~~~~~~~~

-” Så jag antar att du är Tom?” nackhåret reste sig flera meter och han vände sig långsamt om, som en tjuv ertappad med stöld. Han väntade sig nästan röda eller svarta ögon och huggtänder men Bill var faktiskt ingen vampyr.

Tom blev nästan besviken då han såg att Bill hade helt normala tänder och inte alls röda eller som han tidigare trott, svarta ögon. Ögonen lös varmt bruna men ändå med en intensitet som nästan drog honom närmre. Nyfiken som Tom var så lät han ögonen snabbt vandra över det bleka ansiktet.

Bills hud var krämvit och felfri, förutom den lilla skönhetsfläcken precis på höger sida om nederläppen, hans käkben var rätt höga och kinderna smala, läpparna putade mer på nära håll men inget av det kändes relevant då han granskade Bills ögon tills deras blickar möttes.

Tom hade helt klart haft rätt om intensiteten i Bills blick, den var lugnande och befriande samtidigt som den fick en att tvivla på friheten. En känsla han inte kunde beskriva bubblade upp inom honom då han drogs in djupare och såg smärta och sorg ligga i de vackra bruna ögonen. Det otippade begäret att skydda och läka växte utan att han förstod varför.

Skolklockan ringde och Bill vek undan sin blick.

-” Eh, jo. Hur visste du det?” svarade Tom tillsist på den fråga Bill ställt tidigare.

-” Dina böcker.” rösten var magisk för öronen, lugn, mjuk och rätt hes.

-” Åh, hehe... Du vet, mammors dåliga ovanor.” Bill nickade och mumlade tyst:

-” Ovanor, ja... Du är inte härifrån va?” Tom försökte le men misslyckades då han skakade på huvudet.

-” Nej, jag är från Berlin eller ursprungligen från Leipzig.” det ryckte i Bills underläpp då han sa det sista men han tänkte inte så mycket på det.

-” Jag antar att du redan vet vem jag är?” Tom hindrade sig själv från att himla med ögonen, var killen verkligen så full av sig själv att han antog att folk visste vem han var?

-” Eftersom du inte frågar.” Åh! Om Toms tankar hade kunnat så skulle dom ha rodnat.

-” Eh jo, jag har hört om dig.” den andres min föll och stämningen blev spänd Bill visste nog precis vad han hade hört.

-” Vi ses.” Bill tog snabbt ut sin jacka och väska ur skåpet innan han med långsamma steg gick mot dörren. Dreadlocks killen kunde inte annat än följa honom med blicken, han kände sig sorgsen och varm på samma gång och han beslutade sig för att försöka prat med Bill igen.

~~~~~~

-” Visste du att Bills hår var kolsvart tidigare?” Informationen som togs helt ur det blå fick Tom att titta upp och Sam nickade sorgset och fortsatte.

-” Jag tror att han satte blonda slingor i det för att hedra Andi.”

~~~~~~

-” Jag tror att Bill och Sam skulle passa bra ihop.” Georg såg förvånat på Tom när de gick från skolan mot den berömda parken som alla pratade om, Georg hade insisterat på att Tom skulle ta en senare buss för att följa med och äta av den berömda parkglassen.

-” Och hur kom du fram till det?” Ett leende spred sig på den dreadlocks beklädda killens läppar då han och han svarade:

-” Det vore lite som skönheten och odjuret.”

-” Inser du att du precis kallade en av våra närmsta vänner för skönheten?” Tom flinade.

-” Vem sa att Sam var skönheten?”

-” Vem sa att Bill inte är vår närmsta vän?” de utbytte sarkastiska blickar innan Georg slog Tom i nacken och skrattade:

-” Jaja, kom till saken.”

~~~~~~

-” Bill du borde till sjukhuset, du kan ha en blödning eller nåt.” för en sekund så möttes deras ögon igen och den tilltalade svarade enkelt:

-” Det är mycket man borde men inge gör.” ironin av att kasta om Toms egna ord hängde i luften då han lät den svarthårige gå.

Känslorna som vällde inom honom då han följde den skadades ryggtavla var många men han kunde inte sätta ord på någon av dem.

~~~~~~

-” Är det förbjudet att besöka någon man bryr sig om, du kanske inte vill se det men det gör jag av nån bitter, oförståelig anledning!” det blev alldeles tyst och Tom vågade slänga en blick på Sam som förskräckt stod en bit bort, han kunde känna hur han fick dåligt samvete då han insåg vad det hade låtit som. Men när Bill fortsatte så försvann Sams uppmärksamhet och Tom såg på killen i svart framför honom.

-” Bryr sig om mig?” Bills röst var hes och hotfullt viskande, han tog några steg närmare Tom som nickade. En fnysning kom från Bill då han kraftfullt tvingade upp Toms hand och öppnade den.

-” Du minns mig inte ens.” brummade ha och tryckte något i Toms hand innan han gick med stora steg därifrån. Förvirring spred sig i cellerna och Tom hade ingen aning om vad som precis hänt.

-” Tom, jag måste..” han nickade.

~~~~~~

-” Jag skulle säga att det är ett rent sammanträffande att det står våra initialer på halsbanden, att jag inte är TK på ditt halsband. Men eftersom halsbanden passar och jag vet att det här halsbandet tillhörde en person jag brydde mig om... så vet jag inte vad jag ska säga.” han höll fram halsbandet med sina initialer till Bill och väntade på att han skulle ta det.

-” Du glömde mig Tom, det finns inte så mycket mer att säga.” Han såg ner i marken och blundade.

-” Det är inte som du tror.” han hörde själv hur fel det lät och kunde nästan känna hur Bill började ilskna.

-” Berätta.” väste han och Tom nickade, han hade ingen aning om vart han skulle börja när han själv hade svårt att minnas hela historien. Allt han hade att gå på var det som stod i filerna och den lilla röda boken hans mamma förvarat i lådan.

-” Du minns att vi gick på bron?” Bill nickade.

-” Jag minns inte, för mig ar allt bara suddigt men jag har läst om det.. nej vänta!” han såg hur Bill öppnade munnen för att säga något men stängde den igen.

-” Det jag läste och vet är att va var på en bro och det kom en lastbil, enligt polisens gissningar så blev du så intresserad av lastbilen att du glömde bort att se vart du gick och föll. Chauffören stannade och ringde efter hjälp, jag förstod det inte utan jag såg bara på mannen då han sprang mot oss. Då jag vände mig om var du borta.” Tom suckade och försökte att inte se Bill i ögonen, det var rätt lätt med tanke på att Bill inte heller var så sugen på att se honom i ögonen.

-” Enligt mamma så slutade jag äta och sova eftersom jag bara grät så tillsist fick de söva ner mig, under tiden jag blev nersövd så gick jag igenom en post traumatisk stress eller nåt sånt. Alltså min kropp klarade inte av vad som hade hänt så den förträngde det för mitt eget bästa, därför kommer jag inte ihåg dig.” försiktigt så vände Tom upp blicken och fann att Bills var nästan tåriga innan han såg bort, det fanns inget hellre han ville då än att få sträcka fram en hand och lägga den på den svartklädde axeln.

-” Jag måste gå tillbaka...” viskade Bill tillsist och Tom nickade, deras händer nuddade varandra då Bill tog sitt smycke och Tom fäste sitt snabbt runt halsen igen. Huvudet var tomt och han hade ingen aning om vad mer han kunde säga så han sa bar hejdå innan han började vända på klacken.

-” Tom.” han var säker på att han skulle svimma av den våg av känslor som sköljde över honom då han kände Bills hand på hans axel.

-” Jo, min pappa heter Jörg Kaulitz.”

~~~~~~

-” Tom?” rösten knäckte Toms hjärta, den var så svag och bruten att man aldrig kunnat tro att det var samma röst som hotat och bett honom gå.

-” Jag är här...” Bill såg länge på honom, ögonen flög över hans konturer och kläder, de vilade länge på händerna och sedan såg de bara rakt in i Toms ögon och själ. Aldrig förr hade Tom känt sig så naken framför en annan människa, men samtidigt så hade han aldrig känt sig så ren.

Bills blick vek undan och ett sarkastiskt skratt ekade genom tystnaden innan han sa:

-” Jag drömmer...”

~~~~~~

-” Vad?” Bill lät varken arg eller irriterad, bara lugn och kanske lite nyfiken. Lugnet försvann från Toms axlar och nervöst började han greppa telefonen i fickan och nycklarna i den andra.

-” Det är.. en grej ja... ehh.” han var nästan säker på att han kunde se Bill höja ett ögonbryn, något han sett honom göra rätt ofta när han väntade på något eller försökte uttrycka olika känslor.

-” Asså när jag hälsade på dig.. kan jag eh... jag frågade och du sa okej.. men jag vill göra det igen.. men eh...” han hörde att han själv inte lät särskilt vettig men han kunde inte komma sig för att skapa en vettig mening, inte ens i huvudet. Som tur var så verkade inte Bill vara helt bakom flötet då han suckade.

-” Det är okej att säga saker rakt ut, jag kommer bli inte.. göra nåt.” Tom såg upp från golvet och mötte lugnet i de identiska ögonen igen och sa:

-” Får jag hålla om dig igen?” han var nära att bryta ögonkontakten av den nya våg av nervositet som strömmade över honom, men tvingade sig själv att vara stark.

-” Tom...” efter en suck, en blinkning och ett snabbt kliande under läppen så sa han:

-” Jag tycker att vi är över den delen där du behöver fråga...” det som spred sig i Toms bröst fick honom att nästan tappa andan då han lätt drog in Bill i sin famn, han hörde Bill sucka men det var inte irriterat utan snarare lättat. Något sa honom att det var på väg åt rätt håll då han kände hur två trevande armar vandrade efter hans sidor och varsamt strök tyget som täckte hans kropp, snart vågade de vandra längre bak och tillsist knöts två händer bak på hans rygg. Han kände hur ett ansikte blåste varmt i hans nacke och han höll lite hårdare. Behovet att ha Bill närmre växte och han kände hur han ville skydda och trösta, mot vad visste han inte men han kunde känna de smala armarna om honom och bestämde sig för att det inte spelade någon roll.

Bill var hans person.

Han log lite åt tanken eftersom han visste att hans mamma såg på någon såpa där dom hade sagt sådär, men på ett sätt var det sant.

Bill var inte en person han kunde bli kär i, men det var en person han kunde tänka sig att älska. En person han hade djupare känslor för att vad han själv kunde förstå, en person han litade på utan någon som helst grund för den totalt blinda tillit som rådde.

Bill var hans person.

-” Bill?” han kände honom nicka mot honom och tänkte snabbt ut hur han skulle fråga utan att låta dum.

-” Förlåt att jag inte minns...” började han och kände, med fjärilar i magen, hur Bill strök en tumme efter hans rygg.

-” Vem av oss är äldre?” om han inte visste att Bill aldrig log så kunde han ha svurit på att han kände ett leende mot sin nacke.

-” Du, med tio minuter.” han nickade och tänkte över det hela, Bill var otroligt accepterade och lugn. Hade han samma inverkan på Bill som Bill hade på honom? Känslan av att vara helt befriad från vissa känslor bara genom att möta den andres blick? Eller känslan av att inte kunna stå emot den andres närhet?

Han önskade att han visste.

~~~~~~

-” Du svarade inte på min fråga.” han svalde och insåg att han var nervös över vad Bill skulle svara.

Nervositeten släppte när Bill sakta nickade.

-” Okej?” Bill nickade igen och han suckade av lättnad. Utan att tänka mer så drog han in Bill i sin famn och rätt snart fann han att två armar lades runt hans rygg och höll hårt. Han la sitt huvud ovanpå Bills och kände hur dennes ansikte begravdes i hans nacke.

Först trodde han att han misstagit sig, men när Bills axlar började skaka så insåg han var det blöta mot hans hals var.

Tårar.

~~~~~~

 

Han gned händerna över ansiktet och försökte låta bli att tänka, tänka på vad tårarna som föll stod för.

Det gick inte så bra.

Han suckade och la ner ena handen på sitt knä, han försökte sitta stilla men kunde inte sluta trumma med fingrarna mot jeansen.

Han mådde illa.

Riktigt illa.

Det berodde inte på magsjuka eller något han ätit, nej det berodde på att pusselbitarna sakta började falla på plats. Bitar som han inte ens ville veta av lös klarare än de andra och han tvingades se dem.

När ambulansen kommit och personalen konstaterat misshandel så hade han inte direkt varit förvånad, det var så uppenbart!

Det var ordet ”våldtäkt” som fick magsäcken att vilja komma upp ur halsen, han hade aldrig kunnat gissa och han skulle nog aldrig förstå. Grymheten en människa kan besitta är obegriplig och för honom helt otänkbar, han önskade att han förstått tidigare.

Han hade kunnat göra något.

Han hade kunnat göra något....

Händerna och axlarna började sakta skaka då han lät tankarna vandra, skuld var så lätt att ta till sig att det nästan är löjligt.

-” Tom?” han såg upp och reste sig genast, in i hans famn föll en gråtande dansare. En dansare som blivit hemskickad från sjukhuset bara för ett par timmar sedan och troligen fått höra vad som hänt.

-” Jag.. han..” snyftade Sam i ett sökande efter tröst, något han inte kunde ge. Han kunde bara hålla honom och känna hur de egna tårarna sakta tog slut. Något kändes dött inom honom- hans bättre del. Varför, ville han fråga sig. Vad hade Bill gjort för att förtjäna det?

Inget.

Sanningen var att Bill inte gjort något, sanning efter sanning hade kommit fram genom sjuksköterskor och annan personal. Han förstod inte, om nu alla visste om vad som hände... varför gjorde ingen något?

Svaret låg i att Anders jobbade på sjukhuset, svaret var att han hade så stort inflytande hos polisen och kommunanställda att sist det blev anmält så hade allt försvunnit ut i det tomma intet.

Bittert bet han ihop käkarna då han tänkte på det.

Människor som är korrupta av andra ska inte ha högre ställning än vad de kan hantera individuellt.

-” Har du träffat honom än?” han nickade, självklart hade han det, han hade hållit den kalla handen och gråtit till en snäll sköterska eskorterat honom ut till den stol han precis satt i.

-” Kan vi?” han nickade igen, han ville visa sig stark.. För sig själv, för Sam men framför allt för Bill. Han lät Sam följa honom bara tvärs över korridoren till den vita dörren, handen darrade då han öppnade den.

 

Mörkret hade fallit och han satt där ensam, handen höll den kalla men fortfarande väl manikyrerade handen. Han suckade.

-” Bill...” viskade han.

 

-” Simone.” svarade hon då hon äntligen fick upp telefonen mot sitt öra, hennes tankar hade varit så långt borta att hon inte hört den de första signalerna. Hennes tankar verkade vilja driva iväg till en viss svarthårig kille och en annan ljushårig kille med dreadlocks.

-” Fru Kaulitz? Jag ringer från Magdeburgs vårdcentral och vi beklagar att informera er om att er son....” hon tappade luren och kände tårar samlas i ögonen.

Det var över.

 

-” Sam?” Simone torkade sig om ansiktet då hon närmade sig ett välbekant ansikte, ett ansikte som bar så mycket sorg att hon var rädd att granska det... rädd för sanningen.

-” Var är han?” stammade hon fram och han verkade få samla sig en stund innan han sa:

-” IVA rum 3.” hon nickade och försökte le men han hade redan vänt sig om och börjat gå mot vad hon antog var hans hem.

 

Han satt i bortre hörnet av rummet, stolen lätt bakåt vickad och lutade sig mot väggen, han behövde utrymme. Han behövde tänka utan att se, ändå kunde han inte forma några tankar utan bara tomma meningslösa minnen. Som när hans hund dött eller tanken på att kanske skaffa en katt igen.

Det spelade ingen roll...

Vad skulle hända nu egentligen?

-” Tom?” han såg hur dörren öppnades lite och hur Simone klev in, ljuset i rummet var svagt och han visste att hon knappt kunde urskilja personen på sängen.

-” Åh gud Tom...” hon brast ut i tårar och han såg förvånat på henne, han hade inte ens sett åt hans håll och ändå verkade hon gråta för hans skull.

-” Mamma?” hon skrek till och vände sig om, länge såg hon på honom- ögonen flög mellan honom och personen på sängen.

-” Tom?” han nickade och tog några steg fram i ljuset. Hon gick fram mot honom och såg på honom länge innan hon drog in honom i sin famn.

-” De ringde och sa att min son... åh herre gud...” det klickade.

-” Han är din son mamma... du ser inte ens skillnad på oss...” han orkade inte försöka argumentera mot henne, men han verkade inte behöva det då hon nickade.

-” Jag är ledsen gubben... så hemskt ledsen... vi.. förlåt..” han nickade och kände tårarna bränna i ögonen, han ville inte gråta mer... han var less på tårarna men i sin mammas närhet så kunde han inte hålla sig uppe. Knäna gav vika och Simone sjönk med honom till golvet.

-” Han kanske... om han inte..” han försökte skapa meningar för att uttrycka men allt slutade bara i envisa snyftningar som ville skrika ut hans sorg.

-” Tänk inte så... ” men han kunde inte stå emot, tankarna på att Bill skulle försvinna igen fick honom att vilja kräkas, dö... känslorna han bar på skulle han aldrig kunna finna ord till, för ord var för små.

På bara ett par veckor hade han lärt sig hur det var att vara helt, komplett... han skulle inte kunna lämna det ifrån sig igen.

-” Vad fick dig att inse?” viskade han i ett försök att tänka på annat, snarare i ett försök att rikta blicken från sängen.

-” Jag tror jag visste det direkt, att du talade sanning...jag antar att jag var rädd.” han nickade.

-” Kan du hämta Marianne, hon behöver vara här...” suckade han, tårarna hade börjat torka på hans kinder

 

-” Vad gör du?” han såg hur Bill hoppade till och vände sig om, bara synen fick honom att le. Håret var platt mot hans axlar och ansiktet fritt från vartenda spår av smink.

-” Vilket täckte ska jag ha?” Tom grimaserade, Bills röst var fortfarande hes men den hade blivit bättre, elakt nog så hade han problem att prata utan att hosta.

-” Vilket du vill.” Bill nickade och tog upp ett täcke och backade en bit, Tom följde hans rörelser med ett höjt ögonbryn. När Bill tillsist slängde täcket på golvet så tvingades han att fråga:

-” Bill? Vad i hela världen gör du?” det hissade i magen då han såg hur en svag rodnad spred sig på de sminkfria mjölkvita kinderna och han log.

-” Du ska inte behöva dela säng med mig...” den här gången var det knappt en viskning och han fick anstränga sig för att höra varje ord som sas. Han skakade på huvudet och suckade, han önskade nästan att den Bill som hotade att slå ned honom var tillbaka. Bill med alla murar nere var en Bill utan styrka, samtidigt så var det den Bill han ville lära känna och även den som han kände sig länkad till.

-” Lägg av...” muttrade han och tog några steg närmre. Iförd endast ett linne och mjukisbyxor så såg Bill verkligen liten och skör ut, Tom fick känslan av att han var gjord av glas och var nästan rädd att knäcka honom när han sakta svepte sina armar om honom. Han ville stå så här för alltid, med Bill i sin famn där han kunde beskydda honom från sin historia och den del av hans liv som fortfarande plågade honom.

-” Kom...” viskade han och ledde den svarthårige mot sängen hjälpte honom att lägga sig ner, månen sken upp rummet och fick den bleka huden att avslöja sina blåmärken och ärr. Känslan av att inte vilja veta dök upp så plötsligt att Tom spärrade upp ögonen. Snabbt drog han täcket över sin bror och gick runt sängen till sin egen sida, hela tiden så kunde han känna Bills blick på honom och han kände sig förvånansvärt pressad. Han ville vara rätt för Bill, han ville göra det rätta.

Han tog ett djupt andetag och kröp sedan ner under sitt eget täcke innan han vände sig om och mötte de identiska ögonparen.

Bill öppnade munnen för att säga något men inget ljud kom, han såg ut att sucka men stängde munnen igen.

-” För jobbigt att prata?” gissade Tom och Bill nickade, han kunde se hur ögonen var rödsprängda och tänkte att han haft tur som inte tvingats stanna på sjukhuset utan följt med dem hem. Han bet sig i läppen och tog en chans.

Försiktigt så flyttade han närmre och la en arm om det smala kroppen framför honom, Bill i sin tur flyttade så nära att han kunde begrava sig i Toms bröst.

Trött började Tom stryka honom över ryggen, små bulor och annat kändes lite här och var men världen kändes ändå bättre. Förr andra gången den dan så kunde han känna hur den svarthåriges axlar började skaka.

-” Bill?” men denne skakade bara på huvudet och kröp närmre när axlarna började skaka allt värre. Miljoner saker svävade i Toms huvud men han höll tyst, tid för svar skulle komma men inte precis då.

-” Förlåt...” han drog sig lite bakåt men Bill duckade bara undan för att undvika hans blick.

-” För vad?” viskade han tillbaka.

-” För att jag gick på bron.”

 

Det här var första gången han insåg att Bills ursäkt var mer än vad han trott, så mycket mer... Han hade varit så blind! Alla gånger han sett honom med blåmärken... hur kunde han bara ignorera det? Hur kunde alla bara ignorera det?

Försiktigt strök han en lock från Bills blåslagna men ändå vackra ansikte, tårarna brände återigen bakom ögonen men han vägrade, han vägrade gråta mer! Bill hade varit så stark i flera år, var det inte hans tur nu?

Skulle han klara det? Det var frågan... skulle han klara av att vara stark för en person med ett förflutet som skulle skrämma kriminella och stridsfångar?

Han ville inte tänka på det men han hade hört sköterskorna prata om det, frågan skakade honom så hårt men ändå kunde han inte glömma den.

Vore det inte bättre för Bill att bara få somna in?

Få dö...

Frågan som fick tårarna att rinna oavsett hans protester, han kunde inte hålla dom inne.

Det var sant... Helt klart.... Och han visste att han var självisk som ville ha honom kvar, Bills ärr var för djupa för att läkas av en vanlig människa.

Ändå intalade han sig att han inte var vanlig- att han inte var vem som helst. Han var Bills tvilling, det var ju tvunget att ge extra poäng, eller hur?

Han vägrade tro att han inte skulle kunna läka honom med kärlek.

Varför fanns det misstro i honom fortfarande?

Var det Bill han misstrodde, eller sig själv? Nej de tankarna skulle bort... Han skulle klara det här... Simone verkade ju ha insett, det betydde att Bill skulle bli bra...

Han kunde bara hoppas.

 

Klockan passerade sju och de flesta besökarna hade gått hem, han visste inte varför men han hade tillåtits att stanna. Någon hade nämnt att polisen ville prata med honom följande morgon, men han visste inte om han skulle orka. Han avskydde sjukhuslukten och den vita kliniska färgen, han kände sig klaustrofobisk- som om väggarna kom närmre och närmre.

Det var inte förrän klockan stod på 19.23 som han kände det.

Ögonen var slutna och han vilade huvudet mot sängkanten, handen höll han fast om Bills och försökte att inte låta tröttheten ta över honom.

Trycket i handen väckte honom inte direkt, bara att fundera lite. Det var andra gången som han lyfte huvudet och såg upp.

-” Bill?” ögonen verkade röra sig under ögonlocken och han kände hur magen hoppade- skulle han våga hoppas?

Tungt öppnades de bruna ögonen och en tom blick avslöjades.

-” Bill? Åh herre gud du är vaken..” han ville kasta sig över sin bror och krama honom tills ögonen föll ur sina hålor. Istället så behöll han sinnet och tryckte på larmknappen för att meddela att Bill hade vaknat. Han satte sig på sängkanten och la sin ena hand mot Bills kind, den var blå och sårig under hans fingrar men inget han tog notis om.

-” Jag trodde inte att du skulle vakna...” tårarna brände återigen och föll sakta en efter en, konstigt nog så kunde han inte säga att var glädjetårar.. Det var bara tårar. Bill öppnade munnen i något som såg ut att vara ett försök till att prata.

-” Du behöver inte säga något...” försökte Tom men Bill verkade bestämt sig för att prata. Tårar bildades i hans tomma ögon då han fick ur sig:

-” Jag vill dö...”

 

Tom kisade då solens strålar sken in genom fönstret, ryggen värkte och först minns han inte var han var då han såg sig omkring.

Det dröjde inte länge förrän det var självklart att han var på sjukhuset, de vita väggarna var ett kännetecken som sken igenom. Försiktigt började han räta på sig och kände hur kroppen protesterade mot all slags rörelse. Det knakade lite varstans och värkte från den obekväma sovställningen han envist haft under natten, han var förvånad över att inte sköterskorna skickat ut honom även om det var lågt efter besökstiden gått ut.

Ändå så fann han det inte i sig att bekymra sig över vad sköterskorna gjorde eller inte, orden Bill yttrat var betydligt värre och slog hårdare mot honom.

Jag vill dö...

Tre ord... Tre ord lika mäktiga som tre andra ord:

Jag älskar dig

Varandras motsatser men ändå så lika, som tvillingar... Ironin i hans tankar var löjliga och han ville skylla det på den tidiga morgonen men ändå... Det låg lite sanning i dem..

Han höjde blicken lite och lät den falla över sin brors fridfulla ansikte, natten hade varit sjövild...

Precis efter orden yttrats så hade Bill somnat, medlen hade antagligen gjort sitt, men så fort de slutade verka så kom vad Tom antog var Bills minnen. Han hade börjat med att skruva på sig lite, det var en spark i Toms huvud som väckt honom, efter det hade allt gått utför.

Bill hade börjat prata, be för sitt och någon annans liv, han hade skrikit och tillsist börjat kasta sig av och an i sängen. Tom hade kallat på sköterskorna som gett honom mer medicin och efter det hade det varit lugnt- problemet var bara att scenen som känts som flera timmar var fast etsad i Toms synfällt.

Det var allt han såg.

När Bill öppnade ögonen och såg på honom med en blick av renaste terror, efter det hade han lovat att Bill aldrig skulle ha en anledning att se så på honom igen. Men skulle han hålla det?

Han var en tonåring, tonåringar var ostabila i sina hormonsvängningar och inte heller mogna eller redo att ta beslut som ingen borde behöva fatta.

Exempelvis det beslut han skulle ta då han skulle prata med polisen om bara ett par timmar, han var glad att någon annan skulle vara före honom och berätta. Han misstänkte att det var Sam eller Andreas mamma som skulle berätta vad de visste, han hade ingen aning om vad han själv skulle säga. Efter att ha hittat Bill på det sätt han gjorde så hade allt han funderat över fallit alldeles för lätt, han hade trott mycket men inte det här. Eller jo... det hade han men inte på den grad.

Han suckade.

Han reste sig och knäckte några kotor då han sträckte på sig, han såg ner på sin sovande bror vars ögon börjat röra sig under ögonlocken allt fortare. Han satte sig på sängen och a en försiktig hand mot Bills bröst, men faktiskt av två anledningar.

Först och främst ville han väcka honom men sen så lugnade det hans nerver bättre än en cigarett att känna Bills hjärta slå mot hans fingrar. Det hade varit för nära att stanna och att det fortfarande slog gav honom lite hopp om Bills vilja att leva, han ville intala sig att Bill hade låtit sitt hjärta ge upp direkt om han verkligen ville dö.

-” Bill..” viskade han och la lite tryck på handen, han behövde inte göra mycket förrän ögonen öppnades och han kunde se hur Bill såg sig omkring.

-” Hej..” han försökte le, försökte hålla tankarna så långt borta som möjligt.

-” Varför?” förvånad över frågan så höjde han ett ögonbryn.

-” Varför vad?”

-” Du borde lämnat mig..”en välbekant sten föll så hårt i magen att Tom fick svårt att andas, han suckade djupt och såg ner på sin hand som fortfarande vilade på Bills bröst. När han såg upp igen så insåg han att Bill somnat om. Han förstod inte sömnmedlets verkan på Bill men han antog att han inte kunde kämpa emot det.

Det var nästan som om Bill bara vaknat för att se till att han fortsatte tänka på det han helst ville glömma.

Det här var inte en film där skådespelerskan skulle kastat sig om den sjukes hals och skrikig” För att jag älskar dig”... men han önskade. Ja åh va han önskade att detta bara var en film och när han skulle vända bort blicken från TV:n så skulle han och Bill vara glada tonåringar, normala tonåringar...

Kanske skulle de båda ha flickvänner, eller Bill skulle ha Sam, kanske skulle de fortfarande känna Georg och Gustav...

Kanske skulle Bill vara med i deras lilla band och Andreas skulle vara vaken och hålla ständig koll på dem.

Han lekte lite med tanken, de kunde blivit rockstjärnor och Andreas och Sam skulle finnas med på ett hörn.

Den drömmen verkade för långt borta....

En knackning på dörren fångade hans uppmärksamhet och han såg snabbt upp.

-” God morgon... förlåt men jag kunde inte lämna idioterna hemma.” In kom alltså Sam, Georg och Gustav- som om han kallat på dem med sina tankar. Han gav Sam ett svagt leende och kramade Bills han innan han reste sig upp och gick mot dem.

-” Hur är det med honom?” Gustav nickade mot sängen.

-” Han vaknade igår och va vaken bara nån minut innan ni kom.” De nickade och Sam, som hade tårar i ögonen gick försiktigt fram till sängen- Tom visste att det var oförskämt att stirra men han och två par ögon till följde Sam oavbrutet med blicken.

Egentligen gjorde dansaren knappt något, han strök Bill lite över handen och viskade något men han kom snart tillbaka till dem och sa:

-” När åt du sist?” Åt? Som i mat? Tom försökte tänka efter och insåg att han inte ätit sen kvällen innan Bill gick, alltså inte sen fredag. Fredag kändes långt borta... All mat hade ju uteblivit på grund av bråk och oro.

-” Fredag...” erkände han och Sam nickade.

-” Kunde gissat det, din mamma skickade med lite åt dig.” han började leta i sin ryggsäck och drog fram en färdig baguette och en termos med vad Tom hoppades var kaffe.

-” Tack!” han blundade då han kände lukten av kaffe slå emot honom och tog tacksamt emot det, lyckligtvis så fanns det nog med stolar att sitta på och ett pyttelitet bord där han kunde fika.

-” Ska inte ni äta något?” lite självisk kände han sig då han började stoppa munnen full och ingen annan åt men de skakade på huvudet.

-” Pizza hos Georg...” det förklarade allt. Han nickade och lät sig själv försvinna in i något slags skal utan tankar, att tänka var det sista han ville göra just nu. Tankarna tvingade in honom i olika ångestattacker eller till tårar, han ville inte erkänna det men han var rädd.

Riktigt jävla rädd.

Det var som när man läste en bok och hade precis kommit till stället som höll nerverna spända och sedan så insåg man att bolaget tryckt fel och att resten av sidorna var tomma.

Man fick improvisera fram ett slut.

Grejen var ju bara att det här slutet kunde han inte improvisera själv, han var tvungen att låta andra improvisera med honom. Och vissa improvisationer var värre än andra.

 

Tiden verkade rinna iväg och de fyra vännerna satt bara tyst i rummet, Gustav hade vid ett tillfälle föreslagit att de skulle hämta Toms gitarr men de kom överens om att prata med Bill om det innan..

-” I helvete heller! Det är min son! Jag har all rätt att träffa honom!” Helst plötsligt började det leva om väldigt mycket där ute och personen som pratade hade en röst som inte gick ta miste på.

Det verkade som om Bill inte heller kunde ta miste på den. Ögonen sköt upp och hjärtmonitorn gick upp.

-” Bill!” Tom gick rakt över rummet och började höja ryggstödet åt sin bror som såg sig förvirrat om kring, hans ögon var stora och Tom önskade nästan att de andra i rummet skulle lämna dem- han behövde hjälpa Bill på sitt eget sätt.

-” Anders lugna dig! Vi vill... ANDERS!”Bill gnydde till då dörren flög upp och Tom såg med skräck då Anders tog första steget in i rummet, käken var ihopbiten och ögonen svarta. Tom var säker på att om han nån gång skulle träffa en man som var obehagligare än denne så skulle han bli en lite blöt fläck på bara sekunder.

-” Billi? Shit Bill du får inte skrämma mig så... Varför ringde dem inte till mig direkt? Vad hände?” För Toms ögon var allt så genomskinligt, efter han sett Bill i huset så hade det fått honom på bättre tankar.

-” Om ni ursäktar så vore det väldigt snällt om ni lämnade oss ensamma.” Tom kände hur de kalla ögonen spändes i honom och han ville skruva på sig av obehag. Mot bättre vetande så var alla på väg ut då Tom kände ett litet tryck mot sin tröja, han såg ner och fann att Bill höll tröjärmen svagt mellan tummen och pekfingret. Han skulle inte ens ha märkt det om det inte vore för att hela hans inre skrek åt honom att inte lämna rummet.

-” Förlåt men jag tror att du är den som borde gå, du har gjort tillräckligt.” det här var mod han inte var van vid, i vanliga fall så skulle han glatt hoppat undan då det kom till konflikter med personer som fick hans ryggrad att krympa. Ändå så drev bandet med Bill honom att stanna, att inte vika sig.

-” Lyssna, jag tänker bara be snällt en gång... Var så vänlig att gå.” Tom kände sina vänners blickar på honom och han tog ögonkontakt med Georg, de ny funna känslorna drev honom längre.

-” Nej.” svarade han lätt.

-” Asså sorry mister men ja tror det är bäst om ni går... Prata med dem i reception eller nåt.” Tom såg tacksamt på sin brunhårige vän innan han nickade. Blicken gled ner på Bill som gömt sig under luggen men fingrarna vilade fortfarande på hans tröja och det lilla gav honom hopp.

Anders ryckte på axlarna men irritationen var tydlig i hans ögon.

-” Vi ses sen Billi.” rysningar gick längs ryggraden och Tom vände bort blicken från dörren då han gick.

-” Kan ni?” Sam nickade och drog fram mobilen.

-” Jag ska ju ändå prata med dem.” När vännerna lämnade dem så kände Tom för första gången att han gjort något rätt, Sam skulle ringa polisen och han hade inte vikit sig för den person som sett till att Bill var på sjukhus. Kanske var han på väg åt rätt håll.

-” Tack antar jag...” orden var som musik för hans öron och han slöt ögonen ett tag innan han försökte sig på ett leende och såg ner på sin bror.

-” Vad som helst för dig...” viskade han och kände meningen av orden, det var bara Bills ögon som fick honom att undra.

-” Låt mig dö då..” tankarna slog av då han sa:

-” Nej...” utan att missa en takt.

-” Tack..”

 

-” Så Tom, vad gjorde du hemma hos Bill Kampf den 27 i 11e?” Han blundade och förde händerna upp mot ansiktet, han ville verkligen inte sitta här. Inne i ett förhörsrum med två poliser och en psykolog, varför satt han där när han borde vara vid Bills sida och skydda honom från odjuret som gled omkring på sjukhuset. Varför satt POLISERNA här och frågade ut honom när de, om någon borde skydda Bill. ”Inte nog med bevis.”... jo kyss mig i arslet.

-” Han hade sovit över hos mig, men det blev bråk i mitt hus så han gick hem. Bråket var delvis på grund av honom så jag gick dit för att prata med honom.” han suckade.

-” Vad handlade bråket om.” han visste det... han visste att frågan skulle komma upp men ändå hade han inget svar åt den.

-” Varför spelar det någon roll?” polismännen såg osäkert mellan varandra och något klickade i Toms huvud, trodde de att? Det var ju bara sjukt...

-” Är jag misstänkt?” han mådde illa då han kraxade ut de orden, stenen i hans mage vände och vred på sig. Av alla så kunde väl inte han vara misstänkt! Eller hur?

-” Vi försöker bevisa att du är oskyldig, men du måste samarbeta.” jo visst... så lät det alltid... eller hur? De försökte vagga honom in i någon slags säkerhet innan de släppte bomben. Han skakade på huvudet.

-” Det finns inte en fiber eller en cell i mig som skulle vilja skada Bill på något sätt, att anklaga mig är dumt...” han hörde hur de antecknade ner något men han förstod inte varför,; de hade ju en inspelningsapparat.

-” Om det nu är dumt så kan du väl tala om vad bråket handlar om...” han lekte lite med fingrarna och såg ner i bordet.

-” Han är min bror...” det lät som ett skratt från en av poliserna.

-” Förlåt killen men det..”

-”... min tvilling rättare sagt. Han försvann spårlöst när vi var sex, otroligt hittade han mig när jag började här för bara ett par veckor sen. I början hatade han mig eftersom Anders sagt att vi lämnat honom, sanningen var att min hjärna kunde inte hantera förlusten vid så ung ålder att den trängde bort honom. Jag, min mamma och min pappa fick höra att han var död och det var det bråket handlade om. Min mamma hade svårt att tro det när jag berättade, Bill var dr och hörde delar av det så han gick.” han kände polisernas blickar på honom men han ryckte på axlarna och försökte att inte tänka på vad som skulle komma härnäst. Han kände sig trött och eländig, han ville tillbaka till Bill och kanske sova en stund.

-” Du vet väl att vi kommer kolla ert DNA? Ljuger du så kommer testerna visa det.” han nickade.

-” Tur att jag inte ljuger då...” muttrade han.

-” Vad hände när du kom hem till Bill?” han borde varit lättad att de bytte spår men sanningen var att de bytte till ett spår han inte ville tänka på, han ville bli sex igen och förtränga det.

-” Huset var helt övergivet men radion var på så jag tänkte att Bill kanske låg och sov till den. När jag hittade radion hittade jag honom.” han bet sig i läppen och stirrade stint i glasbordet framför sig, varför har man ett glasbord i ett förhörs rum? Borde det inte vara lätt att bara slå sönder det, mörda poliserna och sen sticka?...

-” Det luktade spya, det var det första jag tänkte på...sen var det blod.. Fotspår i blodet på flera ställen eh.. Bill var... var... medvetslös och han.. var blodig överallt och han byxor var ned dragna men han hade en handduk över honom.. han.. and..” tårarna började samlas i hans ögon då han minns.

****

-” Han andas inte!” skrek han i telefonen då han tog upp den.

-” Har han..”

-” Hans puls slår inte! FAN! BILL!”

-” Ambulans är..” han slängde mobilen i väggen och verklighetens känslor slog emot honom.

-” Nej Bill! Fan du får inte göra så här! Du får fan inte göra så här! Inte när jag precis hittat dig!” han torkade sig om ögonen och drog upp Bill högre i sin famn, men något inom honom sa honom att han gjorde fel.

HLR.

Han försökte samla sig tillräckligt för att göra det han lärt sig så han la ner Bill på golvet och knäppte sina händer.

Gud, finns du där uppe så snälla hör mig...

Han var rädd att börja kompensera eftersom han visste vilket skick Bills revben varit i och säkert var igen, men han insåg att det spelade ingen roll.

1...2...3...5...10....20...30 och blås.

Han böjde sig ner och satte sina läppar mot Bills torra och och blåste, han kunde se hur bröstkorgen höjdes så han visste att han gjort rätt. Han drog sig undan och hämtade luft innan han gjorde samma sak igen.

-” Bill snälla...” tår efter tår föll från hans ansikte och blötte ner Bills tröjbeklädda bröst. Han var faktiskt glad över att Samhället var så litet för snart kunde han höra sirener en bit bort.

-” Snälla Bill... Dom kommer snart.. kom igen...” bad han i en viskning mellan tårarna. Hans vrister hade börjat verka mellan kompensationerna men det kunde han inte bry sig om, allt han ville var att få höra det där stora andetaget som skulle ge ett tecken på liv.

-” Vi är här!” skrek han då ambulansmännen äntrade huset.

Andetaget kom aldrig och orden han hört på morgonen blev verklighet.

-” Din bror är DÖD Tom!”

*****

-” När ambulansen kom så tog dom över... och jag åkte med till sjukhuset.” psykologen verkade se sympatiskt på honom, även en av poliserna men polisen precis framför honom sa bara buttert.

-” Har du något som kan styrka det du säger.” han öppnade munnen för att svara men var glad när konstapeln en bit bort sa:

-” John... Lägg av... Vi vill ha sanningen, inte pressa tonåringar till tårar.”

-” Jag letar ju efter sanningen!”

-” Det här är sanningen!” Tom överaskade sig själv med att skrika och människorna i rummet såg på honom, tårarna föll nu fritt och han önskade att han kunde kontrollera dem. Han skämdes över att visa sig så svag, han kände hur han krympte i sin stol.

-” Jag är fel person att förhöra...” viskade han.

-” Jag såg inte Anders göra något men jag vet att han gjorde det, sök igenom deras hus, prata med Marianne eller något som innefattar att ni hjälper Bill. Det gör ni inte genom att hålla mig borta från honom.” psykologen såg på honom med intresse, poliserna verkade ge upp och sa att han fick gå.

-” Jag vill följa med dig när du träffar Bill, det verkar ändå som om konstaplarna här har lite att göra på sjukhuset i alla fall.” han nickade men brydde sig inte, allt han ville var att komma tillbaka till sjukhuset.

 

-” Bill?” han suckade lättat då Bill sov, han vände blicken mot Georg som tittade upp från en tidning.

-” Sam ska på förhör och Gustav försöker lugna Marianne, hon är livrädd. Men här har det varit lugnt, han somnade så fort du klev ut genom dörren.” Han nickade och Georg ställde sig upp, Tom kände hur musklerna slappnade av då han föll in i den äldres famn.

-” Du är så jävla stark Tom... okej?” han gav ifrån sig ett litet leende och nickade innan basisten släppte honom och gick ut genom dörren, men hälsade på psykologen först.

Psykologen var helt glömd i Toms huvud då han gick fram mot sin bror, med ett litet leende så la han sin hand över Bills och strök över den.

-” Bill... ” viskningen hördes knappt men ändå så slog Bill upp ögonen, de var lugna och behövde inte ens söka efter honom. Tom antog att det var en tvilling grej, att Bill visste att det var han och var han var- det värmde.

-” Hur är det?” Bill ryckte på axlarna innan han viskade:

-” Jag vet inte, själv då?” det var den längsta konversationen sen sjukhusresan och stenen började falla sönder i Toms mage- sakta men säkert.

-” Bra, dom förhörde mig vet du...” Något sken förbi i Bills ögon men de förblev snart bara bruna och han nickade.

-” Jag tänker inte pressa dig att göra något men du borde berätta...” Den sängliggande såg bara bort men kramade ändå Toms hand, han suckade.

 

Hon var psykolog, enkelt eller hur? Allt som hon behövde göra var att spänna bak sitt långa bruna hår och låta de gröna ögonen se rakt igenom de brottslingar hon såg varje dag tillsammans med Erik och Jenny. De var ett team och jobbade i vanliga fall i Berlin, men det här faller var annorlunda. En sjuksyster ringde från Magdeburgs sjukhus och bad dem komma, hon ringde inte till deras poliser utan de i Berlin. Något med korrupta människor.

Anne Jost- en kvinna som inte trodde på slumpen satt nu framför en kvinna som garanterat inte förstört sina hände på grund av slumpen.

Aldrig förr så hade fall gett henne rysningar, men nu när hon satt framfrö livrädda Marianne Hanns så kunde hon svära på att gåshuden fastnat på hennes hud.

På en bild framför henne så såg hon en kvinna med eldigt rött hår och lika eldiga ögon, kvinnans leende sken och man fick känslan av att ha sett en fågelfenix- dess styrka och förmåga att läka gjorde en trygg.

Bilden var gammal.

Såg man på den nutida exemplaret så tvingades man inse att fågelfenix fallit... Det eldiga håret var fortfarande kvar men ögonen var tomma på allt förutom skräck.

-” Marianne kan du berätta vad som hänt med dina händer?” avbröt hon Eriks försök att få ur henne varför hon var hon familjen Kaulitz. Familjen Kaulitz verkade som en trevlig familj ur Annes synvinkel- Först hade vi brodern som inte kunde sitta still förrän han var tillbaka hon killen han påstod var hans tvillingbror och sen hade vi modern som tålmodigt väntade på Marianne någonstans i polisstationen.

Marianne höll försiktigt upp den värst ärrade handen, fingrarna verkade vara förlamade men inte bortom räddning hade Anne läst och en doktor hade intygat det. Med lite pengar så skulle en operation kunnat fixa hennes händer.

-” Jag brände mig.” Jenny började anteckna men Anne la en hand över hennes papper och sa:

-” Marianne... Om du berättar vad som verkligen hände så kan vi sätta dit personen som skadat dig och Bill, han kommer att få betala skadestånd och du kan få fixa dina händer. Men du måste berätta.” Krokodil tårar föll från den rädda kvinnans ansikte och hon började mumla:

-” Han kommer hitta oss... han..”

-” Vi kommer göra allt i vår makt för att se till att han aldrig kommer närmre er än vad ni själv önskar.” Marianne bet sig i sina redan såriga läppar men började prata med gråt i rösten:

-” Vi skulle fly....”

 

Anne lutade sig tillbaka mot väggen vattenglaset fortfarande hårt i handen, hon mådde riktigt illa och som psykolog var det nästan oproffsigt. Hon borde kunna vänta sig vad som helst men det här blev för mycket, att en kvinnas berättelse om två personers liv kunde ändra henne så mycket.

-” Har magen lugnat sig?” hon vände sig mot dörren och såg Jenny stå där med ett oroligt leende på läpparna, ingen av de tre som lyssnat på berättelsen kunde säga att de inte kände något.

-” Jag vet inte, spydde Erik?” Jenny nickade.

-” Jag skulle reta honom livet ut för det om det inte vore för att jag själv känner likadant och att spy är rättfärdigat.” hon nickade och ställde ner sitt vattenglas.

-” Jag fattar inte hur något sånt här kan förekomma, det är som om världen vänts in och ut för dem. Det helvete som vi många är rädda för... levde de varje dag..” Jenny log.

-” Du är så poetisk..” hon log också men suckade rätt fort efteråt.

-” Vi har inte ens pratat med killen än, Bill Kampf? Jag fruktar att höra hans berättelse om han vill berätta den, han har tydligen levt med Anders längre. Sen det Marianne berättade om hur hans kropp såg ut och vad de hade gjort mot honom.” hon kände en ny våg av illamående skölja över henne och hon drack lite till.

-” På tal om Bill, provresultaten kom nästan direkt. Killen hade rätt, han föddes inte som Bill Kampf utan...”

-” Som Bill Kaulitz...” fyllde Anne i och såg på sin vän som nickade.

-” Det här blir bara sjukare...”

 

Lättad, nej han var mer än lättad... Han hade haft möjlighet att andas ut, det var över...

Det var verkligen över...

Orden Gustav yttrat då han kommit genom hade först gjort honom yr tills verkligheten och sanningen fick honom att förstå.

Anders var arresterad.

Tre ord, ett A i varje ord och nitton bokstäver. Han visste inte hur han skulle känna, glad? Han borde vara glad men när han såg ner på sin bror så kunde han inte hitta glädje eller ens tröst, han hade varit för sen med att inse allt. Hade han gjort det lite fortare så skulle Bill kanske le mot honom igen. Han suckade.

Bill hade bara stirrat rakt ut i luften när han berättat det, han hade påstått att Tom ljög men när Marianne kommit in och bekräftat det så fortsatte han bara stirra rakt fram.

Det växlade så oerhört fort.

Ena sekunden kunde Bill prata med honom och vara så nära normal man kan komma bara för att nästa stänga av helt och ge upp.

Utan att Tom insett det så hade det blivit onsdag och skolan var helt glömd, Simone hade tydligen sjukanmält honom- något han aldrig skulle ha tänkt på.

Som sagt så visade Bill så många olika känslor att Tom inte längre blev överraskad eller rädd, han bara satt där- antingen en bit ifrån när Bill ilsknade till eller så satt han på sängen när tårarna kom.

Allt berodde på.

Men sedan han berättat att Anders blivit gripen så hade Bill gått in i sitt skal av oexistens, till en början hade Tom blivit rädd och försökt skaka honom ur det men psykologen han träffat under förhöret hade berättat att Bill troligen gick igenom allt i sitt huvud- han försökte förstå att det var över.

-” Tom?” på tal om psykologen- Anne eller nåt.. Så var det hon som stod i dörren.

-” Hej.” han nickade åt henne och hon kom in, hon log åt honom och ställde sig sedan vid Bill- vars blick fann hennes ansikte direkt.

-” Vi vill göra en husrannsakan hos er, men för att vi ska få göra det så behöver jag höra dig säga att det kommer ge något.” hon fiskade upp något Tom antog var en liten mick och riktade den mot Bill. Han väntade spänt men var så säker på att Bill inte skulle säga något att han hoppade till då han hörde:

-” Nyckeln hänger under bron.”

 

-” Här är dom!” Tack vare de många timmarna med Marianne så hade de lyckats lirka ur henne det ena av det andra, de visste nu lite av vad de skulle leta efter då de sökte igenom huset. På grund av en ostadig mage så hade Anne bett om att slippa gå in i rummet där Tom hittat Bill, lukten i huset från vad hon antog var spya räckte mer än tillräckligt. Hennes uppgift blev i stället att hitta Bill och Mariannes sjukjournaler, eftersom de som var på sjukhuset tydligen var fejk och ersatta av Anders.

Hon hade aldrig trott att hon skulle hitta journaler så tjocka, det var mer än bara de vanliga.

En kille på sjutton år borde ha en journal där det stod om en olycka då han åkte snowboard med sina kompisar, ramlade och bet sig i läppen då han lärde sig gå och kanske stukade foten under fotbolls träningen.

Här var det betydligt mer.

-” Jag går till bilen.” sa hon till en förbipasserande polis, tydligen var det inte bara hon som hittat något och att döma av polisens ansikte så ville hon inte veta heller.

Hennes mage gjorde uppror.

Med en suck satte hon sig i bilen och började med den första journalen- Marianne.

Det första hon insåg var att Marianne var väldigt ung, hon antog att det hade nämnts under första förhöret men det hade förbigått henne.

