle till Georg och Gustav för att fira Adams födelsedag, fråga mig inte varför vi inte firade hos Adam!
När vi kom dit så var allt klart och det var tårta, serpentiner och ballonger överallt!
-" Ehh...Georg... Sexigt!"
Jag såg på Bill som pekade på Georg med ett BRETT flin.
Georg hade en ganska okej skjorta på sig och såg helt okej ut i övrigt. Han hade vanliga skor och sockar och kalsonger och byx... Nej! Han hade inga byxor! både jag och Bill brast ut i ett gapskratt och vi föll nästan in i varandra när Georg dansade omkring i rummet.
-" Å vad skrattar ni åt?"
Adam kom in med ett brett leénde, sen såg han Georg och blev allvarlig:
-" Åh...Georg.... kinky?"
Då brast det för mig igen! Och Bill flämtade fram:
-" Hur palla du att vara så allvarlig?"
Då "dog" Adam och sjönk ner på golver han också, vilket ledde till att Georg blev brandröd i ansiktet och snirklade iväg till sitt rum.
Lite förvånad blev jag, alla här hade ju sett Georg fjanta sig så förr och han har sett oss. Varför blev han så blyg plötsligt?
Svaret hette Jessica.
-" Oj förlåt gumman!" Adam reste sig och la armen om henne och kysste henne på kinden.
-" Som Bill och Tom redan vet så är det här Jessica, Gustav och hrm.. Georg- Det här är min vackra flickvän Jessica."
Gustav busvisslade och började plinga i ett glas. ( På bröllop betyder det att man ska kyssas)
Adam såg henne djupt i ögonen och hon log så falskt hon kunde, sen la Adam sin hand på hennes nacke och böjde ner henne i en kyss. Jag darrade till och kände hur något spetsade mitt hjärta. Nej inte spetsade, någon snittade upp mitt bröst och drog ut det med bara händerna. Jag kände för att gråta när Bill la sin hand på min axel. Och han mimade:
-" Håll-ut."
Jag nickade och ställde om till ett leénde när Jessica kom fram och kramade mig och Bill.
Sakta kände jag hur jag ville falla, men jag höll mig stående.*

Jag märkte hur tårarna bara rann, jag begravde ansiktet i händerna. Men inget kunde stoppa dom, alla minst orden som låg på repeat i min hjärna "And Tom, I love you...". Just dom orden skar så djupt i hjärtat, bara av att veta att jag kanske aldrig skulle få se honom igen.
-" Åh, Tom..."
Bills armar var snabbt runt mig och orden som flög ur min mun var ostoppbara:
-" Bill jag dör verkligen om han gör det..."
Bills grep hårdnade, inte så att det gjorde ont, men så det kändes att han var där.
-" Schhh Tom... det ska nog bli bra... han är inte borta, bara inte här..."
Bills ord hade alltid haft en lugnande effekt, och snart slappnade jag av. Jag såg mig suddigt omkring i mitt egna rum. Jag och Bill hade länge delat rum, men för ett år sen så flyttade vi båda tillen lägenhet i Berlin. Nu hade vi varsit rum och trivdes rätt bra med det...

I flera dagar hade jag suttit och bara försökt komma på vars Adam var, utan resultat. Jag hade gått omkring i stan, bara för att hitta ingenting. Varje sten på marken hade blivit vänd två gånger och flera "bad- vänliga" sjöar hade blivit genomsökta. Jag hade inte hittat honom någonstans, nu kändes allt hopplöst.
Jag såg mig omkring i rummet och såg något som fick mitt hjärta att hoppa ur bröstet. Adams skjorta... För några dagar sen så hade Tokio Hotel spelat på en gala. Adam hade varit skitsnygg i sin vita skjorta och halvbäggy- jeans.
Sen hade vi gått hem och han hade snott alla mina kläder och klätt ut sig till mig, vilket vi alla i bandet skrattat åt när han höll på och härmade mig. Sen snodde han kläder från Bill, men han kunde inte tupera sitt lockiga hår så det fick vara.

*BIO! ÅH VAD ROLIGT MED BIO OCH KINAMAT SOM GEORG BJUDER PÅ!....det är sant! LYCKA!  För Adam och hans flickvän hade gjort slut! Jag var faktiskt riktigt lycklig, för Adam hade återgått till att prata med mig sådär allvarligt och med den där blicken igen.
Men min lycka blev kortvarig när Adam under tiden vi åt fick ett samtal.
-" Hallå, Jess?"
-" Jo, jag förstår..."
Han reste sig och gick en bit bort, men innom hörhåll.
Hjärtat sjönk då jag hörde hur hon ville få honom tillbaka, och hur han verkade också vilja det.
-" Jag älskar dig med.."
Hugget gjorde så ont att jag fick jobbigt att andas."Jag måste UT!"
-" Jag måste, ehh.. vi ses..."
Bill nickade när jag reste mig och dom andra såg lite förvirrade ut men gjorde inget av det.

Gatan var kall och tom, inte blekaste liv. Jag sparkade på en sten, men den var fastfrusen så det gjorde skitont! Men ärligt talat så var det bara skönt, att få ut lite av den smärta man bar på.
"Jag älskar dig med..." så hade Adam sagt till henne, han hade valt henne igen.
Tårar trängde sig fram ur ögonen och föll hjälplöst ner på marken.
-" Tom?" Hjärtat hoppade till när Adams röst skar genom luften.
-" Låt mig va!"
-" Va? Vänta Tom!"
Jag hörde hur han försökte springa ikapp, men då tog mina impulser över och benen sprang av sig självt..
-" TOM! VÄNTA!"
"Hur kunde jag vara så dum? Att tro att han ens skulle vilja gilla mig? Helvete.."
Att springa ifrån Adam var menlöst för han hade spelat fotboll i flera år, så jag var ju chanslös med den lilla konditionen jag fick av att springa på scen.
Han fick snart tag i min jacka och slängde runt mig.
-" TOM! För helvete!"
Ytterligare en gång tryckte Adam upp mig HÅRT mot en vägg, riktigt hårt.
När huvudet dunkade i väggen så kände jag det som om min spärr slapp, inget hade någon mening längre. Jag såg bara kallt på honom när han förtvivlat sökte min blick.
-" Vad är det med dig? Har jag gjort nåt eller?"
Det skrek innom mig men jag svarade bara me att stirra på en prick långt bakom honom. Men en del av mig fick ändå fram:
-" Du bryr dig inte..."
-" I helvete heller!"
Jag ryckte till när Adam slog till väggen bakom mig.
-" Jag bryr mig visst! Du har ju blvit som en brorsa ju!"
" En brorsa" det var allt jag var för honom. Utan att kunna stoppa det så såg jag honom i ögonen och genast droppade det tårar från mina. Men jag lyckades behålla kylan.
-" Tom, varför gråter du?" Sa Adam en aning mildare och tårkade en tår från min kind. Hans beröring brände så mycket att jag slog bort den.
-" Vad bryr du dig om det? Dra till din jävla tjej!"
-"Jess?"
-" Vem annars?"
Han sänkte blicken.
" Han vill ha henne.. Jag visste det, han ville aldrig, ALDRIG ha mig."
Jag började trycka undan honom, men då tryckte han tillbaka mig mot väggen.
Jag sneglade mot honom och såg hur han spände käken innan han svarade:
-"Jag vill inte vara med henne... Jag har.. hittat en annan....."

Hans tunga andhämtning gjorde så att jag såg upp, vi stod så nära vi kunde komma, vinklade jag bara upp huvet tio centimeter skulle våra läppar mötas.  Men istället för att följa den impulsen tittade jag ner och mumlade:
-" Släpp mig.."
-" Jag vill.. inte.."
Då mötte jag hans blick och insåg att den var lika tårögd som mig egen.
Och istället för att följa ytterligare en impuls att torka hans tårar så såg jag ner i backen, igen.
Ett lätt tryck under hakan förde mitt huvud uppåt, jag följde bara med. Det lilla, trycket mot läpparna var fjäderlätt, men samtidigt så laddad med känslor att jag kände det som om det var mina egna.
Det tog ett tag för mig att fatta att det var Adams känslor, Adam kysste mig!
Men innan jag hann göra något drog han sig tillbaka.
-" Aw shit.. Förlåt Tom! Asså det var inte menningen.. jag blev..."
Adams ursäkt bröts av mina läppar mot sina.
Världen försvann och allt jag kände var hans kalla läppring som höll mig kvar i på jorden. Hans hand sökte sig in bakom min nacke med händerna och drog mig om möjligt närmare. Vår kyss var inte längre en lätt kyss, utan den var något jag aldrig ens drömt om. Passionerad.*

Lördags morgon, mornarna var den stunden på dagen jag hade minst ångest. Nästan ingen alls, allt jag ville var att få Adam tillbaka, och då var det inte heller mitt fel att han var borta. Hah, den lilla stunden varade bara just när jag drack kaffe och inte längre. Så fort jag ställde mig i duschen så föll tårarna hjälplöst och blandades ut med vattnet. Jag hade aldrig i mitt liv skärt mig, men nu var jag mer än lockad. Tidigare har jag alltid tyckt att det bara är depprimerade psykon  eller uppmärksamhets-behövande fjortisar som skar sig. Men det är nu, då man är så ledsen att hjärtat redan blöder som man inser, det är bara ett sätt låta hjärtats blod rinna ut och lätta lite på trycket.
Sakta och med ett försiktigt tag om hyveln, förde jag den mot min handled.
Jag satte mig ner, sen lät jag det bara ske.
*
13 december. Det hade gått en månad sen jag och Adam kysstes första gången, och vi har inte gjort det något mer. Inte heller pratat med varandra, eller Adam ville inte prata med mig. Ibland gjorde det så ont att jag nästan spydde och ibland så ville jag inte kliva upp ur sängen.
Bill och mamma visste om allt nu, och Bill var ett bra stöd, men han, liksom jag, kunde ju inget göra. Mamma hade jag inte pratat med på länge men hon sa inget om det.
Den lilla lycka som fanns kvar på jorden var den traditionella filmkvällen hos mig och Bill. Gustav och Georg kommer över och vi ser film tills vi storknar, ibland är vi jätte "tjejiga" och leker "sanning och konsekvens". De brukar alltid sluta med en kittlingshög på golvet.
När allt var fixat, popcorn, chips, godis, en massa cola och en filmhög, dök våra gäster upp.
Bill hade envisats med att se "Tuck everlastings" hur länge som helst så vi hade inget val, sen blev det " Batman- The dark knight". Georg snyftade faktiskt till under den första filmen, vilket han kommer få höra i flera år och under varje intervju framöver. Men hämden är ljuv! För inte allt så länge sen så berättade han att jag hade sett "Dagboken" och sen hade Bill fått mer eller mindre bära ut mig från badrummet. Sant? Tyvärr...
När Batman började blev jag direkt så inne i filmen att jag höll på att få en hjärtattack när Bill skrek:
-" Yeeeeeeeeeeey!!! Nu kommer han!"
Bill sprang iväg mot ytterdörren och det slank ur mig:
-" Kommer Batman hit?"
Georg höll på att "dö" i soffan, han skrattade så han fick kramp. "Smaaaart Tom, Smart! Nu ha du blivit så idiotförklarad att Georg har ett vapen mot dig igen!"
Men snälle Gustav som också var inne i filmen, och som inte ALLTID retades  mumlade:
-" Bill har bjudit hit en hemlig gäst!"
Jag skakade på huvet och återvände till besattheten av filmen.
-" Hrm hrm.."
Jag vände upp huvudet mot Bill och killen brevid honom. Allt innom mig vreds ihop och krossades, eller inte krossades, förintades.
Bills hemliga gäst var Adam.
Adam gick runt och hälsade på alla, fast väldigt kallt när han snabbt "hej" till mig..
I våra två fotöljer hade Gustav och Georg parkerat, Bill låg på golvet och jag satt ensam i soffan, vilket betydde att Adam fick lov att sitta bredvid mig.
Ingen förutom Bill verkade märka av den konstiga stämmningen mellan oss.
Konstigt var det ju inte, Adam var på nästan alla våra träningar och var jättebra kompis med G:na, så dom kom överens.
Allt gick faktiskt riktigt bra, Adam pratade på och var jätteglad, han kanske inte ödslade så mycket tid på att prata med mig, men han var iallafall inte stentyst eller gjorde det pinsamt. PLUS! han var nära mig..
Vi hann se en film till innan Bill bestämde sig för att vi skulle se en sorglig film, och för en gångs skull så hittade han en film som jag aldrig sett förut. "Waist deep." Men tydligen så hade Gustav sett den så han gick och la sig i vårat "gästrum", Georg gjorde honom snart sällskap för klockan var över två.

Det dröjde inte länge förän Bill sneglade på mig och gäspade stort.
-" Asså ja tro jag ser resten imorn! Adam stanna så länge du vill! Gonatt!"
Att det var fejk var det nog bara jag som förstod, och kanske var det tur.
Vi sa "god natt" i kör, sen blev vi ensamma.
Filmen var faktiskt rätt bra och jag blev rätt inne i den ett tag. Så inne att jag inte märkte hur Adam flyttade sig närmare mig. Men efter ett tag suckade han högt och flyttade långt ut på kanten och såg inte ens på mig.
Mitt hjärta verkade ha dött och jag kunde inte hjälpa mig själv, utan mumlade:
-" Hatar du mig så mycket, att du inte ens kan vara in närheten av mig..."
Jag vet att han hörde det, men jag fick inget svar. Så jag ställde mig upp, suckade och började gå mot mitt rum.
-" Det är bara att stänga av tv:n sen och du vet var sängkläder och sånt finns om du sover här."
Inget svar nu heller.
Jag kände hur det brände i ögonen och fortsatte lunka mot mitt rum.
När jag var kanske tre meter från dörren kände jag en hand på mig axel.
När jag vände mig om fick jag en hård örfil på höger kind.
-" Fan Tom! Hatar dig? Jävla idiot! Du ville ju inte ha med mig att göra!"
-" Va?" Adams blick lyste av en känsla som jag inte riktigt kunde avläsa, och jag brukar vara bra på sånt.
-" Du gillar hatar ju homosexualitet! Och du gillar Jess! Lägg ihop två och två!"
-" När har jag sagt det?"
-" Det var uppenbart när en kille frågade chans på dig och du blev ju skitsur när jag har varit med Jess. Dessutom så svarade du inte direkt när jag  kysste dig!"
Jag försökte få min hjärna att koncentrera sig på vad han menade och då kom jag ihåg det där med killen.
-" Killen har varit en av våra stalkers, han har försökt med alla i gruppen. Och han våldtog en av våra fans, tror du jag vill vara ihop med honom? Jess? Jag tycker hon är skitfalsk och jobbig! Aldri att jag skulle ens vilja kyssa henne..."
-" Kyssen då?"
Ska jag säga att jag älskar dig och att jag inte kunde kyssa dig direkt eftersom jag var så stel av känslor?
Jag hann inte säga någonting förän Adam svor och sa:
-" Förlåt Tom, jag ska aldrig tvinga dig att kyssa mig igen..."
Han såg ner och suckade, jag kan svära på att en tår gjorde ett spår efter hans kind.
-" Fan TOM! Jag drar!"
Han slog i luften och började gå.
I halvpanik över att han inte fick gå tryckte jag upp honom mot min sovrumsdörr, våra kroppar var så nära och jag kunde känna hur hans andning ökade.
Jag visste inte riktigt vad som hände med mig, något tog över mig helt. Impulser?
Med en rörelse fram mot hans mun viskade jag:
-" Jag reagerade inte direkt, eftersom jag var förlamad av lycka. Jag trodde inte att det var sant..."
Och med dom orden så försvann utrymmet mellan våra läppar.
Adams läppar gav mig fortfarande känslan av att vara paralyzerad, och dom där fjärilarna i magen som alla pratar om, dom finns definitivt!
Adam verkade lite förvånad och mötte inte upp min kyss, men det dröjde inte länge förän han lät sin tunga leka med min.
Vi kysstes mer och mer passionerat och fjärilarna var borta, för i Adams ögon kunde jag se samma som jag antar finns i mina. Lust. Adam fumlade med dörren in till mitt rum och fick med lite svårigheter upp den ( Om man gärna har händerna klistrade på mig kan det bli lite svårt). Lätt sparkade jag igen den när vi var inne och vi var ensamma i mörkret. Även om det var helt mörkt så kunde jag se hur hans gröna ögon vidgades ytterligare.
Han förde sina hände upp efter min nacke och drog mig närmare. Jag bröt med hans läppar och kysste honom ömt på halsen. Han stönade och böjde sig så att jag fick lättare att komma åt.
Han kom in med sina händer under min jätte tröja och drog av mig den, samma gjorde jag med hans. Han studerade min kropp och förde sedan in händerna under linnet jag hade på mig och drog naglarna efter magen, jag rös.
Det dröjde inte länge förän vi låg på sängen och hånglade.
Jag var så uppe i min lycka att jag glömde allt! Det existerade inget utanför denna dörr. Just då fanns det bara vi. Jag och Adam, ingen annan.
Att känna hans värme så nära och så intensiv, gav mig klara rysningar och jag stönade mer än en gång av behag. Adam verkade veta percis vad han gjorde med mig, vilka punkter han skulle beröra eller hur han skulle andas i mitt öra för att det skulle låta extremt sexigt. Han fick göra precis vad han ville med mig, jag skulle göra allt han bad om. För att få vara så nära den person man älskar gör man allt....*

Att sitta framför datorn och vänta på dagen efter kan vara en av livets största plågor.
Dataskärmen var på och jag pratade med Georg på msn, han gjorde verkligen allt för att förklara melodin på en ny låt genom att skriva de. Lite log jag, han försökte ju i alla fall få mig på andra tankar.
En blick på klockan avslöjade att den var 12, fem timmar sen jag duschade.
-" Tom?" Bill kom in och hans ögon var fulla va tårar.
Jag hoppade upp från stolen.
-" Bill?"
-" Tom, det är två typer från rikskrim i vardagsrummet. Dom vill prata med dig... om.. om Adam dom hittade.."
Jag stängde av öronen, har dom hittat Adam? Alltså lever han? Han kanske var i vardagsrummet just nu? Tanken på att kanske få ha Adam i min famn redan om bara några minuter gjorde mig hoppfull, minst sagt. Jag kände hur ett litet leende spreds efter mina läppar och gick i ganska rask takt fram mot dörren. Bills reaktion störde mig inte det minsta.
Men ingen Adam fanns i vardagsrummet. Inte heller så hade någon från kriminalgrejset med sig honom i någon bil.
En kvinna med ganska cool frisyr och kavaj kom fram och skakade min hand.
-"Anne Werich, min kollega Hans Brük." Hon knyckte med huvudet åt en lång man i polisunifom.
-" Vi skulle vilja ställa ett par frågor angående försvinnandet av Adam Rose."
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Adam Rose, hon uttalade det som "Råse" inte "Rose" som engelskans ros. Lite roligt var det att han hette så, eftersom hela hans familj är uppvuxen på en rosengård. Hans föräldrar tog det efternamnet då dom gifte sig.
Anne letade efter min blick och fick min uppmärksamhet igen.
-" Kan vi sätta oss?"
Jag nickade mot soffan och vi satte oss ner.
-" Så, hur var förhållandet mellan dig och Adam?"
Visste hon inte? Eller ville hon bara kolla?
-" Vi är.. Han är.. Sa du var?"
En liten sak som kallas panik grep tag om mitt hjärta. "VAR?" han är väl inte?
-" Hrm, vi tar det sen, hur ÄR ert förhållande?"
Jag kände fortfarande paniken ha mitt hjärta i ett järngrepp, men lyckades gestalta ett lugn.
-" Han är den person, förutom min bror, som jag aldrig skulle kunna leva utan. Jag älskar dom mer är allt annat. Adam? Han är min pojkv-..." Där bröts det för mig.
Jag hade aldrig kallat honom för det förut "pojkvän", han var ju det men ordet smakade så konstigt i min mun.
Anne log bara, hon verkade då inte vara honomfob eller så.
-" Tack!"
Hennes leende dog ut direkt då hon såg på sin kollega.
-" Jag måste fråga dig någonting. Du kände honom riktigt väl? Eller hur?"
Jag nickade och hon började rota i en väska, några bilder och en påse kom fram ur den.
-" Jag vill först att du ser på bilderna, om dom känns obehagliga så titta bara bort. Men det är jätteviktigt att du kan identifiera dom."
Jag kände en klump växa i magen. "Vad i hela världen var det här?"
-" Här, kan du säga vem det här är?"
Bilderna hon drog fram var helt omöjliga att tyda. Det var en kropp, helt klart. Men det ända som fanns kvar på den var ett par svarta hårtofsar på "huvudet" och sen bara en kropp som var helt krossad.
Jag blev en aning förvirrad, vem var det där?
-" Vet du vem det är?"
Jag skakade på huvudet och hon suckad och tog fram påsen.
I den låg ett halsband.

Hjärtat stannade.
Världen frös till is.
Solen dog.

Jag fick inte fram ett ord, eller jag ville spy. Det började flimmra framför ögonen och jag visste inte längre vem eller var jag var..
-" Vet du vems halsband det är?" Frågade en helt okänd kvinna.
-" Adams..." Andades jag fram.
-" Hur vet du det?"
-" För..."
-" Mm?"
Någonting dog innom mig, eller var det kanske paniken som kramat sönder mitt hjärta?
-" B-baksidan!"
Halsbandet borde bestå av ett hjärta i silver, med orden" Tom & Adam 13/12- 08" ingraverat i guld på baksidan.
Försiktigt, som det var gjort av glas, drog jag fram mitt halsband.
Mina händer skakade när jag lyfte upp det i kvinnan, ANNIES synhåll.
-" Åh, är det ditt?"
Egentligen tyckte jag att frågan var otroligt dum " Skulle jag snott det eller?", men mitt knäckta hjärta signalerade bara att jag skulle nicka, inte prata, nicka.
Av någon anledning ville jag inte gråta, jag ville hellre slita sönder mig själv.
Jag var ju redan så trasig på insida, vad spelade det för roll om utsidan såg likadan ut?
Jag sneglade mot Adams halsband och klumpen växte i halsen.
-" Snälla kan jag få ta..?"
Anne räckte mig halsbandet och jag tog det i min hand, det kändes ovanligt lätt.
-"Är det Adams?" Anne såg oroligt på mig men jag ignorerade henne, det var kanske inte Adams halsband trots allt...
Jag blundade och vände på hjärtat. Att försöka intala sig något och sedan öppna ögonen för att inse den grova sanningen, var som att kliva in i en dröm.
Med pekfingret drog jag sakta efter dom gyllene bokstäverna, våra bokstäver.
Min hand blev blöt, av mina tårar...
-" Tom!" Ett par välkända armar ringlade sig snabbt runt mig, Bill.
-" FAN! Han kan inte vara död! HELVETE! Bill! Jag älskar ju honom! JAG ÄLSKAR HONOM SÅ JÄVLA MYCKET! FAN!"
En intensiv önskan om att slå i något hårt blev för stor för mig att hantera.
Jag svägde till med höger armen in i något och sen den vänstra. Två gånger med varje näve. Men jag lyckades inte slå något hårt, istället slog jag rakt in i den jag inte vill träffa.
Det var Bill, jag hade slagit honom hårt ett par gånger i magen.
Han hostade och tog sig för magen.
-" Åh.. herregud förlåt Bill!"
Det var då jag insåg vad jag var, smärta, jag var smärta. Jag bringade inte annat än smärta till dom jag älskade. Jag borde förintas...
-" Tom.."Hostade Bill fram.
-"Det är okej, jag förstår... Slå ut det."
Jag såg på Bill, hans ögon speglade någon slags säkerhet. Han menade vad han sa, även om tårarna rann ner för kindeerna.
-" Förlåt Bill!"
Bill drog mig intill sig och gungade mig fram och tillbaka, vaggade in mig i hans trygga famn.
Allt jag kunde göra var att gråta, gråta tills jag inte längre kunde se klart eller ens rensa ögonen på tårvätska.
Allt var borta... Jag var borta...
-" Snälla, jag vill inte vara här.. Låt mig dö och försvinna..."
Viskningen var inte menad att Bill skulle höra, men det gjorde han, hela han började darra och han strök mig över ryggen.
Jag såg i ögonvrån hur Anne torkade sina ögon och gick mot sin partner.
-" Halsbandet är ert. Det kommer inte att behövas mer under utredningen... Mitt kort, om ni kommer på något eller bara vill prata.."
Hennes kollega sa irriterat något men hon fräste bara " Ta och skaffa medkänsla, Eller byt jobb!"
Att gråta hejdlöst var något jag aldrig hade gjort förr, men nu satt jag där i Bills famn och all världens tårar rann ur mig.
-" Bill, snälla.. Kan jag få gå till badrummet?"
Bill såg oförstående på mig.
-" Jag vill duscha, tänka klarare.."
Bill nickade och hjälpte mig in till toan. Halsbandet höll jag fortfarande krampaktigt i handen, men det kändes så konstigt, annorlunda.
Bill gick ut och stängde dörren efter sig, jag gick in i duschen med linne och byxor.
Jag satte på varmvattnet, det blev riktigt varmt direkt. Det brände mot huden, men mina tårar brände värre.
Jag skulle låta världen slippa en smärta, vilket lättade lite på trycket över bröstet..
Man säger ju att innan man dör så ser man livet passera i en vy framför sig.
Black Questionmark-> Develish-> Tokio Hotel.
Men en vy som stannade kvar var när jag och Bill var, kanske tolv.

*-" Tom, jag hatar verkligen den där jävla skolan!"
-" Och jag hatar lärarna!"
-" Det gör jag med! Och alla jävla idioter som går på skolan!"
Bill hade aldrig varit ful i munnen, men när han pratade om skolan så kom det av sig självt.
Vi gjorde något som vi alltid gjorde, vi låg i min säng och bara pratade.
Hela natten lång.
-" Tom, varför hatar skolhelvetet oss så mycket?"
Jag funderade ett tag innan jag svarade:
-" Jag tror att dom inte förstår oss..."
Bill nickade.
-" Nej ingenförstår, dom vill att vi ska se ut som alla andra idioter. Satans ideal..."
-" Men jag förstår. Och du förstår?"
-" Jag vet, det är därför jag älskar dig Tomi. För att det är du och jag mot världen."*

-" Du och jag mot världen Bill..." Jag suckade och tog ett krafligt tag om rakhyveln med högerhanden.

Jag darrade osäkert fram mot min redan såriga handled.
Jag brast ut i gråt när jag öppnade den vänstra handen lite och smycket blottades. Med tummen ströck jag över texten på baksidan och blundade.
När jag öppnade dom igen så var texten den samma... Nej! Den var borta!
-" Satan! Nej NEJ! Jag skrek och slängde undan rakhyveln.
Snabbt så började jag ett torkningsförsök av halsbandet. Men texten försvann helt!
-" NEJ!"
-" TOM!"
Bill  hade störtat in i badrummet och omfamnat mig.
-" DET ÄR TEXTEN! DEN FÖRSVINNER!"
-" Va? Men det är ju äkta?"
Bills min ändrades från förskräckt till oförstående.
Försiktigt tog han halsbandet ifrån mig.
-" Tom, visa mig ditt halsband."
Jag drog fram det och han såg granskande på det.
-"Hur många gånger har du duschat med ditt?"
-" Jag tar a-aldrig av det..." Snyftade jag fram.
Bill studerade mitt halsband ett tag till och sen Adams.
-" Det är äkta?"
Jag nickade stumt.
Han hummade en stund och kollade på båda halsbanden flera gånger innan han sa:
-" Tom, jag tror det här halsbandet är en förfalskning."

På bara någon timme var Anne tillbaka och tog hand om halsbandet. Hon ställde en massa frågor om Adams längd och vikt m.m. Bill svarade på allt eftersom jag inte kunde röra mig, mina kläder var fortfarande genomblöta och dredsen var utsläppta. Men inget av de faktumen gjorde mig något.
Men faktumet att Adam hade brutit benet för mindre än ett år sen gjorde att jag på något sätt lättade en bit från marken. Liket som dom hade hittat hade inga spår av gamla benbrott.
-" Nån har alltså mördat för att få det att se ut som Adam?"
Anne tänkte högt medan jag tänkte tyst:
"Så jävla sjukt!"
Vad var det som höll på att hända? Lekte bara någon med oss?
Jag fattade verkligen ingenting, eller var det kanske så att jag verkligen drömde?
Det enda som verkligen var sant var att Bill höll om mig och lät chocken svalna av sig själv.