Sen bläddrade hon vidare.

Förvånat insåg hon att Marianne inte haft många olika skador utan det var behandlingen av de större skador hon fått som tagit tid att behandla.

Som hennes brännskadade hand, sårskorpan hade tydligen brustit flera gånger och därför blev hon skickad till sjukhuset så ofta, sen var det allt från missfall till lunginflammation till skolios.

Det verkade som om Marianne inte blivit utsatt för så mycket fysiskt, det psykiska var en annan sak.

Hon la igen journalen och drog fram den andra, den hon var mest nervös över att läsa.

Till en början verkade allt normalt, förutom att det saknades föräldrar och födsel attest.

Sen vände hon blad.

Hon blundade fort och försökte lugna magen innan hon vågade öppna ögonen igen, hon tog ett djupt andetag och lät ögonen läsa texten- inte se bilderna.

Hon skulle bli tvungen att se om det verkligen var Bill på bilderna.

 

-” Mamma sa att pappa är på väg hit, alltså vår riktiga pappa.” Bill såg på honom ögonen lika trötta men ändå lite ljusare än de varit tidigare. Tom antog att han började trycka tillbaka allt som hänt, att han inte tänkte på det för tillfället.

-” Jörg? Pappa?” Tom log och nickade.

-” Gordon är cool men pappa är ju pappa, eller hur?” Bill nickade och pillade lite med sina händer, det här var första gången idag, torsdag, som han satt upp i sängen ordentligt. Det var även första gången de pratade ordentligt, inte bara Tom som bad honom att titta på honom.

Det var en bra dag.

-” Andreas?” hans leende blev lite sorgsnade.

-” Har inte vaknat.” Bill nickade. Ju mer tiden gick så kunde Tom jämföra Bill med ett blygt barn som förlorat sin käraste nalle, han visste inte riktigt vart han skulle ta vägen. Om han skulle våga fråga efter en ny nalle eller om hjälp att hitta den gamla.

-” Sam, Georg och Gustav frågar hela tiden efter dig, oavbrutet! Sam glömde till och med bort att han hade rosa hårsnoddar i håret då jag sa att du var piggare.” Tom log lättat när han såg Bills mungipor hoppa uppåt ett steg.

-” Se där är leendet som får min dag att skina.” Tom var säker på att Bill inte kunde kontrollera det men han log bredare, något som fick Toms mungipor att härma honom.

-” Du är så löjlig.” han skrattade.

-” Silly Billy eller Silly Tom... nej jag tror Silly Billy är bättre.” Bill fnös åt hans lama skämt men leendet suddades inte ut.

-” Jag vill lägga skulden på dig...” Tom såg plötsligt ner på sin bror, rösten hade varit så liten att om det inte var så tyst i rummet så skulle han inte hört den.

-” För att du tvingade mig att känna...” han suckade och la sin hand över Bills.

-” Billi...”

-” Men jag kan inte... för... för att samtidigt så känns det så bra.. jag vill... känna när jag är med dig för... du gör det bra... du gör allt bra... men utan dig så... är inget bra... nej... allt är dåligt...” Tom tappade sina ord och gapade bara, vad kunde han säga? Han var rörd, nej han var mer än rörd för det kändes så starkt i hans hjärta och själ.

-” Jag ska ingenstans...” viskade han och lät sin blick möta Bills, det var en grej han verkligen längtade efter att göra, något som drog i hans själ och tryckte honom framåt. Ju mer han lutade sig ju stadigare höll han Bills blick för att se om han gav minsta tecken av obehag. Men Bills ögon drog honom bara närmre, han blötte läpparna lite och smög en arm om Bills tunna kropp innan han försiktigt kysste honom på pannan och höll honom.

Det var som en orgasm spred sig genom honom då han kände hur Bil smälte mot hans kropp och försiktigt höll honom tillbaka, det var som om han fått en drog han blivit beroende av.

 

-” Bill, Tom?” Anne knackade försiktigt på dörren och klev in, båda satt upp och vände huvudena mot henne. Tom satt i Bills fotända och de hade möblerat om så att Tom kunde luta ryggen mot en vägg- om sjuksköterskorna godkände det eller inte var hon inte säker på.

Hon fingrade lite på sin kamera och såg hur Bills blick sköt mot den, hans ansikte ändrades från lugnt till misstänksamt och kanske lite skrämt.

-” Ingen fara, jag kommer inte göra något som du inte vill. Okej?” försökte hon medan hon kom närmre sängen. Tom vände sig om helt så han satt mot henne med benen över sängkanten.

-” Vad ska du göra?” hon svalde och satte sig på en stol nära Bill så att han fick chansen att se ner på henne, det skulle göra henne mindre skrämmande- precis som att hon valt ljusare kläder, hade håret utsläppt och mjukare smink. Allt för att inte skrämmas.

-” Jag hittade din journal Bill, om du tillåter det så skulle jag vilja fotografera din överkropp eftersom fotona i journalen inte visade ditt ansikte. Det är bara bevismaterial och kommer inte visas för någon annan än mig och domaren.” Bill vände sig mot Tom som mötte hans blick, hon fick erkänna att det var intressant.

Trots att de hade varit skilda så länge så verkade förbindelsen mellan dem vara kvar, den där mystiska tvillingförbindelsen som hon i flera år önskat att få studera. Men hon hade inte behövt några studier alls för att veta att ett stilla samtal mellan dem ägde rum, för Bill bröt tillsist sin brors blick och såg på henne.

-” Okej...” mumlade han.

-” Men Tom är kvar.” hon log.

-” Självklart.” hon backade en bit och lät Tom hjälpa Bill ur sängen.

-” Kan du stå?” frågade han och den svarthårige nickade. Tom gjorde som en undersköterska visat att han skulle göra om Bill ville ställa sig och liksom gungade upp honom i stående. Bill la armarna om honom och lutade sig länge mot honom, han verkade svaja lite men knäna höll honom uppe.

-” Är du okej.” Bill nickade och Tom backade lite så han fick gå och sträcka på sina ben lite.

-” Tröjan?” Tom hade vänt sig mot henne och hon reste sig.

-” Om det går bra?” Hon såg hur Bill nickade mot Toms nacke, hjon fann sig själv med att undra vem som var äldst- men hon kunde ändå gissa.

-” Tom, hur mycket äldre är du?” han flinade lite.

-” Tio minuter. ” han lät så stolt att hon svor att även den yngre tvillingens läppar höjdes lite. Omsorgsfullt så hjälpte Tom av tröjan och Anne fick bita sig i läppen för att inte säga något när ryggen blev blottad, men Toms ögon var ändå värre. När Bill vände sig mot henne med armarna korsade över bröstet så kunde Tom se vad som dolde sig på sin tvillings rygg, Anne som hade sett bilderna var inte så förvånad men Tom hade nog aldrig kunnat gissa det. Ögonen sken av skräck och säkert en miljon andra känslor men han var skicklig på att inte visa dem.

-” Kan jag få börja med din rygg Bill?” han nickade och vände sig återigen om mot Tom, när Bill förde upp en hand mot Toms ansikte så förstod hon att han grät, något som slet i hennes hjärta. Det gjorde ont att såra två personer så mycket.

-” Bill, kan du berätta vad den upp och ner vända triangeln på din rygg betyder?” det som nu var bara ett fult ärr med tre linjer hade på de gamla bildera varit ifyllt med rosa, hon hade sina aningar men behövde bekräftelse.

 

-” Lägg av, vore det inget så skulle det inte synas. Kom så fixar jag det.” kroppen lydde honom inte när han sa åt den att sitta stilla utan följde efter ägaren till ögonen som en hund. Personen som han en gång sett på med fjärilar i magen och blickar som smälte isberg. Det var innan han fick ryggen inpräntad med hur fel det var, bokstavligen.

 

-” Det betyder att bögar är slöseri med luft.” hon hörde Tom dra in ett häftigt andetag och hon såg sympatiskt på honom innan hon sa:

-” Det är tecknet för homosexuell under andra världskriget, tecknet för dem som skulle skickas till gaskammare.”

-” Shit...” mumlade Tom...

Shit minsann...

 

Han kände kroppen hävas framåt över toalettstolen en gång till, armarna började kännas svaga och prickar envisades med hoppa framför hans ögon. Lättat kände han hur någon samlade ihop dreadsen och lyfte dem från hans svettiga nacke, den någon gav honom också ett blött papper när han hade tömt sin mage klart.

-” Tack Geo...” Bilderna han sett för bara några timmar sen gick äntligen att putta tillbaka längre bak i huvudet och han kände illamåendet sjunka undan.

-” Hur är det?” han skakade bara på huvudet och lutade sig mot väggen, han var så trött och slutkörd att hans händer skakade då han höjde dem.

-” Anders är så jävla sjuk i huvudet Geo... så jävla sjuk...” han kände värme över sina händer och lutade sig framåt så att den äldre vännen kunde fånga upp honom och låta honom luta sig mot hans axel.

-” Jag fick se Bills riktiga journal... det... fan.... fan.. jag kan inte ens beskriva det...” att först fått se Bills överkropp och sedan läsa om det mesta och mer i journalen. Nej bara tanken på det fick honom att vilja slänga sig över toalettstolen igen.

-” Jag vill inte veta, vad jag har hört räcker... Blir han utskriven idag?” han nickade, det skulle bli en lättnad då han fick ha Bill hemma och slippa sjukhuslukten. Men han oroade sig för sin pappas reaktion när de kom hem, och hur skulle Bill reagera?

-” Sover Bill fortfarande?” frågade han hest.

-” Han sov då jag kom in och hörde dig, du lever om rätt mycket då du spyr!” han flinade lätt och nöp sin vän lite.

-” Får jag säga en sak utan att låta jätte bögig eller att du tror att jag har snott det från nån film?” Tom flinade men nickade.

-” På bara några veckor har du växt Tom, jag är jävligt stolt över dig.”

-” Tack...” Tom tryckte sig lite närmre sin vän, orden berörde honom mer än vad någon kunde tro, det visade att han kanske gjorde något rätt.

-” Tack...” viskade han igen men den här gången en aning grötigare, han var så överväldigad och utsliten av alla känslor han känt på så kort tid.

-” Hey, Tom... Shit... är du okej.” han nickade men kröp så nära Georg att han tillsist satt grensle i hans knä med ansiktet begravt i brunettens nacke.

-” Förlåt..” viskade han då tårarna brände sin väg ner för hans kinder och ner på vännens tröja.

-” Det är okej...”

 

Georg förvånades över Toms reaktionen men han hade ändå väntat sig det, ingen logik men... Så här med Tom i hans knä så började han förstå att det inte bara var Bill som gick igenom något, Tom gick säkert igenom minst lika mycket men på en helt annan nivå. Han strök sakta tröstande cirklar över Toms rygg och lät honom gråta, innan Bill kom in i bilden hade han bara sett Tom gråta två gånger. Den gång han bröt sin arm och då deras hund dog- det var allt. Annars så höll han alltid uppe sin tuffa image och den blev genom åren ogenomtränglig för alla... Förutom Bill.

Trots allt som hänt så var han glad över att Bill kommit in i deras liv, för han hade känslan av att det skulle bli bättre.

För det kunde inte bli sämre, eller hur?

 

-” Är det okej om du sover i mitt rum?” Bill nickade och Tom log, det här var ytterligare en bra dag och Bill pratade med honom. Helt klart så var det här en bra dag att låta Jörg träffa honom!

-” Pappa skulle komma ikväll så han är inte här än.” förklarade han då Bill verkade se sig omkring efter någon. Han höll en hand ordentligt runt midjan på den fortfarande svage killen och ledde honom mot dörren.

-” Bill!” Marianne stod i dörren med ett leende, Tom var säker på att hennes mage hade växt sedan han sett henne sist, något som Bill också verkade tycka.

-” Hej...” han lät Marianne ta hans bror i hennes famn och hålla honom ett tag, men när Simone kom in i bilden så var han inte lika säker på att Bill skulle vara så nära henne. Han la återigen en hand om sin bror då han rätade up sig och såg på sin mamma.

Simone bet sig i läppen och såg på dem båda, hon tog ett försiktigt steg framåt mot dem gav dem ett försiktigt leende.

-” Förlåt gubben.” Marianne klev lite åt sidan så Simone kunde komma närmre sin yngste son och Tom kunde se tårar välla upp i hennes ögon.

-” Ni är verkligen lika...” viskade hon men kom inte närmre, något som Tom kunde acceptera. Både hon och Bill skulle behöva tid och tid hade dom, ingen anledning till att rusa det.

-” Tack...” Tom log och såg Gordon vinka åt dem från köket, han vinkade tillbaka och började leda Bill uppför trappan.

 

Knackningen på dörren ett par timmar senare var något helt annat än vad Tom var van vid, så han visste vem det var. Han såg ner på Bill som somnat i hans famn, ögonen vilade och ansiktet var så stilla att han fick dåligt samvete för att behöva väcka honom.

-” Billi... Pappa är här..” han höjde förvånat på ögonbrynet då Bill slog upp ögonen nästan direkt, det var som om han aldrig sovit.

-” Här?” Frågade han med liten röst och Tom nickade, Bill gjorde desamma och Tom sa lite högre:

-” Kom in.” handtaget trycktes ner, snabbt reste sig båda tvillingarna i sittande position då Simone var den första som kom in. Hon hade tårar i ögonen och Tom gissade att hon och Jörg hade pratat ett tag innan de bestämt sig för att komma upp.

-” Hur är det med er?” frågade hon och Tom nickade, han höll ögonen på dörren och märkte inte vilken reaktion Bill gav ifrån sig.

Dörren öppnades ytterligare och in klev en rätt lång man, håret var blont och gick en bit nedanför ögonen, ingen av tvillingarna hade fått sin fars ögon eftersom Jörgs skiftade mellan blått och grönt.

Tom fick erkänna att hans pappa lagt på sig lite sen de träffades sist men orkade inte bry sig, den person han brydde sig om hade börjat skaka i hans armar och hur han än sökte efter svar i dennes ansikte så kunde han inte hitta spår av rädsla eller panik.

-” Herre gud...” Jörg la en hand för sin mun och stirrade hårt på dem båda, han verkade inte kunna slita blicken från Bills ansikte som fortfarande var en aning blåslaget men likheten gick inte att ta miste på.

-” Bill?” Tom kände hur Bill letade efter hans hand och han tog den, kanske inte allt för smart för Bill började borra in sina långa naglar i hans handrygg och även om det var omedvetet så gjorde det ändå rätt ont.

-” Är det verkligen?” Jörg vände sig om och såg på Simone som nickade, båda föräldrarna hade nu tårar i ögonen och Jörg gick närmre.

-” Jag kan inte tro det...” han kom så nära att han kunde huka sig över Bill, sakta sträckte han fram en hand och strök honom över kinden. När Bill bara satt blixt stilla så lyckades Tom se hans blick, och han förstod.

-” Pappa... backa...” Jörg vände blicken mot sin äldre son och sen tillbaka mot sin nyfunne, Bills blick sa honom allt. Han hade lyckats skrämma honom.

Genast backade han undan mot Simone och torkade sig om ögonen, det var så svårt att först behöva begrava sitt barn och sedan se rädslan växa när man kom nära.

-” Det är inget personligt pappa.” Tom hoppades att Jörg skulle förstå att Bills upplevelse med män inte varit vidare trevlig, alla skulle behöva tid och allra mest Bill.

-” Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig..” Tom lättat kände hur Bills hand slappnade av litet och naglarna tryckte inte lika hårt.

-” Det är okej..” mumlade den yngre tvillingen och Jörg brast i gråt, Simone som stått tyst la en hand på sitt ex' s axel och började leda honom ut genom dörren.

-” Middag om en halvtimme.” var allt hon sa och Tom nickade.

-

” Hur är det? Han vände sig så han såg på Bill framifrån, glad över att Bill inte undvek hans blick.

-” Det var inte meningen, jag bara... shit...” Tom log och höll upp sin hand, handryggen hade flera små sår från där Bills naglar trängt igenom huden.

-” Tro mig jag märkte...” Bills ögon vidgades och han tog snabbt Toms hand i sin egen.

-” Förlåt!” men tom fortsatte att le, han la den fria armen om sin bror och drog honom mot sig.

-” Du kan inte göra illa mig.” han placerade en kyss på Bills panna och lät honom sakta smälta mot honom.

-” Tror du att det är okej med middag med pappa?” Bill nickade.

-” Okej men... jag måste på toa så jag kommer snart.” han krånglade sig försiktigt ur Bills grepp och gick mot dörren.

 

-” Eh.. hej pappa..” nej på toa behövde han inte....

-” Hej Tom.” han log och satte sig vid en stol, nervöst fingrade han lite på duken innan han sa:

-” Stå aldrig över honom, så att du ser ner på honom för då blir du mer skrämmande. Gå ner på knä så han har möjlighet att se ner på sig eller så att du är i ögon nivå. Höj aldrig rösten eller gör hastiga rörelser... Det var vad Doktor Anne sa...” han såg upp på sin pappa som nickade, han var glad över att han blev tagen på allvar och andades ut.

-” När han står upp så är det troligen han som ser ner på dig... han är så lång.” sa Simone efter en stund och Tom flinade.

-” Han fick inte dina gener.” Simone blängde lekfullt på honom och han slappnade genast av.

-” Middag?” hon nickade och han reste sig för att gå tillbaka efter Bill.

-” Du är inte heller så lång Tomi.” ett brett leende spreds över hans läppar då han såg Bill stå i trappan, Bill hade dragit på sig ett par byxor men Toms tröja såg fortfarande ut som ett tält på honom.

-” Kommer från killen i klänning.” sekunden Bill började gå mot honom så var det som om allt annat försvann i Toms värld, i huset var det bara dom två och det var säkerligen ingen annan utanför väggarna heller. Det var dom och världen.

-” Det är din klänning, dummer.” han log när Bill äntligen var framme hos honom och han la beskyddande en arm runt hans midja.

-” Prinsessa.”

-” Rappare.” han höjde på ögonbrynet.

-” Var de det värsta du kunde komma på?” Bill skrynklade på munnen.

-” Det fulaste ord jag vet.”

 

-” Bill! Du sa ett fult ord!” Bill flinade igen och upprepade sina rebelliska ord:

-” Skit, skit, skit! Hah jag bryr mig inte, jag kan till och med säga fan!” Den äldre ögon blev stora som tefat innan han återigen började fnittra okontrollerat.

 

Tom flinade åt minnet som sakta men säkert kom tillbaka till honom.

-” Du har inget vidare ordförråd.”

 

-” Bill?” han log när den tilltalade bara vände på sig och muttrade något oväsentligt, klockan var inte mycket så han förstod källan till irritationen som kom från hans bror.

-” Billi... lyssna, du måste upp.. det är första advent.” han log varmt när Bill äntligen vände sig om och såg på honom, han ställde det brinnande ljuset han hade i handen på sängbordet och strök Bill över kinden.

-” Minns du vad vi gör varje advent fram till jul?” Bill skakade på huvudet och han kunde inte sluta le bredare.

-” Vi kliver upp kring halvsex, dricker glögg och äter det mamma ha bakat. Kom igen upp med dig, vi ska väcka Marianne också.” Bill gnuggade sig sömnigt över ansiktet och Tom fann det bedårande, han räckte ut en filt som den yngre tvillingen snabbt drog om axlarna då han reste sig.

-” Är den ens lagligt för gravida att dricka glögg?” Tom log då Bill lutade mot hans axel och såg ut att sova medan de gick, han kunde svära på att de långa benen gick av sig själva och blint följde honom.

-” Akta väggen.”

-” Va?” Bill öppnade snabbt ögonen och Tom flinade.

-” Den du kunde gått in i som inte din fantastiske bror räddat dig, vad säger man?”

Bill fnyste retsamt.

-” Att min fantastiske bror är uppe alldeles för tidigt.”

Men enligt Tom så hade han gärna klivit upp flera timmar tidigare bara för att få se det lilla leende som dök upp på Bills läppar.

-” Så ni gör alltså det här varje år?” undrade Marianne medan hon blåste lite på sin chocklad- ingen av dem visste säkert om man fick dricka glögg eller inte.

-” Jo, det enda år vi inte gjorde det var året som Bill.. ja.. så vi.. eh..” Simone rodnade över att ha tagit död på samtalsämnet och lutade sig bara mot Gordon som la en stöttande hand på hennes axel.

Jörg, som så länge Tom kunde minnas, avskydde att gå upp tidigt satt med huvudet lutad mot bordet och mumlade:

-” Nu kanske ni förstår varför jag skiljde mig från kvinnan.” ett svagt skratt ekade genom vardagsrummet till Marianne såg mot trappan och fann två identiska pojkar komma tassande nedför efter att ha ställt tillbaka hämtat en julskiva från flytt kartongerna.

-” Kan ni skilja på dem?” viskade hon och till och med Jörg såg upp.

Bill hade rätat upp sig och håret var uppsatt, även Tom hade sina dreads uppsatta och med identiskt svarta mjukisbyxor och varsin röd filt lindade runt sig så kunde ingen av de vuxna skilja på dem med hjälp av de lilla sken som lös från alla ljus som var tända.

-” Jag är deras mamma, jag Vet att Tom är den vänstra.” ett skratt gick runt bordet då den högra tvillingen sa:

-” Är glöggen varm?” Simone muttrade något medan de tre andra vuxna skrattade bara mer då tom la ifrån sig skivan och såg konstigt på dem.

 

Tom såg förvånat på de så kallade ”vuxna” och sen på sin bror.

-” Dom drog säkert ett sånt där dåligt vuxen skämt, kom.” han la en hand på Bills svank och ledde honom mot köket, de vuxna fnittrade fortfarande som höga högstadie tjejer, det var en aning löjligt.

Snabbt letade han fram två muggar och hällde upp glögg i båda, han hällde i lite russin och skållad mandel innan han räckte Bill ena muggen och förde sin egen mot sina läppar.

-” Vad är det?” Bill höll fortfarande muggen i sina händer och såg ner på innehållet.

-” Jag har missat väldigt mycket, eller hur?” Tom såg på honom en lång stund innan han ställde ifrån sig sin kopp och korsade köket, det var för varmt för att drick direkt ändå.

-” Vi har tid att ta igen det.” han tog koppen milt ifrån sin bror och ställde den på bänken, försiktigt så draperade han sina armar om Bill och kände snart två armar hålla om honom tillbaka.

-” Jag hoppas att resten av era traditioner inte involverar att gå upp före sex hela tiden.”

Tom skrattade.

 

Bills utveckling gick stadigt framåt tills måndag morgon- den dag som skolan tvingade Tom att börja studera igen.

-” Gå.... det är okej gå... vill inte att du stannar heller.” vore det inte för alla ironi och sarkasm som låg i rösten så skulle Tom trott på det.

-” Bill.”han såg hjälplöst på sin bror som satt tryckt mot väggen.

-” Nej jag fattar... du är less på att leka välgörenhet! Jag förstår dig fullständigt!”

-” Det är inte det, jag måste..”

-” Men gå då!”

-” Billi..”

-” Sluta! Jag är inget vidare sällskap jag fattar! Jag är så mentalt förstörd man kan bli, jag skulle inte heller vilja umgås med mig!”Tom bet tillbaka tårarna och slängde sin väska över axeln.

-” Du vet att jag inte har ett val.”

-” Medan jag valde att bli så här?” Tom skakade på huvudet och slog igen dörren till sitt rum då han lämnade Bill på andra sidan. Han försökte andas ordentligt men syret verkade inte vilja hamna i hans lungor.

-” Tom?” han såg ner på sina händer innan han drog jackan runt sig och sa hejdå.

Han var glad över att första lektionen var idrott.

 

-” Shit...” muttrade han när han klev in i gymmet, idrottslektionen hade inte börjat ännu och salen var tom så när som på en person. Den personen stod nu i sina shorts, håret draget tillbaka i en knut

och slog på boxningssäcken, får Georgs håll så antog han att det hade pågått ett tag. Han gick längre in i rummet och var nästa glad över att hans vän stod med ryggen mot honom.

-” Tom?” men dreadlocks killen fortsatte bara slå och ökade styrkan för varje slag.

-” Tom kom igen.” han förflyttade sig runt säcken så gott han kunde utan att få den i huvudet efter varje slag, med ett stön så lyckades han få tag den och stannade den. Ett tag trodde han nästan att Tom skulle fortsätta slå även om han höll i den, men han var glad över att ha fel.

Han gick runt säcken lite men tvärstannade, Tom såg ner i golvet men han kunde inte dölja det som förtvivlat rann ned för hans kinder.

-” Tom..” Han bet sig i läppen innan han utan svårighet drog in den bekymrade pojken i sin famn, han hade bara väntat på något sånt här.

-” Hur är det?” han kände hur den längre ryckte på axlarna och mumlade:

-” Anne sa att vi kunde vänta oss sämre dagar...” han suckade.

-” Jag menade hur det är med dig?” återigen kände han den yngre rycka på axlarna innan han drog sin närmre.

-” Jag mår bra, bara fint...” när Toms axlar började skaka så fanns det egentligen bara en fråga som Georg ville ställa:

Varför gråter du då?....

 

-” Mamma?” ropade han och klev in, han var senare än vanligt men efter morgonen så behövde han tid att tänka och andas.

-” Köket!” han hängde av sig jackan och lutade ryggsäcken mot väggen.

I köket stod både Simone och Marianne iförda varsitt förkläde och varma leenden.

-” Hej gubben.” han kramade snabbt sin mamma utan någon vidare entusiasm och nickade sedan till Marianne.

-” Var är Bill?” Marianne suckade.

-” Troligen där du lämnade honom imorse, han har suttit vid fönstret sen du for och inte sagt ett ord. Precis som då Andreas hamnade på sjukhus.” han antog att de båda kvinnorna redan hunnit diskutera detta eftersom svaret var så informationsfyllt. Han nickade men suckade inombords, anledningen till att han inte gått hem direkt var förr att han var rädd för vad han skulle möta, att Bill skulle få ett utbrott för att han gått eller att de helt enkelt skulle ta ett steg tillbaka i sin lilla utveckling. Lugnt började han gå mot trappan och mot sin dörr.

Efter att Georg hittat honom och säkert ett helt paket cigaretter så mådda han ändå bättre än då han lämnat huset på morgonen. Han hade riktigt tur som kände någon som Georg.

Utan att tänka vidare så knackade han på sin dörr och gick in.

Allt såg ut precis som då han lämnat det, bara stolen som blivit flyttad till fönstret.

Men stolen brydde han sig inte om, det var personen som satt på den som betydde något.

-” Bill?”

Personen vände sig om väldigt sakta men såg inte på honom då han vänt sig om, tystnad la sig tills personen viskade:

-” Tom..” Han nickade och tog några steg framåt så han kunde knäa framför sin bror.

-” Bill lyssna, asså imorse...”

-” …Jag överreagerade, förlåt.” avbröt Bill och tittade upp så deras ögon möttes, han satt skräddare i stolen och började försiktigt leka lite med byxbenet.

-” Kalla det morgon förvirring eller något, jag kan inte kontrollera det… förlåt.” Tom suckade av lättnad, han hade varit så rädd att komma hem till något värre.

-” Så vi är okej?” Bill nickade.

-” Bra, men jag vill ändå säga att vad du än tror så kommer jag aldrig att lämna dig frivilligt.” Det fanns tre ord till som han så gärna ville säga så han öppnade munnen men stängde den snart igen, Bills uttryck var fortfarande en bit borta. Han var garanterat i helt andra tankar och Tom ville inte störa honom, så länge inte tankarna skadade honom så var dom inte farliga, men och andra sidan så kunde han nästan gissa sig till vad som pågick i Bills huvud.

Ur hans synvinkel så var de tankarna inte allt för harmlösa.

-” MAT!” han suckade, den här gången så skulle han inte behöva tvinga Bill ur tankarna.

 

-” Tom?” han kämpade emot ett litet leende och behöll ögonen stängda.

Efter middagen så hade Bill lutad mot köksbordet så Tom hade burit upp honom men fann att han själv inte var minsta trött, samtidigt som han ville slippa tänka.

Det slutade med att TV och CSI blev hans flykt från verkligheten, men tyvärr så blev ögonen tunga så fort han började slappna av och tillsist halvsov han till rösterna från TV:n.

Det vill säga tills han hörde tassandet av bara fötter mot golvet.

-” Tom, sover du?” Bills stämma var försiktig och lite barnslig så han kunde inte hindra leendet som rymde ut på hans läppar. Något Bill såg och snart hörde han hur någon satte sig framför honom och stirrade intensivt- han kände sig rätt uttittad.

-” Tooomi, du är ju vaken.” lekfullheten i Bills röst var påtaglig och Tom fick kämpa för att inte skratta.

-” Du låtsas ju bara, kom igen! Öppna ögonen.” Han kunde tydligt höra den retsamma frustrationen i sin brors röst så han brydde sig inte om att dölja sitt leende utan flinade nästan lite elakt.

-” Säg det magiska ordet.” Framför sig så såg han hur Bill gapade och snart hördes en fnysning.

-” Magiska ordet, huh?” han nickade.

-” Pttf… Sömn?” han rynkade på näsan.

-” Förklara!” en över dramatisk suck hördes.

-” Du är trött, du vill sova mera?”

-” Fel.” även med ögonen slutna så kunde han se minen Bill bar framför sig, troligen så såg han rätt irriterad ut men om Tom kände rätt så var han egentligen bara nyfiken.

-” Gå.”

-” Förklara.”

-” Du vill bli lämnad ifred?”

-” Fel.”

-” Mat, du är hungrig?”

-” Fel.”

-” Ilska, du är sur… på mig?”

-” Absolut, super jätte fel!” han kände ett leende.

-” Skola, du har läxa?” han stönade av den obehagliga insikten.

-” Sant men fel.”

-” Gitarr, du vill spela?”

-” Fel.” Bill blev tyst, så tyst att Tom kunde höra hans andetag, luften blev tyngre och mer fundersam. Då och då hörde han Bill dra in mer luft i lungorna för att säga något men han verkade inte riktigt kunna forma sina ord.

-” Gissa annars somnar jag på riktigt.” hotade han med ett leende, men det verkade låtsa Bills tunga i alla fall.

-” Tacksamhet, tack.” Han rynkade på pannan.

-” För vad?”

-” Kärlek, för att jag kan älska dig.” Tom slog upp ögonen direkt och såg på sin bror, Bill satt framför honom med håret i ansiktet för att dölja blygsamheten och osäkerheten som svävade runt honom.

Den äldre tvillingen slogs av vilken förändring Bill gått igenom under kort tid.

Från att vara kall och stängd så satt han nu med ett vagt och osäkert leende på läpparna i pyjamas framför honom. Han önskade bara att förändringen skett på andra villkor.

-” Jag älskar dig också.” Bills lilla leende växte och som vanligt så pinglade det i magen hos Tom, han var stolt över att han fått fram det.

-” Men det är fel.” Bill blev snopen.

-” Jag ger upp.” Han flinade.

-” Kram, jag vill ha en.” ett ljus tändes i Bills dunkla ögon och han backade lite så Bill kunde lägga sig framför honom, han kände snart hur Bills andning fuktade hans hals och hur han började leka med snörarna till hans huva.

-” Förlåt för imorse, jag hade ingen kontroll…” Han nickade bara och började stryka Bill över håret lite lamt.

-” Det är okej, skolan vill förresten att du börjar om senast efter jul.” han kände Bill nicka.

-” Förlåt att jag är knäpp.” Han flinade igen.

-” Glöm inte att vi delar DNA, din mentala ostabilitet är även min. Du har redan bett om förlåtelse, det är lugnt.” han hörde Bill nynna lite innan han sa:

-” Det kommer hända igen.”

-” Det tar vi då, du är värd det.”

Och nästa sammanbrott var inte långt borta…

 

Tom hoppade till då mobilen ilsket började vibrera i hans ficka, han var bara glad att inte matteläraren hörde och sakta drog han fram mobilen. ”MAMMA” lös med röda bokstäver.

-” Kaulitz, mobilen!” han stoppade undan den igen och snart slutade det ringa, Georg fnissade bredvid honom och han räckte ut tungan - han bet sig nästan i den då det började ringa igen.

För att inte verka misstänksam så såg han ner i sin lärobok och smög ner handen i fickan för att avsluta samtalet. Tillsist verkade Simone ge upp och det slutade ringa, han suckade av lättnad och flinade då han kände ett SMS komma- Simone skrev aldrig sms. Efter att ha sett till att läraren tittade åt ett annat håll så drog han fram telefonen och läste:

”MÖT MIG PÅ PARKERINGEN, DET ÄR BILL.”

Hjärnan slog av och han la snabbt ihop sina böcker, han kände frågande blickar efter honom då han i all hast lämnade klassrummet. I huvudet så började han gå igenom alla tänkbara scenarium som fick hans mamma att köra bil efter honom.

Det värsta var att Anders blivit frisläppt.

Håret reste sig i nacken och han började springa genom skolan och förbi skåpen, jackan lämnades kvar och matteboken höll han fortfarande i famnen. Han kände hur han hetsade upp sig och visste att det kunde vara obetingat men det hindrade inte Bills blodiga och brutna kropp från att passera hans synfält.

Men han blev lättad när han öppnade dörren och han mötte sin mamma.

-” Bill?” frågade han med ett hjärta som slog ut paniken i blodet.

-” Inget allvarligt gubben, vi skulle äta lunch och Jörg skulle gå upp och fråga om han ville ha, tydligen så drömde han en mardröm och när Jörg väckte honom så fick han panik. Jag vet inte om Marianne har lyckats lugna honom än men han kommer att behöva dig vilket som, jag har aldrig hört honom skrika så.” Även om det inte var goda nyheter så kände han ändå hur lugnet spred sig och han nickade stumt.

 

-” Ni måste ut.” var det första han sa då han kom in på sitt rum, både Marianne och hans pappa stod, likbleka i ansiktet och såg på siluetten i bortersta hörnet av rummet. När Tom kommit hem så hade han hört små, små läten av smärta komma från övervåningen och han hade förstått att ingen lyckats lugna hans bror.

Bill satt som sagt med ryggen mot väggen i ett av hörnen med täcket svept om sina ben, huvudet var böjt ner mellan knäna och armarna skyddade huvudet - det var tydligt hur han skakade.

-” Bill…” började Tom när de vuxna lämnat rummet, försiktigt gick tog han ett par steg framåt men det resulterade bara i att Bill gnydde till lite och han fick dåligt samvete. Han hatade att se Bill så här, Bill hade förändrat honom under så kort tid att det kändes som om han alltid varit där… men det fanns inget han kunde göra för att ta bort historian Bill hade eller rädslan.

Han önskade att han ryckt ner Bill från bron.

-” Det är bara jag, Tom…” han kunde se tydliga spår på golvet och i sängen att Bill haft en hostattack, blodet på golvet var utsmetat av Bills barfota fötter.

Han tog ett par steg fram för att se om Bill skulle reagera negativt men när han bara höjde huvudet och såg lite som ett skrämt djur på honom så vågade han ta ett par steg till. Han kände hur hjärtat slog blåmärken mot revbenen men gjorde allt för att hälla sig lugn, han insåg att han hade växt sen Bill kom in i hans liv igen, för ett år sedan skulle han ha skrikigt att den svarthårige var sjuk i huvudet och sprungit av rädsla - nu kunde han lugnt närma sig.

Det han var mest rädd för nu var att Anders skulle bli fri men också att han inte skulle kunna hjälpa sin bror lika bra som han borde, ibland funderade han på att ringa Anne Jost och ibland funderade han på att rymma med Bill… Bort från verkligheten…

När han var bara ett par meter ifrån sin tvilling så gick han ner på knä och hasade sig sista biten fram, försiktigt så tog han Bills blodiga hand i sin egen och försökte se honom i ögonen.

-” Du vet att jag aldrig kommer göra dig illa…” sa han lugnt men bestämt när Bill försökte titta bort, den svarthårige vände sakta blicken mot honom och hasade sig framåt mot honom och tillsist in i Toms famn.

Tom suckade och la sina armar om honom, när han kände hur dämpade snyftningar kom från hans famn så släppte han sig själv.

Han HATADE verkligen att se Bill så här…

-” Sch… jag är här… är alltid här…”

 

Bill lugnade sig gradvis och tillsist så började han inse hur han betett sig, genast fick ha dåligt samvete för att han skrämt de vuxna och han skämdes som en hund då han vågade sig ner i köket för att be om ursäkt. Självklart var det ingen som lät honom säga förlåt eftersom han inte kunde hjälpa det, särskilt Marianne som bara tog honom i sin famn. Tom kunde se hur hon viskade till honom men förstod att de minnen de delade var sånt han inte skulle vilja höra.

-” Tom?” klockan var över elva och båda tvillingarna låg i sängen, den yngre tryckt mot den äldre och de andades i synk.

-” Mm?” han var riktigt trött, ögonen vägrade hålla sig öppna och han försökte inte somna av den lullande känslan av Bills andning mot hans hals.

-” Vad kommer hända sen?” han försökte öppna ögonen men lät som vara och frågade bara:

-” Hur menar du?”

-” Marianne ska ha barn och jag är knäpp. Ni har varken tid, plats eller ansvaret över att ta hand om oss.” Ärligt talat hade han inte tänkt så långt.

-” Sen har Marianne ett handikapp och hon kan i vissa situationer bli lika knäpp som jag.” Ibland irriterade han sig verkligen på frågor han inte kunde svara säkert på.

-” Oroa dig inte, vi kommer lösa det…” han kände Bill nicka mot honom men hörde honom sucka senare.

-” Jag vill inte vara knäpp Tomi…” han log.

-” Sluta förolämpa mig, du är inte knäppar än vad jag är… Du har bara sår som behöver tillsyn.” den yngre kröp närmre och Tom fortsatte.

-” Jag tror att vi ska prata med Anne Jost…” direkt kände han hur musklerna i Bills kropp spändes och han tillade snabbt.

-” Jag vill veta hur jag kan hjälpa dig, jag tror att vi båda kan behöva det…” en nickning var allt han behövdes innan han kände kroppen försvinna och hur han började bli tyngdlös och han var inte säker på om han drömde eller inte när han hörde:

-” Du är en bra storebror Tom…”

 

Två dagar gick utan att något speciellt hände, inte mer än att Marianne blivit skrämd av Gordon, men annars flöt det på som vanligt. Tom gick i skola medan de tre vuxna och Bill var hemma, enligt Simone så låste bara Bill in sig på hans rum tills han var tillbaka, även om Tom kände sig speciell när Bill inte pratade med någon annan än han så visste han att det inte var bra.

-” Tom!” han stängde skåpet och vände sig om, piggare än vad han brukade vara och kände sig direkt på bättre humör när Sams mammas jobbarkompis dotter Lena följde med hans trio av vänner. Hon var snygg, utan tvekan! Långt brunt hår, lagom sminkad och gröna stor ögon, hon var inte pinnsmal utan hade kurvor. Hon var helt klart Toms typ.

-” Hej Tom.” hon log mot honom och han log tillbaka innan han nickade åt sina vänner, som sagt så var hon snygg men han var inte säker på att han ville ha en flickvän i sitt liv- vore han elak om han sa att det räckte med Bill?

-” Vi ska ut ikväll, ska du med?” det märktes att hon inte visste något om Bill eller hur hans liv såg ut, ingen av trion skulle frågat honom utav respekt för det som hade hänt.

-” Vet inte, jag har rätt mycket hemma.” Hon nickade men sa att hon skulle skriva till honom senare och fråga.

 

Han var glad, eller ja… mer uppåt än vanligt. Det var helg och Tom skulle vara hemma i två hela dagar. De tankarna fick honom att känna sig nykter, som om han hade kontroll över sitt liv igen- något han gärna inbillade sig när Tom var hemma.

Sanningen fick honom att sucka och lägga sig på rygg efter sängen, Tom var på toa och skulle hjälpa honom att sätta igång en film sen. Det var först nu han hade upptäckt hur oteknisk han var, DVD spelare eller TV- spel var en helt annan värld för honom.

Något som också var i en annan värld var Toms mobiltelefon som helt plötsligt började vibrera skoningslöst på nattduksbordet. En signal började ringa och han tog upp den i sitt knä, det var bara ett SMS men signalen gick fortfarande.

Han ogillade rapplåtar så han tog upp telefonen i handen och började trycka på olika knappar för att den skulle tystna, något som resulterade i att meddelandet kom fram.

”Träffas ikv? / Lena” han såg länge på det innan något bubblade upp inom honom och kroppen reagerade innan huvudet gjort det. Mobilen for flygande genom luften tills den tog i golvet och for i bitar. Han blinkade.

-” Bill vad i HELVETE gör du?” … Ja vad i helvete gjorde han?

Förskräckt såg han upp och fann sin bror stående i dörröppningen, ansiktet var förvridet i chock och något som liknade ilska.

-” Shit Bill, varför hade du sönder den?” han fortsatte blinka.

-” Jag.. vet inte..”

-” Vet inte?” Bill, hur... VARFÖR? Hur dum får man va? Du kan inte bara… Fan… Fan…”

Att Tom var arg gick inte att ta miste på men det låg något annat över honom, besvikelse, något Bill var less på att känna. Han var less på att få blickarna från folk som bara sa honom vilken besvikelse han var, han kände hur adrenalinet började pumpa hos honom igen.

-” Du tänkte lämna mig igen! Eller hur?” Tom ögon blixtrade.

-” Så det är de det här handlar om, du litar fortfarande inte på mig!” han grimaserade, det var snarare tvärt om. Han litade på sin bror mer än någon annan, det var de andra han inte litade på.

-” Jag litar på dig…” viskade han och såg hur Tom nöp sig över näsryggen och tog ett djupt andetag innan han sa:

-” Varför gjorde du det då? Jag jobbade halva sommaren för den där!”

 

Tom såg på sin före detta telefon och sedan upp på sin bror rakt i ögonen, han andades och försökte påminna sig själv om att han inte fick bli arg men känslorna var på väg att göra upplopp.

Han visste att Bills värld var lika förvirrad som han såg ut att vara, det var inte den yngres fel men samtidigt…

Mobilen…

-” Du kan gå till Lena om du vill… Du bryr dig ändå inte.” han ilskande till, han hatade när Bill anklagade honom för saker som var så osanna att de ville spräcka honom.

-” Så jävla dumt.” han gick fram och plockade ur SIM kortet från sin telefon och gick sedan vidare till det lilla skrivbordet där han visste att han hade sin gamla telefon.

-” Vart ska du?” vore han inte så uppretad så skulle han vänt sig om och hållit om sin bror tills han inte kunde andas, problemet var bara att ilska hade suddat ut hans minne. Han vände sig om och blängde.

-” Jag ska ut, jag behöver luft.”

 

-” Du kom!” Lena slängde sig om hans hals och han flinade, hon var ett år äldre än han och hade all rätt att dricka men hon var redan så pass full att hon luktade alkohol.

-” Hej på dig med! Var är Gus?” hon pekade lamt mot ett bord en bit bort där trion satt med olika drinkar i händerna. Han såg att även Sam var där och han var glad över att dansaren tagit sig in även om han var lika underårig som han- det hade säkert något med deras sjukt snygga utseende att göra.

-” Hej.” han gick fram till dem och tog plats bredvid Georg som räckte honom ett glas med gud vet vad i.

-” Nej.” Han skakade på huvudet och utan att fråga så tog basisten glaset själv, han var glad över att de kunde respektera att han inte ville dricka. Han skulle han nog med problem på morgonen som det var.

-” Dricker du inte?” Lena satte sig gränsle i hans knä och såg bestört på honom, han flinade.

-” Jag vill komma ihåg dig.” hon log sluddrigt men han att döma av hennes stora pupiller så skulle hon inte minnas ett dugg imorgon,

-” Du är snygg, snygg och ganska het också.” han flinade och såg på sina vänner, de skakade bara på huvudet med ett flin och såg bort.

-” Hon är full Tom, då blir folk fyra gånger snyggare än vad de egentligen är!” han räckte ut tungan åt Georg och Sam flinade.

-” Var snäll, jag lovade mamma att jag skulle hålla koll på henne så våga bara släpa med henne hem!” han skakade på huvudet och vände sig upp mot flickan i sitt knä. Han fick erkänna att han blev en aning förvånad när hennes läppar mötte hans men åh vad han behövde det.

 

Han stirrade framför sig, på sina händer och på väggen - han hade gjort Tom arg och besviken. Det sved ordentligt.

”-” Billi kan inte, Billi är för svag.”

Han bet ihop käkarna men vägrade förlora mot rösterna och minnena i hans huvud, han ville inte förlora kontrollen igen. Han började tänka på vad Tom sagt ett par dagar innan, om att prata med Anne… Kanske…

På skakiga ben så ställde han sig och gick mot tröjan han haft då han lämnat sjukhuset, han insåg att han haft samma kläder väldigt länge. Toms tröja och ett par mjukisbyxor, han kanske kunde byta?

Han gick mot sin väska men när allt han fann var sjukhuskläder så suckade han och gick mot Toms garderob, skulle han våga? Tänk om Tom blev argare för att han använde hans kläder? Hans skakade på huvudet, om han tog något som låg riktigt långt bak som inte såg ut att användas så kanske det var okej, han kunde ju tvätta allt sen.

Han öppnade dörren och sträckte in en hand efter något långt bak, en tröja.

Tröjan var enfärgad och mörkgrön, inte ett enda tryck, i hyllan under hittade han ett par mjukisbyxor som han antog att Tom en gång använt under idrotten men de var så korta att de gick honom en bit över fotknölarna. Han skulle precis stänga garderoben igen då han såg ett kort ligga där i, han sträckte sig efter det och kände som om han snokade för mycket men tänkte bort det.

Ögonen tårades då han såg vad bilden föreställde, två blonda pojkar precis bredvid varandra - ögonen var stora som klot och kolsvarta. De kunde inte vara mer än ett par månader när Bilden togs och ändå visste han precis vilka de var, han torkade sig om ögonen och gick tillbaka till tröjan han haft på sjukhuset. Snabbt drog han fram kortet och letade reda på en telefon som funkade.

 

Han suckade när han klev in i rummet, det var kolsvart och figuren på sängen var orörlig. Lena hade blivit så full att hon spytt och de andra hade fått hjälpa henne hem, ändå var han glad över att kvällen slutat tidigare än väntat – han hade dåligt samvete. Lena hade i princip haft sex med honom med kläderna på och han hade knappt blivit hård för tankarna var någon helt annanstans och han skämdes över att han låtit henne gå så långt.

Han klädde av sig byxorna och tröjan innan han kröp ner i sängen, lättad över att det var varmt så suckade han igen.

-” Du luktar alkohol.” Ett litet leende prydde hans läppar.

-” Jag har inte druckit.”

-” Förlåt… jag kanske… kan laga din telefon.” han vände sig på sidan så han kunde se Bills rygg.

-” Det är lugnt, men du borde inte haft sönder den. Förlåt att jag blev arg…” han kröp närmre så att han kunde lägga armen om den yngre.

-” Det är okej…” det blev tyst men Tom fick känslan att båda var vakna och Bil bröt snart tystnaden.

-” Jag ringde Anne Jost…” han såg förvånat på den svarta hårsvallen framför honom, Anne Jost?

-” Vad sa hon?” han hörde honom sucka.

-” Hon kan hjälpa oss eftersom hon är här i ungefär en månad till… men…” han ogillade ordet…

-” Men?” han hörde Bill dra efter andan och kura ihop sig mer.

-” Egentligen så får hon inte hjälpa oss eftersom hon jobbar på kriminalen, men hon kan göra ett undantag…” han var säker på att det skulle komma mer.

-” Om jag vittnar mot Anders den 27e december.”

 

Trött la hon på luren och såg sig omkring på kontoret, hon avskydde att behöva be Bill att göra det, men hade hon något val? Reglerna var som dom var och hon hade ingen möjlighet att ändra dem.

Hon förstod varför Bill så gärna ville ha henne, så gärna ville be henne om hjälp- hon visste. Hon visste redan mycket mer om Bill än vad en psykolog skulle få ur honom på flera år, faktumet var att hon var på väg till Eriks kontor för att se mer bevis när Bill ringde.

Det var väldigt ovanligt, även för en kriminal psykolog, att vara med så här mycket i ett fall men domstolen hade ansett att hon behövdes och just därför var hon där hon var.

Anledningen till att Bill skulle tvingas att vittna om hon hjälpte honom var enkel, kommunen hade inte råd att anställa henne på andra villkor - vidrigt men sant. Hon suckade och strö de bruna slingorna från synfältet och kände illamåendet välla upp då hon såg på bevisen framför henne, efter att de gjort en husrannsakan hemma hos Anders Kampf så hade dom hittat så mycket bevismaterial att hon ansåg att en rättegång var onödig.

Ändå skulle advokaten få sin chans att försvara den grovt kriminelle mannen - monstret.

Han var inte alls mänsklig i hennes ögon och ändå hade hon sett män och kvinnor som sågade av ben på folk och hade sex med dem. Av alla sjuka jävlar där ute så var nog Anders Kampf den sjukaste.

Säkert hundra leksaker hade dom hittat och ännu mer BDSM saker, så som piskor, kedjor, ljus och annat som såg till att förödmjuka den undergivne så mycket som möjligt. Sen hade de hittat säkert femtio olika blad och hon påmindes om vad den unge Samuel Licht hade sagt, att det gick rykten om Bills påstådda knivskickligheter. Hon visste att hon skulle tvingas ta reda på sanningen men i hemlighet önskade att hon skulle slippa.

-” Anne? Är du på väg eller?” hon suckade igen och reste sig, på bara ett par dagar så kände hon sig äldre än vad hon gjort de senaste åren, fallet tömde henne helt och hon längtade hem efter sin man. Hon längtade efter att få hållas om och bara slappna av.

Det var då hon började tänka på Marianne, Marianne som inte alls verkade vara lika skadad som Bill. Hon tänkte på hennes berättelse om hur hon till en början varit så kär och verkligen älskat mannen med den bittra tonåringen, bara för att sedan användas som slav. Enligt Marianne så hade hon bara blivit straffad då hon försökt rymma - händerna. Sen var det också en våldtäckt för ett par månader sen – graviditeten. Fallet var verkligen annorlunda eftersom i det flesta fall så är det kvinnan som används som sexleksak och slagpåse, i det här fallet var Marianne bara ett förkläde för att få familjen att se normal ut.

Marianne hade bara haft otur.

-” Anne, ta en hink och sätt dig, jag lovar att ingen skräckfilm kommer få dig att må värre.” Jenny såg allvarlig ut medan Erik bara fnyste men såg en aning blek ut.

-” Det är så jävla sjukt, han är elva på filmen.” hon nickade och tog en bunke i sitt knä innan hon satte sig ner framför TV:n och väntade.

-” Sätt dig på knä Bill.” Hon såg hur en betydligt yngre version av den skadade tonåringen satte sig ner på knä på golvet, han såg rätt ut men ansiktet var satt i sten.

-” Kom igen Billi, le mot kameran. Minns du inte när vi gjorde en audition för stålmannen?” Hon mindes filmen som hon antog var första gången Bill blev sexuellt utnyttjad. Med stora ögon följde hon dramat på skärmen och kände vågor av illamående komma och gå, det här var ett typiskt fall av BDSM - den undergivne blev dominerad. Hon såg hur den lille pojken rörde vid sig själv och hur generad han blev när han säkert började känna hur det kittlades i magen och hur han tillsist blev hård, hon blinkade bort tårarna när den äldre gick fram för kameran och knäppte upp sina byxor.

Skillnaden mellan det här klippet var att pojken var alldeles tyst, i alla andra filmer hade Bill skrikit och bett honom att sluta. Den här gången var han bara tyst.

-” Se Billi, du gillar det…så jävla trång..”

Hon vände sig om och spydde.

 

Han satt med blicken riktad ut genom fönstret, blicken var fixerad på ett träd men i verkligheten var han långt, långt borta. Han var flera år tillbaka i tiden, på den tiden då han trodde att han och Tom skulle få autografer av stålmannen. På den tiden han hade varit naiv nog att tro på lögnen om att vuxna alltid vill ens eget bästa.

Han blundade och ändrade spår av tankar.

 

Första dagen i en ny skola, eller ja.. i skolan över huvudtaget eftersom han blivit skolad hemma i hela sitt liv. Det var svårt att föreställa sig hur det skulle bli, att ha andra barn omkring sig och att någon annan skulle tala om för honom vad han skulle göra.

Han skulle börja fyran, han var verkligen stor nu!

Muntert traskade han in på skolgården som Anders visat honom dagen innan, och senare mot klassrummet som han skulle vara i. Det var en överväldigande känsla att se så många barn omkring sig och dom flödade bara in.

Han var omgiven av miljontals ungar!

Sakta men säkert började han känna sig klaustrofobisk, han ogillade verkligen hur de mindre knattarna sprang in i honom eller hur de äldre såg ner på honom där han gick med sina trasiga kläder och fula väska.

-” Hejsan vännen, du måste vara Bill Kampf?” en kvinna med stort svart hår stod framför honom, han hade hört om såna! Dom kom från Afrika och kunde dansa för gudarna, med ens började hans fascination, kunde hon dansa för gudarna?

-” Kom med här.”

 

-” Hej där!” en blond kille med två framtänder borta hälsade glatt på honom och han såg snabbt ner i maten igen.

-” Vad är det med dig, kan du inte prata?” undrade den blonde killen och han rodnade.

-” Anders säger att jag inte ska prata med de jag inte känner.” Killen flinade brett.

-” Det var det dummaste jag har hört! Jag heter Andreas, vad heter du?”

-” Bill.”

-” Se där, nu känner vi varandra!” han log och såg upp, den blonde lyste en aning men vände sig frågande om då ett annat barn ryckte lite i hans tröja. Det barnet så lite ut som fröken från Afrika, han hade hy som var gjord av choklad och håret var brunt och jättelockigt. När Bill varit liten så hade han trott att man kunde känna choklad smak om man slickade på sådana människor.

-” Åh vad jag är dum! Det här är Sam, min kusin!” Killen bakom gick blygt fram och sträckte fram en skakig hand och Bill tog den.

-” Sam.” läspade han, Bill log.

-” Bill.” Den andre killen log också och de bruna ögonen tindrade mot honom.

Bill tyckte att det var de vackraste ögon han sett.

 

Han suckade igen och såg ut genom fönstret, kunde han verkligen vittna?

 

 

Träden svajade lät med vinden och snön yrde lätt upp från marken, mörkret hade fallit och gjorde synen magisk och på något sätt levande.

Han suckade och kände hur huden reste sig av kylan.

-” Bill, det är svinkallt! Vad gör du?” han såg ner på sina händer, för första gången på länge så kändes det som om han hade kontroll. Kontroll över sina handlingar och som om han kunde tänka tillbaka utan att bli knäpp.

-” Tänker.” svarade han men vände sig inte om, händerna skakade av begär när han såg vad sin bror drog fram ur fickan.

-” Vill du?” han nickade direkt och tog glatt emot cigaretten, tände den och stoppade den direkt mot munnen för att dra in det lugnande giftet.

-” Vad tänker du på?” han suckade och fingrade lite på cigaretten medan han sakta blåste ut röken.

-” Minnen.”

-” Trevliga?”

 

-” Nej Billi! Du spelar fel!” Andreas skrattade länge då han förskräckt såg upp på honom med trumpinnarna i händerna, Andreas försökte lära honom ett av sina stora intressen - trummor.

-” Tänk, 1, 2, 3, 4 och bang!” han log men la ner pinnarna på trummorna innan han reste sig och gick bort till sin vän och hans blyge kusin.

-” Jag tror det är bättre om du spelar, för övrigas skull.” vid det här laget så gick trion i sexan, och både Andreas och Sam visste om Bills situation – de var bara för små för att bli tagna på allvar när de försökte göra något.

-” Hur länge blir du kvar hos Mosel?” han ryckte på axlarna, den djupt troende familjen hade inte alls varit något problem hittills, han skötte deras sysslor, sov och åt men om det verkligen var så kristligt visste han inte. Hur som helst så var det bättre än att bo med Anders.

-” Tills deras pengar tar slut antar jag.” Andreas flinade och puttade på Sam, Bills ”stora kärlek”. Sam fortfarande lika blyg som då de träffats första gången, håret stod åt alla håll och var så långt att om han kunde så gömde han sig gömma bakom det som skulle föreställa en lugg. Han hade fått tillbaka alla sina tänder men han läspade grovt, något som nästan alla fann väldigt sött med tanke på att han rodnade lika ofta som han läspade.

-” Sammy… du kan spela för oss! Eller hur?” Gnällde den blonde pojken och Sam blängde på honom, Bill flinade åt smeknamnet ”Sammy” – Sam ansåg att han var för manlig för ett sånt namn.

-” Lek snällt Andreas!” härmade Bill allvarligt och strök en hand genom det kolsvarta håret.

-” Jesus Amalia! Du låter läskigt lik pappa!” Bills karaktäristiska ögonbryn flög upp och han såg oförstående på sin vän som började skratta, Sam såg helt förstörd ut vid tanken.

-” Du har ett extremt grovt ordförråd Andi…” påpekade Bill sarkastiskt, men satte sig på en stol och blundade.

-” Toan, kommer snart!” han log och skakade på huvudet då han hörde Andreas försvinna ut genom dörren. Han suckade och drog en hand över ansiktet, han var trött, nej – han var slutkörd.

Familjen Mosel gjorde inte mycket fysiskt mot honom, men den ständiga prägeln om gud och det eviga arbetet som räckte till långt in på natten tärde på honom, han var säker på att hans händer var förstörda efter att ha skrubbat fruns silver.

-” Hur är det?” han öppnade förvånat ögonen och fann ett par bruna blinka mot honom, hjärtat slog fortare och magen hoppade till. Sam var alltid mycket blygare när Andreas var i närheten, kanske berodde det på att Andreas var inne i en period där han ville prata tills stämbanden brast.

Men när de blev ensamma så kunde Sam prata nästan lika mycket som Andreas ibland, för han visste att Bill aldrig skulle reta honom för hans talfel.

-” Trött.” svarade han men rätade på sig lite så att han satt rakt på stolen, Sam satt på knä på golvet och såg upp mot honom. Hur kom det sig att Sam tog bort alla hans bekymmer och fick honom att må så bra?

Det var en grej han funderat över länge, en fråga han så gärna ville ha svar på och det kunde han få om han bara… lutade sig lite…

Hjärtat slog ännu fortare då han mötte Sams ögon igen och kände hur de båda drogs mot varandra, som om magi tvingade dem, men han visste att inget skulle kunna tvinga honom till det här.

Han skulle göra det frivilligt.

-” Bill?” viskade Sam då de bara var ett par centimeter ifrån varandra, han slöt sina ögon och lät det bara hända. När han kände de mjuka läpparna mot sina så försvann han. Inget existerade längre än känslan mot läpparna, han och Sam. Det fanns inget han behövde längre.

Något i bakhuvudet sa åt honom att det var fel, väldigt fel! Pojkar fick inte göra så här…

Ändå kunde han bara lägga en hand runt Sams nacke och dra honom närmre för att på sitt eget sätt fördjupa kyssen.

Det var helt i sin egen värld, de såg inte hur Andreas med ett brett leende stod i dörröppningen eller hur herr Mosel kom upp bakom honom.

-” BILL!”

Magin var bruten…

 

Han försökte att inte skrika när han träffade väggen, huvudet kändes så tungt att han inte ville hålla upp det men ändå tvingade han sig själv till det. Anders såg rasande ut då han korsade rummet med verktyg och färg i händerna.

-” Dom vill ha pengarna tillbaka! Vet du varför?” han hörde inte det sista eftersom hans skrik bedövade orden, skriket ekade då han blev kastad på mage och kände hur hakan sprack då den slog i golvet.

-” Är det verkligen så jävla kul att vara bög? VA?” Han försökte att inte gråta men det var omöjligt då han kände hur den glödande kniven delade hans hud och formade mönster på hans rygg. Han kunde inte hålla sig längre utan skrek för allt vad hans lungor klarade av, han skrek så tårarna sprutade – smärta kan göra mycket med människor.

Det dröjde inte länge förrän han svimmade.

Men en rosa triangel på ryggen.

 

-” Bill?” han såg upp och mindes frågan.

Trevliga? Han suckade och fingrade ytterligare på cigaretten som börjat slockna, som cigaretten så önskade han att varje minne han hade skulle slockna. Ibland kom han på sig själv med att vilja slockna, det var för mycket begärt av Tom och de andra. Varför hjälpte de honom? Det var något han frågat sig sen Tom väckt honom på sjukhuset – Varför?

-” Jo, riktigt trevliga..” sa han ironiskt och vågade sig på ett litet leende, Tom log också.

-” Säkerligen, och nu funderar du på om du är värd allt.” han såg bara ner och hörde sin bror sucka, det dröjde inte länge förrän han kände en hans på sin axel.

-” Du är värd allt och mycket mer Bill, kom ihåg det…”

 

 

Hon var på väg att gå hem, eller ja… Till hotellet där hon, Erik och Jenny bodde för tillfället då telefonen ringde. Först tänkte hon ignorera det, hon var så trött och det gjorde ont i ryggen efter att ha suttit i samma ställning i flera timmar, ändå så lyfte hon luren.

-” Anne.” Svarade hon.

-” Det är Bill.” hon kvicknade till, hon hade inte väntat sig det här.

-” Hej Bill, har du bestämt dig?”

-” Jo… jag behöver din hjälp oavsett… För Tom…”

 

De var överallt, händerna känslorna och lätena - överallt!

Ändå var det svart runt honom, hur han än vred sig så kunde han inte ta sig ifrån dem. Han kunde inte springa, inte skrika. Något höll på att kväva honom, lungorna fylldes inte som de skulle - han var döende.

Döende…

Han slutade kämpa emot och lät sig själv gå.

Han gav upp…

Död.

 

-” Bill!” Det var fortfarande mörkt när han öppnade ögonen men strimmor av ljus sken in genom fönstret och han kunde se sin brors oroliga ansikte ovanför sig, båda flämtade ordentligt.

-” Är du vaken?" han kände hur hjärtat hamrade i bröstkorgen och hur huvudet försökte klarna.

-” Jo, förlåt om jag väckte dig.” Tom skulle till skolan dagen efter, ingen kunde missa ringarna under hans ögon tackvara Bills mardrömmar.

-” Det är lugnt.” men han skakade på huvudet, det var långt ifrån lugnt!

-” Jag kommer snart, somna om.” Hade situationen varit annars så hade Tom tvingat honom att somna om, men eftersom denne redan sov då han lyfte på täcket så kunde han lätt slinka ut genom dörren. Med en suck så stängde han efter sig och lutade sig mot den svala ytan, försiktigt provade han att sluta ögonen bara för ett par sekunder. Kroppen slappnade av innan han kastade sig framåt för att bli av med känslorna som genast stormade honom, han mådde illa.

Trött stegade han in i badrummet och satte på kranen, det kalla vattnet kylde hans händer och snart hans ansikte. Det kändes som om han inte kunde tänka, som om inget fungerade i honom - allt var bara tomt.

Ändå höll något på att ta över honom en känsla som var mycket mörkare än vad han eller Tom skulle klara av att hantera.

Rädsla.

Han undvek att se sig i spegeln eftersom han bara såg sig själv.

De stora tomma ögonen som menlöst såg in i sig själva, hade han inte sett dom nog? De gånger han hade haft Anders bakom sig och en spegel framför sig, räknades dem?

Just då insåg han att han hatade sitt eget ansikte, ansiktet som gjort så mycket mot honom genom åren. Hade han varit ful som stryk eller kanske missbildad så hade Anders inte tagit med honom hem eller ännu bättre – låtit bli att rädda honom.

Han bet sig i läppen och såg ändå upp i spegeln, försiktigt förde han en hand upp mot glaset och strök sin spegelbild över pannan. Han önskade att personen i spegeln var en helt annan person- en person han kunde trösta och känna empati med, inte bara titta bort och inse att det aldrig var en annan person.
Kunde han klyva sin personlighet och bara tycka synd om en del?
Han skakade på huvudet och suckade.

-” Sam!” han log lättat när hans vän äntligen vände sig om, de hade så kort rast att han inte varit säker på om han skulle hinna få tag i dansaren.
-” Hej!” Dansaren flinade lite och han flämtade medan han försökte andas ordentligt - han skulle tvingas bygga upp kondition!
-” Hej, alltså jag har säkert redan börjat så jag går rakt på sak: Bill vill att du följer mig hem efter skolan.” Sam spärrade upp ögonen och såg förvånat på honom.
-” Va?” Han nickade.
-” Ja , Anne sa att innan vi börjar med någon lektion så vill hon att Bill ska känna sig bekväm med andra människor eftersom vissa av mötena kommer vara individuella. Eller större delen kommer vara det och eftersom ni redan känner varandra så vill jag bara vara säker på att det går bra. Bill och mamma funkar inte än och Marianne har tillräckligt.” Tom trodde nästan inte sig själv då han insåg att han sagt allt det där i ett enda andetag, det var ren och skär skicklighet.
-” Okej…” Sam såg tvivlande på honom men han hade godkänt det och det var allt Tom behövde för att hinna till lektion.

-” Bill!” han såg ner i marken och fortsatte gå, med lite tur så skulle ingen se dem tillsammans.
-” Bill vad gör du?” det skar i honom då han fortsatte ignorera det, men han mådde illa vid tanken på att gå igenom allt igen.
-” Vänta!” han kände hur Sam la en hand på hans rygg och han ryckte sig undan, smärtan slet sönder honom och han fick bita ihop för att inte skrika – han hatade att skrika.
-” Vad gjorde han mot dig?” han kände hur Sams blick sökte igenom honom men förutom det lilla såret vid kinden så var resten osynligt för omvärlden.
-” Inget.” ögonen tårades nästan då han såg Sams min, det här var en person han verkligen brydde sig om – varför skulle han då göra det han var på väg att göra?
-” Bill… Säg inte att det var på grund av mig.” Han såg ner i backen och började vända på sig för att gå iväg då han kände två mindre armar draperas runt honom. Han bet sig i läppen och kände hur ögonen började sticka då han häftigt slog sig lös. Omedveten om sin egen styrka så fick han Sam att falla till marken, han vände sig om och såg på honom. Varje ord satt som lim i munnen, ändå så gick dom säga.
-” Jag kan inte.. vara så… med dig.” Han såg bara hur den liggande skakade på huvudet och såg snabbt bort.
-” På grund av honom?” han nickade, han var svag.
-” Så du ger upp?” han nickade igen.
-” Förlåt.” Med hjärtat tyngre än sten så vände han på klacken och började gå.

-” Bill?” han såg upp och fann personen i hans senaste minnen.
-” Hej Sam.” han satt på Toms säng, Tom träna med Georg och Gustav så av den anledningen skulle Sam vara där – det var i alla fall vad Tom hade sagt. Han lät täcket han tidigare hållit tryckt mot sig, falla ner i knäet och inbjöd dansaren att sitta mitt emot honom.
-” Hur är det?2 Sam log och såg på honom.
-” Bra, borde inte jag fråga dig desamma. Jag hör att du skolkar?” Hur stelt och okänsligt det än var så log han, det kändes ändå lätt. Leendet övergick till ett flin och han sa sarkastiskt:
-” Skolkar och skolkar, jag kallar det att använda min tid till att tänka på livet – mycket djupare än ordet skolka.” Sam skrattade lätt och skakade på huvudet.
-” Du och dina teorier Bill.” Han började le igen, kanske kunde han visa att inte ville ge upp – han hade inget val den där gången för så många år sedan.

 

-” Hej…” han såg upp och log, mörkret hade fallit sedan länge men sömnen hade varit långt borta. Så därför befann han sig nu i den nya familjens soffa – lämnad åt sina tankar. Ändå kändes tankarna mindre farliga under nätterna, han vågade tänka dem. Under dagen var han för rädd att förlora sig själv, för rädd att mista kontrollen som med Toms mobiltelefon. Mornarna var det han fruktade mest – det var då ångesten kom, allt som kändes rätt okej eller till och med möjligt att läka var som en explosion på morgonen. Men på något sätt så kändes det som om han skulle kunna hitta det inom sig att klara sig, överlevnadsinstinkt.

-” Hej…” svarade han och hon satte sig bredvid honom, han beundrade hennes allt växande mage och undrade för en sekund om han skulle våga röra den. Det var då han insåg det, Mariannes styrka… Hon bar på ett barn tillhörande ett monster…

Precis då beslöt han sig för att aldrig låta Mariannes barn känna vad han känt, se vad han har sett eller ens få chansen att bli som han. Han skulle se till att barnet inte skulle kunna påverkas av dess pappa, beslutet om att vittna kändes redan lite bättre.

-” Hur är det?” frågade han och hon ryckte bara på axlarna, han log matt och ryckte även han på axlarna.

-” Väckte det dig?” hon nickade och han gjorde desamma, samvetet över att inte fått ut Marianne tidigare brände i honom. En snart fem månades gravid kvinna skulle aldrig ens behövt höra om den miljön hon levt i – den miljö barnet kunde ha levt i.

-” Du sover inte mycket.” konstaterade hon och den här gången var det hans tur att rycka på axlarna, han var säker på att hon kunde gissa hans anledningar.

-” Mardrömmar?” Gissade hon och han nickade.

-” Visste du att dem bar ut den gamla hela två dagar efter att dom hittat dig, hur länge hade hon vart död?” berättade hon men han suckade bara, tankarna på den gamla fick honom att krympa ännu mer av skuld. Den gamla skulle ha levt ett vanligt liv som pensionär om det inte vore för honom, hon skulle ha fått den behandling hon behövde för att lätta på hennes demens och hon skulle ha haft ett socialt liv. Men Anders hittade henne och tvingade henne att bo med dem, bara för att en förälder till en flicka i hans klass tillsist gjorde en anmälan.

Ärligt talat gjorde anmälan allt bara värre.

Utan den hade Marianne levt tillsammans med en bra man och säkert haft kvar styrkan i sina händer.

-” Vad kommer hända med oss Bill?” han rycktes från sina tankar och såg på henne, han visste vad hon syftade på men kunde han svara henne? Kunde han säga att hon borde flytta långt härifrån och gå hos en psykolog, skaffa en någon som tog hand om henne och barnet – medan han själv blev inspärrad på psykhem. Han gissade att det var dit de skickade såna som han, snart skulle han tappa kontrollen och Tom skulle inte klara av honom.

Det var det han fruktade mest – att Tom skulle ge upp honom.

-” Jag vet inte… men du måste härifrån… jag ska… se till att du får det bra. Det kommer att bli bra.” hon trodde honom, han kunde se det på henne men han önskade att hon skulle tvivla och tvinga honom att säga något bättre. Ändå log hon bara och tog hans hand.

-” Du är en bra man Bill, du är så ung men ändå har du ett hjärta av en man från alla sagor. En man som stridit i tusen krig bara för att få se en glimt av sin älskade. Minns du? Det är din text och min saga, Helig.” han log åt minnet, självklart minns han.

 

-” Bill… åh herre gud! Vad har han gjort med dig?” han låg bara helt stilla, med lite tur så skulle blodet bara rinna ur honom utan att det gjorde mer ont. Han kunde ju drömma.

Anders hade förlorat en viktig patient och tog ut det på sin personliga slagpåse – Bill.

Det gjorde ont och han ville inte röra sig från sin halvsittande position där i källaren, men det var inte tillräckligt för att ge honom permanenta skador.

-” Det är okej.” Viskade han och han kände hennes friska hand dansa över hans svarta hår och dra det ur ansiktet. Hon försökte le tröstande åt honom och det fungerade som vanligt, han kunde slappna av då hon log.

-” Jag hittade din nya text.” han nickade och tänkte på den, Helig… Bara Marianne visste vem det handlade om, bara hon visste att han fanns på riktigt, inte bara i hans drömmar. Tom.

-” Den var väldigt fin, vill du höra historian jag såg framför mig?” De gjorde alltid så här, han skrev en text och hon hittade på en historia till dem – allt för att hålla tankarna borta från vad som egentligen hände med dem, allt för att slippa inse sanningen om deras liv. Han nickade.

-” Okej, det var en gång en pojke. Hans namn var… hm… Gabriel… Gabriel växte upp i en liten by tillsammans med sina föräldrar och sin äldre bror Mario, de var oskiljaktiga… Men på grund av det kommande kriget så…”

 

-”… Så skiljdes bröderna åt… Kriget pågick i flera år och Gabriel bad varje kväll för sin brors hälsa, men bönerna verkade bli ohörda. Trots detta så fortsatte Gabriel kämpa för en låga brann inom honom, så länge han kunde känna Mario i sitt hjärta så skulle han slåss till sista blodsdroppen. Det var inte förrän trupperna förenades framför kungens slott som bröderna träffade varandra igen, i det kriget tog även Gabriel sitt sista andetag.” avslutade han och såg ner på sina händer, kriget Mario och Gabriel stred i påminde mycket om kriget han själv stred i – skulle även det sluta med att någon tog sitt sista andetag.

-” Klart jag minns…” sa han efter en stund och svalde innan han såg ner på deras slutna händer, han kände hur Marianne flämtade då hon insåg vad hon antydde.

-” Bill det var inte så jag menade, du.. förlåt…” han klistrade på ett leende och såg upp, hennes uttryck var oroat.

-” Det är okej, är du rädd?” undrade han och lät henne söka hans blick så hon kunde slappna av.

-” Lite, jag är rädd för att se honom igen… jag vet att han inte kan göra något där han sitter men det känns ändå som om jag har honom runt mig hela tiden.” Han nickade förstående.

-” Ändå så om man jämför med vad han gjorde mot dig… Bill… det är inget…” han skakade på huvudet, han hatade när någon påpekade att Anders ”gjort något mot honom”, bara tanken på vad som gjorts fick honom att förlora kontrollen steg för steg.

-” Dina händer…” viskade han och hörde hur hon drog in ett djupt andetag, hennes ögon tårades och han kände samvetet skölja över honom.

-” Marianne… förlåt…” Men hon skakade på huvudet.

-” Dom kan fixa dem, med lite pengar så kan jag få tillbaka nästan allt jag förlorat… jag.. vi… vi kan bli okej igen.” hon lät tårarna falla och han drog henne mot sig och kände bulan mot hans mage, han bet ihop för att inte bryta ihop.

-” Vi kommer bli okej..” upprepade hon och han höll henne bara, han ville så gärna tro henne.

 

-” Är du säker på att det här är smart?” Han nickade åt sin vän bakom ratten.

-” Bill har gått i mina kläder sen han kom hem från sjukhuset, han har själv sagt att han saknar sina egna och sitt smink. Marianne gav tipset att om han kan ha sina vanliga kläder så kommer han även känna sig bättre till mods, typ du vet… Som att när man är hemma hos någon annan så är man mer spänd och när man är hemma så slappnar man av och kan visa alla sina sidor. Nåt sånt, jag minns inte.” Georg nickade bara, han hade sagt till Bill att de skulle träna igen den kvällen men han ville hellre överraska honom med att ta hem lite av hans grejer – det var trots allt säkert roligare att ha sina egna grejer än någon annans.

Men han oroade sig för att gå in i huset igen.

Just därför så grimaserad han då han hoppade ur passagerarsätet och ut genom dörren, kylan var bitande och han kunde se spår av polisbilar överallt, på dörren hände till och med sönderriven polistejp. Han övervägde nästan att ta hem en bit och sätta det på dörren, hade han varit tre år yngre så hade han gjort det för att visa sin mamma hur rebellisk han var.

Det var en sådan där sak man slog handen i pannan åt nu…

-” Vänta här så går jag in.” Georg flinade.

-“Cover me, I’m going in… Yeah, I got your back bro.” Han flinade också och himlade med ögonen innan han gick in genom dörren, huset var iskallt så han brydde sig inte om att ta av några ytterkläder, bara stämningen i huset fick honom att huttra. Han såg sig omkring och försökte minnas vart trappan var.

Precis framför honom…

Han kände hur skinnet kröp av obehag då han gick efter trappan, ju högre han kom desto kyligare kändes det i huset. En hand på hans bröst stannade honom tvärt men när han såg sig omkring så fanns det inget där, han höll på att bli galen…

Han skakade av sig känslan och fortsatte upp till Bills rum.

Då han varit där tidigare så hade allt varit kolsvart och han hade inte haft ögon för annat än Bill, men så här i ljuset så såg han att det var inte mer än en säng, skrivbord och garderob. Med ett ögonbryn höjt så började han länsa garderoben på allt han kunde stoppa i väskan, som var imponerande stor.

Det dröjde inte alls länge förrän han fått det mesta i väskan och han kunde inte för sitt liv förstå vart resten av Bills kläder var, det kändes som om han hade olika kläder jämt man såg honom. Han skakade på huvudet och skulle precis vända sig om då knäna vek sig och han föll handlöst framåt. Med en duns hamnade han på golvet och såg sig förvirrat omkring.

-” Billi så… bra…” han kände sig yr, trött och huvudvärk steg inom honom.

-” Nej snälla…” Han reste sig långsamt och gåshuden var fortfarande spridd över armarna, han skakade på huvudet, obehagskänslorna var svåra att hålla i schack när han gick fram mot skrivbordet. Det var inte mycket, en gammal bok och ett skrivhäfte.

-” Tom! Skynda dig, det här stället är läskigt som FAN!” han flinade och slängde väskan över axeln med ett stön, den var tung! Utan att tänka på det så tog han skrivboken i handen och gick ner.

-” Här ge hit din klena sate, fan jag vill härifrån! Det känns som vi gör inbrott.” Utbrast Georg så fort han kom ut och tog den tunga väskan ifrån honom och slängde den i baksätet på bilen. Tom ville också därifrån men av andra anledningar, han var säker på att han kunde höra ett barn skrika någonstans i rummet.

-” Kör.” sa han och hann precis stänga dörren då den brunhåriga vännen startade bilen och de satte av, han kunde inte förklara varför han kände hur klumpen i magen försvann ju längre bort de kom – men han var tacksam för det.

-” Vad har du där?” han såg ner på sin hand och insåg att han fortfarande höll boken i ett järngrepp, ja varför höll han i den? Boken verkade gammal om man skulle döma efter bindningen och den svarta färgen hade bleknat på vissa ställen.

-” Vet inte.” svarade han ärligt, han vägde boken från hand till hand innan han öppnade den försiktigt men slog igen den med en smäll – Georg hoppade till.

-” Shit, vad gjorde du så för?” men han skakade bara på huvudet och drog fram ett löst papper som höll på att falla ur.

-” Bill har skrivit i den, är det en dagbok så vill jag inte läsa eller veta.” Han kände sin väns blick på honom ett par sekunder men riktade sin egen blick på papperet, försiktigt vek han upp det och förvånat insåg han att det var en låttext och ackord.

-” Vad är det där?” han höll snopet upp texten för sin vän som körde lite saktare medan han läste.

-” Tom…”

-” Vad?”

-” Det där är låten som Bill och Andreas spelade… det är deras låt…”

 

Han var nervös, nej… Nervös var en underdrift – han var skit nervös!

Ändå kändes det lite bättre där han satt på polisstationen i sina vanliga kläder och sitt smink, han kände sig nästan normal. Ändå så ogillade han hur de män som jobbade kollade på honom, han kände hur han förlorade kontrollen allt mer ju längre de stirrade och tillsist så tvingade han sig själv att se ner på sina händer – de hade börjat skaka.

-” Lugn Bill…” Han kände en stor, varm hand över sina och försökte slappna av, första mötet med Anne kunde väl inte gå värre än dåligt?

-” Tack.. för att du hämtade mina kläder.” Tom såg ner på sin bror och log halvt, han hade ännu inte berättat om boken han hittat, varför visste han inte.

-” Ingen orsak.”

-” Hej på er!” båda tvillingar såg upp och möttes av en kvinna vars hår var uppsatt i en slarvig tofs men ögonen och munnen log brett.

Hon ville inte erkänna det men hon var nervös, hon hade aldrig haft en patient som varit med om lika mycket som Bill hade, hon var inte heller van att prata med offret. En kriminal psykolog jobbar oftast med att hjälpa poliser efter ett trauma eller att försöka reda ut varför brottslingar blev som de blev. Hon hade valt den vägen för hon var bättre på att hantera folk som hon ogillade eller inte behövde visa känslor mot, den här gången var det snarare tvärt om och efter ha sett filmerna på Bill så fanns det inte en del av henne som inte led med honom. Hon ville så gärna hjälpa honom men hon var inte säker på om hon var rätt person att göra det.

Men hon kunde i alla fall hjälpa Tom att hjälpa Bill och om det var det enda hon kunde göra så fick det vara så, Bill skulle nog inte försöka hitta en annan psykolog.

-” Så ska vi gå in på mitt kontor? Korridoren har aldrig varit ett bra ställa för såna här konversationer.” hon fick ett litet leende från Tom men Bill såg bara blek ut då de reste sig och hon ledde iväg dem.

Hennes tillfälliga kontor var inge speciellt – ett skrivbord, en soffa, en stol och en massa bokhyllor och några enstaka prydnader. Det gjorde att hon saknade sitt kontor i Berlin där hon hade alla foton och personliga saker, då kunde hon jobba bättre och patienterna kände sig bättre till mods.

-” Sätt er.” sa hon och gestikulerade mot soffan innan hon drog fram sin skrivbordsstol och satte sig mitt emot dem, men det blev inte bra! Hon reste sig igen och knuffade undan stolen innan hon satte sig på golvet, just det var för Bills skull. Ju mindre hon var desto mindre hotfull var hon, han skulle ha lättare att öppna sig för henne.

Hon log så fort hon fick syn på tvillingarnas ihop satta händer, något hos den lilla gesten gjorde att hon blev varmare inombords och kunde le mot dem.

-” Ni är otroligt lika, även om du har smink Bill.” Hon fick den reaktion hon ville han och man kunde se hur Bills ögon lös av något som liknade stolthet.

-” Så, det här är så svårt att börja på ett bra sätt… Vet du vad du kommer vittna för Bill? Alltså vad Anders är åtalad för när det gäller dig?” han skakade på huvudet och ögonen slocknade, hon började tvivla på att hon valt rätt väg att börja.

-” Grov misshandel, mordförsök, våldtäkt…”

 

Han slutade lyssna, våldtäkt? Sakta kände han hur han förlorade sig själv, han hade inte blivit våldtagen… Han hade kämpat emot, han hade inte gett med sig! Han hade inte… nej, nej… Han vägrade! Kan man vägra sanningen? Men det var inte sanningen, eller hur? Allt han gått igenom samlades under kategorin ”misshandel”… Bara svaga blev våldtagna… Han var… inte svag…

Han förlorade kontrollen.

-” Jag blev inte våldtagen.” sa han och kände hur de två andra i rummet såg på honom, han skakade på huvudet och spärrade upp ögonen.

-” Nej, nej, nej…”

-” Bill…” han kände Toms hand på sin arm men han reste sig snabbt och såg kände hur han försvann, rummet försvann och han var ensam. Rösterna i huvudet skrek åt honom, hur svag han var… Hur han bara låtit allt hända… Han var svag…

-” Jag blev inte våldtagen!”

Han vände och gick ut genom dörren, därefter började han springa…

Han skulle bort… bort från det helvete som föregick i hans huvud…

 

-” Så det är här du gömmer dig.” han såg upp från marken och på den muskulöse brunetten och nickade, varför visste han inte men det var ett av de få ställen som han kunde tänka klart på.

-” Tom håller säkert på att få en hjärtattack, vänta jag ska bara säga att jag har hittat dig. Våga inte försvinna igen!” han nickade och såg hur Georg drog fram sin telefon för att ringa, även på avstånd så kunde han höra Gustavs röst och sedan ett ”Har han hittat honom?” från Tom, men det kändes ändå så långt borta. Som om det var en helt annan verklighet.

-” Hur är det?” brunetten hade slutat prata i telefon och satte sig istället med en duns bredvid honom på den iskalla marken, han ryckte på axlarna.

-” De goda nyheterna är att Tom inte hann få en hjärtattack, de dåliga är att du inte vet hur du mår… vad gör man åt sånt?” han log stelt men sa inget då han hörde Georg fortsätta efter ett djupt andetag, orden vägde tungt i hans mun.

-” Ser du stolpen där borta?” han följde vart Georg pekade och nickade då han såg stolpen vid parkeringsplatsen.

-” Precis där stod jag då dom kom efter er, när dom… När dom började tracka på dig och jag trodde aldrig att Andi skulle bli inblandad i det hela.” han kunde höra hur Georg kämpade för att säga det han hade i huvudet, själv såg han bara blint på stolpen med en klump i halsen.

-” Det var inte förrän Andreas började skrika som jag fattade vad som hände, jag tänker inte försöka rentvå mig själv då jag säger att jag var på väg att hjälpa er, för jag borde inte stannat när han började leka med sin pistol. Jag borde ha hjälpt er oavsett, det borde alla ha gjort… Men precis som alla andra blev jag paralyserad av skrotet i hans händer… Jag klarade inte av att göra något eftersom jag var säker på att det inte var verkligt, jag var också väldigt rädd. För er skull, men jag tänker inte ljuga och säga att jag inte var rädd för min egen skull heller.”

Vinden skapade gåshud på hans armar men han brydde sig inte utan stirrade bara rakt fram medan brunetten fortsatte prata, liften blev till ånga och sen is då han pratade.

-” Ingen gick hem utan skuld den kvällen, ingen kommer någonsin glömma att det hände och ingen kommer någonsin glömma sättet du såg på Andreas… Det lever kvar i oss… i mig men jag kommer aldrig heller försöka förstå vad du har gått igenom och vad du fortfarande går igenom.”

Deras kroppar börjad bli kalla och bakdelen domnad, men ingen gjorde ansats för att resa sig eller ens värma sig.

-” Den kvällen förstod jag även att det inte bara var skolan som plågade dig, och jag hade tyvärr rätt. Jag kommer aldrig att förstå, men jag vill gärna försöka och jag vet att det är fler som vill. Något jag däremot vet är att när man går igenom något så känns det väldigt svårt och det ÄR svårt, men med lite hjälp så brukar det kännas bättre.” han kunde höra hur brunetten log och skrattade lätt innan han sa:

-” Det är sagt att tiden läker alla sår. Jag håller inte med. Såren är kvar. Men med tiden, så skyddar sinnet det mentala, täcker dem med ärrvävnad och smärtan minskar, men det försvinner aldrig helt.” Han log och såg ner på sina händer innan han tillsist sa:

-” Rose Kennedy.” han hörde Georg skratta och säga:

-” Dåligt översatt.” men han höll inte med, orden var precis det han behövde höra.

-” Du är bra på det här....” båda flinade och han tillade:

-” Tack.” Georg reste sig och han härmade rörelsen, han kunde inte känna sin ända men han visste att brunetten hade sin bil någonstans i närheten.

-” Jag tänker inte fråga vad du gjorde här ute i två timmar, men jag föreslår att du ställer dig i duschen när du kommer hem. Kom nu innan Tom tror att vi blivit kidnappade av ryska maffian.” han nickade och log tacksamt, utan vidare tankar lät han sig ledas till bilen för att bli hemkörd.

Till Tom.

 

-” Tom, SITT NER! Du ger mig huvudvärk!” han blängde på sin vän men gjorde som han sa, irriterat torkade han sig med en servett runt näsan eftersom allt snor verkade forsa ur honom. Han skulle aldrig mer springa i t- skirt två timmar utomhus på vintern igen.

-” Dom kommer, du kan vara lugn.” men han skakade på huvudet, inget skulle lugna honom förrän Bill var tryggt tillbaka i hans famn. Alla olika scenarion som sprungit framför hans blick, men det värsta var Bills kropp i ett dike eller i någon snödriva. Det var alltifrån slagsmål med killarna i skolan till att Anders rymt ur fängelset – Det ena värre än det andra.

-” Tom du kan sluta hoppa med benen, dom är här.” Han blinkade och reste sig snabbt utan att märka att han slog omkull stolen i farten. Han var osäker på hur han skulle reagera när Bill kom in genom dörren, vad var det tänkt att han skulle känna?

Han önskade att det fanns en manual för hur man använder sina känslor.

Skulle han vara arg eller bara förtvivlad?

Inget av dem verkade det som, för när Bill klev in genom dörren så hade han bara en svart kalufs i sin famn. Han brydde sig inte om att de stod mitt i dörröppningen och blockerade Georg från att komma in i värmen, han behövde bara känna sin bror andas.

-” Du är ju värre än min mamma! Flytta på dig.” Georg puttade lätt i Bill så att de båda backade ett par steg och brunetten kunde stänga dörren.

-” Förlåt, förlåt, förlåt… det var inte meningen.” hörde han Bill viska i hans öra men han nickade bara, han kunde inte prata. Han hade ingen förståelse för sina känslor, de verkade överraska honom så fort de fick chansen och han fick inte fram ett ord.

Varför reagerade han så starkt?

Han hade varit rädd, riktigt rädd när Bill började springa ut från kontoret på polisstationen och bara försvunnit. Han hade letat överallt, överallt dit han kunde springa tills Gustav hämtat honom med bilen. Man kan ju tillägga att Gustav kört väldigt olagligt eftersom han inte klarat körkortet än.

Av någon anledning så hade Bills försvinnande tagits på så stort allvar av de inblandade att agera fort och drastiskt, känslan av att Bill blivit en del av deras familj var kanske det enda som värmde honom för tillfället.

-” Du är iskall du borde…” började han men avbröt sig själv när han nös, snoret började forsa igen och han svor snabbt innan han släppte sin bror och ilade till köket för lite papper. Han snöt sig ljudligt tre gånger innan han återvände till hallen där han mötte sina vänner med roade blickar, bara Bill såg lite orolig ut.

-” Vad har vi lärt oss idag Tomi?” frågade Georg sockersött, och Gustav flinade.

-” Att Gustav inte borde få körkort?” sa han dumt och hånlog mot sin blonde vän, sakta kände han hur nerverna började slappna av – han var stolt över att han inte behövde femtio cigaretter för det.

-” Det också men jag syftar på något annat, tänk så det knakar Tomi!” Georgs flin var orubbligt så han sa bara:

-” Att inte springa ut i t- skirt på vintern.” Georg och Gustav nickade samtidigt och han kunde se ett litet blygt leende på Bills läppar, han såg också ringarna under hans ögon och kände hur trött han var själv, just därför var han evigt tacksam då Gustav sa:

-” Gå och lägg er, jag ringer era föräldrar, Sam och fröken Jost. Sov sött och Tom, kommer du till skolan imorn så kör jag runt dig i bilen i flera timmar tills du ber mig att stanna, uppfattat?” Han fejkade en förskräckt min och började jäkta på Bill att gå upp för trappan innan han vände sig om och flinade:

-” Gonatt och tack.” de båda vännerna nickade och log, han hade tur som kände dem.

 

-” Tom…” han satt på sängen och såg hur Tom släppte ut sina dreadlocks, han kunde se hur Toms ansikte fortfarande var spänt och axlarna var uppdragna.

-” Är du arg på mig?” så här i skydd av mörkret och ensamheten i rummet så hade Tom slutat prata med honom, han hade bara gjort det han skulle i tystnad och han var rätt hans brors brist på tal var ett sätt att visa sina negativa känslor.

-” Nej…” han andades ut och Tom vände sig mot honom, det var tydligt hur trött de båda var och ingen av dem skulle orka kämpa emot det så värst länge till.

-” Jag vet ärligt inte vad jag känner Bill, när du bara sprang iväg… Shit…” han la sig ner på rygg då han kände sin brors vikt på andra sidan av sängen, utan ett ord lät han Tom fortsätta och han lyssnade bara.

-” Sen jag fick veta sanningen så går det inte en dag utan att jag tänker på vad som kunde ha hänt, om du aldrig gått på bron eller om jag inte hittat dig och fått dig till sjukhus. Och jag inser att även om du inte har bott här länge och varit i mitt liv mindre än ett halvår så kan jag inte tänka mig ett liv utan dig… Jag kan inte riktigt förklara det…” det värmde i hans bröst men skuld låg fortfarande som ett täcke av sammet runt hans hjärta, oväntat fortsatte Tom i sitt sömniga tillstånd.

-” Jag ljög när jag sa att jag bara hämtade dina kläder Bill, jag tog med en bok jag hittade på ditt skrivbord. Förlåt.” hans blod blev iskallt på bra sekunder och han viskade:

-” Läste du den?”

-” Nej…” hade situationen varit annorlunda så hade han säkert blivit arg men just nu hade det ingen betydelse, det som var viktigt var att han visste.

-” Jag kan förklara…” viskade ha lågt, hans svar var smörigt och han hoppades att Tom inte hört honom.

-” Va?” han suckade, smörigt verkade ju vara deras grej.

-” Du sa att du inte kunde förklara det, jag kan förklara varför jag känner likadant.” han la sig på sidan så att han vände ryggen mot Tom, Tom verkade förstå hans vink och kröp närmre så han kunde lägga en arm om Bills smala midja.

-” Förklara.”

-”” För att du gör mig hel…” Mer behövdes inte för att Tom skulle bryta ihop och snart kände Bill heta tårar mot hans rygg.

 

-” Snyt!” Bill såg med viss avsmak hur Tom snöt sig ljudligt i näsduken han höll upp mot hans näsa. Under natten hade febern stigit och även om Tom ville gå till skolan så skulle han inte orka och resten i huset skulle inte låta honom, inte när man har nästan 40 i feber.

-” Tack.” svarade den äldre och slöt ögonen igen, han log.

-” Så när har du tänkt springa ut i t- skirt igen? Du vet, mitt på vintern?” han flinade då Tom blängde på honom.

-” Vad alla tjatar.”

Han skrattade.

 

-” Vatten!” han himlade med ögonen och flinade, vatten?

-” Kommer strax!” han kunde nästan se sin brors förvånade min när han faktiskt gjorde som han sa.

Tom hade tillfrisknat rätt fort men försökte låtsas som om han fortfarande var sjuk för att slippa gå till skolan, varken Marianne eller Jörg brydde sig så det var rätt lätt för Tom att fejka.

Och han utnyttjade det till max.

Även om Bill inte hade något emot det så kunde han inte förneka att han sprungit som en slav för Tom de senaste dygnen, det hade varit allt från vatten till näsdukar till behövande kramar.

Bill hade tur som inte själv blivit sjuk.

Han fyllde ett glas med vatten och började gå mot soffan där den fejkade sjuklingen för tillfället låg, de sakta och trippande stegen hördes knappt och Tom som låg och jämrade sig över de dåliga programmen som gick på TV, märkte ingenting.

-” Du ville ha vatten va?” han flinade när tonåringen med dreadlocks hoppade till och satte sig rakt upp, han älskade att Toms ögon var fyllda med skräck.

-” Bill…” började han varnande, vattenglaset fördes sakta närmre och närmre hans hår.

-” Du vill inte göra det här…” Men jo… åh jo det ville han! Med ett busigt flin så hällde han vattnet försiktigt nerför Toms nacke, som i sin tur skrek och hoppade undan.

-” BILL! Vad i hela världen gör du?” han hoppade förskräckt till och tappade glaset i golvet, förskräckt såg han mellan sin mamma och glaset.

-” Jag…”

-” I soffan? Vad tänkte du på?”

 

Han nöp sig över näsan och blundade, det här hände inte… Simone fick ALDRIG höja rösten till Bill, det var lika självklart som att man inte slår ett nyfött barn när det behöver tröst. Tyvärr så var han helt säker på att hans mamma fortfarande hade svårt att se Bill som sin egen son och de behov han hade. Med en sten i bröstet så öppnade han ögonen och såg på sin bror.

-” Bill…” började han när Bill började skruva sig på stället, hans kinder var röda och man kunde tydligt se hur han skämdes.

Ärligt talat så hade Tom gärna köpt en ny soffa bara han fick se busigheten i Bills ögon, hur livet lyste i dem.

-” Förlåt…” mumlade Bill innan han började gå mot trappan, stegen blev allt längre och snabbare och tillsist hade han försvunnit utom synhåll.

-” Snyggt mamma.” han suckade och kände huvudvärken tränga på, han orkade inte med ett av hans mammas kända utbrott. Ett som han kunde se var på väg, hennes kinder blev allt mer rosiga och hon himlade med ögonen flera gånger på raken för att försöka lugna sig.

-” BILL KAMPF! KOM NER DIREKT!” han blängde förvånat på henne, på henne lät det som om hon fortfarande inte fattat att Bill hette Kaulitz i efternamn. Han visste att Bill skulle ta det som ett tecken på att hon inte accepterat honom än.

Han kunde höra Bills snabba steg ner för trappan och ville säga något för att hindra det han var säker på skulle komma, Simone glömde att hon inte kunde bli lika arg på Bill som hon kunde bli på honom.

-” Mamma, snälla säg inget dumt.” han kände hennes ilskna blick på honom och ryckte på axlarna, han började bli irriterad. Visst soffan var kanske inte gjort för vatten, men Bill var gjord av glas- man blir inte arg då något så ömtåligt blir fel eller gör fel.

-” Förlåt.” Bill såg så skamsen ut, som när ett barn haft sönder en fin vas eller snott den sista kakan, samtidigt som han kunde se hur rädsla byggdes upp.

Var båda på väg att få ett utbrott?

-” Mamma lyssna…”

-” Nej tom, alvarligt! Vi kan inte hålla på så här längre! Jag kan inte låtsas att allt är okej när det är långt ifrån sanningen!” han var förvånad, vadå sanningen?

-” Vad menar du?” han såg på sin bror och började gå mot honom, han visste att i de flesta situationer så behövde han bara stå nära Bill för att lugna dem båda.

-” Nej du står kvar precis där du är! Bill du fattar väl att du inte kan hälla vatten på en soffa?” han bet sig i läppen och såg hur Bills sjönk längre och längre in i sig själv, samtidigt som Simone verkade ilskna till. Han förstod inte, vad hade gjort henne så arg? Hon var ALDRIG så här arg över en småsak i vanliga fall, i vanliga fall hade hon nog hämtat vatten kannan och själv tippat den över honom. Soffa eller inte.

Bill stod helt stilla och stirrade bara på henne, hans ögon hade blivit till tefat och även en som aldrig mött honom förr skulle kunnat se att något var fel.

-” Men SVARA!” röt Simone och tog några hotande steg fram och det var just den rörelsen som satte igång det.

-” Slå mig inte…” Tom vände sig så snabbt mot sin bror att nacken knakade högt, inget han kunde bry sig om för tillfället – hans fokus var långt borta.

-” Va?” Simone verkade tappa allt och såg bara på sin yngste son som stirrade rakt tillbaka, skillnaden var bara att Bill inte längre såg på henne. Hans blick var långt bort och säkerligen inte i den här tiden.

-” Bill?” Tom vaknade upp ur sin tillfälliga dvala och korsade rummet, han la försiktigt en hand på sin brors rygg och tryckte försiktigt. Han var glad att det inte behövdes mer då Bill såg honom i ögonen, han kunde känna hur de identiska ögonen sökte hans efter svar. Tyvärr hade han nog inga att ge, det var stunder som dessa som han ville ha svar på all världens frågor, men frågorna i Bills ögon var mer än vad man kunde läsa sig till.

-” Kom.” sa han bara och började styra sin bror uppför trapporna utan så mycket som en blick på sin mamma, han kunde prata med henne sen.

 

-” Förlåt.” de satte sig på sängen och Bill såg på honom med sina sorgsna ögon, han ville så gärna ta tag i sorgen och dra den ifrån honom. Han ville ersätta den med varje positiv känsla han kunde hitta.

-” För vad?”