Under dagen kom det ett brev. Bill hade varit på väg ut för att handla när han stötte på det i farstun.
Brevet var adresserat till mig och inne höll en lapp:
"Msn, kl 22.00 MISSA INTE!"
Så nu satt jag, Bill, hela bandet, Jost, Saki och Anne med en massa typer, i mitt rum och väntade. Det vara bara jag framför datorn, dom andra satt bakom av säkerhetsskäl.
Jag fick inte tala med någon av dom som satt bakom, inte heller fick dom tala med mig när msn var på.
Det riggades en massa konstiga saker, bland annat en inspelnings-grej och en liten tv så att dom som satt bakom kunde se. Allt gick väldigt lätt och smidigt.
Men fortfarande så var jag alldeles tom i skallen. Jag förstod verkligen ingenting, vad var det egentligen som hände?
Precis på tioslaget så loggade Adam in och hjärtat tog ett extra skutt.
" Adam har inbjudit till webbcam, Acceptera, tacka nej?"
Jag tittade på Anne bakom mig som nickade. Snabbt klickade jag på "Acceptera" och kameran började ladda.
-" Åh herregud...."

-" So, it seems that you've notice our little present! Hope you enjoyed it as much as we did!"
Mannen med hästsvans pratade rakt in i kameran och det kändes som om han såg på mig. Ögonen var isgrå och visade inte en enda känsla, men jag vill inte veta av hans känslor heller. En man med hans känslor kan inte vara något jag vill veta av.
-" Oh right! Your little friend! He is just fine!"
Han vinklade kameran lite och zoomade in sin t-skirt, men när han flyttade sig så skrek det innombords.
Adam satt med huvudet frammåtböjt och ögonen slutna, hans händer var fastkedjade i stolen han satt i och man kunde se hur röda och irriterade handlederna var.
Adam gjorde ett litet försök att se in i kameran, men huvudet verkade inte vilja hållas uppe. Jag hann se lite av hans ansikte, kinderna var blodiga och såriga, men ögonen lös lika starkt gröna som förr. Jag följde hans svarta hår ner till halsen där jag såg en silver kedja, halsbandet hängde fram ur linnet och jag såg det klart och tydligt. Mina ögon tårades och Bill tittade på mig bakom datorn med lika tårdrönkta ögon.
-" Adam...." Viskade jag....
Adam reagerade lite på mina ord, om han såg upp skulle han se mig i på deras skärm och det skulle bli som om vi pratade med varandra...
-" Adam, hur är det?"
-"Tom?"
-" Det är jag, hur är det?"
-" Som igår... ont..."
Adam svajade på orden men verkade förstå vad jag sa och lyckades med något som såg ut att vara en övergränsen ansträngning, se in i kameran.
-" Adam!"
-" Tom, jag.. förlåt.."
Adams ögon tårades och hans pupiller vidgades när han vinklade ögonen åt sidan. Han såg mig.
-"Va? Vad ber du om ursäkt för?"
-"Orkar inte..."
-" Adam, snälla..."
-"Älskar dig...."
-"Jag.."
Mer hann jag inte säga förän killen med hästsvans riktade kameran mot sig.
-" So Tom, you've had your little chat. Hope you enjoyed it! You'll see eachother tomorrow, IF you do as we want!"
Jag nickade häftigt och kände hur tårarna på ansiktet trillade ner helt.
-" Hey, now when we have this cosy little conversation. Bring your friend Georg over here! I wanna see him. Tell him to come infront of the computor instead of behind it."
Utan att jag tänkte på det så fick min röst en slags försvars ton och jag slängde en blick på Georg, som såg mer än chockad ut, innan jag sa:
-" Why?"
-" Cause if he don't we will kill this guy." Han pekade på Adam bakom sig och jag svalde.
Georg kom snart smygande upp bakom min rygg och la sin hand på min axel.
-"Hello Georg! Nice to see you!"
Georg nickade bara stelt och mannen fortsatte:
-" So, we've changed our mind a bit! Tomorrow we wan't both you and Georg to deliver the money."
-" Why?"
-" Cause alone  you don't care about your own life. You're so obsessed with blame, that you would give your life to be released from it.
You've already tried it, you know Tom, cutting or suicide is not the way. All the psycologists say that! they would say, "There is much to live for"! Well maby not for you.  You wanna die, and we can't have that! With Georg you won't risk boths lifes. But what so ever, you're comming both of you tomorrow, with the money, ALONE! See ya.."
Kameran filmade Adams ansikte en gång till innan den stängdes av.
"You're so obsessed with blame, that you would give your life to be released from it. You've already tried it, you know Tom, cutting or suicide is not the way"
" Hur i helvete visste han om det där?"
-" Tom, är du okey?"
Jag nickade stumt och muttrade:
-" Jag tror vi har en kamera i badrummet..."
Anne pratade med en tekniker som genast fick i uppdrag att kolla upp badrummet. Jag hade förstås rätt..
Georg skakade så mycket att Gustav bara höll om honom, medans Bill höll om mig.
Bill höll om mig ganska hårt, men det var bra.
För då visste jag att han var där.

-" Tom, kan jag komma in?"
Bills röst hördes utanför min dörr, den var skakig och orolig.
-" Kom in.."
Bill kom in och såg ut att ha tårar i ögonen och ett ansikts uttryck som jag hade svårt att läsa av.
-" Bill?"
-" To- om!"
Bill såg bara mer och mer förstörd ut, så jag försökte lugna honom.
-" Har Georg somnat?"
Han lugnade sig inte, men han blev stadigare på rösten.
-" Nej, Gustav sitte och försöker lugna honom. Men han är inte orolig för sin egen del. Utan din... P- precis som jag!"
-" Va?"
-" Att skära sig eller självmord är inget sätt?"
Jag hajade till, det var alltså det där som Bill var upprörd över.
-" Bill... jag.." Försökte jag men till ingen nytta.
Bill störtade fram mig och drog upp min tröjärm.
Jag kunde svära på att tårar föll när han flämtade.
-" Så du har alltså..."
-" Jag ville inte vara en belastning..."
Jag kunde inte se Bill i ögonen, utan såg bara stenhårt ner i golvet.
"Smack"
Det brände till lite på kinden men jag såg bara upp på orsaken.
-" BELASTNING? Att skära sig och överväga självmord? Det är som att säga att jag inte betyder något för dig! Fattar du det? Jag fattar att det är svårt utan Adam. Men du har för fan mig kvar! Du pratar hela tiden om att du dör om Adam gör det! Men jag då? Jag vet jag låter jävligt självisk, men hur jävla självisk är inte du om du lämnar kvar mig på det här helvetes stället? Du lättar bara på din egen smärta, men min smärta stryker du bara på! Tror du verkligen att det skulle bli bättre av det? VA? I helvete heller..Vet du vad?.. Tar du livet av dig Tom, då ska jag spotta på din grav!"

Jag bara gapade, helt tom.
Jag hade ingen aning om att Bill kände det så här.
Och här stog han nu med ilskna tårar i ögonen och svor åt mig.
-" Bill...."
Jag sökte efter min brors hand, men han drog bara tillbaka den.
-" Lova att du inte försvinner utan mig Tom!"
Jag bara stirrade på honom, han vek inte sin blick ifrån mig en sekund.
-" Bill... Jag.. lovar.."
Bills ilskna blick förvandlades till en lite mer mjuk och mindre genomträngande blick.
Jag kände hur det växte en klump i magen, ibland var jag verkligen taktlös.
-" Bill, förlåt.."
Bill såg mig djupare i ögonen och jag visste att nu hade jag ingen chans att dölja minsta känsla. Han såg min själ.
-" Bara..Gör inte så igen.."
Han drog in mig i famnen och jag kände hur han skakade, om det var för att han fortfarande var arg eller för att spänningen släppt kunde jag inte avgöra.

Georg var faktiskt helt lugn när jag satte mig bredvid honom.
Han grät inte, han skakade inte och han verkade inte ens orolig.
Han och jag var dom enda som kunde hålla oss lugna.
Bill och Gustav var lika nervösa båda två och den enda skillnaden mellan dem var att Bill ibland slog i möbler eller väggar.
Men mamma var värre, för självklart hade polisen gett henne ALL information, så hon gick lös på allt.
Hon kom till oss imorse, och hann väl inte mer än innan för dörren innan hon visste allt.
-" Hur kunde det här hända?"
Mamma var helt utom sig, men jag lyckades prata lugnt.
-" Mamma, det är ingen fara, vi ska bara lämna pengarna och sen gå hem. Med Adam."
Mammas blick hårdnade och hon fräste:
-" Du går inte dit! Han är inte värd det!"
Jag trodde bokstavligt att hjärtat skulle komma upp ur halsen och slå henne, men innan dess hade Bill klivit fram och morrade:
-" Lägg av mamma! Det här handlar inte om att du ogillar honomsexuallitet. Det handlar om att få tillbaka den person som Tom någonsin älskat och vill leva sitt liv med! Så lägg av!"
Jag såg chockat på mamma som blängde på Bill.
Vadå " Det härr handlar inte om att du ogillar homosexuallitet!" När hade mamma sagt det?
Svar på frågan fick jag direkt:
-" Bill, Tom älskar honom inte. Han är bara förvirrad."
-" VA?" Nästan skrek  jag, men Bill kom snabbt med ett svar.
-" Lugn Tom, mamma ringde mig när ni blev ihop. Jag fick order om att dela på er, vilket jag inte gjorde!"
-" Två killar kan INTE älska varandra! I såfall kan ju ni två börja hångla nu direkt!"
Både jag och Bill skrek nu:
-" LÄGG AV!"
-" Tom älskar honom visst! Men du är för trångsynt för att se det!"
Bill blängde på mamma och det kändes som om det inte var mig de bråkade om, utan något helt annat. Jag var rätt säker på att jag visste vad det var.
För att göra en lång historia kort: Det började med en massa skriverier i tidningarna om att Bill var bög i början på Tokio Hotels karriär. Bill var förstås inte det, men när mamma fick tidningen så vägrade hon tro Bill och han fick inte komma hem. Mamma och Bill hade alltid haft en bra relation, men det där sabbade den totalt.

Mamma skrek och kastade saker på polisen ( som förskräckt duckade)och skrek mer. Gordon försökte trösta henne så mycket som det gick, men hon lugnade sig inte. Han lyckades tillsist dra med henne till vårt gärstrum där hon fick sitta och lugna sig.

11.00 slog klockan, om en timme skulle vi åka. Bill och Gustav skulle köra oss in närheten av området, sen skulle dom vänta på oss där. Bill skulle köra och Gustav skulle ha koll på Bill.
Bilen hade blivit utrustad med en liten kamera så att polisen var säkra på att dom höll sig i bilen, för att gå ut kunde skada både dom och oss.
Jag blev buggad och pengarna märkta, Georg blev inte buggad eftersom jag kunde gömma den bättre. I håret under kepsen.
Jag kände mig faktiskt rätt trygg och genom att buggen var gömd på ett bra ställe så skulle dom aldrig hitta den.
Jo, det kändes riktigt tryggt.... För mig i alla fall... Det var ju Georg som skulle lämna över pengarna.
Mitt hjärta slog ibland så fort att jag trodde det skulle knäcka ett revben, men ibland så sakta att jag trodde det skulle stanna.
Platsen vi skulle till var faktiskt rätt vacker.
Det är en bakgård med en liten damm/vattenfall i och det ser ut som en "kal" glänta i skogen. Allt är gjort av sten eller asfalt och gjordes av några estetiska ungdommar för några år sedan. "Blacknature platsen".
Bill parkerade bilen framför ett stort hus, inte allt för långt till BN platsen.
-" Tom.."
Bills ansikte var oroligt och blekt när jag och Georg tog oss ur bilen.
Jag gick lugnt fram till Bill och tog hans hand.
-" Lugn, inget kommer att hända. Det här kommer att gå bra..."
Jag tror att jag sa det till Bill, men mest till mig själv. Innom mig var det världens uppror och jag ville bara att Adam skulle vara i min famn igen.
Bill drog mig snabbt in i hans famn och jag drog in doften av honom. Han luktade som vanligt friskt, lite sött och trygg. Han var min trygghet om något skulle gå fel.
-" Gosh Tom, händer det dig något idag... Lova att komma tillbaka till mig!"
Jag nickade i hans axel och viskade:
-" Så länge du stannar här och väntar på mig så är det ingen fara... Vi kommer att komma tillbaka, med Adam..."
Jag kunde känna hur Bill log bakom i nacken på mig och sen viskade han så lågt att bara jag kunde höra:
-" Jag älskar dig Tom, förlora inte dig själv om det går fel..."
-" Så länge du är med mig... Älskar dig med.."
Jag ljög inte, men om Adam inte fanns, skulle jag då kunna hålla den inställningen?

Georg tog mig om axlarna och började leda mig frammåt, han hade ett starkt grepp om väskan i den andra handen.
Lite tryggt var det att just Georg följt med, för han var stark. Jag vet att vi brukar kalla honom tjock osv. men det var egentligen bara muskler, han var nog den ende i bandet som jag aldrig skulle vilja slåss mot.  
Mitt sinne ledde mig tillbaka till tanken på Adam, en tanke som jag försökt undvika de senaste timmarna.
Bara tanken på Adam gjorde så att ångesten kom, allt jag ville var att ha honom nära mig igen och få känna hans hand ringla sig in i min.
Men när jag försökte tänka på det så kom det bara upp en annan tanke.
Att Adam skulle vara död när vi kom fram.

När vi bara hade ett hörn till att gå runt så började allt kännas en aning dimmigt och knäna gav vika.
-" Tom!"
Georg tog tag i armen på mig och hindrade mig från att falla.
-" Förlåt jag, snubblade!"
-" Kom igen Tom, du kan klara det här... Ikväll har du Adam tillbaka!"
Den lilla gnutta hopp som Georg tände innom mig räckte för att jag med lugna och stadiga steg gick runt hörnet.
Framför oss stod det en bil, en stor svart skåpbil med färgade rutor.
En man kom ut ur passagerar hytten och började gå sakta mot oss.
Jag kände direkt igen honom, det var killen med hästsvans och de kalla ögonen.
-" Hey Tom! Finally I get to see you in real life!"
Jag nickade bara kort och han fortsatte.
-" And you are Georg! Sorry, I would shake hands, but my hands is a little bit.. Coverd with blood..."
Mitt hjärta rös till när han blottade sina händer, täckta med blod...
-" So so Tom, no need to worry! Georg just follows me to the car. He will give us the money and then take your Adam with him back! Okey?"
Georg började gå framåt men jag hindrade honom.
-" Georg, tänk om.. Dom bara lurar dig! Du borde inte gå..."
-" Tom, det här kommer att gå bra! Dessutom så har vi ju... och dom rår inte på mig så lätt!"
Georg log och syftade på prickskyttarna.
Jag kommer nog aldrig förstå var Georg fick sitt lugn ifrån. Hans ögon utstrålade en slags säkerhet och hans röst hade fortfarande den där djupa stämman, det var som om han lika gärna var på väg för att hämta glass. Det lugnet hade han.
-" Va försiktig!"
-" Hey commin or not?"
Georg nickade och med en sista blick på mig började han gå mot bilen.

Att vänta är det värsta jag vet! Och när det gällde det här så kunde jag inte ens stå still.
Hjärtat dunkade så hårt och huvudet började kännas dimmigt, men det var i princip förbjudet att sätta sig ner.
Jag sparkade på lite grus och kämpade med tårarna, dom hande en tendens att vilja rinna över kanten.
Mina nerver började precis slappna av när jag hörde Georgs skräckslagna röst skära genom ben och märg.
Alla mina impulser slog till samtigt och jag tog sats för att springa till Georg, när jag hörde röster.
Då lyckades jag sansa mig och stanna kvar, Georgs röst lät lugn när han pratade med dom. Nervöst började jag stå och stampa med foten och försökte låta tiden komma till mig...
Efter vad som kändes som en timme så dök det upp en vacklande gestalt bakom bilen.
Gestalten bar på något, eller någon.
Hjärtat började slå fortare och fortare. Utan att kunna hjälpa det så sprang jag fram till dom.
-" ADAM!"
Adam låg med ett smärtsamt ansiktsuttryck i Georgs darriga armar.
-" Det är ingen fara Tom, han lever..." Pustade Georg fram.
Jag hade inte märkt det först men nu på närmare håll så såg jag att Georg hade ett rött märke på kinden och lite blod droppade från läppen.
Men det var inte det som fångade min uppmärksamhet.
Georgs blick var inte längre lugn och säker, den var tom och glansig.
-" Hur är det?"
Vi började gå tillbaka mot bilen när vi hörde hur skåpbilen startade och körde i väg.
-" Georg?"
Georg tittade bara trött på mig och sa:
-" Det är lugnt Tom."
Han såg ut att vilja svimma, men höll ändå balansen så att han kunde gå.
-" Ska jag?"
Georg log, eller om han log vet jag inte. Munnen gjorde det, men ögonen uttryckte smärta.
-" Tom det är ingen fara, lägg din energi på honom istället.
Jag nickade och min koncentration återvände till Adam.
Jag ville gråta.
Hans vackra ansikte var sårigt och torkat blod täckte många delar av hans ansikte. Kroppen som i vanliga fall var lång och smal, såg om möjligt ännu smalare ut.
Jag tog försiktigt hans hand medans vi gick,men hoppades inte på något tecken på liv från honom. Men jag ville ändå att han skulle förstå att jag var där, även om hans hand kändes hemsk att hålla i.
Handlederna var såriga och irriterade, högra handflatan hade ett stort jack rakt över och naglarna var smutsiga och avrivna.
-" Tom!"
Bills röst hördes framför mig och han kramade mig snabbt.
-" Åh herregud, ni är okej."
Jag nickade och vi tog oss in i bilen, som hade åtta säten btw.
Bill började prata med Georg, men för ögonblicket glömde jag omvärlden och satt bara med Adams händer i mina.
Försiktigt kände jag hur han kramade dom lätt och sen öppnade ögonen.
-" Tom..."
-" Såja killen, det är över nu..."
-" TomförlåtjagGeorg!"
Adam talade obegripligt och tårar började alla från de vackra ögonen.
-" Georg är okej, ta det bara lugnt... Vila, vi är snart på sjukhuset."
Adam nickade och alla dom andra satte sig i bilen, Bill och Gustav längst fram, jag och Adam i mitten och Georg längst bak.
Hela vägen till sjukhuset så höll jag Adams hand och tog inte blicken från honom, jag hörde just när Bill ringde dit och sa att vi var på väg till akuten när Adam stönade av smärta.
Bill stannade snabbt framför akutmottagningen och ett par sköterskor kom ut med en bår.
Att få ut Adam var inte det lättaste, eftersom han var så lång. Men med Gustavs hjälp gick det bra. Precis när Adam las på båren så lyckades han med oväntad kraft säga:
-" Tom, lämna mig inte.."
En av sköterskorna nickade åt mig och jag tog hans hand när dom började rulla in honom till mottagningen.

Bill
-" BILL! Lugna ner dig dom kommer snart!"
Jag hade inte märkt att jag suttit och trummat på ratten i flera minuter, och jag visste ju att sånt gjorde Gustav galen eftersom han inte kunde sitta stilla då.
Jag slutade direkt och började bita på naglarna, vilket inte heller var bra, så det slutade med att jag satt och lekte med jackärmen.
Precis när jag såg ut genom rutan så slutade jag andas, där var dom.
Gustav rapporterade till Anne och dom andra där hemma, och sen gick vi båda ut.
-" Tom!"
Jag kramade snabbt Tom och kände lättnaden sprida sig. Jag försökte säga något till Tom, men han var förlorad i kärleken som låg i Georgs armar.
Georg?
Georg hade varit ganska lugn när dom gick, men nu var ögonen alldeles borta och han såg ut som om han hade feber.
Innan jag hann säga något så stapplade Georg fram med Adam och la honom i mittensätet på bilen, man kunde på långt håll se hur hans armar darrade när han la ner honom. Försiktigt backade han ut från bilen och vacklade till, snabbt fick jag tag i hans arm och hindrade honom från att falla.
-" Georg, vad är det?"
Georg såg bara trött på mig och såg ut som om han skulle spy.
-" Det är inget, jag är bara lättad över att det här är över..."
Som om jag trodde honom? Jag kunde se att han ljög på mils avstånd.
-" Ljug inte Georg, vad hände?"
-" Bill, du vet att jag älskar dig. Men låt naturen ha sin gång nu, det är ingen fara med mig"
Att försöka förstå vad Georg menade hanns inte med, för Georgs ögon tårades snabbt och han gav mig en hård kram, sen staplade han leende in i bilen.
Han satte sig längst bak och lutade sig mot fönstret med huvan uppdragen.
Gustav signalerade att vi skulle åka och snabbt vaknade jag ur min förvåning, satte och satte mig bakom ratten.
Hela vägen till sjukhuset så höll jag uppsikt över Georg, han såg inte frisk ut.
Hela tiden så tog han sig för huvudet eller hjärtat och visade att han hade ont. Svetten trängde fram ur pannan och hans blick var inte längre närvarande.
En gång så märkte han att jag tittade och då satte han sig normalt, log, lutade sig igen mot fönstret, och blundade. Man kunde se hur han knep ihop ögonen i smärta och koncentrerade sig på att inte visa det.
Efter en snabb blick på vägen så kunde jag se hur det samlades tårar i ögonen på honom och jag fick en enorm klump i bröstet. Om vi inte hade så bråttom till sjukhuset så skulle jag ha stannat och krävt en förklaring, men jag kunde inte.
Men tillsist så slappnade han av, han såg ut som om han sov.

Det gick runt i huvudet på mig och jag blev oroligare för var minut som gick.
Dels för Adams skull och dels för Georgs. Vad hade hänt med Georg och hur skulle det gå med Adam? Det var dom två frågorna som surrade som ilskna bin i mitt huvud.
Alla andra i bilen verkade vara för upptagna med Adam för att märka hur blek Georg blivit och att han hade somnat, Adam var kanske den som just nu behövde mest tillsyn. Eftersom han var så pass skadad, Georg var ju hel.

Det var ingen större svårighet att komma fram till akutmottagningen efter att jag ringt. Sjuksköterskor och läkare kom och hjälpte Tom och Gustav med Adam och snabbt försvann dom med båren och Tom. Gustav lunkade sakta efter, för att hålla koll på Tom. Han hade sett att Georg somnat och lämnade väckningsuppgiften till mig med ett flin, vilket kanske inte var alltför snällt. Jag startade bilen igen och körde iväg för att parkera, under tiden så småpratade jag med Georg för att väcka honom, men ingen reaktion.
Att hitta en parkering nära sjukhusets ingång var inte omöjligt, vi stod bara ett par meter från ingången.
Med lätta steg hoppade jag ur bilen och gick för att väcka Georg.
När jag sköt upp dörren så såg jag honom på närmare håll.
Han var jätteblek och svetten rann ner från hans hals ner på tröjan.
Snabbt tog jag mig bak och tog försiktigt hans hand, men släppte den snabbt.
Den var iskall.
-" Georg!"
Jag tog tag om axlarna och ruskade om honom ganska kraftigt.
-" GEORG!"
Han visade ingen reaktion.
Då kom jag på att kolla andningen och pulsen.
Samtidigt som min ena hand letade efter pulsen på hans hals så letade sig den andra upp på bröstkorgen för att känna efter andningen.
Mitt hjärta stannade och hjärnan frös till is.
Ingen Puls.
Ingen Andning.

Georg
-" Hey, commin or not?"
Jag nickade och började gå mot bilen.
Killen med hästsvans gav mig rysningar och ärligt talat så var nog jag den som var mest nervös av oss alla, men jag visade det inte.
Vi gick runt bilen och dörren öppnades, Tom blev utom synhåll.
Jag tog ett djupt andetag innan jag såg in i bilen, synen kunde inte hejda ett skrik.
Där inne satt två killar med Adam liggandes på golvet som såg på mig. Han såg faktiskt okej ut, om man jämför med det som låg bredvid honom.
Golvet var täckt av blod, köttstycken låg lite varstans och ett glas med tre ögon stod på golvet. En blick lite längre bak i skåpbilen fick min mage att virdas flera varv och hjärtat att sluta slå, ett blodigt barn hängde med händerna i kedjor längst bak.
-" H-han?" Stammade jag och pekade på barnet.
Killen med hästsvans hängde armen om mig och sa mjukt.
-" Don't worry, he is already dead. But you're here for him." han nickade mot Adam.
En av killarna kom ut och la snabbt handen om halsen på mig, den andra la en kniv mot mitt bröst.
-" So, now when you've seen all this we can't let you go."
Han tvingade upp min mun och stoppade något så långt bak i halsen att jag inte hade någott annat val än att svälja.
-" So, I don't know how much time you've got. But enough to get back to the others with him. Here you go for the problem to get over here."
Han med hästsvans slog mig hårt i ansiktet och sen i magen, men jag vek mig inte.
Killarna släppte mig, och även om jag visste att jag kunde slå ned dom alla så stod jag bara stilla. Adams liv var fortfarande inte säkrat.
Den större av dom andra två killarna lyfte upp Adam och la honom i min famn. Sen tog dom pengarna och gjorde schasande rörelser bort mot Tom.
Jag skulle precis gå när jag blev stoppad av hästsvans killen igen:
-" And Georg, send my wishes to Tom and tell him that whats about to happen to you... Is a little punishment for the marked money.."
Jag nickade lite illa till mods och började gå tillbaka mot Tom.
Jag hann inte långt innan allt började bli lite dimmigt och jag fick svårt att focusera, men kunde utan problem urskilja Tom som kom emot oss.
-" Det är ingen fara Tom, han lever..." Pustade jag fram.
Jag såg hur Tom granskade Adam med en kärleksfull/ smärtsam blick innan han såg upp på mig och fick ett förvånat ansiktsuttryck.
-" Hur är det?"
Vi började gå tillbaka mot bilen när vi hörde hur skåpbilen startade och körde i väg.
-" Georg?"
Jag tittade bara trött på honom och sa:
-" Det är lugnt Tom"
Jag visste att det inte var så, jag kunde inte säga exakt vad det var. Men det dom stoppade i min mun, hade defenitivt gjort mig svagare bara på några minuter.
Jag kunde känna det i hela kroppen, jag skulle knappast orka bära Adam mycket länge till.
Takten ökades direkt av sig självt och snart var vi framme vid Bill och Gustav.
Jag märkte hur mycket jag vacklade och la snabbt in Adam i bilen, lättat så backade jag undan men höll på att ramla. Men Bill fångade upp mig, han började ställa frågor men jag avfärdade dom så snällt jag kunde.
Jag ville helst gråta, för jag visste ju vad som skulle hända nu. Utan att kunna hindra mig själv så gav jag Bill en kram.
Helst ville jag stanna där i hans famn, min lilla Bills famn, men istället så ranglade jag in i bilen.
Hela kroppen började göra ont när vi åkte, men främst hjärtat och huvudet, allt ville explodera.
Turligt nog så körde Bill och Gustav och Tom var för upptagna med Adam för att märka mina snabba och smärtsamma rörelser med händerna.
Hjärtat började slå hårdare och långsammare för varje slag och huvudet började bulta med en sprängande kraft, jag blev mer och mer säker på vad som höll på att hända.
Jag försökte att inte låta för mycket och lyckades rätt bra med det, då såg jag upp och fann Bills oroliga blick genomskåda mig. Då log jag bara och lutade mig mot fönstret, men med samma smärta bultande i mig.
Men nu var smärtan bra! Så länge det gjorde ont så visste jag att jag levde.
Jag blundade och öppnade ögonen igen.
Jag vet varför hjärtat gjorde så ont, det ville så mycket. Och jag önskade inget hellre än det som fanns i mina tankar just då:
" Om jag fick stå på scenbara en gång till... Höra hur fansen skriker efter mer... Lyssna på killarnas glada skratt... Prata med Bill om personliga saker till sent på nätterna... Lyssna på Tom som var uppslukad av kärlek till Adam... Gå med Gustav efter stränderna och prata om minnen och känslor....Känna värmen från alla... Eller känna värme över huvudtaget..."
Sakta kände jag hur allt blev kallt och smärtan slutade butla i mitt bröst.
Men tårar rann ner för kinderna och jag ville inte.
Motståndskraften gav upp och jag slappnade av och lät smärtan försvinna...