-” För att jag är så svag.” men han skakade bara på huvudet, Bill var allt förutom svag. Såg man tillbaka på allt han fått gå igenom så fanns det bara styrka, inget annat. Kunde man verkligen vara svag när man bott tolv år med en sadistisk jävel och samtidigt haft ett helvete i skolan och försökt ta hand om en lätt handikappad kvinna? Svaret var nej.

-” Sluta, du behöver inte göra så här mot dig själv. Mamma överreagerade helt klart och du gjorde inget fel, visst det är kanske inte så bra att hälla vatten på soffor men inget hamnade ju på soffan. Utan på mig.” Lekfullt blängde han på sin bror när han avslutade meningen och han kunde se ett litet leende dra fram på den svarthåriges läppar.

-” Se där, starta en film eller något så kommer jag snart.” han visste att Bill visste att han skulle prata med Simone men han protesterade inte utan nickade bara.

 

Han fann sin mamma på knä då hon försökte ta upp glasskärvorna från golvet men hon såg upp då hon hörde hans steg i trappan, han kunde höra hur hon suckade tungt.

-” Jag vet vad du tänker säga Tom, och jag vet att det var fel att bli så arg på Bill och jag vet att jag också skulle hällt vatten på dig om jag fått chansen – även om du låg i soffan. Och jag vet ännu mer att jag var jätte dum som överreagerade.” Han blinkade men nickade och satte sig på nedersta trappsteget för att få bättre ögonkontakt med henne.

-” Vad har hänt?” hon suckade och strök bort sitt yviga hår från pannan, tydliga ringar under ögonen syntes.

-” De försöker avskeda Gordon, för att han skyddar ungen som satte dit vår bästa läkare.” han bara gapade, Bill hade gjort vad?

-” Va?” hon nickade och han insåg att han hört rätt, hur kunde någon vara så dum att tro något sånt?

-” Mamma du bör nog inte berätta det för Bill.” Hon höjde på ögonbrynet och såg på en punkt bakom honom, han grimaserade och visste vad som skulle komma härnäst.

-” Det är okej Tom, jag kan flytta tillbaka till Anders hus…” han spände blicken i sin mamma som flackade med blicken mellan tvillingarna. Han bad för att hon skulle förstå vad hans blickar betydde.

-” Bill… lyssna… det var inte meningen att bli arg på dig men det kommer säkert hända igen, för det får du inte tro att jag inte vill ha dig här. Jag har hett temperament och som Tom mycket väl vet så när jag blir arg så går det fort, men det går över och jag kommer ALDRIG att göra dig illa på något sätt.” Bill verkade nickade för Simones ansikte slappnade av lite och hon sa med ett litet leende.

-” Så då stannar du va?” Tom kunde lika gärna blundat när hon frågade det, för han visste att Bill visste att om han inte stannade så skulle han tälta utanför Anders hus tills han blev sjuk igen = Bill får leka slav åt honom igen.

Och därmed basta!

 

-” Jag ser att du inte hade skrotat alla dina långärmade tröjor, börjar du inse att t- skirts är dåligt mode på vintern?” han blängde på sin blonde vän och fortsatte gå mot skoldörrarna, Gustav hade inte åkt buss och de hade träffats precis utanför dörren.

-” Och jag ser att du inte har fått ditt körkort än, ledsen kompis men du kan inte lura mig genom att köra din mammas bil. Inte när hon sitter bredvid.” Gustav grymtade och de fortsatte gnabbas lite medan de gick mot skåpen, helt ovetande om alla lappar som satt klistrade på Toms skåpdörr.

-” Vad?” Tom såg muntert på Georg en bit framför honom, han stod lutad mot metallskåpen och dolde precis Toms syn att nå hela vägen fram.

-” Bill följde inte med va?” han skakade förvånat på huvudet och märkte hur bister brunettens uppsyn var, något som var riktigt ovanligt i Georgs fall.

-” Vad?” Brunetten suckade.

-” Du borde kanske se det här…” han tryckte ifrån med handen så att han kunde flytta sig från skåpen, Toms ögon blev som tefat.

”BÖG!”

”KUKSUGARE!”

”LÖGNARE!”

”Vem fan tror du att du är?”

”SLÄPP ANDERS KAMPF FRI!”

”Berätta sanningen din jävel!”

Lapparna var alla vita och skrivna med svarta ilskna bokstäver i olika skrivstil, det fortsatte efter hela skåpet och man kunde knappt se den vanliga färgen på det. Vissa ord som ”bög” och ”lögnare” var inristat i färgen och skulle inte gå bort förrän man målade över det eller bytte ut dörren helt, Tom kunde inte avgöra. Han lät vänsterhanden spåra bokstäverna och gapade lätt, hur i helvete kunde någon få för sig att göra något sånt här? Och hur hade det kommit ut?

-” Tom?” han hörde Georg prata med honom men han var förlorad i sin egen värld, han läste lapparna om och om igen. Han var evigt glad över att Bill inte sett det här, vad skulle ha hänt då? Det skulle i vilket fall som helst inte sluta vackert…

Vad i helvete tänkte de med? Dom som gjorde det här…

-” Tom.” Georg la en hand på hans axel men han skakade bara av den, ursinnigt började han rycka loss varje lapp han kom åt och knycklade ihop den till en liten boll som han sedan kastade iväg. Varför i hela friden… nej… han ville inte veta varför någon gjorde så här, han ville inte förlora hoppet på mänskligheten.

-” Vi borde…” Började Gustav.

-” Vi borde inget, de jävlarna som tror att det här är Bills fel kan dra åt helvete.” sa han och öppnade ilsket skåpet, lukten av Bills grejer blandat med hans egna slog emot honom och lugnade honom lite. Han suckade och lutade huvudet mot skåpkanten, han blundade och drog in ett djupt andetag innan han öppnade ögonen igen och började plocka ut notboken.

-” Är du okej.” han nickade och kunde höra Sam komma mot dem, han önskade nästan att Sam var ovetande.

-” Var det ditt skåp? Var det ert skåp de skrivit på?” utbrast han så fort han fick syn på de inristade orden, han såg häpet mellan sina vänner och Tom nickade.

-” Är dom helt jävla dumma i huvudet, tänk om Bill sett det.” Tom kunde inte göra annat än att hålla med, det hade varit tal om att Bill skulle försöka vara i skolan ett par dagar, så han skulle känna hur det kändes att komma tillbaka. Idén hade varit Annes och Bill hade varit nära att gå med på det, det vill säga tills han blev utskälld för vattnet som nästan hamnade i soffan.

-” Vi börjar snart.” konstaterade han och de andra tre nickade, något som gjorde att Tom nästan missade det.

Sam hade inte vanliga kläder utan hade bytt ut sin t- skirt och jeansen mot ett par pösiga svarta mjukis byxor och ett vitt linne, en svart armé keps, en hals kedja och mörka svettband- något som såg väldigt tufft ut på den snälle dansaren. Toms bekymmer dansade iväg och med ett litet flin föreställde han sig Bills min då han fick se den muskulöse tonåringens vältränade kropp i de kläderna och med ansiktet ovanligt synligt eftersom håret var stylat åt sidan under kepsen. Kanske skulle det ge hans bror en spark i baken om han fick se sin förälskelse i förd något som visade upp honom. Han log men på insidan flinade han, problemen kunde tas en annan dag, det var viktigare att Bill fick en spark i baken än dåligt samvete.

-” Sam, du borde följa med mig hem sen.”

 

-” Tom!” han vände sig om så att dreadsen flög åt alla håll, flickan som han försökt imponera på i början av terminen kom emot honom. Han rätade på sig och lekte lite med läppiercingen, var det bra eller dåligt att hon visste vad han hette? Bra, hon kanske gillade honom och hade tagit reda på det av någon kompis. Dåligt, hon hade skrattat åt hans dåliga försök att imponera på honom och sen bett en kompis om hans namn.

Han hoppades på det bra.

-” Hej!” sa hon och log när hon ställde sig framför honom, han log nervöst och sa:

-” Hej eh…”

-” Åh, Sofie. Asså du… jag undrar en sak och jag tror att du kan svara på det?” han nickade förstående och väntade på att hon skulle fortsätta, frågan var inte som han hade trott.

-” Du delar skåp med Bill va? Du vet, Bill Kampf?” hela hans insida suckade, han kunde gissa vart det här var på väg. Varför försökte han imponera på henne nu igen?

-” Jo det gör jag, hurså?” hon log oskuldsfullt, så där som alla flickor gör när de vill be om en dum grej men få det att verka gulligt.

-” Är inte han typ jättekonstig?”

-” Nej.” hon hajade till, hon hade nog inte väntat dig att han skulle fräsa. Hon verkade titta på en punkt bakom och återhämtade sig sen.

-” Är det sant att han brukar slåss med kivar, jag har hört att han är jätteskicklig med knivar för att hans pappa är kirurg.” han ryckte på axlarna, det var ett rykte han helt ärligt hade glömt bort. Att Bill skulle vara skicklig med blad, han kunde ju alltid fråga senare.

-” Har ingen aning, han har då inte sagt något till mig.” hon nickade och såg förväntansfullt på honom, han kunde nästan ord för ord säga frågan hon skulle ställa.

-” Är det sant att han satte dit Anders Kampf för misshandel? Jag menar, han har varit min läkare i flera år och han skulle aldrig göra så, det är inte särskilt trovärdigt, eller hur? Bill gör det tydligen bara för pengarna, alltså hur dum får man vara?” han bet ihop käken och blängde på henne, han försökte ta ett djupt andetag men fräste istället:

-” Du har ingen aning om vad Bill fått gå igenom.” Han höll på att fortsätta när hon avbröt honom:

-” Alla säger att han ljuger.” han skrattade glädjelöst och blängde på henne, han önskade att han kunde blänga på alla andra samtidigt medan han fräste:

-” Jasså? Berätta då varför jag hittade honom halvt ihjälslagen i deras hus, just efter att Anders lämnat huset? Huset var tomt innan.” Hon verkade förvånad så han lämnade henne där hon stod och gick snabbt bort från resten av eleverna som samlats i uppehållsrummet.

Ibland var ungdomar för dumma för sitt eget bästa.

 

-” Bill, Bill är du här?” han knackade försiktigt på dörren innan han öppnade den då han fick ett ”ja” som svar.

-” Hej, Sam följde med hem, är det okej?” han flinade då han såg hur Bills ögon lös upp och han nickade. Bill satt på Toms säng med säkert femtio filmer runt honom, var och en var utspridda så han hade format flera cirklar i sängen.

-” Vad gör du?” undrade Sam som kom in bakom Tom och ställde sig i dörröppningen, lätt lutad mot dörrkarmen.

Tom fick bita sig i läppen då han såg Bills blick flyga över dansarens kropp och han verkade komma av sig helt i vad han gjorde, det var tydligt att Bill inte heller sett Sam i sina hipp hop kläder tidigare.

-” Jag… eh…” Sam som var minst lika trög som Bill fattade naturligtvis inget men Tom flinade och sa:

-” Eftersom du inte verkar veta var du har huvudet så kanske jag kan hjälpa dig lite på traven, varför har du en massa filmer på min säng?” ha kände en film svischa förbi hans huvud och flinade elakt åt sin bror som blivit röd i ansiktet.

-” Jag tänkte ha filmmaraton men jag vet inte vilka filmer jag gillar, jag… har inte sett så mycket film.” Tom fortsatte flina men nickade förstående och gick mot sängen och satte sig, det första han såg var 2 Fast and 2 Furious.

-“ Den här är grymt bra och Tokio Drift, sen har du serien där borta och sen antar jag att vi får gissa oss fram. Vad gillar du för nåt i en film?” Bills ögon verkade fara fram och tillbaka mellan filmerna och Sam, något som fick Tom att skratta och vifta med handen framför sin brors ögon.

-” Hallå, jorden till Bill?” han hörde den svarthårige grymta och såg hur han såg ner på filmerna.

-” Jag vet inte vad jag gillar, Andi gillade nästan bara tyska deckare så det är i princip allt jag har sett, och sen de lilla tecknat jag såg innan.. när jag bodde med dig. Och det jag har sett sen jag började bo här igen förståss.” Han nickade och såg ner på filmerna, många av dem hade han redan sett och några var helt klart värda att se igen.

-” Har du sett sagan om ringen?” Bill skakade på huvudet och han såg på Sam.

-” Det spelar ingen roll för mig.” han såg tillbaka på Bill som frågade.

-” Är den bra?”

-” Nja, hyfsat men det är kultur så du ska ha sett dem nångång under din livstid. Vi kan göra bort det nu så slipper du det senare.” Bill började skratta och han reste sig, efter en hastig blick mellan de två förälskade idioterna så sa han:

-” Jag går ner och ser om vi har något att äta, ni kan starta filmen. Hobbit har inte fått sitt namn utan anledning.”

Han övervägde nästan att tjuvlyssna så fort han gått ut genom dörren.

 

Bill hade svårt att slita blicken från Sam, av någon anledning så såg han så speciell ut där han stod i sina kläder. Han såg inte ut som den Sam som tvingades ärva kläder för att hans mamma knappt hade råd med hyran, han såg ut som sig själv. Som bara Sam kunde göra.

Han kände sig ovanligt uppåt idag, som om alla problem kunde vänta tills han låg i graven. Varför visste han inte men Anne sa att han skulle ha bättre och sämre dagar, den här dagen var helt klart bättre.

-” Du ser konstig ut.” kommenterade han tillsist och såg hur Sams ansikte fick en rosa nyans som inte alls var särskilt synlig på den bruna hyn, då insåg han vad han hade sagt.

-” Alltså nej, konstig på ett bra sätt. Du ser bra ut.” dansaren såg blygt ner i golvet och mumlade:

-” Du också.” men Bill tvivlade, även om han nu mer klivit upp och sminkat sig och hade sina egna kläder på sig så började utväxten synas och hela han kände sig oftast så trött att han inte orkade lyfta ett finger.

-” Tack.” det blev tyst och båda stod och skruvade på sig, pinsamt tyst.

-” Är det någon speciell anledning till att du har klätt dig annars än valigt?” Sa Bill tillsist för att bryta tystnaden.

-” Nja, dels för att jag vill men sen är det lättare att dansa och byta om i dom här kläderna.” Han log.

-” Du passar i dem.” han såg ner i golvet och såg Sams fötter komma några steg mot honom.

-” Bill…” han såg upp och två olika nyanser av brunt mötte varandra, det var ingen tvekan om att Bills ögon fastnade i dansarens och snart försvann omgivningen. Allt som registrerades i det svarthåriga huvudet var de vackra ögonen och fötterna som kom allt närmre, han kände hur han lutade sig framåt men huvudet sa ifrån.

-” Sam…” mumlade han och kände hur känslorna i magen virrade omkring.

-” Det är okej…” Sam gick ner på knä framför honom och tog upp hans högra hand i sina båda, mjukt men ändå så fullt av undertryckta känslor så placerade han en kyss på hans handrygg. Bill separerade sina fingrar och deras händer flätades samman, han kände hur det exploderade i bröstet då Sam sa:

-” Jag tror du vet att jag tycker om dig Bill och jag tror att du känner likadant, men jag är inte på väg någonstans och just nu är det inte mig du behöver fokusera på. Okej?” Bill öppnade munnen för att säga någon men dörren öppnades och in snubblade Tom med dricka i ena handen och en stor skål med popcorn i famnen.

-” Eh, avbröt jag något.” Sa han då han såg deras händer och blickar.

-” Nej jag måste hem och hjälpa mamma, vi ses senare! Hejdå Bill, Tom.”

När Sam gått så kunde inte Bill hjälpa det lilla leendet som rymde ut på hans läppar.

 

-” Bill?” han öppnade sakta ett öga och såg sin mamma stå över honom, hans första reaktion var att dra sig tillbaka men hindrade sig själv när Simone la en hand på hans kind.

-” Bill… förlåt…” han nickade och blickade tvärt mot klockan och insåg att Tom redan farit till skolan.

-” Det är okej…” mumlade han och hon log, han kände hur en klump formades i hans hals då hon försiktigt strök honom över kinden och genom håret – precis som hon gjorde när han var liten.

-” Jag drömde alltid om dig…” viskade han och hon log, värmen från hennes hand strålade mot honom.

-” Jag kommer inte lämna dig igen okej, hur arg jag än blir så är du alltid min lilla pojke och jag… älskar dig.. hör du det?” han såg hur tårar formades i hennes ögon och han kände hur det började svida i hans egna.

-” Tack mamma…” hon log och torkade sig kring ögonen, ett litet skratt ekade genom rummet.

-” Se vad jag är löjligt sentimental! Jag kom inte en upp hit för att prata om det här… men jag kunde inte låta bli. Du har blivit så stor och fin… vet du det?” han fick titta bort för att inte börja gråta, tröttheten sved fortfarande i ögonen och han började blinka spatiskt.

-” Vad ville du prata om.”

-” Om Tom och jul, har du någon julklapp till honom?” han spärrade upp ögonen, jul?

-” Nej… jag.. jag har inte firat jul sen jag… på tolv år…” erkände han en aning bittert och han såg hur Simone såg medlidande på honom, sen sken hon upp.

-” Så du har inget till Tom?” Han skakade på huvudet.

-” Men upp och hoppa då, jag har en idé!”

Han gjorde som hon sa, enligt Tom så kunde man inte säga nej till henne då hon bestämt sig för något. Men det gjorde inget.

Han hade sin mamma tillbaka.

 

Han såg ner på föremålet i hans knä, det var egentligen inget speciellt men för honom betydde det så mycket mer. Tårar samlades i hans ögon när han började slå in det och han log åt minnet.

Kanske skulle även Tom minnas.

 

-” Det går bättre nu, ibland beter han sig som om han aldrig bott hos Anders och ibland försvinner han liksom in i sig själv.” han såg hur hon nickade och tryckte upp glasögonen längre upp på näsan, hittills så gick sessionerna bra och Bill klarade av att gå till henne ensam. Schemat var enkelt; måndag – Bill, tisdag – båda, torsdag – Tom.

-” Det kan jag tro, som jag sa tidigare så kommer han ha både bättre och sämre dagar. Men som du själv har märkt så går det framåt och jag tror att det beror på dig och killen som kallas Sam. När han är med er så behöver han inte minnas det och även om man pratar kring ämnet så håller han sig kvar, tillskillnad från att går rakt på sak. Du minns ju då jag nämnde våldtäkt, det är då som allt sätter igång och han tvingas tänka på det. Samma sak när han är ensam och inte riktigt kan koncentrera sig på annat, du sa att Simone sa att han aldrig kom ut ur ditt rum så länge du var borta?”

-” Ja.”

-” Troligen så känns det inte säkert, jag tror att om han skulle fara och prova gå en dag i skolan så skulle han aldrig vara längre bort än att han kunde se dig. Förstår du? Men det är bra att Sam också finns med i bilden.” han nickade och drog in ett djupt andetag, huvudet gick på högvarv och för tillfället kändes tankarna inget annat än jobbiga.

-” Så den här Sam, han och Bill alltså?” de jobbiga tankarna flöt sakta iväg och han började flina.

-” Tyvärr tror jag att jag avbröt dem igår, men snart har jag fixat ihop dem.” Anne log också och han kände sig bättre till mods.

-” Kom bara ihåg att det måste få ta tid, Bill kommer aldrig ha ett normalt kärleksliv och han kommer säkert aldrig se på sex som andra gör. Det kommer nog att dröja länge innan han slutar förknippa det med smärta och förödmjukelse, men jag antar att Sam har förstått det?”

-” Jo, det finns nog ingen annan jag skulle lite på att vara tillsammans med Bill än han.”

-” Varför då?” han öppnade munnen för att säga något men hejdade sig, snabbt omformulerade han orden och sa:

-” För att han har känt Bill längre än jag, han har vetat vad som pågått och hjälpt honom tillsammans med Andreas. Han är snäll rakt igenom och tror på att det finns något gott i varje människa, allt han gör, gör han med så mycket känsla att man riskerar att bli överväldigad. Han ska dansa på avslutningen, du borde komma och se honom.”

-” Han låter jättefin och kan jag så ska jag självklart komma och se honom, du ska väl också spela då?”

-” Jo, men jag är osäker på om det blir bra.” Hon såg frågande på honom och såg ner på sina fingrar som nervöst pillade på tröjkanten.

-” Jag vill spela låten som Bill och Andreas spelade förra året, Georg visade mig en gammal inspelning och låten är grym. Men jag vet inte om Bill kommer gilla det eller klara av det med tanke på att Andreas inte har vaknat än.” hon nickade och han var glad över att ha berättat det för någon, han visste att han kunde göra låten bra men kunde han göra den nog bra för att ära Andreas?

-” Jag tror att du behöver prata med Bill om det, nu måste vi nog avsluta men jag har en grej att berätta för er.” Han såg upp på henne och hon log sorgset.

-” Bill kommer inte behöva vittna förrän den sista december, förhoppningsvis så kommer ni få ett bra nyår ändå.” Han höjde på ögonbrynet men nickade och reste sig för att skaka hennes hand.

 

-” Bill?” han knackade försiktigt på dörren och öppnade den sen, Simone hade sagt att Bill följt med henne ut och handlat under dagen. Bara det gjorde så att han kände sig alldeles varm inombords.

Men han frös då han öppnade dörren helt.

-” Bill nej… Snälla…” Bill satt på hans säng lite lätt bakåtlutad, håret var uppsatt i en tofs och han var sminkad men det var inte det som fick Toms blod att frysa.

Det var kniven Bill hade i sina händer.

Det var som om tiden stod stilla och allt som hördes och kändes var hjärtat som bultade starkt bakom hans revben. Han såg hur Bill lät fingertopparna smeka bladets vassa yta utan att skära sig och sedan lyfta kniven mot sig.

-” Bill herregud, gör det inte…Bill!” det var inte förrän han höjde rösten som Bill såg upp och mötte hans blick, han verkade förvirrad men när Toms blick flackade mellan kniven och honom så fattade han.

-” Tom, jag tänker inte ta livet av mig.” Han blundade och försökte få hjärtat att sakta ner.

-” Varför håller du i en kniv?” han spände blicken i sin bror som förvånat såg ner på kniven i sina händer, det var kniven den äldre tvillingen fått i julklapp av deras morfar i julklapp för tre år sedan.

-” Jag brukade kasta kniv tidigare, den andra familjen jag blev såld till hade en son som jobbade med stridskonster med kniv och svärd. Han lärde mig eftersom han var den ende som gillade mig.” En knut formades i den äldres mage när den yngre berättade att han blivit såld, det var för svårt att förstå. Helt orimligt.

-” Så ryktet stämmer? Om att du är skicklig med knivar?” Bill log och såg ner på kniven igen. Tom spärrade upp ögonen då han kastade upp kniven i luften så att bladet hamnade neråt och sedan fångade den mellan tummen och pekfingret precis innan den skulle ha träffat hans knäskål.

-” Helvete! Gör inte om det där!” ett machosistiskt flin föll på Bills läppar och han rätade upp kniven på tippen av hans pekfinger, lätt balanserade han den då han ställde sig upp bara för att sen kasta upp den och fånga den i fodralet.

-” Nej jag är inte skicklig, jag är dumdristig och det här är allt jag kan. Resten av ryktena – dom där jag kastar knivar så hårt att de tar eld är lögn. Jag har aldrig ens visat att jag kan här utan det var en annan familjs son som spred det.” Tom skakade på huvudet och suckade.

-” Du kan göra dig illa, Fan… Vet du hur rädd jag blev då jag kom in?” Bills leende försvann och han la snabbt undan kniven på skrivbordet innan han gick fram till sin bror.

-” Jag tänker inte ta livet av mig Tom, det ser äntligen bättre ut och för första gången tror jag att jag kan ta mig igen om det.” Tom nickade allvarligt och la en hand på Bills axel.

-” Ska se till att påminna dig om det.” Den yngre tvillingen härmade sin bror och nickade.

 

-” Hej Andi… förlåt att jag inte har varit här på så länge… Det har hänt en hel del.” Han drog fram den vanliga stolen han brukade sitta i och lutade sig fram på armstöden. Han släppte ut håret ur den hårda knuten och lät det falla löst runt hans ansikte, försiktigt sträckte han fram en hand och tog sin väns.

-” Jag bor hos Tom nu… Anders är i fängelse och jag ska vittna mot honom den sista februari, men jag vet inte om jag kan. Jag tror jag kommer att bryta ihop, det känns som om det är allt jag gör nu mer. Men det ska vi inte prata om nu, jag vill berätta lite roliga grejer för en gångs skull, jo dån händer faktiskt i mitt liv.” han log sorgset, det fanns inget han hellre önskade än att Andreas skulle öppna sina ögon och le mot honom.

-” Marianne är gravid och även om pappan är ett monster så kommer det bli världens bästa unge, det säger Tom i alla fall. Han pratade om att lära barnet spela gitarr innan det kan gå, alla tror att det kommer att bli en flicka men jag tror tvärt om. En pojke, vad tror du?” han var nästan helt säker på att Andreas nickade och log mot honom, fantasin kan göra konstiga saker med en.

-” Sam har sagt att han gillar mig, nej jag låter inte alls som en tjej!” han skrattade och kunde se sin vän flina åt honom.

-” Men allvarligt så sa han det och det känns okej, han sa att vi skulle ta det långsamt så det kan funka.” han såg sig omkring i rummet, det fanns ett antal kort på Andreas familj och på några vänner. Men bara ett på de två tillsammans, bilden blev tagen bara ett par veckor efter att Sam kysste honom för första gången och för ovanlighetens skull så log han på bilden.

-” Tom frågade om han fick spela våran låt på avslutningen, vad tycker du? Han tänkte inte låta någon sjunga utan han ville bara spela den på piano eller gitarr. Är det okej?” Andreas nickade åt honom och han tog tag i handen lite hårdare.

-” Snälla vakna, jag behöver dig… Jag är ett vrak och jag har ingen aning om vad jag gör nu mer… Vakna…”

 

-” Bill? Kan du komma ner, jag vill visa dig en sak!” han ryckte på axlarna och gick ner för trappan, han såg sin bror stå med ett brett leende vid källardörren, han höjde på ögonbrynen och Tom vinkade bara åt honom att följa med. Han ryckte återigen på axlarna och följde med den äldre ned för trapporna in till källaren där Jörg sov. Egentligen hade de lite bråttom eftersom i kväll var det avslutning, Tom skulle vara på skolan före sju för att förebereda allt och han följde med som stöd. Han var lite orolig för vad som skulle hända när han träffade alla elever igen men Tom hade lovat att när inte han eller Sam var där så skulle Georg vara hos honom.

Det kändes bättre.

-” Vänta lite!” han kände hur ett par händer lades för hans ögon, dåliga känslor började skrika i magen men han litade på att Tom inte skulle göra något. Lugnt lät han sig bli förd framåt och sedan svängd till vänster.

-” Är det en vägg du styr in mig i så lovar jag att jag tar en hink med vatten nästa gång.” han hörde Toms klingande skratt eka mot källarväggarna och log själv, det fanns inget annat skratt som värmde lika mycket.

-” Nja det är väl inte riktigt vad jag hade tänkt.” han kände hur hans hand blev förd framåt mot ett handtag och han tryckte ner det, han insåg då att han aldrig varit i källaren förr eftersom han bara spenderat tid på övervåningen. Lukten ändrades från den hemtrevliga mjuka lukten till något som påminde om tvättmedel och nytvättade golv, något som säkerligen berodde på att de hade tvättmaskinen där nere.

-” Okej om du svänger vänster här och går rakt fram… och… stopp! Backa lite så du känner pallen bakom dig. Sitt.” Han lydde perfekt och kände snart pallen bakom sina knän så att han kunde sätta sig ner. Han ryckte till då pallen tydligen hade hjul och han kände hur han åkte framåt, han var nästan säker på att han hade ett föremål framför sig. Hur Tom klarade av att styra honom och fortfarande hålla en hand framför hans ögon hade han ingen aning om men han lyckades i alla fall.

-” Sträck ut händerna framför dig och säg vad du känner.” Han gjorde som han blev tillsagd och drog efter andan, fingrarna letade sig vant fram efter den kalla ytan och han kände hur en klump formades i halsen.

-” Det är lite svårt att gömma en sån här sak till jul, så det här är min julklapp till dig.”

-” Den måste ha varit dyr.” Han tvingade tillbaka tårarna då fingrarna valde sin väg i en välbekant rörelse.

-” Jag fick köpa det av skolan, det är samma som…” han nickade och när han kom till toppen av det han gjorde så kunde han inte hålla tillbaka tårarna.

-” Såja… Sch… det är okej…” han kände Toms händer skälva mot hans ögon då han försökte trösta, han fortsatte spela men bröt sakta men säkert ihop. Fingrarna kände tangenterna lika väl som handflatan så han behövde inte ens koncentrera sig längre, hur många gånger hade han inte spelat den här låten i huvudet och upprepat varje ton och not?

-” Det är okej, du är okej…” han nickade men en snyftning rymde från hans läppar då han sa:

-” Det var mitt fel… jag borde inte ha…” Toms ena arm lades runt honom och kramade.

-” Du kan inte påverka det någon annan ha gjort, du har ingen skuld i det här.”

-” Om det inte vore för mig så…”

-” Jag tror inte att det finns en enda dag han ångrar tillsammans med dig…” Han lät fingrarna falla ner i knäet och så tröstlöst på dem, ovan vid alla känslor som överväldigade honom.

Ilska.

Sorg.

Ångest.

Och kärlek.

-” Du kommer bli sen.” Konstaterade han och kände hur Tom slappnade av sin hand mot honom.

-” Litar du på mig?” Förvånat så nickade han och sa:

-” Fullständigt.”

-” Lita då på att det kommer gå bra ikväll, lita på mig ikväll.” Han nickade och Tom lät sina händer falla till sidan och han kunde vända sig om för att se upp mot sin bror. Klumpen var fortfarande kvar i halsen och något grötigt sa han:

-” Tack.” Tom log brett.

-” Så lite så, du är värd det.” Han log också.

 

-” Hej där Lilleman!” Båda tvillingarna höjde på ögonen och såg ner på Georg som brett flinade mot dem.

-” Hur långt sa dy att du hade vuxit sen trean Hobbit? Fyra centimeter? Eller var det fyra och en halv?” Han plutade med underläppen men flinade ändå och nickade mot Bill.

-” Hörde att du spenderar större delen av kvällen med mig, förutom då jag ska visa mina grymma basist skillz.”

-” Det där går argumentera, men ja…” Han såg osäkert på sin bror som nickade, han ville inte att Bill skulle känna som om de passade honom, även om det var lite det som dom gjorde. Han var rädd att någon från skolan skulle säga något eller att någon skulle kommentera vad som hade hänt med Anders = inte bra. Något som Georg, Gustav och Sam hade blivit informerade om, Bill behövde inte veta vad som kommit ut i stan.

-” Men Sam skulle komma också så ni får klara er utan min awesomeness i några minuter tills jag har hittat kablarna till basen! Syns!” Han skakade på huvudet och rynkade på näsan, Georg var en allt bra konstig prick.

-” Det ser ut som vi får klara OSS UTAN Georgs awesomeness ett tag.” han flinade och såg på sin bror, det här skulle gå bra, det kände han på sig. Sen de lämnat huset och pianot så hade Bill på något sätt lyst, nästan på samma sätt som gravida kvinnor alltid glöder även i svåra situationer.

Det gjorde honom stolt.

-” Där är ni! Jag har typ sprungit in i varenda lärare innan jag hittade er!” Sam kom flåsande fram till dem och Tom flinade brett när han såg Bills blick. Sam hade klippt sig lite så att lockarna gick en bit nedanför öron, han hade ett par svarta jeans som hade blekts på framsida, ett vitt tight linne med trycket ”Dance” tryckt svart i graffiti.

Hade Bills uppväxt varit normal så hade han med all säkerhet börjat klä av deras dansande vän med ögonen.

-” Du har klippt dig.” Sams mörka kinder skiftade i rosa och han sa:

-” Nej, min lillasyster blev arg då hon inte fick använda mig som sminkdocka så hon.. eh.. tände eld på det.” Tom såg hur Bill spärrade upp ögonen och han fick erkänna att han var lite förvånad där ett tag innan han började skratta.

-” Är du allvarlig?” Sam nickade och han tystnade.

-” Jesus Christ, går hon på nåt?”

-” Nej det kallas trotsåldern.”

 

Bill fann sig själv för fram och tillbaka utan att egentligen tänka på vart han var på väg, allt gick så fort och folk runt honom knuffades och trängdes men ingen gjorde honom något. Han visste att några tittade snett på honom, för hur väl Tom än försökte dölja det så var det glasklart att folk visste om vad som hade hänt med Anders och gav honom skulden – de visste ju inget.

Vad andra tyckte störde honom inte, i alla fall inte nu. Han hade sitt piano tillbaka, eller det piano han spelat på i flera år. Han hade spelat på samma piano sen åttan eftersom gymnasiet köpt pianot av högstadiet, det var för svårt att spela på. Ändå tyckte han att det var perfekt, tangenterna gav ett visst motstånd men lät perfekt när man blir ett – lite som livet.

För hur vackert är inte livet då man är ett med sig själv och hur tungt är det inte när man är i obalans?

Han kunde inte förklara det på något bättre sätt, vad fanns det att förklara egentligen? Han skakade på huvudet och försökte låta tankarna försvinna och koncentrera sig på vad som förse gick på scen.

-” Hon går i min klass och han är typ hennes pojkvän, hon låter rätt bra men Tom spelar bättre än honom i sömnen.” han log åt Georgs kommentarer, det var alltifrån ” Hon sjunger som om hon ätit en kråka och vingarna har fastnat i hennes hals” till ” vad i helvete gör han? Drog flickvännen upp tröjan eller vad? Han suger!”, efter det här så skulle Bill ge honom rådet att bli sportkommentator eller i alla fall kommentera schlagerfestivalen!

Men han var glad över att han berömde Tom, Tom var alltid bra! På gitarr och på allt annat! I framtiden så skulle han bli rockstjärna, det hade han sagt, hade Bill tur så kanske han fick följa med på en turné. Även om det var orealistisk så trodde han ändå sin äldre bror, han visste att om Tom sa att han kunde flyga så skulle han göra det också.

Han log.

Flyga.

-” Bill, nu! Nu är det dom!” han kände magen snurra, det var nu eller aldrig. Tom skulle spela en akustisk version av låten han spelade förra året, skulle han klara av det.

-” Hej på er. Jag heter Tom och det här är Samuel, vi har jobbat med en låt ni säkert kommer att känna igen. Tack.” han följde sin bror med blicken då han drog fram en elgitarr, något stämde inte. Sam kom leende ut på scenen och ställde sig vid miken, han hälsade också på publiken innan han backade en liten bit så han kom jämsides.

Det var när Tom började spela som han insåg.

Det var fel låt.

Tom började pumpa melodin med gitarren och Sam lät långsamt sin kropp röra sig på en svart matta, först var det omöjligt att se vad det var han gjorde men när lokalen släcktes ned och bara två strålkastare var riktade mot personerna på scen så såg man klart färgerna på mattan som skapade när Sam nuddade den.

Han förstod.

De hade ingen trummis så Sam dansade takten på mattan, en matta med elektroner som gav samma ljud som två trummor skulle ha gjort.

Han kunde inte neka att han var imponerad.

Han kunde inte slita blicken från dansaren, sättet han nuddade mattan i precis rätt tid men ändå lyckades göra rörelser som han inte sett tidigare. Han hade aldrig sett Sam dansa tidigare eftersom förra årets uppträdande var endast för de som gick musik, han hade missat något.

Sam hoppade upp på armarna och fortsatta stampa takten med händerna samtidigt som han svängde benen runt, runt, Bill kastade en blick på sin bror som med ett brett leende sneglade på sin vän på mattan.

Genialt.

Deras uppträdande kunde inte beskrivas på ett bättre sätt och ändå var det så mycket mer, hur kom man på något sånt här? Han förstod inte, Tom hade spenderat så mycket tid med honom och ändå så kunde han komma på något sånt här.

Han hade rätt, Tom var otrolig.

 

Han kände hur händerna lydde bakhuvudet och bara flöt över strängarna när han såg ut över publiken, Bill och Georg såg väldigt förvånade ut där de satt och han flinade, ingen hade väntat sig det här.

Han sneglade på sin partner in crime och såg hur han bara flög över mattan, han skulle aldrig ens försöka sätta sig in i hur han klarade att hålla takten samtidigt som han dansade.

En dansares hemligheter.

Han såg hur Sam tvär stannade och såg ner, bara stampade rätt med fötterna och rörde axlarna precis innan sista refräng. När refrängen kom var det som om något exploderat i hans vän och han dansade utan nåd, det var nästan så han kände sig lite illa till mods då han bara stod där med sin gitarr.

Sakta lät han strängarna klinga ut och Sam stod helt stilla, ett leende spred sig på hans läppar och nervositeten i hans mage, att spela gitarr inför flera människor var inget i jämförelse med vad han skulle göra nu.

Applåderna höll i sig till lamporna tändes igen och båda gick fram för att bocka, han var säker på att han kunde se Bill stå upp och applådera.

Det var nu det gällde.

Han såg på Sam som förstod vad han ville och sprang av scen för att dra in grejerna för nästa nummer.

-” Tack så mycket.” Sa han glatt i miken och han hörde några applådera igen.

-” Jag har fått äran att presentera nästa nummer eftersom personen som ska spela är någon jag känner personligen.” Han kunde se förväntningarna i publikens ögon och han bad en stilla bön för att det skulle fungera och att personen inte skulle vägra.

-” Vi pratade för ett par timmar sedan och jag bad honom lita på mig, jag hoppas att han fortfarande gör det. Han har varit med om mer än någon här kan drömma om och har jag rätt så vill vi inte drömma om det heller, det är så lätt att man bara ser var som finns på ytan och glömmer vad som finns där under. Tackvare honom har mitt liv förändrats till det bättre och jag hoppas han förstår att det här är bara en del av mitt sätt att säga tack…” Han svalde och mötte personens skräckslagna blick.

-” Det är mycket man borde göra men aldrig gör…” Han flinade och mötte Georgs blick.

-” Förrän nu, ge en stor applåd till min bror till min bror: Bill Kaulitz!”

 

Han stod som förstenad och även om ingen tittade på honom så kändes det ändå som om all världens ögon såg rakt på honom. Vad skulle han göra? Kunde han springa därifrån?

-” Tänk inte ens tanken på att rymma.” han såg skräckslaget på Georg som så honom i ögonen, han var glad över att ingen hade gissat vem han var än och slapp onödiga blickar, Georgs var tillräckligt.

Han tittade upp mot Tom igen som såg hoppfullt på honom, men kunde han göra det? Kunde han gå upp dit och spela låten som han hade begravt djupt inom sig, låten som gav honom både smärta och minnen? Han kände Toms blick hålla honom stadigt fast, ögonen talade om tillit och förtroende. De sa att det skulle gå bra men han tvivlade, kunde det verkligen gå bra när inte Andreas var här?

Andreas…

Var det ett svek eller en hyllning?

-” Lita på honom Bill.” han vände sig om mot Georg igen och sökte efter minsta tvivel i hans ögon, han fann inget.

-” Andi…” Mumlade han men Georg höll upp en hand.

-” Andreas skulle vilja att du gjorde det Bill, fan, han skulle börjat dra dig framåt om han var här.” Applåderna började dö ut och folk såg sig om kring efter den person de applåderade åt, men de människorna spelade ingen roll.

-” För Andreas och för Toms skull, men jag tror också att om du går upp dit så gör du det för din egen skull. Upp med dig.”

 

Han såg nervöst på sin bror som verkade vela mellan honom och Georg, han sänkte blicken lite så han kunde se doktor Anne som bara log brett. Hon hade sagt att det borde gå, då stämde det inte sant. Han blundade och tänkte för en sekund gå av scenen - det hade gått för långt, när han plötsligt sa:

-” Tillit.” han öppnade ögonen och såg rakt in i Bills, han log då han såg sin bror ta ett par vacklande steg mot honom. Han fäste miken i stativet och gick ner från scenen för att möta honom, huvuden hade börjat vända sig om för att se vem det var han gick mot och han såg mer än en förvirrad blick.

-” Jag vet att du klarar det här Billi, det gör Andreas också.” Bill nickade bara blekt och fortsatte upp mot scen där han skulle möta Sam. Tom följde honom med blicken tills han nådde platsen som den svarthårige just lämnat och Georg.

-” Du gör rätt Tom, sluta tvivla på dig själv.” han blinkade upp mot sin vän, ett spjuveraktigt flin spreds på hans läppar:

-” Geo, det här är ett varningstecken. Vi har känt varandra för länge.”

-” Finns ingen annan som skulle stått ut med dig så länge.” han log men uppmärksamheten riktades tillbaka mot scen, mot Bill.

 

Han stängde ute resten av världen då han satte sig ner vid pianot, miken var menad att sjunga i, eller hur?

Sjunga…

Det var bara Andreas som någonsin hört honom sjunga, när han först presenterade den här låten för honom. Men den här gången så var han inte fjorton eller spelade för sin bästa vän, nu var han sjutton och spelade inför en publik där de flesta föraktade honom.

Han drog in ett djupt andetag och blundade, darrigt lät han fingrarna pressas mot tangenterna och han hoppade nästan till då den första tonen kom till världen.

http://www.youtube.com/watch?v=-7cDAe_chEo

Fingrarna började gå av sig själv och han kunde sakta öppna ögonen, scenen hade blivit mörk och framför honom så stod bara en enda person – precis som första gången han spelade. Personen var blond och ögon som lös av livsglädje, han log mot klumpen i halsen och öppnade försiktigt sin mun för de första orden.

Till en början var det obekvämt och han var osäker om det lät bra men när Andreas bara log varmt mot honom så fortsatte han, lite starkare och bättre. Han log då den blonde hoppade upp och la sig på pianot, det var en sådan typisk grej av honom att göra.

Med ett leende fortsatte han sjunga och kände knappt hur klumpen i halsen växte för vart ord han sjöng. Han var rädd för att blunda i fall att personen skulle försvinna, men när han tillsist tvingades göra det så var Andreas fortfarande kvar. Han log lite svagt igen och fortsatte sjunga då första refrängen kom.

Världen existerade inte längre, inte i hans huvud. De var bara de två och inget kunde ändra på det, de skulle klara det tillsammans? Eller hur? Han började tänka på Tom och undrade vad Andreas skulle sagt om honom, precis som om han förstod Bills tankar så gjorde Andreas tummen upp.

Tom skulle också vara med i deras evighet.

Han blundade då han såg hur vännen hoppade av pianot och gick runt det, mot honom och snart var han säker på att han kände två varma händer mot hans axlar. Han öppnade ögonen och såg Sam stå vid sidan av scenen, han såg ut att ha tårar i ögonen och Bill ville torka bort dem.

Han höll dansarens blick ett tag innan han vände blicken ut mot publiken och såg först Anne Jost tillsammans med en kille som lutat sig närmre och sedan bara ett par rader bort var… Tom… han kände hur något varmt exploderade i bröstet då han såg Toms ögon lysa. Med ett försiktigt leende så riktade han tillbaka blicken mot pianot och lät händerna flyga över tangenterna.

Allt för snart var de över.

Det sista ackordet ringade ut och så fort han tystnade så kände han de varma händerna lämna honom, Andreas lämna honom.

Han blinkade långsamt och viskade sedan ett tack i miken innan han reste sig för att gå av scen. Om någon applåderade eller inte kunde han inte höra.

Han visste vart han ville spendera evigheten.

 

Hjärtat bultade i bröstet d Bill vände blicken mot honom, han var säker på att han skulle explodera av stolthet! Eller i alla fall gråta som en gravid, emotionell skolflicka – låten stod för så mycket mer än bara ord och toner.

Den stod för smärtan, för längtan och bönen om hjälp som Bill burit inom sig så länge, allt det där samlat i en enda sång blev så pass kraftfull att han kunde svära på att Georg fällde en tår bredvid honom. Han kunde inte låta bli kommentaren som låg på hans tunga då de började gå för att möta Bill, Sam och Gustav.

-” Ska jag hämta en näsduk?” frågade han sin vän retsamt och Georg vände sig mot honom, båda med samma retsamma min i ansiktet.

-” Torka rent ditt eget ansikte först din fjant, din brorsa däremot är en riktig man! Jag visste inte att han sjöng så jävla bra.” Han torkade sig förvånat om ögonen, han hade inte insett att han grät.

-” Inte jag heller, men det borde inte förvåna dig – han är ju släkt med mig!” Georg himlade lekfullt med ögonen.

-” Jepp och han kompenserar för alla förmågor du var för dum för att få.”

-” Jag hatar dig.”

-” Ånej, vi som skulle gifta oss och skaffa barn. Jag älskar dig Tom, lämna mig inte!” Tom slängde en låtsas puss mot Georg och sprang sedan sista biten fram till sin bror, lätt drog han upp honom i sin famn och övervägde ett tag att snurra runt men lät bli. Istället höll han honom bara nära, så nära att han svor på att han kunde känna Bills hjärta slå i synk med hans eget.

-” Jag sa ju att du kunde klara det.” han kände Bill nicka mot honom, en försiktig hand tryckte bort honom en bit och de såg varandra i ögonen.

-” Tack, för allt du har gjort för mig Tom.” Han log bara och drog Bill närmre intill sig.

-” Bill! Du var så duktig!” Simone, Gordon, Jörg och en smällfet Marianne kom snabbt gående mot dem, han hade inte haft en aning om att de skulle vara där.

-” Jag trodde inte att ni skulle komma.” Bill märkte nog inte den underliga blicken han fick av Tom, Tom skulle få vänja sig vid att ha någon som tänkte nästan likadant som han själv.

-” Vi vet men vi han se de tre sista numren, du och Sam var också duktiga Tom.” Han log men förstod varför Simone bara hade ögon för sin yngsta son, kvällen var symbolisk för mer än ett band.

-” Jag fattar inte det där med mattan som eran vän dansade på! Hur kom ni på det?” Jörg kliade sig förvirrat i huvudet och innan gitarristen han öppna munnen så började Gordon förklara och de gick mot mattan för att demonstrera.

-” Mamma, när ska vi hem? Jag är jättetrött!” klagade han och Simone tog en paus i sin beundran av Bill för att ta en ordentlig titt på sina söner, båda såg riktigt trötta ut och hon log varmhjärtat.

-” Vi kan åka nu, hopp i bilen med er så åker vi.

Tom behövde inte längre än att nå sätet innan ögonen blev så tunga att han somnade.

 

-” Pappa, huh?” han stannade då de inte alls var långt ifrån asfalt vägen och busstation.

-” Ja, pappa.” Tom såg upp och försökte möta Bills blick men han undvek den skickligt, han suckade och försökte igen.

-” Vad heter din pappa?” för en halv sekund så såg Bill upp och deras ögon möttes, känslan av att bara behöva hålla om honom slet och rev i det tomma inre som drev Tom till vansinne.

-” Anders Kampf.”

-” Han heter alltså inte Jörg Kaulitz?” han kände sig alldeles tom inombords och hade egentligen ingen aning om vad det var som han skulle säga, hur i hela världen skulle han kunna hantera det här? Vad var det tänkt att han skulle göra? Tom försökte reda ut sina inre strider medan Bill bara teg, Tom önskade att han kunde tolka tystnaden som ett ”ja” men med Bill så visste man aldrig.

-” Jag vill ha tillbaka mitt halsband.” sa han tillsist och Tom visste att det skulle komma förr eller senare. Han stoppade in handen i fickan och kände det kalla smycket mot hans varma händer, han lät kedjan falla runt hans fingrar och drog ut det. Han höll det i sin hand och såg på det medan han stoppade sin andra hand i fickan och kände det andra halsbandet kittla handflatorna innan han drog ut det. Lugnt höll han upp det framför Bill och mumlade:

-” Jag skulle säga att det är ett rent sammanträffande att det står våra initialer på halsbanden, att jag inte är TK på ditt halsband. Men eftersom halsbanden passar och jag vet att det här halsbandet tillhörde en person jag brydde mig om... så vet jag inte vad jag ska säga.” han höll fram halsbandet med sina initialer till Bill och väntade på att han skulle ta det.

-” Jag hittade det, du hittar på en massa för att det ska stämma i ditt förvirrade huvud.”

-” Du vet att det är sant.”

-” Spela roll, jag måste gå tillbaka...” sa Bill tillsist och Tom nickade, hans hand var fortfarande utsträckt men Bill lämnade smycket. Huvudet var tomt och han hade ingen aning om vad mer han kunde säga så han sa bar hejdå innan han började vända på klacken.

-” Tom.” han var säker på att han skulle svimma av den våg av känslor som sköljde över honom då han kände Bills hand på hans axel.

-” Min pappa heter Anders Kampf. Du slösar din tid med snyfthistorier.”

 

Med ett ryck så vaknade han och satte sig rakt upp i sängen, han minns inte ens hur han hamnat där. För en sekund så glömde han drömmen helt och fokuserade blicken på klockan utan att egentligen se vad den var. Sakta men säkert kom ändå drömmen tillbaka och han gned sig i ögonen, drömmen kunde lika gärna ha varit verklighet. Han såg på klockan igen och insåg att den precis passerat tre på natten, trött lade han sig ner igen och försökte att inte tänka på vad som kunde ha hänt om drömmen varit verklighet.

Han skulle inte ha haft någon bror…

På tal om det…

Varför låg inte Bill i hans säng?

Och varför låg det en lapp där i stället?

”Du vet vart jag är, det är okej… Tack för allt Tom.”

 

Vem som helst hade fått panik över en sådan lapp, men i sitt sömniga tillstånd så tog han tid på sig att tänka igenom det. Det dröjde inte länge förrän han förstod och la sig ner med ett sorgset leende, han visste att han inte var välkommen än.

När han var det så skulle han känna det.

 

-” Minns du hur allt började? När du gav ditt löfte?”

***

-” Allvarligt Bill, har du aldrig varit på bio?” han skakade förvirrat på huvudet, bio? Han hade hört folk prata om det men när han nämnt det för Anders blev han bara arg, något om pengar.

-” Då MÅSTE du följa med oss och se Zorro! Mamma kan säkert betala till dig också, Sam ville också följa med. Snäääälla!” Han såg forskande på sin vän, vad var oddsen för att han skulle ta sig ur huset efter sex utan att behöva krypa fram? Hans tioåriga kropp skulle nog inte orka krypa hela vägen till bion.

-” Jag kan prata med Anders.” Andreas lyste upp och log brett, Bill visste att om man sa ”kanske” på ett visst sätt så tog Andreas det som ett ”ja”… han var körd.

-” Jag kanske kan betala din mamma senare…” funderade han högt och såg sin vän nicka entusiastiskt- det skulle vara värt lite blåmärken, bestämde han.

.......

Det hade inte alls varit så farligt som han trodde att det skulle bli, Anders hade hittat en ny familj åt honom och var på riktigt bra humör. Och när Anders var på bra humör så var det ingen som klagade, en smäll över ansiktet, en knuff ner i golvet och sen var det över.

-” BILL!” han log brett då han mötte sina två vänner utanför biografen, båda hade likadana jackor och mössor – det var tydligen speciellt att vara kusin. Han mindes inte om han hade några egna kusiner, men han och Tom hade alltid likadana kläder. Undra hur Tom såg ut nu?

Han knöt ilsket näven och bestämde sig för att inte tänka på Tom mer, om Tom inte ville vara med honom så skulle han slippa.

-” Okej, mamma säger att filmen är lite läskig men det är mest humor i den. MAMMA!” Andreas vände sig om och ropade uppenbarligen på sin mamma som precis köpt biljetterna. Hon kom snabbt gående mot dem och log.

-” Hej Bill vad roligt att du…” hon tystnade och började studera hans ansikte, något som inte var helt behagligt. Bill sänkte huvudet lite så att den fula gröna kepsen skulle skymma hans ansikte men Andreas mamma kom närmre.

-” Titta på mig gubben.” Hon la en varm hand på hans kind och tippade försiktigt upp huvudet så att ett blåmärke på kinden blev fullt synligt.

-” Vem har gjort det där?” frågade hon snällt och han kände sig illa till mods, han ogillade när folk stirrade på honom. Särskilt inte eftersom både Andreas och Sam stod som ugglor bredvid Andreas mamma, ögonen stora som tefat och munnarna hoptryckta – de koncentrerade sig verkligen.

-” Anders.” svarade han tillsist som om det inte var någon vidare nyhet, för det var det inte – inte för honom. Som Anders gjorde mot honom så gjorde väl alla vuxna mot sina barn? Eller hur?

-” Varför gjorde han det?” Han blev osäker, vad var det han hade gjort nu igen… Var det blåmärket han fått för att gå på bio eller då han tappat skeden i golvet? Nej då han tappade skeden så fick han bara blåmärken på armarna.

-” För att jag ville gå ut efter klockan sex.”

-” Och då slog han dig?”

-” Ja.”

-” SÅ FÅR MAN INTE GÖRA!” han hoppade till då Andreas skrek, vad fick han inte göra?

-” MAN FÅR INTE SLÅ BARN!” fyllde Sam i med sin läspning, han såg förtvivlat mellan dem, båda kusinerna verkade vara på krigsstigen. Andreas mamma däremot stod bara lugnt mellan dem och såg på honom, hon suckade och höll upp en hand för att tysta sina ilskna pojkar.

-” Bill du måste lyssna på mig, han får aldrig och jag menar aldrig slå dig.”

-” Men jag är jätteklumpig.” Försökte han men hon skakade bara på huvudet.

-” Även om du tänder eld på ett hus så får han inte slå dig, gör han det ofta?” han blev tyst, han ogillade den här sortens uppmärksamhet och ville helst att den skulle försvinna, han öppnade munnen och skulle precis säga något när den krigsvillige Andreas utbrast:

-” Jag ska aldrig slå dig Bill…”

**

-” Du var så säker och du höll ditt löfte, utan undantag… Sen tvingade du mig att avge ett… Ett som jag inte vill hålla…”

**

-” Var inte rädd min prinsessa, jag ska rädda dig!!” han rynkade på pannan och skakade på huvudet, helt ärligt så varken gömde han sig eller var särskilt rädd, det var bara Andreas som fått för sig något.

-” Stanna där du är fagra Bill! Jag den tappre Andreas ska rädda dig från Anders äckeldrakens käftar!” han skrattade, under åren var det precis det han lärt sig, att skratta åt vad som hände med honom. Hur annars skulle han överleva? Det hade blivit en grej för honom att leva sig in i en annan värld, att skämtet var bara ett skämt när han var med Andreas, inget annat och definitivt inte en verklighet.

-” Åh lord Andreas, snälla rädda mig… jag har eh…väntat på en prins i hundra år och äntligen ska jag bli räddad.” Andreas grymtade.

-” Fan va gammal du är!” Han blängde retfullt på sin vän.

-” Du lär inte få något bättre erbjudande prins Andreas, ta vad du får!” Andreas nickade och rätade upp sig så han stod i mitten av rummet, runt axlarna hade han knutit en filt och i handen höll han en kudde- hans dödliga vapen.

-” Må så vara fagra Bill, men jag tror att du snart kommer vara mig otrogen då du möten min stilige kusin prins Samuel.” han rodnade djupt, Andreas retade honom olidligt för Sam och han var inte ett dugg barmhärtigare mot prins Samuel.

-” Ack, ack, men för alltid ska jag ha dig i mina tankar. Blott en dag utan dig min vän äro som tusen år i mörker. Vill du bliva min kamrat under resten av vår tid?” Han log sockersött och Andreas kliade sig på näsan.

-” Du är inge vidare på det här språket, vet du det?” han fnissade och skakade på huvudet, det var tur att ingen av dem valt drama som inriktning för gymnasiet.

-” Herre jävlar, det är bara några månader till och sen går vi gymnasium.” Andreas såg på honom med stora ögon.

-” Hjälp och om ett par veckor är det sommarlov!” utan att han tänkte på det så såg han ner, sommarlov…Den blonde bet sig i läppen innan han med en suck gick och satte si vid sin vän.

-” Vart åker ni det här året?” Bill såg upp.

-” England.” Andreas nickade.

-” Det kommer säkert gå bra ska du se.”

-” Det vet du inte… jag kan dö i sommar Andi…”

-” Du kommer inte dö Bill... Sluta…” Men han skakade på huvudet.

-” Om jag dör eller blir så skadad att jag inte längre är mig själv, lovar du att du gör slut på mitt lidande? Vilket sätt du än kan!” Andreas såg osäkert på honom, han var inte säker på om han skulle kunna hålla det löftet.

-” Om du avger samma löfte!”

-” Okej…”

-” Okej…”

***

-” Det fanns inget som skulle få mig att tvivla på dig, och det finns inget som kan få min tro till dig att vackla… Tack för det.”

 

***

-” Bill? Vad gör du hemma redan?” Sommarlovet var snart slut men det var ändå över en vecka kvar, en vecka som Bill borde ha spenderat i England.

-” Andi…” han såg sorgset på sin vän, klumpen i bröstet värkte och han suckade.

-” Nej.. Nej.. du blev inte!” Andreas hoppade upp från sin säng och såg med skräckfyllda ögon på honom, han såg ner i golvet och tog ett steg närmre men Andreas backade.

-” Du kan inte! Fattar du vad de kommer att göra med dig?” han såg upp och såg att skräcken blandats med tårar, självklart visste han.

-” Andi snälla…” Andreas såg på honom en lång stund innan han tillsist sa:

-” När?” han drog in ett djupt andetag och försökte att sluta tänka då han sa, nej… viskade:

-” När jag fyller arton, enligt Anders.” Andreas nickade, 2 januari alltså… Det blev tyst och han gillade det inte, han gillade inte när Andreas var tyst för det betydde oftast att han var ledsen eller i djupa tankar. Han visste att den blonde inte skulle ta det bra, men vad kunde han göra?

-” Andi, jag kommer inte att åka…” Andreas såg snabbt upp på honom och ett litet ljus tändes i hans blick, Bill mådde illa för att behöva släcka det igen.

-” Under nyår tänker jag ta livet av mig.” Andreas spärrade upp ögonen och såg på honom som om han vore galen, det kanske han var också men som han såg det så fanns det ingen annan utväg.

-” Bill, nej… Du behöver inte lösa det den vägen.” han suckade och såg ner i golvet, kanske skulle han inte ha berättat det?

-” Vad har jag för val Andreas? Om jag åker till England så kommer jag dö vilket fall som helst, bara betydligt långsammare och mer smärtsamt.”

-” Du kan gå till polisen…” mumlade vännen.

-” Polisen? Andi du vet lika väl som jag att det inte gör någon skillnad, Anders blir bara arg.”

-” Du kan slåss…” Han skakade på huvudet.

-” För vad? En ny familj och ett nytt liv med våldtäkter, piskor, tortyr och en längtan efter fri…”

-” NEJ, ett liv här! Ett liv med mig! Ett liv med Sam! Du pratar som om det bara finns en enda utväg även om det finns flera andra! Nej Bill Kaulitz, tar du livet av dig så lovar jag att jag ska spotta snus på din grav!” han spärrade upp ögonen, det var bara Andreas som visste vad han hette på riktigt och det var bara när blondinen var djupt sårad som han använde namnet.

-” Andi…”

-” Nej! Om jag så ska dö och bli en ängel för dig så nog jävlar ska jag se till att du håller dig vid liv.” Han nickade stumt, han hade aldrig sett Andreas så här förr, bara i närheten och det var när han fick veta om den rosa triangeln.

-” Okej…” viskade han och fortsatte stirra på sin vän, Andreas tog ett djupt andetag och nickade.

-” Okej…” Han nickade igen och bara på några sekunder så kände han blondinen i sin famn.

-” Du är så jävla dum som säger sånt där! Ett ord till om självmord och jag ska personligen massakrera dig.” Han skrattade lätt då han hörde humorn i vännens röst.

-” Du är rätt mordisk av dig, vet du det?”

****

-” Bill?” han hade ingen aning om hur länge han hade suttit där eller när han kom dit, allt han kände var klumpen i bröstet och de stela kinderna efter att tårarna torkat. För tillfället så stirrade han bara rakt ut. Tårarna hade sedan länge tagit slut och nu fanns det bara en fridfull tomhet kvar inom honom.

-” Bill det är okej…” han var faktiskt riktigt glad över att Tom förstått honom och gett honom den tid han behövde, hade han kommit för tidigt så hade han aldrig klarat av det.

-” Vad gör du?” han lyfte blicken från sin medvetslöse väns hand, Andreas hand.

Tom kom närmre och såg honom i ögonen, han såg tillbaka på sin vän och viskade, rädd för ordens stryka och kraft:

-” Jag håller ett löfte… Jag låter honom gå…”

 

Bill mådde illa när Andreas skrek hans namn, men han mådde ännu värre när skriken tystnade och allt som hördes var nävar som träffade en kropp. Det enda han kunde göra var att möta Andreas bedjande ögon och stå helt stilla, Andreas blå ögon var fyllda av skräck och det förhäxade honom.

Det var polissirenerna en bit bort som väckte honom ut hans trans.

-” Nej!” han skrek och gjorde ett sista, lyckat försök att ta sig lös. Han kastade sig framåt, huvudet eller hjärtat var inte med honom längre då han kände sina nävar träffa de kött han obarmhärtigt skulle kunna döda utan att blinka. För det här var ju som sagt... bara en dröm.

-” Bill...” han släppte vem han än hade framför sig och gick med oförstående steg fram till sin vän på marken. Han kände sig som ett barn som såg när sin hund blivit påkörd, han förstod inte...

Det var meningen att Andreas skulle hoppa upp och prata om det sorgliga i lejonkungen, han skulle inte ligga orörlig på marken. Han skulle inte ligga med sina ögon sluta och det skulle absolut inte rinna blod från hans ansikte.

Förtvivlat knäade han i smutsen och försökte söka Andreas blick bakom ögonlocken, han skakade på huvudet och tog upp en skadad hand i sin egen.

-” Andi, kom igen...” försiktigt la han en hand mot den blå kinden och strök över den, hela hans kropp var bedövad från känslor.

-” Billi...” lättat lutade han sig närmre och lät sina hände begravas i tyget till vännens tröja.

-” Glöm...” den raspiga rösten gav honom gåshud och han fann att de blå ögonen äntligen var synliga, men de var inte fyllda av något han hoppats på.

Inte värme, inte tröst utan utmattning och uppgivenhet.

-” Börja inte..” viskade han men Andreas skakade på huvudet.

-” Glöm inte... vem du är...” verkligheten kom i ett slag mot honom och det brast, ovant kände han hur tårar rann ner för hans kinder då han hukade sig över sin vän.

-” Du och dina disneyfilmer....” hickade han och han kände nästan hur Andreas log innan han stilla slöt ögonen.

 

Borde han inte gråta? Borde han inte vara så bruten av sorg att han knappt kunde stå?

Varför kändes det okej?

Varför kände han sig nästan lättad? Han lät ett kallt finger följa de guldiga bokstäverna på gravstenen, varför grät han inte?

Han visste att på gravstenen stod hela Andreas namn men av någon anledning så kunde han inte läsa mer än Andreas, han kunde inte förmå sig att läsa mer – det blev för verkligt.

Var det inte tänkt att han skulle ångra att han gav upp? Han kunde inte förstå varför det bara kändes som om han kunde gå med en tyngd mindre på axlarna.

-” Hej.” Han behövde inte se upp för att se då Sam satte sig bredvid honom, han hade väntat sig det.

-” Hej.” Han ville så gärna säga något, be om ursäkt för att han hade gett upp men det stod inte i hans makt.

-” Mamma och min moster hälsar, de är tacksamma för det du gjorde Bill… Det här är vad han hade velat.” Han nickade och kunde höra att även om Sam hade gråten i halsen så menade han varje ord, kanske var de sanna… Andreas hade inte velat att någon tvingade honom att hålla sig kvar, han hade velat bli fri.

-” Imorn är det julafton.” sa Sam rätt ut och han nickade, det kändes inte helt hopplöst i alla fall.

-” Jag ser honom…” Med tomma ögon så såg han upp och följde Sams blick en bit bortanför gravstenen.

-” Han sitter där på bänken med ett brett leende, han ser på oss och skrattar åt våra tårar. Han tycker att vi ska skärpa oss, hämta öl och dansa av glädje på hans grav. För den tid vi fick med honom… Han…” Sam slutade prata och bröt ut i tårar, Bill var inte riktigt säker på vad han skulle göra så försiktigt så la han en arm om sin vän och hoppades på att det var rätt grej att göra.

-” Han säger åt dig att det är okej, att det kommer bli bra…” fyllde han tillsist i, om det var för han själv eller Sam visste han inte men ärligt så kunde han se det framför sig. Andreas satt verkligen på bänken framför dem, han hade ett sorgset uttryck över ansiktet men ögonen lös av glädjen som man inte kunde hitta i ett annat par ögonen. De gjorde honom varm och han log lite.

-” Det kommer bli bra…” Upprepade han och såg Andreas le med hela ansiktet, hjärtat slog ett extra slag och tårarna han hållit inne brast.

-” Fan…”

Fan var nog rätta ordet…

 

-” Bill?” han öppnade trött ena ögat och såg på sin bror som hade ett alldeles för stort leende på läpparna för att det skulle vara halv sex på morgonen.

-” Säg inte att ni har en till tidig ritual!” klagade han och stönade högt då Tom nickade entusiastiskt.

-” Kom, skynda på!” Han reste sig tungt och såg ursäktande på kudden som inbjöd honom med en varm famn, det var nästan så han ville gråta! Han ställde sig upp och drog en av Toms gigantiska tröjor över huvudet och hoppade i sina mjukisbyxor, håret orkade han inte bry sig om utan lät det bara hänga i ögonen. Trött så tumlade han ner för trappan och nästan in i Tom som stod med två stora muggar glögg i handen och ett brett leende på läpparna.

-” God Jul Bill!” sa han och log större, Bill kände hur tröttheten rann av honom och log tillbaka. Det kändes helt okej, sen Andreas begravning så kändes som om han aldrig skulle kunna le igen men Tom drog fram varje positiv känsla hos honom.

Det var okej.

-” God jul Tom. Var är alla andra?” Lättat tog han emot den varma koppen och tryckte den girigt mot läpparna, han drack sällan glögg och de få gånger han gjorde det så kunde han inte tro hur gott det var. Men när Tom gjorde det så verkade det ännu godare, det var som om han hade i någon extra ingrediens.

-” Det är bara vi två den första halvtimmen, Sam, Georg och Gustav kommer senare.” När Tom nämnde Sam så kom samvetet över honom, deras familj skulle inte fira jul i år på grund av Andreas. Sam hade självklart protesterat eftersom Andreas avgudade julen, han skulle rymt med julpyntet och satt upp det i ett träd mitt ute i skogen om det s behövdes.

Så Sam skulle fira jul med dem, även Georg och Gustav skulle fira med dem eftersom deras föräldrar bestämt sig för att åka utomlands under julen och på grund av skolan så fick inte ”the G:s” ta ledigt – världen är allt bra orättvis!

Men det fanns inget som gjorde att Bill ens kände lust att klaga, han skulle ha hela sin familj samlad – det var bara en som fattades.

Han sänkte blicken ner i koppen, något Tom inte missade.

-” Du har honom kvar lillen, han är här men du ser honom inte…” Han såg upp på sin bror och log, när Tom var samlad och lugn så kunde han säga saker så djupa och viktiga att de inte ens platsade i en film. Bara i någons hjärta – där de hörde hemma.

-” Tack.” han kände sig själv bli indragen i en kram, han lutade sig bara med och kände hu han sakta smälte mot sin brors varma kropp.

-” Jag vill ge dig min julklapp.” mumlade han och backade undan lite, utan att spilla gav han muggen till Tom för att springa uppför trappan och hämta den.

 

Han såg ner på albumet i sina händer, försiktigt så drog han handen över lappen som satt på utsidan.

”Hoppas det hjälper dig att minnas.”

Han kände sig nästan yr då han öppnade albumet och började se alla de bilder som Bill omsorgsfullt klistrat dit, kommentarerna under i Bills handstil fick huvudet och hjärtat att göra små hopp. Det var bilder på dem som små, i olika parker, hos deras mormor och morfar, födelsedagar, med föräldrarna. Han fastnade speciellt vid en bild på honom och Bill tillsammans med deras morfar, han log till minnet av den gamle mannen och fortsatte senare.

Han kunde inte förneka att det onekligen var förvirrande att se alla bilder, han kom så väl ihåg dem men ändå inte – det var som en helt annan tid.

-” Gillar du det?” Bills svaga stämma gjorde sig hörd och han tittade upp med ett brett leende.

-” Det är perfekt, tack!” Bill log och han log bara bredare, det var skönt att se att Bill inte försvunnit in i sig själv efter Andreas död. Han hade varit så rädd att allt skulle börja om på ruta ett, men när han såg på Bill så kunde han inbilla sig att han gick rakare.

-” Jag hade bara pianot egentligen, så… ja… jag kan slå in det åt dig så får du det igen om du vill?” Bill rynkade på pannan.

-” Tror du att mamma går med på att du förstör flera meter papper för att slå in ett piano, eller det är väl snarare en flygel.” Han flinade.

-” Självklart.” Bill skrattade och skakade bara på huvudet, det här skulle helt klart bli den bästa julen hittills gissade Tom.

 

Kvällen var fortfarande ung och han lutade sig nöjt tillbaka i soffan medan de satt i samlad trupp och såg ”Elf” – en film som handlar om en människa som tror att han är en tomtenisse. Helt ärligt så tyckte Tom att filmen var riktigt rolig – han kände sig som ett barn på julafton.

Han ville slå sig i huvudet då han insåg att det faktiskt var julafton.

Georg och Gustav satt i den lilla soffan och Gustav hade somnat halvt över Georg som då och då tittade elakt på sin vän. Marianne, Jörg, Gordon och Simone satt i den stora soffan och trängdes.

Han själv satt i en fåtölj, Sam satt i sackosäcken på golvet och Bill i den andra fåt…

Nej vänta nu… Det var ingen Sam på golvet och definitivt ingen Bill i den andra fåtöljen.

Med ett leende lutade han sig bara nöjt tillbaka och såg med ett självgott flin tillbaka på TV:n.

Inte ska man störa, särskilt inte när han hade hängt en mistel inne på hans rum.

Nejdå, inte störa alls.

 

Han satt tyst på Toms säng och letade igenom sin textbok, han ville hitta låten han skrivit året innan under julen, när det försiktigt knackade på dörren. Han höjde på ögonbrynet och såg upp då Sam försiktigt klev in genom dörröppningen.

-” Hej och god jul!” han log.

-” God jul!” Sam kom försiktigt fram till honom och satte sig framför honom på knä, först såg han ner och suckade bara för att sen se upp med osäkra ögon.

-” Jag har en grej till dig…” Han kände hur det högg lite i honom, de hade alla kommit överens om att inte ge varandra något – det var bara tvillingarna som gett varandra något.

-” Men jag..”

-” Asså det är egentligen inte från mig, det är från min syster så… ja…” Han såg hur dansaren började flina och han funderade en stund om det kanske var en av de berömda rosa hårsnoddarna han hört så mycket om.

Han hade fel.

Det var ett armband med hjärtan i alla världens färger och med bokstäverna ” B I L L I ” han log brett och trädde det runt sin handled.

-” Du får tacka din syster! Och tack…” han såg upp och mötte Sams ögon, det dröjde inte länge förrän han kände sig förtrollad av de bruna varma ögonen. Ibland tyckte han att de påminde om Toms men ändå var de helt olika, de lös av en helt annan värme och Sams ögon var mörkare.

Försiktigt så lät han deras händer flätas samman och han gav vänsterhanden ett litet tryck, i ögonvrån så kunde han se Toms olika dekorationer.

Han flinade och föreställde sig sin brors belåtna leende då han såg tillbaka in i de djupa ögonen.

-” Jag vet att du respekterar mig, shit… jag låter som en högstadietjej…” Sam flinade bara och väntade tålmodigt på vad han skulle säga.

-” Men jag…” Nej, han kunde inte säga det… men han kunde visa…

-” Jag har nog en sak till dig också…” Okej, han kunde höra hur smörigt det här skulle bli men han bestämde sig ändå för att låta det hända. Han reste sig sakta och hjälpte en förvirrad men nyfiken Sam upp på fötter igen. Sakta backade han mot dörröppningen och litade sig tillbaka mot dörren. Med ett nervöst leende så viskade han hest:

-” Se upp.” han kände hjärtat slå hårdare i bröstet, i några få sekunder ångrade han det men all tvivel försvann när Sam tog ner blicken från taket och såg rakt på honom. Han andades så djupt han kunde för att hålla sig lugn men sanningen var att det var ett upplopp inom honom, men ett gud så jävla härligt upplopp.

Sams tog inte sin blick ifrån honom som för att fråga om det verkligen var okej, Bills hjärta värmde då han insåg att det var för att ge honom en chans att backa ur.

Han andades in.

Blundade.

Öppnade ögonen.

Och nickade.

Sakta och väldigt försiktigt kände han Sams varma hand föra lite hår från hans ansikte och stanna under örat. I alla andra sammanhang så gjorde män så för att få honom att komma närmre, men Sam la inte ens minsta tryck på hans nacke utan lät bara handen vila där.

Försiktigt så kände han hur han böjde sig fram och slöt ögonen igen.

Nervöst så stack han ut tungan och blötte läpparna.

Och med hjärtat slående hårt i hjärtat så var han den som slöt avståndet mellan dem.

Det var då han insåg att han höll på att svälta ihjäl och Sams läppar var det ända som höll honom vid liv.

Utan att tänka vidare på det så la han en arm om dansarens midja och drog honom närmre.

Han ville inte svälta längre.

 

Hur vet man att man kan lita på sina känslor? Hur vet man att de inte bara spelar ett spratt med en och bara sekunder senare vänder ryggen till?

De flesta skulle nog påpeka att man aldrig vet men en kille i långt svart hår skulle nog vilja påstå motsatsen.

Om det han kände gjorde honom vimmelkantig och små rus av pirrande fjärilar gick genom honom, då borde man väl kunna lite på sina känslor? När man får göra något man har velat i flera år, då vänder inte känslorna ryggen till.

Just därför fann han sig själv med att le mot de mjuka läpparna, det var egentligen inget extremt passionerad kyss utan mest bara läppar mot läppar – men fy fan så mycket känslor som var inblandat.

Sorg

Smärta

Tillit

Respekt

Gemenskap

Men framför allt:

Kärlek.

Han log bredare och kände hur Sam öppnade ögonen för att se på honom, han öppnade även sina och deras blickar möttes.

-” Vad ler du åt?” viskade Sam så att han kunde känna de orden varmt mot sina läppar, han skakade bara lite på huvudet och mumlade:

-” Tack, för att…” Han rynkade på pannan, känslorna han ville beskriva fanns inte i hans ordförråd, när blev orden så otillräckliga? Han ville få Sam att förstå, det var inte som i filmer där skådespelarna älskar varandra efter bara någon timme – det var så mycket djupare och bredare.

Det var mer en djupt rinnande blandning av respekt och tillit och en form av magi som fick hans hjärta att slå så mycket fortare än vad det brukade.

Hur säger man något sånt? Inte bara rakt ut, det låter aldrig lika bra som det gör i huvudet.

Men Sam förstod, han log bara och nickade.

-” Det är okej.” lätt placerade han sina läppar över Bills i en försiktig kyss.

Ord kanske inte var så nödvändiga ändå…

 

Han hade inte haft tålamod nog till att sitta stilla och bara vänta, nyfikenheten hade tagit över och det hade gjort honom gott.

Tyst som en mus hade han smugit uppför trappan och tryckt örat mot sin dörr – något som inte fungerat allt för bra eftersom julmusik spelades nere i köket och ljudet från TV:n hördes långväga. Så han fick ta till en ny teknik, han satte sig på knä och sträckte lite extra på ryggen så att han kunde se genom nyckelhålet.

Stolt gjorde han en segerdans i huvudet till hyllning av sin perfekta timing och sina briljanta idéer.

Där inne stod hans bror och en av hans bästa vänner väldigt nära varandra, och om han såg rätt så delades saliv – eller i alla fall munbaciller. Han flinade och reste sig, han kände sig själv och skulle han stanna längre så skulle han troligen lyckas avbryta dem på något sätt – han besatt den ibland rätt irriterande förmågan.

Fortfarande med ett brett leende så började han gå ned för trappan och den enda tanke som sken i hans huvud var:

Kanske ser det äntligen ljusare ut?

 

-” Hej Andi... Shit det känns så konstigt att prata med en sten i stället för dig...” han lutade sig bak mot stenen och stirrade rakt fram, snön gjorde rumpan kall och han var säker på att den skulle domna bort ganska snart.

-” Det känns overkligt... att du inte är här.... samtidigt som du är det.” 22 December, dagen som förändrade hans liv, dagen som han lät sin vän gå vidare, han suckade och pillade bort lite snö från skorna.

-” Eftersom du alltid trodde på änglar så antar jag att du har sett mig de senaste dagarna, du har säkert suttit och skrattat åt mina smöriga repliker då jag kysste Sam. Sen så klappade du händerna så entusiastiskt och fort att du kunnat försörja ett vindkraftverk.” han log lite och blundade, huvudet kändes så tungt men ändå kändes hjärtat säkert ett kilo lättare.

Var det meningen att det skulle kännas så?

-” Ibland tror jag inte att jag förtjänar det som bara faller framför mig helt plötsligt. Det känns som om det inte är meningen, som om jag bara får det för att jag ska få känna det ett tag och sen ska allt bara försvinna, bara för att jag ska förstå vad jag kunde ha haft. Tom säger tvärt om, han säger att det är han som inte förtjänar mig.... Vissa dagar så tror jag att det är ett straff för honom att hamna med mig...” han öppnade ögonen och såg sin blonde vän sitta lutad mot gravstenen mitt emot honom, han log tappert innan han fortsatte:

-” Vissa dagar går allt så bra, jag har kontroll över mig själv och andra är jag helt sanslös. Det är som om jag styrs av någon annan och jag kan bara se mig själv reagera eller göra saker. Men ändå känns det okej med tanke på att jag har Tom, Sam också för den delen. På tal om Sam så har jag ingen aning om vad vi är, efter att han kysste mig på julafton så har vi inte träffats för hans familj vill ha honom hemma. Men han lovade att vi skulle ses innan rättegången... jag förstår honom inte... Det var mitt fel, det som hände med dig och ändå ser han på mig med samma vänlighet, din mamma är en annan sak. Hon varken ser eller pratar med mig, enda gången hon pratade med mig var på sjukhuset då hon ville att jag skulle låta dig gå... ” Andreas skakade på huvudet som för att säga att det inte alls var hans fel och att hans mamma bara var ledsen, Bill log igen och fortsatte.

-” Det är rättegång om fem dagar, tänker du vara med? Jag hoppas du är där för jag behöver dig... För jag... är... rädd...” han rynkade på pannan och lät sina ögon vila på uttrycket Andreas hade, förstående och stöttande.

-” Jag är rädd att jag ska få en panikattack och skrika eller göra något annat, för även om han förlorar rättegången så har Anders ändå vunnit, eller hur? Det spelar ingen roll vad jag än gör, han sitter fast på min näthinna så fort jag blundar. Kan du hjälpa mig?” Andreas log nu brett och han flinade, minnen strömmade över honom. Allt handlade om den gång då Andreas träffade sin första tjej, han kysste henne och efter det så klarade han inte av att se henne. Han gillade henne väldigt mycket men hon hade så fruktansvärt dålig andedräkt. Andreas hade i och för sig bara gått i sexan så det var väl inte så allvarligt, men tillräckligt för att det skulle fastna som ett minne.

Minnen...

Bill blev allvarlig och sänkte blicken igen.

-” Jag insåg just en sak... Andi jag... förlåt...” han kunde känna sin väns oförstående blick på honom och han förklarade bara.

-” Att jag gav upp, att jag drog in dig i allt.” Sanningen var att det vart inte det han hade slagits av, det var sanningen. Andreas skulle aldrig få bli kär, få en framtid eller få barn, sånt som så många tar för givet. Han såg ner på sina händer och undrade om han skulle få känna det? Kär var han... kanske... men hade han en framtid? Skulle han någonsin få barn? Skulle han bli gammal?

Han antog att bara skulle få vänta och se...

 

Trött slog han upp ögonen då han kände en arm slå honom i ansiktet.

-” Bill? Flytta på dig!” men ingen hände förutom att armen slog honom över bröstet och små kvidande läten kom från andra halvan av sägen. Först så insåg han inte var det var utan vände bara på sig för att vara utom Bills räckhåll, han var verkligen jättetrött.

Men de små ynkliga orden som följde gjorde honom klarvaken.

-” Snälla... låt mig vara... snälla.... snälla...” han kände Bill kasta sig av och ann i sängen och snart började han skrika.

-” SLUTA! NEJ! SNÄLLA SLUTA! JAG GÖR VAD SOM HELST! MARIEANNE!” han satte sig käpprätt upp i sängen och såg ner på sin andre hälft men djupa fåror i pannan, han hatade att se Bill så rädd som han var under nätterna. Under nätterna och i sömnen så kunde han inte skydda honom, allt han kunde göra var att försöka väcka honom.

-” Bill...” började han försiktigt och la en hand över sin brors axel.

-” Bill det är ingen fara, du är helt trygg...” han la den andra handen på sin brors kind och smekte tummen över kindbenet.

-” Inget kan göra dig illa, det är bara en dröm.” han var lättad över att Bill inte var svår att väcka den här gången och log när han såg de bruna ögonen visa sig.

-” Tom, vad gör du? Säg inte att du har fler sånna där tidiga glöggritualer! Du borde verkligen avskaffa dom...” mumlade Bill hest och han flinade.

-” Du drömde din plutt! Och sluta klaga på mina glöggritualer!” han såg Bill le lite och slappnade av tillräckligt för att lägga sig ner i sängen igen, han hoppades att han inte väckt halva sin familj redan. Men det var fortfarande tyst i huset så ingen verkade blivit störd.

-” Förlåt att jag håller dig vaken Tomi...” Bill var redan på väg in i sina drömmar och han log bara.

-” Du är värd det...” han somnade nästan direkt själv och märkte inte hur fort Bill slog upp ögonen, ögonen som började brinna av ett svagt litet ljus.

 

-” Tom! För alla tomtenissars skull, SVARA I TELEFON!” skrek Simone åt sin äldste son från köket, Bill fnissade från sin plats i soffan då Tom reste sig med ett grovt stön för att gå och svara i telefonen.

Bill kände sig varken positiv eller negativ idag, han bara var och det kändes helt okej. Han och Tom satt för tillfället och såg björnbröder, en film som han ångrade att han inte sett tidigare! Från och med nu så skulle han tycka om björnar, inte vara livrädd för dem.

Han drog in ett djupt andetag och fortsatte se då han hörde snabba steg in till vardagsrummet.

-” Bil hämta din jacka och kom.” han såg upp på sin bror som stressa såg tillbaka på honom.

-” Vad?”

-” Vet inte, Anne ville ha oss på kontoret så snabbt som möjligt. Skynda på.”

 

Hon drog trött och en aning sorgset handen genom håret, hon var faktiskt riktigt rädd att det skulle stämma. Risken var stor och stämde det så skulle allt arbete inte spela någon roll så länge till, ärligt talat var hon på gränsen till tårar.

Hon hade säkert svalt fem koppar kaffe sen hon ringt Tom, tackat nej till en utekväll och ringt sin man, händerna skakade när hon lyfte den sjätte koppen mot sin mun och kände den mörka vätskan lugna hennes nerver för bara ett par sekunder.

Hon kände så mycket precis samtidigt, ilska, sorg, hopplöshet och framför allt medlidande.

Att kräket kanske skulle vinna tillslut var motbjudande, efter allt han tvingat Bill igenom så var det inte slut än.

När det knackade på dörren höll hon på att spilla ut sitt kaffe och nästan skrek åt dem att komma in, samvetet tog över henne direkt då hon såg två nervösa bröder stiga in på hennes rum.

-” Hej på er.” började hon och försökte le men det föll tappert.

-” Du sa att det var viktigt.” Sa den äldre osäkert och hon nickade, hur i helvete skulle hon börja?

-” Det är nog bäst att ni sätter er.” hon visste att det alltid var det första tecknet på något allvarligt och det här var allvarligt, men hon ville så gärna säga det på ett bra sätt – hur gör man? Hon såg nervöst mellan tvillingarna och lät ögonen vila på Bill som blivit väldigt blek sen han kom in, samvetet tryckte på ytterligare när hon såg det lilla ljuset i Bills ögon.

Varför var det just hon som skulle släcka det?

-” Det är nog lättare om jag bara går rakt på sak.” Suckade hon och såg båda tvillingarna nicka.

-” Bill, när du kom in hit. Vet du om det gjordes några tester för en eventuell STD?” Hennes mage vände sig flera varv då Bill skakade på huvudet.

-” Du bör nog göra ett... ” Hon såg ner på sina händer, hon skulle inte klara av att se dem i ögonen och säga det.

-” Det har visat sig att Anders har AIDS, och har haft väldigt länge.”

 

Yrsel, kyla och värme fyllde honom där han satt, han kanske hade feber...

Han stirrade bara rakt fram när nålen punkterade hans ådra för att dra det blod som krävdes för testet, men det var ingen idé.

Han visste det.

I tolv år har han upprepade gånger haft möjligheten att få smittan och enligt Anders själv så blev han smittad just efter han fyllt tjugo. Ingen kunde säga säkert när han fick den eftersom han själv skrev ut bromsmedicin åt sig själv och inget av det blev dokumenterat.

Ett litet ynka test och Anders hade aids.

Han såg ner på sina händer och försökte hindra dem från att skaka, han var dömd.

Att han skulle ha undkommit vore inte troligt och vilka skulle han ha smittat då?

Tom.

Tom var alltid den första som dök upp i hans huvud när han tänkte på det, han skulle döda den enda person som gjorde honom hel.

Marianne.

Marianne och hennes barn skulle även dom bli smittade och dö, välkommen till värden lillen!

Sen var de ju alla andra han måste ha smittat, Sam, Georg, sjukhuspersonalen och Andreas hade det säkert han också.

Sam när det brann.

Georg när han hostade i parken.

Sjukhuspersonalen var en självklarhet.

Och Andreas... Varje gång han hjälpte honom upp de gånger han svimmade av blodförlust eller hosta.

Han hade blivit en bödel utan lie, varför?

Det kändes som om han suttit i flera timmar då sköterskan äntligen tagit alla prover på honom, de hade bestämt sig för att testa andra sjukdomar han kunde tänkas ha samtidigt. Han hade ingen riktig sjukjournal där det stod om sjukdomar – bara skador.

Så en timme senare var allt klart och Aids provet hade sedan länge blivit ivägskickat, det var de andra proverna som skulle ta tid. Aids provet kanske skulle bli en del av Anders åtal.

Trött såg han upp på sköterskan som sa åt honom att gå ut i korridoren och vänta, hon log mot honom men det fanns egentligen ingen tröst att ge.

På stela ben gick han mot dörren som skulle leda honom ut i korridoren och han fanns sig själv med att fråga: var allt förgäves? Hade han bara skickats till jorden för att bringa andra och sig själv olycka? Vem var det som njöt av att straffa honom?

Det hade helt klart varit bättre om Tom fötts utan en tvilling.

Fötterna kändes som metallklumpar då han gick längs den långa korridoren som han var så van vid, prover och sjukhus skulle det aldrig ligga något ovant vid.

Tankarna vandrade tillbaka på Sam och Tom, vore det inte bättre om han hade drunknat den dagen för så många år sedan? Tom hade glömt honom och han hade varken träffat Sam eller Andreas.

Han suckade och kände det som omen jätte hade satt sig på hans axlar.

Marianne var också en person som skulle ha haft det bättre, hon skulle säkert levt med en generös och passionerad man, ha ett ordentligt jobb och kanske varit gravid med sitt första barn. Hennes händer skulle ha fungerat normalt och hon skulle kunna gå med ryggen rak och sinnet fritt från rädsla.

Han tänkte tillbaka på den gången han sagt åt henne att han skulle ta hand om henne och barnet, han skulle hjälpa dom till trygghet. Men det spelade ingen roll, eller hur? De skulle ju dö...

Han skulle dö.

Det var en hel annan sak när man inte ville dö, självmord begås av en själv men aids ar livet som man kämpar för. Det liv han precis har börjat kämpa för.

Han svalde, munnen och halsen kändes torr och han bestämde sig för att dricka lite innan han skulle möta Tom och resten av familjen. Han var den första som skulle testas eftersom det mest troligt var han som kunde eller hade spridit smittan vidare, därför var det så brådskande med svaret att han skulle få svar på det under knappt en timme.

För det var han tacksam.

Han ville få ett slut på de så fort som möjligt, han ville inte tänka utan bara dö i frid.

Skulle han vara smittad så var det troligen för sent för bromsmediciner, blodhostan kunde också haft sitt ursprung i det hela. Nu när han tänkte tillbaka på det så kunde det mycket väl ha varit på grund av smittan, för att hans immunförsvar blivit försvagat och inte läkt halsen som det skulle.

Som ett litet ljus i mörkret kände han hur vattnet svalkade hans hals och försiktigt löste upp det torra i munnen.

Hjärtat hamrade hårt i bröstet samtidigt som det stod helt stilla, det var som om han gick i en bubbla. Han visade inget och var inte heller mottaglig för omgivningen, han bara fanns där utan någon egentligt värde.

Ändå kände han ett ryck i magen då han öppnade den sista dörren som skiljde honom och hans familj åt, en blick på klockan sa att det var dags att få veta svaret.

-” Bill.” han sänkte blicken från ingenting och såg ner på sin bror, tom såg trött och allvarligt ut – precis som alla andra i familjen som också satt där. Marianne var blek och hade lagt en skyddande hand över den allt mer växande magen, han fick dåligt samvete då han lät ögonen vila på det som snart skulle bli ett barm med aids.

Han kände Toms blick på honom men vågade inte möta hans blick, han var så rädd för vad han skulle hitta. Han skulle aldrig klara av att se de varma, mjuka ögonen skina mot honom igen och veta att han var den som skulle släcka värmen. Att veta att han skulle ha ihjäl sin bror.

-” Bill, sluta...” självklart visste Tom vad han tänkte på, det var rätt otroligt faktiskt. Att efter ha varit skiljda i så många år så visste Tom bara på några månader hur han kände och tänkte. Det var ibland som om de aldrig varit ifrån varandra.

-” Förlåt...” viskade han tillsist hest och satte sig bredvid sin tvilling, han kände en arm om honom och han lutade sig in mot beröringen. Han kände hur hela kroppen bara slappnade av och feberkänslorna och tröttheten sköljde över honom.

Det blev tyst.

Ingen vågade fråga och ingen vågade kommentera, något som resulterade i tystnad.

Han hoppade nästan till då han kände pulsen slå hårdare när sjuksköterska kom tillbaka, han hade för en sekund trott att hans puls var obefintlig.

I nästan samma veva så såg han Jenni, polisen, komma in genom dörren mittemot den som sjuksköterskan kom in genom. Jenni verkade känna igen dom och gick allvarsamt mot dem innan sjuksköterskan skulle hinna före.

-” Bill får jag prata med dig en stund?” han lyfte trött blicken och såg på henne, precis som i alla filmer så svarade han:

-” Jag har inget att dölja.” hon nickade och drog fram ett papper och sträckte fram det till honom.

-” Det ligger nog i ditt intresse att läsa.” han kände hjärtat pumpa fjäderlätt då hon log och han såg oförstående på henne.

-” I de papperna så står Anders egna dokumentation över bromsmedicin, han ljög när han sa att han haft det länge. Troligen fick han det just innan eller efter att du hamnade på sjukhus.” Han så fortfarande oförstående på henne och riktade blicken mot sjuksköterskan som nu kommit upp bredvid dem.

-” Ja det förklarar en hel del, Bill du har järnbrist i blodet och därför blir du yr lätt och jag tror också att du har haft en helt del små inre blödningar som även det kan förklara mycket hos dig. Sen var det ju testet, jag har inte sett det själv än men jag vill att du ska veta att med hjälp av broms medicin så kan du leva väldigt normalt. Kommer strax tillbaka.” Hon gick in i ett rum precis bredvid bänken som Marianne satt på och stängde mjukt dörren efter sig.

Han blundade och begravde ansiktet i Toms varma nacke, han ville inte tänka och inte hoppas även om polisens ord varit någorlunda tröstande. Kanske var det bara han som hade det, kanske skulle Toms hjärta få fortsätta slå så länge det orkade.

Han såg ner i golvet och önskade att han kunde bli omgiven av ett mörker, att han kunde få sova och vakna utan trycket som låg på hans huvud.

Plötsligt dök ett par bekanta skor upp framför honom och han såg upp, sjuksköterskan var tillbaka.

Hon verkade studera hans ansikte länge och han visste vad som skulle komma.

-” Bill du ser ut att ha feber, åk hem och vila sen när ni fått resultatet. Okej?” han började reta sig på henne, vad var det för fel på människan? Varför kunde hon inte bara säga det rakt ut? Han var döende! Så svårt var det inte!

-” Säg det bara.” mumlade han och hon såg ner i sina papper och sa:

-” Du är inte kärnfrisk Bill, men du är helt fri från Aids. Dina andra prover kommer vara klara om ungefär en vecka och du kommer få järntabletter utskrivna...” han behövde inte höra mer, allt blev mörkt och han somnade i den trygga värmen från Tom.

 

Solen sken honom i ögonen eller snarare stack honom i ögonen, han såg ner på marken och kände hur han gungade framåt ytterligare en gång. När han var allra längst fram så vek han upp benen så att fötterna skymde solen, han följde skornas kontur, de randiga snörena och smutsen som samlats sig längst fram. Han greppade gungans kedjor hårdare och kände hjärtat bulta bara en aning hårdare, han var tvungen att få bort smutsen från fötterna innan han gick hem.

Anders skulle bli arg.

Nej, tänkte han, idag var det hans dag att le.

Han skakade av sig problemen och fortsatte bekymmerslöst att gunga, älskande hur håret bara flög med vinden.

Han blundade och lät solen värma ansiktet och smeka de blå ytorna som han oförtjänt dragit på sig. Försiktigt och modigt så lät han läpparna riktas uppåt i ett småskratt, förhoppningsvis så skulle ingen se honom.

Han såg ner i backen och svingade en sista gång innan han borrade ner hälarna i sanden och kände farten avta, sand fyllde hans små skor och kittlade fötterna. Han såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen var där och tog sedan av sig skorna så han kunde känna sanden mellan sina tår. Han blundade och sträckte ut armarna, i sitt huvud kunde han höra måsarna prata och havet sjunga, tog han ett steg framåt så skulle han känna snäckorna i sanden med tårna och stod han kvar så skulle tillsist vågorna nå honom med all dess kärlek.

En bil tutade och havet försvann, han öppnade ögonen och såg sig omkring – bilen tutade inte åt honom.

Med en glad suck så tog han ett par steg ut i gräset och tänkte på sin bror, om ändå han hade varit här! Han saknade honom...

Nej, de hemska känslorna fick inte styra över honom – inte idag! Inte den sista dagen i hans sjuåriga liv av frihet...

Han sprang ut i gräset och sträckte ut armarna, fort började han snurra runt runt, ju fortare desto mer kittlades det i magen och han skrattade då han tillsist föll till backen.

-” Hallå? Vad sysslar du med?”

 

-” Hej Sam, han är uppe men jag vet inte om han är vaken.” Tom kliade sig i pannan och såg på sin brors ”pojkvän” vad de var visste han inte riktigt än. Sam nickade åt honom.

-” Okej, hur är det?” han skakade bara på huvudet, vad skulle han säga? Att han för knappt en timme sedan trodde att Anders hade vunnit? Att Bill skulle dö framför hans ögon utan att han hade något att säga till om? Att han själv och Sam också...

-” Jag vet inte, själv då? Ni fick ju kontakt vid branden...” Sam log mot honom och han väntade på ett svar, varför kändes det som om det var allt han gjorde nu mer? Väntade på svar från någon annan...

-” Jag antar att jag hade en känsla... Eller att det aldrig hann nå mig innan jag inte ens behövde tänka på det. Men han är ju frisk eller hur?” Han rykte på axlarna och svarade:

-” Från hiv eller aids ja, men vi väntar fortfarande på fler provsvar och det kan vara mer. Fast sjuksköterskan sa att inget skulle vara livshotande för i så fall så skulle vi redan veta om det.” Han såg ner i marken, varför kände han sig inte glad över att Bill var frisk? Varför kändes det bara som om världen visat sitt sanna ansikte av grymhet.

Sam såg på honom och förstod känslan den äldre brodern bar på, tyst sa han:

-” Anders är sjuk i huvudet Tom, han försöker tortera Bill på alla sätt han kan. Den här gången fick vi reda på sanningen innan något hände.” Tom såg upp och ville visa sin tacksamhet men sa i stället tvivlande:

-” Nästa gång då? Som du sa, han vill förstöra min bror tills han inte längre finns! När tar det slut?!” Han visste att Sam såg på honom men han undvek hans ansikte, han såg bara på en prick precis bakom dansarens högra öra.

-” Jag vet inte... men han är en på miljoner. Du får inte fastna vid det här för Bill behöver dig och jag tror att du behöver dig själv. Nu kommer jag att låta som en film men att ni har kommit så här långt visar bara att ni redan har vunnit. Varje leende och varje känsla är bevis på det, håll fast vid det istället.” Även om orden inte verkade fastna så stannade dem ändå kvar inom honom och han nickade, med en liten gest mot trappan så sa han:

-” Han kanske sover eftersom han hade feber, men jag tror inte det gör något om du väcker honom.”

Sam nickade och började gå mot trappan då Tom hejdade honom och sa:

-” Tack... du.. jag... eh.. tack.” Sam log bara och fortsatte uppför trappan.

 

Han såg upp från marken och såg en blond pojke i hans ålder, han reste sig upp och log mot honom, den blonde log också och kom närmre.

-” Bill vad sysslar du med?” han ryckte på axlarna.

-” En sjuttonåring utan vett.” suckade Andreas och han log, något slet inom honom och han kunde inte hindra de tragiska känslorna som bubblade upp.

-” Andi...” solen började försvinna bakom sina moln och vännen log sorgset.

-” Jag vet Bill... Förlåt...” Den blonde kom fram och la sin varma hand på hans kind, han blundade och försökte ta in känslan av sin bästa vän så nära honom.

-” Jag mår inge bra...” sa han tillsist och Andreas nickade, en vattendroppen landade precis under hans öga och föll likt en tår ned för hans kind.

-” Det är okej, du kommer bli bättre snart.” Vinden blev allt kallare och havet var långt borta nu, fötterna kändes kalla mot marken och regnet började sakta trumma mot marken.

-” Bill!” han hörde rösten och kände hur hjärtat långsamt drog ihop sig, snabbt tog han ett tag om sin väns hand och höll den kvar.

-” Lämna mig inte...”

-” BILL!” Han mötte Andreas sorgsna ögon.

-” Snälla lämna mig inte...” Viskade han igen och hörde Anders steg bakom honom men vågade inte vända sig om, istället sökte han bara Andreas ögon.

-” Jag är ledsen Bill...”

-” FÖR HELVETE BILL!” han skakade på huvudet och kved till då en arm lades runt hans bröstkorg och drog honom häftigt bakåt.

-” Låt honom inte ta mig ! ANDREAS!” Han kände hur huvudet klingade mot bilkanten då han flög in i mot baksätet. Det gjorde ont men inte lika ont som att se sin vän sakta försvinna.