Bill
-" HELVETE!
All energi rann ur mig och ersattes med ilska och förtvivlan.
-" Nej, nej, NEJ!" Jag kunde höra mig själv skrika, men det kändes som om orden var för små och skriket för lågt för att jag skulle kunna höra min egen smärta.
-" Åhh, jag är så ledsen min vän..."
En vänlig själ hade dykt upp framför mig, hon log.
-" Ska jag ringa någon?"
-" Min bror. Han är här.. hittar själv".
Tomhet.... Det va nog allt jag kände för tillfället.
Med tunga steg så gick jag mot rummet där min bror befann sig. Hur berättar man för sin bror att en av de personer man tillsammans har älskat i flera år, är borta?
Borta, som i kommer aldrig tillbaka.
Borta, som i att aldrig le igen..
Borta, som i att aldrig öppna ögonen.
Borta, som i död...
Allting blev som i en bubbla, inget kändes, inget hördes. Jag förstod inte ens vad jag själv sa eller vad som rann nedför mina kinder.. Tom... Tom var det enda som fanns i mitt huvud.
Tom
Adam hade vaknat, och han var riktigt klar. Men han hade ont, riktigt ont.
-" Tom?"
Jag såg upp och fann ett par gröna ögon se på mig.
-" Hello beautiful..."
Adam log och hans ögon tårades, det gjorde mina med.
Han flyttade sig lite så att jag skulle få plats i sängen och försiktigt la jag mig med armen om honom.
-" Jag kan knappt tro att jag har dig tillbaka..."
-" Jag älskar dig Tom."
"- Jag älskar dig också..."
Jag lutade mig fram och kysste honom på huvudet.
Även om han hade varit borta länge så kunde jag ändå dra in hans doft i näsan.
Doften som hade blivit min drog.
-" Mmmnnf..."
Adam lutade bak huvudet och sakta förde jag min läppar mot hans.
Innan jag hade fått känna den där underbara känslan av Adam så knackade det svagt på dörren.
-" Jag ska nog öppna..."
Lätt hoppade jag ur sängen och gick mot dörren. Adam log bara och blundade, han var nog ganska trött.
Att öppna dörren var som att få en smäll i ansiktet, eller hjärtat...
Där ute stod Bill.
Hans ansikte var tomt och livlöst, svarta ränder efter kinderna avslöjade att han hade gråtit.
När han såg in i mina ögon så kom tårarna igen, han föll in i min famn och började skaka.
-" Bill, vad?"
Men han skakade på huvudet.
-" Kom..."
Han drog ut mig ur rummet och stängde dörren efter mig.
-" Bill, vad har hänt?"
Men han skakade på huvudet igen, men nu slog han också näven i väggen bara nån centimeter ifrån mitt huvud.
-" Bill, vad i helvete?"
-" Tom, snälla slå mig så hårt du kan..."
Jag backade undan en aning.
-" Bill, vad har du gjort..."
Han såg på mig och ansiktet ändradesfrån livlöst till panikslaget.
-" Herregud, förlåt Tom! Dervarintemeningen! FÖRLT! Jag lät det hända! Men jag förstod det inte! Han visade det! Alla tecken, men jag förstod inte! DET ÄR MITT FEL! FÖRLÅT TOM! Jag svek honom... Herregud...förlåt..."
Jag spärrade upp ögonen och försökte hitta Bills blick, men han vägrade se på mig.
-" Bill, vad har hänt? Vem har du svikit?"
Men Bill skakade bara på huvudet, sen ställde han sig upp och började slå i väggen. Snabbt försökte jag få bort honom, men med oväntad styrka tryckte han undan mig så att jag föll. Förskräckt såg jag hur han började dunka huvudet i väggen och jag flög upp. Men en ovan ansträngning så lyckades jag dra ner honom på golvet.
Han skrek och började slåss, tårarna bara sprutade och hela han skakade.
-" TOM BORT! JAG FÖRTJÄNAR SMÄRTAN!
Men istället för att flytta på mig så la jag mig över honom och kramade om honom. Han stretade först emot, men sen kramade han om mig och grät mot min axel.
-" Bill, vad du än har gjort så förtjänar du inte att göra illa dig..."
Bill suckade, sen viskade han sakta och med en röst som gjorde att blodet isades:
-" Även om jag lät Georg dö?"

-" Adam...."
Adam öppnade sina vackra ögon och såg rakt på mig.
-" Hej..."
-" Åh Adam.."
Jag mer eller mindre kastade mig över honom och bara grät. Jag kunde inte sluta.
Jag har fått Adam tillbaka, men för ung. två timmar sen så förlorade jag något annat. Något som betyder lika mycket för mig, på ett annat sätt...
Min vänskap till Georg.
Han dog.
Jag hatar honom!
Han lämnade mig utan att säga ett ord.
Vi fick inte en chans att hjälpa honom.
Den själviska jäveln...
Det var en lögn.
Självsik var han inte...
Jag har aldrig mött någon så osjälvisk.
Han sa inget, för att vi skulle kunna hjälpa Adam...
För att Adam skulle få leva...
Jag hatar honom,
Jag älskar honom.
Det finns ingen balans.
-" Tom?" Adam hade varit vaken i en timme när Bill kom in och försökte berätta.
Jag tror aldrig att jag har sett Bill så utom sig.
Han kom in drog ut mig, skrek och talade obegripligt, han grät och slogs när jag höll om honom. Just nu satt han och Gustav och väntade på att få träffa Georg igen, men jag ville hellre ligga hos Adam. Jag skulle inte klara av att se honom igen.


Gustav
Hej! Jag heter Gustav Schäfer. Ni kanske känner igen mig från tv, eller har hört mitt bands låtar spelas på radion. Tokio Hotel?
För er som vill veta kan jag upplysa er om att det bandet inte finns längre och det kan aldrig heller återförenas.
Varför?
För att just nu sitter jag i en ensam korridor tillsammans med min svartsminkade vän och gråter.
Varför jag gråter?
För att jag sitter i en tom korridor och väntar på att få träffa en person jag älskat i flera år för sista gången.
Vad som har hänt?
Det vet ingen, man vet bara att hans hjärta slutade slå.
Vem det är?
Det är Georg Listing.

Bill grät, jag grät, Tom grät inne hos Adam och snart skulle hela världen gråta. Himlen verkade vilja låta det regna.
-" Gustav, han viste det..."
Jag såg upp på Bill och han fortsatte:
-" Georg visste att han skulle dö... Minns du att han inte var sig själv i bilen? Att han grät, och hade ont? Han kramade mig innan... Sa att han älskade mig.. Han visste att han skulle dö... Men sa inget..."
Min sten sjönk allt djupare i bröstet, jag hade inte märkt något...
Om jag hade gjort det kanske jag hade reagerat, men jag gjorde inte det...
Allt hade gått så fort.
Från det att jag väntade på att få svar om Adam till att en vagn med Georgs livlösa kropp rullade förbi. Bill sprang efter, men jag lyckades få tag i honom.
Han var helt utom sig och först hade jag fått slå till honom för att få ur honom nåt vettigt ord. Men de ord han sa var varken vettiga eller förståeliga.
-" Georg är borta..."
Nej, dom orden var inte förståeliga, dom var dödande.
Bill hade gått till Tom kort efter det, han var fortfarande helt utom sig och skyllde på sig själv. Men han hade i alla fall märkt något, det hade inte jag... om jag bara varit mer uppmärksam så hade det kanske inte hänt. Bill var ju tvungen att köra i tokfart till sjukhuset, han kunde inte stanna och fråga. Men jag... Jag kunde ha klättrat bak och kollat honom.
Sen så skrattade jag också åt Bill som skulle väcka Georg eftersom jag trodde han sov, men han sov inte. Han var död, och det var Bill som hade förstått det först.
-" Ni kan gå in nu."
En stel sjuksköterska kom och lät oss gå in. Hon blängde på Bill och granskade honom från topp till tå, och direkt kände jag extrem lust att slå till henne. Vilket jag självklart inte gjorde.
Först tvekade jag att gå in genom dörren.
Jag menar, om jag gick in så skulle det bli verklighet i och med att jag såg honom, att han verkligen var borta.
Kall, blek, tomma ögon och bara vara ett tomt skal.
Det var nog mest det jag var rädd för, att jag skulle se honom ligga där med en massa sladdar och bara vara ett tomt skal.
Hjärtat slog så sakta att jag blev osäker på om det slog, Bill höll mig i handen och tillsammans gick vi in.
Jag blundade, jag ville inte se honom. Eller jag kunde inte se honom, inte... Ni vet, borta liksom.
Det första jag såg när jag kom in var att det var släckt och istället brann det en massa ljus, precis som om Georg valt det själv.
" Den dag jag dör, ska jag ändå fortsätta brinna som ett ljus för dom som är kvar!"
Det hade Georg sagt efter att hans morfar dog, varav ljuset i Monsun videon.
Jag kunde höra Bill flämta och dra med mig mot sängen.
Försiktigt så började jag vrida huvudet mot Georgs säng.
I samma ögonblick som mina ögon hittat den vackra gestalten på sägen, svämmade dom över.
Bill drog oss sakta fram mot honom och vi delade på oss och satte oss på varsin sida.
Bill tog försiktigt hans hand och flämtade till igen, jag såg lite förvånat på honom.
Sen tog jag Georgs andra hand, den var inte som jag fruktat. Den var inte kall, utan den var varm, som Georgs händer alltid var.
Då tordes jag låta min blick söka sig upp mot Georgs ansikte.
Det var inte heller som jag fruktat, inte blekt och inte "tomt".
Han såg bara ut som om han sov, ni vet som ett litet barn som är så vackert att man knappt kan ta ögonen från det.
-" Snälla Georg..." Bill lutade sig fram och viskade något i Georgs öra, han ville nog inte att jag skulle höra.
Bill började gråta häftigt och sprang ut ur rummet, men jag stannade kvar.
-" Georg.. Fan... Varför sa du inget?"
Jag smekte honom över kinden och lät ytterligare en tår falla.
-" Vi.. jag.. saknar dig... och jag älskar dig... Jag .. fan.."
Jag såg upp på Georg, han låg lika orörlig som förut och jag fortsatte skakigt:
-" Du kan ju liksom inte vara borta, du ska ju vara hos oss.. Typ alltid?"
Georgs hand var fortfarande varm, det var något jag inte kunde förstå. Eftersom han var alldeles kall när Bill hittade honom.
Då kom jag på att tänka på en sak..
-" Det här är lite roligt, eller hur? Kanske ironiskt... Du gick alltid runt och sa hur mycket du gillade oss, medans vi klagade på dig. Att dina strumpor luktade, att du var stökig och så... "
Just då såg jag upp på Georg, det såg faktiskt ut som han log.
"Men vi borde ha sagt hur mycket vi tyckte om dig.. Men nu är det liksom.. du är ju.. det är försent och du hör det inte.."
Jag gjorde ansats till att resa mig när jag kände det, det var inte mycket men ändå så att jag kände det.
Jag vände mig snabbt om och såg ner på min hand.
Den lilla lätta tryckningen, kunde jag ha inbillat mig?
-" Georg?"
Jag hoppade till och såg hur det ryckte i hans lillfinger.
-" Georg!"
Hjärtat började slå igen och jag var säker. Jag hade inte inbillat mig!
Med tunga steg gick jag närmare, förde två fingrar upp efter hans hals.
Den var svag, den var ojämn, men den fanns där. Georgs puls.
Kroppen förlamades och allt jag lyckades göra var att trycka på larmknappen.
Jag backade undan då den sura sjuksystern kom  in och blängde på mig.
-" Har det hänt något?"
-" H-han.. P-p-puls..." Jag pekade med öppen mun på Georg och surtantens ansikte mjuknade lite.
-" Lilla vän, din vän är borta. Han har ingen puls..."
-" Hmnf..."
Hon tittade lugnt bort mot Georgs kropp, vilket jag också gjorde.
Så sakta hon kunde gick hon fram till Georg och la fingrarna mot hans hals och den andra handen mot hans bröstkorg.
-" Han lever..."

Bill
-" Bill?"
Klumpen i halsen växte och jag fick kämpa för att inte gråta.
Försiktigt strök jag med handen över Georgs hand och log.
-" Jag är här min vän..."
Georg slog upp ögonen och såg på mig, det brast och tårarna började rinna längs mina kinder.
-" Bill, vad hände?"Viskade han svag.
Orden ville inte komma och tungan låste sig, så istället för att för försöka prata så böjde jag mig över honom och grät.
Jag kunde känna hur hans arm darrade till och hur han i panik började ge ifrån sig små ljud.
-" Såja lugn Georg... Det är tabletterna som fortfarande har verkan."
Georg tittade storögt på mig och snart fylldes även hans ögon med tårar.
-" Jag... dog.."
En rysning gick genom min kropp och en våg av tårar sköljde över mig, men jag lyckades nicka.
-" Hur?" Georgs stämma var så svag, men ändå så emotionell att andan togs ur mig. Jag tittade bort och försökte samla mig sågott det gick innan jag började:
-" Du dog och sen så..."
Där blev jag avbruten av en läkare, som precis kommit in.
-" Tsss..Polisen tror att du har fått i dig ett medel som bara får användas av spioner. Medlet gör att hela din kropp stannar av, organen stannar. Men du dör inte. Hjärtat pumpar ut blodet så sakta att man inte kan känna pulsen och lungorna arbetar så sakta att hjärnan får syrebrist. Vilket leder till att du hamnar i ett slags komaläge. Men för oss så verkar du död. Men du fick ett motgift. Polisen berättade om ett fall där en spion blev levande begravd, och grävdes upp en vecka senare för att väckas. Du hade tur, ingen vet vem som gav dig det andra medlet. Medlet som gör att dina organ vaknar och börjar jobba igen. Men hade den personen inte gjort det hade din kropp torkat ut eller svultit ihjäl på ett bårhus.Etersom organen fortfarande arbetar så behöver de fortfarande vätska och föda. Men på ett bårhus får de inte det. Där skulle du även ha blivit tappad på blod. Och då hade det varit kört. Du hade varit död, finito..."

Woa, killen sparade då inte på detaljer.  
Georg började darra på underläppen och jag såg hur hans ögon fylldes med panik.
-" Hey, vad är det?"
Hela Georgs kropp började darra och man såg hur han försökte röra sig.
-" Bill! Varför kan jag inte röra mig?"
Tårarna var så nära att falla för honom, men man kunde på långt håll se att han inte ville gråta nu.
-" Eftersom att dina nerver inta har vaknat än, det kan ta ett par dagar. Efter det, blir det att ligga till sängs väldigt länge."
Jag började störa mig lite på att läkaren hela tiden sa svaret på en fråga som frågades mig.
-" Men, vi ska ju spela om bara om bara några dagar?"
HAH! nu var det en fråga som inte läkaren kunde svara på!
-" Vi har ställt in allt, David säger att ingen av oss går nära scenen förän du är fullständigt frisk."
-" Stackars era fans, dom har ju betalat skitmycket för att se er..."
Jag blängde på läkaren, han verkade inte veta vad ordet "finkänslig" betydde.
Georg klarade inte längre att hålla tårarna borta och sakta strök jag bort dom. Jag vet att Georg hatar när när någon ser när han gråter, helst ville han nog att alla skulle gå ut.
-"Kan du ursäkta oss en stund?" Frågade jag läkaren, han fnös och gick ut.
Då ja jag mig "ovanpå" Georg och begravde ansiktet i hans hals, på så vis så såg jag inte på honom och han kunde gråta utan att känna sig uttittad.
Han grät bara värre och värre, kroppen började darra och jag kände hur han ville ha mig närmare. Så jag lyckades putta honom lite åt sidan för att lägga mig brevid honom. Jag drog hans huvud mot mig och strök honom sakta över håret.
jag hade själv svårt att hålla tårarna borta. Men allt skulle bli bra nu?
Tom är tillbaka hos Adam på deras rum, Gustav förhandlar med David om hur vi ska göra med konserterna. Och jag... jag håller om en av de personer jag någonsin älskat mer än själva livet.
Jag tryckte mig närmare Georg och hörde hur han hickade till bland tårarna, jag är nästan säker på att han skrattade.
-" Ehh... Georg?"
Georg tittade trött på mig och log.
-" Det är lite roligt, om någon kom in meden kamera så skulle vi kunna slå vad om att jag och du täckte löpsedeln imorn.."
Jag log och skrattade till, vad det roliga var förstod jag inte. Men det var bara att Georg kom på en sån sak just nu.
-" Bill?"
-"Mmm..."
-" Du gjorde vad du kunde, du kunde inte gjort mer. Och även om jag inte hade vaknat, så kan jag lova att jag brunnit för dig. För det var inte ditt fel... Jag älskar dig också..."
Jag bara gapade.

" Jag gick sakta in med Gustav i handen. Georg låg där, så ensam men inte blek eller "borta" som jag fruktat. Utan han såg ut... Som Georg.
Gustav tog inte hans hand direkt, men det gjorde jag. Jag flämtade, den var inte kall längre. Den var lika varm som alltid.
Jag ville säga ett par ord, be om förlåtelse. Men jag ville inte att Gustav skulle höra så jag lutade mig fram och viskade:
-" Georg... Jag vet att det är försent och att du inte hör mig men... Snälla förlåt mig, det var mitt fel. Jag såg hur ont du hade, men gjorde inget. Å herregud förlåt."
Enkla men känsloladdade tårar föll ner på hans ansikte och insikten om att jag grät, kom.
-" Du sa alltid att du skulle brinna för oss som är kvar. Men brinn för dom andra, inte mig. Jag förtjänar det inte... Jag vet att du hatar mig.... Och det här är mitt sätt att säga förlåt.... Jag älskar dig så fruktansvärt mycket... Och jag Önskar inget hellre än att du kunde öppna ögonen... Men jag.."
Där tappade jag talförmågan och sprang ut.

-" Du.. du hörde?"
Georg log svagt.
-" Jo, jag hörde..."
Där kunde jag inte hålla mig utan la mig "på" honom igen och grät häftigare än någonsin. Att hålla tårarna borta var helt omöjligt.
Men Georg levde... Det var allt som betydde något.

En vecka senare
Bill
Att Georg var på bättringsvägen kunde inte misstas. Han hade fått tillbaka rörligheten i armarna och benen, och nu kunde han gå omkring i sjuhuset utan problem. Det enda problemet han hade var att handen inte riktigt ville lyda, han kunde inte greppa saker, även mindre delar av kroppen och fingrarna kunde han fortfarande inte röra. Men han var positiv, och lyckan när han i lördags kunde lyfta armen var oerhörd.
-" BILL!"
Förskräckt hoppade jag ur mina dagdrömmar och såg på Georg och Gustav. Båda med mungiporna från ena ögonbrynet till det andra.
-" Vad?"
-" Kom!"
Jag gick närmare Georg som upphetsat tittade på sina fötter.
-" Kolla!"
Han viftade slappt med armen mot tårna och jag kollade på dom.
Snabbt och lätt vickade han med alla tår.
-" JAG KAN RÖRA DOM!" skrek han och Gustav började skratta.
-" Vad händer?"
En hoppande Adam kom in med Tom efter sig, båda med lika stort leende.
(Adam hoppade på kryckor eftersom han hade brutit ett ben i foten)
-" Georg kan vifta på tårna!"
Lyckligt visade Georg upp vad han kunde, jag skrattade. Han var lite som en glad fyraåring som visade sina föräldrar att han kunde räkna till tio.
" Brrrzz, brrzzz!"
Det vibbrerade i min ficka och jag ursäktade mig.
Med snabba steg gick jag ur rummet och fiskade upp mobilen.
-" Bill."
-" Hi there!"
Rösten var släpig och kall, jag kände utan tvekan igen den som mannen från msn videon. Jag hade aldrig sett honom, men hört honom.
Han fortsatte:
-"Your friend should be awake by now right? Georg I mean?"
-" Mm.. yeah..."
-" Not for long... We wan't unmarked money!"
Jag frös till is, dom ville ha mer...
-" What?"
-" Ahh, come on! You can't say that you didn't know about the maked money! Cause we know you did! We want new money!"
-" We don't have any..." Sa jag en aning desperat, men det var sant. Polisen hade tagit våra pengar sist.
-"We've figured that out!  Thats why you're goning to play new conserts next week!"
Hjärtat stannade, det svär jag på. Det var ju ett problem.
-" Our bassplayer is ill..."
-" We know, but if I say like this: He will be more than ill, if you don't give us the money! I can assure you that!"

Jag var nära att tappa mobilen och kände hur en lätt dimma la sig för mina ögon. -" We know so much about you, things as you've only told your closest friends. But we are closer Bill.. You can almost feel our breath on your skin... I can see you right now Bill.. You're standing outside Georgs room, looking petrified. The others are inside, laughing at Georgs new found strenght in his toes."
Utan att hinna reagera såg jag mig omskring och fick kämpa mot en instinktiv impuls att kasta bort mobilen.
-" Don't look arround Bill, you can't see us. You see... We love doing this to you...
To everyone! We enjoy tears and pain! Ask Georg what he saw inside our car....
We wanna see you cry..
This is not the end Bill, it's the beginning...
But as I said, 50.000 us dollar, two weeks. If not...
Say goodbye to Georg Listing..."

Det bildades ett skal runt mig, hjärnan verkade inte vilja fungera. Mobilen halkade ur min hand och ner på golvet, men det spelade ingen roll.
Med automatik så öppnade jag dörren och gick in.
Jag såg mig omkring och mina ögon fastnade på Georg, han log och var så lycklig. Det var nästan så att det tårades i ögonen på mig och jag ville säga något, men hjärnan ville inte lyda mig. Sakta men säkert så började omvärlden bli suddig och de glada rösterna blev otydliga.
-" Bill? Hur är det?"
Jag lyckades fånga upp Toms oroliga ansikte innan allt blev svart.

Georg
Var ska man börja? Jag dog... Jag vaknade igen...Det här är nog det sjukaste jag har varit med om.
Jag kan fortfarande inte röra vissa delar av kroppen och allt känns tungt.
Men det är nog mitt minsta problem just nu.
Allt började med att Bills mobil började ringa och han gick ut ur mitt rum.
Tom hade kommit in med en hoppandes Adam som nu satt i hans knä, dom små pratade och var allmänt gosiga med varandra.
-" Hey, kan ni inte kela med oss också?"
Hade jag sagt på skoj och Tom hade bara flinat och sagt:
-" Du har ju Gustav!"
Som för att bevisa att det var så, hoppade Gustav upp i min säng och kramade om mig. Tom höll på att dö av sin skrattattack och Adam fick akta på sig så att Tom skulle få luft.
Då kom Bill in.
Först märkte jag det inte, men det gjorde Tom.
-" Bill, hur är det?"
Det blev dödstyst och Bills ansikte hade fångat min uppmärksamhet.
Han var likblek och skakade ohejdbart, blicken var helt borta.
Tom hade rest sig för att gå närmare då Bill föll. Tom hann precis ta emot honom innan han smällde i golvet.
-" BILLL!" Tom fick panik och letade efter Bills puls. Hela rummet, även väggarna, höll andan. Men inget hände, Bills puls var snabb och definitivt där.
Det fanns en fotölj inne i mitt rum som Bill blev satt i.
Ganska snnart vaknade han till och gigantiska tårar föll från hans kinder, och jag tror inte det var någons magen i rummet, som inte vände sig och lät en klump växa fram i bröstet.
För orden Bill yttrat skrämde oss alla riktigt mycket, det var som att hjärtat frös till is.
Så här sitter jag nu, darrandes och ingen aning om vad jag ska göra.
Dom ville alltså ha mer, men vi hade inte mer, så dom ville att vi skulle ha konsert.
Det var där skon klämde, jag kunde inte röra fingrarna, än mindre spela.
Men om vi inte spelade skulle jag dö...På riktigt den här gången, men precis som förra gången så var jag helt lugn på den aspekten. Under åren som har gått så har jag bara älskar mina bandkompisar mer och mer, tills den dag då jag insåg att jag älskade dom mer än mitt eget liv. Min insikt var fortfarande " Hellre jag än dom!"  
För tre år sedan hade jag inte alls haft samma mod, då hade jag gärna kysst Tokio Hotel godbye och stuckit. Men inte nu.
-" Georg?"
Jag öppnade ögonen och fann Bills, jag log.
-" Mmm?"
Bill log också och han lade sig bredvid mig i sängen, han stönade och jag kunde inte låta bli att skratta. För en månad sen så hade jag utan tvekan puttat honom ur sängen och skrattat när han låg på golvet i en ganska söt förvirring.
Men nu var det så att vi behövde varandra, allihop. Och att ha Bill så nära, ingav mig en slags trygghet.
Trygghet ja, de flesta tror säkert att Bill är ganska svag och inte så mycket till skydd om man skulle råka ut för nåt, men inte! Bill är lugnet själv när sånt händer. När det kom en gubbe med kniv mot ss för ett halvår sen, så var det Bill som lätt avvänade honom och knockade honom. Oja, Bill slår jävligt hårt, även om man inte kan tro det på den där taniga kroppen.
-" Du måste lära mig det.."
Då la jag märke till Bill, han låg och småpratade bredvid mig.
-" Ehh... förlåt Bill. Jag var i andra tankar, vad ska jag lära dig?"
Det var först då som jag upptäckte hur vi låg. Bill låg bredvid mig med huvet på min axel och armen vilade där mitt hjärta slog. Och jag hade armen runt Bill.
" Tur det inte kan ta sig in journalister hit!" Var en av de tankar som kom upp, för då skulle vi nog prytt en stor del av tidiningen. "Tokio Hotels sångare och basist i ett kärleksfullt förhållande." Men jag och Bill vara bara nära. Så här var vi alla mot varandra innom bandet, det här kunde lika gärna varit jag och Gustav eller jag och Tom. Vi är så oerhört nära varandra privat att vi lungt skulle ses som par för andra.
-" Jo, vi har pratat. Tom, David, Gustav och jag... Vi har kommit överens om att vi måste hålla den där konserten."
-" Men hur?" Bill log nervöst och verkade fundera hårt innan han sa:
-" Du måste lära mig spela bas..."

Bill var faktiskt rätt duktig, han lärde sig riktigt snabbt, men fick väldigt ont i fingrarna på köpet.
Vi hade kommit överens om att Bill skulle spela bas istället för mig, men då skulle jag få stå bakom scen och hjälpa honom med sången.
Helst ville jag vara på scen, men att sitta på scen i rullstol var kanske inte så lämpligt. Jag kunde gå, men benen ville gärna ge vika bara efter ett litet tag.
-" Ja klarade det!"
Bill såg ut som han nyss hade vunnit en miljon, men i själva verket hade han lyckas spela An deiner seite ( Ich Bin Da) helt utan fel. Men det var kanske nästan lika roligt.
Så de villle säga att om han fixade att spela alla låtar imorn så skulle klar han att vara på scen om två dagar. Bill var riktigt stolt över vad han uppnått, och det skulle han med all rätt vara. På fyra dagar hade han läst sig fjorton av våra låtar! Det var helt sjukt hur fort han lärde sig. Men det är klart, efter Tom och Gustavs många försök att få honom att spela gitarr så kanske han fått lite från det, jo Gustav är också riktigt bra på gitarr. Bill var faktiskt rätt duktig på gitarr, ingen av den i närheten av Toma skills, men ändå duktig. Om han skaffade sig en tjej så skulle han lätt kunna tillfredsställa hennes behov med romantiska låtar. Den första låten han lärde sig på gitarr var faktiskt Whitney Houstons " I will always love you".
-" Georg, hellu?"
En ganska söt Bill viftade med handen framför mina ögon och såg frågande på mig. Log, började skratta och han såg bara mer frågande ut.
-" Vad? Varför skrattar alla när dom ser mig?" Sa han lite retfullt, vilket resulterade i att jag tjiknade av skratt.
-" Du ser så underbart söt ut när du tittar på en sådär!"
-" Men Georg då!Tss..." Bill gjorde en såndär rörelse med handen och jag fick kramp i magen. Men det var sånt här som jag älskade med vårat band. Jag tror du har svårt att hitta ett kärleksfullare band, bestående av fyra killar, som är lika gosiga med varandra som vi. I princip på alla intervjuer så tävlar vi om att knäcka varandra, men om man kommer bakom kameran så ser man en liten kramhög bakom.
Fast nej, ingen av oss är bög, Tom är bi, inte ens Gustav som kysste Bill är bög. Men den historien har inget med kärlek att göra, eller kanske lite. Men vi var på nån fest och Gustav drack väldigt mycket (ovanligt!) han började flirta med en tjej som hade lika svart långt hår som Bill, men hon var snäppet kortare. I alla fall så skulle Gustav precis kyssa henne när nöden kallade. När han kom tillbaka så stog "tjejen" kvar på precis samma ställe. Jag antar att lilla Gusti kände sig modig när han gick raka spåret fram och kysste "henne". Bill som för ovanlighetens skull hade håret nersläppt höll på att svimma av chock. Jag tror att Gustav blev en aning förvirrad då han insåg att den snygga tjejen var i nån annans armar och han själv precis kysst Bill istället.
Men ansiktet på båda var helt obetalbart.
-" Hallå! Skrattar du åt mig igen?"
Jag insåg inte att jag hade skrattat åt minnet och hade nu en låtsas sur Bill framför mig. Ibland kunde han bete sid lite som ett barn, men jag tror det är det alla gillar hos honom. Att han ena stunden kan vara så allvarlig och djup (som visas i hans texter) och nästa lika lekfull å lyckli som en sexåring.
-" Haha! Tänkte lite på du och Gustav, inga kyssar på senaste tiden?"
Precis som jag väntat blev "lilla" Bill högröd i ansiktet och verkade inte veta var han skulle ta vägen.
-" Det är lugnt killen, driver bara med dig!"
Bill tryckte ihop ögonen (hur man nu gör det ?!) och morrade.
Jag skrattade bara och drog honom mot mig. Det dröjde inte särskillt länge innan jag hörde hur hans andning blev djupare, han hade somnat.
-" Så här ligger ni och gosas!" Adam kom inhoppandes tätt följd av Tom.
Tom log, han gick fram och la en hand på Bills axel.
Att försöka förstå vad Toms blick mot Bill betydde var lätt för en gångs skull. Tom var livrädd.
Tidigare så pratade han med mig, bara mig.
Det var Bill och Gustav kvar. Och idioterna hade redan ringt Bill, då skulle han stå näst på tur inte sant?
Tom gav ifrån sig en lätt suck innan han lät sig omfamnas av Adams armar.
I början så hade jag ärligt lite svårt att se Tom och Adams kyssa varandra, inte för jag har något emot bi och homosexuella, utan för att jag aldrig sett Tom kyssa en kille. Men att se på dom nu gjorde mig bara hoppfull inför framtiden. Tom stod bara där i Adams armar medans Adam strök honom över håret och viskade saker till honom, Tom såg ut som om han hade nära till tårar.
Det var lite chockerande, genom allt det här så känns det som om vi inte gråtit eller sörjt tillräckligt. Det känns bara som en dröm, en dröm som man vet att man ska vakna upp ur. Man är bara ledsen och gråter när det är som allra hemskast.
Men vi kommer inte att vakna upp? Eller hur?
Den här insikten gjorde att det vände sig i magen och sinnet blev tyngre.
Vi skulle verkligen inte vakna.
-" Gegi, vi letar reda på Gustav sen blir det möte här, ok?"
Jag ryckte till och nickade. " Gegi" det var så längesen nån i bandet använde det smeknamnet. Det började med att vi Bill och Toms lillkussin hälsade på, hon är en exakt kopia av tvillingarna med sina hasselnöts- bruna ögon.
Hon var kanske ett år och hade stora problem med att uttala mitt namn, så det blev " Gegi". Tom började ju genast retas, men sen så var det nån gång som Tom mådde riktigt dåligt. Det var nog den enda gången som han inte vände sig till Bill direkt. Varför? Bill hade så hög feber att han var tvungen att åka in på sjukhus, vilket ledde till att Toms värld nästan rasade samman. En kväll hittade jag honom sittandes i replokalen med huvet i händerna och skakade.
Han grät.
Att reta honom för det kommer aldrig ens på tal, för den gången var Tom så rädd, så sårbar att han var nära att bryta ihop. När han berättade att han inte fick gå in till Bill pga. smittorisken så skakade han bara mer. Då hade jag dragit upp honom i knäet och han lutade sig mot mig med ett " Tack Gegi." Sen dess så har det namnet fått en djupare betydelse än bara ett retsamt smeknamn.