Andreas försvann... sakta...

-” ANDREAS!”

 

-” Bill...” han slog häftigt upp ögonen och mötte Sams tårögda, han andades häftigt och såg sig vilt omkring.

-” Andreas?” frågade han men minnena började sakta återvända till honom och då Sam skakade på huvudet så suckade han bara, för en sekund hade allt bara varit en dröm.

-” FAN!” skrek han och slog hårt med näven i sängen, innan han visste ordet av så kände han en varm kropp dra honom mot sig. Inte på samma sätt som i drömmen utan endast för att ge tröst.

-” Jag vill ha honom tillbaka.” han tog ett fast tag om dansarens tröja och tryckte sig närmre tills de inte längre orkade hålla sig uppe utan la sig ner på sängen. Han kände tårar sticka i ögonen men lät dom inte falla, istället lyssnade han på vad Sam mumlade i hans öra:

-”... du är så stark Bill.... han kan inte skada dig... Andreas skulle inte vilja att du...” orden la sig som ett sammetstäcke runt hans hjärta och bedövade det stundvis från smärtan.

-”.... han är okej... du är okej....” han blundade för att skapa en barriär för tårarna men så fort han öppnade dem så föll dropparna en efter en ner efter kinden och träffade lakanet under honom.

Sam var där.... insåg han. Han hade alltid varit där och han hade alltid tröstat, han hade honom.

-” Jag älskar dig...” viskade han.

 

Natten kom och han såg upp i taket, Tom låg bredvid honom och gjorde likadant men ingen av dom sa något förrän han beslöt sig för att bryta tystnaden:

-” Tom?”

-” Mm?”

-” Till sommaren...Jag vill se havet...”

 

Trött vaggade hon fram och tillbaka i gungstolen, gungstolen tog bort en del av trycket på nedre delen av hennes rygg samtidigt som den lugnade henne.

Vissa dagar, som just idag var de dagar då hon ifrågasatte sig själv.

Hon undrade om hon valt rätt, om mannen hon en gång älskat fanns kvar någonstans inne i det där förvridna sinnet.

Det var kanske inte tänkt att hon skulle hoppas men en del av henne gjorde det.

Om nätterna drömde hon om hans leende, leendet som bara var för henne och skulle så förbli. Hon drömde om hans mjuka händer runt hennes midja då de dansa i takt med solens sista strålar utöver havet, om hur försiktigt han tippat upp hennes haka och nästan blygt pressat sina läppar mot hennes.

Lugnt torkade hon en av de många tårar som genom åren fallit från hennes en gång lysande ögon, då han fått dem att lysa. Hon suckade och lät en hand falla ner på magen och masserade den lätt tills spänningarna släppte och hon kände babyn röra sig lite.

Hon älskade honom.

Hon älskade Anders Kampf – pappan till hennes barn.

Hur kom det sig att hon hatade och föraktade honom samtidigt, hon visste...

Anders var en man delad i två, den sida han visat henne efter att det var för sent var en helt annan än den hon trott.

Anders Kampf – hennes förrövare.

Trött lät hon ögonen vila på månen som sken starkt över landet, hon ville knappt erkänna de för sig själv men det fanns inte en dag då hon funderade på om de gjorde rätt.

Hade hon inte varit så krävande så hade hennes liv tillsammans med Anders kanske varit bättre, hennes barn hade haft en pappa att se upp till.

Bill hade dött.

Hon hade dött.

Hon svalde och önskade att sanningen kunde gömma sig någonstans i ett hörn, den var för grym för henne att hantera.

Men den var sann, precis som verkligheten.

Den fördärvade handen smektes sakta av den hela och hon önskade att den kunde fungera igen, hon saknade den. Skarpt drog hon in ett andetag och försökte snabbt få bort lukten av bränd hud ur näsan, hon mådde illa.

-” Marianne?” hon såg upp mot dörren och såg Bills biologiska pappa stå i dörren, hon försökte le men misslyckades och det slutade bara med en förtryckt snyftning.

-” Hur är det?” frågade han och hon följde honom med ögonen då han kom närmre.

-” Jag vet inte.” svarade hon ärligt och såg ut på månen igen, hon önskade att den höll lika starka svar som den lös.

-” Det är okej, vill du ha något? Te eller då?” hon skakade på huvudet och såg tillbaka på honom, hon kunde klart se likheterna mellan Jörg och Bill. Sorgligt nog, tänkte hon och såg ner på sina händer.

-” Är du nervös?” hon nickade som svar och blundade när hon kände hans händer kupa hennes.

-” Det kommer att gå bra, imorn kommer gå bra. Anne är förresten här.” hon såg på honom, klockan var väl inte mer än åtta på morgonen, vad kunde hon vilja?

-” Hon ska tillbaka till Berlin och tillbaka innan imorgon och hon ville prata med Bill innan hon åker.” svarade han på den fråga hon inte ställt.

-” Du ville prata med henne va?” hon nickade och började resa sig upp ur gungstolen, Jörg tog hennes händer och hon log när hans händer av misstag hamnade på den stora magen då hon tappade balansen och stapplade mot honom.

-” Du kommer bli bra.” sa han bara och hon nickade, hon ville så gärna tro honom.

Anne var precis på väg till Toms rum då de stötte på varandra, hon log lite förläget men Anne verkade inte ha något emot att stanna och prata med henne.

-” Hej vännen, hur är det? Med en extra vikt fastlimmad på kroppen?” Hon log och la en varm hand över magen.

-” Bättre, du ska träffa Bill.” konstaterade hon och psykologen nickade.

-” Precis, jag måste prata med honom om rättegången imorgon om jag inte hinner träffa honom innan.” hon nickade och samlade in ny luft i lungorna innan hon sa:

-” När imorn är över, kan du hjälpa mig då?” hon såg hur Annes mun övergick till ett mjukt leende.

-” Jag bor i Berlin, har du möjlighet att komma dit är min dörr öppen. Annars finns det en bra psykolog här som jag kan rekommendera.” hon nickade och ville så gärna glömma frågan hon ville ha svar på, för ärligt talat så var hon rädd för vad psykologen skulle säga.

-” Kommer Bill någonsin bli... bra?” fick hon tillsist ur sig och mötte inte Annes blick, barnet rörde sig i magen och hon kände hur fötterna värkte efter att ha stått stilla.

-” Det beror på Bill själv och vad som händer imorgon, men jag tror att både du och Bill har en bra chans till att må bättre. Du kommer bli bra Marianne, med lite hjälp så kommer du le lika mycket som för sju år sedan.” hon såg chockat upp men nickade bara.

Hon hade fått svar.

 

Anne log åt den gravida tjejen framför henne och önskade att hon kunnat kalla henne kvinna, men sanningen var den att Marianne förlorat den övergång hon behövde för att bli kvinna. Förlorat var fel ord, kanske snarare skjutit på den. Samtidigt så var hon mer kvinna än vad någon hon kände skulle kunna kalla sig, med en historia som hennes så kan man inte avgöra.

-” Vi får prata senare okej? Jag måste hinna prata med Bill innan jag åker.” Marianne log mot henne och vinkade lite med den friska handen, hon rös när hon tänkte på den andra.

-” Ta hand om dig.”

-” Desamma.”

med ett sista leende så vände hon på klacken och gick mot dörren hon antog var den som ledde in till Toms rum, hon hade blivit varnad för att Bill låg i feber och kanske inte var allt för pigg. Någon som varit pigg var den Tom hon stött på då han öppnade dörren i morse, hon var glad att de kunde hitta ljus i mörka stunder.

-” Bill?” sa hon mjukt och knackade på, försiktigt öppnade hon dörren och klev in.

Bill verkade vara vaken eftersom han satt upp men ändå inte riktigt närvarande, han stirrade slött på en punkt framför sig.

-” Bill?” sa hon igen och lite högre, något som drog till sig hans uppmärksamhet.

-” Hej.” viskade han och hon hörde att rösten var hes av sjukdom, hennes gissning var att febern kommit i samband med alla prover och stress inför rättegången.

-” Hej på dig, hur är det med dig?” han ryckte på axlarna och med ett litet leende så gick hon närmre sängen där hon satte sig mittemot honom.

-” Jag hör att du inte är riktigt kry, jag är säker på att syster Tom levererar alla näsdukar du behöver?” han log och det uppskattades.

-” Han ränner in med antingen det ena eller det andra, jag tror han har fått för sig att han kan testa hemgjorda mediciner på mig. Han vill hitta på en mirakelkur som botar allt.” Hon skrattade hjärtligt, scenariot var inte helt omöjligt.

-” Jag tror dig, men jag vet att din mirakelkur just nu är mycket vila och med syster Tom, mamma Simone, prins Sam och resten av familjen i din närhet.” Han sa inget utan såg bara på henne, han visste att hon skulle fortsätta med något som man inte kunde skoja om, något han helst ville glömma.

-” Du vet varför jag är här Bill, och du vet att imorgon kommer vara en av de tuffaste dagarna du kommer uppleva. Det är då du måste hålla ut för efter det så kan du börja läka.” Hon blev lite nervös när han inte sa något utan bara såg på henne med de där stora, nötbruna ögonen som bara bad henne att fortsätta.

-” Dom kommer ställa frågor som du inte kommer vilja svara på och det är helt okej, då säger du bara det. Men bäst ar om du kan svara på dem. Han kommer vara i samma rum som er men säger han ett endaste ord till dig eller Marianne så kommer det att användas mot honom. Juryn och domaren är de jag ska träffa i Berlin nu på eftermiddagen så de vet hittills inget om vad polisen här har gjort mot er. Efter det här fallet så kommer ytterligare en stämning mot kommunen att tas upp gällande polisens försummande av era anmälningar. Men det som är viktigast att komma ihåg är att ingen kan röra dig. Hur det än slutar imorn så får Anders inte vara nära dig.” Hon såg hur han sakta tömdes på färg och önskade att hon kunde säga något bättre, att det inte var upp till honom att stå emot allt vad som skulle komma. Men det var just så det var, även om hela familjen var med så stod han ändå i vittnesbåset ensam, han var ensam.

-” Tack.” sa han tillsist och erbjöd henne ett krackelerat leende, det fick duga och hon log.

 

Han andades in djupt och begravde ansiktet i Sams tröja, lukten av nybakat och apelsin värmde honom och han andades bara lugnt in. De sa inget utan låg bara där, tätt omslingrade och kände varandras hjärtan slå, han var säker på att om han kunde känna Sams hjärta så skulle hans eget inte behöva slå längre.

Han vred tillsist upp huvudet och mötte dansarens ögon, de log mot honom och han lät sina fingrar följa linjerna i det vackra ansiktet, försiktigt lät han dem falla ner på Sams läppar och med pekfingret så ritade han ut deras kontur.

Han kände Sam skifta läge i sängen lite så han låg lite mer över honom, försiktigt och helt utan tvång så lät han deras läppar smälta samman fortfarande med fingret mellan dem.

Bill blundade och tog tillvara på känslan, han var rädd att om bara ett par timmar så skulle han förlora den. Om knappt 24 timmar så skulle han sitta där utan att ha någon bredvid sig, helt ensam.

Han över 24 timmar så kunde han vara någon helt annan, han kunde vara antingen läkt eller sårad för livet. Ändå fanns det hopp inom honom, han skulle bli läkt.

Han skulle bli hel igen.

Han skulle vinna.

Han skulle le mot Tom igen.

Han skulle kyssa Sam igen

 

Spänt stirrade han bara rakt fram, tänderna var hårt ihop bitna och nävarna knutna, tungt andades han in varje andetag som om det vore hans sista och fortsatte stirra på dörren som han visste skulle öppnas vilken sekund som helst.

Han hade rätt.

-” Bill?” utan att röra en min så följde han hur dörren öppnades med blicken och hur hans bror kom in med ett vattenglas i handen.

-” Hur är det?” han slappnade av då Tom satte sig på sängen och la en hand på hans axel, han behövde det. Morgonen var bara en mörk dimma för honom, han hade klivit upp och gjort sig i ordning men sen mindes han bara hur tiden gått efter att han satt sig på sängen.

Han kände sig stel i den mörka skjortan och de nytvättade mörka jeansen, varför han skulle klä upp sig var bortom hans förståelse. Han kunde inte tänka sig att det spelade någon roll i juryns bedömning.

Juryn... Kunde de fria Anders? Kunde de låta honom gå fri efter allt? Han skulle dö...

Vad skulle hända med honom om Anders plötsligt krävde att han skulle bo hos honom igen, var något sånt möjligt?

-” Fråga mig ikväll.” muttrade han tillsist och tog tacksamt emot vattenglaset som Tom höll ut mot honom. För tillfället så släckte det lite av det som brann inom honom, han brann av rädsla, sorg och något han inte kunde definiera. Sorgligt nog så visste han inte om han ville det heller.

En blick på klockan sa honom att...

… Tiden runnit ut.

 

Han ställde sig upp och männen i kostym gjorde vad de skulle, hälsade på domaren, presenterade sina mål och började med sina anklagelser.

Kvinnan som sagt sig ha honom under sina vingar hade blont kortklippt hår och mjuka men bestämda ögon, han var inte alls säker på om han gillade henne eller inte.

För tillfället så satt han på en bänk precis bakom åklagarbordet bredvid Marianne, Anne och de två poliserna som jobbat med det här fallet. Han kände hur händerna skakade då han rätade till skjortan, han önskade att Tom fått sitta med honom men tyvärr så var han inte tillåten att vara så nära.

Så där satt han, ensam bland ett tiotal människor som just nu väntade på den man som förevigt ärrat hans liv.

Han såg ner på sina händer och lät bara tiden gå, vad annars skulle han göra?

Han hörde ett par dörrar öppnas och han kände hur kroppen kyldes ner, hur sinnet fördärvades av is och hur hjärtats röda färg förvandlades till svart. Med ögon svartare än natten så följde han mannen som plågat honom så länge med blicken, han kände Mariannes friska hand greppa hans arm och för en sekund så kände han för att ta bläckpennan åklagaren höll i trycka den rakt genom Anders hals. Allt den här mannen hade gjort, det fanns inget hos honom som gav honom rätt till minsta nåd.

Han föreställde sig själv som en bödel men visste att sanningen var långt ifrån, i själva verket var han bara ett offer för denne mans lustar och drifter.

Ett offer.

Kylan inom honom tryckte undan den tanken och fick honom att bita ihop käkarna då domaren läste upp alla anklagelser, den tillfälliga ilska han bar på föll då han hörde orden ”våldtäkt, pedofili, misshandel” och fler ord som visade hur patetisk han var för att ha tillåtit sig själv att bli utsatt för allt.

Sakta föll självförtroendet han byggt upp och han riktade bara blicken framåt och väntade på sin tur att klia upp i vittnesbåset.

 

Hon var först ut, nervöst la hon en hand över magen medan hon vankade fram mot vittnesbåset, en man kom fram med en bibel som hon la sin hand på och svor att säga sanningen och endast sanningen. Hon undvek hela tiden att se upp mot den andra advokatens bord där hennes man skulle sitta.

Första personen som skulle förhöra henne var den egna åklagaren, rätt advokat med andra ord.

-” Hej Marianne, hur är det idag?” började advokaten, hon gillade henne eftersom hon påminde väldigt mycket om en lärare hon tyckt väldigt mycket om under gymnasiet.

-” Det funkar.” svarade hon för hon ville inte riktigt se sin man nöjet att veta hur hon verkligen kände. Hon kunde svära på att hon gick på lugnande eftersom hon kunde besvara varje fråga om deras äktenskap helt utan att ens darra på rösten, men när nästa fråga kom så insåg hon att det bara hade varit början.

-” Marianne, du får ursäkta att jag går rakt på sak. Men kan du berätta vad som hände den fjärde september 2005?” hon spärrade upp ögonen och för första gången så vågade hon sig på en osäker blick på sin man, han såg som tur var inte på henne och hon suckade. Hon saknade den tiden så hon kunde se på honom och finna mod och tröst i hans ögon, den tiden var långt borta.

-” Jag brände min högra arm.” sa hon och såg ner på den, så länge hade hon önskat att hon skulle kunna räta ut sina fingrar och bara känna på sin mage, känna samma som hon kunde känna med den andra handen.

-” Hur gick det till?”

 

-” Kom igen Marianne! Han kommer se oss.” hon försökte springa fortare men den den lilla skada hon hade i fotleden gjorde det smärtsamt att springa.

-” Bill jag kan inte!” sa hon tillsist och den unge killen stannade framför henne, han såg sympatiskt på henne och la sina armar på hennes axlar.

-” Vart gör det ont?” Hon lutade sig fram så hon kunde vila mot hans bröst.

-” Foten.” hon kände honom nicka och innan hon visste ordet av så hade han vänt ryggen mot henne och sagt:

-” Hoppa upp.” Hon såg vilt på honom, han var så liten...

-” Du kan inte tveka! Du är lätt som en pinne, hoppa upp!” Hon var osäker men gjorde som han sa och hoppade upp på hans rygg. Hon förstod inte att han kunde springa så lätt med henne på ryggen, grejen var bara den att vägen var lång och lite längre fram så kunde hon se en bil komma mot dem.

-” Bill, det är han...” hon var säker på att hjärtat stannade då hon såg Anders ilskna uppsyn genom rutan, men Bill svängde av och började springa in i skogen.

-” STANNA!” röt Anders bakom dem men Bill var betydligt mycket snabbare, hon kände hur hoppet tändes inom henne då det som inte fick hända, hände...

Bill snubblade och föll.

Ett obehagligt knäckande ljud hördes och sedan ett stön.

Hon reste sig snabbt och såg på Bill framför henne, ögon vitorna var allt som syntes och när hon såg ner på hans fot tvingades hon se bort direkt.

Den verkade inte riktigt ligga som den skulle.

-” Spring, för helvete! Marianne spring!” hon såg på honom och smärtan i hans ansikte, kunde hon lämna honom sådär?

-” Jag...”

-” Varför tvekar du SPRING!” Anders var fortfarande en bit bakom och hon hade möjlighet att springa än.

-” Du kommer dö om jag lämnar dig!” konstaterade hon tillsist och Bill mötte hennes ögon, hon blev nästan rädd av den beslutsamhet hon såg där.

-” Då ska jag glatt göra det, men för min skull så SPRING!” I bara ett få sekunder så sökte hon minsta tvekan i killens blick men inget fanns att se.

Med det så vände hon sig om och gjorde som han sa: hon sprang.

Hon hörde Anders vråla bakom henne och ett vidrigt ljud av en kropp som föll till marken efter en smäll mot huvudet. Ändå fortsatte hon, foten gjorde ont men hon kände hur adrenalinet pumpade genom ådrorna och kunde fortsätta.

Det vill säga, tills allt blev svart.

 

Lukten av grilleld väckte henne och hon lyfte tungt ögonen för att se vart hon var, en klump formades i halsen då hon såg att hon var tillbaka på bakgården. Tårar samlades i hennes ögon när hon såg den modige killen som nästan fått henne därifrån, han var bunden mot ett träd med ryggen blottad.

Det såg ut som om han blivit piskad och han hängde nu livlöst mot trädet.

-” Äntligen har du vaknat!” hon vände sig snabbt om och såg mannen hon trodde var perfekt stå framför henne med ett elakt flin på läpparna.

-” Trodde du verkligen att du skulle komma undan mig? Är du helt dum i huvudet eller?” hon drogs upp på fötter och genast började hon kämpa emot men hon var inte i närheten av hans styrka.

-” FÖRLÅT! NEJ ANDERNS! SNÄLLA JAG SKA ALDRIG MER!” hon förstod vad han tänkte föra då hon närmade sig grillgallret, tårar samlades i hennes ögon och hon skrek ännu högre, men hon var hjälplös.

-”SNÄLLA! JAG SKA INTE...” när högerarmen trycktes mot det glödande järnet så skrek hon utan dess like, men det dröjde inte länge förrän smärtan lät henne försvinna in i mörkret.

 

Hon vågade inte se upp i rädsla för att möta någons blick men flera gånger under hennes berättelse så hade hon hört folk som flämtat.

-” Herr domare, i den här mappen finns det bilder på hur såret såg ut precis då det var gjort. Om du vill se.” Domaren nickade och tog emot bilderna från advokaten, det var inte så många frågor innan det var Anders advokats tur att fråga.

-” Jag tänker också gå rakt på sak Marianne, du är gravid eller hur?”

-” Ja.”

-” Med Anders barn?”

-” Ja.”

-” Och när det här barnet blev till, skulle du kalla det för våldtäkt?” hon spärrade upp ögonen och såg ner på sin mage, kunde hon göra så mot det? Hon visste att våldtäkt var rätt ord men kunde hon säga det högt? Göra det klart för sig själv och för andra vad hon gått igenom och att det här barnet var oönskat.

-” Marianne?” hon såg upp och kände tårarna fylla hennes ögon.

-” Ja.” han nickade och såg ner i sina papper.

-” Om det nu var våldtäkt, varför gjorde du dig inte av med barnet direkt? Det vore en naturlig reaktion till ett övergrepp. Men eftersom jag tror att du ljuger så vill jag väldigt gärna höra din förklaring.” hon såg länge på honom, bakom advokaten kunde hon skymta sin man men hon såg snabbt bort. Hon vände blicken mot Bill som bara såg på henne och sen till Bills pappa Jörg som nickade, med en hand över magen så svarade hon.

-” För att just nu så finns det inget annat så driver mig vidare, tackvare det här barnet så tvingas jag fortsätta och glömma. Och om man ser tillbaka till mina och Bills år med Anders så skulle jag vilja säga att efter allt som har hänt så är det här det enda positiva som har kommit från det, för mig är mitt barn allt som gör att jag kan älska en bit av mig själv. Jag förväntar min inte att du ska förstå men jag hoppas ändå att du gör det.” tårar föll ner på hennes kläder och hon torkade bort dem upprepade gånger, men det spelade ingen roll eftersom synen bara blev suddig på nytt.

-” Varför gifte du dig med Anders till att börja med?” hon snyftade och såg upp på advokaten, han hade en ring runt sitt finger.

-” Troligen av samma anledning som att alla andra gifter sig.” Advokaten såg på henne och log, hon hattade honom, känslor som hon bara för en stund sedan kunde kontrollera svävade nu bara omkring och bestämde sig för att gripa tag om henne när de kände för det. Att hon hade hormoner av alla de slag hjälpte henne inte precis.

-” Så du menar att du inte hade en aning om vad som skulle hända om du gifte dig med honom?”

Tårarna frös på hennes kinder, hörde hon rätt? Och låg det någon sanning i vad han sa? Kunde det vara så att hon gifte sig i blindo?

-” Nej ingen alls...” hon menade att vända sig mot advokaten men istället så mötte hon sin mans blick och insåg att det här var verkligen inte mannen hon gifte sig med. Hon önskade att hon visste vad som gick fel.

-” Varför?” Ja varför? Hon började gråta hysteriskt när hon tänkte på det men tog ändå inte ögonen från sin man.

-” För att jag älskade honom...” hon flackade blicken tvärt mot advokaten och sen tillbaka till Anders då hon förvånade sig själv med att ställa sig upp och skrika.

-” JAG ÄLSKADE DIG DITT SVIN! HUR KUNDE DU? HUR I HELVETE KUNDE DU?”

 

Efter Mariannes utbrott så var det tillsist hans tur, han blundade då han blev kallad dit fram. Med tunga fötter reste han sig och gick fram för att svära eden, med en djup suck och många djupa inandningar så satte han sig där Marianne precis suttit och sökte sin brors blick.

-” Herr domare, med hänsyn till min klients psykiska hälsa så skulle det underlätta om frågorna som ställs bara behöver svaret ja eller nej.”

-” Godkänt.” han såg ner på sina händer, han visste inte om han var lättat över att bara behöva svara ja eller nej på frågorna eller om det var förödmjukande att anses som ostabil. Samtidigt så var det ju just det han var, ostabil.

-” Bill, jag kommer visa dig och domaren ett antal bilder. Jag vill att du ska berätta om det är du som är på bilderna, okej?” han nickade och Anne kom fram med första bilden, precis som hon lovat.

Bilden var på hans rygg då triangeln var ny. Resten av bilderna var han nästan oigenkännlig på men han visste när de hade blivit tagna.

-” Ja.” nästa var på honom efter att han blivit hemskickad från första familjen.

-” Ja.” den tredje var då han kom hem efter sin första dag i skolan.

-” Ja.” sen kom den fjärde..

-” Nej.” Bilden föreställde en pojke med ett stort leende, fräknar och brunt hår, han kände folks förvånade blickar på honom och han såg bara ner, tyst mumlade han.

-” Men jag kan förklara.” Domaren nickade och han såg ner på bilden igen.

-” Det där är Timmy, Ginas och Anders son. Både Gina och Timmy omkom i en bilolycka ungefär fem år innan... innan Anders hittade mig.” Han såg på den nämnde och fann att han simpelt såg ner i bordet så han såg bara på Anne framför honom som förvånat såg tillbaka innan hon nickade och gav bilderna till domaren. Åklagaren fortsatte:

-” Hur vet du vad som hände med dem?” han såg ner på sina händer, det där med ja och ner verkade vara bortglömt.

-” För att under mina första dagar hos Anders så var alla leksaker kvar och hennes kläder låg orörda, jag frågade.” Åklagaren nickade och sa:

-” Förlåt att jag gick ifrån överenskommelsen, nästa fråga då: tror du att det som hände med Gina och Timmy kan ha något att göra med vad han har gjort mot er?” han såg upp på Anders som fortfarande såg ner, han hade inte tänkt på det men när man sa det så här så kändes det som om det kunde stämma.

-” Ja.” Han hörde hur någon bläddrade i sina papper men tänkte inte så mycket på det, domaren hade fångat hans uppmärksamhet. Det vita skägget gjorde att han påminde om tomten och de snälla ögonen hjälpte till, näsan var krokig och munnen var osynlig bakom håret men det gjorde så han kände sig trygg.

-” Bill, om du inte hade blivit hittad den där dagen, tror du att Anders hade tagit ett annat barn?”

Han skakade på huvudet och kände hur han började gå på autopilot, han orkade inte tänka mer.

-” Kanske, jag kan inte svara på det.” De gick vidare med frågor som han inte behövde tänka på då han svarade men magen hoppade obehagligt då Anders advokat reste sig för sin tur. Advokatens långa hår påminde om Georgs, förutom att det var blont och han hade en liten mustasch under den spikraka näsan.

-” Så Bill, först av allt så skulle jag vilja veta om du någonsin haft sex med en kille eller tjej förutom Anders?” Han såg förvånat på advokaten, vad i helvete?

-” Herr domare det där är inte relevant!” sa hans advokat men den andra sa bara:

-” Vänta, jag har en poäng.” Domaren nickade och han tänkte irriterat att trösten han tidigare fann hos honom började rinna bort.

-” Ja.” muttrade han och väntade på att advokaten skulle komma till saken.

-” Då skulle jag vilja påstå att du aldrig blivit våldtagen, jag skulle vilja påstå att du förfört min klient och sedan ångrat dig efteråt. Jag tror att du bara söker uppmärksamhet eftersom din familj lämnade dig.”

Han insåg just då att han tappat sin tro på människan.

Han såg ner på sina händer och försökte att inte låta tankarna pressa på och tvinga hans samvete att agera, han längtade tillbaka till det skal han en gång besuttit.

-” Herr domare, det finns ingen tvivel när det gäller den saken. Som ni och juryn sett så finns det bevis redan då unge Kampf var sju för vad som hände med honom. Jag vill önska att det ämnet förblir orört eftersom bevisen är tillräckliga.” han såg lättat på sin advokat och nickade.

-” Godkänns.” Anders advokat ryckte på axlarna och såg ner i sina papper.

-” Jag skulle vilja ställa en fråga men det kräver ett längre svar herr domare.”

-” Ställ frågan så får vi se.” han svalde då advokaten öppnade munnen igen.

-” Innan Anders hämtade dig så var du på ett barnhem, vad gjorde du där?” han höljde på ögonbrynet, barnhem? Lättat kunde han känna hur sinnet sakta bedövades om och om igen för att han skulle slippa tänka. Han lutade sig fram och sa:

-” Jag har aldrig varit på barnhem.” Advokaten slängde en blick på sin klient som bara hade huvudet i händerna.

-” Dina föräldrar lämnade dig på barnhem på grund av ditt uppseendeväckande beteende?” han spärrade upp ögonen och svarade ärligt.

-” Nej, jag föll från en bro och Anders drog upp mig, sen dess har jag varit hos honom fram till ett par månader sedan då jag träffade Tom.” Advokaten såg tagen ut.

-” Är Tom din pojkvän?” Varför var det något som alla bara antog?

-” Nej han är min bror, han sitter där med resten av min familj.” han nickade mot Tom som vinkade, han hade känslan av att advokaten inte hade ett lika starkt fall som han trodde.

-” Inga fler frågor.” Bills advokat reste sig igen.

-” Men det har jag herr ordförande, om ni tillåter?”

-” Godkänt.” Han såg på sin advokat och önskade inget mer än att hon skulle stätta sig igen, varje ord han sa förvånade han sig själv med och händerna hade börjat skaka.

Han skulle tappa kontrollen.

-” Jag skulle vilja pressa det här lite längre, Bill du säger att resten av din familj sitter där borta. Kan du förklara?” Han blickade mot sin familj, som faktiskt var fler än bara familjemedlemmarna men han sa ändå deras namn högt.

-” Från vänster; min mamma Simone, min styvpappa Gordon, min pappa Jörg, min bror Tom, mina tre vänner Georg, Gustav och Samuel.” Sam? Han vågade inte kalla honom för pojkvän än och Sam verkade inte ha något emot det, han nickade bara när deras ögon möttes och han kände den där varma känslan i magen.

-” Hur kommer det sig att dina föräldrar inte letade efter dig, samhället är för litet för att ingen skulle ha märkt dig.” Händerna skakade bara värre och han la dem mellan sina knän, han hade aldrig frågat... Kanske för att han inte ville veta.

-” Herr domare, jag skulle vilja att Simone Kaulitz klev fram.” han såg tvärt upp på sin mamma som såg livrädd ut men ändrade sig till beslutsam när deras blickar möttes.

-” Godkänt.” Han följde sin mamma med blicken samtidigt som han försökte säga åt hjärtat att sluta banka så hårt, fanns det en möjlighet att hon skulle säga att de inte letat efter honom?

Han blev tillsagd att resa sig och gå tillbaka till sin plats, något han gärna gjorde men han ville hellre att allt skulle vara över...

Samtidigt som han tog plats bredvid Marianne så satte sig Simone där han just suttit och advokaten sa:

-” Samma fråga, letade ni efter er son när han hade försvunnit?” Han önskade att hon ville möta hans blick, kanske så att inte sanningen skulle komma som en chock och så han skulle ha möjlighet att förbereda sig. Men hon verkade bara blänga på mannen i handfängsel, från Bills synvinkel så misstänkte han att Anders var förvånad över att höra sanningen. Bills familj hade ju varit borta i snart 12 år och Anders visste aldrig vad han hette innan så självklart var han förvånad.

Den känslan tinade upp lite inom honom.

-” Vi letade, det tog faktiskt flera år innan vi slutade och flyttade. Polisen trodde sig hitta det ena beviset efter det andra som tydde på min yngste sons död och på grund av min äldre son så bestämde vi oss för att han haft nog. Han blev sjuk och tvingades ligga på sjukhus, du förstår, dom är tvillingar och efter att ha sett dem tillsammans så tror jag att tvillingar känner av varandra mycket mer än vanliga syskon gör. Särskilt när de va små....”

Det blev tyst i hela salen och han släppte andetaget han inte visste att han höll, tack gode gud...

-” Vad hände med din äldre son då Bill försvann?” fortsatte advokaten och Bill önskade bara att allt skulle sluta.

-” Han slutade äta, sova och prata. Allt han gjorde var att se inspelade avsnitt av stålmannen, en serie som dom båda gillade, även efter att han kom hem från sjukhuset så pratade han om stålmannen och det dröjde säkert två år innan han sa något annat.”

 

Anne hade länge suttit och sett på under Bills ”förhör” och hon fick erkänna att han skötte sig väldigt bra, tyvärr så kunde hon gissa hur långt de backat när det gällde hans utveckling. Hon antog att efter Anders förhör så skulle Bills utbrott komma allt oftare och kanske allt kraftfullare. Flera gånger under resten av förhöret så kunde hon se honom tveka eller stamma, men hon var riktigt glad över att bevisen för misshandel, våldtäkt och pedofili var så starka att varken Marianne var tvungna att uttala sig om det, även om de kanske gjort det ändå.

När Simone gick ner från båset så var det Anders tur och hon var den lycklige som skulle få höra alla frågor och sedan göra en bedömning. Redan efter första frågan och svaret kunde hon lägga en grund för något som hon skulle bygga upp så högt att när hon tillkännagav resultatet så skulle mannen framför hennes så skulle han krossas av tyngden att bli genomskådad och förklarad.

En människa har svårt att acceptera en förklaring av sig själva, dåliga vanor som förklaras på grund av en störning eller ett beteende. Något ingen tål är att bli förklarad med svaghet.

-”Anders Kampf, jag tänker börja med den enkla frågan: hur känns det? Att sitta här idag och veta att du kommer bli dömd för något du gjort med dina egna händer, att du kommer bli dömd för sånt som en normal människa aldrig skulle klara av att ens tänka på. Hur känns det?” Anne log när advokaten tryckte på de punkter hon bett om, när en människa som Anders blir fråntagen rätten att vara normal så förväntade hon sig en reaktion.

-” Jag har inte gjort något fel, vem som helst skulle kunna gjort det.” hon höjde på ögonbrynet då hon såg sin reaktion komma fram, Anders hade lagt armarna över bröstet och förde händerna över armarna – en försvarsreaktion.

-” Jag skulle vilja påstå det motsatta, jag skulle vilja påstå att efter det här så kommer ingen att vilja veta av dig och ingen kommer heller att kontakta dig i fängelset. Hur känns det?”

-” Det är din uppfattning, om det är sant så bryr jag mig helt ärligt inte.” Anne suckade och antecknade det han sa, hon hoppades innerligt att advokaten skulle säga det hon själv längtade efter att få göra.

-” Jag tror visst att du bryr dig, jag tror att varje kväll så kände du ångest. Jag tror att varje gång du förgrep dig på din fru eller pojken så var det för att glömma vilken tyrann du är, det kändes så bra att du intalade dig själv att det var okej. Har jag rätt?”

-” Nej.” men den undvikande blicken och de hårt knutna händerna talade om motsatsen.

-” Okej... Jag vill ändra spår lite, du ristade in en triangel i Bills rygg på grund av hans påstådda homosexualitet. Skulle du inte kalla dig själv homosexuell när det finns dokumenterat att du har haft sex med flertalet män?” Anne slängde en blick på Bill och sen på killen som kallades Sam, om hon hade rätt så hade Sam inte en aning om varför Bill dragit sig undan efter att de hade kyssts första gången. Bill hade berättat att han inte klarat av att säga sanningen, men nu när sanningen var framme så såg pojkvännen blek ut. Hon kunde inte föreställa sig hur det kändes att få veta något sånt, men samtidigt så var inget särskilt förvånande i Bills fall. Det enda som förvånade henne var hur avsevärt bra Bill och Marianne klarade sig efter allt som hänt, när hon gick igenom deras filer så hade hon övervägt att ringa ett mentalsjukhus innan hon ens träffat dem.

Men hon hade blivit överbevisad, allt som verkade behövas var hittills kärlek och tålamod.

Otroligt...

-” Jag har varit med män för att jag är stark nog att klara av det trots min heterosexualitet, Bill gjorde det inte.” hon ville kasta pennan i huvudet på honom, hon skulle vilja översätta det hela med att Anders gjorde det för att visa sin styrka, dominans och få utlopp för sitt kontroll behov medan Bill valt en kille på grund av kärlek, något hon misstänkte att Anders aldrig känt.

-” Du är en bra läkare har jag hört, hur kom det sig att du ville bli läkare?” Det fanns inget emot Anders när det gällde han och hans patienter så hon kunde bara anta att han aldrig förgrep sig på någon av dem, men hon skulle ärligt inte bli förvånad.

-” Jag vill hjälpa människor.” hans svar hade låtit så enkelt och rätt från en annan människa men när det kom från Anders så lät det bara fel, han ville ha kontroll.

Hon behövde inte mer för att gissa vart allt det här kom ifrån – kontroll. Han hade förlorat de när hans fru och son dog, troligen över sig själv och nu utövade han den på andra.

Hon rös.

-” Sista frågan då; under ett förhör med både Bill och Marianne så berättar dem om män i England som du sålt Bill till. Tyvärr har ingen av dem sett deras ansikten så de kan inte bli identifierade men om du hjälper oss att sätta dit dem så kan vi se till att du hamnar anonymt på fängelset. Ingen gillad pedofiler Anders så tänk efter noga.”

Hon önskade att frågan inte blivit ställd, för när den väl var ute ur advokatens mun så såg Anders rakt på Bill med ett hånflin. Bill reste sig och gick bak ett par rader tills han hamnade mellan Tom och Sam, hon var stensäker på att domaren skulle klaga men när han bara nickade så tog Bill Sams hand.

Anders flinade bredare innan han vände sig mot advokaten och sa:

-” Lilla Billi kan skaffa hur många bröder och pojkvänner han vill, ingen av dem kommer kunna göra något. De kommer hämta honom och när dom gör det så är hans liv över, jag föreslår att när han försvinner nästa gång, ödsla ingen energi på att hitta honom. Gott nytt år Billi.”

 

Han andades, han andades med ögonen slutna och ansiktet djupt begravt i ett bröst han så väl kände igen. Runt om honom kunde han höra domaren avkunna dommen, han var rädd att höra den.

-” Juryn finner Anders Kampf...” han kände Sams händer dra honom närmre och han bara lät det hända, även om han så gärna ville stå på egna ben och se Anders rakt i ögonen så kunde han inte.

Han tryckte endast sig närmre.

-” Skyldig på alla punkter.” han fortsatte blunda, andetaget hölls fortfarande... han väntade.

-” Billi! Jag vet att du tyckte om det! Och du kommer älska det i framtiden! Dom kommer komma, vänta bara så ska du få se! BILLI!” han andades ut, han visste att Anders inte skulle gå utan att säga något. Något brände i hans ögon och fortsatte bränna efter hans kind, han försökte andas normalt men det gick bara inte. Känslor överväldigade honom och han greppade Sams tröja hårdare.

-” Sch... Bill... Det är över... det är okej...” han nickade och kände Sam kyssa honom på pannan, det kändes inte som om det var över, sanningen var att han var säker på att han drömde. Snart skulle han vakna och vara fast inne i sitt rum i huset, där skulle han ligga och vänta.

-” Tom...” mumlade han och Sam skrattade lite innan han backade så Tom kom in i hans synfält, tvillingarna mer eller mindre slängde sig i varandras famnar.

-” Det är över Bill... ” han nickade igen och kände en liten hand på sin axel, han vände sig om och tog Marianne i sin famn.

-” Dom har rätt, det är över... polisen kommer ta dom... vi är fria...” viskade han och han kände hennes tårar bränna likväl som hans egna, för sanningen var verkligen att det var över.

-” Du kommer bli arton Billi, du kommer leva och du kommer bli gammal och älskad.... Vi...” han tog efter där hon slutade och även om ingen förstod den grötiga massan de pratade om så var det bara för just de två. För det var dom som gått igenom allt, det var dom som hade överlevt.

-”... ditt barn kommer ha en framtid och om några år så kan jag jobba ihop nog med pengar så att du kan fixa din hand... Du kommer hitta en man som faktiskt älskar dig och du kommer aldrig behöva gömma dig igen...” han hörde henne hicka och var nära att göra desamma när hon fortsatte:

-”... du kommer kunna le utan att det gör ont, du kommer kunna skratta utan att hosta och du kommer gråta utan att bryta ihop...” han höll henne nära och plötsligt så kände han något trycka mot hans mage, han backade lite och såg förvånat på henne genom tårarna.

-” Är det?” hon nickade och log, ögonen var precis lika svullna som hans egna men det brydde som dig inte om. Han såg sig snabbt omkring och insåg att familjen backat en bit och det var han tacksam för, lugnt gick han ner på knä och la vardera hand på sidan om magen och viskade:

-” Hej där.. du har en framtid, vet du det? En riktigt ljus en också... ta vara på den..” han log och lutade sig mot magen innan han torkade sina tårar och ställde sig upp. Med ett leende så la Sam en arm om honom och familjen började gå ut genom dörrarna.

Ut mot en ljusare framtid.

 

-” Vad gör du?” med ett litet leende så såg han upp ner från stjärnhimlen och på sin bror. Kvällen hade gått så fort men ändå kändes den oändlig, en känsla av overklighet pulserade igenom honom likt blodet i hans ådror. Han suckade och skrattade lite innan han mumlade:

-” Jag har ingen aning.” Han lutade sig tillbaka i stolen och lät Tom komma upp bakom honom, bådas blickar fastnade på en punkt bortanför fönsterrutan och där stannade den.

-” Det är snart nyår.” han log och för första gången så kände han inte klumpen i bröstet då han tänkte på årsskiftet, han såg på det med ljusare ögon. Han kunde inte heller förklara varför han kände sig så fullkomligt lugn, hade han varit en katt så hade han med all säkerhet börjat spinna. Precis så kändes det och för tillfället så fanns det inget som skulle kunna rubba den känslan.

-” Jag brukade leta efter dig...” mumlade han och han kände en hand dyka upp på hans axel men han fortsatte bara med ett lätt leende.

-”... När jag var mindre så sa den gamle, Elisabeth, att om man kan lära sig stjärnorna så får man en karta till de man älskar, för de bortgångna visar en vägen.” han skrattade åt minnet med den gamla tanten, även om hon inte flyttat in hos Anders förrän han fyllt fjorton så var hon deras enda granne i flera år. Hon hade sett till honom när männen blev för starka.

Försiktigt så sneglade han upp på sin bror som såg tillbaka på honom med den där djupa känslan som var omöjlig för andra att förstå, hjärtat värmde och han fortsatte:

-” Jag satt flera nätter och studerade stjärnorna, särskilt under nyårsafton för Elisabeth gav mig alltid en kartbok över nya stjärnor som dykt upp och jag letade alltid efter dig. Ibland så trodde jag att jag hade hittat dig men jag var fast i huset, jag fick aldrig reda på om jag hade rätt...” han såg sin bror le lite konfunderat och han insåg att han egentligen pratade om ingenting, men vad spelade det för roll egentligen?

Han höjde blicken mot stjärnorna igen och fick nästan lust att vinka till den nya stjärnan han hittade, han föreställde sig att det var Anderas som lyste så starkt på honom. Han kände sakna gripa tag om honom men inte förstöra honom och när Tom satte sig på knä framför honom så sa han bara:

-” Det känns som om jag drömmer.” Tom nickade och han slöt ögonen och lutade bak huvudet, han inbillade sig att..

-” Aj!” han hoppade till och såg ner på sin arm och sen på sin bror som flinade.

-” Du nöp mig!” Anklagade han och Tom flinade bara bredare.

-” Skyll dig själv! Nu vet du att du inte drömmer i alla fall.” Det sved fortfarande där huden nyanserat till rött men han log bara och lutade sig tillbaka igen.

-” Nån gång...Tom... vänta bara.” han skrattade när Tom såg ner på sin fantasi armbandsklocka och konstaterade:

-” Är det långt kvar eller hinner jag på toa?”

 

Två bröder satt framför fönstret och såg upp på himlen, på nedervåningen var det livat med vänner och familjen men just nu så var det bara de två. Rummet hade slutit sig runt dem och fångat tystnaden som en enda mjukt hjärtslag.

-” Jag fattar inte...” sa den yngre brodern tillsist och den äldre flyttade närmre innan han sa:

-” Vad?”

-” Jag borde vara fastsnärjd vid en säng på ett mentalsjukhus, jag borde återuppleva allt eller åtminstone stänga in mig i ångestattacker eller något... Men jag är lugn... jag fattar det inte.” Den äldre log och la en arm om sin bror, livets frågor är frågor man inte ska gräva i utan kanske bara förstå att de finns men inte ifrågasätta.

-” Ja är glad att du är här istället för på ett mentalsjukhus, jag har hört att maten är äcklig.” Tom flinade då Bill bara såg på honom med en road blick.

-” Nej men allvarligt? Folk som är med om mindre hamnar där, varför är inte jag där? Det känns inte verkligt att allt har hänt och ändå sitter jag här.” Tom lutade sig närmre och kände hur hjärtat blödde av värme, han andades in djupt genom näsan och såg även han ut genom fönstret. Han var fascinerad av Bills berättelse om stjärnorna men han insåg också att han inte behövde en stjärna för att hitta sina älskade – inte när en satt bredvid honom och resten var bara en trappa ner.

-” Vill du verkligen ha svar på allt det där?” Bills hesa skratt ekade genom rummet..

-” Nej, men det är roligt att fråga.”

 

-” TOM!” Hjärtat sjönk då den nyblivne sexåringen hoppade ner från stolen och började rusa mot toaletten där han var helt säker på att han skulle finna sin bror.

-” TOOOOOM!” hjärtat skrek åt honom att springa fortare och det gjorde han, snabbt tog han tag i dörrkarmen och slängde sig genom öppningen.

Han skrek.

-” BILL!” Blod var överallt, på golvet, i handfatet men värst av allt så droppade det från hans bror händer. Bill satt på huk mot väggen och höll händerna hårt tryckta mot munnen.

-” Det gör ont!” klagade Bill och Tom tog några modiga steg framåt men när Bill såg upp på honom med stora ögon så skrek han igen.

-” MAMMA!”

Bill hade börjat gråta när Simone äntligen kom in i badrummet, precis som Tom hade hon också fått panik när Bill satt på golvet täckt i blod, men till skillnad från Tom så hade hon förstått vad det var mycket fortare.

-” Kom hit älsklingar, det är ingen fara...” hon knäade på golvet och tom emot båda pojkarna i sina armar, försiktigt så satte hon sin yngste framför sig och bändade försiktigt loss hans små händer. En blick åt höger sa henne att en förskräckt Tom satt med tefat stora ögon och hon visste att om hon inte kunde ”läka” Bill så skulle hon troligen få två tvillingar med humörsvängningar.

Tom den ilskne och Bill den gråtmilde.

Sen skulle de växla.

-” Bill vet du vad som har hänt?” den yngre tvillingen skakade skrämt på huvudet innan han sa:

-” Det var inte mitt fel! Den bara föll ut och det gjorde jätte ont! FÖRLÅT!” hon spärrade upp ögonen och försökte att inte fnissa, hennes sexåriga son skulle nog inte tycka att det var så roligt.

-” Det är ingen fara och det är helt naturligt, du har tappat din första tand.” Hon önskade att hon haft en filmkamera då tvillingarnas ögon växte till klotstora på bara sekunder, synen var dyrkansvärd.

-” Kommer jag att tappa alla mina tänder?” hon log och tog en papperstuss i handen och började försiktigt torka bort lite blod från den yngres panna.

-” Jag tror det, men inte samtidigt.” Den här gången var det Tom som såg skrämt på henne.

-” Hur ska man kunna äta om man inte har några tänder?” hon kliade sig i nacken och sa fundersamt:

-” Det växer ut nya som ett tecken på att man har blivit äldre, men bara om man borstar sina tänder noga och minst två gånger om dagen.” Hon korsade fingrarna, var dom nog unga för att tro henne?...

-” HAHA! Jag tappade min tand först.” Tom såg helt förstörd ut då han insåg detta, han hade ALLTID varit först med allt, gå, cykla, simma, knyta skorna... listan var lång.

Simone himlade med ögonen när Tom hämtade sin tandborste.

 

Det värkte och sved lite i ögonen, varför kunde han inte riktigt förstå, så han la en hand över ögonen och snurrade runt. Genast blev det mörkare och han slappnade av, tröttheten masserade madrassen bort från hans axlar och med en stor gäspning så öppnade han ögonen. Det första han såg var klockan som stod på bara några minuter efter tio, det andra han såg var ett litet kort på nattduksbordet. Han gäspade igen och sträckte sig efter det, allt var bara suddigt så efter att ha gnidit sig i ögonen så läste han.

” Du hjälpte mig att finna mina vingar, kom dit.” Han gned sig återigen i ögonen och läste en gång till, läste han verkligen rätt? Vem hade han gett vingar? Och om han hade fixat vingar till någon, varför hade han inte skaffat ett par själv? Trött satte han sig upp och såg sig omkring i rummet, han var ensam och han insåg att det var något han ogillade. Han gillade att vakna upp med Bill bredvid sig, det var som att ha en levande snuttefilt – som klagar om man börja dregla!

Tungt satte han sig upp och lät ögonen scanna rummet efter ett par byxor och en tröja, fötterna kändes riktigt tunga då han reste sig och släpade dem mot stolen som blivit hans personliga klädhängare sen han flyttat hit. Långsamt så drog han på sig kläderna och började värma upp hjärnan, vad i hela världen betydde kortet? Han ryckte på axlarna och gick ut från rummet och ned för trappan, ett glas mjölk kanske innehöll svaret.

Han höjde på ögonbrynet då han såg röran på nedervåningen, hans föräldrars och hans vänner hade visst levt om mer än vad han minns. Efter att ha sparkat på en tom plastkopp så tog han sig fram till kylskåpet och fyllde ett glas till hälften med mjölk- en vana han utvecklat flera år tillbaka då han brukade springa med mjölkglaset i handen och sedan hoppa ner i soffan. Var glaset fullt så blev det mindre trevligt och sen dess hade vanan stannat kvar.

Irriterat blåste han en av sina långa dreadlocks från ansiktet och fortsatte tänka på kortet då han helt plötsligt hörde något spelas nere i källaren, nyfiket ställde han ifrån sig glaset och gick mot dörren som ledde neråt. Det kunde vara vem som helst eftersom båda hans föräldrar och Bill utvecklat en otrolig taland för pianot, men melodin avslöjade vem det var.