Utan att tänka mig för så sträckte jag mig efter vatten glaset på nattdrycksbordet och förde det mot min mun, det var då jag insåg det.
-" BILL!"
-" VA?" Bill flög upp ur sängen och fick nästan hela vatten glaset över sig. En väldigt jobbig och muskeltränande skrattatck attackerade mig och jag försökte vrida mig undan smärtan, men Bills ansikte var så roligt. Sminket rann och och såg ut som en dränkt katt.
Då kom jag på vad det var jag insett.
-" BILL KOLLLA!" Skrek jag och höll upp glaset, men Bill blängde, nu en aning surt på riktigt, på mig.
-" Vad?"
-" Men titta då!"
Bill granskade glaset noga sen sken han upp.
-" Du kan greppa den!"
Jag skrek och ville hoppa runt ( stoppades av Bill), men lyckan var obetalbar! Tänk dig själv att ligga flera dagar till sängs och knappt kunna röra dig, sen känner du hur du sakta får tillbaka styrkan i kroppen och börjar kunna hålla i saker. Jag kan  lova att det är en fantastiskt känsla.
-" Bill snälla kan du ge mig tidningen, jag vill kolla en sak!"
Och snäll som Bill var gav han mig tidningen.
Som om den var gjord av guld TOG jag emot den och öppnade den.
Jag slickade snabbt på tummen och började bläddra, det gick hur lätt som helst.
Jag kände för att börja gråta av lycka när jag kom till sidan 22.
Sakta kände jag hur sängen jag satt i försvann och det kändes som om jag föll.
Helt plötsligt blev allt väldigt kallt.

Bill
Att bli dränkt av ett vatten glas när man sover är kanske inget man drömmer om. Men för att få se lyckan i sin bästa väns ansikte, bara för att den kan hålla i glaset, skulle ja gärna blivit slängd i en sjö.
Georgs ansikte var fyllt med en lycka som man måste kunna se för att beskriva.
Jag började skratta och gav honom tidningen han bad om, han började lyckligt bläddra i den. Jag var nästan säker på att han skulle börja gråta men då frös han.
-" Georg?" Inget svar, ingen reaktion.
-" Georg!" Nu började han skaka.
-" GEORG!" Snabbt la jag armarna om honom men han reagerade inte, utan att riktigt veta vad som hände så kom Adam in. Han hade tårar som strömmade ned för ansiktet och Georg släppte sina. Tyst föll dom ner för hans kinder och Adam gick fram till honom.
-" Förlåt Georg!  Förlåt så jävla mycket! Du skulle inte ha sett honom! Och hade jag sagt något tidigare hade du inte varit här!"
Tom rusade in efter Adam och drom honom intill sig när han började skaka, men Georg förblev så nära känslolös att tårarna var allt som visade att han hade en känsla.
Georgs händer började skaka och han stirrade bara ner på tidningen, det lät jag aven min blick göra.

Rummet började kännas ovanligt kallt.
Solen verkade ha frysit.
På sidan 22 var en stor bild av en kille, en liten kille inte mer än tio. Först var det en riktigt fin bild på honom tillsammans med sin syster, andra bilden hade jag gärna velat glömma.
Man såg hur han hängde i några kedjor i en bil, kroppen var totalt sönderslagen och lillfingret pekade åt fel håll.
"Patrik Lateké tio år överlevde inte natten på sjukhus. Föräldrarna blev krävd på 50.000 dollar när sonen blev kidnappad. Ingen vet vem förövarna är men polisen söker ständigt efter nya bevis. Men inget har hittats sen pojken hittades i den övergivna bilen." Sen var det en intervju med Patriks mamma.
Först kunde jag inte se kopplingen mellan Patrik, Georg och Adam, men det dröjde inte länge när Adam sa.
-" Han levde inte när jag togs dit..."
Allting kopplade och jag kände ett starkt illamående växa fram innom mig, jag ställde mig upp med handen för munnen. Men att kräckas kom inte på tal, de fick man bara inte göra vid ett sånt här tillfälle.

Polisen hade kommit och pratat med både Georg och Adam, och Georg hade äntligen börjat visa sina känslor och gråtit i nästan en timme.
Vi satt alla i Georgs rum och höll om varandra när min mobil ringde.
Uatn att kolla nummret så tryckte jag grön lur och svarade:
-" Bill."
-"Hello there my beautiful friend!"
Min tidigare spykänsla kom tillbaka i full kraft. Jag har många gånger blivit kallad vacker, och blivit smickrad av det. Men den här gången ville jag hellre spy.
-" Listen, That boy. He's out of your world. We sure enjoyed it, but now you're our next target. And it's much more intresting!"
Jag ryckte till, spykänslan var fortfarande kvar.
-"Oh, Im sorry! I've heard that you don't like chitchating! Well then, I'll get down to the point! Still there Bill?"
-" Yes I am.."
När jag pratade engelska så hörde jag hur någon flämtade bredvid mig. Jag såg upp och såg fyra ansikten, bleka som lakan stirra på mig.
-" Well Bill it's like this. We've heard roumors about your plan that Georg will be off stage tomorrow night. True?"
-" How did you?"
-"Remember Bill, you can't trust anyone! We can see you all the time, watching your every step. But back to buisness. You have to be all four. If Georg isn't on stage tomorrow, it will be your life we take. And I can promise you, it will be slow and painful. You'll feel every pice in your body die, and everybody will see it. Yeah, right on stage."
Det började flimmra så där otäckt framför mina ögon igen och jag lutade mig frammåt med huvudet i händerna.
-" Bill, will you please repeat what I just said so everybody arround you will hear it? You know, we can still kill Georg if you don't! Oh repeat that to!"
Jag svalde, det kändes som om jag satt i en bubbla, men när jag hörde mitt namn upprepas i luren så drog jag efter andan.
-" You said: That if Georg is not on stage tomorrow... You'll kill me..."
Där såg jag upp och mötte Toms blick, och jag tror aldrig jag sett så mycket skräck i hans ögon tidigare.
-" Bill, go on!"
-" You'll kill me, slow and so painfully that I'll fell my body die. Right in front of the camera and our fans. Right on stage. And if I didn't said this to my friens,  you'd kill Georg... Enough?"
Jag kände inte riktigt igen min egen röst. Den var kall och uppgiven.
-" Thats good Bill! Your english have improved! Than I guess I'll see you soon. Take care. And if you feel alone sometimes, it might be a comfort to know that we're always watching over you. Night beautiful!"
Det hördes en ensam ton i luren och samtalet var avslutat. Utan att kunna kontrollera mina impulser så kastade jag telefonen i väggen och skrek.
Genast kände jag ett par armar runt mig, Tom. Han drog upp mig på benen och höll om mig.
Snart kände jag Georgs, Gustavs och slutligen Adams armar runt mig.
Jag vet att i en sån här situation så finns det kanske inte mycket positivt, men just då kände jag en slags trygghet. För vad som än hände så skulle jag alltid vara med dom här killarna, även om något hände imorgon. Vi skulle alltid vara en familj.

Resten av dagen gick jag omkring med en klump i magen och att sova gick bara inte. Att säga att jag inte var rädd för mitt eget liv är lönlöst. Nej, det var inte att dö som skrämde mig, det var känslan av att försvinna. Tom och jag hade den här "tvilling- grejen" det var nog det som verkligen gjorde att rädslan kom krypande, rädslan av att förlora den kontakten. Att vara utan Tom, var som att sakna halva mig.
Jag vet det låter rätt dramatiskt men det är sanning, jag kan inte leva utan honom. Jag är så rädd att om jag blir skjuten så ska jag känna hur Tom "försvinner" ur mig, att min Tom ska försvinna ur mig.
Utan att jag hade märkt det så började kroppen skaka tills det blev helt okontrollerbart. Jag kunde känna hur det brände bakon ögonen, men jag ville inte gråta. Dom andra hade ju gått igenom lika mycket utan att gråta, det skulle inte jag heller. Jag skulle vara stark.
-"Bill..." Toms mjuka röst hade en förmåga att värma upp den frusna delen av mig, men det här gången värmde den mig bara lite.
Snart kände jag ett par varma armar runt mig och Toms andning mot min nacke, vilket gav mig rysningar.
Tom visste precis vad han gjorde när han lade sig bakom mig, drog handen efter mitt hjärta och andades i nacken. Så gjorde han alltid när jag var liten, vi gjorde det när vi var små på varandra. Det gav den där maximala trygghets känslan.
Att veta att om man slutade andas, andades den andre åt en.
Att om man föll tog den andra emot en.
Att om hjärtat slutade slutade slå, så fick den andra det att slå.
Jag vet att det kanske bara är löjliga småbarns- teorier, men det kändes alltid precis så. Även nu så många år efter.
-" Tom..." Jag kände hur Tom började skaka och försökte vända mig om, men Tom höll bara om mig hårdare.
-" Nej Bill, det är jag som ska trösta dig.. förlåt.."
Försiktigt så lyckades jag vända mig och och lägga armen om Tom.
-" Inte om det är jag som lämnar dig..." Där kom det, insikten om att det var faktiskt jag som lämnade Tom om det hände något.
Han skulle bli kvar och jag försvinna.
Men jag skulle inte försvinna, Georg skulle vara med oss på scen så vi gjorde ju som dom sa.
Ärligt talat så såg jag fram emot konserten, vi skulle alla byta instrument.
Jag skulle spela bas och sjunga tillsammans med Georg, Tom skulle spela trummor och Gustav skulle spela gitarr.
Gustav hade lärt Tom att spela trummor för att Tom skulle få ut sin ilska på något, då hade Tom lärt Gustav gitarr som tack. Så hela dagen idag hade vi alla toktränat de få timmar som var kvar efter telefonsamtalet.
Och det var faktiskt rätt roligt när det bara rann svett nerför Tom och han drog av sig tröjan, vilket resulterade att Adams ögon blev som fotbollar.
Jag önskade nästan att vi alla skulle gå ner och träna igen (vi har instrumenten i en källare), för att få annat att tänka på.
Jag kunde känna hur min axel blev blöt och Toms skakningar blev värre.
-" Tom..." Men Tom tittade bara på mig med sorgsna ögon och skakade på huvudet. Han borrade in sig i mitt bröst och grät ännu häftigare. Det dröjde inte länge innan jag gett upp idén om att vara stark, för det brände för mycket bakom ögonen.
Så där låg vi, två skakande och gråtande bröder, i varandras famn.

Vi hade somnat båda två, men snart så vaknade jag med en underlig känsla i hela kroppen.
Jag kunde känna hur Toms blick granskade mig, men jag sa inget utan låtsades sova. Tom hade varit uppe tvärt och sen kommit tillbaka, det var det som väckte mig. Han låg fortfarande bredvid mig, men stödd på armbågen så att han kunde se på mig. Hade det varit någon annan så hade jag nog stört mig på det, men inte med Tom. Det kändes bara tryggt.
Snart kände jag hur han la sig ner igen och lät handen vandra efter mitt bröst och stanna vid hjärtat. Tyst så att ingen förutom jag kunde höra honom viskade han:
-" Även om det inte slår... Så kommer jag alltid att älska dig..."
Tårarna började bränna igen och hotade att falla, men Tom verkade inte se dom. Han la sig ner bredvid mig och verkade somnat, så jag vände mig om och tryckte in mig i hans famn. Att han la armen om mig tror jag var en ren reflex, men en reflex som jag uppskattade...

Gustav
-" 20 min till M&G fansen kommer!" David var som en upspeedad Bill just nu.
Men konstigt var det väl inte eftersom säkerheten var höjd och allt var bara en enda stor oreda. Men det skulle gå bra! Alla fyra skulle vara på scen. Och som sista minuten beslut så hade vi bestämt att Georg skulle få sitta på en stol med basen i knät och en inlindad fot, så att dom ännu ovetandes fansen inte skulle misstänka att det var en större fara. Fansen skulle tro att det är var våran expriment konsert och alla hade bytt instrument för utom Georg som "hjälpte" Bill med basen, men i själva verket bara sjöng. Nej, Georgs fingrar ville fortfarande inte lyda honom, så han skulle bara fejka allt. Så här såg listan ut som var uppklistrad vid mixerbordet:
Tom Kaulitz- Trummor ( Han var riktigt duktig faktiskt)
Bill Kaulitz- Sång/ Bas ( Oj vad han har tränat!)
Georg Listing- Sittande, Sång ( Man kunde se hur nere han var över att måsta sitta)
Sen var det personen jag var mest nervös över:
Gustav Schäfer- El, Ak. gitarr.
Jag tror på fullt allvar att jag aldrig varit så nervös tidigare, visst hade jag spelat förr och var ganska duktig men det kunde ju alltid gå fel. Om Tom skulle spela fel takt eller jag skulle missa ett ackord så skulle jag ha problem att komma in i låten igen.
-" Bill?" Jag vände blicken mot Tom som satt med sin likbleka tvilling i famnen. När jag såg mig omkring så såg alla en aning färglösa ut, och Georg såg ut att vilja spy. Jag tyckte så synd om honom när den knubbiga lilla sköterskan kom och gav honom en spruta, typ adrenalin för att orka eller så. Om han inte fick sprutan så skulle han nog svimma på scen, men Georg har hatat sprutor sen han föddes. Han är inte rädd för smärtan, men för nålen.
-" Tom minuter kvar! Gaska upp er och skaffa energi! LE!" David visste mycket väl varför vi alla betedde oss som livrädda zombies, men just nu kunde han bara inte respektera det.
Då började fakiskt Georg skratta.
Tom, Bill och Adam såg på honom med stora ögon, mina såg jag ju inte så jag kan inte säga om dom var stora eller inte.
Men Georg fortsatte skratta och en efter en föll vi in i hans skratt. Och det var så härligt, det lättade upp totalt.
-" Kom igen nu! Vi vet redan att det här kommer gå käpp rätt åt helvete! Lika bra att gå ut och ha kul! Vi kommer troligen att göra bort oss totalt, sabba varje låt och säkert kommer Tom att trilla från pallen, Gustav och Bill missa alla toner och jag kommer att spotta grodor! Men what the fuck! Vi ska ha jävligt kul iaf!"
Som vanligt så höll Georg sitt omvända pepp- talk. Men det funkade och när han sträckte fram handen så la alla vi andra våra på hans.
-" Åt helvete?" Undrade han.
-" ÅT HELVETE!" Skrek vi.
Vi skrattade och nu började jag känna mig peppad, riktigt peppad. Då hördes en försiktig knackning på dörren.
-" KOM IN!" Skrek Bill och Adam hoppade förskräckt ner från Toms knä och dom släppte varandras händer.
( Kanske ska berätta att dom snart varit ihop ett år men inte "kommit ut" med det än. Tom vill inte att Adam ska få en massa press på sig.)
Utan att rikta blicken mot dörren hörde jag hur den öppnades och stängdes.
-" Hej! Va kul att få träffa dig!" Snart var alla uppe på benen för att skaka hand med den som kommit in. Och bara för att jag är kortast så såg ju jag självklart inte vem det var.
-" Tack! Det är jätte kul att få träffa er med!" Jag ryckte till, nånting innom mig väcktes, något jag inte känt förut. Rösten... Den var så mjuk, lite hes men full av känslor.
Utan att ens se personen så kunde jag tala om att den log.
När Tom aktat sig lite så att jag kom fram, tappade jag hakan.
Där stod hon. Om jag säger att hon var vacker så ljuger jag, hon var så mycket mer. En tjej i min längd, lite kortare kanske. Röd/brunt halvlångt hår, varken tjock eller smal. Och mörka ögon. Sånna ögon man trillar i och aldrig tar sig upp från.
Hon log mot mig och sträckte fram handen. Jag fick nästan lust att skratta, vad hon är gullig som sträcker fram handen. " IDIOT!" Jag ville slå mig själv, ibland är jag bara för dum. jag ska ju skaka den! Försiktigt så tog jag den, en slags elektrisitet strömmade genom min hand och värmade mitt hjärta.
-" G- gustav..." Stammade jag fram. " Smart Gustav, SMART! Hon vet ju garanterat vad du heter reda. Och att du stammar får dig bara att verka dum!"
Hon sneglade bara konstigt på mig innan hon log ett smältande leende.
-" Jag vet..." Hon log lite och såg mig rakt i ögonen innan hon sa:
-" Robyn..." Blicken hon gav mig och sättet hon sa sitt namn på gick rakt in i mig.
"Robyn..." Namnet kändes så bra och jag önskade nästan att hon skulle säga der igen, bara för att få höra hennes röst igen. Jag var som förtrollad, för hon hade inte släppt mig med blicken en enda gång.
-" Så, Robyn. Hoppas resan hit var bra! Och vi ser fram emot att få se dig efter konserten!" Förtrollningen bröts och jag insåg att vi fortfarande höll hand. Snabbt släppte hon och log mot Bill.
-" Jo.. Kommer att bli lite konstigt att se er backstage men heltklart coolare än att se er på en skärm!"
Åhh... hon pratade igen... Men vänta STOPP! Skulle hon vara backstage?
" Idiot, hon vann ju tävlingen som bravo utlovade till den här konserten. Att få hänga med bandet för och efter konserten och se hela alltet backstage."
Det kändes lite snurrigt, men jag började ändå slappna av.
Snart så satte vi oss alla ned i soffan (förutom Tom som började hoppa för att värma upp.) Robyn satte sig ner bredvid mig och vi började prata, hon var verkligen inte som någon av de fans vi hade träffat förr. Robyn var helt lugn och samlad, andra fans hade skrikit, gråtit och hyperventilerat, men inte Robyn.
Hon... Är fantasktiskt lätt att prata med. Och jag kunde inte hjälpa att leta efter vingarna då hon tvärt vände sig om. Ja alltså ängla vingarna... Hon kunde inte vara annat.
-" JORDEN TILL GUSTAV! vi ska ut nu!"
Tom var överenergisk och viftade med alla fingrarna framför mina ögon.
Snabbt ställde jag mig upp och hängde gitarren runt halsen, och med en sista blick på den leende Robyn gick vi ut på scen.

Robyn
"Hej, ska kanske presentera mig!
Jag heter Robyn! Är en rätt vanlig tonårs tjej. Medellång, ganska fin kropp, bruna ögon och håret färgat rödbrunt. jag är rätt vanlig med andra ord.
Hmm.. min personlighet? Egentligen gillar jag inte att prata om känslor med folk, men för att ni ska förstå mig bättre så gör jag det. Jag är väl glad och snäll när jag är i skolan och bland folk. Men hemma brakar det lös. Ensamheten kommer och en slags ångest läggersig som ett täcke. Nej, aldrig att jag visar det för någon. Jag tror att de flesta människor har så, som ett slags skal. Jag är säker på att jag har det. Okej nu låter jag som åsnan i Shrek, ni vet, med lök och allt! Men jag tror att det stämmer. Iaf. på mig. " I shine like the sun when it's light outside, but I wanna cry as the sky when darkness comes."
Hmm.. Jo det är nog jag.. Asså sorry, men jag suger verkligen på presentationer! Så det här är allt ni får :D "

Jag kunde knappt tro det när jag gick genom korridoren på väg mot logen.
Att jag skulle träffa Tokio Hotel kändes ganska konstigt, men ändå inte så att jag ville gråta eller hyperventilera. Nej, jag hade nog alltid sett medlemmarna i Tokio Hotel som just det. Medlemmar. Och som vanliga killar. Och jag hade alltid sagt att om jag fick träffa dom så ville jag se dom riktiga killarna. Inte bara killarna från Tokio Hotel.
Mannen framför mig stannade och pekade på dörren.
Magen tog ett litet skutt och jag knackade försiktigt på.
-"KOM IN!" Det var Bill.
Försiktigt öppnade jag dörren och gick in. Direkt blev jag omringad av tre killar, Tom, Bill och Georg. Eller Georg hoppade, han hade ena foten inlindad. "Stackare!"
Dom tog alla i hand och Bill kramade mig, men Gustav syntes inte.
Jag hade faktiskt trott att jag skulle hyperventilera, men som jag trott så var dom bara vanliga killar. Jag kan knappt fatta hur snabbt jag slappnade av.
Men det var då som Tom flyttade sig.
Fram steg en kille. En kille med blont kort hår, lite längre än mig och oerhört söta ögon.
Jag hittade direkt ögonkontakt med honom och kunde inte släppa, jag var under en förhäxning. Som i trans sträckte jag fram handen, jag kunde verkligen inte släppa honom med blicken.
Han tvekade först men tog sen min hand, en slaggs spänning la sig runt mig och el strömmade genom våra händer. Jag flämtade tyst.
-" G- gustav." Jag ville svimma. Rösten, den var så mjuk och så varm. Jag kunde känna hur värmen la sig kring mitt hjärta.
" IDIOT! Du vet ju redan vad han heter! Men så smart som du är så fattar du kanske inte att han inte vet ditt!"
-" Jag vet.." Jag log och försökte se honom djupare i ögonen.
-" Robyn.."
Bill  började prata och då insåg jag att vi inte släppt varandras händer, vilket jag snabbt gjorde och förtrollningen bröts.
Snart satte vi oss ner i en soffa och jag vågade prata med Gustav. Att det skulle gå så lätt hade jag aldrig trott, det bara flöt på och jag berättade vilken utbildning jag går osv.
Helt plötsligt så skulle dom ut på scen. NEJ! Jag ville ju fortfarande prata med Gustav. Men det gick ju inte.
Men en sista magisk blick på mig så gick han.
" Saki" Stod det på namn skylten som mannen hade. Alltså mannen som ledde mig backstage.
Alla hade redan tagit plats på scen. Bill längst bort, Georg i mitten på en pall, Tom bakom trummorna och Gustav närmast mig. Han log mot mig och sen räknade Tom in.

TOKIO HOTEL. Att bandet nått toppen på kort tid är inte konsigt.
Alla var så skärpta på scen men dom såg ändå ut att ha det roligt med fel instrument. Och vad jag kunde höra så spelade dom inte fel nångång.
Dom älskade verkligen vad dom gjorde och visade att vilka utmaningar dom än fick så skulle dom klara det.
Det var bara en låt kvar: An deiner seite.
Gustav satte igång introt, Georg och Bill startade samtidigt i stämmor på versen och jag tror inte en kind i publiken var torr. Inte heller min.
Vers, refräng, vers, refräng och sen sticket. Det sjöng Georg alldeles själv, vilket lät jättebra.
Sen kom det- Höjningen.
Bill och Georg tog i av bara sjutton och taket lyfte.
"-" Ich Bin da, wenn du willst, ganz egal wo du bist!"
Det var då det hände. Allt gick så fort. Hela arenan blev tyst,tills den fylldes av panikartade skrik.

Allt som behövdes var en kula...

Gustav
Hur kan någon vara så vacker? Under hela konserten så försökte jag hela tiden få en glimt av den vackra varelsen som stod backstage, vilket var mycket svårare när man spelade gitarr.
Nervositeten sjönk och fingrarna bara flög över strängarna, ibland var det nära att gå fel, men så länge jag inte gjorde som Tom och juckade mot gitarren så gick de bra.
Sista låten.
Bill och Georg hade lätt valt An Deiner Seite som sista låt, och vi tog alla plats långt fram på scen.
Innan jag började på introt så mötte jag Bills blick, det var som alla vi andras. Lättad. Konserten hade gått bra, ingen hade blivit skjuten.
Lugnt och kärleksfullt lät jag fingrarna rulla över strängarna, och en känsla av lycka kom över mig.
Låten rullade på och jag vågade se ut över publiken, men snart så förvreds hela publiken till ängeln Robyns ansikte. Försiktigt så började jag granska det, minsta lilla millimeter var så vacker.
En snabb rörelse i publiken fångade min uppmärksamhet och magen hoppade till.
Det var en man. Mannen hade svart kappa och något som doldes i den.
På bara sekunder så förstod jag bad som skulle hända och reflexerna tog över.
-"BILL!"
Allt som hördes var en smäll och jag kände min kropp slungas in i Bills. Det gick fort.
Inget kändes rätt, någonting läkte ut ur magen. Det någonting var livet. Kyla tog över mig och anningen blev tung.
Då såg jag det. Ett änglaansikte.
Det log och ögonen ville hålla mig kvar. Jag ville stanna, stanna med dom ögonen och det varma leendet.
Som i en dröm så såg jag hur hennes läppar formade ett "HÅLL UT".  
Jag log. Jag ville se henne igen.. Ängeln.

Robyn
Allting gick så fort, men för mig gick det sakta. I slowmotion kunde jag se hur Gustav kastade sig med gitarren över Bill och hur blod rann ut på golvet. Arenan fylldes av skrik och vakterna fick svårt att hålla ordning på fansen. Innan jag kunde hjälpa mot mina egna impulser så sprang jag ut på scen och kom i kapp Tom. Bara en glimt av hans ansikte gav mig full förståelse om vad han kände.
Skräck.
Snart var jag framme vid Bill och Gustav och till mig förskräckelse så såg jag hur Bill skrek och höll om Gustav. Kulhålet i magen gjorde att blodet bara forsade och Gustav tömdes på liv.
Ibland är det riktigt bra med instinkter, i alla fall just nu.
Snabbt kom jag ner på knä och puttade bort Bill. Fick av min collage tröja och tryckte den mot Gustavs sår, kollade andningen och pulsen, andningen fanns men pulsen var svag.
-" NEJ!" Att skrika hjälpte inte så jag gjorde precis som jag lärt mig.
1. Leta reda på en punkt ca. 3 cm. från det nedersta bröstbenet.
2. Lägg ena haden ovanpå den andra och knäpp dom.
3. Lägg försiktigt händerna på punkten du hittat och luta dig fram.
4. Påbörja hjärtmassage, "pumpa" jämt 30 ggr.
5. Känn efter om puls, återuppta hjärtmassage om pulsen uteblir.
6. LYCKA TILL!
Jag började pumpa och göra det jag kunde, men det var svårt. När man gjorde det på en docka så var det lätt för då klickade det ju innan man tryckte ner för lånt, det gjorde inte Gustav.
27, 28, 29 och 30!
Men darrande fingrar kände jag efter hans puls.
Det kändes som elektrisitet strömmade genom mina fingrar när jag kände den.
Den var svag men jämn, pulsen.
Någon skrek något om att ambulansen var på väg men jag glömde omvärlden. Ett par mörka ögon såg rakt på mig, blicken var så varm och så befriad att jag tappade andan. Men snart så började blicken flimmra och Gustav stönade högt.
-" Nej Gustav!" Jag skrek och tryckte tröjan hårdare mot såret.
Jag tog hans hand i min och försökte hålla tårarna borta.
-" HÅLL UT!" Jag skrek så att mina lungor tömdes på luft men så såg jag den igen. Blicken. Ögonen så varma även om han var så svag.
Jag drogs upp på benen igen av en ambulanskille som senare hjälpte resten av personalen att få in Gustav i ambulansen.
Och strax var dom borta.
Jag var kvar.
Vad hade hänt egentligen?
Hade jag nyss sett en av världens bästa trummisar dö?
En hand stacks in i min och började dra, men jag kunde inte röra mig.
Då såg jag upp och mötte Toms ögon.
-" Kommer du eller?"
Jag behövde inte frågas två gånger.
Snart satt jag i en bil med hela tre fjärdedelar av Tokio Hotel, och jag hade ingen aning om vad som egentligen hade hänt så jag såg mig omkring.
Tom satt i någon helt okänd killes famn och grät, killen strök bara Tom över håret och såg ut att kämpa mot gråten. Bill satt lutad mot fönstret och såg ut som ett spöke. Georg satt bara tyst och lät små tårar falla ner för kinderna.
Utan att kunna hjälpa det så kom insikten om vad som nyss hade hänt, och vad jag nyss hade gjort. Någonting kallt trillade ner efter mina kinder.
Genast kände jag ett par armar dra mig in i en varm famn, Georgs.
-" Förlåt..." Viskade jag, jag kunde inte möta Bills blick. Egentligen så var det ju lite mitt fel. Jag kunde ha hjälpt Gustav mer än vad jag gjorde, istället för att bli trollbunden vid hans ögon.
-" Robyn va?" Georgs stämma var det enda som skiljde sig från snyftandet i bilen och jag nickade långsamt.
-" Robyn, det är nog tackvare dig som Gustav .. l... lever... Du ska inte be om ursäkt, det är vi som ska tacka dig."
Bill mumlade något men var fortfarande helt borta i blicken, han såg ut att vara någon helt annan stanns.
Då kom jag på det.
Gustav kastade sig över Bill. Kulan var menad åt Bill, inte Gustav.
Bill kände säkert ett enormt samvete över det, stackaren.

Bill
Allting gick så fort.
Ena sekunden så spelade vi, andra sekunden.... Andra sekunden har jag Gustav över mig. Gustav...
Någonting rött hade täckt mina kläder, men det var inte mitt... Det var Gustavs.
Det skulle ha varit mitt, kulan var för mig. Det borde varit jag som blev iväg skickad med ambulansen, inte Gustav.  FAN! SATAN! HELVETE! Varför skulle Gustav göra det? Varför i helvete skulle Gustav vara så dum att ta min kula?
Jag visste svaret, men att inse det är en annan sak.
Hur jag än vred och vände på det så var det fortfarande och kommer alltid att vara mitt fel....
Någonting stannade. Just det, vi satt ju i en bil. På väg till Gustav.
Vi var framme vid sjukhusets ingång.
-" Killar, det är smockat med fans och reportrar! Så akta ansiktena!"
Vi gjorde som vi blivit tillsagda och ställde upp oss på rad för att gå ut.
När vi kom ut så kunde jag direkt höra de förtvivlade skriken och reportrarnas frågor. Alla skrek, men allt jag kunde urskilja var deras rasande skrik:
-" DET HÄR ÄR DITT JÄVLA FEL BILL!"

Tom
Snart skulle vi vara på sjukhuset.
Sjukhuset som jag helst undvek.
Varför känns det som om Tokio Hotels journaler kommer att bli väldigt intressanta att läsa i framtiden?
Men den är gången så var inte Adam borta, den här gången kunde han trösta mig.
När bilen stannade så blev vi tvugna att bemöta både reportrar och fans, och alla skrek saker som:
-" Hur mår Gustav?"
-" Det var inte ditt fel Bill!"
-" Vad hände?"
-" Ni får inte ta på er skulden!"
- Vi älskar er, oavsett!"
Att höra dom säga det gjorde mig faktiskt en aning lugnare, så pass lugn att jag besvarade den sista reporterns fråga:
-" Vem är killen bredvid dig?"
Han syftade såklart på Adam.
-" Allt.."  Lite kul var ju reportens frågande ansikte när vi gick.
Men jag tror ingen av oss skulle vara redo för ett öppet förhållande än.
-" Hej, ni kan vänta här."
Vi fick inte en surtant till sköterska den här gången, utan en vänlig 30- åring ( 30 tro jag iaf)
Hon försvann men snart var hon tillbaka med fyra koppar kaffe och några filtar under armen. Jag tyckte att hon verkade anstränga sig lite väl mycket. Vi var ju alla okej, så varför var hon så överdrivet snäll.
Svaret på den frågan fick jag när hon satte sig ner bredvid en mörk gestalt.
-" Hej vännen, hur är det?"
Den mörkhåriga gestalten tittade inte upp, eller ens visade tecken på att han hade hört henne. Hon strök honom över håret och försökte få honom att se på henne, men han slog bort handen och reste sig hastigt.
-" Jag förtjänar inte det där..."Mummlade han men munnen så hårt ihop pressad att den vitnade längs kanterna. Men hackiga steg började gestalten gå bort dit toaletterna låg.
Jag följde förvånat min brors ryggtavla när han gick, innan jag vände mig mot Georg och Adam.
-" Vad hände just?"
Georg såg inte riktigt ut som om han trodde mig.
-" Är du allvarlig?"
-" Ja?"
Georg spärrade upp ögonen och såg på Adam, som såg lika förvånad ut.
-" Ehh... Du vet väl varför vi är här?"
Men hallå? Duh. Hur dum tror dom jag är?
-" Gustav blev skjuten. Jag är inte helt blåst!"
Georg verkade andas ut.
-" Bra, jag trodde du kanske var i chocktillstånd eller så..."
Men Adam granskade mina ögon och fortsatte där Georg slutat:
-" Vet du varför han blev skjuten?"
-" Han blev skjuten på scen... Jag såg inte så mycket bakom trumsettet, och allt gick så fort."
Georg flämtade till och Adam såg sammanbiten ut.
Jag kände mig förvirrad, Adam såg aldrig sammanbiten ut om det inte var något väldigt allvarligt han skulle berätta för mig. Typ som när han berättade att hans mamma hatade mig. ( För att jag gjort Adam till bög.)
-" Tom.. Gustav.." Började Georg men Adam tog vid där Georg inte orkade längre.
-" Tom, Gustav blev skjuten på grund av att han slängde sig över Bill. Bill skulle ha blivit... skjuten om det inte var för Gustav..."
Det stog stilla i huvudet på mig, det verkade ju bara absurt.
-" Va?" Var det enda jag fick ur mig.
-" Tom, kulan var menad åt Bill. Gustav tog den... Bills samvete håller nog på att välla över."
-" Han tror nog att det är hans fel, troligen också att vi hatar honom..."
-" Helvete!"
Jag förstod snabbt och jag visste vad Bill tänkte göra. Innan jag ens själv reagerat så var jag uppe på benen, vinglade till och började sen springa. Men jag sprang in i något, nej någon.
-" Robyn!"
Robyn stod framför mig med spilld choklad över sig, men hon såg bara frövånad ut.
-" Ehh Tom?"
Åhh.. Den här tjejen gillade jag verkligen! Hon verkade knappt bry sig om att vi var superkända, och hon verkade inte heller vilja ta ett kort på oss nu och skicka in till tidningarna heller. Hon.. hon brydde sig om oss helt enkelt.
Och blickarna hon och Gustav hade gett varandra innan konserten var så tydliga att man kunde ta på dom.
Jo, jag gillade henne helt klart.
Tillbaka till verkligeheten!
-" Har du sett Bill?"
Hon såg lite förvirrad ut innan hon svarade:
-" Jo, han pratade i telefon och gick upp för ett par trappor. Sa något om att han skulle till en högre våning. Och sen rakt ner. Det lät lite konsitgt me.."
Benen sprang av sig själva, Bills ord var så genomskinliga.
HELVETE att jag inte fattade det förr! Hur trög får man vara?
Bill och jag har alltid funnits där förvarandra, men inte nu. Jag hade ju lovat att om Bills hjärta slutade slå, så skulle jag älska honom ändå. Men inte såhär!
Han fick inte, han kunde bara inte!
Blicken på en skylt signalerade oim att det bara var en trappa kvar sen så skulle jag vara på taket. Men mina lungor värkte så vansinnigt och benen ville ge vika. Men det fick inte hända nu. Jag mer eller mindre kastade mig ut genom dörren, bara för att se mig själ stå en bit ifrån kanten.
-" BILLLLLL!" Det kändes som om världen blev tyst och bara ekot av mitt skrik hördes.

Bill
Jag kunde känna hur jag önskade att jag hade ett par armar om mig, min brors armar. Men han ville inte ens se på mig, ingen ville det. Georg såg bara ner, Adam såg på Tom och Tom såg inte mig. Det var mitt fel...
Någon pratade med mig, men jag brydde mig inte om vem. Rösten var mjuk, den tillhörde en kvinna. Jag fick en kopp med kaffe, det smakade underligt men jag drack snabbt upp allt. Sen försökte kvinnan tvinga på mig en filt, tvinga på mig hennes medlidande. Men det var så långt ifrån vad jag förtjänade.
Först så lät jag Georg nästan dö, sen lät jag Gustav ta en kula för mig. Vad skulle hända sen? Skulle jag döda Tom också?
Snabbt reste jag mig och gick, jag ville in på toa. Ni vet som man gör i filmer, tvätta ansiktet, tänka klarare. Men så blev det inte.
Det vibbrerade lätt i fickan.
-" Bill." Svarade jag snabbt, kunde kanske ansträngt mig mer för att låta trevlig, men jag brydde mig inte.
-"Hello Beautiful..."
-"Hi.." Att han sa "beautiful" rörde mig inte ens i ryggen, jag visste att han skulle ringa.
-"You know Bill.. Letting people die is not a good way to keep your friends. That was your bullet Bill. It was yours only."
-" We did the concert as you wished, so.. why..?"
-"Cause we know all about the police-plan. You know mark the box and so on."
-" What?"
-" I know that you didn't knew about this, baby. But your mother thought i't would be better that way."
Jag suckade, mamma skulle självklart inte berätta något för mig. Hon hatade mig.
-"Listen Bill... Haven't you done enough damage as it is?"
-" Huh?"
-" Yeah, I mean. You almost let Georg die, now Gustav is hurt. He might die. And after that, will you let your brother sacrifice himself for you?"
Jag hajjade till, det lät precis som om han hade läst mina tankar.
-" No, I won't let anyone die for me.."
-" You know, they all hate you. They believe that it is your fault that Gusti is here."
-" You don't know that..." Viskade jag.
-" Yes i do, And so do you. They don't want to look at you, let alone talk or touch you. They think you're discusting. You know it's true.. You saw them. Not wanting to look at you. Your brother didn't even followed you over here, he would in normal cases. But he hates you to fuckin much to even lay his eyes on you."
-" Please stop.."
-" Oh.. Baby.. Don't cry.. It's just.. When people do what you just did, letting people die, other people/  friends just turn arround and hate you."
-"  No..."
-"You can't ever have your Tom back. He don't love you anymore, he just hates you. He will never love you again.."
-" Thats not true! Tom LOVES me! Always!" Jag grät, paniken i min röst var påtaglig och samvetet ville bryta ner mig.
-" Is that so?"
-" YES!"
-" Than tell me, why he haven't come after you?"
Där kom den. Som ett bombnedslag. Tom älskade mig inte längre, hade han gjort det hade han kommit efter mig. Han hade hållit om mig och sagt att Gustav gjorde det han gjorde på grund av att han älskade mig. Att det inte var mitt fel, och att Gustav skulle bli bra.
Men han gjorde inget av det, han satt bara med Adam och hoppades att jag skulle försvinna ut ur hans liv.
-" Tom..."
-" Yes Babe, he hates you so much that he don't ever wants to see you.
You should never let a friend sacrifice himself for you, but Gustav did. Now Tom wonder if youre about to kill him to?
-" Nej!! Jag skulle.. I wouldn't ever hurt Tom!" Jag kom av mig lite med engelskan, men varför skulle jag bry mig. Inget betydde något.
-" They're talking about you right now, go back and listen!"
Att fråga hur han visste det tänkte jag inte ens på, inte heller att jag spelade killen rakt i händerna. Jag gick bara försiktigt tillbaka till där Tom och dom andra satt. Utan att stöta till något lutade jag mig mot en vägg, i perfekt hörhåll för att höra ungefär vad dom sa:
" Hans.. fel... Hatar honom.." orden klingade så lätt i mina öron och betydelsen slog som sten mot hjärtat.
Tårarna vällde över, och jag började springa. Telefonen var fortfarande tryckt mot örat och jag kunde höra killens röst medans jag sprang.
-"You see, it's your fault. They hate you... "
-" NO!"
-" Why won't you see it baby? If you let me guide you, your pain will ease up!"
Jag stannade tvärt, jag förstod vad han menade, men inte om jag verkligen ville.
-"I know it's hard to know If you want it or not. But If I say like this. If Gustav wakes up and you're not dead, we'll kill Tom. And you don't want that do you?
-" No.."
-" Come on babe... Okey let's say like this! If Tom dosen't come after you, then you'll do it. But if he does, you just have to send us the unmarked money. And everyone will live their life? Okey?"
-" Yes.." En del av mig hoppades på att Tom skulle komma, men en annan del visste redan att han inte skulle komma. För min, min egna älskade Tomi... Hatade mig.. Hatade mig mer än allt... Han ville se mig död...
-"Okey, do like this. Get up on the roof, if Tom doesn't save you. You'll go straight down. Okey?"
-" Mmm.."
-"Good, Talk to me the whole time..."
Jag började gå i rask takt mot trapporna, men stötte ihop med ett känt ansikte.
Robyn.
-" Bill.. Hur är det?"
Jag gillade definitivt den här tjejen. Hon skulle ta bra hand om alla, ifall att Tom inte kom.
-" Det är inget. Ska bara upp till en högre våning sen ner igen.."
Hon log, jag log och sen fortsatte jag upp för trapporna.
-"Nice one there Bill. You know, I think Tom might not hate you as much if you're dead. But right now, no one loves you Bill.. The whole world hates you... No ones gonna miss you..."
Orden lät så kalla i mina ögon och varenda känsla av att någonsin varit älskad försvann. Jag började känna mig konstig när jag nådde taket, inget stämde riktigt. Det började kännas fel att gå mot kanten, som om det inte riktigt var jag som styrde min kropp.
-"Schhh.. Babe... Soon the pain is gone.. you won't feel a thing..."
Jag grät bara mer och mer, jag ville sätta mig ner en stund och gråta, men kroppen tillät det inte. Den lyssnade bara på rösten i telefonen som bara sa åt mig att gå närmare kanten.
Men jag ville ju inte! Jag ville gå ner och veta om Tom verkligen hatade mig! Jag kunde ju ha inbillat mig!
Men ingen del av min kropp lydde, det var som om jag var förhäxad.
-" TOM! BITTE RETTE MICH!" Orden kändes så långt borta även om jag skrek högt, så i en viskning så att bara jag kunde höra orden fick orden en helt annan mening:
-" Tom... Bitte.. Rette mich... rette.... mich.."
Jag ville vända om, men benen fortsatte gå.
-" Sorry Bill, I forgott to tell you... It was something in your coffe... If Tom doesn't save you... Your body will jump, whether you'd like it or not..."
Panik spred sig innom mig men jag gick fortfarande lugnt fram mot kanten, hela insidan skrek men utsidan var sansad.
-" BILLLL!"
Men kroppen tog över....

Tom
-" BIIILLL! NEJ!"
Jag slängde mig efter min bror och fick precis tag i hans hand innan han föll, drog honom bakåt och in i min famn.
Bill grät häftigt och jag höll bara om honom, men han drog sig sakta ur mitt grepp och sjönk ner på stenplattorna.
Försiktigt så förde han sin telefon mot örat och viskade knappt hörbart:
-" He came..."
Vadå "he came?" Jag förstod ingenting förrän Bill räckte tefefonen mot mig.
Allt stod stilla i huvudet när jag tog emot den och trycktde den mot mitt eget öra.
-" Tom."
-"Hi there Tom!"
Jag frös till is, hjärtat stannade och det blev svårt att andas.
-"I hope you know that it was close this time. We gave Bill a drug... He couldn't help doing what I told him. If I'd wanted I could have told him to kill you, and his body would. His mind would just watch and feel the pain. You see.. we're gonna break him down so hard and so painfully, that when we're done, you won't recognice him anymore.. So enjoy the time you have left. And send my love to Bill. Bye!" Klick!"
Det pep till i luren och samtalet var avslutat.
-" Tom?"
Bills snyftande figur satt ihopsjunken på golvet och han grät hysteriskt.
-" Bill..." Jag sjönk ner på knä och drog honom intill mig.
-" Ne-ej T-tom.. D-du Ha-atar m-ig.. G-gå!"
Jag såg bara skräckslaget på Bill, han stammade så mycket och gråten stod honom upp i halsen. Och allt det för att han trodde att jag hatade honom?
-" Bill.."
-" För- To-om! Gus-tav skull-ee ine... Mitt el... Förlåt.."
Jag drog honom närmare intill mig, tårarna brände mer bakom ögonlocken än vad jag ville erkänna och snart kände jag hur som föll.
-" Bill.. det var inte ditt fel. Gustav valde själv..."
Bill skakade bara i min famn och jag lutade mig närmare honom, begravde huvudet i hans hår nära örat och viskade:
-" Jag älskar dig så mycket Bill... Jag hade utan tvekan tagit den där kulan för dig... Men Gustav gjorde det före.. Det är bara ett bevis på hur mycket vi älskar dig... Tvivla aldrig på våran kärlek Bill..."

Gustav
Jag kände mig bedövad och magen gjorde fruktansvärt ont, men samtidigt var jag less på att bara vara i mörker.
Försiktigt så kisade jag med ögonen, det var inte så ljust men ändå så att det stack i ögonen. Jag stönade högt när de första stårlarna träffade mig i ögat.
-" Gustav!"
Jag kände igen rösten. Den var varm och fill av känslor.
Försiktigt öppnade jag ögonen helt och möttes av en ängels.
-" Hej..." Viskade jag, halsen gjorde fruktansvärt ont.
-" Hej" Viskade ängeln. Hon backade lite så att jga kunde se hela henne. Shit! Hon var så vacker.
-" Hur mår du?"
Ängeln skrattade och tog min hand.
-" Dummer... Du har blivit skjuten och undrar hur jag mår? Lite virrig är du nog!"
Jag log. Men hade helt tappat talförmågan.
-" Just det! Dom andra kommer snart. Dom tvingades prata med polisen! Eller dom blev mer eller mindre utdragna av tvillingarnas morsa!"
Hon skrattade och jag kunde inte annat än att le.
-" Bill och Tom?"
-" Ja... Ånej.. förlåt mig! Du känner ju inte mig så bra.. men vet du vem jag är?"
Huvudet stod helt stilla men jag visste helt klart vem hon var.

Robyn
Jag väntade spänt på hans svar, skulle han minnas mig eller inte?
Om han mindes mig så tyckte han kanske att jag var värdig att minnas... Av någon anledning så kände jag att han måste minnas mig, för jag ville vara kvar hos honom.
Men han var alldeles tyst, hoppet sjönk.
-" Du vet inte vem jag är va?" Mummlade jag..
Han tom min hand och viskade:
-" Jo..."
Hjärtat slog lite hårare.
-" Du är Robyn... Min ängel.."
Han drog lite i min hand och förde mig neråt in i hans famn.
Han mindes mig... Jag ville nästan bara gråta....

Gustav
Veckorna gick och kroppen återhämtade sig. Läkarna tyckte att det var roligt att jag återhämtade mig så fort, och skyllde allt på Robyn. Dom sa att när man är kär så sprudlar det hormoner och kroppen läker. Så jag fick åka hem efter en vecka.
Kär?
Bra fråga, men jag kände ett stort behov av att ha henne nära mig. Hon blev lite som en drog. Men kär? Det var tre veckor sen jag blev skjuten, och jag har känt henne lika länge. Kan man verkligen bli kär så snabbt? På bara tre veckor?
Bill hade garanterat sagt JA men jag vet inte... Kärlek vid första ögonkastet skulle han säga, jag skulle säga beroendeframkallande vid första beröring.
Så kär? Nej jag skulle säga hårt fall. För jag hade definitivt fallit hårt för henne.
-" Gusti?" Jag vaknade upp ur mina fantasier och mötte Bills blick. Det var faktiskt riktigt skönt att se honom. För han har undvikit mig sen jag vaknat upp.
-" Hej Bill! Kul att se dig." Nja kul var det nog inte. Bill hade magrat märkbart och han var så blek att jag kunde ha tagit honom för ett spöke. men håret var som vanligt stylat, inte så mycket (ung som på Fanpartyt 08) och han var sminkad. Det var ialla fall bra!
Tom hade berättat att killen med hästsvans ringde Bill en gång under dagen och sedan två gånger om natten varje dag. Men han sa aldrig vad samtalen handlade om, bara att Bill höll på att bli sjuk av dom. Vilket verkligen syntes.
-" Gusti? Kan jag?"
-" Jo självklart!" Jag hoppade lite åt sidan i sängen så att han fick plats. Jag och Georg delade lägenhet och mitt rum var väldigt stort. Sängen lika så, så vi fick lätt plats båda två.
Även om det fanns mycket plats så kröp ändå Bill nära mig och la armen om mig. Det dröjde inte länge förrän jag kände hur Bills kropp darrade till.
-" Bill?" När han såg upp så hade jag väntat mig att hans ansikte skulle vara täckt med tårar, men istället var det alldeles uttrycklöst.
-" Hey! Bill!"
Han skakade lite på huvudet och fick en annan känsla i ögonen. En känsla som jag inte riktigt kände igen.
-" Du skulle inte ha gjort det..."
-" Va?"
Bill såg bara på mig med den där känslan i blicken. Ärligt talat så skrämde den mig.
-" Du skulle inte ha räddat mig..."
-" VA?!" Woaw! backa bandet! jag skulle inte vadå?
-" Du skulle ha låtit mig ta kulan... Det hade varit lindrigare..."
-" Bill? Vad i helvete är det du pratar om?"
-" Att om du bara låtit mig dö hade jag sluppit det här!"
Jag bara gapade, här låg jag med ett hål i magen. Jag kunde ha dött och här står han och säger att han inte ens är tacksam.
-" Tja ibland kan man inte reagera mot sina impulser att rädda sina vänner! Vänner som man har älskat i flera år!" Jag kände hur jag började bli arg, trodde han verkligen att jag gillade att bli skjuten eller?
-" Jag.. hejdå Gusti.." Han gick, men jag kunde inte få hans blick ur huvudet.
Blicken hade varit något mellan besvikenhet och rädsla. Varför var han rädd? Och varför var han så besviken? Men framför allt: Varför ville han dö?
Det fanns bara ett sätt att få reda på svaret: Tom.
Jag sträckte mig efter mobilen och väntade tre signaler innan Tom svarade.
-" Tom."
-" Ehh.. Hej.. Det är Gustav!"
-" HEJ! Shit va kul att höra din röst! Det var så länge sen du ringde!"
-" Haha jo, men det var inte därför jag ringde."
-" Jasså?"
-" Mmm.. Asså det gäller Bill."
Man kunde höra hur Tom suckade i luren.
-" Tom, vad har hänt?"
-" Jag kommer över med Adam på en kvart. Hämta Georg och ev. Robyn om hon vill. Vi måste prata om en grej."
-" Ehh.. Visst.."
Jag hörde hur Tom suckade igen och la på.
Vad i helvete hade hänt?

Tjugo minuter senare satt vi alla i mitt och Georgs vardagsrum och väntade på Tom som skulle hämta Bill.
Adam satt mittemot jag och Robyn och Geoeg i en fotölj. Robyn hade försiktigt låtit sin hand nudda min, men jag vågade inte ta den. Hon log bara och strök mig över handen. Jag skulle precis ta hennes hand då Tom kom in, och han såg definitivt inte glad ut.
Han såg bara helt känslolös ut.
-" Tom, var är Bill?" Georg sträckte lite på sig för att se om Bill gömde sig i ingången.
-" Han är hos mamma, som håller på att driva honom till vansinne genom att klaga skallen av honom. Men han sa att han inte ville se era ansikten när jag berättade så han stannade."
-" Varför ville han inte det?" Robyn kramade min hand ordentligt, och om jag inte hade varit upptagen med att undra, hade jag nog svävat på moln.
-" Han är rädd... Rädd för era reaktioner..."
-" Va?"

Georg
-" Han är rädd... Rädd för era reaktioner..."
-" Va?" Jag kunde inte hjälpa det! Bill hade gått omkring som ett spöke sen Gustav kommit hem. Vad kan ha hänt som gjort honom rädd? Rädd för oss?
-" Bill ville ha det så helt enkelt så vi får respektera honom..." Robyn är nog det bästa som kunde ha hänt Gustav. Hon visade så oerhört mycket respekt och trampade aldrig på någon. Även om hon och Gustav bara kännt varandra knappt en månad så hörde dom ihop. Även om dom inte ville erkänna det för varandra.
Jag nickade och gestikulerade åt Tom att fortsätta.
Tom suckade och satte sig bredvid Adam, stödde händerna på knäna och lutade fram huvudet. Adam la sin arm runt Tom och försökte dra honom mot sig, men Tom ville sitta upp.
-" Okej, för att inte riskera några tårar så kommer jag bara att säga det rakt ut. okej?"
Alla nickade.
-" Okej.." Tom tog ett djupt andetag innan han fortsatte:
-" Det började innan du kom hem från sjukhuset, eller redan första dagen. När vi väntade på att få svar om hur du mådde. Bill drack kaffe. I kaffet fanns det tabletter, tabletter som styr dig helt. Och med hjälp av strålning så kan kroppen styras helt av någon annan, de tabletterna används innom militären och spiongrejer. Tabletterna gjorde också Bills sinne så nerstämt att han började ta på sig skulden om skottlossningen. Det var då killen med hästsvans ringde..."
Tom såg ner i golvet och verkade kämpa mot gråten innan han lite svagare fortsatte:
-" Killen började berätta att vi hatade honom och att jag önskade honom död. Men Bill ville inte tro honom, så han gick till oss. Precis som Georg sa: Han tror nog att det är hans fel och att vi hatar honom. Ur den meningen hörde han bara delar. Så han började på riktigt tro att vi hatade honom och att vi la skulden på honom. Han gick upp på taket. Men han ville ändå inte riktigt hoppa, han ville vara säker på om han hört rätt. Men eftersom tabletterna fortfarande värkte så blev han styrd av strålningen från mobiltelefonen. Killen i hästsvans styrde honom helt. Men han sa att om jag skulle komma efter Bill, så skulle inte Bill behöva hoppa. Men om jag inte kom och han inte hoppade så skulle dom döda mig. Och Bill skulle få mitt och Gustavs liv på sitt samvete. Men jag hann i tid.
Sen så gav Bill mig luren och..."

Toms ögon var riktigt nära att svämma över av tårar, det lät inte så hemskt när han berättade det. Men att uppleva det är ju alltid en annan sak.
-" Killen i hästsvans sa.. Sa att dom skulle bryta ner Bill... Smärtsamt och långsamt tills jag inte kände igen honom längre... Vilket håller på att hända..."
Tom grät nu och han lät Adam dra in honom i sin famn. Jag förstod...  Bill såg mer död än levande ut och under dom här veckorna har jag inte sett honom le på riktigt.
-" Vänta det är inte allt..." Sa Tom med en röst som knappt höll.
-" Fortsätt.." Manade Robyn.
-" Bill.. Ni vet ju att Bill har fått tre samtal per dag, varje dag sen vi kom hem till lägenheten?"
Alla nickade.
-" Han har bytt nummer fyra gånger, vilket ni också vet... Men killen hittar alltid hans nya... Men Samtalen.. Det är så sjukt. Bill hade på högtalare en gång när jag var med.. Killen med hästsvans våldtog en tjej... Och skrek Bills namn hela tiden.."