Hilf mir Fliegen... Han log och tröttheten började rinna av honom när han förstod ordens mening och han öppnade dörren. Sakta gick han mot ljudkällan och snart kunde han även höra en hes röst ackompanjera pianots toner. Rösten hade han bara hört sjunga en gång förut och han slogs av dess ärlighet och dess kraft att beröra honom, han kände saker han inte visste att han kunde känna då han klev in i rummet.

-” Bill?” Musiken slutade tvärt och Bill vände sig om med ett leende.

-” Så du listade ut det?” Den svarthårige vände sig om helt på pallen han satt på och deras ögon möttes.

-” Nej, men när du spelade så gissade jag. Vill du att jag ska tänka ut något djupt eller smart så får du vänta tills vi är en halvliter kaffe fattigare. ” Bill såg lite snopen ut men hämtade sig snabbt och klev upp från pallen, han skakade lite på huvudet så att håret föll matt över axlarna innan han drog fram en liten bok från under pianot.

-” Jag vill att du ska förstå...” sa han och såg ner i golvet då han sträckte fram boken, boken som Tom kände igen som den misstänkte dagboken han hämtat i Anders hus tillsammans med kläderna.

-” En dagbok?” undrade han och såg på sin bror som fortfarande såg ner i golvet.

-” Du kan kalla det vad du vill, men jag tror att om du läser så kommer du kanske att förstå...” han nickade och öppnade boken lite, det första han läste var ”Lev för Sekunden.”

-” Det är mest texter som jag funderade att göra musik till, men sen är det bara saker jag har skrivit genom åren. Den där skrev jag bara nåt år efter att jag hamnade hos Anders... Det blev liksom terapi, att skriva menar jag.” Han nickade och stängde boken, försiktigt höll han den tätt intill sig och sa:

-” Tack Bill, för att du berättar allt för mig. Jag kan gissa att det inte är så lätt eh?” Den yngre såg upp på honom och nickade men det var en viss skillnad från alla de andra gånger Bill berättat något, den här gången så hängde inte huvudet och axlarna var inte slumpade framåt i skam, han stod rak och såg på honom.

Det var den där lilla gnistan i ögonen som drog fram leendet hos dem båda.

 

Är för första gången ensam i vårt gömställe
Jag ser våra namn på väggen
Och tvättar bort dem
Jag ville anförtro dig allt
Varför försvann du?
Kom tillbaks, ta mig med

Kom och rädda mig, jag brinner inuti
Kom och rädda mig, jag klarar mig inte utan dig
Kom och rädda mig
Rädda mig
Rädda mig
Dagen hade varit över fortare än vad familjen Kaulitz hade förstått, mörkret föll så tidigt och snön sken upp marken. Träden huttrade ute i kylan medan smådjur tog skydd av fallna grenar och mossa.

I skenet av en liten lampa och den halva månen satt en pojke vid sitt fönster, framför sig hade han en bok – en bok som fick hans mage att vrida sig om och om igen. Den ville så gärna slita honom bort från verkligheten och in i en grym fantasivärld men ljudet av hans familj en trappa ner höll honom kvar.

Han visste inte varför han berördes så mycket av just den här texten, under den senaste timmen så hade han suttit och skummat igenom alla texter i Bills bok men just den här fastnade han för. Det kändes som om han kunde relatera till den på ett helt annat sätt en de andra texterna, det kändes som om texten var skriver just till honom. Som om Bill ropat på hans hjälp men han hade inte hört, kanske hade han inte lyssnat ordentligt? Texten gjorde så en sten växte sig allt större i hans bröst och han svalde hårt, det fanns inget han önskade mer än att han skulle kunna åka tillbaka i tiden och hindra Bill från att gå på den där bron. Han önskade att han aldrig glömt, att han åtminstone hade haft Bill kvar i huvudet och varit mer öppen för hans rop på hjälp. Han såg ut genom fönstret och suckade, hur kommer det sig att man så lätt glömmer det som allra viktigast?

 

Han hade aldrig trott att den här dagen skulle komma, hjärtat värkte av ömhet och längtan då de gick, hand i hand efter gatan. Vintern hade satt sina spår runt husen och på den halkiga asfalten men han brydde sig inte, allt han brydde sig om var formen som höll hans hand. Med ett leende så stannade personen och vände sig mot honom, med ett lika brett leende så tog han ett steg närmre så att de bara var ett par centimeter ifrån varandra. På grund av de centimeter som gjorde honom kortare så fick den andre personen böja sig ner för att kunna fånga hans läppar.

-” Jag älskar dig Sam...” han blundade och njöt av värmen som strömmade mot honom, orden fick hjärtat att bulta hårdare än någonsin och han viskade:

-” Jag älskar dig också...” gapet mellan dem slöts och allt försvann runt honom, han tryckte sig genast närmre bara för att få känna mer. Han ville känna så mycket mer än vad han gjorde, han ville bli ett med personen framför honom. Och behövde inte ens fråga sig själv varför, eftersom svaret var så enkelt.

Han älskade honom.... Branden i hans hjärta var svar nog.

Försiktigt lät han en hand föras upp mot den svarthåriges nacke så han kunde komma lite närmre men allt som hände var att han puttades bort.

Förvirrat kände han hur ryggen slog i marken och han såg upp, Bill stod framför honom med ögonen vida och munnen täckt av en stor, smutsig hand. Bakom honom så stod en skugga, en skugga han inte kunde känna igen.

-” Ett ord lille vän...” hjärtat stannade och blodet frös till is då han såg hur skuggan omgav det käraste han hade, skuggan drog åt hårt runt den taniga kroppen och ett svagt kvidande hördes från Bills mun.

-” Han är min nu och du kan inte göra något för att hindra mig, gå hem och glöm vad du har sett.” talade skuggan om för honom, mot sin vilja så kände han kroppen lyda och ställa sig upp. Skräck och rädsla grep tag i honom när han började gå baklänges bort från Bill. Huvudet och hjärtat skrek åt honom att stanna och gå tillbaka men huvudet lyssnade inte.

-” BILL!” skrek han men skriket dämpades av den svaga kraften i hans lungor, han kände hur något föll över hans mun och hindrade honom för att skrika mer men han kunde inte ge upp.

Han fick inte ge upp.

Han kastade sig fram och kände hur kroppen började verka till hans fördel igen, han började springa men benen var tunga och han kom ingen vart ju fortare han sprang.

Ögonen var fästa på hans älskade men han kom inte närmre då skuggan började slå Bill upprepade gånger, han kunde se hur blod dekorerade väggarna och hur snön nyanserades till rött.

-” BILL!” Bill skrek inte tillbaka och det gjorde honom mer orolig, allt han kunde se Bill göra var att sakta sjunga till marken efter varje slag. När Bills huvud tillsist slog i backen så släppte benen och han kunde springa fram till honom, skuggan försvann och allt som hördes var hans andetag.

-” Bill..” flämtade han då han kastade sig ner på den isiga marken bredvid sin pojkvän, han la försiktigt ena handen på ena sidan om Bills huvud och andra flätade han samman deras händer med.

-” Snälla svara mig Bill.” Bill öppnade svagt ögonen och såg på honom, ansiktet var lika vackert so alltid men de blodiga tårar som föll ner för hans kinder grep tag om Sams hjärta med en järnhand och höll det hårt.

-” Det är för sent...” Bills hand blev slapp och han slutade blinka, Sam såg på honom länge innan han skrek:

-” BILL!” han kastade sig framåt och kände hur kroppen slog i golvet, han andades tungt medan han försökte ta sig ur oredan av lakan som omgav honom, Hjärtat bultade hårt i bröstet och han var nära att få panik då han äntligen lösgjorde sig från sängkläderna och kunde andas in frisk luft.

-” Bara en dröm...” viskade han åt sig själv men hjärtat bultade fortfarande och han var nära tårar.

Varför blev han hemsökt av känslor han inte ville ha.

Varför kändes det som om det snart skulle vara för sent?

 

-” Jag vet inte Tom, har du hört med Gustav?.... Jo, jag vet att han är bra men klarar han av det då?... Du vet vad jag menar... Hur många texter sa du?.... Fan han är ju sjuk i huvudet! Eller ett geni i alla fall... men allvarligt så tycker jag att du ska prata med Gus, för mig går det bra.... Jo det kan jag... jo... på väg dit nu... Jadå... Okej hälsa Bill, vi syns, hejdå!” med ett brett flin på läpparna så tryckte han på röd lur innan han stoppade mobilen i fickan, han kunde inte neka att Toms förslag ringde bra i hans öron och han kunde inte tänka sig att Bill skulle säga nej. Han ökade takten medan han gick mot sin väns hus, det var svinkallt ute och vädret i januari satte sina klara spår på de människor som vågade sig ut. Han och Gustav hade en hel kväll utan föräldrar och en massa guitarhero framför sig och han hade inte lust att spilla en massa tid genom att vandra i en långsammare takt.

Ögonen föll automatiskt ner i backen medan han gick, något Tom påstod att han gjorde för att han skulle se till att han satte ena foten framför den andra, den skitstöveln.

Men den dåliga sidan av den vanan var att om man kombinerade den med en stor halsduk och mössan långt ner över ögonen så ser men inte vad eller vem man går in i.

-” Oj shit! Förlåt!” Han stannade och såg upp på mannen han gått in i, eller han såg snarare rakt fram eftersom mannen var i hans höjd, från vad han kunde se så var han väldigt bredaxlad och hade en annan lite längre man bredvid sig.

-” No, it's okey...” Han nickade och skulle precis gå runt personerna när han blev stoppad igen.

-” Actually, we're looking for someone. His name is Bill Kampf, no it was Bill Kampf. His last name is changed, but he lived with a man called Anders and his wife Marianne. Do you know were we can find him?” Han såg på de två engelska herrarna och försökte hänga med i vad de sa, han fick tyvärr erkänna att han inte hängde med lika bra som han borde med tanke på den utbildning han hade. Som tur var så förstod han tillräckligt för att veta vad de ville.

-” What do you want with Bill?” sa han på knakig engelska men männen verkade förstå och svarade:

-” We are from London police department and we believe that he could be in danger because of his connection with some of Anders friends.” Männen visade sina brickor och han nickade, han gissade att de pratade om engelsmännen som Bill berättat om och han fick nästan gåshud. Om Tom fick reda på det här skulle han bli knäpp.

-” If you have a paper and a pen I could give you the address that his is living on for the moment?” Han grimaserade då männen först såg på varandra som om de inte hade en aning om vad han hade sagt men när han fick ett papper och en penna så skrev han snabbt ner adressen och gav tillbaka papperet.

-” Thank you.” han nickade och mumlade.

-” Håll bara Bill säker...”

 

-” Hej Andi.... Fan det är svinkallt ute, varför ska du ha din gravsten utomhus?” mumlade han och satte sig på den lilla filt som Simone tvingat honom att ta med. Med en djup suck så lutade han sig tillbaka mot stenen och lät den mjuka snön falla över hans ansikte.

-” Anders blev fälld, men det vet du nog redan... Jag hörde att Sam var här igår så du vet nog det mesta om rättegången. Jag tror att jag vågar kalla honom pojkvän, sluta flina...” han såg ner i marken och flinade själv då han såg sin vän dyka upp precis framför honom och lutade sig mot gravstenen bredvid.

-” Han och Tom måste ha de längsta tålamodet jag vet... Jag förstår det inte, ibland så klarar jag inte av att någon rör mig och sen helt plötsligt så är jag som ett andra skinn...” han suckade och vågade se upp på sin blonde vän som fått ett allvarligare uttryck skrivet i ansiktet.

-” Tom är... allt... han gör så mycket för mig och jag kommer aldrig kunna ge ens hälften tillbaka... men jag ser honom lika väl som han ser mig... när jag först träffade honom så gick han med ryggen rak och ett självsäkert leende, nu går han böjt och med en rynka i pannan... jag hatar att veta att det är jag som gjort det mot honom, han borde leva precis som vilken annan tonåring som helst och inte behöva bekymra sig om sin sinnessjuke bror. ” Andreas såg ut att vilja säga något men han skakade bara på huvudet och fortsatte:

-” Det är ingen idé att du säger emot för det är sant, visst jag ser att han är glad och så men han är ändå inte likadan... jag vill göra honom riktigt lycklig igen...” han såg ner på sina händer och önskade att han helt plötsligt kunde hålla i en magisk trollstav, det första han skulle göra vore att trolla bort alla bekymmer Tom bar på... Utan att tveka...

-” Det känns rätt konstigt att du egentligen ligger ett par meter under mig, jag saknar dig...” Andreas ansikte fylldes med tårar och han såg ner i backen igen för att slippa känslorna som kom över honom.

-” Du borde vara här och jag kommer aldrig kunna be om ursäkt tillräckligt för det som hände...” Han såg upp och fick nästan panik då han insåg att Andreas var borta, bara för att senare få en chock då vännen bara var ett par centimeter från hans ansikte. De spöklika ögonen borrade genom honom och tvingade honom att förstå vad Andreas tyckte var hans fel och vad som bara varit en slump.

Han skrattade lite åt det ilskna uttryck hans vän bar på.

-” Jag önskar att din mamma tagit det lika bra...”

 

Han satt länge och stirrade på sina händer, han kunde höra vinden riva upp omvärlden utanför men det fanns inget som kunde få honom på andra tankar. Blicken föll från händerna och ner till golvet, han förstod inte... Varför hade han inte kämpat mer? Varför hade han inte bara gett upp långt innan? Var han verkligen så stolt att han inte kunde offra några tårar för att rädda den enda vän som stått vid hans sida genom vått och torrt? Han räknade inte med Sam eftersom han själv inte vågade lite på sina känslor tillräckligt för att vara nära honom.

Skamset höjde han blicken lite och såg Andreas mamma sitta med huvudet djupt begravt i sina händer, axlarna vibrerade av snyftningarna, han ville så gärna trösta kvinnan som hjälpt honom med så mycket men det stod inte i hans makt.

Fotsteg hördes i den näst intill tomma korridoren och han förstod att det var doktorn som skulle berätta om Andreas öde, det fanns inte en fiber i honom som skulle få honom att titta upp och möta denne man med rak rygg. Istället kröp han ihop mer på sin stol och blundade, skulle han verkligen klara av att höra det? Det här skulle bli andra gången under operationen som dom skulle få en uppdatering, men nu var det en läkare som berättade, då var allt klart?Eller hur?

-” Hej igen, som ni fick höra tidigare så var Andreas tillstånd mycket kritiskt... Men vi har stabiliserat honom nu och operationen gick som planerat.” han vågade knappt andas ut, andetaget som läkaren drog tydde på att det skulle komma mer.

-” Hans kropp kommer behöva återhämta sig och därför har den stängt ner, han ligger i koma just nu men jag tror den kommer bli kortvarig. Inom ett par dagar så borde han vara vaken.” han blundade och vågade knappt tro vad han hörde, koma? Och han skulle vakna... Nej han kunde fortfarande inte tro det... Andreas hade känts död i hans armar, Andreas hade...

-” Kan jag få se honom?” hörde han sig själv säga, han blev överaskad över hur liten och obefintlig hans röst lät.

-” Självklar...”

-” Nej.” han såg förvånat upp på Andreas mamma som blängde på honom, läkaren växlade blickar mellan dem innan han fegt backade undan.

-” Du kommer inte ta ett steg till som leder mot min son, förstått? Det är ditt fel att han är här över huvudtaget! Vore det inte för dig så skulle han ha levt ett lyckligt liv utan bekymmer!” hon drog efter andan och han såg bara på henne, munnen hängde lite öppen och han var säker på att varje ord stannade hans hjärta.

-” Han var lycklig innan du kom in i hans liv med alla dina bekymmer! Han kunde levt bekymmerslöst som vilken annan pojke som helst men istället så tvingade du på honom dina problem och han tvingades växa upp för fört! Och nu ligger han i koma tackvare dig! Det är ditt jävla fel att han är som han är! Nej Bill Kampf, kommer du nära min son eller Samuel också för den delen så kan jag garantera en mindre ljus framtid för dig!” han såg bara på henne, hon hade tårar som rann ner för hennes kinder och ögonen var rödsprängda. Han reste sig upp och fortsatte se på henne innan han nickade och började gå med tunga steg mot dörren.

 

-” Eh, hej?” Simone fick erkänna att hon blev en aning förvånad när hon öppnade dörren och mötte två rätt stora män i svarta kappor och mörka glasögon, de påminde om agenterna man såg på Tv.

-” Hello, we are from London police department and we're looking for a boy named Bill, is he here?” hon kunde inte sluta stirra på dem, hon fick känslan av att vara med i en sån där engelsk deckare som hon så gärna såg på TV. När hon tänkte på deras snofsiga dialekt så kände hon sig bara mer och mer som en av fruarna de sökte upp och berättade att deras män var mördare.

-” He is at the cemetery, is it something serious?” Männen såg på varandra och sedan tillbaka på henne, hon kunde även höra Tom komma upp precis bakom henne. Hon var rätt säker på att han hört hela deras lilla konversation.

-” We believe that two men are after him, since he is becoming eighteen today they can get him out of the country much easier and quicker.” hon var inte riktigt säker på när hennes hand hade flugit upp och täckt hennes mun, men orden ringde i hennes ögon och hon blev genast orolig.

-” Tom will go with you, Bill won't trust you otherwise.” hon vände sig om mot sin äldste son som nickade och drog fram sin jacka, på grund av detta så missade hon de besvärade blickarna som männen utbytte med varandra. Hon missade också att kolla närmre på deras brickor...

Deras falska brickor...

 

-” Jag är ändå glad att din mamma ändrade sig senare och lät mig hälsa på dig utan att behöva smyga.” Han flinade lite när Andreas härmade honom då han smög.

-” Äh käft, mina smygar skills är än inget.” Anderas himlade med ögonen och grimaserade, Bill började skratta och var rätt glad över att kyrkogården var relativt tom, han ogillade tanken på att någon skulle komma och se honom prata med luft.

Andreas flinade och la sin hand på Bills hjärta och mimade något.

-” Sam?” Andreas nickade och Bill suckade.

-” Minns du första gången han såg det? När vi var hemma hos mig då Anders skulle vara borta över helgen?” Andreas glada min föll och han nickade.

-” Du hade redan hunnit se det ett par gånger...”

 

-” Du fuskade!” Utropade en fjortonårig Bill då Andreas flinade när ett nytt kort föll ur tröjärmen.

-” Det kallas strategiskt spel, eller hur Sammy?” Sam skakade bara på huvudet och kollade ner på sina kort, han pratade inte så mycket eftersom han fortfarande skämdes över att han läspade, något som både Bill och Andreas tyckte var väldigt sött.

-” Finns det inget annat att göra här? Inga andra spel än kort?” Bill skakade på huvudet och såg sig omkring, han hade några böcker på en hylla men han trodde inte att hans vänner skulle uppskatta högläsning så han skippade den idén. Marianne hade en gång gett honom ett gameboy men det slog Anders sönder så i det stora hela så fanns det inget annat än kort.

-” Nej men jag har en bok om olika kortspel.” föreslog han och klev upp för att hämta den, av vana så kollade han ut genom fönstret och hjärtat sjönk. Anders klev ut ur sin röda VOLVO och staplade fram, hade resan blivit inställd? Bill önskade att polisen hade stannat honom och han hade åkt fast för rattfylleri men det var väl antagligen bara en död dröm.

-” Shit, ni måste gömma er! In i garderoben eller nåt! Men ni får inte synas och var tysta vad som än händer.” Han såg på Andreas som förstod och sedan på Sam som bara blinkade men följde med Andreas upp på benen innan han frågade:

-”Vad? Har det hänt nå...” han slog en hand över sin väns mun och lyssnade, han kunde höra fotsteg i trappan och hur Anders fräste något åt Marianne som troligen försökte hålla honom borta från Bills rum. Han blundade och hoppades att fyllot inte hade sett de extra skorna som stod nere i hallen eller jackorna som hängde på en krok.

-” In i garderoben, snälla ni får inte göra ett ljud.”et var då Sam förstod, han visste att Bill blev slagen hemma men han hade aldrig sett det, han vände sig mot Andreas och kände hur illamåendet stötte upp genom honom. Han skulle få se sin bästa vän bli misshandlad och han fick inte göra något, att han också gillat Bill väldigt länge gjorde inte saken bättre.

Bill studerade Sams bleka ansikte en stund innan han stängde garderobsdörren, Det var en massa hål i dörren så man kunde lätt se ut genom den och om man visste vart man skulle kolla så skulle man se hans vänner där inne. Han hoppades bara att Anders skulle ha fokus på honom nog för att missa dem.

Fokus på honom...

Han blundade, tänk om Anders ville...

Det var då han insåg att han kunde bli våldtagen framför sina två bästa vänner och de skulle se allt... Han stängde bara av.

Ljudet runt honom dämpades och allt blev suddigt. Han hörde att Anders klev in i rummet men han var redan långt borta, ha var bedövas då han mötte Andreas blick genom en springa i garderoben.

Han kände hur han blev omkringkastad lite men det gjorde inte ont, han kände det bara. Anders var för full för att komma på vad han ville göra så efter att ha sparkat på den svarthårige pojken lite och kastat honom in i garderobsdörren så beslöt han sig för att gå ner i soffan.

När dörren till rummet stängdes så väntade de båda vännerna ett litet tag innan de båda började trycka undan dörren, något som visade sig svårt när Bill halvlåg mot den.

Andreas vände sig mot sin kusin och såg spår av tårar efter kinderna och i ögonen men han beslöt sig för att det var fel tillfälle att prata om det.

Bill var knappt vid medvetande.

 

-” Jag tyckte så synd om honom när du berättade hur han reagerade, jag önskar att han inte behövt se de...” Andreas skakade bara på huvudet och la en hand på Bills kind, Bill lutade sig mot den inbillade beröringen. Han inbillade sig att han kände värme stråla mot kinden och han blev med ens varmare i kroppen.

-” Bill!” Han vände sig om och såg Tom komma gående mot honom med två herrar i släptåg, han rynkade på pannan och reste sig. Andreas försvann och han plockade upp filten och la den i en påse då Tom kom fram till honom.

-” Tom?” Brodern var lätt andfådd men han var mer allvarlig än något annat..

-” Gissa om jag är glad att se dig, du vet männen från England? Dom är här och dom letar efter dig, två poliser från London är här och vill prata med dig.” när Tom pratat klart så var Bill säker på att all färg runnit av hans ansikte och han kom ihåg vilket datum det var.

2 januari, hans ”födelsedag”... hur kunde ha ha glömt?

-” Är du säker på att de är efter mig?” poliserna närmade sig och han såg på dem innan han såg tillbaka på Tom igen.

-” Jag är ledsen Bill...” Tom såg oroad ut och Bill mindes vad han precis berättat för Andreas, om rynkorna man kunde se i Toms panna och den krökta ryggen. Han försökte att inte tänka på det och vände istället uppmärksamheten mot männen bakom Tom.

-” I'm Bill...” sa han och räckte fram handen, han var säker på att han drömde, en av ännen log brett och räckte fram sin hand och sa:

-” We know... Hi Billi!” Hjärtat stannade, blodet frös och inte en muskel fungerade som den skulle i hans kropp när han hörde rösten. Tyst viskade han:

-” Dom där är inte poliser Tom...”

 

Huvudet kändes tungt och ögonen gick knappt att hålla öppna, han blinkade hårt och öppnade sedan ögonen igen. Varför lämnade de honom? Huvudet började bulta då skrik skar genom luften och han önskade att den som skrek skulle dämpa sig, vem i hela världen skrek mitt i natten?

En snabbt blick runt honom sa att det inte alls var natt utan mitt på ljusa dan, konstigt... varför var han så trött?

Han såg upp igen och insåg ytterligare en grej, världen var sned! De tre personerna framför honom hade roterat ett kvarts varv, hur i helvete gick det till?

-” TOM!” Vem var det? Han försökte urskilja personerna framför honom, någon av dem sa hans namn. Vem? Och hur visste den personen vad han hette?

Ju mer han tänkte ju mindre förstod han, de största frågorna var nog: Vart var han och vad gjorde han där?

Han grimaserade och knep ihop ögonen, svaret låg precis bakom näthinnan! Han var så nära att röra vid det, bara en liten bit ifrån!

-” TOM! SNÄLLA RES PÅ DIG! TOM!” Där var den där rösten igen och varför i hela världen skulle han resa på sig? Han stod ju upp!... Varför kändes ansiktet alldeles iskallt? Och varför hade han smaklösglass i munnen?

-” Släpp mig! TOM!” Rösten och personerna tonades ut ju längre bort de kom men rösten ekade kvar i honom som en evig påminnelse om att han hade glömt något...

Han hade glömt...

Den här gången fick han inte glömma... men vad var det...

-” Come one Bill, he's alright. If you come nicely he'll just wake up with a cold, because if you don't... He won't wake up at all.. Come on them..”

-” Tom...” Personen hade sagt ”Bill”, värme spreds genom bröstet när han kopplade namnet och rösten till varandra... Bill var bra! Bill tyckte han om!

Varför kändes då värmen så missplacerad? Som om det var fel tillfälle?

Trött blinkade han några gånger innan han lät en kall dimma förpesta hans blick och göra honom odödlig.

 

-” Tom! Jörg snälla...” Hon såg sorgset efter sin son då han kastade sig mot ytterdörren och började återigen springa mot bron, efter en tacksam blick på sin make som sprang efter så satte hon sig ner i den utnötta soffan. Tårar samlades i hennes ögon då hon såg familjekortet hänga på väggen bredvid dörren, hon kunde inte förstå det. Tungt la hon huvudet i händerna och försökte att inte bryta ihop, hennes man och son behövde henne...

Utanför huset kunde hon höra Tom skrika efter sin bror, han hade skrikit och sprungit mot bron i flera omgångar nu, han vägrade ge upp. Hon hatade att se honom så, det var som om han fick attacker av ångest eller ensamhet som gjorde att han sprang ut. Det hände att han sprang ut mitt i natten och skrek sin döde brors namn, helt förgäves. Hon kunde knappt tro att det var två veckor sen Bill försvann, att han helt enkelt slutade finnas.

-” Fan...” mumlade hon när tårarna letade sig fram genom hennes hårt slutna ögon och föll efter kinderna.

-” Mamma?” snabbt torkade hon sig i ansiktet och såg upp på den lille pojken som stod framför henne, bara synen fick henne nästan att låta tårarna falla fritt igen.

De var så lika, när Bill fortfarande levde och de stod en bit bort hade hon svårt att skilja dem åt...

… Det var inget problem längre... Hur skulle hon någonsin kunna se på sitt barn utan sorg i blicken? Vilken mamma klarade inte av att se på sitt eget barn?

-” Mamma det är okej, Bill kommer tillbaka snart!” hon vände sig tvärt mot honom, han log mot henne och något bubblade upp. Hon kunde inte förklara känslan hon fick men den kontrollerade henne för bara ett par sekunder.

-”Nej Tom. Bill kommer aldrig tillbaka, hör du det? ALDRIG!” Skrek hon tillsist och reste sig, hennes man försökte stanna henne och säga något men vad skulle han kunna säga? Att allt skulle bli bra? Jo pyttsann... Hon knuffade sig förbi honom och fortsatte upp för trappan, gick mot sovrummet och la sig i sängen, ångesten sköljde över henne och hon ville så gärna ta Tom i sitt knä och be om ursäkt, men vad skulle det göra för nytta? Att ge honom nytt hopp? Hade det funnits minsta hopp för hennes yngste son att komma tillbaka så hade hon hållit ett hårt tag om det... Men det fanns inget...

Dykare hade hittat Bills ena sko fastklämd mellan två stenar djupt ner i vattnet och även om ingen kropp hittats så fanns det inte en chans att han överlevt över två veckor i skogen utan mat eller skydd.

-” Mamma?” Den här gången så brydde hon sig inte om att dölja sina tårar då hon hörde sin sons ynkliga och hjärtkrossade röst, hon lät dem bara falla.

-” Är du arg?” Hon vände sig om och såg på honom, hon skakade på huvudet och klappade på ett litet utrymmet på madrassen.

-” Förlåt Tomi...” Han kröp upp bredvid henne och borrade in ansiktet mot hennes bröst, hon slöt sina ögon och kände tröttheten ta tag om henne. Ho var inte säker på o det var tänkt att hon skulle höra det eller inte men när Toms lilla röst skar genom tystnaden så föll tårarna på nytt.

-” Jag ska hitta dig Billi.. nån dag...”

Det var också de sista orden lille Tom sa under en väldigt lång tid....

 

Ni kan inte ana hur många larm 112 får in per dag, och ni kan inte heller ana hur påverkad man blir när man väl sitter där och svarar. Hur lätt det är att känna skuld för vad som händer med personerna som ringer eller hur hemskt det är när man senare får veta att personen man pratat med i telefon är borta.

Hanna Rosé är en av de som vet, dag in och dag ut så svarar hon på de mest skrämmande samtalen som landet får. Dagarna börjar med uppstigning och frukost tillsammans med hennes gråa katt Skurk, bara för att sedan inse att hon kommer bli sen så hon drar en hand genom det blonda håret och fäster alltsammans i en svart snodd som hon tvingas byta ut eftersom den går sönder.

Hon får kasta på sig kläderna och hinner knappt öppna dörren innan hon är ute och tvingas in i den kalla bilen som vägrar starta, hennes värsta vana är att hon lutar sig fram och biter i ratten när något går fel så bitmärken täcker större delen av hennes läderbeklädda styrning.

Ni kanske undrar vad hon har för roll i det hela?

Kanske har hon ingen alls eller så är hon viktigare än någon annan i den här berättelsen?

Just nu så skulle jag vilja påstå att hon är den viktigaste eftersom hon vid ett tiden den 2 januari få ett samtal.

Ett samtal som skulle förändra liv.

-” SOS- alarm hur kan jag hjälpa er?”

-” Min bror... han kan... snälla hjälp honom... på kyrkogården...” rösten var viskade och släpig, som om personen i andra änden av linjen gjorde allt för att inte höras av omvärlden. Även om hon inte hade en aning om vilken kyrkogård han menade så kunde hon spåra mobilens ursprungsadress och därför fick hon gissa, telefonen själv gick inte att spåra.

-” Vart befinner du dig?” frågade hon och skickade iväg ambulansen till Magdeburgs lilla kyrkogård, hon tänkte inte så mycket mer på det utan fokuserade på telefonen. Hon kunde inte förklara varför hon blev så tagen av just det här samtalet men när den hesa rösten gjorde sig hörd igen så spred sig gåshuden fortare än var bensin brinner.

-” Utom räckhåll.”

 

-” Tom!” det brände till över kinden men han såg inte upp, han orkade helt enkelt inte, nej... fel.. han klarade det inte. Allt han klarade av för tillfället var att se ner på sina händer och försökta trycka undan känslorna, bilderna han hade i huvudet tog för stor plats för att han skulle orka känna...

Bilderna han fått då en ambulansman lyckats väcka honom med hjälp av nån form av drog, tydligen så hade han fått i sig sömnmedel och somnat på kyrkogården. Men det var inte det som störde hans

näthinna eller sinne, det var bilderna av den stora andel blod som var utspridd efter marken.

Det som var ännu mer störande var att blodet inte var hans, att det tillhörde någon han brydde sig om... Att det tillhörde Bill. Han hade hört hur Bill gett med sig och ”frivilligt” gått därifrån, det var med andra ord hans fel...

-” Tom!” Den här gången tvingades han att titta upp och möta Gustavs glasögonprydda ögon.

-” Äntligen vaknar du till liv! Kom igen vi måste dra, Sam och Georg är redan nere vid bilen.” Han blinkade några gånger och försökte komma ihåg att andas, något som verkade svårare för var sekund som gick. Han visste att han borde vara glad för att sömnmedlet inte varit nog starkt för att skicka honom in i koma och troligen för att låta honom glömma allt igen, men hans huvud var upptagen av annat. Han hade aldrig förstått hur svag hans kropp var och hur lätt det var att få en skada och förlora minnet eller helt enkelt förtränga det.

Ville han glömma Bill?

Kanske var det just den frågan som gjorde att han inte kunde röra sig, att han knappt klarade av att få hjärtat att slå en gång till. Om Bill försvann vad skulle hända då? Skulle allt gå tillbaka som det var innan eller skulle alla förbli hela inombords?

Med en suck insåg han att han inte minns hur han kände det innan Bill kom in i hans liv igen, men något han minns var hur hel han kände sig varje gång Bill log eller rörde vid honom, hur otroligt lugn och trygg han var i sin brors närhet.

-” Okej, ska bara ta Bils jacka.” Han behövde inte fundera mer.

 

Hur mycket skada hinner man göra på en person på bara ett par timmar?

Han suckade och insåg att det var mer än vad folk trodde yrt såg han sig omkring för att försöka fastställa om han var inne eller utomhus, kroppen kändes bedövad så kylan hade ingen verkan.

Irriterat insåg han att allt bara var en suddig dimma runt honom och möjligtvis att inga lampor var på eller att solen gått ner. Han såg inte så värst mycket med andra ord.

Han grimaserade då han försiktigt andades in och kände den välbekanta irritationen i halsen, hostan som följde var som vanligt något som fick honom att kippa efter luft. Ögonen tårades och han böjde sig framåt så långt han kunde på stolen han hade sina händer knutna till, han var fast.

Tackvare att hostan skrek i hans öron så hörde han inte hur dörren till rummet öppnades och någon klev in, inte förrän någon sa något:

-” Hi Billi! How are you today?” Han hade inte kunnat svara även om han velat, när han öppnade munnen för att dra in mer luft så retade sig bara hostan mer och han tvingades använda all sin kraft till att inte kvävas av den.

“ Since you have bin a good boy, we are going to let you run for a bit. Okey?” Förklarade ena mannen för honom så tydligt som möjligt och han önskade att de bara kunde låta honom vara ifred. Han visste vad de menade med att han skulle få springa, han skulle bli jagad. Någon pervers jävel kom på hur upphetsande det är att jaga någon innan man slår ner dem och våldtar dem, piskor och andra redskap uppskattas också.

Han försökte andas lugnt och suckade, var det så här det var tänkt att hans liv skulle se ut?

Valen han hade var att antingen ta livet av sig, leva ett liv som folk drömmer mardrömmar om eller rymma... Problemet var bara att männen skulle se till att han höll sig vid liv, han skulle aldrig ha chansen att ta livet av sig själv om han så försökte svälja tungan. Fick han springa så hade han en chans att rymma...

Problemet var bara att han hade ingen aning om vart han var eller hur mycket tid som gått sen han ringde 112, men så vitt han visste så skulle han lika gärna kunna vara i England i den lilla stuga männen hade där.

Tomi... tänkte han och väntade bara på vad som skulle hända härnäst.

 

-” Vad är klockan?” Hördes Gustavs trötta röst från baksätet, sökandet hade pågått i flera timmar och de var alla trötta och kanske än mer tomma än vad de varit för bara ett par minuter sedan. Tom suckade då han hörde Georg svara att den var kvart över elva, det brann inom honom samtidigt som han frös. För varje minut som gick så kändes Bill längre och längre bort, han kunde vara i England, gömd i en skog eller... d.. nej.. han kunde inte för det skulle han känna på sig eller hur? Tom skulle känna om Bill var borta!

-” Tom, jag har ett förslag.” han vände sig om i passagerarsätet så han kunde se Gustav och nickade.

-” Att vi åker till våran stuga som ligger bara en bit från stan och hämtar skotrarna, har vi en skoter så kav vi söka igenom skogen också och vi kan sprida ut oss mer.” han nickade bara och upprepade vad Gustav sagt för Georg som gjorde en u- sväng och körde åt andra hållet mot sjukhuset och Gustavs berömda stuga- anledningen till att han bodde i Magdeburg.

Efter ett djupt andetag så lutade han sig tillbaka i sätet och försökte att inte tänka på den brinnande paniken som försökte få honom att tappa kontrollen över sig själv. Det slet och skrek i honom, varför kunde han inte stänga av sina känslor? Tårarna verkade hela tiden ligga nära och händerna skakade obehärskat. Han blickade upp mot takspegeln i bilen och såg på Sam som inte sagt ett ord sen han klev in i bilen. Sam hade blivit blekare i ansiktet och ögonen var blanka men skimrade ibland till med önskade tårar, Tom önskade att han hade kraft nog att krama om honom och vara stark men det fanns inte i hans makt.

Han var bara glad för att Georg och Gustav klarade av att hålla honom ovanför ytan.

 

-” Come on Billi, run!” Han kände hur det snärtade till över ryggen och han började springa, snön var inte så djup att den hindrade honom helt från att springa men den var tillräcklig för att göra det tungt. Han kunde höra männen skratta då de piskade mot honom en gång till men missade, han visste att snart skulle de ta upp jakten. Han andades häftigt och bad om att slippa hostan, han skulle aldrig klara det om han tvingades stanna. Kunde han bara ta sig till en dörr eller motorväg så kanske han hade en chans...

En kvist fick honom att falla framåt och han svor när händerna rispades av snö och bark, samtidigt så önskade han inget hellre än att få ligga kvar där och somna in. Tanken var lockande men han visste att han skulle vakna upp till ett helvete värre än han ville föreställa sig... ett helvete han var på väg rakt in i.

Kroppen skrek då han reste sig med ett stön och började försiktigt jogga igen, han kunde höra hur männen startat en skoter bakom honom och han blundade för att inte låta tårarna komma i vägen för synen.

Snart skulle det vara slut, eller hur? När dom kom ikapp honom så skulle det vara över. Han skulle aldrig få se Tom eller Sam igen, han skulle aldrig få känna den där handen som Simone strök honom över ansiktet med.

Han var delad.

En del av honom sa åt honom att det var över och att han åtminstone kunde ta livet av sig så länge han var ute i skogen, att han skulle dö medan han hade chansen.

Den andra delen däremot hade Toms röst som ilsket sa åt honom att skärpa sig och slåss för i helvete! Att om han gav upp nu så hade Anders rätt, han var slöseri med luft.

Toms röst var rätt övertygande.

Han bet hårt i läppen innan han lät benen falla framåt i en snabbare takt, ögonen svepte över omgivningen efter tecken på männen. Det var inte männen som fångade hans blick, det var skogen och sättet backen han sprang efter sluttade neråt.

Han visste vart han var...

Han hade inte alls långt kvar till vägen som ledde in till samhället...

Drömde han eller hände det verkligen? Fanns det någon där uppe som såg ner på honom och kanske höll tummen för honom?

-” Inte slöseri med luft...” viskade han och hörde en bil närma sig på vägen, benen var bedövade men höll honom uppe medan han sprang. Asfalten tog tillsist emot hans fötter och han andades tung ut, hostan kittlade och ha försökte andas så djupt han kunde. En bit bort så fanns ett gatulyse, skakigt tog han lite snö och sten i sin hand och formade det till en boll innan han gick närmre för att kanske få bort ljuset. Han kastade mot lampan men missade så han tog en ny boll och gjorde om samma sak igen.

Efter fem bollar så klarade han inte av mer utan sjönk ner vid stolpen och lutade sig tillbaka, lampan hade börjat blinka och skulle med lite tur dra uppmärksamhet till sig från någon som kunde hjälpa honom.

Ögonen kändes tunga och han kämpade emot hostan som tillsist vann och han började andas häftigt.

Även om halsen läkt så såg han ändå hur lite blodblandat slem kom upp tillsammans med varje attack.

 

Trött lät han ögonen följa vägljusen medan han hörde sina vänner diskutera om de olika vägarna de kunde ta sig fram med skoter på, han var egentligen inte trött fysisk men psykiskt. Huvudet kämpade mot hjärtat som i sin tur kämpade mot paniken som kämpade mot ilskan och så fortsatte det. Ett blinkande gatlyse fångade hans uppmärksamhet och han såg hur det närmade sig, ögonen föll på den långa stocken som höll det uppe och sedan ner på vägen framför den.

Han spärrade upp ögonen.

-” Stanna!” skrek han och Georg ställde sig nästan på bromsen, bilen sladdade lite men farten hade inte varit så hög att bilen inte gick att kontrollera.

Tom var ute ur bilen innan den stod riktigt stilla.

-” Bill!"

 

-” Bill!” han tänkte in utan kastade sig ner i snön bredvid sin bror, snabbt lät han ögonen undersöka honom och vände sedan på huvudet mot sina vänner som precis rusade ur bilen.

-” Ring ambulans!” Något drog lite lätt i hans tröja och han vände tillbaka blicken mot Bill som hade öppnat ögonen en aning.

-” Tom?” han nickade medan känslorna överväldigade honom, tårar ville smita men han lät dem inte, istället så kröp han sakta närmre för att låta Bill sträcka ut sin hand och röra honom.

-” Hur är det?” Bill skakade bara på huvudet och drog mer i hans tröja, försiktigt så hasade han smärtsamt upp så mycket han kunde i Toms knä och begravde ansiktet i hans nacke.

Tom förstod vinken och drog upp Bill helt i sitt knä, han lät en hand smyga in under knävecken och den andra tog ett fast tag om ryggen innan han med lite svårigheter reste sig och började gå mot bilen, han visste inte om han skulle vara rädd eller lättad över att Bill var så lätt att han knappt la någon tyngd på han armar. Något som däremot oroade honom var värmen och vätskan han lände sippra mot sina armar från ryggen, en blick ner i snön bekräftade att det var blod.

-” Herre jävlar...” Sam stirrade bara på sin pojkvän i broderns famn, han mådde illa och ville så gärna var den som Bill hade sina armar om – ändå gjorde han inget, för han förstod att just nu var det endast tvillingen som kunde ge den svarthårige någon form av tröst.

-” Öppna bagaget.” sa Tom mjukt och Gustav var den förste som reagerade på hans bön, bagaget öppnades och Tom satte sig ner på kanten och lutade sig tillbaka lite för att inte trycka på de sår som Bill verkade ha.

-” Lämna mig inte...” det gjorde rent av ont då han försökte bita tillbaka tårarna, rösten var så liten och så trevande att han inte var säker på om det var Bills eller om han hade inbilla sig.

-” Aldrig...” viskade han, rädd för att prata högre och höra hu svar hans egen röst var. Att han själv var så svag just nu hade stor inverkan på honom, han gillade inte tanken på att allt han kunde göra var att hålla sin bror borta från snön och kylan. Det var allt.

-” Bill?” viskade han då han såg Bills ögonfransar fladdra och sedan matt vila mot hans kinder.

-” Håll dig vaken, om du anstränger dig så kan du höra ambulansen... bara en liten stund till.” Den yngre tvillingen öppnade sina ögon och sökte sin brors, han såg ut att söka efter svar som inte Tom kunde ge och det var svårt. Han svalde och kände vinden frysa hans kinder ytterligare.

Han bröt ögonkontakten med sin bror och såg upp på sina vänner, Gustav hade en arm runt Sams axlar som såg ut att vara nära tårar och Georg stod bara med armarna i kors och såg ut att frysa.

-” Om ni vill kan ni sätta er i bilen och starta värmen, det är ingen idé att vi förfryser och hela högen.” De nickade och gjorde som han sa men Sam väntade lite, han såg på Tom som nickade och gick sakta fram tills han kunde knäböja vid sin pojkvän. Tom svalde ner fler tårar när Bill såg upp på Sam och kramade Toms hand hårdare när Sam viskade:

-” Tack...” sam mötte Toms blick kort innan han reste sig och satte sig med de andra i bilen.

 

Huvudet och hjärtat var ett enda stort uppror, han visste knappt vad han skulle känna eller vad han skulle göra. Att ha Bill tillbaka i hans famn var självklart en lättnad men samtidigt så kunde han inte sluta tänka på vad som skulle hända nu. Skulle de vara tillbaka på ruta ett? Eller skulle Bill klara av att gå tillbaka till innan allt hände? Han undrade också vad de hade gjort mot honom och hur länge han suttit vid vägen, hade de bara låtit honom gå? Han såg upp mot natthimlen och inbillade sig för en sekund att han såg en stjärna blinka extra starkt mot honom, stjärnan som enligt Bill dykt upp precis efter Andreas begravning. Han visste att det var löjligt och alldeles för dramatiskt för att vara sant men han kunde inte låta bli att vara tacksam...

Han hörde vännerna mumla lite lätt inne i bilen men han orkade inte lyssna, istället lutade han kunden mot Bills kalla panna och drog honom närmre intill sig. Värmen han fick från Bills tunna kropp och känslan av att ha honom tillbaka tinade upp lite inom honom, men allt eftersom träden blåste så fylldes han med frågor och oro. Värme blåste ut mot hans hals allt eftersom Bill andades och han kände sig själv falla in i samma andningsmönster, han kunde nu se ambulansen på håll och kysste Bills panna innan han försiktigt började resa på sig.

-” Nej...” mumlade den svarthårige och greppade tag om hans tröja.

-” Ingen fara jag ska bara visa ambulansen vart vi är.” Han såg lättat hur ambulansen stannade framför dem och personal hoppade ut. Lättat försvann alla frågor i huvudet då personalen började fråga om Bil, han besvarade dem och la försiktigt ner Bill på båren de kom ut med. Faktumet att Bill vägrade släppa hans hand värmde honom och han sa hejdå till sina vänner innan han hoppade in i ambulansen.

Det var också då han insåg att även om han hade sin tvilling tillbaka så kunde skadorna vara allvarliga och det slet i bröstet på honom då de tvingades klippa bort tröjan som knappt täckte Bills lilla överkropp. Överkroppen var täckt i blåmärken och små skärsår, när de vände på honom så kunde han helt klart se stora sår över ryggen, som om någon lekt med en kniv eller...

 

-” Tänkte bara, jag såg en piska hända vid ett träd så jag tänkte att ni varit utomlands och köpt den från nån Indiana Jones butik eller så...” hade han tittat åt höger hade han sett hur Bill ryckte till, men istället så insåg han bara att han svamlade en massa.

-” Nej, pappas vänner tog med den från London.”

När ambulansen äntligen kom iväg så var det ingen som såg två par ögon som ilsket blängde på dem innan de körde iväg på varsin skoter.

 

Benet vägrade vara still när klockan tickade iväg, de få människorna i rummet stirrade oartigt på honom där han satt. Den grå tröjan var fläckade med blod och byxorna hade också fått sina fläckar. Bredvid sig hade han Georg och resten av hans familj och vänner, men dom var långt ifrån hans värld just nu. När ambulansen anlänt till sjukhuset hade någon redan konstaterat att såren på ryggen var allvarligare än vad de såg ut och en bula i huvudet tillsammans med blodförlusten verkade vara anledningen till den svarthåriges omedvetande form. Själv hade han bara blivit ledd till en stol i väntrummet för att informera Marianne och de andra när de anlände till sjukhuset, inte för att de fick ur honom mycket. Barrikaden mot känslorna hade börjat läka och känslorna stängde av honom från verkligheten, annars skulle han spricka och panik blandad rädsla skulle ta över honom.

-” Är ni här för Bill Kampf?” Kampf... Dystert tänkte han att de inte skulle kunna ändra Bills namn förrän han fyllt arton. Han var den förste som reste sig och nickade mot den brunhåriga sköterskan.

-” Okej, just nu så sover han och jag måste be er att inte försöka väcka honom, dels för att han fortfarande är påverkad efter narkosen och dels för att hans kropp behöver återhämta sig...” Tom nickade bara men fann att just den informationen var onödig, hur gärna han än ville så förstod han att Bill skulle behöva vila.

-”... Enligt läkaren så finns det inget som tyder på inre skador eller hjärnskador, det flesta av såren var bara ytliga, djupa men ytliga och behövde inte mer än ett par stygn. Det finns inga tecken på sexuella angrepp heller.” Han hörde hur de andra bakom honom andades ut men han fastnade vid någon som sköterskan sa.

-” Du sa att de flesta av såren var ytliga.” Hon log mot honom och något hoppade till långt nere i magen, ögonen flackade mot hennes namnbricka. ” Mary”, läste han och undrade hur hon klarade av ett sånt här jobb, hon verkade vara ung men ändå gick hon ut och informerade familjer om deras anhöriges öde. Tufft...

-” Det finns sår som inte ens läkare kan sy ihop... vad han har varit med om kan ta ett tag att smälta. Jag har sett dig förr och jag vet att du vet att Bill har varit in och ut genom våra dörrar, låt honom läka i sin egen takt.” han stirrade på henne då hon log ytterligare en gång innan hon vände på klacken och började gå mot en dörr, hon vände sig om och vinkade åt honom att följa med. Han var osäker och vände sig om mot sin familj, Simone log tappert och sa:

-” Vi åker nog hem snart nu när vi vet att det gick bra.” De andra nickade och tyst suckade han innan han följde efter Mary till vad han antog var Bills rum, han hade fel.

-” Vad är det här?” Hon gick fram till ett bord och började plocka fram diverse saker ur olika lådor.

-” Ni är tvillingar eller hur? Och i dina papper så har ni samma blodgrupp, jag skulle vilja be dig ge lite blod som vi sen kan ge Bill. Jag är inte helt säker på hur stor blodförlusten är och om han kommer behöva göra en blodtransfusion, men om det behövs så vill jag vara på den säkra sida. Är det okej?” Han nickade som om det vore en självklarhet, hon log och bad honom sätta sig i en stol medan hon gjorde klart. Han såg på klockan och försökte minnas när han kommit till sjukhuset, det kändes som flera timmar sen men i verkligheten var det nog inte så mycket.

-” Sådär.” Mary vände sig om och satte sig på en pall framför honom, hon tog fram en liten tuss med desinfektionsmedel på och strök den på hans armväck för att få bort eventuell smuts innan hon skulle sticka.

-” Du kommer nog att känna ett stick och lite yrsel efteråt men du ska få lite saft och jag vill att du tar det lugnt, men om jag har rätt så kommer du sitta stilla ett tag framöver, eller hur?” han nickade knappt samtidigt som hon stack in nålen och satte fast den med hjälp av lite tejp.