*Flashback*
-" Bill, är du ok?"
Bill skakade bara på huvudet och Tom fortsatte:
-" Vill du prata om det?" Bill skakade återigen på huvudet. För hur skulle han kunna berätta för sin bror vad som plågade honom? Tom skulle bara bli äcklad. Liksom Bill, som knappt klarade av att se sig själv i spegeln.
Då kände Bill det igen och hoppade till. Han tog skräckslaget upp mobilen ut fickan.
-" Vad?" Tom såg förvånat på sin bror och lade märke till den lilla tår som föll nerför Bills kind. Men när Tom gjorde en rörelse att torka bort den så backade bara Bill undan och suckade.
-" Lyssna bara..."
Tom såg frågande ut när Bill svarade. Han tryckte på  högtalaren så att Tom kunde höra:
-" Hi There beautiful... I just want you to be sure that I love you... This is my way to show you.."
Tom ville spy när han hörde vad som kom sen. En kvinna som skrek och hur killen med telefon våldtog henne. Medans han stönade så sa han Bills namn och sen tvingade han henne att skrika " BILL RETTE MICH!" under sig.
-" And this is what I do to people, when they don't love me back!"
-" NO please! DON'T I Begg y..."
Han dödade henne...
-" I love you Bill.. don't forgett that..." Sen ekade det bara en ton i luren och Bill la på... Toms spykänslor kom så plötsligt att han fick skynda iväg till toan. Men väl inne så kunde han bara inte. Istället så sköljde han av ansiktet och gick ut igen.
-" Det är mer..." Bill drog med Tom och visade sin mail. Den var full av inkomna meddelande från samma okända person. Bill klickade på ett av dom och Tom fick hålla för munnen.
Ett barn i kanske tretton års åldern låg på ett bord med händerna och fötterna bundna i varisit hörn. Pokjen såg exakt ut som Bill i den åldern. Kolsvart hår med några rosa slingor och svart smink runt ögonen. Han var också klädd i de kläder som Bill brukade ha då. Om det inte vore för de blåa ögonen så skulle Tom trott att det var Bill. Killen som i vanliga fall hade hästsvans, hade håret tuperat och blonda slingor i den svarta manen. Även han som exakt ut som Bill. Den äldre versionen av fake Bill gick fram och började smeka lillfake Bill. Vad han sedan gjorde framför kameran gjorde så att Tom ville titta bort. Han såg i stället på sin bror. Bill satt med blicken som förhäxad på barnet. Han kunde inte hjälpa att tänka att det var hans fel att pojken låg där och blev våldtagen och torterad.
-" BILL! Du ska inte se mer nu.. Bill?"
Bill såg bara trött på sin bror.
-" Vänta en liten stund till."
Tom vände blicken mot skärmen, precis i tid för att se hur kamera vinkels ändrades. I samma hörn som Adam en gång satt så satt där en hel familj. Pojken, pojkens föräldrar och bredvid mamman- ett litet knyte. Ett litet barn på kanske max tre månader.
Toms mage vände ut och in, och det började göra riktigt ont.
-" Tycker du att jag är.. äcklig nu?"
Tom såg förvånat på sin bror.
-"Bill.. Du är allt för mig... Men inte äcklig..."
-" Tom det är så mycket mer.. Så många fler videos och samtal... Jag.."
Tom la ett finger över Bills läppar och lutade sig närmare.
-" Du är inte äcklig..." Han kysste Bill lätt på kinden och drog in honom i famnen.
-" Det är dom som är sjuka. Du är inte äcklig, du är vacker.."

*Flashback ends*

Gustav
När Tom hade berättat klart hela historien så ville jag inget annat än hitta Bill.
I över tre veckor hade han fått sånna samtal och mejl, inte konstigt att han såg ut som ett spöke. Georg reste sig upp.
-" Jag måste få lite luft.. Tillbaka snart.."
Han drog på sig kläderna och gick, Tom och Adam försvann också efter ett tag. Vilket lämnade mig och Robyn ensamma. Jag ville slå mig själv då jag insåg att Robyn grät. Hon grät bara mer och mer, snabbt drog jag henne intill mig.
-" Schh... Gråt inte..."
-" K-an inte hjälpa det! Det är så sjukt! Förra veckan när du berättade om Tom, Adam och Georg, och nu det här.. Hur jävla sjuk i huvudet får man vara?"
Hon backade lite så att jag kunde se dom där ögonen som jag hade lätt att drunkna i.
-" Robyn.. Förlåt att du har blivit indragen i det här... Du borde kanske åka hem.." Helst ville jag inte att hon skulle åka, men jag insåg att jag var självisk om jag behöll henne här och det hände något.
-" Gusti... Jag vet att vi knappt kännt varandra i en månad.. Men jag vill inte lämna dig... Jag tror.."
Hon såg osäkert på mig och jag signalerade att hon skulle fortsätta.
-" Men jag tror... att vi har något... att jag... liksom.. faller för dig..."
Om någon skulle stått bredvid med ett stetoskåp och lyssnat på mitt hjärta så skulle den personen fått väldans ont i öronen. Eftersom mitt hjärta slog hårdare än vad boxningsmästare gjorde.
-" M- men du behöver ju inte känna sam..." Robyns osäkra stämma avbröts, eftersom mina läppar mötte hennes. Den där elektriska känslar strömmade så kraftigt mellan våra läppar att det nästan gjorde ont, samtidigt som det var så fruktansvärt skönt. Kyssen var så enkel men så känsloladdad att jag knappt klarade av att hålla mig vid medvetende. Det började flimmra för ögonen påmig och jag kände det som om jag fick 1000 volt genom kroppen. Inte för att jag klagade.
Snart drog sig Robyn bort och såg mig djupt i ögonen.
-" Det är något, eller hur?"
-"Mellan oss?"
-" Aaa?..."
Jag kände det som om jag skulle spricka, hon kände det också!
-" Det är något mellan oss..." Konstaterade jag.
Det dröjde inte länge för än strömmen forsade mellan våra läppar igen.

Georg
Hur jävla sjuk får man vara? Att skicka filmer och ringa sånna samtal till någon? Dom måste ju vara helt jävla sjuka i huvudet. När jag kom ut ur trapphuset så började jag gå mot stan. Jag gick bara fortare och fortare och märkte knappt att jag sprang in i någon.
-" Oj, förlåt!" Ursäktade jag mig och skulle precis gå när:
-" Georg?"
Jag vände mig om, och där stod han...

-" Bill.. Shit vad du skräms!" Jag kunde inte möta Bills blick riktigt och jag hörde hur han suckade.
-" Tom har alltså berättat.. Du tycker att jag är äcklig..."
Jag snubblade nästan av förvåning över Bills likgilthet i rösten.
-" Nej Bill, du är inte äcklig. Långt i från. Det är inte ditt fel vad sjukjävlarna gör."
Jag mötte hans blick men han såg bara bort, kunde det verkligen vara tårar jag såg i hans ögon?
-" Kom!" Jag kramade om honom och kände hur han darrade till.
-" Vad gör du här ute föresten?" Han såg smärtsamt på mig och mummlade:
-" Jag var på väg hem till er för att be om ursäkt till Gustav..."
-" Jag tror att han förstår. Ska vi gå en sväng?" Bill nickade och vi gick.
Bill sa inte så mycket utan lät mig mest bara prata på, han verkade gå konstigt, typ som om han hade ont i ryggen. Men Bill har ofta ont i lederna så jag tänkte att det var det. Men en grej som jag inte kunde förklara var varför Bills pupiller var så stora ute i solljuset...
Bill har alltid varit en god lyssnare och han lyssnar alltid på mina problem. Just den här gången så klagade jag på att jag inte gillade att inte få spela. Sen om den nya låtidén som Bill hade haft innan allt skräckconserten, och då kan man ju gissa om han började prata. Ögonen lyste upp med den vanliga glöden och han gnatade på om allt från vad han tyckte att texten innebar till hur han tyckte att melodin borde gå. Och när han sjöng delar av den, så kände jag hur det pirrade till i kroppen. Bills stämma var om möjligt vackrare än någonsin. Och när jag hörde den så kändes det nästan som att allt var normalt.
Men lyckan blev kortvarig.
Vi kom fram till en liten sjö, folkparken med andra ord. Som btw. är supermysig i vanliga fall.
Bill hade lugnat ner sig lite och börjat prata om minnnen, eller vi båda pratade om minnen. Helt plötsligt så kände jag hur Bill försökte ta tag i min arm, men misslyckades och föll handlöst..
-" BILL!"
Jag fick snart upp honom i knät och vaggade honom fram och tillbaka.
Fingrarna letade sig automatiskt efter pulsen som slog stadigt, men den fingrarna på den andra handen letades sig ner efter hans bröstkorg ör att känna om andningen, den fanns där och mer där till. Bills revben kändes lätt genom den tjocka collage tröjan.
"När blev Bill så smal?"
Bill hostade till och öppnade ögonen, jag mötte hans blick. De ögon jag mötte var inte Bill Kaulitzs ögon, nej det var en främlings ögon fyllda av smärta och rädsla.
Bill ställde sig upp och började backa, han såg ut att vilja springa iväg.
-" Bill? Bill!"
-" Låt mig bara va!" Sen började han springa, och jag måste säga att för att aldrig träna med vilje så sprang han rätt fort. Innan  jag ens hunnit reagera så var han utom synhåll.

Bill
*-" You wan't Tom to live? You wan't him to be happy with Adam?"
Jag nickade och kände hur rädslan kom krypande, men stod fortfarande kvar i garaget.
Garaget var litet och det fanns inga förnster, inget som gav någon slags sikt in. Det lilla ljus som fanns kom från ett hål i ett hörn, troligen en råtta som gjort det.
-" Then babe, you need to let me do this.."
-" What?" Jag kunde känna hur varje hjärtslag slog allt hårdare för att ta sig ut genom bröstet, men stannade där.
-" My name is Jin babe... I'm sorry that you don't recognise my voise... But lets just say that Im the one who's going to break you down..."
Det kändes lite som om solen slocknat, det var han. En av männen som gjort våra liv till ett helvete.
-" So hunny, I you don't wan't me to kill Tom, you just stay still and open your mouth!"
Jag visste vad han tänkte göra och ville bara springa, men hans hot höll mig kvar.
-" This will never end hun..." Viskade han..
Snart kände jag hans torra läppar mot mina och hur hans händer trevade ner efter ryggen på mig. Och ännu längre ner. Snart kände jag hur drogen började verka och inget har någonsin kännts så fel...
Helst ville jag slita ut mitt hjärta och gömma det, på så sätt så skulle det inte ta skada av det som skulle hända.*

-" NEJ!"
Det var så fruktansvärt varmt och min puls verkade vara i hundra trettio.
Plötsligt tändes fönsterlampan och vid strömbrytaren stod en mörk gestalt.
-" Bill, är du okej?" Tom såg oroligt på mig, men jag hade redan lugnat mig.
-" Jadå, det är lugnt..." Tom suckade och satte sig på sängen.
-" Du har haft dom där mardrömmarna i över fem månader... Vad drömmer du om?"
-" Jag minns aldrig.." Sa jag samtidigt som jag bad att Tom inte skulle genomskåda min lögn.
-" Det är okej... Vi lämnade pengarna för ett halvår sen, dom kommer inte tillbaka... Och du sa ju att samtalen och mejlen hade slutat?"
Jag försökte se honom i ögonen och säga "Ja" men jag kunde bara inte, så istället lyckades jag nicka. Tom såg lite frågande på mig innan han fortsatte:
-" Jag finns här för dig... Alltid."
Jag hade god lust att säga: "Jaha? Och var är du när jag behöver dig som mest? När jag ropar ditt namn och ber om räddning? Var är du då?"
Självklart sa jag inte det... Utan bara:
-" Jag vet Tomi.. Tack.."
-" Det var bara en dröm Billa... Bara en dröm..."
Jag nickade..." Åh.. han skulle bara veta.."
Tom kom fram till mig och placerade en kyss precis vid sidan av läppen. ( Ni vet som man gör på sin mamma) sen gick han. Han gick... Tillbaka till Adam...
"Vi lämnade pengarna för ett halvår sen, dom kommer inte tillbaka...Det var bara en dröm Billa...Bara en dröm."    
Det var det som det jobbiga, det var ingen dröm, utan ett minne.
Minnet om när Jin första gången hade lurat mig till garaget, genom att trycka en kniv mot ryggen och tvinga mig gå.
Det var snart ett halvår sen, sen dess har han gjort allt möjligt med mig minst tre gånger i veckan.
Sist så gjorde det så ont att jag inte kunde resa mig, så kom han tillbaka med en slags sil och en vatten kokare. Byxorna hade jag fått på mig men tröjan kunde jag inte hitta. Han sparkade ner mig så jag låg på mage. Det var då han gjorde det.
Han hällde det kokande vattnet i silen, vilket ledde till att ett kokande regn föll över min bara rygg. Och aldrig i mitt liv har jag skrikit så mycket.
*-" This is what I would call, Tortured By The Rain..."*
Smärtan genomborrade min kropp och det började flimmra för mina ögon.
Jag minns det som om det var igår, nej vänta.... Det var igår....

-" Bill, rise 'n shine!" Det var Adams klara stämma som väckte. Egentligen hade jag inget emot Adam, jag gillade honom skarpt. Vi har kännt varandra i flera år och jag älskar att han och Tom är så lyckliga tillsammans. Men det är bara det att.. Tom glömmer mig...

Georg
Fem månader, fem månader, två veckor fyra dagar .
Om man backar bandet så långt så kan man se hur vi alla går med en stor väska mot en parkering. Lämmnar väskan där och går tillbaka, lämnar det bakom oss.
Efter det så hörde vi aldrig av sjukjävlarna igen, och vi levde lyckliga i alla våra dagar... inte...
Eller direkt nåt fel på våra liv var det ju inte, vi har hade nyligen kommit hem från en europa turne ( som BTW var så fucking amazing). Alla konserter var otroliga och ingen kan ha missat våran lycka.
Det har varit så sjukt otroligt att vi till och med har blivit nominerade till EMA om en knapp månad, där vi också ska uppträda. Allt är bara så sjukt.
Hela bandet är väl mer eller mindre på moln. Eller ja.. tre fjärdedelar...
Vi har det lilla problemet Bill..  Han är inte sig själv.
Eller han är alltid sig själv på scen och just innan och efter vi har varit på scen. Han är hoppig och glad (totalt över speedad), han dansar som vanligt omkring på scen och man kan se gåshuden han får när fansen sjunger med. Men så fort vi har lämnat logen och är på väg ut till bilen så "går han in i sig själv". Hans blick blir tom och han pratar inte med oss. Men värst är det nog för Tom, det är hjärtkrossande att se de blickar som Tom skickar efter Bill när han går sin väg.
Adam är ju alltid med honom, men man ser hur han börjar sacka mer och mer. Han och Bill pratar knappt längre och man kan så tydligt se på Tom hur han saknar kontakten med sin bror.
-" Georg?" Bill stod bakom mig med ett likgiltigt uttryck i ansiktet.
-" Mmmm?"
-" David vill prata med oss."
-" Okej!" Jag hoppade snabbt upp mot dörren, men Bill stod kvar.
-" Kommer du?" Han reagerade knappt och såg trött på mig.
-" Snart, ska bara fixa en sak."
Jag nickade och gick. Det var då jag minns!
Dagen då jag och Bill var ute och gick, han svimmade ju! Och jag hade kännt en massa revben.. När jag tänkte efter så hade jag inte sett Bill i t-skirt på väldigt länge. Faktiskt inga thigta kläder alls....
Men Bill verkade inte förstå att vi fattade att han inte mådde bra..

Gustav
-" Mngnnnnny..." Var allt som kom från den sovande ängelns läppar.
-" Godmorgon du med."
Ängeln öppnade sina vackra ögon och såg in i min själ.
-" Gustav, du är WAY to morgon pigg för ditt eget bästa. Särskillt efter igår." En lätt rodnad spred sig öven hennes ansikte.
-" Du var fantastisk..." Viskade jag innan jag lät mina läppar nudda hennes. Efter ett tag drog hon sig undan och suckade djupt.
-" Du låter då så verkligt dramatisk." Innan jag visste ordet av så hade hon pressat pekfingret mot mina läppar och såg allvarligt på mig.
-" Du skulle bara våga säga att vi har "älskat" för då sparkar jag ut dig ur sängen!" Där brast det totalt för mig, magen krampade sönder och jag kiknade av skratt.
Det här var en av de många saker jag älskade hos Robyn, att hon inte alltid tog megaseriöst på allting. Igår så skrattade hon när vi gjorde fel och det gick bara så lätt, sex ska nog inte tas på så fullt allvar.
Snart kände jag en hand under min tröja och en väldigt sensuell röst viskade i mina öron:
-" Du var också rätt fantastisk.." Hon nafsade lite efter halsen och jag kände hur
elen pulserade genom min kropp vid varje beröring.
HELT utan förvarning så hoppade hon på mig och lät sina fingrar leta sig fram efter min bröstkorg.
Jag skrek och fick knappt någon luft.
-" ROBYN! SLUTA!!!!! SNÄLLA!"
Robyns leende blev bara större och större.
-" På ett villkor!"
-" VAD SOM  HELST!"  Skrek jag. Aldrig i hela mitt liv har jag kännt någon med händer som hennes, dom visste automatiskt vilka pukter som skulle tryckas på för att jag skulle bryta ihop.
-" En gång till!"
Hon slutade och jag såg förvånat på henne.
-" En gång till?"
-" En gång till!"
Snart kände jag hur samma magiska händer som nästan brutit ner mig, sakta dra av mig tröjan och lirka sig upp efter mitt bröst.
-" En gång till..." Viskade jag.

Tom
Jag kan se hur du sakta försvinner,
längre och längre bort från mig...
Glöden är borta..
Dina murar är uppe...
Känslan av att vi hörde ihop är borta..
Jag kan se dig,
Men för din blick är jag borta...

Den här natten var precis som alla andra, jag stod i Bills dörröppning och såg hur han vände och vred sig av och an. Han stönade plågsamt och mer än en gång så hade jag varit framme hos honom, skakat honom och bett om att han skulle vakna. Men oftast så gick det inte, han var så fast i sina drömmar att han inte gick att väcka.  Smärtan i Bills ansikte var knappt uthärdlig, ibland rann det tårar och han ropade mitt namn. Jag var där bredvid honom, men han hörde inte hur jag bad honom att vakna, lovade att om han bara vaknade så skulle allt bli bra. Men av någon anledning så kändes det som en lögn. Nånting hade hänt med min Bill... Något som han inte lät mig reparera..
-" Tomi" Viskade Bill som höll på att kasta sig ur sängen och på bara någon sekund så hade jag fångat upp honom. Han var så liten i mina armar och varenda ben han hade gjorde avtryck i mina underarmar.
Känslan av att se sin bror försvinna är.. obeskrivlig...
Med tårar i ögonen så reste jag mig för att gå tilbaka till Adam. Benen gick på automatik och känslorna svallade över. Det kändes nästan som om Bill var...
På väg bort... långt bort...
-" Tom..." Jag hann inte mer än innan för dörren förrän Adams armar var runt mig. Utan att kunna stå emot längre så lät jag det brista, och tårarna kom.
-" Schhhh.. Jag är här... det är okej..."
Jag kände hur Adam strök mig över håret och undrade när det blev så här?
-" Adam, du förstår inte... Han är så-å sma-al... Han ä-äter inget och s-sover så dåligt n.. när han sover... Min ena ha-alva försninner.. Det.. Och jag k-kan bara se på!" Snyftade jag mot Adams axel. Jag hatar att gråta, och jag gör det nästan aldrig. Men nu på senaste tiden verkar det vara svårare att hålla det inne, orsaken? Bill...
Adam höll bara om mig och lät det komma.. Mer behövdes inte.

-" Sovit gott?" Försökte jag då Bill kom ner för frukost.
-" Jadå!" Bill log lite halvt och började leta efter kläder.
Jag var faktiskt riktigt stolt över mig själv den morgonen, jag hade klivit upp först av alla och gjort frukost bestående av jättemycket gott bröd, olika te sorter och en massa pålägg. Men Bill såg knappt mot frukost bordet utan bara på displayen på sin mobil, sen drog han på sig sina skor och verkade vara på väg ut.
-" Bill!" Han vände sig om och för bara någon sekund så verkade det glänsa en strimma hopp i ögonen.
-" Mmm.." Han kom tillbaka mot mig och jag log.
-" Ser du inte vad jag har gjort?" Sa jag och viftade med armarna mot bordet, bara för att se hur Bills blick förvreds till smärta.
-" Tom jag är ledsen men.. Jag m-måste gå.." Han undvek min blick totalt och jag tappade hakan.
-" Bill..." Viskade jag.
-" Jag är ledsen Tom.."
-" Bill, du har inte ätit sen lunch igår. Och då åt du nästan ingenting."
Bills ögon flammade upp i smärta och han fräste:
-" Sluta Tom! Lek inte morsa med mig!"
Det kändes lite som om han sprutade eld mot mig.
-" Vadå för att jag ser hur du har rasat i vikt? Och inte vill att du ska dö av undervikt! Vem fan leker?"
Nu kunde jag se hur smärtan återigen flammade upp i ögonen, men starkare. Samanbitet väste han fram:
-" Våga inte! Du vet inte ett jävla skit!"
-" Berätta då!"
-" Låt mig va Tom!" Bill vände på klacken och började gå mot dörren, men jag var framme före honom.
-" Tom, flytta på dig." Muttrade han.
-" Nej! Jag tänket inte låta dig gå under!" Skrek jag och jag insåg att mina ögon var suddiga. Bills ögon strålade fortfarande av smärta, men nu också en ny känsla, lättnad. Försiktigt så sträkte jag fram handen.
-" Bill.. När slutade vi prata med varandra?"
Jag ångrade direkt vad jag sagt så fort jag mötte Bills ögon, lättnaden var som bortblåst.
-" Den dag då du slutade bry dig." Väste han och knuffade undan min chockade kropp.
På bara några sekunder hade Bill klivit ut ur mitt liv och lämnat mig på golvet, med tårar rinnandes ner för kinderna.

Bill
Hur gärna tårarna än ville rinna så kunde jag inte låta dom.
Det fanns ingenting som jag hellre önskat än att Tom skulle bett mig stanna för att han ville det, för att han ville prata... Det verkade nästan vara det han ville, men då kom frukosten fram. För att vara ärlig så visste jag att han hade rätt om att jag var tvungen att äta, men jag kunde bara inte. Jag kunde inte förmå min äckliga kropp att få någon slags njutning av mat. Om jag kunde tömma mig själv på blod och skölja ur mig själv utan att dö så skulle jag göra det. Då skulle jag nog känna mig mindre äcklig, mindre smutsig. Ärligt så har jag redan börjat reningen.
-" Try to kill yourself and you brother's and the girl calld Robyns life will end, slow and painfull."
Jag var så fast jag kunde bli. Om jag inte lät honom göra precis det han ville med min kropp så skulle han döda Tom, men om jag inte klarade det längre och tog livet av mig så skulle ha  döda både Tom och Robyn. Och jag skulle få åka så långt ner i helvetet som jag bara kunde.
Inte för att jag inte redan var på väg dit, för en sån som jag kan inte hamna någon annan stanns.
Jag grimasherade och lät fingrarna vandra till tinningen.
" Måste tänka på annat!"

Alltså! EN vecka kvar till EMA och uppträdandet inför tusentals människor, jag var inte minsta nervös (ÄN!).
Jag längtade mer än allt, varje minut på scen fick mig att glömma, glömma omvärlden och Jin. Allt jag upplevde på scen var en kärlek som ingen någonsin skulle kunna ta ifrån mig.
Men det är klart, det är ju nu mer bevisat att även den starkaste käslek inte överlever om man är som jag är. Äcklig. Toms blickar har redan sagt allt.
Han vet inget, men han glider ändå ifrån mig, eller är det jag som glider ifrån honom?
Hur som helst så även om Tom inte bryr sig så borde han inte vara nära mig.
Jag vill inte dra ner honom.
Snart kände jag hur det började klia ovanör armbågen och lite efter magen.
"SHIT!" Men jag hade turen med mig och såg att övernattningslägenheten inte var långt borta, så jag sprang. Oturligt nog så satt David, Georg, Robyn och Gustav där inne.
-" Åh, hej Bill! Va bra att du kom! Vi skulle precis ringa dig! Intervjun du vet!"
David log och jag kände mig falsk som log tillbaka, jag hade helt glömt intervjun, tur att jag hade sminket och allt på mig iaf.
-" Ehh.. Kommer stax! Toa!" Ursäktade jag mig och mer eller mindre sprang in på toa och låste om. De kliande små smärtorna gjorde sig mer än påminda.
Försiktigt så drog jag av mig tröjan och skådade vad jag och Jin gjort.
Magen, armarna och ryggen var fulla av skrapsår efter att han borrat in sina klor i mig. Men det var också något annat.
Et långt sår som löpte precis under där tjejer brukar ha sin bh, samma sak efter armen. Dom hade jag själv gjort.
Jag vet att man inte ska skära sig! Och det gör jag inte heller, jag tar bara bort smärtan och tömmer mig själv på det smutsiga....

-" Okej lyssna nu: Ni kan få precis vilken råga som helst i den här intervjun! Så  om ni inte beter er proffsigt så då lovar jag att jag kör upp intervjuarens klackar i röven på er!" Davids "pep- talk" hade alltid varit en aning voulgärt men ingen brydde sig längre.
Och med det så gick vi in i tv- rutan.

Tom
Bill hade inte pratat med mig någonting innan intervjen, men tack gode gud så var min bror så jävlit proffisionell så de märktes inte framför kameran.

-" Hejsan! Har ni det bra där ute i publiken?"
Skrek programledaren och vi log åt den högljudda publiken.
-" Karin Shülets heter jag och sitter här idag med fyra av världens hetaste killar!"
Publiken blev helt galen och några skrek " Kom och ta mig Bill!", " Vi älskar dig Georg!" eller " TOKIO HOTEL ROCKS!"  Vi kunde inte annat än le, även Bill log sitt vackra leende.
-" Sådär lugn nu.." Skrattade Karin.
-" Så killar, ni vet villkoren? Vi kommer att läsa upp frågor vi fått i mejl och några lyckliga kommer även att få ringa in och prata med er!"
Alla nickade och Bill log om möjligt större.
-" Så vi börjar väl med ett telefon samtal. Hallå? Har jag någon med mig?"
( T= Telefon, K= Karin)
T: "Hej!"
K: "Hej hej! Vem pratar jag med?"
T: "Nathalie Füger."
K: "Hej Nathalie! Så din fråga?"
T: "Jo jag har tre frågor. 1. När ska ni spela i Berlin nästa gång? 2. Bill är det sant att du och Georg är ett par? Och 3. Vill ni gifta er någon dag?"
Både Bill och Georg höll på att spricka vid fråga nummer två och Karin log förvånat.
K: Så, vilken fråga vill ni börja med?"
Bill skattade och kom till sans först av oss alla så han svarade:
-" Jag talar nog för oss alla när jag tror vi besvarar fråga nummer två först. Nej, jag och Georg är definitivt inte ihop, Och vi är inte gay heller!"
Man kunde höra hur tjejen skrattade löjligt i luren och ursäktade sig.

-" Fråga nummer ett kan jag också besvara: Direkt efter EMA galan så kommer det hållas en konsert i Berlin. Direkt dagen efter, om du går in på våran hemsida så kommer du att få alla svar du behöver. Men fråga tre är ju inget som jag ensam kan svara på så jag kan väl bara tala för mig själv när jag säger att det beror helt på tjejen. Om hon vill det så kan jag tänka mig det, men själv så är det inget som jag tänker tvinga på henne."
K: "Så du tänker alltså inte vara ultraromantisk och fria till henne?" Bill skrattade igen.
-" Jodå! Men som sagt, jag tror att jag skulle känna på mig om hon vore den typen som vill gifta sig."
K:" Okej, ni andra då?"
Jag harklade mig och föreställde mig Adam i kostym komma gående mot mig och sätta vigselringen på mitt finger. Det var en ganska inbjudande tanke.
-" Jo jag tror att jag skulle vilja gifta mig nån dag, och den dagen så kommer jag antagligen veta att jag hittat rätt."
Georg gapade och Gustav såg ut att vara i chock.
-" Haha jaja! Ni behöver inte se ut som om jag har sagt nåt poetiskt!" Alla skrattade och jag mötte Bills blick, och fick dra efter andan. Den var så sårad men ändå så lycklig att jag inte riktigt vad som menades med den.
Intervjuen fortsatte och alla dom vanliga frågorna kom, inget nytt.
men då kom mejlen, eller mejlet. Mejlet som rev ner allt jag någonsin trott på.
K:" Så då har vi kommit fram till dom tre sista mejlen. Oh här har vi ett till dig Bill!"
Hon klickade upp det och började läsa, mejlet kom fram på en storbilds-tv och jag kunde se hur färgen rann av Bills andsikte mer och mer.
" Hejsan, jag heter Nadja och är sjutton år. Jag har aldrig varit orolig över bilder jag sett i tidningen eller artiklar jag läst om er i Tokio Hotel. Tills nu när min kompis visade mig dom här bilderna, och jag skulle vilja veta Bill, vad du har att säga om dom."