-” Det här kommer ta ungefär tio minuter och du kommer ge lite mer än fyra dl blod, säg till om du känner något.” Han orkade inte bry sig om att fråga varför han fick ge blod när han inte ens undergått en ordentlig undersökning, han lutade bara tillbaka huvudet och stirrade i den ostgula väggen. Tanken på ost och mat fick magen att vända sig och han insett att det var ett tag sen han åt, ändå var han inte hungrig utan bara tom och väldigt trött. Han kunde knappt fatta vad som hänt på bara en dag, Bill försvann- Bill blev hittad- Bill på sjukhus... han undrade vagt om det var hans fel att det blivit så här. Han var ju den som lett männen till kyrkogården utan en aning om vad de skulle göra... han skakade på huvudet åt sig själv och bestämde sig för att inte tänka mer på det, ville Bill klandra honom så fick han göra det.

-” Så där, jag ska bara ta ut nålen så ska vi snart gå vidare.” Tio minuter verkade passera fort, det stack till lite då hon drog ur nålen innan han drog ner sin blodstänkta ärm. Han tog emot glaset med saft och tryckte det mjukt mot läpparna, det smakade lingon – något han i vanliga fall undvek som pesten men just nu ville han bara få det överstökat så han svepte i sig allt innan han såg menande på sköterskan.

-” Jag antar att du är redo.” sa hon med ett leende då han reste sig och nickade, varför kändes det som om hon drog ut på tiden? De gick mot dörren och kom ut i korridoren igen, hans ögon följde den vita väggen och de rosa/ blå linjerna som var målade efter den. De var bara deras fötter som klickade i golvet då de gick, annars var det tomt på folk och det var kanske något att vara tacksam för. Mary stannade utanför ett rum och öppnade dörren, fyra sängar fanns därinne men de var fördragna med gardiner så det var omöjligt att se vilken säng han skulle gå till.

-” Den längst bort till vänster.” sa hon som svar på hans tysta fråga och han tackade henne innan han började gå.

Precis som hon sa så låg Bill i sängen längst bort till vänster och han grimaserade vis synen av hans bror. Så här i ljuset av den lilla lampan bredvid sängen så kunde han lätt se det mörbultade ansiktet som han missat ute på vägen, något som ändå lättade honom var det lugna och lätta sättet som Bill andades på. Det verkade som om de lyckats lindra blodhostan som Bill haft under ambulansresan.

Tyst som en mus så drog han fram en stol och satte sig på den, försiktigt tog han upp Bills varma hand i sin egen innan han lutade huvudet mot hans midja och drog in ett djupt andetag.

Barrikaden brast och tårarna föll.

 

Med ett försiktigt finger så strök han över den svala ytan och läste titeln igen, det var så länge sen han höll i en bok som inte var skolrelaterad eller i lärande syfte. Böcker hade blivit underskattade när tiderna förändrades och all teknologi kom, men inte för honom. Böcker hade varit hans liv ett tag, hans sätt att fly från verkligheten och leva i en påhittad värld.

” Alexander den store”, var boken han höll i sina händer och för att vara ärlig så hade han länge velat läsa den. Alexander var någon han både beundrade och störde sig på, Alexanders högmod hade stigit honom åt huvudet men han hade stått för sin sak- kämpat för sin tro in i det sista. Men det var nog inte det som fascinerade honom, kanske var det inte heller Alexander utan Alexanders barndomsvän Hefaistion. Vad som hände mellan den är väldigt oklart och ingen korrekt fakta finns, han personligen så var han säker på att de var älskare. Älskare på en nivå som många varken kan eller vill förstå, något han skulle vilja kalla gränslös kärlek. Hefaistion stod vid Alexanders sida genom allt, trots alla misstag och giftermål så slutade aldrig Hefaistion att älska sin härskare.

Han suckade och log lite när han tänkte på det, många tror att Alexander dog i feber... Men de finns de som tror, han själv inräknad, att Alexander dog av ett brustet hjärta bara åtta månader efter Hefaistions död.

Efter en mild blick upp i taket och sedan ner på boken igen så undrade han om det fanns den typen av kärlek? Han var säker på att han skulle dö utan Tom, men utan Sam då? Existerade den mellan dem? Om den gjorde det så vem var Alexander och vem var Hefaistion? Skulle Sam dö för honom och skulle han dö för Sam? Självklart var det något han hoppades att han aldrig skulle få svar på.

Boken vinglade lite i hans avslappnade händer då tankarna fortsatte smeka Sams namn runt hjärtat.

Han såg honom framför sig, sättet de långa lockarna formade sig runt ansiktet eller hur de varma ögonen sökte igenom ens kropp och själv, de putande läpparna och de smått feminina dragen gjorde att det inte fanns minste brist på tillit hos honom. Silver ringen i nederläppen och ringen i örat vittnade ändå om att han var mer än bara ett vacker ansikte, sättet han bar upp sig själv på och rätade på ryggen då han gick.

Han antog att tackvare dansen så hade musklerna kommit till och gett hans rygg, armar och framsida något som tjejer dreglade över, ändå så fanns det där feminina kvar bakom hans pösiga byxor och de smått tighta tröjorna. Med ett leende så insåg han att Sam oftast hade långärmade tröjor och uppkavlade ärmar, något som gav en perfekt blandning mellan det feminina ansiktet och den maskulina kroppen – något han var säker på att Sam visste.

Men utsidan var aldrig allt...

Det var insidan hos dansaren som fångade de flesta, att han alltid hade ett helhjärtat skratt nära till hands eller att han alltid uttryckte genuina känslor – alla känslor, sorg, glädje, ilska eller lycka.

Kärlek...

Han insåg att han beundrade Sam för hans mod att våga tro på människor och att våga tro på kärlek i en värld som denna. Han beundrade Sam för att han var sig själv och ingen annan.

Men framför allt så beundrade han Sam för att han alltid, oavsett vad som än hände, fanns vid hans sida när han behövde honom.

Sam kände honom och det gjorde honom trygg, smällarna han tidigare fått ta för att ha tyckt om honom... smälte bort under dansarens beröring.

Sam var värd att...

-” Bill?” tankarna avbröts av en mörk röst utanför rummet han befann sig i, rösten han så väl kände igen. Med en smäll föll boken i golvet och han såg sig chockat omkring, han var inte där han trott att han var. Han var tillbaka i huset i utkanten av samhället, Anders hus!

-” För helvete bögjävel! Öppna dörren annars hämtar jag yxan!” Han kände hur hjärtslagen ökade kraftigt på bara ett par sekunder, han höll andan.

Tunga steg skiftade fram och tillbaka utanför hans dörr ett par gånger innan det blev alldeles tyst.

Musklerna var på helspänn och han visste inte om han skulle våga andas eller inte.

Tiden rann iväg lika fort som hans blod pulserade och fortfarande hördes inget utanför den slitna dörren.

-” ÖPPNA!”

 

Det gjorde ont i ögonen då han kisade lite, ljuset stack och han kände sig yr då ha öppnade ögonen mer. Vågor av illamående blandat med att vara för varm sköljde över honom, en svag dimma runt honom började skingra och han såg bara suddigt. Han blinkade hårt ett par gånger och kände synen bli allt klarare tills han såg normalt.

Det första han la märke till var den blå gardinen som omringade hans båda sidor och blockerade honom från att troligtvis se de som var bakom den, det andra han såg var personen som var innanför gardinen.

Tom.

Hur kunde han ha missat att Tom höll hans hand? Han var faktiskt rätt förvånad då han såg ner på den. Tom själv satt böjt över en tidning där en rappare täckte mittuppslaget, ändå såg han inte ut att vara minsta koncentrerad eftersom ögonen inte rörde sig. Han satt nog i helt andra tankar än 50-cent. Han var nästan rädd att störa honom men ville vara säker på att han inte drömde igen.

Han var nästan helt säker på att han kunde känna hur hjärnan skickade ut signaler till handen att röra sig, fingrarna kändes så stela att han var rätt att han inte skulle kunna böja dem.

Han hade nästan lust att le då Tom förskräckt hoppade till och såg ner på handen han höll i, bara för att sedan följa armen med blicken och tillsist möta hans blick.

-” Bill!” utropade han och hoppade upp från sin stol, tidningen verkade vara glömd.

-” Du är vaken!” Bill blinkade bara trött då Tom försiktigt kramade honom, han hade ingen styrka att krama honom tillbaka. Helt plötsligt kände han sig trött och han ville bara fortsätta sova, men det var en grej han behövde se först.

-” Tack...” viskade han och insåg att rösten inte vill bära honom, Tom backade en bit från honom och såg orolig ut.

-” Du ska inte prata Bill, du retar halsen för mycket.” Det var då han insåg att Tom faktiskt hade tårar i ögonen, något som piggade upp honom direkt.

Han fick kämpa lite men han lyckades höja en hand och stryka sin bror över kinden, deras blickar fångades och han kände tryggheten spridas genom bröstet. Nej det var fel, tryggheten och värmen exploderade bara inom honom och rusade ut i alla vener och artärer för att se till att varje cell i hans kropp kände det.

Frågor började sakta hoppa fram och när Tom öppnade munnen så önskade han att de haft ett vittne i närheten, de var verkligen tvillingar.

-” Du har varit här i två dagar, Sam, Gustav och Georg sitter här utanför och mamma, Marianne, pappa och Gordon kommer hit senare idag. Klockan är fem över tio på morgonen och idag är det den 5 januari.” De tysta frågorna blev besvarade och hjärtat klappade lite extra när ett visst namn nämndes. Kanske kunde han...

-” Sam...” viskade han och kände hur det stack när orden föll från hans läppar. Tom nickade och torkade sig om ögonen innan han log och reste sig.

-” Jag tänker försöka hitta något att äta, jag kan be honom komma in.” han nickade bara som svar och såg Toms ryggtavla försvinna ut genom gardinen.

 

Han fingrade nervöst på tröjan, nerverna vägrade släppa sitt järngrepp om honom och han var säker på att om någon hoppade fram och skrek ”bu” så skulle han få en hjärtattack. Han såg upp mot dörren igen efter säkert tionde gången under bara ett par sekunder, han var säker på att han hade hört någon prata där inne.

Georg och Gustav mumlade tyst mellan varandra medan de åt men själv kunde han inte äta och än mindre sova, oron använde sitt gift på honom och gjorde det omöjligt för honom att slappna av.

Men när dörrhandtaget trycktes ned så blev han paralyserad och kunde inget annat än att stirra.

Vännerna bredvid honom verkade också stanna av i det de gjorde och såg undrande på Tom då han kom ut genom dörren.

Toms ansikte var sprängt av tårar och hans hjärta hoppade lite då den äldre tvillingen kröp in i Georgs famn och sa:

-” Han är vaken... han... han vill se dig Sam.” Han såg chockat på Tom som verkade ha tappat kontrollen över sina känslor då han seglade ner på golvet i Georgs famn och han förstod honom, Toms känslor var så pressade att de inte hade någonstans att ta vägen.

Nu hade dom det.

-” Sam? Gå in?” Det var Gustav som påminde honom och han behövdes inte påminnas två gånger, snabbt stegade han in genom dörren och försökte lämna Toms dämpade snyftningar bakom sig så han gick mot den blå gardin som täckte Bill.

 

När Sam öppnade gardinen så möttes två bruna nyanser i en dans över eld.

En eld som var så mycket större än var folk vågade drömma om.

 

Solen sken in genom det stora, frost täckta fönstret och värmde hans rygg, något som han egentligen inte behövde eftersom han hade en annan varm kropp pressad mot hans. Stora och små skalv gick igenom hans kropp då den andre personens händer strök honom, han kunde inte hjälpa det.

Inget kändes rätt, samtidigt som han inte kunde sätta fingret så vad som kändes fel.

Så just därför lät han tårarna falla utan hinder, han orkade inte hålla dem inne. Trött på livets svårigheter så tryckte han sig närmre den andra kroppen som viskade tröstande och aktade hans hår när han blev indragen i en stor kram.

Sanningen var att de aldrig varit så här intima förr och det var säkerligen sista gången, men han behövde det. Han behövde känna värmen och tryggheten från någon som var större och starkare än vad han själv var.

Andan fastnade i halsen och för en sekund slutade han andas då bilder som han förträngt tryckte sig fram i hans huvud, något som tillsist fick tårarna att bryta ut i en ny flodvåg och andningen allt snabbare och mer kippande.

-” Lugna dig Tom och andas ordentligt... Det är okej... sch....” han kände Georgs stora hände hålla undan dreadlocksen medan han vred kroppen så han låg på rygg, där låg han ett tag och bara andades. Magen drog i hop sig och en olustig känsla steg i halsen.

-” Jag måste spy.” viskade han grötigt och reste sig upp för att stappla till toaletten, han var tacksam över att Georg höll i honom så han kunde gå rakt.

När han kom över toastolen så lät han bara allt komma, inte för att han hade något val... Han kände sig patetisk som lät sin vän se honom så här men han kunde inte sluta, samtidigt så kändes det så bra. Allt som han sett och vart med om de senaste månaderna hade stor inverkan på honom och han visste att han aldrig skulle bli sig lik.

Han lutade sig bak och kände en kall handduk pressas mot hans panna och en annan toka bort vad han hade runt munnen, som han sa... patetiskt. Men ändå inte, inte när Georg hela tiden var där och sa att det var okej.

Georg hade tagit med honom hem fyra timmar efter att Bill hade vaknat, under de fyra timmarna så hade han gråtit, sovit och försökt kommunicera med sin bror. När Georg ansett att ringarna under hans ögon och det blekheten var för mycket så hade han i princip burit ut honom ur sjukhuset, satt honom i bilen, kört hem honom och sen stannat med honom hela natten. Tom kunde inte tänka sig bättre vänner, Gustav hade lovat honom att stanna hos Bill hela natten och Georg hade stannat hos honom under alla hans små sammanbrott.

Med en suck så kände han tårarna komma på nytt och som tidigare så lät han dem bara falla, han orkade inte...

Inget kändes rätt, men han visste fortfarande inte vad som var fel.

 

Han hade varit vaken ett tag och bara dragit in lukten av sjukhus och andra patienters medicin, men han hade inte vågat öppna ögonen. Han visste att någon var där men inte vem och det oroade honom eftersom Tom hade åkt hem och Sam följt sin yngre syster till terapin.

Även om stunden kanske var fel så var den en aning roande att Sams syster börjat terapi, för personligen så tyckte han inte att hon behövde det. Hon var som vilket annat barn som helst, men väldigt livlig och det klarade inte Sams föräldrar av att hantera.

-” Bill?” förvånat öppnade han ögonen och fann ett par bruna stirra tillbaka på honom, med det var inte de vanliga bruna ögonen som mötte honom utan ett par han inte kände men ändå på något sätt tyckte om.

-” Hej Gustav.” sa han hest, Gustav nickade bara och drog stolen lite närmre innan han sa:

-” Du ska inte prata så mycket så jag tänker göra det istället, vilket är bra för om du svarar så kommer det låta som en sån där löjlig film och då har mina ord ingen effekt. Så du får väl nicka eller skaka på huvudet.” Bill gjorde som han blev ombedd och nickade, han var faktiskt rätt nyfiken att höra vad Gustav hade att säga och att han dessutom var piggare och väldigt uttråkad gjorde det bara bättre.

-” Först och främst så måste jag säga att du lyckas verkligen skrämma folk, jag har känt Tom och Sam väldigt länge och jag har aldrig sett dem reagera på det sätt de gjorde. Tom såg ut att ha en hjärtattack men höll allt inom sig medan Sam var helt tyst, han ha aldrig varit så blek tidigare.” Okej, kanske var Gustavs konversation riktigt som han tänkt sig och just nu så började samvetet att tränga på.

-” Tom bröt ihop när du vaknade, aldrig har någon gett honom så många sammanbrott som du.” Han såg ner och bet sig i läppen, han var inte säker på om han ville höra det här.

-” Han har förändrats sen du kom in i hans liv, han är inte längre samma roliga Tom som gillar att festa och ligga runt. Istället är han mer mogen och jag tror till och med att han har börjat tro på kärleken. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att han har aldrig varit lyckligare, eller som han själv säger. Han har aldrig varit så hel, och det är tackvare dig Bill.” han såg upp och mötte sin nyblivne väns ögon igen, han var inte säker på om han skulle våga le eller inte.

-” Jag tror aldrig att någon har betytt så mycket för honom förr, det är på ett helt annats stadie än vad han känner för oss som vänner. Och under de senaste månaderna har jag aldrig sett honom le så äkta eller gråta med riktiga tårar, för att låta lite löjlig så skulle jag vilja säga att du gjort honom levande. Hur många tårar som än gått åt och just därför ar det viktigt att du fortsätter lyssna på mig nu, okej? Han nickade och satte sig lite rakare i sängen och irriterade sig på nålen han hade i armvecket, han rätade till den innan han såg på Gustav igen.

-” Vad du än tror så finns det ingen skuld hos dig för det som har hänt, vad dom där männen än gjorde mot dig så kommer du att ta dig igenom det. Du kommer bli bättre för du e den starkaste jävel jag känner! Jag vet att du med all säkerhet kommer känna att det inte är var att leva längre och att dina minnen och mardrömmar kommer komma i kapp dig, det är dom gångerna du ska tänka på din käre bror om du inte tänker på sig själv, okej? För även om du tycker att du inte förtjänar att leva så förtjänar Tom att få ha sin bror. Du... asså... jag vill inte ens försöka föreställa mig vad alla dina ärr står för men att du fortfarande är här idag betyder något och helvete, fan ta dig om du tar livet av dig eller sluta kämpa för att leva normalt!”

Bill kunde inte sluta på sin besökare och försöka förstå var den i normala fall tysta personen fått sin förmåga att fånga folk med sina ord. Han såg ner på sina händer och lät huvudet falla lite lätt fram och tillbaka i en nickning innan han såg upp och la en hand på Gustavs och viskade försiktigt:

-” Du är en bra vän.” det irriterade lite i halsen men det kändes viktigt att få det sagt.

 

Solen skulle snart gå ner men hon var absolut tvungen att hinna innan besökstiden var över, annars

Hon drog handen genom sitt nu korta och ljusbruna hår innan hon satte handen på handtaget, hon visste att hon inte anmält sin ankomst men hon hoppades att det inte skulle göra något.

Med en lång suck så gick hon dit hon blivit skickad och försökte att undvika en blick mot de andra patienterna, hon tyckte att det kränkte dem en aning att inte få ligga i privata rum där ingen annan än personal och anhöriga kunde se dem.

Hon övervägde att knacka innan hon skulle gå mellan draperierna men hon insåg att det inte gick på tyg så istället mumlade hon:

-” Hej där.” och klev in. Hon såg leende på Bill som satt tillsammans med ingen annan än sin bror, hon var inte särskilt förvånad när båda såg upp på henne med samma rörelse och blick.

-” Oj oj oj Bill, du ser verkligen till att personalen här får jobba för sin lön.” Bill visade ett litet leende medan Tom log helt, dessa tvillingar var verkligen ett par som skulle göra avtryck i henne resten av hennes liv.

Hon tyckte att någon borde skriva en bok om deras liv...

-” Så jag har två saker jag vill prata med er om, men först måste jag fråga. Hur är det med dig?” Bill tittade på Tom såg såg först på honom och sen på henne.

-” Han ska helst inte prata med tanke på irritationen i hans hals, men han säger att han är rätt okej även efter vad som har hänt och han försöker undvika att prata om det tills han har kommit hem.” Hon såg förundrat mellan dem och log.

-” Kul att du är här Anne, men vad gör du här?” hon flinade lite och drog fram sin väska.

-” Som jag sa så har jag två nyheter, vad vill ni börja med? De bra eller det... ja kan vara dåliga.” Hjärtat värkte av ömhet då tvillingarna såg på varandra och Tom svarade:

-” De dåliga” Bill protesterade inte.

-” Eh, jo så här är det att imorn så kommer Jenny och Erik hit, om ni minns vilka de är. De kommer ge dig ett förslag som kanske kommer göra så att vi får fast männen som har gjort det här Bill. Men det här är mer som en förvarning och du behöver inte bestämma dig nu utan jag ska bara ge dig lite papper om vad som kommer att hända, okej?” Bill nickade och Tom sa efter en stund:

-” Och de bra?” Hon jublade inombords och ville inte sitta stilla.

-” Okej, jag vet inte om ni minns men under eran julavslutning så hade jag en man med mig, med andra ord så är han min bror. Han jobbar inom ett musikföretag och blev väldigt intresserade av er båda när jag sa att ni var tvillingar. Han vet bara kort att du Tom är med i ett band och att du Bill sjunger väldigt bra.” Hon fick stå emot de hiskeligt stora fjärilarna när de svepte sina vingar runt, runt i hennes mage då hon fortsatte:

-” Han heter David Jost och är musikproducent, han vill gärna hjälpa er inom musikindustrin med er som band.”

De stirrade bara på henne.

 

Han satt bara där och stirrade på sina händer, sjukhuslukten gjorde hans väntan värre – han hade kanske vant sig vid lukten men han visste ändå att den var där. Han gillade inte den rena lukten, den påminde honom om allt han inte var.

Ren.

Men han hade lovat Gustav att inte tänka på det, att han skulle försöka gå vidare... Så de tankarna styrde han undan i en liten låda han hade, långt bak i huvudet. Istället tänkte han på vad Anne sagt.

Att hennes bror David kunde ge dom skivkontrakt om de var tillräckligt bra som band, det var något han inte heller ville tänka på. Han hade till sommaren kvar att besluta sig och för det var han glad.

Han hade sett hur Tom sken upp då han hört det eller då han pratat om det med de andra, det här var hans dröm men var det Bills också? Han var så rädd att han skulle svika Tom och säga att han inte kunde, att han aldrig skulle kunna möta en publik eller jobba ihop med okända män...

Trött skakade han på huvudet och stirrade i väggen, kunde inte Tom komma snart och befria honom från tankarna?

Trött så lutade han tillbaka huvudet och väntade på att tiden skulle rinna iväg, om han koncentrerade sig riktigt hårt så skulle kanske sekunderna ticka iväg fortare?

Hans drömmar besannades och det knackade lätt på dörren, på grund av säkerhetsskäl så hade han flyttats till ett enskilt rum och hade en person utanför som vaktade honom dygnet runt.

-” Hej.” in klev Anne Jost och även om han sett henne förr så insåg han först nu att hennes hår var betydligt kortare och ljusare, hon såg yngre ut och kanske även lite mindre sliten.

-” Hej.” viskade han, han hade fått tillåtelse att prata så länge det inte gjorde ont i halsen, något som inte var svårt eftersom han inte klarade av att prata högre än en viskning.

-” Jag har ytterligare två nyheter, och de är bara goda den här gången. Är du intresserad?” sa hon med ett retsamt leende och han nickade.

-” Först och främst så vill jag tacka dig för att du valde mig som psykolog, det har förändrat mig i mitt jobb men också gjort att jag har kunnat klättra högre. Från och med April så kommer jag att jobba med ungdomar.” han vågade sig på ett litet leende när han såg hur hon strålade, det var säkert därför hon såg så mycket bättre ut.

-” Men det var inte nyheterna, fösta nyheten är att de har gripit Jonny Dean och Jacob Swart i ett försök att bryta sig in på sjukhuset inatt, de kommer skickas tillbaka till England och få sin dom där. Du kommer inte behöva vittna och du skulle inte ha behövt det mot Anders heller, jag är väldigt ledsen att du tvingades göra det ändå.” Han tittade på henne, huvudet var blankt och allt som förse gick inom honom var upprepandet av de ord hon just sagt.

-” Bill?” Han såg på väggen framför honom och försökte få förståelse för vad hon precis berättade, men den fanns inte inom honom.

-”Så, det är över?” frågade han tveksamt.

-” Det är över.” konfirmerade hon, han såg tillbaka på henne och mumlade.

-” Jag vet inte om jag kan tro det...” hon log bara mot honom och strök lite av håret bakom örat bara för att sedan låta det falla fram igen framför ögonen.

.” Det kommer nog att ta ett tag, låt det komma när det kommer. Vill du höra min andra nyhet?” han nickade bara och glömde nästan att Tom var på väg för att träffa honom.

-” Dina papper är klara och ditt efternamn är ändrat, sen har vi också fixat så att Marianne kommer bo i Berlin under ett nytt efternamn även hon. Jag är inte helt säker men det kan fortfarande finnas folk som inte är allt för glada på er och just därför är det så viktigt att ni får nya efternamn och nya hem.” Han stirrade på henne.

-” Nya hem?” Var det verkligen en bra nyhet? Han kände hennes blick på honom och han såg ner i händerna.

-” Bill, så fort du gått ut skolan här så vill jag att du flyttar till Berlin, du fyller arton i år och legalt sätt så finns det inget som håller dig kvar.” Han såg på henne som om hon inte var klok.

-” Tom... Sam... Min familj.” Hon log sorgset.

-” Jag menar inte att du ska bryta kontakten med dem, självklart inte. Ni kan flytta hela familjen om ni vill men saken är den att du måste härifrån, och efter skolan så kommer ingen tycka att det är konstigt om ni flyttar. Just därför har vi arrangerat ett boende åt Marianne hos din pappa.” Det gick alldeles för fort för att hans huvud skulle hinna med, det var som om alla mediciner han gick på gjorde hans sinne grumligt och fick det svårare att förstrå saker.

-” Ska hon bo hos min pappa?”Anne nickade och han var inte riktigt säker på vad han skulle känna, lättnad eller orolighet.

-” Förlåt men du pratar obegripligt... Har du slagit i huvudet? Viskade han oroligt och Anne skrattade, varför visste han inte för informationen hon gav verkade inte vara verklig. Den var alldeles för bra för att vara sann.

-” Låt det sjunka in så får vi tala mer senare, för om jag gissar rätt så finns det en person här ute som håller på att bli mentalt sjuk om han inte blir insläppt. Vi hörs senare Bill och ta hand om dig.” han nickade och sa desamma innan hon gick ut genom dörren och in kom Tom.

-” Hej!” Tom såg glad ut där han satt så han log tillbaka.

 

Han kände hur andetaget han hållit blev släppt när Bill log, det var liksom allt som behövdes för att

hans nerver skulle släppa efter lite och att den dåliga känslan han hade i magen skulle lugna sig lite.

Sen Anne kommit om hos dem på morgonen just innan han skulle åka och berättat vad hon troligtvis just berättat för Bill så hade han knappt trott henne. Det var alltså över nu? Han skulle inte behöva vara rädd för att förlora Bill till ett par perversa jävlar som hade både fru och barn. Han rös när han tänkte på det och tyckte synd om deras fruar, hur skulle dom klara av att gå vidare efter att ha fått reda på vad deras makar har gjort?

-” Hur är det idag?” frågade han och la en hand över sin brors arm, utan att tänka på det så började han stryka tummen efter ett av de många ärr som berättade sin historia på Bills armar.

-” Jag vet inte, fråga när alla droger slutat verka.” han log åt den skämtsamma tonen i Bills svaga röst.

-” Jag är glad ätt du mår bra i alla fall.” han mötte sin brors blick och kände att det han sa var sant, Bill såg faktiskt piggare ut och han var säker på att det skulle sitta kvar även efter att drogerna hade släppt. Det var kanske just ögonen som utmärkte sig mest, de hade förlorat all sin tomhet och ersatts med något som onekligen var ett svagt ljus.

-” Sam är på väg hit förresten, vill du att jag plötsligt ska bli jättehungrig och gå för att köpa något?” sa han med ett flin och flinade bara bredare när Bills kinder blev en nyans rödare.

-” Skyll hellre på att du ska på en kurs för pinsamma bröder, där skulle du pass bra!” han skrattade och höll på att trilla av stolen av Sams lilla knackning på dörren.

-” Here comes the bride! DADATATA!” sjöng han ljudligt och gick för att öppna, han log roat åt Bills försök att dra det korta alldeles för korta täcket över huvudet.

-” Hej Tom.” hälsade sam då han öppnade och med en elak blick på sin bror så sa han:

-” Hej och hejdå! Har lite bråttom, är sen till en kurs för pinsamma bröder.” Med ett flin så var han ute genom dörren.

 

Han irriterade sig på sin längd, varför kunde inte täcket vara lika långt som han så han i alla fall kunde gömma lite av sin genans, men nej... han skulle vara säkert en decimeter för lång!

-” Hej.” han såg upp och bet sig i läppen, han var inte säker på hur han skulle göra för att det skulle bli mindre pinsamt för dem båda. Jämt när de träffats så hade omständigheterna varit speciella och de hade inte haft tid för att märka hur pinsamt det är i början av ett förhållande.

-” Hej.” viskade han och Sam log innan han började gräva lite i sin väska och drog fram en halstablett och erbjöd den till Bill som tog emot den.

-” Hörde att du skrivs ut imorn, men det är tydligen bara en av många saker som håller på att hända, eller hur?” Bill la tillbaka täcket och höjde sängryggen lite till innan han svarade:

-” Jo, en hel del. Men jo, jag skrivs nog ut imorn om inget går fel efter att de ha tagit bort nästan alla mediciner. Sista dosen fick jag inatt så det borde väl märkas nån gång idag.” Sam nickade och han bet sig nervöst i läppen igen, försiktigt så lät han en hand söka sin pojkväns och krama den lite innan han mumlade:

-” Jag drömde om dig för ett par nätter sen...” Det var en ganska pinsam sak att medge men han hade lovat sig själv att göra allt för att gå vidare och tänka på det positiva så då fick det bli så här... Det var faktiskt en grej han saknade att göra. Sam hade höjt båda ögonbrynen och såg förvånad men ändå lite nöjd ut.

-” Och jag undrar om...” han slickade sig lite om läpparna och såg osäkert bort från Sam som precis börjat le lite grann.

-” Att du ens frågar...” Sam reste sig för att komma lite närmre och placerade en mjuk kyss mot Bills läppar. Bill var knappt säker på vad han hette, allt han kände var den där varma känslan som yrde inom honom.

Det var rätt förvånande att han inte höll på att deppa ihop eller åtminstone satt i andra tankar och absolut inte kysste Sam, han fick skylla det på den lilla nålen i hans armveck.

För just nu orkade han inte bry sig om omvärlden.

 

Klockan slog två på det upptagna sjukhuset och det var endast de fyra eventuella bandmedlemmarna och en viss pojkvän som satt i ett rum på andra våningen. En av dem var fortfarande sängliggande men han satt förtillfället bara och njöt av vännernas tjatter och låtsas bråk.

Han började bli trött och ögonen ville så gärna falla ihop men han lät dem inte, han ville så gärna höra slutet av Toms och Georgs tjafs när det gällde vem som var den störste förföraren. Det var riktigt roande.

Men när klockan passerade fem över två så behövde han inte kämpa för att hålla uppe ögonen längre.

Han spärrade upp ögonen och flämtade.

Det var inte förrän fem över två som smärtan kom.

 

Det började bara lite, knappt märkbart med ett lätt illamående, han brydde sig inte utan antog att det var det här han skulle känna när medicinerna skulle försvinna. Varför skulle han bry sig egentligen? Mary hade sagt att han skulle känna obehag när det försvann, kroppen var ju läkt eller skulle läkas utan problem.

-” Bill? Hörde du att Anders vägrat bromsmedicin?” han såg upp på sin bror och försökte le, utan bromsmedicin så var Anders chanslös mot sin AIDS... han var döende och det borde ha känts bra... men för tillfället kändes det inte alls, istället kände han hur huvudet började dunka och magen började kännas som om spikar penetrerade sin väg genom den och var på väg ut. Han flämtade till och la fort handen över magen och hoppades att det skulle släppa snart.

-” Bill?” Han log bara stelt och blundade, om han somnade så skulle det kanske vara över innan han vaknade.

Det visade sig vara onödigt tänkande för bara någon minut senare så släppte allt och han kunde inte låta bli utan släppte ut ett djupt andetag. Han såg upp igen och lät ögonen lugnt vila på sina vänner som pratade ivrigt med varandra, Tom knuffade Georg lite som i sin tur sparkade gitarristen farligt nära hans ”kronjuveler”. Gustav himlade bara med ögonen och tryckte näsan i en tidning medan Sam lekte med ett stetoskåp.

Leendet som han vågade visa var varken stelt eller tvingat, det här var hans liv... fel.. det här var bara n del i hans nya liv. Ögonen började kännas tunga och med en sömnig blick på klockan så såg han att den precis slagit två, Georg och Tom började prata om sex och Gustav engagerade Sam i något som stod i tidningen, sakta kunde han känna sig självflyta iväg.

Han var inte alls beredd på vad han kände sen.

Smärtan i magen och huvudet kom tillbaka plötsligt och säkert tio gånger värre, han kunde känna hur hjärtat slog fortare och andningen trappas upp. Ögonen spärrades upp och han gnydde till innan han han stönade högt.

-” Bill? Vad är det?” Han såg på sin bror som hade stannat upp i vad han gjorde, försiktigt som om det smärtade varje muskel så öppnade han munnen för att säga något men något rev genom honom och drev honom till att skrika.

-” BILL!” Han försökte andas men inget hände, han försökte hålla ögonen öppna men dom stängdes av illvilja.

Någonstans började det tjuta och någon tog hans hand, en dörr slogs upp men världen hade börjat försvinna.

 

Det var inte förrän Bill skrek som han reagerade och nästan slängde sig på larm knappen innan han rusade upp vid sin brors sida och tog hans hand. Dreadlocksen svepte runt honom då han försökte få Bill att se på honom, han la en hand på hans kind och tippade huvudet mot sig. Panik välde upp inom honom och han var inte riktigt säker på om han kände något annat just då.

Tillsist fann han Bills ögon men det gjorde bara allt värre, för även om Bill såg på honom så var han inte där... Bills ögon var fokuserade på en punkt han inte kunde se.

-” Bill!” han hörde hur dörren öppnades och någon kom upp bredvid honom, efter att ha sett Bills tillstånd så skrek han åt någon annan i korridoren.

-” Tom, jag måste be dig att backa undan!” Det var Mary, han såg upp på henne och hon såg jäktad ut och när han inte reagerade så tog hon tag i hans arm och ledde bort honom mot sina vänner.

Georg och Gustav stirrade bara, Sam såg ut att vara nära tårar... och han själv.... Han var borta... I en helt annan värld.

-” På börja hjärtmassage!” han följde hur en läkare hoppade upp på Bills bröst och började pumpa upp och ner med blicken.

Det här hände inte...

-” Vi behöver en chock!”

 

” Det är okej att säga saker rakt ut, jag kommer bli inte.. göra nåt.” Tom såg upp från golvet och mötte lugnet i de identiska ögonen igen och sa:

-” Får jag hålla om dig igen?” han var nära att bryta ögonkontakten av den nya våg av nervositet som strömmade över honom, men tvingade sig själv att vara stark.

-” Tom...” efter en suck, en blinkning och ett snabbt kliande under läppen så sa han:

-” Jag tycker att vi är över den delen där du behöver fråga...” det som spred sig i Toms bröst fick honom att nästan tappa andan då han lätt drog in Bill i sin famn, han hörde Bill sucka men det var inte irriterat utan snarare lättat. Något sa honom att det var på väg åt rätt håll då han kände hur två trevande armar vandrade efter hans sidor och varsamt strök tyget som täckte hans kropp, snart vågade de vandra längre bak och tillsist knöts två händer bak på hans rygg. Han kände hur ett ansikte blåste varmt i hans nacke och han höll lite hårdare. Behovet att ha Bill närmre växte och han kände hur han ville skydda och trösta, mot vad visste han inte men han kunde känna de smala armarna om honom och bestämde sig för att det inte spelade någon roll.

Bill var hans person.

Han log lite åt tanken eftersom han visste att hans mamma såg på någon såpa där dom hade sagt sådär, men på ett sätt var det sant.

Bill var inte en person han kunde bli kär i, men det var en person han kunde tänka sig att älska. En person han hade djupare känslor för att vad han själv kunde förstå, en person han litade på utan någon som helst grund för den totalt blinda tillit som rådde.

Bill var hans person.

 

-” Se där är leendet som får min dag att skina.” Tom var säker på att Bill inte kunde kontrollera det men han log bredare, något som fick Toms mungipor att härma honom.

-” Du är så löjlig.” han skrattade.

-” Silly Billy eller Silly Tom... nej jag tror Silly Billy är bättre.” Bill fnös åt hans lama skämt men leendet suddades inte ut.

-” Jag vill lägga skulden på dig...” Tom såg plötsligt ner på sin bror, rösten hade varit så liten att om det inte var så tyst i rummet så skulle han inte hört den.

-” För att du tvingade mig att känna...” han suckade och la sin hand över Bills.

-” Billi...”

-” Men jag kan inte... för... för att samtidigt så känns det så bra.. jag vill... känna när jag är med dig för... du gör det bra... du gör allt bra... men utan dig så... är inget bra... nej... allt är dåligt...” Tom tappade sina ord och gapade bara, vad kunde han säga? Han var rörd, nej han var mer än rörd för det kändes så starkt i hans hjärta och själ.

-” Jag ska ingenstans...” viskade han och lät sin blick möta Bills, det var en grej han verkligen längtade efter att göra, något som drog i hans själ och tryckte honom framåt. Ju mer han lutade sig ju stadigare höll han Bills blick för att se om han gav minsta tecken av obehag. Men Bills ögon drog honom bara närmre, han blötte läpparna lite och smög en arm om Bills tunna kropp innan han försiktigt kysste honom på pannan och höll honom.

Det var som en orgasm spred sig genom honom då han kände hur Bil smälte mot hans kropp och försiktigt höll honom tillbaka, det var som om han fått en drog han blivit beroende av.

 

Han såg hur de laddade med elchocker och hur hans brors bröst flög upp av chocken, men inget hände...

Han var förlamad.

 

Jag tror att alla kommer till en punkt i livet där de frågar sig själv: Varför? De flesta lät nog komma till den mer gånger än en, men för ungdomarna på andra våningen verkade den komma allt oftare.

Varför känns det som att hjärtat blivit mörkt när personer man älskar försvinner?

Har du någonsin tänkt på att hjärta rimmar med smärta, och kanske just därför så drar man på sig antingen det ena eller det andra.

Utan ett hjärta så kan man inte känna smärta, men utan smärta så vet man nog inte heller att manhar ett.

Det är livets elaka vändningar... Visst, under kategorin hjärta så finns det flera underkategorier som TILLIT, som är samma ord vilket håll man än läser ifrån. Men jag tror att Smärta inte är en underkategori av hjärtat, utan snarare en kategori bredvid.

Det var nog även så som sjuttonåriga Tom Kaulitz kände när han hjälplöst såg sin bror dö...

Kanske kände han till och med att hjärta är smärtans underkategori när läkaren Mary ropade:

-” Vi förlorar honom!”

 

-” VA! Är du dum eller? Du kan inte sluta så! Snälla morfar!”

-” Nej seriöst inte! Jag kan inte lämna in en novell utan ett riktigt slut!”

Med ett brett flin så såg han på sina barnbarn i den grå soffan, när den yngste av de två hade kommit för att be om hans hjälp för en novell så hade han aldrig trott att hans tidigare kärlek still författarskapet skulle lockas fram inom honom. Att skriva en uppgift om en händelse som kunde slutat på ett annat sätt kunde leda till det här, han fick faktiskt erkänna att han hade ganska underlig fantasi.

Men vid hans ålder så har man ändå upplevt en hel del, även om det inte var hans historia som han berättat så var det ändå delar av andras. Vänner som varit med om det ena eller det andra medan han själv stått där i mitten och haft möjlighet att berätta allt för näst kommande generation.

-” Kom igen, dör han eller inte?!” Han rycktes tillbaka till sina barnbarn, eller ja... barn var dom väl inte... Dom skulle väl snart fylla sjutton? Om han nu inte minns helt fel.

-” Tom! Sluta stressa honom.” Han såg på sin vackra dotter Simone som också blivit rätt tagen när han hjälpte berättade, att man kunde bli så tagen av en historia som handlar om sitt eget alternativa liv.

-” Jag tror...” började han lugnt och såg hur tvillingarnas ansikte lyste upp.

-”... att slutet är något ni måste komma på själv... Det här har varit en väldigt hemsk berättelse Bill så jag hoppas att du kanske censurerar bitar av den. Jag tror min ålder och mitt gamla jobb får fantasin att fara iväg lite. Har du tillräckligt av det material som du behöver?” Bill nickade så att det svarta håret flög runt axlarna men Tom såg fundersam ut och sa:

-” Vad hände med Anders? Och männen från England?” Han kliade sig lätt i skägget och tänkte efter.

-” Anders ville ju inte ha sin medicin så han dog ganska snart, beträffande engelsmännen så tycker jag att Bill får bestämma deras öde eftersom det är hans uppgift.” Tom såg inte riktigt nöjd ut men Bill nickade frenetiskt och reste sig tillsammans med sin bror.

-” Tack morfar, jag fattar inte vart du får dina idéer ifrån men det är jättebra!” Han log brett igen då tvillingarna tackade och började samla ihop sina saker.

-” Var försiktiga under er turné.” Bill vände sig osäkert om och såg på honom.

-” Jag måste bara klara av att få godkänt på den här uppgiften först.” han reste sig och kramade om sin dotter innan han sa:

-” Du kommer klara det galant! Du är ju släkt med både Simmie och mig.” han hörde sin fru fnysa lekfullt bredvid honom och sällskapet skrattade lite.

 

Tom knuffade sin bror lite medan de gick och sa med ett leende:

-” Fick du med allt morfar sa eller har du redan glömt hela historien.” Bill, som var upptagen med att skriva så att händerna brann mumlade bara något ohörbart.

-” Tom, skynda dig och hoppa in i bilen.” han gjorde som Simone sa och hoppade in bredvid Bill som precis satte punkt och såg upp. Han gapade.

-” Är du redan klar?” den yngre tvillingen såg skandaliserat på honom och stoppade den blå pennan i fickan innan han sa:

-” Är du dum eller? Trodde du att jag suttit och skrivit av hela historien medan han pratade? Jag är klar med stödorden! Den här historien är ju säkert nästan två hundra sidor lång!” Tom ryckte på axlarna och såg upp på de förbipasserande landskapet. Han var faktiskt glad att hans morfar hade sån fantasi att han kunde hitta på berättelser som den här, även om den skrämde honom en aning. Livet kunde varit annorlunda och det visste han, men inte så annorlunda? Eller hur?

Som om Bill visste vad han tänkte på så sa han:

-” Minns du vad som egentligen hände, den där dagen på bron?”

 

-” Bill, mamma sa att vi inte fick gå på räcket!” sa en tjurig Tom Kaulitz till sin sexårige tvillingbror Bill.
-” Tom, man måste våga utmana livet lite! Det säger alltid pappa!” Tom suckade och fortsatte gå längs den rätt långa bron, ögonen var hårt spända i Bill som balanserade på räcket.

-” Billiiii, kom ner! Jag gillar inte att du är där uppe, det är högt!” men Bill flinade bara och fortsatte balansera.

-” Du behöver inte alltid skydda mig Tomi, jag klarar mig!”

-” Men fröken sa att vi ska lyssna på mamma.” den äldre tvillingen såg sig ängsligt omkring efter någon vuxen som skulle bli arg för att de inte lydde sin mamma.

-” Äh, fröken är en riktigt skit häxa! Tom flämtade innan han la sina små händer för munnen och fnittrade.

-” Bill! Du sa ett fult ord!” Bill flinade igen och upprepade sina rebelliska ord:

-” Skit, skit, skit! Hah jag bryr mig inte, jag kan till och med säga fan!” Den äldre ögon blev stora som tefat innan han återigen började fnittra okontrollerat.

-” Åh Billi din dummerjöns!” Flinet på Bills läppar byttes ut till ett brett leende då han såg sin tio minuter äldre bror skratta högt, i ögonvrån så såg han en lastbil komma närmre.

Tom skrattade så att det gjorde ont i magen, det var inte förrän lastbilen tutade som vansinnigt som han la märke till den då den passerade. Han slutade skratta och såg förvånat på den, han följde den med sin blick då den bromsade och en man hoppade ur den och skrek:

-” Vad håller ni på med?” han sprang mot dem och Tom blev rädd, han vände sig om för att ta Bills hand och springa.

Problemet var bara...

Chauffören var betydligt snabbare än vad de två pojkarna trott.

-” Hoppa ner därifrån, genast!” Tom tog sin brors hand när han skamset hoppade ner från räcket och såg ner i marken.

-” Vad tror ni att ni håller på med? Det är ju för fan livsfarligt att stå där? Förstår ni vad som kunde ha hänt?” Tom kokade, vem trodde den här mannen att han var? Som stod och svor åt hans bror! Vilken jävel!

-” Vad bråkar ni om?” en lång man med mörkt hår kom emot dem och Toms lilla hjärta slog fortare än vad han någonsin känt förut.

Det var stålmannen!

Han kände Bill krama hans hand hårdare och förstod att han tyckte likadant.

-” Ungarna lekte på broräcket, jag sa bara åt dem hur farligt det var.” mannen nickade och drog fram sin telefon.

-” Vi ska nog ringa eran mamma, vad har hon för nummer?” Tom öppnade munnen för att säga att han inte kunde numret utantill när Bill sa:

-” Skit i det du!” och sparkade mannen på smalbenet innan han, med Tom i släptåg, började springa från bron.

-” Helvetes ungar!” skrek chauffören.

-” Skit på dig!” skrek Bill och snart så var både mannen och chauffören borta.

 

Det var nyårsafton och bandet Tokio Hotel låg på topp, ingen hade väntat sig detta genombrott för det lilla bandet från Magdeburg. Hitalbumet ”Humanoid” hade världen framför sina fötter, vem i alla sina sinnes fulla bruk skulle inte njuta av den lila fest som skivbolaget ställt till med?

 

Lugnt blåste han ut röken genom näsborrarna och kände efter, det här var verkligen han! Han var, Bill Kaulitz och ingen annan. När han gick genom rummet så vände folk sina huvuden efter honom, varken smink eller kläder kunde dölja hans utstrålning och det förtroendet han hade till sitt band och till sig själv.

Med ett självsäkert leende – som säkert var en aning påverkat av glaset han hade i handen, gick han runt i rummet och hälsade på folk som han både kände och inte. Något i ena hörnet fångade hans blick och han stannade upp, förvånat såg han att Tom stod böjt över sin mobil och hade en oläsligt uttryck skrivet över ansiktet.

Med en mild förvåning så gick han fram till sin bror och sa:

-” Borde inte du vara halvägs i byxorna på någon tjej?” Tom flinade och såg upp från sin mobil, det var stunder som dessa som Bill verkligen kände att han och Tom var lika – de gånger han såg sig själv i en spegel utan glas.

-” Tro mig jag var längre än halvvägs men jag fick ett SMS av Andi som vill möta oss här, han skulle presentera sin kusin... sin kusin som dansar.” Bill höjde på ögonbrynet och såg på sin bror, båda mindes tydligt historien som deras morfar hade berättat kort innan han dog och uppgiften Bill fått mer än godkänt på för bara ett par år sedan.

-” Seriöst Tom, uppgiften hette Om vi ändrar historien, det enda verkliga är början och bron... resten är irrelevant.” Den äldre tvillingen flinade och stoppade ner telefonen i sin ficka, han var löjlig.

-” Men erkänn att det är rätt läskigt, hur slutade din berättelse förresten?” Den yngre suckade och koncentrerade sig för att minnas, med lite alkohol i blodet så försvårade det hela ”komma ihåg processen”.

-” Eh, jag tror att jag skrev att 'Tom' vaknar upp och inser att han drömt och att 'Bill' inte har vaknat upp efter operationen än. Sen går det ett par dagar och 'Bill' vaknar igen, engelsmännen bli ihjälslagna i fängelset, Anders dör i en lunginflammation och Marianne döper sitt barn till Andreas... Det var rätt läskigt att skriva så om sig själv... rätt sjukt egentligen.” Han fnissade lite åt tanken men var ändå glad över att han var där han var nu, han skulle ALDRIG vilja byta ut det mot det liv Bill och Tom hade i hans berättelse... Men det är klart... Sam var ju en karaktär han önskat att han fått träffa i verkliga livet.

-” Där är Andreas, kom.” Tvillingarna gick i lugn takt mot sin vän som stod vid dörren och verkade söka efter dem med blicken, det var för mörkt för att se om han hade någon med sig eller inte och de skumma disco lamporna hjälpte ju inte till direkt.

-” Hej Andi!” Bill var först fram för krama sin vän innan han backade undan och lät Tom göra desamma. Andreas verkade glad att se dem och det hade han kanske rätt i att vara eftersom de knappt setts sen deras turné började.

-” Shit så jävla långa ni har blivit! Men skit i det, jag vill att ni ska träffa någon!”

När tvillingarna mötte personen så stannade de båda upp och lutade inte stirra.

 

Personen verkade vara i Georgs längd men annars fanns det inte minsta likhet mellan dem, den här killen var smalt byggd men hans axlar var breda och man kunde lätt gissa att han tränade. Förutom kroppen så såg han ut att ha ett afroamerikanskt ursprung med sin chokladhy och bärnstensbruna ögon, håret gick ungefär till öronen och var väldigt lockigt- hade det varit lockigare hade han haft afro, han hade en silver ring i sin nederläpp på motsatt sida om Toms och sedan ytterligare en ring i högerörat. Han hade en svart tröja med uppkavlade ärmar, ett par mörka halv tighta jeans och leendet på hans läppar var självsäkert men mjukt.

Den varma känsla som sakta växte inom Bill gick inte att förklara och han räckte lite nervöst fram handen och sa:

-” Hej, Jag är Bill det här är Tom..”

-” Jo jag vet, jag heter....”

 

Om vi ändrar historien...

Ni vet...

För att ändra historien, behöver man en grund att ändra.

Kanske kan ni gissa slutet på just den här historien?

För det är den uppgift jag lämnar till er.