Katrin såg lite förvånat på oss alla när hon klickade på "Bifogade filer".
Spyreflexen kom fort och jag kände automatiskt handen flyga upp mot munnen, men synen av David bakom kulisserna fick mig att sänka den. Ordet "proffisionell" dök upp i huvudet. Jag vände mig om och mötte Georgs skräckslagna ansikte, pupillerna var vidgade, munnen vidöppen och andningen skakade.
Gusvav såg där emot ut som om han skulle svimma, likblek och andades knappt.
Men reaktionen från Bill var inte alls som jag hade väntat mig.
Jag var säker på att han skulle hoppa upp och skrika eller åtminstone få tårar i ögonen eller spy, någon slags chock reaktion som involverade att visa känslor.
Inte alls.
Han satt bara där, helt utan känslor i varken ögonen eller genom kroppsspråket.
-" Bill?" men han skakade bara på huvudet. Mot villigt så vände jag tillbaka blicken mot skärmen och fick verkligen kämpa för att hålla mig proffisionell.

Första bilden föreställde Bill som satt och hulkade över toalettstolen.
Andra bilden var på Bill när han skar sig i handlederna.
Trejde bilden var på Bill när han satt inne på toa och hade tårarna rinnande ner  för kinderna och såg mer eller mindre förstörd ut.
Fjärde bilden var på Bills överkropp. Den var så oerhört smal. Alla kotor stack ut och revbenen kunde jag räkna utan problem.

-"Bill? Försökte jag och smekte min bror över handen.
Publiken skrek och jag kunde höra hur David skrek " SÄG INGET!" bakom kulisserna men istället för att inget säga så hörde jag en kall stämma bredvid mig.
-" Det är ingen förfalskning."
Jag tror aldrig jag hört så många flämta samtidigt över Bills tonläge i rösten och hans konstaterande. Bill såg sig omkring och bröt genast ut i ett vekt leende.
-" Som ni ser så hatar jag mitt liv... ( Han drog upp tröjärmen och visade sin underarm, som var lika fin och utan sår som alltid) Jag hatar mat, särskillt pizza med extra ost på!."
Hela publiken skrattade åt Bills min när han låtsades föreställa pizza och jag måste erkänna att han var duktig.  Tillsist så började han skratta,  och om det inte vore för att jag kännde honom så väl så skulle även jag ha gått på att han var ärlig i sitt skratt.
-" Och alla ser ju på bilden hur anorektiskt jag är! Jag har helt slutat äta jordgubbar och jättemycket grädde! Jag lovar!... Nästan.."
Hela publiken föll för hans lögn men Bills blick tidigare hindrade mig från att falla för det. Ironin i hans röst var så påtaglig att det var nästan löjligt så jag himlade med ögonen och petade Bill i sidan, jag skulle bli tvingad att spela med.
-" AJ! Tom! Jag är superkänslig för allt! Eftersom jag är överdeprimerad och underviktig!" Alla skrattade och tre fjärdedelar av bandet himlade med ögonen.
-" Nej men allvarligt! Hur många gånger har jag sagt att jag inte tycker att skärning och självmord inte är någon lösning? Och för att säga emot mig själv lite så älskar jag mat! Ibland är vårt schema stressigt och jag hinner inte äta så mycket, då går jag bara omkring och tänker på mat!" Karin skrattade jättefalskt och jag hade god lust att rycka av henne löshåret! Var det bara jag som fattade att Bill ljög så det bara osade?
-" Jag älskar mitt liv." Fortsatte han och såg ut att se alla fans i publiken i ögonen.
-" Jag älskar att turnéra och spela in skivor! Jag älskar musiken, livet, fansen bandet och jag älskar min bror för mycket för att kunna göra så."
Plötsligt så fick jag svårt att andas. Tårarna brände bakom ögonen men jag tvingade bort dom. "Proffisionell!"
Han ljög ju.
Älskade inte Bill mig längre?

Bill
Först var det alldeles tyst sen började någonskrika och snart  var hela publiken igång. Att vända blicken mot jätteskärmen dödade något innom mig, mitt framför mig så hade jag ju verkligeheten.
-" Bill?" En varm hand las på min, Toms.
-" Det är ingen förfalskning.." Mumlade jag. Mest för mig själv, men då insåg jag att jag fortfarande hade micken nära munnen och tvingade upp mungiporna.
Direkt så bildades det en plan i mitt huvud, jag skulle få det här att försvinna.
När jag öppnade munnen igen så lät jag rösten drypa av ironi och strödde på bäst jag kunde, publiken skrattade och mina bandvänner verkade lugna ner sig.
Men då bytte jag bort ironin mot allvar och sa va jag vet att dom ville höra, som jag alltid gjorde när jag inte mådde bra. Det var så lätt, att bara säga det dom ville höra och ljuga.
Sen kom jag till den delen då jag sa att jag älskade min bror och mitt hjärta slog ett extra slag.
Det kändes lite som om  de döda känslorna vaknade lite och jag ville bara gå ut och gråta.
När Tom sa att han gärna  ville gifta sig med den rätte så förstod jag att det var Adam. Jag var så lycklig över att Tom hittat rätt, men samtidigt så..
Om dom skulle gifta sig så skulle dom inte bo med mig längre, och Tom skulle tillsist glömma mig.
Jag mötte min brors blick lite tvärt, ögonen var fyllda med tårar, men det var något mer! Var min bror besviken?
" Mein gott.. Jag älskar min bror så oerhört mycket, varför vill han inte förstå det? Om han visste vad jag gjorde för honom så skulle han kanske förstå. Men han skulle aldrig få veta, eller hur?

-" Bill! Hur i helvete kan du? Varför ska du söka uppmärksamhet hela tiden?" Mamma gick argt rakt över golvet och "smack", det brände till över vänstra kinden. Ärligt så gjorde det inte alls ont och även om mamma hade slagit hårdare, så hade det inte gjort det. Smärtan hade jag under halvåret blivit van, men att mamma gjorde det, brände ett hål i själen.
-" Mamma..." Försökte jag med hes röst, men inget värt.
-" Ånej! Försök inte! Det är patetiskt Bill! Vad ville du egentligen med det här? Va? Att folk ska tro att du mår dåligt? Skärp dig!"
Hur mitt och mammas förhållande kunde sluta så här är ett mysterium. När jag var mindre så brukade hon hålla om mig och verkligen älska mig, men så fort vi började spela  i TV så har det kärleken vänts till en slags hatkärlek. Om hon hatar eller bara ogillar mig är svårt att avgöra.
-" BILL! Titta på mig när jag pratar med dig!"
Motvilligt mötte jag hennes blick, blicken som piskade mitt hjärta blodigt.
Ilska, besvikenhet och troligen det som lät mitt hjärta blöda mest... Hat...
-" Bill... Varför vill du så gärna ha mer uppmärksammhet?"
-" Mamma..." Hela mitt inre grät och varje hjärtslag började ömma.
-" Nej Bill.. Du är.. Jag vet inte vem du är längre... Du är inte i närheten av den personen jag trodde att du skulle bli. Jag trodde att du och Tom skulle följa varanda enda tills ni skaffat familj. Men istället så låter du honom falla i skuggan och han tvingas.. göra fel med den där killen.. Om du öppnat ögonen så hade du kunnat förhindra det.. Men du är så blind Bill.. Du ser bara dig själv, du har redan allt.. Kan du då inte hjälpa din bror lite? Nej, för du vill ha mer. Du vill ha så mycket uppmärksamhet att du inte finner några gränser..."
För varje ord hon sa så skunde jag känna mitt hjärta slå en gång mindre, hon dödade mig och såg det inte ens.
-" Bill... Ditt beteende är sjukligt... Jag hoppas att du förstår det..  Jag önskar att du blivit någon mer... Vi syns" Och på bara några sekunder var hon borta, jag hade inte ens märkt att vi stod i ytterdörrren.


Robyn
Efter skräckintervjun så var alla på Bill, och alla talade om hur bra han haterade allt, eller inte hans mamma, som verkade hata honom. Även om jag bara kännt Bill lite mer än ett halvår så kunde jag se hur ont han hade, inte bara kroppsligt utan själsligt. Hela bandet kunde se det.
Gustav blev bara mer och mer pisst på David som hela tiden peppade Bill att göra bättre ifrån sig.
-" Den jäveln är ju trögare än min mormors igen spikade dörr!" Gustav morrade till och jag kunde inte annat än le. 6 månader med Gustav var som 6 månader i himlen. De två första månaderna så hade vi bara varit försiktiga sen så blev det bara mer och mer, och för två månader sen så blev jag av med oskulden på köpet.
Hela bandet verkade vara glada för oss och jag kom verkligen överens med dom, även om Georg ÄLSKADE att lyfta upp mig över axeln och låtsas kidnappa mig från Gustav. Jag tror han gör det mest för att visa sina muskler och sen för att få brottas med Gustav. Även om dom gör det på skoj så brukar det sluta med att den ene är oförsiktig och den andra får en sprucken läpp. Vilket är väldigt kul att läsa om i tidningarna!
-" Here u go my lady! Milkskakning med strawgubbar är serverd!" Gustav såg så överklassig ut som han kunde när han sa det och ställde ned min jordgubbsmilkshake på bordet. Jag fnittrade och log mot killen med det blonda håret.
-" Thank you verry muccch!"  Jag tror att milkshake var bara en av Gustavs många talanger, han visste precis hur han skulle göra för att man skulle bara smälta in i den. Lugnt så började jag suga på sugröret och den härliga mixningen kom in i min mun.
-" Du är vacker.." Jag mötte Gustavs ögon och log.
-" Säger pojken från himlen."
Just som jag sa det så kände jag hur ett väldigt obekvämt illamående gurglade upp innom mig.
-" Fan! Förlåt Gustav!" Det kändes som om jag hade sprungit en mil innan jag var framme på toan, mer eller mindre kastade mig över sitsen och hela min dag vällde ut ur mig. Snart kände jag ett par varma händer samla upp mitt hår och stryka mig över armen.
-" Förlåt Gustav.." Sa jag när kräkningarna slutat och Gustav räckte mig ett glas vatten och en handduk.
-" Ingen fara, du?"
-" Mmm??"
-" Inser du att det här är tredje veckan i rad du spyr på morgonen?"
-" Oj, det visste jag ju inte." Lite ironi kunde jag väl få kosta på i det väldigt onödiga konstaterandet.
-" Robyn.. Snälla säg inte att du bantar eller så.."
Jag höll på att få en allvarlig skrattattack när han sa det, men han var fullt allvarlig.
-"Du är ju seriös?" Han nickade.
-" Haha, nej jag bantar verkligen inte! Jag tror det är ett virus som går. Mamma har nyss haft nåt liknande så det är ingen fara!" Gustavs uttryck lugnade sig och jag kunde inte hjälpa det utan skrattade. " Banta?" Jo tjena... Jag var kanske inte pinnsmal men jag trivdes med mig själv.
Gustav kysste mig mjukt på läpparna och vandrade sedan ut ur rummet, ja kunde känna dom vanliga fjärilarna i magen flaxa. Gustav var nog den enda kille som verkligen gjorde mig "hög" på kärlek...
Som bara av en slump så såg jag tidningen som låg inne på toan. "Tokio Hotel back from the US." jag log och tog upp tidningen. Det var bara en kort notis och en bild på hela bandet, men jag kunde inte göra annat än att le. Min Gusti stod precis bakom Bill och pekade in i kameran, med ansiktet i ett halvallvarligt uttryck.
Jag fortsatte bläddra i tidningen och kom fram till en tjej som var 16 och skulle få sitt första barn.  Jag tyckte en aning synd om henne och läste igenom artikeln. Jag tror att det var ödet som bestämde det jag skulle läsa.
"När förstod du att du var gravid?
Det började med att bröstvårtorna började ömma och jag var väldigt trött. Sen började jag spy nästan varje morgon, jag kunde inte hålla nere något!"

-" Gustav! Jag måste fixa en grej! Hemma om mindre än en timme! Älskar dig hejdå!"  

Bill
-" Please stop.."
Det gjorde så ont i magen eller prostatan att jag knappt kunde andas, än mindre röra mig.
-" Why hun.. I love you so fucking much! No one can ever change that!"
Efter allt han gjort mot mig så hade jag svårt att tro att han ens visste vad kärlek var.
Snart så kunde jag känna hur drogen började värka i min kropp och allt blev en aning suddigt.
En gång frågade jag mig själv varför jag inte blivit beroende.
Svaret var enkelt: Jag hatade det så mycket att min kropp knappt tålde det. Jag mådde inte ens bättre när han tvingade i mig det. Bara sämre. All skuld sköljde över mig och ingenting var som det skulle.
-" Bill... Oh.. God! Oh.. BILL!" Jag ville skrika, nej inte skrika.. Jag ville dö... Smärtan var oumbärlig, och han rörde sig bara fortare och fortare.
Sista stöten kunde lika gärna ha varit avgörande, jag kunde lika gärna ha varit död när han drog sig ur. Men det var jag inte, istället så var min kropp så förlamad av smärta att det började flimmra för mina ögon.
-" Oh.. God Bill, you great.. Amazing... God I love you.."
Utan att tänka efter så ramlade orden ur min mun i en viskning:
-" Just.. let me die..." Jag kunde höra hur Jin skrattade när han drog upp mig på fötter. Som om han försökte vara snäll så hjälpte han mig på med byxorna medans han sa:
-" No Bill.. As I said, I'm gonna break you down. Until the day that you can't take it anymore.. Until the day that you'll kill yourself and I can kill Tom and Robyn!"
Han skrattade och jag visste... Att jag aldrig skulle bli befriad.
-" I love you Bill.. No one else does..."
-" Tom.." Viskade jag och möttes bara av Jins hånfulla skratt.
-" Tom? He don't love you! He thinks you're discusting, dirty.. He don't even want's to touch you! He wan'ts to hit you! He HATE you! He'll never love you as much as he love's Adam.. But I do... Bill I love you.. And I think that deep down, you love me to.. Since I'm the only one touching you with love..."
Helt plötsligt så ville jag inget hellre än duscha, duscha av mig känslan av att vara så vidrig, så äcklig. Om kärlek kändes på det här sättet, då ville jag aldrig älska någon igen.

Jin
To say that Bill was strong was not even worth it. Everything that I said about his brother hating him, it didn't seam to make any difference! Everything that I did to him, he still just kept alive. It was like I couldn't break him down as long as he thought that I would kill his brother, he wouldn't kill himself.
HELL NO! I do NOT love Bill, I hate him.. After what I did today made me realize, that I don't care what my boss says. I wanna kill him myself.
I felt a small vibration in my pocket and pressed the "answer" button on my phone. Yeah, someone called me.
-"I've made up my mind about your offer."
Finally! It was my boss!
-" And?"
-" If you let Tom live, you can kill Bill... I don't care.. But you have to leave the rest alone!"
My boss was definatly i female, and I wonder who it could be. Someone so close to the twins and someone who wanted to hurt them badly. She was strange! First she wanted me to separate Tom and his boyfriend, but now she only wan'ts me to hurt Bill. Well, not that I minded it.
-" I'll take care of him, you wan't me to do it somewere speciall?"
-" Yes.." Her voise bacame husky and I kind of feelt goosebumps.
-"At the EMA:s.. So people can see it!"
-"Slow and painful?"
-" Whatever. But just Bill.."
-" Yes mam."
And then a single tone in my phone.
This was kind of intressting! I haven't done things like this since I worked as a gun- scientist för FBI or CIS or whatever I woked for. I didn't really cared, but I made a whole lot of dangerus and unexpecting guns.
I've got to say that I was a bit turned on by this.
I sended a quick message to Bill, wanted him back here.

Bill
Jag kunde inte resa mig, det gjorde så fruktansvärt ont i hela kroppen.
Jin hade gått efter andra gången dag, men nu hade han varit mer positiv än vanligt. Och han hade sagt något som gjorde mig en aning förvirrad:
-" If you let me kill you, I won't kill your brother..." Jag var inte säker, men jag hade en känsla av att snart skulle det vara över. Det var en aning befriande, samtigt som en tyngd vägde i mitt bröst.
Skulle jag lämna Tom nu?
Försiktigt reste jag mig och provade mina ben, jo dom funkade.. Men att gå hem skulle inte vara någon höjdare.

-" Bill?" Toms röst ekade genom lägenheten.
-" Mmm.."
-" Kan du kommma hit lite?"
Med några långa, smärtsamma kliv så var jag inne i köket där Tom stod med ett leende som jag tror att även Gud skulle fundera över.
-" Huh?"
Tom log bara mer och jag började känna mig konstig.
-" Bill, vi har inte varit nära varandra på skitlänge. Så därför så har jag fixat en sak!"
Han tog tag om min hand och drog med mig till vårat vardagsrum.
Jag  flämtade till och såg ut över rummet. Ljus lös upp rummet helt och en jättefin middag täckte bordet.
-" Egentligen har Robyn hjälpt mig med det mesta! Hon är liksom.. Duktig på det.. "
-" Det är jättefint Tom..." I en bokhylla stod det fem ljus framför ett kort med en ny utbytt guldram, bilden var den på jag och Tom när vi kramas framför solnedgången i Sverige på semester.
-" Tänkte väl att du skulle uppskatta det."
Tom drog in mig i sin famn och jag kunde inte hitta styrkan att dra mig ur, jag visste ju att han egentligen hatade mig. Att troligen Adam hade tvingat honom till det här, men att bara andas in den trygga doften av Tom gjorde att jag blev alldeles hjälplös i hans armar.
-" Åh gud Bill.. prata med mig..."
-" Snälla, bry dig inte den här gången."
-" Bill.." Tom backade undan så att han kunde se mig ordentligt, men jag undvek att se på honom.
-" Bill, se på mig..." Men jag fortsatte att stirra ner i golvet.
-" Bill!" Fjäderlätta fingrar sattes under min haka och försökte tvinga mig att se på honom. Men jag visste att sekunden jag skulle se honom i ögonen så skulle jag bryta ihop.
Jag försökte bryta mig lös från hans armar, men jag hade ingen ork.
-" Bill, snälla se på mig..."
Sakta höjde jag blicken.

Tom
Äntligen såg han på mig.
Hans ögon tårades och så gjorde även mina.
-" Bill.."
-" Snälla.. Jag är trött.."
Jag nickade och följde med honom in på hans rum, hjälpte honom i säng och drog täcket över honom.
Jag gjorde mig beredd att gå ut när en hes röst viskade:
-" Stanna... Snälla?"
Jag log och kom närmare.
Men ju närmare jag kom, ju mer verkade han tveka.
-" Bill?"
Jag kände hur hans ögon vandrade in i mina och han suckade.
-" Tom, om jag ber dig att hålla om mig... Lovar du då att inte fråga?"
Jag nickade och såg hur han slappnade av.
Snart hade jag lagt mig bakom honom med armen runt hans midja och höll honom riktigt nära. Men istället för att slappna av mer så vände han sig om och gömde sig i mitt bröst.
-" Tom? Tänker du lämna mig?"
-" Nej Bill.. Aldrig.."
-" Varför inte?" Jag blev lite förvånad av frågan eftersom svaret var så uppenbart.
-" Enkelt.. Jag älskar dig dummer... Vad du än gör så kan du aldrig ändra på det.. Du är verkligen allt för mig.." Bill hickade till och drog mer i min tröja som snart blev väldigt blöt.
-" Schhh... Jag är här..."
-" Förlåt Tom.. Jag älskar dig också.."
Snart skakade hela hans kropp och jag kunde inte göra annat än hålla om honom. Hur mycket jag än ville, så fick jag inte fråga. Jag hade ju lovat.

Robyn
ÄR DU HELT JÄVLA SERIÖS?? Det här är ju löjligt!!

Det var en vecka sedan jag fick svaret, och att försöka berätta för Gustav var inte det lättaste. Och nu, precis innan dom skulle ut på scen för Ema- konserten så skulle jag bara ha några få sekuner att berätta det, men nu skulle det fram!
-" Gustav!" Gustav lät sina vackra ögon vandra in i mina och jag rodnade.
-" Vad?" Hans röst var så len och han drog in mig i sin famn, även om han verkade lugn på utsidan så kunde jag känna hur hans nerver var mer än spända.
-" Jag måste berätta en grej..." Jag hade samlat mod inför det hela dagen och visste att det var nu eller aldrig, för sen skulle jag eskorteras backstage och vi skulle inte ses förrän som fått de pris som jag var säker på att dom skulle få.
-" Det är bara att säga det." Han log och jag kände hur jag lugnade mig, men det blev kortvarigt. Hur i helvete skulle jag börja?
-" Ehh.. jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här så att du inte svimmar..." Gustav såg på mig en aning bekymmrat men teknade att jag skulle fortsätta.
-" Du minns kanske att vi.. Ehh för två och en halv månad sen.. Jag visste inte.. ehh asså jag ä..." Gustav rycktes bort från mig av en tekniker som skulle fixa med hörapparater och sånt.
-" Förlåt! Vad skulle du säga?" Sa han och såg på mig med en blick som jag inte riktigt kunde tyda. Men det spelade ingen roll, mitt mod var som bortblåst.
-" Ehh.. Inget, vi kan ta det sen!"
-" Säkert?"
-" Mmm.. Å just det!" Jag kände med handen i fickan och drog fram det jag kände som det dyrbaraste i världen.
-" Här, jag vill att du ska ha det.."
Gustav såg på mig med munnen gapande ner i marken.
Det var ett halsband (kanske inget killar vill ha men...) ett gammalt halsband med ett guldhjärta dinglande i från kedjan.
-" Robyn, du fick det av din gammelmormor, du kan inte ge det till mig."
-" Så vitt jag vet så är det mitt hjärta och jag ger det till vem jag vill... Den ger tur, inte för att du behöver det. Men så att du vet att mitt hjärta är med dig.."
Gustav såg ut som om han var lite nära till tårar.
-" Åh! Sluta vara så dramatisk! Jag blir ju alldeles sentimental!"
Gustav skrattade och torkade sig kring ögonen innan han drog in mig i sin famn igen.
-" Jag älskar dig , du vet det va?.." Viskade han i mitt öra och jag kunde känna hur jag rös under hans beröring.
-"Mmm.. Jag älskar dig också..."
Jag vinklade huvudet lite och mötte snart hans läppar.
Men det var något helt annat än vad det brukade vara när jag kysste Gustav, det var anorlunda. Precis som första gången vi kysstes så kändes det som om jag verkligen hörde hemma där Som om en elektrisk kraft svetsade ihop oss. Det gjorde nästan ont men jag kunde inte sluta, för jag visste att jag lagt mitt hjärta i rätt händer..( Okej, jag ÄR dramatisk, jag vet!)

Trejde Person
Arenan vad dödstyst, om någon skulle tappa en nål på scen skulle det höras.
Det var alldeles mörkt och publiken höll andan.
-" And here they are! TOKIO HOTEL!"
Fansen skrek och introt satte igång. Bill lät sin kärlek spridas ut över publiken, känslan i hans röst gick genom märg och ben.
Så Bill sjöng ut hela sitt hjärta och vände sig om mot sin bror, han log. Och han hoppades innerligt att hans bror skulle le tillbaka.
Han behövde inte oroa sig, killen med en gitarr i sina händer log som aldrig förr.
-"I'M RUNING TROUGH THE MONSUN!" Regnet öste ner över scenen och fansen skrek, de fyra killarna på scen var höga av reaktionen. Även om vattnet var kallt så var ändå killarna på scen så varma innombords så att det inte ens märktes.
-" THANK YOU SO MUCH!" bandet klev av scenen och in i sina badrockar.
Bakom scen härjade extas. Heroin hade nog inte kunnat få upp dom i den lycka dom kände då, känslan var obeskrivlig.
-" Tom! Vi gjorde det!" Bill kastade sig i sin brors famn och hoppade av lycka.
Precis bakom dom kunde man se hur Gustav och Georg bildade en kramhög på golvet, och det dröjde inte länge förän tvillingarna deltog.
-" Hey! Killar! Ni måste snart ut igen!" David kunde inte annat än le mot pojkarna som låg på golvet. För inte så länge sen så hade dom varit precis lika lyckliga över att ha uppträtt på en arena, idag hade dom uppträtt inför miljontals människor. Dessutom hade dom verkligen visat alla andra artister vart skåpet skulle stå med sitt fantastiska framträdande.
Så snart killarna hade kommit på benen igen så var stylisterna helt över dom, men det var bråttom, inte ens Bill hade tid att säga emot när dom tog sig an hans ansikte. I vanliga fall så hatade han när folk försökte fixa hans smink, men idag så fick det vara.
Det dröjde inte länge förän dom var ute bland folk igen och blev satta i en stor soffa.
Tiden gick och ju närmare deras kategori dom kom, destå nervösare blev dom.
Gustav letade länge med blicken efter publiken, men såg henne inte någonstans.  Men då! Precis vid ingången till backstage, där dom skulle gå in om dom vann, stod hon. Hans vackra ängel. Hon var så vacker där hon stod, hon fumlade med fingrarna och vägde från ena fot till den andra medans hon spejade ut över arenan. Gustav gjorde allt i sin makt för att söka sig in i hennes ögon, för hon var inte så långt borta. Sakta men säkert så sökte hon in sig i hans ögon också. På bara sekunder var han förtrollad, han kunde inte slita blicken från henne.
-" Gustav! Lyssna!" Georg stämma nådde Gustavs öron och han tvingades bryta förtrollningen. Två kändisar som inte Gustav kände till hade gått upp på scen för att presentera vinnaren av Best Inter Act.
Toms hjärta slog hårdare och hårdare, omedvetet greppade han sin brors hand. Eftersom Tom var så upptagen med att vara nervös så märkte han inte den smärtsamma men ändå lättade blicken han fick av sin bror.
Någon härmade ett hjärtljud med en bas och Tom började nästan tro att det var hans eget hjärta som slog så högt.
-" And the winner of Best Inter Act 2007 is:"
Tom kände sig svimmfärdig, men han var inte ensam, hela bandet och deras "crew" var på helspänn.
-" TOKIO HOTEL!!!!"
Bills värld stod helt stilla, han kunde inte riktigt förstå vad som just hade hänt.
-" BILL KOM IGEN!" Han kände hur han blev uppdragen på fötter och in i sin brors armar.  Då kom insikten av vad som egntligen hade hänt. Bill kunde inte hålla sig längre utan skrek och hoppade omkring. Det kändes som en dröm, en sån dröm som man aldrig vill vakna upp.
-" Bättre upp Bill.. Det är verklighet." Bill såg en aning förvirrat på sion bror som log. Tom hade gjort det igen, läst hans tankar med bara en blick.
-" Jag vet.."
Bill kände hur han och resten av bandet blev fösta upp på scen och han fick priset i sina händer.Utan att riktigt veta vad som hände så blev han fram   knuffad till en mikrofon och han förstod att han skulle säga något.
Gustav kände sig lealös när han gick upp på scen, han förstod knappt vad Bill sa när han höll sitt tacktal, han såg bara hur Robyn stod och väntade på honom vid utgången. Han började gå mot henne och hennes leende kunde inte varit bredare. Han tog henne i sin famn och hon placerade en elektrisk kyss precis på munnen. Ha snurrade runt med henne i famnen och insåg att han inte kunnat vara lyckligare.
-" NI VANN!" Skrek Robyn och Gustav log bara. Han hade glömt omvärlden igen, nu var hon hans värld.
Ett skrik bakom sig fick Gustav att vända sig om.
Georg stod som fastfrusen och såg på storbildskärmen där det tidigare stått "Tokio Hotel", det var ersatt med bilder. Bilder på Bill.
En röst hördes genom högtalarna, rösten var ostadig och sårig. Bills röst. Han talade medan bilderna bytte platser.
-" Just.. let me die..." En bild på Bill kom fram när han låg på en okänt golv, blodig och med bar överkropp.
-" No Bill.. As I said, I'm gonna break you down. Until the day that you can't take it anymore.. Until the day that you'll kill yourself and I can kill Tom and Robyn!"
En okänd röst hördes i högtalarna och Georg rös, han kände igen rösten så väl. Han började må illa och känseln i hjärtat försvann gradvis.
-" I love yo Bill.. No one else does..."
-" Tom.." Bills röst var så svag, så liten.
När Georg hörde Toms namn i högtalarna fick han styrkan att vända sig om och se på tvilling paret bakom honom.
Tom var blek som ett lakan, ögonen var stora och fyllda med rädsla.
Bills reaktion var däremot mer oroande. Han stod bara helt stilla, blinkade knappt och ögonen uttryckte ingenting. Dom var döda.
Rösten hördes igen och Georg tvingades vända sin blick mot skärmen igen.
-" Tom? He don't love you! He thinks you're discusting, dirty.. He don't even want to touch you! He wan'ts to hit you! He HATES you! He'll never love you as much as he loves Adam.. But I do... Bill I love you.. And I think that deep down, you love me to.. Since I'm the only one touching you with love..."
Bilden som följde var fasansfull. Bill låg fortfarande på golvet, men det verkade ha gått ett tag. Varje ben på hans kropp var mer än synliga, bröstet och ansiktet var fyllt med blödande sår. Ansiktet... Det var dött, om man inte visste att Bill fortfarande levde så hade man lätt kunnat tro att det här var bilden på hans dödsögonblick.
Publiken flämtade, skrek eller grät, kamerorna var fortfarande påslagna och alla kunde se vad som hände. I det ögonblicket så stod världen stilla. Ingen klarade av att göra någonting, bara se på.
Georg kände hur han började darra mer och mer och hur tårar vällde upp i ögonen.
Kort efteråt spelades det upp en film, en film som fick blodet att isas hos även den modigaste.
*-" You wan't Tom to live? You wan't him to be happy with Adam?"
Bill nickade, man kunde se hans konturer även om det var mörkt.
-" Then babe, you need to let me do this.."
-" What?" Bills ansikte förvreds i rädsla och hans hjärta verkade ha stannat.
-" My name is Jin babe... I'm sorry that you don't recognise my voise... But lets just say that Im the one who's going to break you down..."
Bill backade två steg och såg med förfäran hur Jin kom närmare.
-" So hunny, I you don't wan't me to kill Tom, you just stay still and open your mouth!"
Bill skakade våldsamt men stod helt stilla.
-" This will never end hun..." Sen böjde han sig fram och kysste Bill.

Tom skrik delade människors hjärtan i bitar.
Georg vände sig om precis i tid för att se en man hålla en kniv tryckt mot Bills hals. I ena handen höll han micken som Bill just talat i.
På bara några sekunder vittnade Georg hur en livakt, Saki, drog in Tom i sina armar och drog honom en bit bort.
-" Släpp! SAKI SLÄPP! Jag ska döda honom! SLÄPP!"
Tom kämpade för blotta livet i livaktens armar, men det var värdelöst.
Georg hade inte insett det, men han kämpade också mot en livakt, precis bredvid honom så kämpade Gustav med sina egna känslor. Han blev fasthållen av en livakt, men det hade inte behövts, för Robins hand höll honom fast där han stod.
-" VAD I HELVETE HÅLLER NI PÅ MED? Han kommer döda honom! SLÄPP MIG!" Tom skrek för att vad hans lungor orkade med.
-" Tom lugn, om jag släpper dig så kommer han garanterat dö, polisen är snart här."
Minnen och bilder passerade Bills innre på bara sekunder. Våldtäckter, misshadel och allt annat som gjortt hans liv till ett helvete dom senaste månaderna. " Det är över det är äntligen över..." Orden var det enda som nådde hans öron, och av någon anledning så kände han lättnaden komma krypande.
Hans plåga skulle snart vara över.
Jin släpade Bill lite längre bak på scenen närmare Tom, och började prata:
-" So so, my friends, you're going to be the witness o this boy's death. I guess you've seen the pictures of my dear little Billy. Then you might also realize what a great fuck he is!"
Publiken skrek och Jins leende blev bara bredare, han njöt av smärtan i deras ögon och kände sig förtrollad. Men förtrollningen bröts när en vakt var på väg att ta sig upp på scen.
-" Oh no! If anyone comes near I'll make sure that my love will be killed right now! And it will be more painful!"
Vakterna backade lite och Jin kysste Bill nöjt på kinden.
-" So as you all know by this presentation!" Han viftade med armen bakom sig där bildspelet fortsatte.
-" I'm the one who's going to break this boy down. Bill has bin trough livin hell these past months, and no one saw this commin? Jeeez, great friends you have there Bill. No wonder he wannna die!" Han nickade mot stället där resten av bandet stod, helt tagna av hans ord.
-" I mean you've sacrificed so much for their happiness! And tonight you'll sacrifice the final thing. Your life."
-" NEIN!" Toms röst skar genom de många skriken från publiken och Jin vände Bill så att han mötte sin brors blick. Tom hade aldrig för kännt sig så tom i hela sitt liv. Bills blick var död, borta. Det enda Tom kunde urskilja i sin brors ansike var lättnad och förväntan. Han ville det här..
-" Bill..."
-" Well there's quite intressting why Bill let me do this, I bet you're curiouss?"
Skriken blev allt högre men Toms var fortfarande det som överröstade dom alla.
-" SHUT UP! I MEAN IT! OR I'LL KILL HIM RIGHT NOW!"
Till och med Toms hjärtskärande skrik tystnade och Jin log belåtet.
-" Soo.. Tom, you're pretty loud tonight? But back to the wonders about why your brother just let me do this. It's easy, I finally found his spot. He has bin so strong these couple of months, I almost thought that it was impossible to break him."
Han log.
Tom började streta mot Saki igen, men han kom ingenstans.
-" Snälla Saki, släpp mig..jag kan inte... Han kommer..döda honom.." Sakis hjärta brast nästan av Toms röst. Den var så liten, så hjälplös, det var inte längre Tom Saki höll i, det var ett vilset och förskräckt barn.
-" Tom, säkerhetspolisen är på väg, det kommer ordna sig." David hade kommit upp bredvid Tom och Saki. Toms blick var för fokuserad på sin bror för att se någon av de äldre männens utbyta blickar.
Saki visste de, David visste det. Polisen skulle inte hinna.
David kände en klump växa i bröstet när han såg på pojken framför sig. Pojken som fått alla hans drömmar att gå i uppfyllelse, pojken som tagit världen med storm. Pojken som han kommit att älska som sin egen son.
När David äntligen fann Bills blick så kunde han inte hjälpa dom tårar som sakta strilade ner för hans kinder.


-" Tom!" Jin såg förtjust hur tårar hade börjat trilla ner för gitarristens kinder och njöt i fulla drag.
-" So, I finally found the spot. But how did I do it? How did I found it? Well we can start with about a half year with rapes and very cruel abuse. But to me it seamed that it had no effect on him. Because I always told him that I would kill his brother, yeah you Tom, if he didn't let me. He just came and let me do what ever I wanted to his body. The only thing that got to him was when I told him about how much his brother hated him. How much you hated and how much you thoght he was discusting, Tom.
I realized that he found himself discusting when he almost lost half his weight. But he never showed me that."
Georg började skaka och lät blicken försiktigt leta reda på Tom. Tom stod kanske sex meter ifrån honom. Tårarna rann utom kontroll och det gjorde även Sakis och Davids. " Betyder det?... Nej.. Dom får inte ha gett upp.." Georg kände hur hans tankar gick tillbaka till då han och Gustav först träffat tvillingarna. Dom hade varit så lyckliga, hur kunde det då blivit så här?
Sakta så hörde Georg med en isande känsla upp efter ryggraden hur Jin fortsatte:
-" I still hadn't found the spot. The spot that would make his death to something more pleasuring for me. I think that right now he isn't even broken. He's relived. Because some days ago I told him: If you let me kill you, I won't kill your brother. So right now he is waiting, waiting on death. Because he know that if he don't struggle, I won't kill you Tom."
-" NEJ!" Toms spruckna röst ekade genom arean vilket knäckte Georgs hjärta, Saki släppte ner Tom på knä och Toms tårar träffade golvet och skakningarna blev allt värre.
-" But Tom, Bill have done so much for you. Don't you think he deserve you to look him in the eyes when I kill him?"
Tom höjde blicken och mötte Bills ögon, de identiska ögonparen.
Georg drabbades helt plötsligt av panik. Tom skulle inte se det här, han skulle inte se sin bror bli dödad precis framför ögonen på honom.
-" NEJ TOM! TITTA BORT!" Försökte han förgäves, men Tom hörde inte.
Hans tårfyllda ögon såg så intensivt in i Bills samtidigt som han lät läpparna forma orden:
-" Dör du. Är jag redan död."
Bill hade knappt uppfattat något av det Jin stått och sagt, inte heller att kamerorna var på eller ens att folk skrek. Men det han kunde uppfatta var de ord lämnade hans brors läppar och vad hans ögon berättade för honom.
Tom menade på något sätt att han fortfarande älskade honom?
Bill kunde inte riktigt ta till sig dom orden, men han fortsatte ha ögonkontakt med sin bror.
-" Say goodbye to the world Bill Kaulitz!"
Hörde han Jin skrika i micken, men han brydde sig inte. Han försökte fortfarande förstå innebörden av orden. Han knuffades lite åt sidan och miste ögonkontakten med Tom.
-" Ready my love?" Han kunde känna det kalla bladet mot hans hals och hur det började svida.
-" NEIN! BILL NEEEEEIN!" Bill fångade åter sin brors blick, i och med det kom också innebörden av orden.
-" NEJ!" Bill armbågade den överraskade Jin hårt i magen och fick sedan till en bra träff mot handleden som resulterade i att han tappade kniven. Men det resulterade inte i att Jin tappade greppet om honom.
-" What the fuck are you doing?" Jin tog tag om Bills hals och slängde honom över scenen. Innan någon hann reagera så drog han fram en pistol.
-" I SWEAR I KILL THE FIRST ONE TO MOVE!" Skrek han och gick ilsket fram mot Bill igen.
Bill låg flämtande på golvet och kände hur smärtan spred sig upp efter ryggen på honom. När Jin kom närmare den plågade pojken så log han och böjde sig ner. Ur sin vänsta ficka drog han fram en stor fickkniv.
-" I prefer doing this with a knife, you didn't really think that I would just carry one?" På bara några sekunder så slängde han sig över Bill som precis hann väja undan för kniven som borde ha träffat hans hals.
Någonting varmt spred sig över bröstet på honom och en kyla kom krypande nedanför hjärtat.
Jin skrattade och reste sig upp, men leendet suddades bort när han insåg att han var omringad, han skulle aldrig ta sig ut.
-" Well then goodbye!" han svingade runt sin pistol och sköt på närmaste träffbara yta innan han satte pistolen mot sitt huvud och tryckte av.
Samtidigt så kände Gustav hur trycket i hans hand hårdnade för att sen släppa helt.
-" ROBYN!"

-" NEEEIN BILL!!!" Äntligen släppte Saki taget om Tom som störtade fram mot den blödande figuren framför honom. Omvärlden existerande inte, att folk skrek på hjälp eller att någon blivit skjuten nådde inte Toms öron, men miljoner tankar skenade omkring i hans huvud.
Tom knäade snabbt framför Bill och tog sin brors hand i höger handen och strök honom över kinden med den andra.
En blodpöl hade bildats runt Bill och dränkte hans hår, kniven som stack upp ur bröstet på honom var Toms bevis för att det var verkligehet, inget skämt.
Hur gärna han än ville så fick han inte dra ut den ur sin tvilling, Saki hade prentat in att om dom någonsin stack sig på något ordentligt som fastnade så fick dom inte dra bort det. Det kunde bli värre om inte en läkare gjorde det.

Bill hade andningssvårigheter,
Det kändes som om han drog in luft från ett rossligt sugrör. Steg för steg så trappades paniken på.
Han frös.
Det var så fruktansvärt kallt runt honom, han kände hur kroppen började ge upp, och allt blev bara tungt.
Han var ensam. Åh Gud, han var ensam... Saknaden och sorgen kom smygande. Att han var ensam var hans fel, det var ångestens ord.
Han var beredd att ge upp.
Tills Toms ansikte dök upp framför honom.
Han var inte ensam.
-" Tom?.."
Tom kunde se hur Bill lugnade sig direkt då han såg sin bror, men det lugnade inte Tom. Tvärt om.
-" Jag är här.."
Bill började inse att det här inte hände utan anledning och började söka med handen efter hjärtat där allt var så kallt, något var ivägen.
Han började dra i kniven men Tom tog bara hans hand i sin.
-" Nej, lugn. Det blir bara värre om du gör något.." Tom försökte låta så lugn och normal som möjligt, men det gick inte när han såg hur hans egna tårar droppade ner på Bills ansikte och färgades röda.
Med skräck så såg han hur Bills ögon verkade ha svårare och svårare att hålla sig uppe.
-" Nej! Bill! Du skulle bara våga lämna mig nu!"
Bill log lite och kramade Toms hand.
-" Tom, det här kanske låter lite som på film men..."
Tom såg förtvivlat på sin bror, det här kanske var en film, det hände inte! Eller hur?
-" Det börjar bli kallt..."
Toms hjärta sjönk och det var på något sätt som om han visste.
-" Bill snälla... Du måste stanna..."
Bills ansikte vreds i smärta och Tom ville bara ta bort smärta. Och han visste att det fanns ettt sätt för smärtan att försvinna direkt, men det fick inte hända.
-" Snälla.. Bill..." Bill såg in i Toms ögon, och Tom visste att han läste av hans själ.
-" Toomi.. Gråt inte..." Bill log och höjde en darrande hand upp mot Toms ansikte. Styrkan räckte inte till och handen föll, men Tom fångade upp den och la den mot sin kind. Han märkte knappt att han grät.
-" Tomi?"
Istället för att svara smekte tvillingen sin tio minuter yngre bror över kinden.
-"  Jag älskar dig Bill, lämna mig inte nu.."
Bill kände hur en värme spred sig i genom hans kalla bröst. Orden som Tom hade sagt betydde allt och han visste att nu var det okej.
I ett enda andetag kunde så viskade han:
-" Jag älskar dig också..."
-" Bill! Oh nein... " Tom lutade sig över kroppen framför honom, han kunde känna hur pulsen försvann sakta under hans beröring.
-" BILL NEEEEEEIN!"
Toms hjärta krossades och hela världen hörde det, ingen kunde ta miste på det.
Toms hjärta var i bitar.
Den kvällen var en kväll som alltid kommer vara in etsat i världshistorien.
Den kvällen fick världen att stanna för en sekund.
Den kvällen förlorade två människor sitt liv.
Den kvällen dog en tvilling.

Fyra månader senare
-" Det kommer att gå bra! Ni kan göra det här! David och dom andra kommer senare!"
Tom andades tungt och gick ut i det stora rummet som var fullt av stolar och reportrar. Dom började direkt skrika sina frågor men Saki vrålade:
-" ETT enda jävla ord till och jag LOVAR att jag kör upp era mickar och pennor i arschlet på er! Ni kommer att få ställa era frågor en och en."
Det blev knäpp tyst.
Tom, Georg och Gustav satte sig tungt bakom bordet, ingen sa något.
Tom såg,nära till tårar, på den fjärde och tomma stolen bredvid honom.
-" Lätta frågor först!" Sa Saki igen och nickade mot Tom. Han suckade och såg ut över havet av reportrar, kameror och anteckningsblock.
En kvinna med ganska snäll och medlidande uppsyn fångade hans uppmärksamhet.
-" Damen i röd kavaj och glasögon." Suckade han fram i micken.
Hon ställde sig upp och drog till kjolen innan hon sa:
-"Jean Cross,  Deine Zeitung. Är det sant att du Tom inte längre är singel och är tillsammans med en KILLE vid namn Adam Rose?" Hon såg riktigt snäll ut och Tom var tacksam över att hon inte frågat något värre.
-"Ja, vi har varit tillsammans ett bra tag, han är en underbar kille och jag älskar honom."
Tom kände hur magen vände sig, det fanns en till person som han älskade.
Den personen brukade vara den som satt och pratade mest vid sånna här tillfällen, men inte den här gången.
Han kunde se hur reportrarna antecknade flitigt och kvinnan satte sig ner.
Snabbt valde han en annan man som inte heller såg ut som om han tänkte platta till deras liv. Hur fel han ändå hade.
-" Rikard Köner, Berlinpost. Hur känns det att sitta här idag utan Bill?"
Tom kände hur det högg i bröstet på honom och han kände för att gå.
Det som hänt för bara fyra månader var fortfarande etsat fast i hans minne, Bills smärtfyllda ansikte var för evigt i hans minne. Det var nog en minnesbild som Tom aldrig skulle bli av med, och bara tanken på den, fick honom att tvinga tillbaka tårarna.
-" Hrm, hrm.. Svaret på min fråga kanske?" Tom ville nita reportern, FYRA månader! I helvete heller..
Tom skulle inte kunna prata om de på en hel livstid.
Han försökte ändå klura ut ett svar som skulle passa, men inget verkade vara bra. Tillsist bestämde han sig för att be reportern att dra åt helvete. Han skulle precis till att hämta luft då han kände en varm men lite darrig hand på sin axel.
-" Han är inte här utan Bill." Blickarna riktades mot Georg som lagt handen om Tom.
Konferensrummet som tidigare varit tyst började sakta men säkert fyllas av små mummel innan reporterna samlade sig igen.
-" Nej alltså, Bill är med oss hela tiden även nu. Särskillt nu när det är som allra svårast."
Tom kände hur han log tacksamt och hans Georg nickade bara.
De flesta av reportrarna verkade nöjda med det svaret. " Korsförhöret" fortsatte med frågan: " Vad händer med Tokio Hotel nu?"
Georg och Gustav fick ta den frågan, Tom kände det som om varje fråga tryckte kniven bara en aning djupare i hjärtat.
-" Utan Bill, inget band."
Tårarna vippade farligt nära kanten och Tom vände sig bort för att slippa se de medlidsamma blickarna han fick.
Han behövde inget medlidande.
Han behövde Bill.
-" Om ni någonsin ställer er på scen igen, kommer ni då att klara av det?"
-" Jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att vi aldrig kommer att gå i närheten av en scen utan Bill..."
Ingen kunde ta miste på ärligheten i trummisens röst och ögon, och ingen kunde heller ta miste på tårarna som ville rinna ner för bassistens kinder.

Till sist så var det bara två reportrar kvar.  Den ena hade svart kavaj och håret uppsatt i en stram knut, ögonen var snälla och hon lekte med blicken efter bordet.
-" Juliette Andrews, England post. Ingen fara jag kan tyska. Min fråga är till den unge mannen till höger." Hon log och riktade sin uppmärksamhet till Gustav.
-" Jag har hört att du har en ny tatuering, vill du berätta vad det är och vad den står för?"
Gustav om i vanliga fall inte pratade särskillt mycket på intervjuer och inte heller hade visat någon annan än bandet såg en aning chockad ut. När Georg puttade till honom så såg han på dom andra två och hämtade andan:
-"Först är det ett hjärta som står för det som är bra i mitt liv, sen ett svärd som går genom hjärtat, det står för det svåra i livet."
Han gjorde en paus bet sig i läppen och kände hur tårarna var nära innan han fortsatte.
-" Sen är det två par vingar. Vingar som står för ängeln som finns in i mitt liv."
Reportern nickade och meddelade att hon hade två frågor kvar.
-" Och vem är den ängeln?"
Gustav letade efter hennes blick vid dörren, och han hittade den.
Han såg prövande på henne, precis som om hon förstod vad han menade så vaggade hon sakta fram in i rampluset. Reportrarna drog efter andan och blixtrarna blev som galna. Gustav log och Robyn vaggade tillbaka till dörren, där inga blixtrar kunde nå henne.
-" Hon heter Robyn, som ni kan se är hon världenst vackraste. Och jag har haft tur."
Reportern nickade och antecknade något i sitt block.
-" Är det sant att hon väntade tvillingar?"
Robyns ögon fylldes med tårar och Gustav önskade att han kunde gå till henne.
-" Jo, och som ni kanske läst i tidningarna så blev Robyn skadad under EMA. Hon blev sjuten, skottet träffade henne i sidan. Tyvärr så kunde läkarna bara rädda ett barn, det växer fortfarande som ni kan se, i Robyns mage."
Reportrarna mumlade lite och sen var det bara en reporter kvar.
-" Läkarna säger att Bills chanser att vakna är små. Vad gör ni om Bill inte vaknar?"
Blickarna riktades direkt till Tom och Georg förstod att nu skulle dom tvingas bryta. Toms hjärta var redan så tärt av alla frågor, det var redan så skört  och trasigt. Han skulle inte behöva ställa sig själv den frågan igen. " Om Bill inte vaknar?"
-" Sak.." Mer hann inte Gerog säga förrän han hörde en tunn och krossad röst i högtalarna.
-"Han kommer att vakna... Han måste vakna... Bill måste vakna..."
Tårar rullade ner för kinderna och han svetsade fast blicken i bordet, han vägrade visa sig svag nu.
Hela rummet blev dödstyst och Gustav insåg att Tom inte var i något skick för att utveckla det han hade sagt.
-" Bills kropp blev utsatt för mer än bara fysiska skador under EMA. Fyra månader i koma hjälper hans kropp återhämtar sig."
Tom nickade tacksamt mot trummisen och sänkte blicken igen.
" Fyra månader i koma hjälper hans kropp att återhämta sig."
Det var en tröst att intala sig det.
Helt oväntat så ställde sig en man med svart kostym med en mick riktad mot Tom och skrek:
-" Är det sant att din mamma låg bakom det här Tom?" Saki började ställa sig upp men Tom hejdade honom plötsligt. Stämmningen i rummet ändrades drastiskt och Georg kunde i ögonvrån se hur Toms ögon mörknade när han svarade.
-" Hon är inte min mamma längre."
Med det så fick bandet klartecken att lämna rummet. Dom gick ut under aplåder och möttes av fans utanför. Dom skrek och ville ha allt signerat, vilket killarna för första gången motvilligt gjorde.

Bandet ledes iväg och in i en bil, bilresan tillbaka till sjukhuset var lugn och väldigt tyst.
Gustav satt med armen om Robyn som verkade somnat och sakta lät han tankarna varndra tillbaka på den kvällen. Den kväll som bringat honom sorg och lycka på samma gång.
När Robyn blev skjuten så trodde han att han skulle dö om hon inte överlevde. Han fick vänta väldigt länge i väntrummet innan en läkare kom och berättade att hon inte kunna rädda allas liv. Förstod han ingenting och läkaren log sorgset.
Tvillingar.
Gustav skulle blivit pappa till tvillingar.
Ena tvillingen dog direkt när skottet träffade magen.
Den kvällen dog en tvilling.
Operationen hade fortsatt tills efter tolv, och man lyckades rädda tvilling nummer två.
Tom satt i Adams famn, också i helt andra tankar.
Bill.
Han låg fortfarande i koma, tyvärr med små chanser att vakna upp.
Men att ge upp henne var det sista Tom tänkte göra, om han så skulle sitta hos honom år efter år så skulle han få honom att vakna. " No matter what."
Men Bill hade haft tur.
Kniven hade missat hans hjärta med bara några centimeter.
Men hjärtat hade ändå stannat.
Tills läkarna provade med el en sista gång efter Toms alla böner.
Det hade börjat slå igen.

Bilen stannade framför sjukhusets ingång som INTE var fylld av oroliga fans, så bandet kunde lugnt gå upp till Bills avdelning.
Bara Tom och Adam gick raka spåret till Bills rum, dom fick så snällt lov att lyda Saki och äta lite innan dom gick upp.
Slangar, kontakter, och andra sjukhus grejer stod inne i rummet.
Där stod också en säng, och någonting livlöst och blekt låg i sängen.
Det livlösa hade en slang i näsan som hjälpte andningen och en nål in till blodet som gav näring.
Tom gick fram och tog Bills hand.
Han var blek som ett lakan, men såg ändå så fridfull ut där han låg.
Ögonen slutna och munnen nästan i ett leende.
Han såg ut som han sov.
Vilket han gjorde, bara... Väldigt länge.
Adam smök in med sina händer runt Toms midja och kysste honom mjukt på munnen och mumlade:
-" Jag vet att det inte är någon idé att säga att allt ska bli okej. För det vet vi inte. Men det jag vet är att jag kommer att stå precis här. Precis bredvid dig. Så länge som du vill att jag gör det."
Tom kände tårarna bränna och Adam drog in honom i sin famn.
-" Han kan inte lämna mig... Snälla... Få honom att vakna..."
Adams grepp hårdnade och Tom lät bara tårarna falla, idén om att vara stark och inte gråta hade han gett upp för länge sedan.
-" Jag klarar inte av det här.. Jag vill att han ska vakna.. Vakna och säga att det är ett skämt... Det var mitt fel! Jag såg det inte..  Åh herregud han måste vakna Adam! Jag klarar mig inte utan hono.." Tom fortsatte mummla i Adams tröja, men resten av orden försvann under tårarna.
-" Det var inte ditt fel Tom..."
Adam visste att Tom hörde honom, men det var ingen mening att tvinga honom att inse det. Dom hade redan försökt och insett att den ende som skulle kunna ta skulden från Tom var just Bill.
Tom lugnade sig mer och mer, krafterna avtog som lugnet kom.
-" Sitt." Beordrade Adam och satte sina käraste på en stol nära Bill.
-" Adam?" Tom tog inte blicken från sin bror, men han visste att Adam lyssnade.
-" Mmmm."
-" Jag älskar dig... Du vet det va?"
Adam log och kramade om gitarristen bakifrån.
-" Jag älskar dig också. Men jag tänker lämna dig för en kort stund. Du behöver äta något." Tom nickade bara och Adam gick.
Den äldre tvillingens huvud började bli tyngre och tyngre, han lutade sitt huvud mot den yngre tvillingens säng.
Det dröjde inte länge förrän han sov.
Adam stod länge och funderade, kyckling eller köttbullar och potatismos?
Han tog en av varje så fick Tom ta den han ville ha, snabbt gick han tillbaka till rummet.
Tom sov äntligen.
Pojkvännen log och la ifrån sig maträtterna, letade reda på en filt och la den över sin pojkväns tunga axlar.
Sen tog han köttbullar med potatis mos och gick ut till den nyanlända bassisten.
-" Hej, Tom sover. Så gå inte in är du snäll."
Georg log trött, han skulle också vilja sova. Ingen av dom hade direkt sovit under de senaste månaderna.
-" Han kommer att vakna." Georg lät så självsäker när han sa det, medans hans inre röst stammade och kunde knappt säga det.
-" Hur vet du det?" Adam såg sorgset på den äldre killen och satte sig på en stol bredvid.
-" För att när man har kännt tvillingarna lika länge som jag har så inser man, att dom lämnar inte varandra. Bill skulle aldrig lämna Tom, vilket jag tror han har bevisat mer än en gång. För många gånger..."
Adam nickade. Jo, han hade ju kännt Kaulitz nått år innan han och Tom blev ihop.
-" Jag fattar bara inte... Varför sa han inget?"
Georg log igen, det var Bill dom pratade om.
-" Eftersom Bill är stålsatt när det gäller hans bror. Tom är vanligtvis den äldre och beskyddande brodern, du vet hur Tom kan vara. Tuff, flirtig, helt kontrollerad och överbeskyddande. Bill är den mer känslosamme av dom båda. Men dom skyddar alltid varandra, Tom har slagits för Bill och Bill har slagits för Tom.
När dom var mindre och vi nyss träffats så kom dom ofta till träningarna med en sprucken läpp och ett eller två blåmärken. Men dom var lika lyckliga för det. För dom gjorde allt för varandra. Bill är precis lika beskyddande som Tom, och hade Tom fått veta var hans tvilling gick igenom så skulle han gjort något dumt. Troligen blivit dödad.
Bill visste om det och jag tror att han hade gjort det Jin bad om även för mindre hot mot Tom. Han gör allt för att skydda sin bror."
Adam nickade men kunde inte komma på något bra att säga.
-" Jag visste inte..."

I Toms dröm så stod han och Bill på en scen.
Han kände igen den.
Det var den första scenen han och Bill spelat " In die Nacht" på.
Bill log och sa:
-" Redo att göra det igen?"
Tom nickade och tog fram sin gitarr och Bill började sjunga.
Tom hade aldrig i hela sitt liv njutit så mycket av sin brors röst som då, han hade saknat den så otroligt mycket.
Det var bara dom på scen, och kolsvart överallt. Om det var fans där kunde han inte urskilja, men för första gången så ville han inte ha dom där.
Bara Bill.
Låten tog slut och Tom ville börja om den igen.
Någonting kändes fel, tårar började rinna nerför kinderna och Bills ansikte blev blekt.
Tom kände hur gitarren gled ur händerna och gled ner med en ekande smäll på golvet.
Bill blödde.
Bill blödde från en kniv som han hade instucken i bröstet.
-" Bill!" Tom såg med skräck hur Bill föll av pallen han satt på.
Tom följde med i fallet ner och tog Bill i sin famn.
-" Tom, se på mig."
Tom hade inte vågat se sin tvillings ansikte tidigare, men något tvingade upp hans ögon.

Ett rasplande ljud och något som kramade hans hand, väckte honom.
Ögonen kändes svåra att få upp och Tom var inte riktigt säker på om han fortfarande sov eller om han var vaken.
Han tvingade sakta upp ögonen och fann av sin brors sovande ansikte.
Han hade inbillat sig..
Men då kände han det igen, något som kramade hans hand hårt.
Han såg ner på sin hand, jo, den var definitivt kramad av något.
-" Bill?"
Tom såg upp och möttes av ett identiskt ögonpar.